Det är måhända inte perfekt, men det är bitvis så makalöst att man inte kan undvika att bli rörd. The Force Awakens är ett mästerverk i sin genre och den kanske bästa filmen i serien.
Osannolikt är det enda ordet som ringer i huvudet efter att den sjunde Star Wars filmen nått sitt slut. Osannolikt bra,smart,snabb och magisk. Det här är en triumf av sällan skådat slag. Detta är vad en modern Star Wars borde varit från början.
Så mycket kunde ha gått fel, Star Wars har inte varit bra sedan 1980 då kolossen Empire Strikes Back slaktade motståndet. Men sedan vet vi vad som hände, att nämna Ewoker,Palpatine och ’’NOOOOOO’’ bör räcka för att summera varför serien blev till en härdsmälta.
Lightspeed hastighet
Personligen kändes ingen av de två uppvisade teaser trailers särkilt intressanta eller frustande häftiga. Den sista trailern undvek jag helt. Men det tar bara ett par sekunder innan all den där kaxiga reservationen kapitulerar. The Force Awakens är en film som helt bygger på kontext och helhet. Redan från första rutan är det fullt ös. Allt som kan stavas till flamsig flums-politik eller racistiska stereotyper som Jar Jar Binks är som bortblåsta. Istället bjuder regissören J.J Abrams på rafflande action,humor och ett hänsynslöst snabbt tempo som aldrig tangerar i att kännas flåsigt eller stressat. Andningspauserna kommer i bedårade vackra bilder som förmedlar sådan stillhet och tyst reflektion, att man tappar andan flera gånger. Att filmen också är klart brutalare än tidigare delar bidrar till en modernare och hårdare känsla.
Rätt nostalgi
Det är också modigt hur Abrams helt låter bli att spela på överdriven nostalgi. Visst finns det vinkar och påskägg för de som ser Star Wars som en världsreligion, men det spårar aldrig ur eller blir krystat förvrängt som den gången Martin Campbell skulle distansera och vrida om James Bond klichéer och normer i Casino Royale.
Vackert och stillsamt
Den pågående debatten om analogt och digitalt – något som filmen starkt tog ställning med innan premiären i och med starka uttalanden om analog film och praktiska specialeffekter, blir också irrelevant då jag knappt hinner tänka på om det rullar celluloid eller ett och nollar i kamerahuset, det är så medryckande att jag helt förlorar mig i världen och tempot, något som nästan aldrig sker dessa dagar. Om filmen mår bättre eller sämre av sina analoga kvalitéer är svårt att säga. Det enda som kan konstateras är att den är vacker rakt igenom. Ralph McQuarries rustika och fagra former görs om, uppdateras och förnyas i suveräna miljöer, grandiosa rymdskepp och häpnadsväckande vyer.
Marvel ton och humor
Någon tid till tråkig utfyllnad finns inte, varenda scen sitter stenhårt självsäkert. Bara ett par få minuter in i filmen vill jag inte att äventyret skall sluta. Filmen har begåvats med en sådan värme och hjärtlighet att det är omöjligt att värja sig. Det ges också plats för en bra dos välbehövlig humor, som ibland kanske förekommer en fyndig replik för mycket, men som mycket annat som kan ifrågasättas i The Force Awakens trampar Abrams ned dem med en AT-AT fot.
Filmen hämtar mycket från Disneys andra framgångssaga Marvel. Tonen och känslan är inte helt olik den i Guardians Of The Galaxy. Det är lättsamt utan att bli glättigt och samtidigt mer emotionellt och medryckande än någonsin. Abrams lyckas till och med att undvika att låta – den för mig något fåniga roboten BB-8, att fungera.
Överdrivna prestationer och en makalös fiende
För även om det finns problem, till och med så mycket att det kan fylla en A4-sida så glömmer jag snabbt bort dem i filmens entusiasm och skaparglädje. Daisy Ridley och John Boyega är båda två något för överspända och överdrivna, Oscar Isaac däremot briljerar genom att vara empatisk och självsäker i rollen som Poe Dameron. Det gamla gardet beståendes av Ford och Fisher är en ren nostalgi njutning. John Williams integrerar snyggt och diskret de legendariska tonerna från original trilogin och orsakar så mycket rysningar och gåshud att jag nästan börjar skaka.
Adam Driver som filmens primära antagonist är fullkomligt strålande. Kylo Ren kan mycket väl vara en av de bästa skurkarna jag sett på åratal. Med en obehaglig röst, en ljussabel som låter som ett monster och en eldig aggressivitet är Ren en helt superb som skurk. Ännu bättre blir det av att skaparna valt att nyansera figuren och inte låta honom dras ned i det klassisk träsket av ont mot gott, eller svart mot vitt.
Emotionell action
När det kommer till actionsekvenserna bjuds det på än mer välbehag. Från den explosiva öppningen till filmens klassiska klimax känns ingenting överdrivet eller tråkigt, något som flera klimax i storbudget filmer har fallit in i den senaste tiden. Abrams håller igen och låter karaktärerna och historien sitta längst fram. När ljussablar och rymdskepp flyger över hela filmduken finns det en emotionell tyngd i det. Allt lättvikts tjafs från den groteska prequel trilogin – som den värdelösa och oengagerande striden mellan Yoda och Kejsare Palpatine är oskadliggjord och begravd.
Bitvis långsökt och fler frågor
Nu är det dock ganska långt ifrån att vara utan fel eller brister, som nämnt är både Ridley och Boyega långt ifrån perfekta i sina roller, storyn tappar i vikt och styrka mot slutet och hade mått bra av ännu mer kraft. Sedan finns det flera tillfällen då det blir en smula för mycket av allt det där goda. Storyn tar också en hel del kliv som kräver överseende, flera händelseförlopp känns något långsökta. Jag kan också tycka att filmen lider av samma symtom som Abrams Star Trek-uppföljare Into Darkness, flera gånger vandra filmen i identiska spår med sina föregångare och känns lite pliktskyldig i att emulera klassiska sekvenser. Sedan får vissa karaktärer för lite speltid, något som är synd då nästan hela persongalleriet är fulländat. Vi lämnas också med fler frågor än svar, men här känns det varken inkomplett eller frustrerande, jag kan personligen inte vänta på att få se den här berättelsen blomma ut i de kommande två uppföljarna.
En otrolig helhet som inte går att värja sig för
Men alla invändningar känns irrelevanta när väl eftertexterna rullar. Abrams har styrt upp skeppet som låg nära att helt kapsejsa – även om resan inte alltid körs i första klass, så är det slutgiltiga målet fulländat. I lite över två timmar bjuds vi på en resning, käftsmällar, rysningar och ren briljans.
Vi har väntat så länge, men för första gången någonsin kan jag verkligen börja förstå varför Star Wars har förändrat och format människors liv. Det finns för mycket att analysera och hylla, men det skulle bara förta överraskningen och spänningen. Att gå in utan att ha fått varenda sekvens nedskuren och nedkörd i halsen veckor innan, bidrog till en av de bästa upplevelserna jag någonsin haft på en bio, gå in så nakna och ovetandes som möjligt. Det är kort och gott otroligt……otroligt.
Betyg 9/10
Bäst: Värmen,tempot,humorn, fyndigheten, Kylo Ren och slutligen Harrison Ford.
Sämst: Vi kunde ha fått ett kraftigare klimax.
Fråga: Kan det egentligen bli bättre än såhär i sin genre ?
Spring omedelbart till biografen.
Tiger Film 