Kategoriarkiv: Film

Tully Recension

Publicerad den av
0013

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Charlize Theron och Jason Reitman leder matchen med flera poäng, de har  kontroll på läget och det handlar bara om att göra ett högst ordinärt avslut för att ta hem segern. Vad som sedan sker är lika otroligt som de galnaste av sporthändelser där man med ett enda klantigt misstag sumpar allting. 

Vad hände egentligen ? Tully må inte vara något nyskapande mästerverk inom genren drama men den genomför flera av sina hållpunkter på mer än godkänt vis. Jason Reitman har tonat ned volymen och spelar i moll den här gången. Allt är avskalat och befriat det sedvanliga färggranna fotot och de sylvassa replikerna. Charlize Theron har inte varit såhär bra och bekväm i en roll på år och dagar.

Reitman inleder hårt och svårt med trovärdiga scener som drar tankarna åt en film av bröderna Dardenne, musiken är nästan helt frånvarande och den stundande krisen är som kolsvarta moln på himlen. Till ytan liknar det en vanlig amerikansk medelklassfamilj, när vi väl kommer bakom den ytliga barriären, så är de tapetserade väggarna fyllda med sprickor och fel. Therons mor är nedtyngd och deprimerad i sitt ständiga vardagsliv som innehåller en pliktskyldig dotter och en autistisk son. Vardagspredikament som visas är starkt och i ett montage där Theron kastas mellan stress och sömnlöshet får man till en skrämmande effektiv intensitet. Det rymliga hemmet blir till ett fängelse där Theron – trots en anständig make, får bära bördan av att ta hand om sin familj utan någon som helst hjälp.

Den här spartanska presentationen visar på en mognad hos Reitman, för första gången verkar fokus ligga på att leverera allt utan fraseringar eller konstigheter, tidigare har det verkat som om att allt enbart handlat om att finjustera dialogen.

’’And man that was all she wrote’’  

Charlize Theron har pendlat mellan skräp, kultfilmer och festivalfavoriter. Trots sin Oscar och uppenbara talang har hennes karriär aldrig riktigt tillåtit henne att klassas som en av de riktigt stora inom skådespelaryrket.

Här får Theron det utrymme hon behöver, hon verkar genuint glad att sätta ned händerna i jorden och göra lite manuellt arbete, där hon inte är rädd för att smutsa ned sig. Resultatet blir en karismatisk, slagfärdig och empatisk person. Mackenzie Davis som utgör den andra halvan av filmen påminner om Sally Hawkins karaktär från Happy Go Lucky. 

Ett energiknippe som må vara enkelspårig men samtidigt sympatisk. Davis porträtterar en karaktär som, trots sin kärlek till livet, aldrig känns naiv eller dumdristig. Om Reitman hade gjort personen helt fläckfri så hade det fallit platt, genom att han nu inte gör karaktären till en Messiasgestalt så blir det här förhållandet mellan Davis och Theron värmande.

’’I know that job you got leaves you so uninspired’’  

Resten av personerna är – tyvärr, långt ifrån så intressanta som de skulle behöva vara. Det finns stor potential hos flera som negligeras. Förutom Theron och Davis så hade övriga aktörer kunnat bära anonyma masker, de är svarvade nycklar som genast öppnar de narrativa dörrarna så att filmens duo skall kunna röra sig framåt utan komplikationer.

Allt som allt så ser det ut att leda till en fullt godkänd film som bryter den starka trenden att de flesta filmer i årets första kvartal är skräpproduktioner….

Självmål

Från ingenstans förvandlas de säkra korten till tärningar som ger sämsta möjliga utslag. Allting sker mot slutet som är chockartat av helt fel anledningar. Det är som en fotbollsmatch där det ledande lagets spelare tar och gör ett självmål och sedan fixar rött kort.  

Det är ett helt osannolikt sabotage som är lika obegripligt som finansminister Anders Borgs helt sinnessjuka och groteska utspel.

Tully kommer – för min egen del, att gå till historien som det största filmiska självmålet någonsin. Allt hårt arbete med att bygga upp två empatiska karaktärer spolas, den hårda och nästan klaustrofobiska cellen som är familjehemmet, blir till ett dockhus där Barbie och Ken förverkligar dagdrömmar. Vad som sedan återstår är bara ett snopet ansiktsuttryck som sedan övergår till frågan… ’’Vad hände !?’’

Betyg 4/10  

Tävling: Justice League Blu Ray 

Publicerad den av
N083364SBP01BD3D.jpg

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

2018 års första tävling är ett exemplar av Justice League på Blu Ray.

Vi är otroligt tacksamma till Warner Brothers Sverige för det generösa bidraget. Som alltid deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail fredagen den 26 mars 2018.

Lycka till !  

 

Tomb Raider Recension

Publicerad den av
0051

Images copyright and courtesy of SF Studios 2018

Summering: Det gick inte den här gången heller… En ganska lovande start blir förutsägbart och mediokert trist, man har också helt och hållet missförstått vad man skall och inte skall adaptera till film från ett TV-spel. 

Relationen mellan spel och film har sedan – den legendariskt usla spelversionen av E.T, varit iskall. Spel som baserar sig på film var under en lång period associerad mer korta utvecklingsperioder vilket ledde till anskrämliga produkter. På andra sidan myntet ser det inte mycket bättre ut, Duncan Jones misslyckades kapitalt med Warcraft och Assassins’s Creed var så dålig att den egentligen förtjänade negativt betyg.

När utvecklaren Crystal Dynamics valde att starta om spelserien för fem år sedan så innebar det en hel del paradoxer. Tomb Raider lade grunden för äventyrsgenren inom spel, man blandade plattformshoppande med pistolaction. Det var – för sin tid, en lyckad kombination som ledde till flertalet uppföljare och en av spelvärldens riktigt välkända ikoner i form av Lara Croft. Sedan gick serien ned sig genom ett par usla uppföljare varav spiken i kistan blev Angel Of Darkness från 2003, ett ospelbart skräpspel som faktiskt ledde till att den ursprungliga utvecklaren Core Design blev ifråntagen serien.

017

Raiders Of The Lost Art 

Då serien väl hade förts över till Crystal Dynamics så var Lara Croft associerad med åldrad design – både spel och – designmässigt. Det som skulle bli en nystart florerade inte och tillslut kunde man enbart börja om från början. Vid den här tiden hade Naughty Dog gjort två spel i sin Uncharted-serie, varav uppföljaren Among Thieves ännu hyllas som ett av de bästa spelen någonsin. Inspirationen från Tomb Raider var tydlig, i flera sektioner fick spelaren hoppa och kasta sig mellan plattformar och resten bestod till det mesta av intensiv action med skjutvapen. Uncharted blev nu normen för hur ett modernt äventyrsspel skulle se ut och Crystal Dynamics kikade en hel del på upplägget och det regisserade händelseförloppen.

Det blev således en rundgång då Tomb Raider år 2013 tog inspiration från ett spel som i sin tur inte hade funnits utan Lara Croft. Resultatet var dock mycket bra, fantastisk grafik, bra spelkontroll och smart designade pussel. Uppföljaren var ännu bättre, det fanns en hel del berättarmässiga problem i del ett och Crystal Dynamics gjorde sitt bästa för att reda ut dem.

Mitt eget förhållande till serien har varit struligt, efter att ha fastnat i grottan i Tomb Raider II och blivit ihjäl biten av – ja, en tiger…. Det var inte förrän omstarten kom som jag kunde uppskatta serien och idag vågar jag till och med säga att jag uppskattar Rise Of The Tomb Raider mer än något spel i Uncharted-serien.

0132

Template For Doom 

Angelina Jolie hade redan skämt ut sig själv och hela filmindustrin i två komplett värdelösa filmer om Croft. Självfallet var det bara en tidsfråga innan filmbranschen också skulle försöka sig på att återuppliva serien.

Nu har vår egen Alicia Vikander tagit på sig titelrollen och resultatet är för det mesta genomuselt…

Det bör sägas att det är ett snäpp bättre än Assassin’s Creed. När Tomb Raider håller sig kvar i London och tar vissa kreativa friheter så är det en fullt godkänd äventyrsfilm, det ser relativt bra ut visuellt och vi får en ganska hyfsad jaktsekvens som faktiskt lyckas kännas lite originell. Sedan kommer vi till den sektion som skall överföra nyversionen av Lara Croft från 2013 års spel till film, och då går skeppet på grund, bokstavligt talat…

Där introduktionen är en lite stel, klantig och smårolig så är filmens kärna dåligt presenterad, platt och otroligt förutsägbar. Alicia må ha tränat som en elitsoldat för sina muskler, jag kunde dock ha önskat att lite av det arbetet hade lagts på att rätta till hennes skakiga engelska. Som alltid så pendlar Vikander mellan någon sorts svengelska och ibland en riktigt ansträngd brittisk-engelska. Detta språkliga hinder gör att alla repliker som skall tillföra humor faller platt. Framförandet är för spänt och ibland känns det som att Vikander kämpar mer med att leverera sina repliker än att genomföra sin stunts.

0012

Clueless Gamer

Om vi bortser från saker som dålig logik och platta karaktärer, så är Tomb Raider inte ens särskilt spännande. De flesta scenerna då Croft skall vara på språng döljs av ett disigt mörker som är tänkt att maskera de riktigt platta specialeffekterna. Flera scener går knappt att urskilja. När väl Alicia skall bli en kvinnlig Sylvester Stallone och smyga runt med pilbåge så kan jag inte undvika att flina – fast av helt fel anledningar, det ser ut som en statist på medeltidsveckan i Visby.

Hela sektionen på den japanska ön är som ett enda stort frågetecken, den lilla mängd intresse som finns i form av överlevnadsprospekten för huvudpersonen, töms på all substans genom det tondöva manuset som trampar i klaveret så fort det finns en möjlighet till det. Spelet Tomb Raider (2013) vinner mycket till följd av sin ganska generösa speltid, strapatserna och alla åkommor känns i hela kroppen och då slutet nås har Croft gått igenom ett elddop. Här har man komprimerat allt till lite stönande och flåsande, det är alltid svårt att adaptera material som har ett tidsutrymme utöver ett par timmar, men om regissören Roar Uthaug hade kunnat tänka sig att ta bort den helt menlösa finalen och istället låta Crofts person få samma utrymme som i de inledande tjugo minutrarna så hade prövningarna framstått mer vitala.

Det absolut största problemet blir då man väljer att adaptera helt fel saker från spelet. I flera årtionden har spel låtit interaktiva pussel bestå utav manipulation av former och roterande cirklar, något som funkar då vi som spelare har direkt kontroll över situationen. När detta väl översätts till film utan några som helst justeringar blir det närmast skrattretande och den redan tunna logiken slås i bitar.

Tomb Raider har också en oförmåga att sätta punkt och slutet pågår i evigheter. I allt detta är det dock viktigt att säga att det kunde varit värre, det har vi bevis på, samtidigt kan man inte på något sätt ursäkta en såhär dålig film.

Betyg 2/10 

Tomb Raider Galapremiär 07-03-2018 

Publicerad den av
vlcsnap-2018-03-08-17h03m11s442

Copyright Tiger Film Blog 2018

Det är väl ingen hemlighet att jag inte är den största supportern av Alicia Vikander och hennes – nästan alltid, torra skådespel. Oscarsstatyetten hon mottog är inget annat än ett skämt i filmhistorien. The Danish Girl är ett skräckexempel på regissören Tom Hoopers kompletta oförmåga att göra en film som inte framstår som lockbete för Oscarsjuryn. Tyvärr så har den ’’eminenta’’ juryn – som alltid, svalt både lina, bete och kroken.

Men man får ta det man får, och en galapremiär med chans till både bilder och autografer är alltid en adrenalinrusch. Trots de privilegium vi fått motta genom åren såsom pressvisningar och annan exklusiv access så är upplevelsen att vänta bakom staketet med fans fortfarande lika spänningsfylld som för alla de där åren sedan. Tiger Film har sina rötter i det här och det är viktigt för oss att aldrig glömma det.

Premiärer i vår huvudstad är sannerligen inte lika ’’glamorösa’ som de kan vara i andra europeiska huvudstäder där arrangemangen och staketdeltagande är betydligt mer välplanerat, med numrerade armband, storbildsskärmar och konferencier.

Just den här kvällen verkar också ha passerat obemärkt förbi nästan hela Svealand. Den kan delvis bero på de mycket generösa kampanjerna som bedrivits den senaste veckan, där olika institutioner sköljt över med fribiljetter och tävlingar. De som vanligtvis brukar få nöja sig med att vänta utanför fick nu chansen att faktiskt se hur saker och ting ser ut förbi den röda mattan.

Med tiden har det blivit klart att galapremiärer i teorin är glammigare än vad de faktiskt är. I och med ökad mängd säkerhetspådrag, så innebär det oftast att man skyfflas in i salongen och enbart får se celebriteter någon knapp minut då de presenterar filmen innan de rusas vidare till hotellet eller efterfesten. Det värsta skräckexemplet på detta är London Film Festival som tar hutlösa biljettpriser för en upplevelse som är lika glamorös som en varmkorv i regnet under skyddet av korvståndets parasol.

Stockholms premiärer tycks alltid också förläggas till de månader som är kallast. Och som alltid så var vädergudarna inte på humor, en bitande kyla infann sig från första början och jag kan inte påminna mig senast då jag faktiskt skakat med händerna pga kylan.

Än mer bisarrt blev det då det visade sig att det inte fanns en själ utanför biografen. Rigoletto är sannerligen inte någon särskilt bra plats att hålla en premiär på, Kungsgatan dånar med sin trafik och den slaskiga trottoaren lurar ingen om att detta är en onsdag mitt i mars månad.

Ikväll har också säkerhetspersonalen bestämt sig för att vägra att samarbeta. Fördomen om att säkerheten går före trivsel har punkterats i nästan varje land utanför Sverige. Tyskland, USA och Spanien har alla haft duktig personal som förstått av provokation och buffelmetoder inte hjälper till att lugna ned massorna. Jag tänker inte genomföra något angrepp på säkerhetspersonalen utan nöjer mig med att säga att den inte ens är värd att betygsätta.

Efter någon timme är vi fem (!?) personer utanför som väntar med kameror och bilder som skall signeras. Självfallet är samtliga av huvudgästerna sena. När väl Vikander anländer varken ropas det eller hojtas det, utan att kasta en blick så far hon in i biografen och snuvar således denna pyttelilla skara av ’’fans’’ på bilder och autografer.

Vikander har ett bra rykte då det kommer till att signera och ställa upp för foton, så detta blir nästan en chock som inte på något sätt förbättrar min inställning till henne.

Men när bollen väl är i rullning så är det svårt att ge sig, tricket brukar således bli att se om man har bättre tur då gästerna lämnat, vanligtvis så stannar aldrig huvudgästerna för själva filmen. Vid den tiden Vikander lämnar är det bara ’’folket’’ från Tiger Film kvar. Och på vägen ut verkar Vikander inte längre vara fartblind, således får vi våra bilder och signaturer och ett mer än väl godkänt möte där hon kommenterar kylan.

Det innebär att en av de konstigaste premiärerna någonsin har klarats av.

Annihilation Recension  

Publicerad den av
008

Images copyright and courtesy of Paramount Pictures 2018

Summering: Det var dåraktigt att tro att Alex Garland – efter den unisont hyllade Ex Machina, skulle rätta till sina flagranta fel som regissör. Första akten av Annihilation är en krampaktigt pinsam uppvisning i dålig kemi mellan skådepelare och slutet är en fars. Som grädde på moset får vi en helt hopplös Natalie Portman.  

Och i den sista skälvande minuten anländer Netflix som riddaren i skinande rustning och tar sig an ett projekt som har det kämpigt på amerikanska biografer. Ex Machina regisserad av Alex Garland och med vår svenska ’’superstjärna’’ Alicia Vikander, blev en oväntad triumf hos kritiker och avslutade med att vinna en – oförtjänt, Oscar för bästa specialeffekter. Personligen var jag inte lika imponerad av en som alltid tråkig Vikander och ett mediokert manus.

Ex Machina hade trots sina kalla och distanserade karaktär, ett grundläggande konceptuellt skelett som i alla fall skänkte den en någotsånär identifierbar profil. Denna gången kvarstår kyligheten men resten är ett uselt potpurri av Denis Villeneuves Arrival och Netflix egen succéserie Stranger Things. 

006

Känslokall och dödstråkig 

Att det råder brist på uppfinningsrikedom i Annihilation råder det inget tvivel om, hälften av filmen är närmast identisk med Andrej Tarkovskij Stalker. Det svåra och drömlika ryska existensdramat är dock överlägsen den här söliga och energilösa säcken med potatis. Garland har under hela sina karriär dragits med en kreativ högdragenhet som ständigt sänkt alla sorters material. Hans adaption av Kazuo Ishiguros Never Let Me Go var torftig och lämnade inget som helst bestående intryck. Novellen är tystlåten men inte känslomässigt steril och Sunshine vill jag inte ens gå in på med risk för överdriven negativitet.

Från början tillslut så är Annihilation stötande reserverad och iskall. Tillslut handlar det inte om försiktighet utan rena rama utfrysningen. I en produktion som värderar känslomässigt engagemang lika mycket som diktaturer värderar allas lika värde, så är det – minst sagt, konstigt att man valt Natalie Portman i huvudrollen. Portman är och förblir ett obegripligt fenomen, hennes begränsade och förutsägbara skådespel var uttjatat redan i henens prisbelönta roll i Black Swan. 

0011

Krokodiltårar 

Den här gången så är Portman inte bara ointressant, hon är lika tjatig och förutsägbar som när Rolling Stones drar fram Satisfaction på sina konserter och Mick Jagger försöker få det att verka som att det fortfarande är 60-tal. Här får vi hela Portman-paketet med all inclusive, där sömnighet, tristess och krokodiltårar slängs in på köpet – gratulerar… Portman är uttömd, uttråkad och närmast nonchalant.

Jag hade starka invändningar mot Vikanders agerande i Ex Machina. Det uddlösa skådespelet som halvt-mänsklig robot är ljusår bättre än att behöva se Portman göra narr av både sig själv och betydligt mer begåvade aktörer som Tessa Thompson och Oscar Isaac. Just dessa namn gör situationen bara värre, vilken annan aktör som helst i denna ensemble hade gjort sig bättre som huvudrollsinnehavare. Just nu rasar en mindre debatt kring varför Portman ens är rollbesatt då den litterära förlagan är av helt annan etnicitet. Och inte ens med den rasistiska uppförsbacken kan Portman leverera. Jennifer Jason Leigh, som alltid varit lite av en undangömd juvel, har efter sin Oscarsnominerade insats i Quentin Tarantinos The Hateful Eight lyckats med konststycket att fördärva sin egen skådespelarförmåga.

0022

Sloooooooooow

Jag har aldrig sett en aktör leverera repliker så långsamt som Jason Leigh gör här, när hon och Portman skall agera mot varandra tror jag till en början att Netflix applikationen har hakat upp sig och buffrar, vid den tiden att dialogutbytet är klart så har hela publiken hunnit fira multipla födelsedagar. Behöver att nämna att kemin mellan skådespelarna är obefintlig ?

Av alla personer filmen har till sitt förfogande har man alltså beslutat att välja de absolut sämst lämpade för jobbet. Garland säger själv att han inte läst boken mer än en gång, utan har gjort det hela med frihand. Hela den slapphänta inställningen genomsyrar filmen.

Det som skall framstå intellektuellt djupt blir till ett påtänt svamlande som aldrig vill ta slut. Specialeffekterna är under all kritik och slutet är en travesti.

Netflix kan inte fortsätta med filosofin att mer är bättre. Ett varumärke måste skötas, hela streamingjätten blir för varje misslyckad distribution till ett avlopp där man tömmer skräp ingen annan vill röra vid. När reality-shower som Nailed It och Mary Portas Secret Shopper är bättre alternativ än en fullspäckad Hollywood produktion vet man att något måste förändras och det snart….

Betyg 2/10  

 

I, Tonya Recension

Publicerad den av
007

Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Allison Janney är filmens stora stjärna i en obehaglig modersgestalt som orsaker fler mardrömmar än både Freddy Kruger och Jason Voorhees tillsammans. Resten är en ganska krånglig historia som aldrig riktigt hittar en bäring. 

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna att något är kraftigt över förväntan. I, Tonyas stjärna Margot Robbie har haft en karriär som varit fullständigt hopplös och vobblande sedan genombrottet i The Wolf Of Wall Street. Robbie må placera sig högt i omröstningar i diverse herrtidningars ’’makalöst’’ matnyttiga listor som årets mest åtrådda kvinna. Hennes bidrag till skådespelaryrket kan nog inte beskrivas med någon större entusiasm.

Robbie har lyckats måla in sig själv i ett trångt hörn där hon själv uppfyllt nidbilden att vara rollbesatt efter sitt utseende. I The Big Short förekommer aktrisen i ett badkar liggande halvnaken i en ekivok ställning. Som uppföljare till det skamliga framträdandet, så lyckades Robbie också pricka in två av 2016 års sämsta filmer; Suicide Squad och Legenden Om Tarzan, varav den första är lika giftig och farlig som ett rum fyllt med asbestsdamm.

Robbie sonar kanske inte för sina brott mot filmkonsten i sitt porträtt av Tonya Harding, men hon visar i alla fall upp betydligt mer kapacitet än tidigare, även om är mellan spridda skurar av överspel och tafatthet.

Om I,Tonya är en bra representation av verkligheten kan verkligen ifrågasättas. Hela filmen har en vimsig oskyldighet kring sig som går emot den hårda och brutala historien som är den om Tonya Harding. Till och med tjugo år senare är Hardings namn förknippat med en absolut nollpunkt i sporthistorien.

0131

Demons On Ice

Steven Rogers som tidigare skrivit poetiska ”höjdpunkter” som Stepmom och Love The Coopers, begår ett misstag när han endast försöker måla upp Harding som ett offer, inte en manipulativ skurk som till varje pris var villig att vinna. De värsta oförrätterna underbyggs av ganska sjaskig sentimentalitet. Stora delar av Hardings liv må ha varit en tragedi, med en tyrannisk moder – här spelad av en otroligt obehaglig Allison Janney. Samtliga relationer är likaså fyllda av misshandel, aggression och helt osannolika händelser.

När det är som bäst så skapas en viss empati för huvudpersonen, även om det sticker i ögonen att en ganska burdus och bufflig människa ständigt hålls fram som en ömtålig och brusten själ. Där publiken kan känna empati för det förskräckliga predikamentet, så är det svårare att ha överseende med Hardings flera gånger stötande beteende och hennes naivitet.

Till en början så ser det väldigt skakigt ut, introduktionen är ett montage där man försöka återskapa känslan av en dokumentär fast med skådespelare. Startsektionen är inget annat än katastrofal, samtliga aktörer spelar över, tonen påminner om en parodi och det ger mig rysningar vid tanken på vad som eventuellt kan vänta i resterande två timmar.

Och i linje med Robbies ojämna instats så har filmen vissa ljusglimtar som delvis får mig att ursäkta tydliga problem. Sekvenserna på is är mycket välgjorda och fördelar en fysisk och taktil känsla där man håller andan inför varje avancerad piruett.

015

Monsters Inc

Allison Janney är kanske inte värd sin nyvunna Oscar för sin insats, men det här är en en antagonist som är minst lika skräckinjagande som vilket bloddrypande monster som helst. Janney får med cynismen,  grymheten och en totalt brist på empati i ett paket som får tittaren att känna omedelbar avsmak.

Urvalet på särskilt trevliga människor är synnerligen begränsat. Sebastian Stan får representera en annan sida av Hardings kaotiska liv, ett förhållande som delvis är byggt på kärlek men också starka tvångsmässigheter. Robbie är som sagt ojämn, fram tills filmens tredje akt så är prestationen inte särskilt pålitlig. Hon spelar över minst en gång för mycket och när hon tvingas till att bryta den fjärde väggen så märker man hur hela filmen börjar hosta och harkla sig.

Trots att I,Tonya lämnar väldigt lite utrymme för egen tolkning – då man hela tiden överöser publiken med berättarröster och tydliga markeringar, så blir det ändå strul med berättelsen. Bortsett från Stan,Robbie och Janney så är resten av personerna dåligt realiserade. Nyckelpersoner i själva skandalen avhandlas slarvigt och efter att själva skandalen/dådet utförts så får filmen komplett motorstopp.

Bristen på något verkligt djup gör det svårt att bli helt engagerad. Den tragiskt underskattade och förbisedda Battle Of The Sexes gör historien om omöjliga odds och personliga strider både bättre och mer helhjärtat.

Betyg 4/10 

12 Strong Recension 

Publicerad den av
0021

Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Ännu en substanslös skräpfilm i den oskiljaktiga genren av krigsfilmer i mellanöstern. I sina värsta stunder osar 12 Strong av obehaglig chauvinism. Slutligen så serveras publiken en helt katastrofal final som hör till de mest obegripliga och överskådliga jag sett på ett bra tag. 

Peter Berg och framförallt Clint Eastwood gjorde för ett par år sedan två filmer som i det närmsta är enäggstvillingar som separerats vid födseln. Lone Survivor och American Sniper är båda två ointressanta, färglösa och enkla att glömma så fort de tagit slut. Bergs film är något mindre befriad från flaggviftande och gömda politiska värderingar, men båda två kan ses som ett lika stort fjäskande för amerikanska armén som Tony Scotts Top Gun. 

Krigsfilmer brukar ofta bli antingen fantastiska eller rent anskrämliga, att kategorisera dem är därefter inte särskilt svårt. De är som bäst då de manifesterar sig i filmer som The Hurt Locker eller nu senast Dunkirk av Christopher Nolan. Kathryn Bigelow utforskar det individuella psyket och drivkraften hos en människa som varje dag utsätter sig för livsfara i och med sitt jobb som bombtekniker. Dunkirk tar istället och väljer att inte sätta fokus på individen utan händelsen där man lyckades evakuera majoriteten av de brittiska trupperna från Frankrike. Och Nolan sätter som alltid sitt signum på filmen vilket betyder fantastiska bilder och nervkittlande puls.

Om vi sedan undersöker vad Clint Eastwood gör – förutom att tala med tomma stolar, så är det den värsta typen av amerikansk propaganda som förmodligen går varm i det nuvarande Vita Husets Blu Ray-spelare. Förutom att vara en sällsamt tråkig film så bejakar American Sniper saker som troféjakt där älgen nu blivit till människor i Irak eller Afghanistan.

011

’’War, what is it good for !?’’ 

12 Strong försöker inte ens anstränga sig med att framstå som nyanserad. Den liknas bäst med en reklamfilm för ett politiskt parti, det saknas bara en brinnande bil och en berättarröst för att kunna liknas med ’’den där’’ filmen från Sveriges ny arbetarparti. Chansen är nog stor att 12 Strong kommer att skickas ned till amerikanska trupper som ansträngt måste berömma filmen som en ren artighetsgest.

Och sett som rekryteringsmaterial så kunde man inte ha gjort en sämre film. Det spelar ingen roll om det är talibaner, krigsherrar eller amerikanska specialtrupper, samtliga är  utan djup eller dimensioner. Huvudpersonerna är i bästa fall oskiljaktiga hopkok mellan Sylvester Stallones John Rambo och John Matrix från Commando. De resterande personerna kan enkelt bara beskrivas som pappskallar som är fyllda med testosteron. Vad som gör de här männen till moraliska klippor i stormen av terrorism och religös indoktrinering är omöjligt att förstå. Bilden av soldaternas vardag är minst sagt bisarr för att beskriva det enkelt. Fruarna är fotomodeller som nickar instämmande åt sina makars patriotism och hjältemod.

010

’’Let off some steam Bruckheimer’’ 

När ’’krasch, bang och boom’’ – producenten Jerry Bruckheimer är involverad så vet man att explosioner och en onödig mängd action kommer att landa som ett brev på posten. Att Will Smith och Martin Lawrence springer runt som övertända tonåringar på en paintballbana i Bad Boys är en sak, men i i en film som skall vara baserade på verkliga händelser så blir trovärdigheten så pass låg att det inte blir annat än patetiskt. ’’Oviktiga’’ detaljer som ballistik eller eventuellt skydd från vinande kulor verkar inte besvära Chris Hemsworth och hans mannar. De verkar vara släkt med Stålmannen och står emot alltifrån grovkalibriga kulor och gigantiska explosioner. Om amerikanska trupper är såhär stryktåliga så borde man utan problem kunna erövra världen på ett fåtal veckor.

Bruckheimer brukar inte snåla när det kommer till att slösa pengar på ”fantastiska” fascinationer som explosioner och ännu mer explosioner. Men här så verkar budgeten ha försvunnit, 12 Strong är lika tjatig som en papegoja. Filmen använder snarlika kameravinklar för varje scen och det är svårt att skilja på olika platser eller vad som faktiskt sker.

013

 ’’I eat green berets for breakfast’’ – John Matrix 

En tredjedel av filmen verkar ha spelats in och sedan har man återanvänt de scener man har för att slutföra filmen, man klistrar och klipper för att fylla ut speltiden. Bästa exemplet på denna förvirring blir i en komplett befängd final som snabbt blir helt obegriplig. Det kastas in hästar, kulsprutor och missiler. Allting förvandlas till ett skruvat virrvarr av genrens sämsta klichéer. Till och med ljudet är under all kritik, samtliga bössor låter som burken med tryckluft man kan köpa i en välsorterad järnhandel.

Varför Chris Hemsworth, Michael Peña och Michael Shannon skrivit på för det här, undrar de nog själva. Hemsworth är oinspirerad och trött, Peña får inte skina i någon välbehövlig komik. Bara det faktum att Michael Shannon bokstavligen spenderar stora delar av filmen på rygg och halvsovande borde räcka som en målande beskrivning om det såsiga skådespelet. De är bara Navid Negahban som tillför något av värde till ensemblen, en någorlunda intressant karaktär som inte känns som en pappfigur.

005

’’You set us up ! It’s all bull”#”# all of it’’ – Dutch 

För ett par veckor sedan stod det klart att den beryktade filmatiseringen av succéspelet Call Of Duty – mot alla förmodan, fortfarande är under utveckling. Hur det än går med den saken återstår att se, men om det inte skulle bli av så har vi här en perfekt ställföreträdare. Det är samma usla karaktärer, bedrövliga patriotism och hjärndöda berättelse. Skillnaden mellan spel och verklighet är i det här fallet väldigt svåra att se skillnad på då trovärdigheten är i botten.

Betyg 2/10 

 

Mute Recension 

Publicerad den av
002

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Summering: Netflix fortsätter att agera som en slags filmisk soptipp som tar in det ingen annan vill röra vid. En från början smärtsamt usel upplevelse som aldrig borde ha producerats.

Netflix må idag vara en av filmvärldens största aktörer inom produktion och distribution. De har uppfyllt drömmen som AOL och Time Warner drömde om för tjugo år sedan – vilket ledde till ett av affärsvärldens sämsta uppköp i världshistorien.

När man nu har detta övertag kunde man tro att Netflix borde anstränga sig för att representera kvalitet kontra kvantitet. Att bygga upp ett märke kräver mer än en enskild framgångsrik produkt – House Of Cards, Orange Is The New Black, det behövs en garanti till kunden om att framtiden kommer vara säkrad då det kommer till högkvalitet på produkterna. Netflix är idag en stor förvaltare av independent-filmer, i vintras distribuerade de den helt fantastiska filmen Mudbound med Carey Mulligan.

Mängden filmer, TV-serier, dokumentärer som idag får sin premiär på Netflix är av sällan skådat slag. Det verkar knappt gå en vecka innan det rasar in produktioner med både kända och okända filmskapare och skådespelare. Många har satt stort hopp till Mute och regissören Duncan Jones, det var menat att bli ett dragplåster som skulle attrahera än fler att starta upp en månatlig prenumeration för tjänsten.

003

”Utan mening utan mål” 

Diskussionen om hur korporativa viljor påverkar det – i grunden, artistiska filmskapandet, har pågått längre än det funnits kabel TV. Nu när så många icke traditionella bolag har äntrat marknaden så kan filmskapare ställa andra krav på budget och kreativ frihet. TV har de senaste åren setts som den outforskade delen av nöjesindustrin, där man inte behöver förhålla sig till alltför stora restriktioner. Amazon, Netflix och även Apple bjuder nu över varandra med miljardbelopp för att säkra talanger och manus. Det är fritt fram att uppfylla sina drömmar om man är rätt positionerad.

Mute är den gången där någon borde ha satt stopp för inspelningen, vad som skulle varit ett lysande exempel på vad man kan realisera då man inte är bunden till något, blir nu en varningssignal för hur fel det kan gå då barnen lämnas ensamma i huset med olåsta dörrar.

Duncan Jones har av många kallats för en framtida superstjärna, Moon blev en kultfilm och Source Code var en fullt godkänd thriller. Jones har aldrig varit en lysande auteur i mina ögon, snarare en godkänd filmskapare som vet vart gränserna bör dras. Jones filmatisering av succéspel-serien Warcraft sjönk som en sten i västvärlden. Filmen hade definitiva kvalitéer och goda intentioner, det kan inte sägas om Mute. 

Får leta med förstoringsglas efter antal rätt 

I de bästa av filmer så tvingas man till att använda förstoringsglas för att hitta felen, den här gången får man snarare försöka hitta antalet rätt, och slutsummeringen är att de inte finns några.

Det mest flagranta felet är berättelsen – eller rättare sagt bristen på berättelse. Mute är från början tillslut helt obegriplig, den kan liknas med då skolbarn tvingas till att skriva eller efterlikna författare och texter de inte helt greppar. Pretentionerna och mängden uppfunna meningar är många.

Allting i Mute är rappakalja, karaktärer introduceras och försvinner sedan för att dyka upp mot slutet och har då ändrat både motiv och personlighet. Berättartekniken är helt obefintlig, Jones strider mot alla regler för att göra en godkänd film. Den röda tråden försvinner redan i ett helt bisarrt intro, sedan så skiftar filmen mellan att vara något sensuellt snuskdrama i ’’bästa’’ Fifty Shades anda och en förfärlig kopia av den redan usla Det Femte Elementet. 

001

Mardröm i neon  

Och om nu sinnet kommer få både migrän och illamående av manuset, så behöver nog ögonen  också bli synade av en duktig optiker efter att filmens eftertexter tagit vid. Tanken att låta filmen ta sin plats i ett futuristiskt Berlin är intressant, det är en stad som blivit omåttligt populär och älskad av artister och uppsöks nu av båda unga och äldre.

Staden bär på en enorm historia, det kunde blivit unikt och säreget, men förutom att vi får en katastrofal vinkning till Rainer Werner Fassbinders Berlin Alexanderplatz så kunde detta gräsliga metropolis lika gärna ha varit ett futuristiskt Gränna. Jones stjäl helt ogenerat den numera förutsägbara Blade Runner-visionen av framtiden, där neonljus och sjaskiga bakgator svalt allting.

Men inte ens den stulna estetiken hjälper, där Ridley Scott perfekt balanserade smaklösheten och det utomjordiska i sitt mästerverk, så har Jones verkat valt att iscensätta filmen i samma vansinne som Joel Schumacher genomförde sina historiskt usla Batman-filmer. Det dröjer inte länge innan  jag blir fullkomligt kräkfärdig av de övermättade färgerna. Extra salt på såren blir det också då den usla rekvisitan verkar ha följt med från Warcrafts Azeroth, Jones kan inte ens få en bardisk att ser trovärdig ut.

I denna soppa tvingas också samtliga medverkande skådespelare förstöra upp sina CVn. I filmens inledande faser så fanns det planer på att skapa en animerad film där man skulle använda sig utav performance capture. Och då vi tvingas till att se Alexander Skarsgård ointresserat kämpa sig igenom det helvetiska manuset, så är jag övertygad av att vad som helst hade varit bättre än det vi just blivit serverade. Skarsgård tvingas i alla fall inte till att behöva kämpa med den gräsliga dialogen. Där får Paul Rudd istället förnedra sig själv med en mustasch som är än sämre än den Kenneth Branagh hade i Mordet På Orientexpressen. Rudd spelar över likt en pajas. Hans antagonist blir snarare ett levande skämt än den obehagliga psykopat filmen vill framställa honom som.

004.jpg

Chocktillstånd

Inte ens filmens mest intressanta del – som presenteras i form av en frågeställning om teknologisk utveckling mot religös tro, utvecklas till något av betydelse.

Duncan Jones verkar fortfarande befinna sig i ett chocktillstånd efter bakslaget med Warcraft. Hela Mute känns som baksmällan dagen efter då det stod klart att jättesatsningen blivit till en ekonomisk flopp. Allting har dränkts i buteljerat mod där ingen verkar reflekterat kring vad det är för filmiskt monster de kommer att släppa loss.

Den slutliga spiken i kistan kommer då en helt gräslig twist slängs in från ingenstans. Då står det klart att Duncan Jones är på väg att följa M. Night Shyamalan ned i kalkonträsket, ett öde ingen förtjänar.

Betyg 1/10 

Game Night Recension 

Publicerad den av
0021

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Summering: En krass och oupphörlig ström av grova skämt och barnsliga personer. Game Night är vaccinerad mot allt form av humor och bör därefter undvikas. 

Spelkvällar – där vi samlas kring traditonella brädspel, har blivit allt mer populära. På senare tid har flera fantastiska bordsspel uppfunnits och levat upp en för många bortglömd hobbysyssla, exempel som Star Wars Armada och Marvel Legendary är fantastiska spel i denna tysta revolution.

Egentligen finns det ingen anledning till att koncentrera – filmen, Game Night kring just en spelkväll med vänner, konceptet och möjligheterna till referenser är begränsade och snart blir det klart att filmen lika gärna kunde ha döpts till hemmakväll eller fredagsmys.

Game Night är förväxlings-komik där samtliga karaktärer är dumma som spån och missförstår det mest uppenbara. Ibland kan man se spår av Shane Blacks Kiss Kiss Bang Bang, en – tråkigt nog, bortglömd juvel inom actionkomedi genren.
Blacks film är en fartfylld och rolig historia som utforskar och driver med allt som har med Hollywood att göra. I Game Night hägrar enbart stunderna av actionkomedi, tillslut inser jag att hägringarna bara är hallucinationer. Game Night utvecklas snabbt till en stelbent och uttråkad historia som bara koncentrerar sig på att tramsa bort den lilla potential som finns.

Den ”dynamiska” duon som består av Jason Bateman och Rachel McAdams, går ihop lika väl som hund och katt. Ingen av dem lyckas skapa kemi eller någon som helst – livsviktig, svada där de levererar minnesvärda replikskiften. Båda två ser plågade ut och verkar desperat vilja att inspelningen av filmen skall ta slut. Det ser inte mycket bättre ut i birollerna, Jesse Plemons från Breaking Bad får återigen spela en tragisk gestalt som uttrycker lika mycket som en vägg gjord utav av sten. Michael C. Hall och Danny Huston medverkar så pass hastigt att man kan missa dem vid minsta blinkning. Skämten återanvänds hela tiden och blir tillslut provocerande repetitiva, då de är inte ens roliga den första gången och är det inte mycket bättre den tredje gången.

Och då man inte kan skapa skrattsalvor genom träffsäkert skådespel eller komisk dialog så tar man ett par spadtag av 2000-talets mest hopplösa stapelvaror inom genren – grovt språk och eviga sexskämt. Dessa typer av inslag kan fungera, men i en redan dålig film så blir det bara tröttsamma. Utöver det så förekommer rent morbid humor som bara känns smaklös, chockvärdet är dessutom väldigt lågt och det osar av brist på fantasi. När chockmomenten är slut så sätter man på farthållaren och håller färdriktningen mot total undergång.

Hela Game Night kantas av olika populärkulturella referenser, det går inte mer än ett par sekunder innan man häver ur sig namn och titlar. Till en början är referenserna härliga, mot slutet känns det som om det skett en tvångsinmatning.

Sedan slängs det in urusla biljakter, skottlossningar och annan komplett menlös utfyllnad. Det är bara Kyle Chandler som verkar tycka att det är någorlunda kul att medverka, Chandler gör filmens enda underhållande prestation och balanserar galenskap med någon sorts emotionell motvikt.

Game Night är en sunkigt snuskig historia som aldrig ger utdelning. Det är nog bättre att leta reda på sitt avlagda UNO och i ensamhet insupa en alkoholfri öl än att utstå detta.

Betyg 2/10 

Wonder Recension 

Publicerad den av
0171

Image copyright and courtesy of Lionsgate 2018

Stephen Chbosky regisserar med enormt hjärta och stor empati för sina karaktärer, olyckligtvis så räcker det inte till då allting förpackas med alldeles för stora mängder sockrad sentimentalitet berövar Wonder starkaste stunder från att göra intryck. 

Wonder är till sin natur emotionell och känsloladdad, allt är upplagt för att bli en Hallmark historia där man borde skicka med motmedel för att motverka överflödet av tårar och dramatiska uppoffringar. Chbosky tar sig runt flera av dessa hinder genom att använda en helt strålande Jacob Tremblay i huvudrollen.

Enbart tolv år gammal så har Tremblay redan mer erfarenhet och förståelse för skådespelaryrket än flera av sina mer rutinerade och erkända kollegor. Dold under stora mängder smink så ger den unge kanadensaren ett levande och trovärdigt porträtt av ett barn som tvingas leva med ett svårt symptom som Treacher Collins. Tremblay har fångat utanförskapet och ensamheten som alla former av handikapp kan leda till, omvärldens reaktion är skildrad med ett brett spektrum som inte bara innebär översittare och intoleranta elakheter.

Den andra höjdpunkten är Tremblays familj, vi får se deras uppoffringar och förändringar som behövt ta plats för att anpassa sig till situationen. I andra fall kan de här typen av sidospår bli platta och få tunnelseende då man enbart tittar närmare på brustna drömmar och övergivna initiativ. Men det här är en stark samling personer som står för sina beslut och som aldrig försöker se tillbaka på historien med facit i hand.  Bara det faktum att Julia Roberts är uthärdlig borde räknas som ett genombrott, hennes modersporträtt känns omtänksamt och känsligt.

Ännu bättre är Izabela Vidovic som Tremblays syster Olivia, en person som tagit på sig rollen att ställa sig i andra ledet och på så sätt inte orsaka några former av hinder för sin bror. Tillskillnad mot alla neurotiska och hysteriska porträtt av unga tjejer så är det här väldigt upplyftande att se en generös men bräcklig person. Den som drar det korta strået blir Owen Wilson, hur mycket jag än uppskattar att inte behöva se Wilson göra sig själv och publiken till åtlöje, så är hans förmåga till bra skådespel för bristfällig, han är också den person som känns lite negligerad genom väldigt liten närvaro genom berättelsen.

Birollerna är kanske den största överraskning och filmens största styrka. Wonder berättas i ett uppbrutet narrativ där vi på ett ganska rättframt sätt får följa individuella personer som rör sig runt huvudpersonen. Karaktärer som kan tyckas vara endimensionella visar sig istället bära på minst lika stora problem och komplicerade livsöden. Skådespelet från filmens unga skådespelare är strålande och det finns väldigt få personer som inte känns empatiska på något plan.

Så vad är det egentligen som orsakar ett så lågt betyg ? Trots att så många rutor kryssas för så misslyckas Wonder kapitalt då det kommer till att avsluta eller expandera sina olika stickspår. Där alla personer känns levande, så är händelseförloppet och dess utveckling stelt och förenklat. När man har chansen till komplexitet så målar man över allt med en platt och skrikig färg, allt löses upp på ett maner som påminner om riktigt banala barnsagor. Utan att ha läst boken av R.J. Palacio – som mycket väl kan vara anledningen till dessa problem, så är det ett slöseri med dessa duktiga skådespelare då allt toppas med vispgrädde och andra former av utfyllnad som täpper till artärerna.

Tillslut blir filmen så sentimental och slätstruken att jag helt och hållet tappar intresset, lite mer subtila berättarknep hade räckt långt i det här fallet. Det känns hårt att behöva avföra en film som ofta gör så mycket rätt, med en gnutta mer djup och stilfulla avslut så hade Chbosky kunnat stoltsera med en en varmhjärtad och intelligent film. Nu får det enorma hjärtat nästan en infarkt pga den sockersöta sentimentaliteten.

Betyg 4/10