Etikettarkiv: Spel

Injustice 2 Recension

Publicerad den av
image

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Full disclosure: Detta spelet mottog vi av Warner Brothers Games/Warner Brothers Entertainment INC. i promotionsyfte och för recension. Formatet är PS4, ej PRO.   

NetherRealm Studios har skapat ett fightingspel som både är modernt och klassiskt. Det erbjuder fenomenal presentation och ett djupt men tillgängligt spelsystem. Och det blir inte sämre av att detta är en DC Comics-skapelse som gör sina serietidningar rättvisa.      

Det är nästan tio år sedan jag ens rörde ett fightingspel. Jag drogs med i hysterin kring Street Fighter IV och skaffade till och med den självklara arkadstickan – som senare modifierades med Sanwa-komponenter (samma delar som används i arkadkabinetter). Allt var upplagt för en fest, men istället blev det pengar i sjön. Street Fighter IV var (för mig som novis) bestraffande, otillgängligt och ytterst svårgreppat. Presentationen (utanför den otroligt stiliga cel-shading-grafiken) var makabert ful med sina spartanska menyer. Storydelen som spelaren tvingades ta sig igenom för att låsa upp alla karaktärer var bedrövlig. Allt slutade med att spelet fick stå och samla damm och stickan såldes för en billig penning på Blocket. Någonstans där lovade jag mig själv att aldrig mer röra ett fightingspel.

Injustice 2 har dock lockat med sin polerade grafik och fantastiska arv, där flera av röstskådespelarna från de animerade DC Animated Universe TV-serierna medverkar. Jag såg främst denna uppföljare som ett tillfälle att uppleva en riktigt bra DC-skapelse.

Till en början var det tufft. Återigen spelade jag med en arkadsticka, vars layout är helt obekant för mig. De första timmarna var en prövning av tålamodet. Men efter flera sena kvällar och matcher, i både single-player och över nätet, är jag helt fast i träsket. Injustice 2 är det bästa fightingspelet jag haft nöjet att spela.

image1

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

It’s Wonder Woman ! Diana slår hårt som ett tåg men är något långsam.

En riktig DC-story

Vad som får mig att orka över tröskeln är först och främst det fantastiska enspelarläget där en mycket välarbetad story (för ett spel som går ut på att puckla på varandra) ledsagar spelaren genom de flesta spelbara karaktärer. Berättelsen drar åt det förutsägbara hållet, men NetherRealm plockar fram överraskningar ur påsen då de växlar upp precis då spelaren tror att allt är över. Detta gör att de mer väntade ögonblicken inte känns lika tröttsamma.

Självklart bidrar den helt eminenta presentationen, som är närmast fläckfri. Med hjälp av Unreal Engine ser Injustice 2 helt fantastiskt ut. Karaktärsmodellerna är fenomenala representationer av dessa barndomsidoler, enbart ett par platta sekvenser (Gotham City och Metropolis civilbefolkning visas upp med osmickrande ljussättning samt texturarbete) går att anmärka på.

Ensemblen som består av veteraner som Kevin Conroy, George Newbern och Susan ’’Wonder Woman’’ Eisenberg är som alltid helt makalös. Att Warner Brothers Games och NetherRealm valt att behålla majoriteten av det gamla gardet från Bruce Timms geniala TV-produktioner kan bara applåderas. Laura Baileys porträtt av Supergirl är det bästa jag sett och hört.

Bara det faktum att vi äntligen får en helt lysande DC-berättelse, utan Zack Snyders livlösa regi, är värt höga betyg bara det. DC har alltid gjort sig bäst i den animerade världen och Injustice 2 fortsätter denna tradition.

image2

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Presentationen och porträtten av de olika karaktärerna är otrolig

Djupt men tillgängligt spelsystem

Men nu är det ju också så att presentationen är helt irrelevant om spelsystemet inte hade hållit måttet. Och om det visat sig vara på det sättet hade Injustice 2 enbart blivit en parentes, som spel betraktat. Men även här levererar utvecklaren med råge. NetherRealm har valt att göra ett spelsystem som funkar utmärkt, oavsett om du är novis på fightingspel eller om du är superproffs som streamar matcher för tusentals tittare.

För den som inte behöver mer än ett enkelt partyspel, där kombattanterna enbart hamrar på knapparna, erbjuder Injustice 2 tillräckligt mycket visuell feedback för att även få nybörjare att känna sig sporrade. Genom att den så kallade superattacken är tillgänglig med ett par enkla knapptryckningar kan alla (oavsett vana eller kunskap om kombon) känna sig tillfredsställda. Tiden då ovana spelare fick känna sig som andra klassens medborgare bara för att de inte klarar av en galen kombinationsattack är över.

Det bästa sättet att uppleva Injustice 2 är på delad skärm med varsin kontroll/sticka i handen. Om det inte fanns alldagligt ansvar hade förmodligen jag och vänskapskretsen spelat ännu en match istället för att delge er denna recensionen.

image3

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

“Burn, baby, burn”

Under denna toleranta och generösa yta vilar dock ett stort djup, som kräver stor dedikation och tålamod för att ta till sig helt. Mängden nyanser i hur man nyttjar olika attacker i kombination med ’’burnmätaren’’ är förbluffande. Slå samman detta med mer avancerade kombos och flera möjligheter till blockeringar, så är mängden olika strategier och möjlighet till variation enorm. Wonder Woman har till exempel förmågan att öka sin hastighet eller skada genom ett enkelt knapptryck. Poison Ivy däremot från en miniatyr av Audrey från Little Shop Of Horror som hjälpreda.

Det gäller att noga studera och kunna alla olika förmågor för att ha någon chans att klara sig långt ute på i det hårda onlineklimatet. Men som sagt, Injustice 2 lägger mycket av sitt fokus på tillgänglighet och saknar således mycket av den där professionella udden som Street Fighter och Tekken har tagit patent på.

image4

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Generöst

Denna generösa attityd genomsyrar flera aspekter. Trots att spelet använder en ganska smaklös modell som tar alldeles för mycket inspiration från giriga och snåla Free-To-Play modeller, så är ingenting utom räckhåll att låsa upp internt i spelet, utan att behöva spendera riktig valuta. Fokus har lagts på utrustning och loot som tilldelas efter matcher.

Samtliga karaktärer går att uppgradera och tilldela nya specialförmågor.  Jag spelar uteslutande med Wonder Woman och det där klassiska spelberoendet – som manifesterar sig i att man bara måste en högre nivå, så att jag kan utrusta min karaktär med ännu bättre utrustning återkommer ständigt. Det har varit synnerligen svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Och den som oroar sig för obalans online i och med detta tillägg kan andas ut. Alla egenskaper stängs av och kvar blir enbart det kosmetiska i det rankade multiplayer-läget.

NetherRealm har återigen varit smarta med strukturen. För den som önskar spela majoriteten av Injustice 2 online erbjuds flera solida lägen och möjligheter. Matchmaking-funktionen är fortfarande (05-06-2017) något trubbig; ibland möter man kompletta noviser (som hopplöst fått se sig mosade av den gyllene lasson). Andra gånger har jag knappt kunnat få in ett enda slag då en klart mer rutinerad spelare förmodligen skrattade sig hela vägen till en enkel diamant lootbox.

Detta kan givetvis korrigeras i kommande uppdateringar, men för tillfället är onlinespelandet lite för lynnigt för min egen smak. Spelaren blir dock alltid belönad med erfarenhetspoäng vare sig man vinner eller förlorar; de svidande förluster blir med ens något lättare att ta emot.

Tur då att vi som inte är helt säkra på sin sak i den förhållandevis hårda onlinemiljön har fått Multiverse; en sektion av spelet som tar inspiration från Blizzards Entertainments kortspel Hearthstone, med olika uppgifter och utmaningar som förändras med hög frekvens. Här tillåts spelaren samla ny utrustning i strider som ofta har en mindre twist, till exempel konstant skada eller bestraffning för vissa attacker.

Jag inte understryka nog hur viktigt det är att man använder en arkadsticka. En ekonomisk investering absolut, men en som känns lika tillfredsställande som att uppleva ett racingspel med en bra ratt.

image5

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

En hård landning

Den enda riktiga kritiken jag kan tillskriva Injustice 2 är att inlärningskurvan ökar radikalt efter ett tag. Från att ha lett och stöttat oss nybörjare känns det som om stödhjulen våldsamt rycks av snarare än att varsamt fasas bort. Det är helt möjligt att spela igenom single-player storyn utan att kunna de mer avancerade funktionerna. Men då en spelare ger sig ut i Multiverse stegrar sig svårigheten markant. Och även om spelet innehåller mer än hjälpsamma lektioner i hur man bäst bemästrar det hela så blir väggen man ställs inför (eller snarare kraschar in i) onödigt plågsam.

Att en viss mängd kunskap krävs kan jag tolerera, men då till och med den enklaste av uppgifter i Multiverse får mig att känna mig som ett litet barn som inte läst på sin multiplikationstabell (och som ledsamt får ge sig tillbaka till ritbordet) är det svårt att förstå varför NetherRealm så hastigt slänger spelaren i det kalla vattnet och kräver att vi skall kunna crawla till land i samma hastighet som OS medaljören och simmerskan Sarah Sjöström.

Och kan man egentligen göra något annat än att bara sucka över det faktum att NetherRealm valt att ta inspiration av Jared Letos förskräckliga porträtt av Jokern från Suicide Squad.

Men för den som har tid och tålamod kommer belöningarna vara stora. Genom sitt fantastiska spelsystem, suveräna utbud av spellägen och snudd på perfekta presentation, är Injustice 2 ett måste.

Om ni nu ursäktar har jag en ny tiara att fixa till Diana…

Betyg 8/10  

Bäst: Den helt ypperliga presentationen, den gränslösa generositeten och det tillgängliga men djupa spelsystemet.

Sämst: Civilbefolkningen som ser ut att vara hämtade ur den första versionen av The Sims, samt den obegripliga svårighetskurva som presenterar sig efter ett tag.

Fråga: När blev den här genren så här rolig?

The Witcher Netflix

Publicerad den av
witcher_3_new_game_plus_details-0

Copyright CD Projekt Red

När nyheten nådde oss – om att Witcher skulle filmatiseras och att producenten Sean Daniel – involverad i bland annat Mumien (1999) och Scorpion King (2002), var det lätt att förutspå att en apokalyps stod och väntade runt hörnet. Detta var två år sedan, ungefär samtidigt som The Witcher 3: Wild Hunt hade släppts loss.

Andrzej Sapkowski åtta böcker om monsterjägaren Geralt och hans följe, är komplexa, mångfacetterade historier, som inte lämpar sig i ett komprimerat två eller tre timmars format.

De tre spelen av polska CD Projekt Red, tog ut svängarna rejält på, alla sätt och vis, med enorma karaktärsgallerier och en makalös känsla för detaljer. The Witcher 3: Wild Hunt – i synnerhet,  innehåller allt från buskishumor till geniala filmreferenser, vid sidan av det, förekommer politiska intriger och mysterium som slår de flesta kriminalserier på fingrarna. Det kännas aldrig överbelastat eller uppblåst. The Witcher 3 är tillsammans med Rockstars gangsterepos Grand Theft Auto V, den bästa interaktiva upplevelsen jag någonsin upplevt.

The Witcher blir inte en lätt historia att adaptera. Beslutet att använda sig av ett längre format som i Netflix-modellen, kommer förhoppningsvis innebära att få kompromisser och nedskärningar måste ske. Tomas Baginski som varit involverad i att regissera introduktionssekvenser, till samtliga tre spel och trailern till CD Projekt Reds kommande Cyberpunk 2077, skall få uppdraget att regissera ett avsnitt per säsong. Om Baginski klarar av att ta steget från digitalt till film, lika lekande lätt som Blur Studios grundaren Tim Miller – regissör till Deadpool, återstår att se.

Av den minimala informationen vi mottagit, verkar det också som att vi talar om en adaption av böckerna. Ett beslut som jag tolkar som sunt. Spelens mer yviga och öppna struktur vore omöjligt att överföra.

Men orosmolnen blir större då vi faktiskt börjar titta närmare på saker och ting. Sean Daniel har under de senaste åren stått bakom filmiska bilolyckor, exempel på detta är The Wolfman från 2010 och den helt anskrämliga Rat Race. Och med den astronomiskt stora floppen i och med Ben-Hur remaken i bagaget, är det väldigt svårt att lugnt luta sig tillbaka i och med Daniels involvering.

Att författaren Andrzej Sapkowski själv är delaktig i processen, är inte heller ett automatiskt vunnet lopp. Se bara på hur J.K Rowling kämpade med att manusarbetet till Fantastic Beasts And Where To Find Them. Det är också ironiskt då Sapkowski total sågat idén på att ett medium kan gifta sig med ett annat.

De fantastiska porträtt vi fått av Yennefer Of Vengerberg, Cirilla Fiona Elen Riannon, Triss Merigold och såklart Geralt Of Rivia – i spelformat, känns som de definitiva versionerna av dessa karaktärer. Att föreställas sig Geralts raspiga röst, göras av någon annan än röstskådespelaren Doug Cockle, är nästintill omöjligt.

The Witcher är inte heller en serie böcker, där man kan hålla tillbaka på utgifterna. Det kommer krävas stora resurser för att kunna visa upp alla de monster och varelser, som befolkar denna mörka fantasivärld. Netflix har lyckats bäst i sina temporära serier, som House Of Cards och Orange Is The New Black. När de börjar närma sig de mer surrealistiska, har resultaten inte varit särskilt smickrande. Marco Polo som marknadsfördes som en kolossal händelse, klarade sig inte ens förbi två säsonger, och sägs ha varit orsaken till en förlust på 200 miljoner dollar.

Och som vi tidigare diskuterat, inte ens Netflix Marvel satsningar har fungerat felfritt. De flesta är eniga om att varken Luke Cage eller Iron Fist ens passerar gränsen för mediokert. De framgångsrika serierna som Daredevil och Jessica Jones, dras med att kännas fattiga och billiga.

Därför är det inte med någon varm känsliga i magen, som jag mottar nyheten. Sedan kvarstår det där otäcka faktumet att vi har att göra med något som kan associeras med dödsdomen – TV-spelsadaption, en term som har varit lika med döden.

Formatet känna bra, produktionen synnerligen tveksam. Nu återstår det att vänta och se. Och även om det är böckerna vi talar om, så vore det naivt att inte tro att Netflix vill – och kommer, luta sig mot spelen, beslutet att ta med Baginski är ett tidigt tecken på detta.

Men precis – som till mycket annat, är jag allt annat än positiv. När man har blivit bränd så många gånger, av allt från Uwe Boll till förra årets pina Assassin’s Creed, måste – tragiskt nog, cynismen få vinna.

Horizon Zero Dawn Recension 

Publicerad den av

horizon-zero-dawn-tallneck

Det är så vackert att man ibland kan glömma alla brister. När Horizon Zero Dawn är som bäst slåss de med de mest luttrade av spelserier. Om bara lite mer tid hade ägnats åt de små detaljerna, hade Guerilla Games kunnat stoltsera med ett otvetydigt superbt spel.

Testad på en Playstation 4, ej PRO.  

När hjältinnan Aloy för första gången klättrar upp på en av de jättelika antennförsedda dinosaurie varelserna Tallnecks – för att på hög höjd bevittna ett nästan obeskrivligt vackert landskap, som till sist kulminerar i ett hissnande hopp rakt ned mot marken, då är Horizon Zero Dawn magiskt.

Holländska Guerilla Games har gjort ett både ambitiöst och välfyllt spel som hålls tillbaka av sin brist på originalitet och finputs. Som man brukar säga, det är de små detaljerna som avgör.

Makalös grafik 

Som recensent bör man undvika att gå i fällan att bli helt tagen av grafik. Crysis och Guerillas egna Killzone-serie, har i huvudsak bara handlat om uppvisningar i otrolig teknik med minst sagt eftersläpande gameplay. Horizon Zero Dawn använder dock denna tekniska udd till att förbättra spelupplevelsen avsevärt.

Guerilla är minst sagt vågade i att de överger Killzone-seriens både torra och kalla hållning. Att slippa den olidligt tråkiga samlingen av grovhuggna soldater – som är befriade från all tänkbar karaktär och humor, är en välsignelse.

Borta är också den utmattande industridesignen som framförallt Killzone 2 drogs med, där enbart smuts och damm verkade finnas samt en färgpalett som bara verkade innehålla brunt till mörkbrunt. Miljövariationen är helt enastående.  Vi får  vackra skogar som mycket väl kunnat hämtats från norra Sverige, och ökenvidder som tar spelaren till amerikanska Nevada-öken. Allt med otrolig ljussättning, högupplösta texturer och alla andra typer av teknik på spjutspetsen av det möjliga. Och med ett ofta strålande soundtrack kan presentationen nästan beskrivas som felfri.

Denna visuella prakt hjälper också de många strider med spelets fiender att bli unika och levande.

Intensiva och svettiga strider 

De mest intensiva striderna – med de något för Transformers liknande maskinerna, är oförglömliga. Storleken och den artificiella intelligensen skapar en viss andnöd. Att se den aggressiva AI’n fullkomligt frusta och flåsa av aggression, samt beslutsamhet att göra spelaren till köttfärs, medan miljön runt om exploderar i spektakulära partikeleffekter – är en upplevelse som placerar sig högt på listan över evigt minnesvärda spelstunder. När de största av monstren faller ihop framför spelaren, följer en lång och behaglig utandning, så pass intensivt kan det bli.

Horizon: Zero Dawn är delvis skojfriskt och lättsamt i sin ton. Den kvinnliga huvudkaraktären Aloy är sympatisk, tuff och uppkäftig. Hon slår ibland över till att nästan framstå arrogant, men i en värld som ofta behandlar henne som en femteklassens vara, är hennes fientlighet något mer berättigad.

Trots att Aloy är ett klart framsteg – från den horribla huvudpersonen Sev från de två Killzone uppföljarna tex, så misslyckas man tyvärr att skapa minnesvärda karaktärer utanför Aloy.

Jag kan knappt separera den överdrivna mängd karaktärer som presenteras i över de 20 till 30 timmarna som utgör huvudberättelsen. Två faktorer blir slående; figurer som ser alldeles för snarlika ut – där enda variationen verkar vara skäggväxten, samt undermålig ansiktsanimation.

Botox-ansikten 

Där miljöer och ljussättning är i världsklass, så är de filmsekvenser där interaktion mellan olika karaktärer skall ske, snudd på outhärdlig. Samtliga individer ser ut som om de injicerat en hel tunna med botox i ansiktet. Trots mycket bra röstskådespelare blir det här bisarra grafiska stigmat ett så stort problem att det faktiskt skadar helheten.

Horizon väljer också en spelmässig väg som påminner om Darksiders-serien från nedlagda Vigil Games – där man lånar element från flertalet spelserier och genrer. Det känns som en sammanslagning mellan Shadow Of Mordor – med sitt pilbågsprickskytte i ultrarapid och Ubisofts Far Cry där man ständigt letar efter pälsar och annat material till att bygga bättre utrustning.

Fler källor som får bära upp spelet blir; Uncharted-serien, nyversionerna av Tomb Raider och Red Dead Redemption. Förstklassig inspiration absolut, men konsekvenserna blir då att spelet nästan aldrig överraskar.

Berättelsen är också ett axplock av allt från Lejonkungen till Batman Begins och Game Of Thrones. Ibland blir mängden meta, så överdriven att det framkallar små hånfulla skratt.

Brist i de små detaljerna  

Det absolut största hindret blir i bristen på verklig finputs.

Kontextkänsliga attacker, kan ofta blir helt omöjliga att genomföra, då spelet inte alls ger någon vettig feedback. Att slå sitt spjut rakt i backen istället för att pressa in det i närmsta fientliga maskin, är en frustration som framkallar en och annan svordom. Pilbågen är också lynnig och verka leva ett hemligt liv mellan varven.

Besynnerligt är det också att Aloy är begränsad till att bara kunna klättra uppför ett minimalt antal väl uppmärkta ytor. Så fort jag försöker skapa ett vertikalt mellanrum mellan mig och fiender, uppstår situationer där Aloy står och hoppar upp och ned som en glad liten vovve, för att inte ens kunna bestiga en minimal klyfta. Med tanke på att spel som det fyra år gamla Shadow Of Mordor tillåter klart mer dynamiska sätt att röra sig, förblir denna begränsing ett frågetecken.

Kameran blir också ett hinder, som ofta placerar sig helt fel. Att strida mot luftburna fiender förblir en plåga, då kameran ständigt placerar sig i positioner som helt blockerar synfältet.

Filmsekvenserna trycks också in hastigt utan mjuka övergångar, vilket bidrar till känslan att Guerilla Games inte är helt bekväma med alla nya åtaganden. Det är ganska långt ifrån den där silkeslena integrationen mellan film och gameplay som Naughty Dog brukar uppvisa.

Det råder ingen brist på saker att göra i Horizon Zero Dawn, likt Ubisofts senaste sandlådespel, så är det eviga uppgifter att samla allt från metallblommor till utkikspunkter. De sidouppdrag som erbjuds är förvisso paketerade med story och mellansekvenser, men den snarlika strukturen som bryts ned i att; spåra, springa och slåss, gör att längre sessioner med dessa sysselsättningar snabbt blir malande och för det mesta ointressanta.

Guerilla har gjort ett flera gånger imponerade spel, som med en uppföljare mycket väl kan nå de fantastiska höjder som ibland skymtar förbi.

Betyg 8/10   

Oron för Mass Effect Andromeda 

Publicerad den av

mass-effect-gamescom

Jag har en längre tid funderat på att skriva ned mina åsikter om Mass Effect Andormeda, och den oro jag känner inför nästa del i Biowares älskade spelserie. Och nu har vi äntligen fått ett mars datum då det är dags att gör återinträde i rymden.

Jag kan utan problem stolt stå fast vid att Mass Effect-trilogin hör till bland det bästa jag spelat och i synnerhet Mass Effect 2.

Listan skulle bli olidligt lång, om en rangordning skulle ske över de bästa ögonblicken i spelserien.

När Mass Effect kom för nästan tio år sedan tog Bioware och förfinade samt raffinerade sin spelstruktur och spelformula från Star Wars: Knights Of The Old Republic – en personlig favorit. Och från och med Knights Of The Old Republic till Mass Effect 3 betydde Biowares stämpel alltid något extra. Inte helt olikt Naughty Dog eller Rockstar. Idag ser den tidigare mytomspunna studion väldigt annorlunda ut.

Efter det flagranta snedsteget med slutet till Mass Effect 3 verkar hela Bioware ha silats ned till en mycket tunn sås som skriker efter mer substans. Del tre i sagan om Commander Shepherd är i min mening ett fantastiskt spel, fram till den den där olyckliga sista spurten.

Rabiata och ondsinta fanatiker tog tyvärr hela debatten till en sådan extrem nivå att dödshot blev en del av Bioware anställdas vardag. Samtidigt rådde en allmän skepsis mot uppköpet av studion som Electronic Arts gjorde år 2007. Det skulle bli början till slutet för det ’’gamla’’ Bioware.

Grundarna och de diplomerade doktorerna Ray Muzyka och Greg Zeschuk lämnade plötsligt sina tjänster inom företaget. 2011 släppte studion uppföljaren till Dragon Age: Origins, ett spel som mötte stark kritik i och med sin korta produktionstid och slarviga helhet.

Biowares första steg in i den nuvarande generation skedde i och med Dragon Age Inquisition, som hyllades i USA, för att sedan stöta på patrull bland europeiska medier.

Inquisition är ett bitvis sorgligt spel. Dragon Age må alltid ha spelat andra fiol till rymdoperan i Mass Effect, men Inquisition känns som en ofärdig prototyp. Det alltid förvirrande stridssystemet från tidigare delar känns sämre än någonsin, i sin repetitiva ’’håll in knappen och vänta’’ design.

Precis som Halo serien, gör Bioware misstaget att välja en antagonist som bara förekommit i seriens periferi, mer exakt en nedladdningsbar expansion till Dragon Age 2.

Det största synden i Inqusition är dock studions beslut att helt börja centrera spelet i ett system, som påminner om de sämsta free-to-play otyg som härjar ute i mobilvärlden. Kartan som spelaren tvingades använda för ’’strategiska’’ beslut, fick mig att förlora allt förtroende för spelvärldens framtid. Att implementera en funktion där spelaren tvingas vänta i flertalet verkliga timmar för att vinna statistik på en tavla, kan höra till bland det sämsta denna generationen. Den här sjukdomen förekom även i mindre utsträckning i Mass Effect 3.

Lägg sedan till ett rent sjukligt fokus på att samla blommor, kondoleansbrev och allt annat mellan himmel och jord. Så blev Dragon Age Inqusition ett tydligt tecken på att Bioware nu är något helt annat än felfria mästare.

Bioware har varit ytterst skygga och tillbakadragna i sin marknadsföring av Mass Effect: Andromeda, vi fick först se ’’riktigt’’ gameplay vid annonseringen av Playstation 4 Pro. Vad som då visades kan bara beskrivas som uselt. En kort sekvens genom en korridor och sedan ett hologram, för att sedan ta slut. Säg goddag då…

Spelet har också försenats lika många gånger som ett SJ tåg kring jul. Och därifrån tappat spelregissören Casey Hudson som varit en drivande kraft i tidigare spel.

Ett tag senare visades en mer informativ video där spelets funktioner och struktur förklarades. Och visst är det strålande visuellt, både tekniskt och arkitektoniskt. Dice flexibla Frostbite-motor blir bara mer och mer imponerande. Men det faktiska spelet övertygar inte för en sekund.

Visserligen verkar vi få ett betydligt bättre system för att skjuta och manövrera oss, men det saknas flöde och intensitet. Flera gånger ser striden ut att helt bli stillastående då man närmar sig fiender för att nyttja närstridsattacker. Det ser helt enkelt stelt ut.

Flera stunder vekar samtidigt helt kopierade från Inqusition. Fordonet Nomad ger en klump i magen då det ger otäcka minnen då jag blev sittandes på en stelbent häst i en oändligt stor öken. Insamlandet av resurser framkallar även den starkt obehag, om det innebär samma tristess som i Inqusition.

Så det är svårt för mig att ställa mig något sånär positiv till Andromeda. Om Bioware lyckas överraska oss, där vi ännu en gång fångas av karaktärerna och berättandet sitter de i en säker båt. Tyvärr verkar chanserna för det vara mycket, mycket små.

Dishonored 2 Recension 

Publicerad den av

dishonored-2-emily-high-quality-wallpapers

Hämnden är bitvis ljuv men samtidigt så sval i och med Arkane Studios uppföljare 

Först och främst en ursäkt, den här recensionen är kraftigt försenad. Men vi har därför också kunnat ge Dishonored 2 klart mer tid än det ursprungligen var planerat. Efter tre genomspelningar och över trettio timmar känner vi att en recension slutligen kan publiceras.

Vi skall inte spendera allt för lång tid kring mina åsikter om den förgående delen i Dishonored- serien. Arkane Studios skapade ett mindre mästerverk när det kom till gameplay. Den öppna strukturen som erbjöds tog de bästa bitarna från Warren Spectors Deus Ex och förstorade samt förhöjde dem till obeskrivliga höjder. Såhär fyra år efteråt, är Dishonored fortfarande överlägset i sitt genomförande att tilldela möjligheter för spelaren.

Därför är det med en olustig känsla jag konstaterar att uppföljaren flera gånger känns som ett steg tillbaka.

Soldränkt stad 

Det har inte hänt mycket sedan vi först fick stiga ut på staden Dunwalls smog fyllda gator. Estetiken som designern Viktor Antonov ritade upp för fyra år sedan är precis lika udda och fascinerande. Nu transporteras vi ställe till den soldränkta och medelhavs liknande staden Karnaca. Det franska 1800-talet möter hård industrielldesign i en trollbindande och ibland genuint obehaglig scenproduktion.

Tyvärr så har tekniken också inte rört på sig en millimeter, karaktärsmodellerna är lika livlösa som sillkonserver, texturerna tangerar tragedi och inte ens bilduppdateringen håller sig kring trettio rutor i sekunden.

Obegripliga brister 

Om Arkane hade instituerat 60 silkeslena rutor och minimala laddningstider, hade det såklart varit en mer godtagbar anledning till varför Dishonored 2 ser ut som det gör. Men så är inte fallet.

Flera gånger har bilduppdateringen kraschat ned till diabildsnivå (en viss förbättring har skett i och med de senaste uppdateringarna). Laddningstiderna är förbluffande långa – för ett spel som bygger på att ladda om och konstant testa nya vinklar är det katastrofalt.

Arkane har lagt in ett mycket välkommet tillägg – en funktion som låter spelaren snabb-spara och ladda. Det är därför konfunderande varför laddningstiderna tar en smärre evighet ?

Stålmannen som vakt ? 

Bristerna fortsätter visa sig i det gameplay som tidigare varit lika solitt som betongfundament. Det är helt förståeligt varför beslutet har tagits att trimma upp vaksamheten i den artificiella intelligensen. I den första delen kunde spelaren inprincip ställa till med så mycket oreda att seismologiska stationer gav utslag, medan fiender knappt kunde besvära sig med att blinka.

Men vad vi istället får är en frustrerande och inkonsekvent AI. Vid flera tillfällen verkar det vara Stålmannen som sköter säkerheten i spelet. Ofta ser jag varningsindikatorer om att någon sett eller hört mig trots att jag befinner mig flera våningar ovanför sagd vakt. Detta gör det snudd på outhärdligt för den som vill genomföra sin session som en pacifistisk skugga.

Och irritationsmomenten fortsätter att dyka upp längs med färden; som en stor svårighet att se vad som är interaktivt i miljön. Att jag hade möjligheten att krossa vissa fönster förstod jag först vid min andra genomspelning. Objekt som träskåp står som orubbliga pansarstrukturer, medan andra ting exploderar vid närmsta beröring.

Till och med kontrollen känns opolerad, där den klassiska förflyttningsmanövern Blink/ Far Reach ofta är trubbig och svår att utläsa. Oräkneliga gånger har jag fallit ned som en otymplig klumpeduns, för att markören inte varit tillräckligt tydlig. Även rörelseschemat känns förlegat. Dubbelhoppet är på gränsen till trasigt, där spelaren fastnar på minsta lilla kantlist eller tröskel.

Värst är de felen som faktiskt gör spelet obrukbart. Sparfiler försvinner, en genomspelning med högt kaos (moralsystemet från förra gången återvänder) har svängt om och blivit till lågt kaos. Detta är fullkomligt oacceptabelt.

Bristen på en vettig karta gör det också onödigt svårt, då fiender är så snarlikt färgsatta att det många gånger inte går att särskilja dem från de bittra och gråa miljöerna. Självfallet finns den standardiserade radar-förmågan att införskaffa sig – som tillåter spelaren att se genom väggar. Men allt detta ackumulerar till att det fantastiska flöde som fanns för fyra år sedan, inte förkommer fullt så ofta som jag hade önskat.

The Ties That Bind 

Den största nyheten är i valet att spela som den ursprungliga protagonisten Corvo Attano eller hans dotter, Dunwall kejsarinnan Emily Kaldwin.

För den som förväntar sig ett äventyr i Bioware-anda där berättelsen snyggt böjs och individualiseras efter vald karaktär får se sig om på annat håll. Vi talar om en total spegling i berättandet som bara kan åtskiljas i röstskådespelet och en och annan replikändring.

Corvo och Emily har dock förmågor som gör dem unika. Vissa är identiska eller snarlika (Far Reach och Blink), men skillnaderna i huvudförmågor är stora. Emily känns aggressivare och mindre anpassad till tyst smygande, där Corvos krafter att ta över fienders kroppar samt att stanna tiden lämpar sig bättre.

Emilys bästa hjälpmedel är den helt nya Domino förmågan – som tillåter spelaren att länka samman flera fiender där de drabbas av samma effekt/öde. Här blir äntligen Dishonored 2 suveränt. Att se ett helt rum fullt av fiender falla samman på någon sekund är en upplevelse man sent glömmer.

Jag ställer mig däremot mycket skeptisk till valet att gömma förmågor, som att själv kunna slöjda uppgraderingar/bonecharms bakom ännu en stig av skill points allokering.

Samma fantastiska möjligheter

Men trots all kritik och problematik så finns den där fantastiska kärnan kvar av kreativa spelmöjligheter. Ingeting kan liknas med den känslan som infinner sig då man med elegans rör sig över hela nivån utan att avslöja sig för en enda sekund.

I och med sitt nya tillägg i ett klockrent New Game Plus läge som lagts till (december 2016) så blir multipla genomspelningar ett ännu större nöje. De otaliga mängder kombinationer som kan varieras och skifta får sinnet att kapitulera.

Dishonored 2 må vara till stor del vara en bristande uppföljare.

Arkane får snarare spelet att kännas som en expansion än en fullfjädrad efterträdare – som faktiskt tagit fyra år att nå oss. Man kan undra om det hade funnits ett större värde i att släppa spelet till den förra konsolgenerationen istället. Med tanke på att studion faktiskt serverade två mycket innehållsrika tillägg i The Knife Of Dunwall och The Brigmore Witches så känns det riktigt snålt att en uppföljare inte erbjuder mer.

Men det är svårt att motstå alla lockande möjligheter och den enorma ödmjukhet som ges till spelarens fantasi. Men nästa gång måste vi få mer.

Betyg 7/10  

Bäst: Den legendariska flexibiliteten och den storstilade designen.

Sämst: Att stora delar känns opolerade och ofärdiga.

Årets bästa spel 2016 

Publicerad den av

wd-media-ss06-full-marcus-beautiful-lies_254769

Vi fick ett bra men inte oförglömligt spelår. Ingeting lyckades leva upp till ett tvåsiffrigt betyg trots att vi fått uppleva galanta uppvisningar multiplayer spel som Battlefield 1 eller Titanfall 2. Båda spelen lyckades vi tyvärr inte recensera då vi insåg att vi inte kunde dela ut ett rättvist omdöme utan att investera flertalet timmar i dess multiplayer, något vi olyckligtvis inte har till vårt förfogande i dagsläget.

Nathan Drakes sista skattjakt i Uncharted 4: A Thief’s End var explosivt, underhållande och bjöd på grafik som får det mesta att likna reliker från en tid då vi knappt hade lysrör. Uncharted 4 dras tyvärr med att bli för repetitivt och uddlöst mot sitt slut.

Dishonored 2 klarar sig bara på att strukturen från del ett fortfarande inte går av för hackor. Dess broder Deus Ex: Mankind Divided bjuder på lika fantastiska möjligheter men faller tillbaka på dålig teknik och en berättelse som mynnar ut i att kännas som en första akt av något betydligt mer omspännande.

Förvånande nog måste Ubisoft få ta hem titeln till årets spel i Watch Dogs 2. Ett inte perfekt men mycket trivsamt spel som öppnar upp sig och låter spelaren ha obegränsad underhållning i en spelvärld som lyckas vara lagom stor.

Ubisoft gjorde det svårt att slita sig från spelet då vi konstant blev lockade med mer möjligheter att leka och roa oss med.

En kantstött vinnare är därmed utsedd.

 

Watch Dogs 2 Recension 

Publicerad den av

wd2_thumbnail_gp_wt_265508

Ubisoft lär sig ödmjukhetens läxa och ger oss ett av sina absolut bästa spel 

Många må ha gillat del ett. Men för min egen del föll Watch Dogs för den klassiska

Achilles-hälen i att ha marknadsförts för tidigt och för mycket. Det gick från att se mystiskt och vackert ut till att bli en allt mer kompromissad och likgiltig produktion som ofta kändes som ett potpurri av Ubisofts greatest hits, lite Assassins’s Creed, lite Far Cry.

Spelet var överfyllt av frustrerande fogmassa såsom urtråkiga sidouppdrag, repetitiv struktur och som alla vet en usel huvudkaraktär i Aiden Pierce.

Del två har på förhand sett ut som en klar förbättring. Borta var pretentionerna och högmodet. Istället för ett för stort och oinspirerat Chicago flyttades vi till San Francisco.

Och nog är det med stor förvåning jag konstaterar att Watch Dogs 2 är ett av årets mest underhållande spelupplevelser.

Ödmjukt och mindre pretentioner 

Ödmjukhet är det första som slår mig med Watch Dogs 2. Ubisoft har äntligen lyssnat till idén om att mindre är mer. De helt värdelösa brottsuppdragen slängs ut – där man jagade efter en slumpmässig medborgare, det fåniga allvaret avrättas tyst på en gårdsplan. Mallen att låsa upp delar av kartan med Ubisofts klassiska ’’klättra upp på hög höjd’’ är också oskadliggjord. Istället är det lek och underhållning som blir fokus.

Berättelsen är en underhållande skröna där man övertydligt pekar på övervakningssamhället och det allt mer reducerade privatlivet. Det funkar som bäst när samhällskommentarerna får spela andra fiol. I det värsta av stunder blir det skrattretande likt regissörens Oliver Stones paranoia som kan ses i filmen om mordet på president Kennedy.

MTV karaktärer 

Hjälten Marcus Holloway och hans entourage av excentriska hackers har ofta tendensen att bli enerverande och fåniga i sitt barnsliga MTV-beteende, men med en stor dos ironi och syrlig humor blir det uthärdligt i det ganska långa enspelarläget.

Delen där spelaren ställer till hyss i världen med hjälp av sin smarta telefon är till en början bökigt- spelet hänvisar till ikoner och förkortningar, jag kan samtidigt ställa mig frågande till varför Ubisoft valt en så krånglig metod för att fjärrstyra bilar.

Drönaren är din bästa vän 

Men ett par timmar in är allt invant och hyfsat bekvämt. Watch Dogs 2 öppnar upp sin uppdragsstruktur och tittar på Deus Ex och Dishonored i att flera uppgifter går att lösa ur flera vinklar. Personligen har jag knappt rört mig ur min svarta Lamborghini kopia då spelets två drönare fått göra allt jobb.

Det är svårt att inte bli underhållen då man löser scenarion –  som i de flesta fall skulle sluta i massaker, med att tyst styra sin drönare genom en hel kontorslokal fylld med vakter och övervakningsutrustning.

Problem uppstår dock då Ubisoft inte helt vågar anamma en öppen struktur. Flera gånger uppstår komplikationer då spelet förväntar sig att man fysiskt skall befinna sig på specifika områden. Frustrationen över snyggt ha manövrerat sin drönare genom en hinderbana av fiender, för att sedan få en kalldusch att allt måste göras om igen, är lika kul som en kraftig huvudvärk på en Heavy Metal konsert. Det skall också tilläggas att vissa uppdrag flera gånger är bedrövligt otydliga. Ett bra exempel på detta är ett pussel som till synes verkade omöjligt och där lösningen helt enkelt låg i en vinkel som inte kunde ses, i dessa situationer är Watch Dogs 2 uselt och ogenomtänkt.

Stealth biten är också trubbig och delvis provocerande. Att styra in drönare i lejonkulan är inprincip det enda sättet att verkligen kunna utföra allt som en tyst ninja.

Så fort jag stampar in med Marcus spårar allt ur, vakter ser mig på kilometers avstånd och förstärkningar kallas in blixtsnabbt. Enbart en väldigt klumpig närstridsattack finns till förfogande som ofta slutar i att halva vakstyrkan ser dig då den tar en evighet att utföra. Det enda distans vapnet som kan nyttjas för pacifisten är en helt bedrövligt usel elpistol.

Arkadfysik

Att köra runt i San Francisco är mestadels dugligt, det finns ingen realistisk bilfysik att tala om, istället väljer Ubisoft att helt anamma ett arkadsystem med bilar som saknar vikt och tyngd. Det är inte optimalt men i jämförelse med den katastrofala bilkörningen från del ett så är detta himmelriket.

De ’’Souls’’-inspirerade invasionerna då andra spelare tar sig in och försöker stjäla data återvänder. För det mesta leder det till hyfsade jaktsekvenser då man desperat söker efter sitt mål. Irritationen uppstår då jag blivit nedskjuten minst en gång för mycket då jag enbart försökt utforska spelvärlden. Värst tillfället har varit den gången jag blivit avrättad på håll när jag varit sekunder ifrån att lösa ett av spelets många underhållande mini-pussel. Dessa går lyckligtvis att stänga justera i inställningarna.

Mer intressant är då spelare blir inbjudna att delta i polisjakter när andra spelare orsakat överdrivna mängder illegala aktiviteter. Att se uppåt tre spelare hämningslöst söka upp sin måltavla är oerhört tillfredställande.

Ubisofts bästa på åratal 

Watch Dogs 2 erbjuder för första gången på länge en roande och underhållande stund med ett Ubisoft spel. Mycket utfyllnad har tagits bort och fokus får ligga på den lekstuga en öppen spelstruktur erbjuder.

Det saknar finessen och skärpan för att ens kunna nämnas i samma meningen som Rockstars åtskilliga grandiosa mästerverk. Men de skorna försöker inte Ubisoft heller fylla. Watch Dogs 2 är opretentiöst och ödmjukt samt underhållande.

En av årets trevligaste överraskningar.

Betyg 8/10

Bäst: Underhållningsfaktorn, den perfekta storleken på spelvärlden och Ubisofts vilja att lyssna till kritiken.

Sämst: Otydliga uppdragsmål och oviljan att helt våga öppna upp strukturen likt Dishonored eller Deus Ex.

Fråga: Kommer Ubisoft ha lärt sig läxan till del tre och behålla fokus ?

Årets Spel 2015 

Publicerad den av

the_witcher_3_wild_hunt_the_ashen_haired_girl_ciri_1418728895-copy

Det var ett starkt spelår på papper denna gång; Metal Gear Solid 5: The Plantom Pain,Fallout 4, Batman Arkham Knight,Halo 5 Guardians och Star Wars: Battlefront för att nämna några. Vissa presterade, andra föll. Men starkast och vackrast var utan tvekan CD Projekt Reds epos The Witcher 3: Wild Hunt.

En makalös kraftuppvisning med sin makalösa grafik,outtömliga innehåll och en känsla för detaljer som lämnar resten av konkurrensen i dammet.

Serien växte från en obetydlig aktör, till en kritikerfavorit till ett superspel. Varenda beståndsdel är så enkel i sin ödmjukhet att passa in i spelets helhet, de så nästan iskallt enkla och fokuserade sidouppdragen blomstrar ut i en explosion av perfekt story,underbara karaktärer och starkt,STARKT spelberoende.

Från det ögonblicket att vi får blicka ut mot det sönderslitna vildmarkerna till den brutala finalen, dirigerar hela CD Projekt Red som mästare. Att en minimal studio utan stöd från en större utgivare klarar av att prestera på en nivå som når trollkarlarna på Grand Theft Auto –studion Rockstar är en bedrift i sig.

Getalt,Ciri,Yennefer,Trish,Roche och alla andra makalösa karaktärer bidrog till den pulserande och medryckande storyn som drev huvuddelen av spelet. Att CDPR också hade den goda smaken att inkludera syrligt torr och vass humor gjorde det hela oförskämt underhållande.

Att bara ta sina första steg ut i den massiva spelvärlden och bara hänge sig till konstverket som The Withcer 3 är – var ett av årets absolut största och bästa moment. Ett spel helt utan dess like och en självklar vinnare av årets spel.

Tröstpris till Arkham Knight som hade varit lysande om den snygga Batmobilen bara hade fungerat till 1 %.

Fallout 4 Recension 

Publicerad den av

image

Det tog sin tid, men nu är vi äntligen redo att sätta betyg på Bethesdas enorma rollspel.

Att recensera Fallout 4 har varit en konstig upplevelse. Ytterst få gånger har jag tvingats delegera bort arbete för att hinna med att bedöma en produkt. Tiger Film har fått stå stilla på tok för ofta i och med denna recension, och för det ber vi om ursäkt.

På förhand visste vi om spelets monumentala storlek, den inbyggda ångestframkallande klockan som loggar totala antal spelade timmar är nu över trettio timmar. Trots det finns det mer att se och göra i det förfallna Boston.

Gigantiska världar 

Vi vet redan att Bethesda gör spel i gigantisk skala. De satte ribban för de flesta när de 2006 släppte lös The Eldar Scrolls IV: Oblivion. En vacker värld med oändliga möjligheter. Det spelet har fått ligga grund till så mycket i den nutida spelvärlden.

Vid sidan av flaggskeppet Eldar Scrolls har deras fortsättning på den gamla Fallout-serien varit klart mer polariserande och splittrande. Fallout 3 var splittrat,fult och i många gånger riktigt skräpigt. Det konstanta irrandet i jämngrå ödemark tog ut sitt välkomnande alldeles för snabbt.

Kritiken om att Fallout enbart är ett Eldar Scrolls med annorlunda färgschema känns helt berättigat.  Men Betheda har alltid lärt sig av sina misstag, när den unisont älskade Skyrim släpptes återtog de återigen en hög position bland västerländska rollspel, de rättade till de flesta fel, förenklade det alldeles för spretiga nivåsystemet och skapade en slankare och effektivare produkt. Jag hoppades verkligen att Fallout 4 skulle få samma behandling. Att alla skavanker skulle rätts ut och att vi efter så länge kunde få den ultimata domedagssimulatorn.

Det vi dock har fått är ett spel som i stunder briljerar,underhåller men också frustrerar och irriterar.

Katastrofal teknik 

För alla som har drömt om en revolution i spelsystemet eller motorn får se sig slagna redan i spelets standardiserade öppning. Det är samma procedur som alltid när Bethesda öppnar dörrarna till sitt verk – karaktären sätts ihop,du väljer utseende och förmågor. Men redan här syns skadorna och hålen. Grafiskt är Fallout 4 inget annat än förfärligt, visserligen är den futuristiska femtio-tals designen både underhållande och fyndig, men vad hjälper det när allt ser ut som ett spel som minst är 10 år gammalt. Det är så chockerande låg nivå på texturer,karaktärsmodeller och ljussättning att man nästan undrar om det är något genuint fel i spelets motor.

Med denna usla visuella presentation kunde vi åtminstone hoppats på bra prestanda och en spelupplevelse utan hinder. Men även här faller det, Fallout 4 har kraschat minst 10 gånger under vår samlade speltid,sparfiler har gått sönder,flera skript som skall aktiveras gör ej det – en gång resulterade detta i att vi knappt kunde fortsätta i spelet. Bethesda har inte ens lyckats låsa bilduppdateringen till 30-rutor och flera gånger sjunker spelet under 15-rutor.

Det har nästan aldrig hänt att jag blivit så upprörd och irriterad på ett spels bristfälliga teknik. Det är helt enkelt bedrövligt.

Mer hemskheter skall ske när det kommer till spelets faktiska gameplay. Precis som i del tre kan du dra med en följeslagare som hjälper dig i strid och mellan varven fäller någon syrlig kommentar under de stela dialogerna – mer om det senare, där de usla karaktärsmodellerna rövar bort stora delar av mitt engagemang. Tyvärr så är dessa A.I styrda kumpaner lika användbara som en hög med gamla disketter år 2015. De fastnar ofta i miljön, lyckas inte förstå de kommandon som man utfärdar och är en allmän plåga att ta hand om då de lyckas slå ut sig själva gång på gång.

Usla menyer och brutna löften 

Även den mycket haussade funktionen att bygga bostäder och fristäder är en mindre terror att försöka sig på. Interfacet är genomuselt, det saknas fågelperspektiv för att snabbare kunna bygga och få en överblick, och be mig inte ens börja beskriva den pers som är att bygga ett elnät.

Det är rent provokativt att Bethesda inte lyckats skapa något som ens liknar en färdig produkt. Med tanke på spelets undermåliga teknik är det bara än mer frustrerande att inte ens spelets rudimentära gameplay fungerar smärtfritt.

Ett annat ytterst tveksamma beslut är att gömma flera av spelets nya funktioner bakom en vägg där oerhört höga nivåer och färdigheter krävs för att ens kunna låsa upp saker som handelsrutter och modifiering av vapen.

Den primära storyn är både intressant och fyndig fram tills sin mitt, då känns det återigen som om nått inte står helt rätt till och spelets klimax känns som en örfil, där säcken knyts ihop slarvigt och utan någon som helst tyngd. Sidouppdragen bjuder inte heller på någon magnifik storhet när det kommer till berättelser, efter CD Projekt Reds helt besinningslösa arbete med sidouppdrag i The Witcher 3, känns Fallout 4 stelt och dött.

Risiga vapen och transportsträckor 

Problemet med dötid i transportsträckor återstår också från tidigare Bethesda spel. Kartan och samtliga av spelets menyer är gräsliga, otydliga,diffusa och tandgnisslande sega. De där bedrövliga sektionerna där jag enbart vandrar genom fula miljöer och irrar bort mig då kartan eller pekpinnen inte lyckas guida ordentligt förekommer minst en gång för mycket. Att spelet har mage att kräva en spenderad erfarenhetspoäng för att förbättra lokaliseringen får blodet att koka i mina ådror.

Striderna i spelet är också en mycket mixad påse av bra och dåligt. Vi får en definitiv uppdatering från det rent anskrämliga systemet från Fallout 3, du kan äntligen sikta ordentligt och vapnen känns tyngre och mer effektiva. VATS-systemet har som vi alla sett blivit försvagat och saktar nu enbart ned tiden. VATS känns fortfarande oerhört viktigt då Bethesda inte helt och hållet fått till ordentlig feedback eller hit-detection. Flera gånger har jag skjutit rakt på fiender som bara befinner sig någon meter ifrån mig och trots det missat. Det är långt ifrån mer polerade action-rollspel som Mass Effect eller The Witcher 3.

Fantastiska höjdpunkter 

Men så finns de där höjdpunkterna som får mig att bita ihop och bara vilja njuta. De nya systemet för att uppgradera vapen och annan utrustning blir för mig spelets stora dragplåster. Jag letar runt överallt efter skruvar,limm och fiberoptik och jag fångas helt av suget efter att konstant förbättra min karaktär. Valet att ge huvudkaraktären en röst är också något jag ser oerhört positivt på, det bryter av den väldigt stela känslan Bethesdas tidigare spel har dragits med, måhända är systemet för dialogval både för platt och ibland otydligt, men det är en klar förbättring i vilket fall som helst.

Sedan återfinns den där makalösa känslan av oändliga timmar av uppdrag och uppgifter. Det går knappt att röra sig ett par meter innan hela din uppdragslogg är fylld till bristningsgränsen.

Här uppstår förvisso ett problem då Bethesda beslutat att inte göra spelet progressivt, vissa uppdrag resulterar direkt i massaker och det enda valet är att komma tillbaka senare med en mer formidabel karaktär. Detta dödar tempot och flytet, det blir tillslut så att jag bara håller mig till spelets primära story för att spara allt annat tills efteråt.

Men trots dessa invändningar kan jag inte slita mig, jag skall bara ha den där förmågan att dyrka upp vartenda lås, jag vill ha min laserpistol kraftfullare än någonsin. I dessa stunder är Fallout 4 så genialt som det utlovades.

Splittrat och illa sammanhållet 

Fallout 4 är en splittrad upplevelse, där det briljerar väntar ett minus. Jag hade verkligen hoppats att Bethesda skulle täppa till samtliga hål och leverera samma polerade praktverk som den gången de släppte lös Skyrim. Men vad vi har är istället ett spel som bitvis är fantastiskt i sin storhet där jag kämpar för varje nivå och nästa perk, frustrerande i sina tekniska begränsningar och en helhet som lämnar så mycket att önska.

Betyg 6/10      

Testad version: Xbox One 

Bäst: Storleken,mängden innehåll och det fantastiska uppgraderingssystemet.

Sämst: Den genomsula tekniken, slappheten i att inte få bort gamla vårtor och finnar samt det extremt otillfredsställande slutet.

Fråga: När skall den mardröm som är tekniska problem faktiskt sluta ? Och skall inte två uppdateringar på sammanlagt en gigabyte lösa de värsta problemen ?

Uppmaning: Vänta med ett inköp så länge ni kan och låt spelet repareras till ett spelbart skick.

Call Of Duty: Black Ops 3 (Singleplayer) Recension 

Publicerad den av

codblackops3

FD – Full Discolusre: Då vi i nuläget inte recenserar multiplayer är denna recension enbart för singleplayer läget av Black Ops 3. Spelen som saknas i repertoaren är Black Ops 2, Ghost, Modern Warfare 3 samt World At War.

OBS INNEHÅLLER MILDA SPOILERS FÖR MODERN WARFARE 2

The bloody awful 

Att Treyarch misslyckas så fantastiskt med sin singleplayer är nästan obeskrivligt. Det finns faktiskt inga ord eller kommentarer vassa nog för att beskriva den chock som greppar tag i mig likt något  skräckmonster, när kampanjens eftertexter rullar. Det här är seriens absoluta lågvattenmärke hittills.

Formulan ändras inte, vissa saker består för alltid – Rolling Stones spelar (I Can’t Get No) Satisfaction bär de turnerar, snön faller under vintern (än så länge) och SJ-tåg är alltid försenade. Call of Duty har inte ändrat sitt recept sedan (den nu mer eller mindre avlagda) studion Infinity Ward släppte det allra första spelet i serien för över tio år sedan.

Call of Duty har alltid varit stort,smäktande,överdrivet och underhållande som den dummaste av actionfilmer. Det är nästintill omöjligt att ändra en endaste millimeter av spelsystemet utan att stöta bort en stor del av sin publik. Och med tanke på den makalösa succé varje del i serien har inneburit (Black Ops 3 har redan omsatt över en halv miljard dollar), vore det galet att tro att utgivaren Activision skulle ta några som helst risker. Varje enskild del tar minimala steg framåt och varje tillägg som huseras med på mässor och intervjuer känns ofta som en billig gimmick.

Den senaste delen i serien Advanced Warfare var en fullt duglig och förnöjsam upplevelse. Berättelsen var dummare än en säck med hammare och spelsystemet var lite för välbekant. Men Sledgehammer Games lyckades ändå aktivera den där lättlurade av vår reptilhjärna, det var traditionellt, fungerande och underhållande.

Djävulens spel 

Men den här säsongen måste hin håle stått för samtliga komponenter. Oron börjar redan i spelets öppning – där slängs spelaren in i rafflande och helt obegriplig actionsekvens där varken bakgrund,information eller någon som helst kontext delges.

Och så fortsätter berättandet – karaktärer som verkar gjorda av Papier-maché och färglagda av dagisbarn rusar in och vrålar spelaren i ansiktet. Sedan skjuts det lite och för att sedan gå vidare till ett annat identiskt scenario som utspelar sig i samma gamla tråkiga lagerlokaler,snötäckta östland eller brinnande städer.

Inte i en enda sekund får Black Ops 3 upp pulsen eller intresset. Storyn är så obegriplig och osammanhängande att den orsakar kraftig huvudvärk. Den samlade ensemblen är förmodligen årets mest IQ-befriade. Manusförfattaren Jason Blundell öser på med scen efter scen där fånigt testoron och svordomar härjar. Inte ens under vapenhot skulle de här karaktärerna kunna uppskattas. Blundell lägger också till det mest överdrivna våldet i seriens historia, efter ett tag infinner sig en parodisk känsla, det är för löjligt helt enkelt. Storyn är även för abstrakt och distanserad i sin konstiga Sci-Fi ton, pretentionerna är gigantiska, flera gånger är dialogen så totalt genomusel att jag överväger att stänga av ljudet. Mot slutet av spelet är jag så uttröttad,arg och ifrågasätter hela spelmediets rätt att ens existera.

Saknar ’wow’’-känsla

Alla de här misstagen kunde ha förlåtits om Treyarch enbart hade valt att underhålla oss med seriens grundläggande ’’wow,wow’’-ögonblick – tex. AC-130 bombningen i Call Of Duty 4, eller räden mot gulag-fängelset i Modern Warfare 2. Men istället verkar Treyarch strunta blankt i att engagera eller ens ens låta spelaren ha roligt. De sekvenser som skall framstå gigantiska är så överfyllda och svårbegripliga att det inte ens går att reagera på innan de är slut. Andra är utdragna och lika livfulla som en samling saltgurkor. När spelet hittar något minimalt ögonblick som kunde ha fungerat, förstörs det av ändlösa vågor av fiender och i värsta fall några av spelvärldens mest bedrövliga bossar.

Treyarch verkar inte heller ha någon skam i kroppen när det kommer till att stjäla estetik och spelmekanik. Bioshock Infinite, Crysis, Starbreezes Syndicate och Deus Ex känns kalkerade och klumpigt inplacerade. De förekommer rena kopior av RoboCop klassikern ED-209,lite maskineri från James Camerons Terminator 2 och så håller det på. Resten fylls ut med ett trött plagiat av Neil Blomkamps uppblåsta skräpfilmer som District 9 och Elysium. Grafiken är lika ojämn – i ena stunden makalöst snyggt med partikeleffekter och volumetriskt ljus, sedan slår det över till en härdsmälta med platta texturer och kassa animationer, långt långt ifrån Advanced Warfares fantastiska mellansekvenser.

Idiotiska nyheter 

De få nyheter som introduceras i och med hackandet eller nano-myggen är så pass dåligt integrerade att jag oftast helt ignorerar dem. Av någon anledning har besuttet tagits att utöka mängden fiender och deras aggressivitet, för att kompensera för detta har ett synkroniseringssystem adderats – där ett område markeras i antingen gult eller rött som till varje pris bör undvikas. Problemet med detta är att jag ofta finner mig göra exakt samma sak som i Batman Arkham Knights repetitiva stridsvagnssekvenser – springa i sidleds, fram och tillbaka. Ofta är eldstriderna så kaotiska att jag dör konstant utan att veta hur eller varför. Spelet designades för ett co-op läge med fyra personer, och likt Gearboxs Borderlands eller Blizzards Diablo 3 känns vissa sektioner helt omöjliga att komma igenom utan hjälp.

Superkrafterna man tilldelas är bisarra och ologiskt designade. Tre huvudförmågor finns att välja mellan – en för närstrid, som enbart fungerar som självmord, en annan för hackning/dataintrång och slutligen ett massakerläge där du kan antända robotar.

Iden låter bra på papper, men i praktiken är de helt värdelösa eftersom det är omöjligt att veta om du till största delen kommer slåss mot organiska eller artificiella fiender – både dataintrången och närstridsförmågorna står alldeles för ofta helt utan någon som helst användning. Många gånger möter du ett regemente av organisk kanonmat, då är dataintrång lika effektivt som snöskotrar i öknen. Situationen blir ofta den att man får blunda och hoppas på att den förmåga man väljer innan uppdragen, skall fungera för kommande strider. Det finns ett par punkter där man tillåts byta förmågor eller vapen, men osäkerheten och förvirringen kvarstår.

Viljan att efterlikna blixtsnabba Titanfall från förra året faller platt då man valt bort Advanced Warfares ’’dash’’-funktion. Detta skapar en seg och inlåst känsla. Väggspringandet delegeras till en handfull gånger och är helt utan användning i singleplayer eftersom du är mindre stryktålig än någonsin. Att exponera sig i mer än fem sekunder leder nästan alltid till en omladdning av din senaste checkpoint.

Frustrerande fiender 

Frustrationen växer än mer med specifika fiendesorter som ofta får mig att vilja slänga den dyra Xbox-kontrollen genom fönstret. Allt från de rent äckliga snurrande självmordsbomberna som spränger spelaren i bitar, de minimala drönar-stridsvagnarna som knappt går att se, och allra värst – de vandrade spindelrobotarna, som tar ta åtta livstider att skjuta ned.

Det enda alternativet för att klara sig igenom dessa sekvenser, blir till att hålla in avtryckaren tills blodcirkulationen slutar fungera i högerhanden. Och även här står problemen som spön i backen. Treyarch har valt att ta bort den grundläggande funktionen att plocka upp vapen från fallna fiender. Detta gör att du oftast får slut på ammunition och måste ränna runt som en fåne och leta efter de helt anonyma ammunitionslådorna, som verkar finns lite här och var. Detta dödar tempot och spänningen, jag skjuter, springer tillbaka för ammunition och sedan skjuter jag mer. Efter den sjunde vågen av robotar och ansiktslösa terrorister har mitt tålamod nått bottnen.

Ett smärre skämt 

Efter sitt helt idiotiska slut med usla vändningar och ännu sämre intriger är den plågan som heter Black Ops 3 slut. Trots att denna text nått närmare 7 000 tecken finns det gott om kritik och ilska kvar. Men det räcker nu. Det känns som ett alldeles för långt och dåligt skämt. Att Treyarch valde att skära bort singleplayer läget för Xbox 360 och Playstation 3 är det enda lilla skrattet man kan få ut av den här smörjan.

Testad version: Xbox One

Betyg 2/10 

Bäst: Delvis snyggt.

Sämst: Den vedervärdiga storyn, de uttråkande spelsystemet och en generell trött känsla.

Fråga: Singleplayer delen togs bort från versionen förra generationens konsoler. Är dagen på väg då vi skrotar singleplayer helt i dessa spel ?