Avengers: Endgame Recension

All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019

Summering: En helt euforisk avslutning som dräper allt motstånd…  

Gode gud… Skall man skrika och fullkomligt kapitulera ? Erkänna sig helt besegrad, överkörd, mållös och knäckt ? Känslan efter att ha sett Avengers: Endgame, går knappt att fånga i ord, den är för stor för recensioner eller allmän analys.  

Tidigare recensioner – som berört Marvel Studios filmer, har blivit till försvarstal, detta är fortfarande en av de mest utsatta genrerna då det kommer till elitistisk mobbning som jämställer Marvels filmer en sorts allmän lobotomi för samhället. 

Det är tidsödande, irriterande och rent av bedrövligt att denna typ av artiklar och krönikör fortfarande florerar ute i mediala kretsar. Det handlar inte längre om den faktiska filmen är bra eller inte, det är sorts otäckt förtids där man dömmer ut filmerna långt innan de ens har setts, dess genre räcker för att stämpla det som skräp. 

Men i och med denna recension så är det slut med att försöka förklara meriterna och det fantastiska som Marvel Studios gett oss. Elva år har gått sedan Iron Man hade premiär. För den som vill peka ut det idiotiska i hjältefigurer och deras berättelser, befinner sig på fel film – om de löst biljett till Endgame. Det är lika galet som att ställa sig längst fram på en Metallica konsert och klaga på att ljudet är för högt. För att citera Brie Larson från Captain Marvel ’’ I have nothing to prove to you…’’ 

Under de få år som Tiger Film har funnits, så har vi delat ut ett fåtal tvåsiffriga betyg.
Ett högsta betyg skall innebära något alldeles extra, en upplevelse som skakar om, berör och förblir oförglömlig. Än idag så ångrar jag inget av de maxbetyg vi satt – och det inkluderar även Star Wars: The Last Jedi.

’’Paid the cost to be the boss’’

Jag refererar alldeles för ofta till Bruce Springsteen och hans artistskap. Det må vara tjatigt, men må så vara fallet. Ingen annan artist har påverkat mig på samma sätt… Konserterna mannen från New Jersey har gjort – och gör, saknar motstycke. Och efter de mest fantastiska omgångarna så är känslorna svåra att beskriva. 

Även om Springsteens konserter bygger på total eufori, frigörelse och tröst, så kan de lämna ett massivt hål. Topparna som nås under spelningarna är en konstig alkemi som aldrig går att återskapa då man lämnar sportarenans plan. 

Efter den andra spelningen på Ullevi 2012, så berättade ett antal konsertbesökare om en slags sorg – veckorna efter spelningen. Topparna var många, men då paradnumret Jungleland – tillslut, gjorde debut – första gången efter saxofonisten Clarence Clemons död, så stod det klart att detta inte bara var en emotionell brytpunkt för publiken. 

Hela E Street Band var i upplösningstillstånd, med en tårögd Springsteen och en Jake Clemons – brorson till Clarence, som grät floder efter att ha spelat det tidlösa saxofon solot. 

Känslan efteråt kan var en av de mest besynnerliga och smärtsamma någonsin. Tomrummet, saknaden och förvirringen vägrade att släppa. Jag har ingen psykiatrisk kompetens, och inte ens de bästa forskarna – inom mänsklig psykologi, kan ännu förklara varför vi kan bli så berörda av konst, poesi, musik och film. 

High Hopes 

Men när känslostormen enbart eskalerar inom oss så sker obeskrivliga saker och ting. Jag kallade Infinity War för en fysisk påfrestning, upplevelsen var så intensiv, laddad och mäktig att den lämnade mig fysiskt utmattad. Minnet – att efteråt, ligga och flåsa på kökssoffan kommer aldrig att försvinna. 

Förväntningarna för Endgame är stora, kanske för stora… Om bröderna Russo inte levererar ännu en jordbävning – som får publiken att lyckligt stappla ut ur biosalongen, så kommer Endgame ses som en besvikelse. Vad vi faktiskt får är en film som är svår att beskriva, ett jättelikt sagoväsen, en ny standard för alla filmer som vågar kategorisera sig som en actionfilm. Vi har inte bara mottagit en jättelik final – som summerar över tio års heroiska berättelser, en filmupplevelse som jag själv aldrig kommer kunna att släppa. Detta är ett vägstopp i filmhistorien, ett ögonblick där en studio var störst i Hollywood, och där hela världen såg på och höll andan. Det är kort och gott filmhistoria som äger rum. 

Den största kritiken gentemot Infinity War var dess brist på emotionell intimitet – tydligen räckte inte fantastiska stunder mellan Elizabeth Olsen och Paul Bettany, eller för den delen Zoë Saldaña och Josh Brolin. Bröderna Russo utformade Infinity War som en tredje akt, där allting kulminerar,  och där publiken förväntas vara väl insatta i tidigare händelser. 

Anthony och Joe Russo är inte bara duktiga på att ge sina filmer ett perfekt tempo – som aldrig saktar ned eller känns för hetsigt. De har också en förmåga att förstå filmkonstens diverse byggstenar. 

Struktur och händelseförlopp är för mig tydliga indikationer på om en film är gjord med finess eller inte. Filmer vars struktur följer en alltför uppenbar mall – då man inte tar risker eller vågar leka med förväntningarna, kan aldrig mätas med dem som faktiskt vänder upp och ned på regelverket. 

Endgame borde enligt lagarna vara en ännu större explosion som river biografer och får biopubliken att springa ut med leende – lika stora som fotbollsplaner. Men efter att ha genomgått en makalös actionkavalkad i föregångaren, så antar Endgame en annan – och mer oväntad form… 

Story – Nothing Else Matters 

Berättelsen blir än mer central, den största choken och anstormningen är över. Detta är en epilog som lever upp till namnet. Den låter oss komma ännu närmare de kvarstående hjältarna, den ofta förkommande tystnaden och stillheten är poetiskt vacker. 

Dramatiken har aldrig varit såhär drabbande i en film från Marvel Studios, skådespelet är nästintill fläckfritt ifrån alla inblandade. Bröderna Russo har lyckats inspirera och tända sin ensemble, detta gör att reserverade och tysta stunder blir rena njutningar att beskåda. Laddningen och intensiteten är inte längre i stora strider, istället blir de brustna och spruckna relationerna till filmens bränsle. Endgame känns som en evolution som respekterar sin publik, ingenting får stå i vägen för karaktärsarbetet eller berättelsens framfart.   

Att Marvel vågar göra en film som bryter så kraftigt mot sin föregångare, är ett oerhört våghalsigt drag. Redan nu kan jag se ilskna konversationer ta form, argumentet att Endgame är för långsam – kommer säkerligen tapetsera internetforum de kommande månaderna. Genom att låta pulsen gå ned så tillåts filmen samla kraft, man tillfredställer själen istället för längtan efter adrenalinrusher och ren extas. 

Believe In Miracles 

Elva år och tjugo långfilmer har gett oss enorma berättelser, samt önskningar och förhoppningar från fansen, i praktiken borde det vara omöjligt att ge svar på allt och tillfredsställa. Det finns en tydlig känsla av reflektion hos både filmen och dess karaktärer. Alla uppoffringar, gångna strider och permanenta ärr, kommer äntligen fram i detta öppna forum.  

Avengers: Endgame fullkomligt slaktar de kritiska röster som menar att Marvels produktioner är ihåliga sedelpressar. Den allvarliga och mörka dramatiken som Ryan Coogler visade upp i 

Black Panther, är närvarande genom hela Endgame. Att dialog och interaktion mellan de många karaktärerna är minst lika gastkramande som den gång vi beskådade Thanos horder av rymdvarelser invadera Wakanda, är inget annat än sinnesjukt. De mest oväntade interaktioner visar upp nya sidor hos dessa väletablerade hjältar. Ingen av personerna känns som endimensionella karikatyrer som enbart målas i svart eller vitt. 

Infinity War bars fram på en hoppfullhet och gladlynt attityd, det var som en hemkomst för stadens eget sportlag som just vunnit världsmästerskapet. Insatserna var höga, men ändå inte astronomiska. Endgame är sotigt svart, sorglig och tung, alla ljuskällor har slocknat och hoppet är nästintill uträknat. Marvel-filmer har alltid varit kända för sin varma humor, men i Endgame så blir det klart och tydligt att fingerfärdigheten för att skapa dramatisk friktion är lika briljant som konsten att göra actionscener. Marvel Studios visar även upp skillnaden i genren äventyr kontra action. Endgame mer gemensamt med svepande äventyr än renodlade actionfilmer.  

Balansgången mellan det mörka och humoristiska är även den bortom all sans. Publikens hjärtan slits och skakas om – som om de befann sig i ett beskjutet stridsflygplan, samtidigt så återfinns det mer humor här än i något som komedigenren gett oss de senaste decenniet. Självsäkerheten i att kunna skratta åt sig själv – i det absurda som är en serietidningsfilm, är en unik egenskap hos Marvel Studios som visat sig svår att efterapa. Genom att blotta sina fel och logiska brister, så försäkras publiken om filmskaparnas totala kontroll och kunskap om denna fantastiska värld. 

Allt vi har sett under de gångna åren spelar en avsevärd roll här, små emotionella sidospår blir till fullfjädrade berättelser som lämnar ett stort avtryck. Där berättelsens olika sektioner kan vara enkla till ytan, så fylls varenda scen med en sådan övertygelse och passion att vad vi än stöter på blir trollbindande. 

Då rockband spelar utan förstärkare och stora scenbyggen så återstår bara musiken och artisternas talang. Genom att inte förlita sig på klyschor eller gammal skåpmat, så visar bröderna Russo upp Endgames jättelika hjärta som i sin tur slår hårdare än Muhammed Ali i toppform. 

Time flies 

Speltiden på hela tre timmar har varit hett omdiskuterad, men det handlar inte om tid utan om filmen faktiskt utnyttjar den väl. Och inte sedan Lord Of The Rings: The Return Of The King, har så mycket tid framstått så kort, i flera tillfällen önskar man att filmen aldrig skall ta slut. Från första rutan så är publiken fast i en trans som knappt släpper då biosalongens belysning slås på. 

Visuellt är Endgame fulländad. Än mer detaljrik och färggrann än sin föregångare, varenda scen är färgsprakande konst som får tittaren att sucka av beundran. Användandet av närbilder är påtagligt, Endgame filmas – likt Infinity War, helt och hållet med IMAX kameror. Med detta så uppnår man en detaljrik intimitet som visar upp det fantastiska skådespelet. Jeremy Renner och Scarlett Johansson har något aldrig varit så här bra, empatiska och kraftfulla. Men det är 

Robert Downey Jr. som helt och hållet briljerar, Tony Stark är bräckligare, mognare och framförallt mer härdad. Downey ger ett otroligt emotionellt porträtt av den tidigare skrytmånsen, numera ödmjuk och rädd. 

Ordet kraftfullt borde vara slogan för Avengers: Endgame. Filmen är ett enda långt känsloanfall, varav allt känns som ett slag i solarplexus, längden och de konstanta intrycken kunde lett till att denna motor snabbt kunde ha lagt av, men genomslagskraften kvarstår, där allting förblir ett jättelikt äventyr som bara fortsätter att ge.

’’You made ‘em laugh, you made ‘em cry
You made us feel like we could fly’’

Och som alltid så väntar en final… Att säga ett knyst om den borde vara kriminellt. Men där så börjar sinnet krackelera, alla former av hämningar slängs ut genom fönstret. Filmkonsten pressas till sin yttersta gräns. Anstormningen av glädje, hysteri och förälskelse är olikt något annat jag upplevt i en film. Mitt i denna furiösa galenskap så rinner tårarna och viljan att utbrista i ett vårskrik är nästan ofrånkomlig. 

Den enda kritiken som går att rikta mot Endgame är att man i ett tillfälle är nära på att fastna i en narrativ struktur som inte är lika innovativ och vågad som resten av filmen. Detta rättas till med hjälp av den tredje akten som med nöd och näppe styr undan berättelsen från fallgropen som är förutsägbarhet. Logiska luckor finns det också, men i en film med talande tvättbjörnar och flygande farbröder med gigantiska hammare, så är detta lika befängt att påpeka som att friterat smör har en hög kolesterolhalt. Och för den som inte har sett och minns de tidigare äventyren, har en potentiellt väldigt svår film att förstå i alla dess detaljer. 

’’En film som aldrig kommer igen…’’

Där Infinity War lämnade mig matt, så är känslan då jag lämnar salongen denna gången inte ens möjlig att beskriva i ord. Urladdningen och den ostoppbara kraften som är Avengers: Endgame antar en gudalik form som inte kan – eller bör, beskrivas i hyllningsord eller skyhöga betyg. 

Vad som händer härnäst vet jag inte… Kanske visar det sig att Endgame är en ny The Last Jedi – en film som slukas av hat och ilska. Men det är inte mitt jobb att förutse eventuella reaktioner. Efter tre timmar av oförglömliga scener, perfekt humor och en final som är större än allt annat vi sett, så finns det inget annat att säga än att jag är för knäckt och förstörd för att att ens inse att jag mycket väl kan ha bevittnat något historiskt. 

Jag får någon otäck känsla att Marvel Studios kanske aldrig kan göra något liknande igen. Konsten att summera tio års berättelser, med sagor utan dess like, som dessutom vuxit och nu blivit fulländade, går inte att göra om. Avengers: Endgame saknar motstycke inom sin genre och står som herren på täppan över allt annat. 

Betyg 10/10   

The Brink Recension

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Glöm dubbelgångare och djurkyrkogårdar, detta är vårens mest skräckinjagande filmupplevelse. 

Alla texter, recensioner eller artiklar, bör vara skrivna utan politisk agenda – eller värderingar. Men efter att ha sett The Brink så skulle det behövas både tvångströja och lugnade medel för att inte dra fram de elakaste orden, meningarna och uttrycken för att beskriva vad vi bevittnar i dokumentärfilmen. 

Alison Klayman har – i samtycke med filmens subjekt – Steve Bannon, lyckats smyga in en kamera i Breitbart grundarens vardag. Vad vi får bevittna är en skräckfilm utan dess like där några av de värsta rövarna och banditerna på denna jord smider planer för ett framtida samhälle som inte ens satan skulle vilja vistas i. 

Killing In The Name Of 

Av Donald Trumps oändligt många skandalministrar och medarbetare, så är Steve Bannon den som allra tydligast bär en röd svans och två horn i pannan. Bannons ”nyhetsorganisation” har haft ett syfte – att krossa den amerikanska demokratin och ersätta den med en höger nationalistisk agenda där kvinnor, forskning och sunt förnuft är lika välkomna som pesten. 

Efter ett antal skandalösa och fasansfulla händelser – Charlottesville attacken, så lämnade Bannon sin roll i vita huset. The Brink följer Bannon nuvarande arbete där han försöker att underminera världsdemokratin, inte bara i USA utan även Europa. 

Klayman må inte låta oss känns personen Steve Bannon – något vi kanske skall vara tacksamma för. Filmen fungerar som en glorifierad dold kamera, vi tas in i lejonkulan där giriga och makthungriga extremister smider planer som kan komma att ha förödande konsekvenser för världens fortsatta välmående. 

’’The badge of the chosen whites…’’

Den värld Bannon och hans anhang strävar efter är fylld av lögner, svek, segregering och manipulation. Även om Bannon och co, är sluga nog att utestänga kamerorna från ett antal diskussioner och möten, så är flera inblickar chockerande. Ett antal europeiska höger politiker – däribland Kent Ekeroth och Nigel Farage, medverkar och kan ses konspirera ihop med Bannon. 

Bannons desillusionerade visioner försöker påminner om de mest löjeväckande James Bond skurkar. Bannons personliga ego har inte heller några gränser, Bannon är lika uppblåst pompös och självgod som sitt eget midjemått, alla observationer och uttalande är sluddrande och osammanhängande. Politikerna som Bannon försöker skapa allianser med, köper – bokstavligt talat kejsarens nya kläder. Mötena och diskussionerna är så infantila och trångsynta att man undrar om det är en komedi som utspelar sig… Tyvärr så är det inte fallet. 

’’The one who burns crosses’’

Hyckleriet är på hög nivå, Bannon talar själv om hur samhällets elit måste brytas ned, hur arbetarklassen skall segra och att invandring och integration kan slänga sig i väggen. Samtidigt fullkomligt njuter Bannon av att flanera sig med samhällets mest övergödda elit, som ser människor som en sunkig handelsvara.

Ironin blir total då Bannon och hans entourage drar runt i en glamorös privatjet och talar om mannen på gatan, i nästa scen bor de i lyxsviter vars dagskostnad skulle kunna ge en medelstor familj mat för ett år. Människoföraktet och manipulationen är lika motbjudande och snuskig som de värsta kök som Gordon Ramsay hemsöker i Kitchen Nightmares

Att följa Bannon under åren 2017-2018, visar sig vara ett nästintill genialiskt drag. De inledande åren under Trumps styre har lett till några av de mest vulgära politiska episoder som vi sett i modern tid. Det bildas per automatik en dramaturgi då vi ser hur Bannons agenda sprider sig som ett dödligt virus över hela världen. Den fortsatta ökningen av högerpopulism och flera vansinnesdåd, förstärker – åtminstone min, övertygelse om att Bannons lögner och propaganda ligger till grund för världens – nuvarande, kaotiska tillstånd. 

’’%&% you I won’t do what you tell me’’

Det enda som gör The Brink något ofullkomlig är Klaymans något passiva och observerande förhållningssätt gentemot filmen. Det hade gett ett stort mervärde att få föra mer ifrån Klayman , de tillfällen regissören inflikar med ett genomtänka och intelligenta kommentarer, så förvandlas Bannons vimsiga och repetitiva retorik till en miserabel liten vattenpöl. Det hade varit spännande att se mer av Bannons politiska och moraliska motståndare, oftast förvandlas de bara till en ansiktslös massa av demonstranter. Man kan fråga sig om detta verkligen är en dokumentär kontra en observation.  

Det tillstånd som publiken lämnas i då filmen tagit slut, är en blandning av raseri och sorg. Det känns många gånger hopplöst, men i det allra sista skedet får vi en liten strimma hoppfullhet. Tanken att saker och ting kanske kan förändras – om vi alla tar vårt ansvar och väljer att hitta den allt mer sällsynta mänskliga anständigheten inom oss, gör mig något hoppfull. Den förhoppningen gör det omöjligt att inte falla platt för The Brink, en av de mest angelägna dokumentärerna på lång tid. 

Betyg 7/10

Mid90s Recension

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Total hybris och genomuselt manus gör Jonah Hills regidebut till perfekt bränsle för de kommande majbrasorna 

Ordspråket vid fel tid på fel ställe, är vanligt. Men för Jonah Hill borde uttrycket omvandlas till: – Fel man, vid rätt tillfälle och rätt tid. När Hill inledde sin karriär så var det som en fumlig fåne i Superbad. Om Jonah Hill hade insett sitt begränsade spektrum, så hade vi sluppit denna genomusla uppvisning i dumdryg hybris.

Ett antal komiska skådespelare har lyckats göra mörkare och allvarligare projekt – Jim Carrey i Eternal Sunshine Of The Spottless Mind är ett helt lysande exempel på en aktör som kan så mycket mer än att bara agera mänsklig gummisnodd. Tyvärr så har Carreys karriär inte lyft, och han fortsätter göra film som knappt kan betygsättas.

Den ’’reinkarnerade’’ Laurence Olivier 

Jonah Hill har däremot – olyckligtvis, fått se himmelens portar öppna sig efter sin insats i Moneyball av regisserad Bennet Miller. Hill mottog i och med den filmen en oförtjänt Oscarsnominering. Bara tanken på Hill som ett matematiskt geni är lika parodiskt som när popdivan Mariah Carey gav sig på att spela socialarbetare i Lee Daniels Precious.  

Och efter ytterligare en Oscarsnominering så har Hill intalat sig själv att han numera är en reinkarnerad Laurence Olivier. Detta har inneburit att Hill slutat skriva autografer och istället delar ut visitkort, och ett skådespel som känns så bekvämt och självgott att det närmar sig det outhärdliga. Den gräsliga insatsen i den annars lysande Netflix-serien Maniac, gör det tydligt att Hills nuvarande karriär är byggd på en gigantisk bluff. 

Nu har skådespelaren nått den kritiska nivån av hybris att han åtagit sig att göra debut som regissör. Resultatet är lika lyckat som då Keith Richards och Mick Jagger – desperat, försökte starta igång ett par taffliga solokarriärer. 

’’Ödmjukhet, vad är det ?’’ 

En debut brukar innebära ett mått av ödmjukhet från regissören. Men Hills astronomiskt stora ego förvrider en – i grund och botten, enkel film om en snårig och stökig uppväxt. Försöket att tvångsmässigt försöka skapa grå och betongliknande diskbänksrealism, går väldigt snabbt åt skogen då filmens manus är besläktad med pinsam ståuppkomik där man desperat försöker dra ut på skämten och aldrig kommer till slutklämmen. 

Dramatiken är lika tung och drabbade som en kudde fylld med det mjukaste av dun. Dialogen är i sin tur lika tragikomiskt patetisk, i en sekvens visas Scorseses mästerliga gangstersaga Goodfellas på en TV, ironin är total då mängden svordomar är minst densamma här. 

Och där väldigt ovårdad dialog ofta kan ha ett syfte, så känns detta snarare som ett sätt att prova gränserna för vulgaritet. Inom filmhistorien finns det ena uppsjö av både fascinerande och intressanta karaktärer, som både saknar moral och några former av empatiska kvalitéer, men som fortfarande går att observera. Ett sådant projekt kräver ett gediget ramverk, vilket Jonah Hill självfallet inte klarar av att bygga upp. 

Snacka strunt och röka 

Man talar om att stora konstnärer blir inspirerade av andras verk, och att mindre begåvade stjäl. Jag antar att ni kan gissa i vilken kategori Mid90’s landar i ? Man snor – helt ogenerat, stora partier från Richard Linklaters Boyhood samt Gus Van Sants vedervärdiga Paranoid Park. En gammal lärare summerade – grovhugget, skateboard åkande som en väldig massa snack, marginell aktivitet och en väldig massa rökande av cigaretter. 

Jag vill inte lägga någon vikt vid detta uttalandets potentiella trovärdighet, men det summerar åtminstone Mid90’s till punkt och pricka. Hela filmen är som ett utdraget häng vid någon gatukorsning, karaktärerna diskuterar nonsens i evigheter samtidigt som de begår ett antal förbrytelser, det är lika kul som det låter.  

Åtminstone ett par starka insatser 

Men i detta söliga trams finns faktiskt ett par starka skådespelarinsatser. 

Den vanligtvis bleka Katherine Waterston gör kanske sin mest detaljrika och nyanserade karaktär någonsin, denna ensamstående och övergiven karaktär har både djup och kraft, tyvärr så blir Waterston bara en marginell biroll. 

Huvudrollsinnehavaren Sunny Suljic – från Playstation 4 succén God Of War (2018), fortsätter att imponera. Suljic fångar de naiva förhoppningarna om att få ingå i en socialkrets, trots att det i slutändan kan innebära att stöta bort sin familj. Även Na-kel Smith gör ett minnesvärt porträtt av en buse med gott hjärta. 

Resten av karaktärerna kan däremot inte berömmas… Majoriteten är en samling hopplösa skamfläckar som jag aldrig vill påminnas om igen. Mitt i detta så finner Lucas Hedges, likt pollensäsongen under våren, så är Hedges lika jobbig och förutsägbar. 

Avgaser rakt ut i salongen 

Även om Waterston, Smith och Suljic lyfter enstaka segment, så är allting en cirkus av hemska personligheter, slentrianmässigt berättande och kass dialog. Man kan fråga sig vad syftet med allt detta är ? Jonah Hill har inte svaret på den viktiga frågan. Istället för att inrikta sig på en slutdestination, så tillåts filmen stå på tomgång och spy ut avgaser i biosalongen.  

På hemvägen råkar jag se reningsverket Käppalas informationsreklam, där ombedes allmänheten att inte spola ned det som inte är avföring eller toalettpapper… Jag skulle vilja föreslå att Mid90’s borde tillhöra det som utan större problem kan gå raka vägen ned i avloppet. 

Betyg 2/10 

Shazam! Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Summering: Medioker action och en flamsig Zachary Levi vägs upp av en skarp samling av unga aktörer och mycket varm humor.   

Låt oss få ett antal elefanter ur rummet… Pressvisningen av Shazam! sker den 1 april 2019… Redan där kan man börja ana att något kanske inte står helt rätt till. Ett stort antal kolsvarta moln kan också ses på långt avstånd. 

Warner Brothers har fortfarande inte velat förklara sin DCEU satsning som död och begraven. Den mest allvarliga blödningen må ha upphört, men krisen är fortfarande uppenbar. Vitala karaktärer som Batman och Stålmannen står just nu utan skådespelare. Dessutom har Shazam! behövt genomlida en av de sämsta PR-kampanjerna jag sett på lång, lång tid. 

Den initiala trailer vi gavs fick mig att darra av skräck. I de diverse klippen så får vi se Zachary Levi springa omkring som en skållad råtta, samtidigt utför han en vedervärdig dans som lika gärna hade kunnat vara en stor och röd varningsskylt för hela filmen. Som om inte detta var illa nog, så är Levis kostym bland det gräsligaste genren behövt uthärda sedan Joel Schumacher gav oss ”erotiska” närbilder på latex klädda rumpor samt glansiga och plastiga bröstvårtor i sina obeskrivligt usla Batman-filmer. 

Med denna absurda uppförsbacke så är det närmast makalöst att Shazam! inte blir till årets största och mest bedrövliga aprilskämt. 

Patienten som förblöder 

Innan Zack Snyder satte kniven i DC’s pråligaste och mest berömda trio – bestående av Wonder Woman, Stålmannen och Batman. Så fanns det en dröm om att DC, skulle kunna resa sig upp och förvandlas till en fullvärdig utmanare gentemot Marvels MCU. Där den eviga konkurrenten jobbat med en hand bunden bakom ryggen – i och med uteblivna filmrättigheter för ett antal karaktärer, så hade Warner Brothers tillgång allt som gick att beskåda i serietidningarna. Alla tänkbara kombinationer var möjliga…

Tyvärr så vågade Warner Brothers aldrig ta tjuren vid hornen, Man Of Steel innehåller ett mikroskopiskt gästspel – där Wayne Enterprises logotyp ses under en knapp sekund. I övrigt känns filmen helt isolerad, knappast någon grandios sjösättning av något så komplext som ett filmiskt universum.

Vi har gått igenom Snyders arbete samt David Ayers Suicide Squad så pass många gånger att vi nöjer oss med att kalla den kollektiva upplevelsen gräslig. Snyders kanske största brott mot dessa oskyldiga och fiktiva hjältar, är den totala bristen på humor och självdistans. 

Batman The Animated Series anses – fortfarande, vara den bästa Batman-adaptionen, dess påtänkta målgrupp, var betydligt yngre än någon av de filmer som ingår i DCEU. 

Serien hade förvisso en relativt generös censur, vilket innebar ett antal hårdhänta teman och blodiga sammandrabbningar. I jämförelse med Marvels samtida serier som Spider-Man – och X-Men The Animated Series, så var Bruce Timms vision utan tvekan barnförbjuden. Batman The Animated Series, innehåller några av de mest sorgliga och grymma historierna som den mörka riddaren behövt ta sig igenom. Flera avsnitt och tolkningar blev så lyckade att de snabbt fasades in i serietidningen. Än idag chockas jag av hur mogna och mörka flera av avsnitten är. Men även i denna ofta sorgliga och moraliskt gråa adaption, så får vi välbehövlig och charmig humor, som aldrig känns forcerad. 

En icke skräckfylld film  

Shazam! gör vad den kan för att distansera sig ifrån de skräckupplevelser som vi tidigare behövt utstå. Regissören – svensken David F. Sandberg, börjar med att ogenerat titta åt Marvels första fas  – där de inledande filmerna om Iron Man och Captain America ingår. Stämningen och utseendet känns som en nära släkting till Kenneth Branaghs första Thor-film. Sandberg – som tidigare har jobbat inom skräckgenren, lyckas många gånger skapa en rejält suggestiv stämning i filmens mest mörka avsnitt. 

Men skräck och allmänt obehag är inte syftet med Shazam!. Vår huvudperson Billy Battson må vara en ensamvarg som både är cynisk och egoistisk, men Sandberg är klok nog att inte grotta ned sig alltför mycket i dennes grubblande. Vi får istället – äntligen, välbehövlig humor som faktiskt kan kallas acceptabel tillskillnad mot de hemska toalettskämten från Aquaman

My Generation 

Asher Angel i rollen som Battson har både utstrålning och karisma, en egenskap varken Henry Cavill eller Ben Affleck visade upp innan de kastade in handduken. Barnskådespelare hör till ett av de mest riskfyllda momenten inom film. Deviktigaste rollerna spelas alla av relativt oerfarna skådespelare, risken är stor för en potentiell katastrof. Men denna ungdomliga ensemble är oväntat solid och lätt att tycka om. Jack Dylan Grazer är i synnerhet extra vass i sin roll som överentusiastisk och inbiten superhjältefanatiker  .    

För första gången någonsin i en DCEU-film så får vi också ett antal biroller som känns genuint sympatiska. Cooper Andrews och Marta Milans står för två av de varmaste och mest övertygande karaktärerna vi hittills sett i denna filmserie. Sandberg slår sönder flera av de klyschor som brukar ingå i filmer som berör fosterbarn och dess vårdnadshavare. 

Och det är i interaktionen mellan Battson och hans fosterfamilj där Shazam! är som starkast. Humorn är uppkäftig men charmig, Sandberg verkar genuint trivas med att utforska alldagliga situationer som möten med översittare i skolan eller ungdomlig dumdristighet. Det blir aldrig några riktigt rejäla gapskratt, däremot flertalet små härliga fniss som värmer. 

Pajaskonster 

Men när filmen skall låta Zachary Levi träda in som Battsons ’’vuxna’’ superhjälte alter ego, så börjar filmen darra på manschetten. Där Asher Angel hittar en balans mellan att vara självcentrerad och gatusmart, så lyckas Levi aldrig övertyga om att det är samma person vi tittar på då han tar över stafettpinnen.
Levi tappar bort Angels häfta och mentala konflikt där han ständigt väger sitt egenintresse mot potentiell vänskap. 

Även om filmen gör sitt bästa för att skapa distans och självmedvetenhet kring den kontroversiella kostymen – som Levi bär, så kommer i alla jag fall inte ifrån hur bedrövliga flera inslag är rent visuellt. Den löjeväckande muskulaturen och den plastiga självlysande blixten på bröstet framkallar nästan en allergisk reaktion. Levis insats drar alltför många gånger åt det överdrivna och slarviga, det blir en kavalkad av slapstick och märkliga grimaser som knappast kan kallas vassa. 

Castle Grayskull

Detta skapar en film som känns tudelad, så fort Levis hemska trikåer dyker upp på duken så tangerar filmen att kännas som ett andrahands alternativ till The Mask med Jim Carrey i huvudrollen, där ingenting är på allvar. Sandberg verkar inte heller särkilt bekväm med att hantera den här mängden av avancerade specialeffekter. De scener som är menade att imponera och bidra till stora adrenalinrusher, blir utdragna och utan någon som helst spänning. Specialeffekterna är överlag lika plastiga som Levis kostym och ett par inslag närmar sig samma kalkonterritorium som Masters Of The Universe med Dolph Lundgren.  

Shazam! känns alltför många gånger som flertalet lösa bitar som grovhugget satts ihop. Sekvenserna med den ordinäre Billy Battson har hjärta och humor, medan Levis sekvenser gör filmen osäker och fånig. Mitt i allt detta så försöker man krampaktigt klämma in en mer hotfull antagonist än de lokala mobbarna i skolan. 

Träig skurk 

Mark Strong har numera blivit en lika uppenbar skurk som Svenska Akademins Horace Engdahl. Tyvärr så är Strongs roll mer eller mindre en enda lång eftertanke, Sandberg verkar rentav likgiltig inför alla scener där Strong medverkar. Finalen går i samma malande och menlösa fotspår, spektaklet och krutet blir mest en långtråkig liten knall där Sandberg satt på autopiloten. 

Går faktiskt att titta på 

Shazam! må inte vara någon jättelik återupprättelse för DC, valet att – flera gånger, fortfarande vara bundna till Snyders kontinuitet hämmar. Men med sin genuina humor och ett gäng karismatiska skådespelare, så har vi i alla fall nått en punkt där vi har fått en film som faktiskt går att se på. 

Betyg 5/10  

At Eternity’s Gate Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Fruktansvärd ful och högdragen smörja med ett soundtrack som djävulen dansar till på helgerna. 

Då Mads Mikkelsen gästade Stockholm Comic Con förra året så passade vi på att ställa en kort fråga: hur det var att spela in At Eternity’s Gate ? Mikkelsen svarade med ett stort ”Det var meget sjovt” enkelt översatt – ”det var jättekul”. Och om det inte vore för det uttalandet så

hade det varit i det närmsta möjligt att hitta något i At Eternity’s Gate som har någon sorts association uttryck som underhållande eller roligt…

Filmvärlden drabbas ganska ofta av rundgång, då och då blir det lite extra påtagligt. Vi serveras årligen en drös med nyversioner av gamla filmklassiker. Och så ibland så får vi ett knippe filmer som är lika som två blåbär då vi ser till deras berättelser eller huvudämnen. 

’’It takes two…’’

Loving Vincent – som vi recenserades för ett par år sedan, var – berättarmässigt, inget att bli lyrisk över. Filmens invecklade animering var mellan varven imponerande, i andra stel och ofrivilligt lustig. Att man valde att berätta historien om Vincent Van Goghs sista år i livet, i någon sorts Rashomon-stil – där diverse individuella berättelser utgör filmen, gav filmen lite mystik och spänning. 

At Eternity’s Gate är i grunden en mycket enklare film, men tyvärr så accepterar inte regissören Julian Schnabel detta faktum. I ett försöka att ’’förhöja’’ filmupplevelsen, så krånglas filmen till, förhoppningarna är att vilseleda publiken till att tro att filmen är betydligt mer innovativ och djup än den egentligen är. Detta leder till att hela filmen snabbt faller in på ett otäckt tröttsamt och destruktivt spår som rentav stinker av pretention och självgodhet. 

Van Goghs tavlor delar idag samma väggar som konstnärliga gudar som Picasso och Salvador Dali. Den säregna och hårda värld som Van Gogh visade upp i sin konst var rentav revolutionerande, motiven är vardagliga – med ett stort fokus på närgångna porträtt och färggranna landskap, samtidigt finns det ett tredimensionellt djup i varje målning. 

Gult är fult 

Färgen gul återkommer i ett antal av Van Goghs mest berömda målningar. Julian Schnabel har otursamt nog – för publiken, intalat sig att filmens utseende blir mer autentiskt eller snarlikt en Van Gogh-tavla, om allting dränks i gult. Tron att detta skall skänka det visuella attributen någon skönhet slår slint. Hela filmen ser ut att vara drabbad av gulsot, och inte någon konstnärlig bildskönhet. 

Utöver detta så fascinerar sig Schnabel för helt förfasande usla visuella knep, detta manifesterar sig i att låta kameran skaka som om den vore ett asplöv i en orkan. Sedan blir det oändliga bilder på identiska veteodlingar där man allra helst riktar kameran rakt ned i marken. 

I bästa fall – då det gräsliga gula filtret blandas med starkt solljus, så ser filmen ut som ett par lösryckta och avförda scener från resebyrån TUIs sämsta reklamfilmer. Att Mads Mikkelsen dessutom medverkade i en ökänd snutt för nämnda bolag, för ett par år sedan, kan bara sammanfattas med en ansträngt skratt. 

Musik designad för tortyr 

Där ögonen och tålamodet tryter ganska snart – i denna visuellt horribla upplevelse, så är det ingenting emot vad ett par normala mänskliga öron kommer behöva genomlida i två timmar. Det sades/sägs att det skräckfängelset Guantanamo Bay använder Heavy Metal band som Metallica, uppskruvat till högsta volym, som ett tortyrredskap. 

Jag kan med sorgen i hjärtat nu konstatera att Tatiana Lisovskaya soundtrack för At Eternity’s Gate numera kan komma att ersätta James Hetfield och Lars Ulrichs knivrock. Bestående av ett spikpiano – som kan jämställas med att få sitt huvud dunkat in i klump av bly, så plågas vartenda mänskligt sinne. 

Det låter som att dagisföreståndaren glömt att låsa förskolans pianot och en hel hop av småbarn bankar och slår på klaviaturen som om det vore en smällkaramell – fylld med godsaker, som vägrar att brisera. Efter att behövt höra valsång med distorsion i Jackie, så bad jag till högre makter om att aldrig mer behöva genomlida något liknande, bönerna har inte hörts och vi har ytterligare ett soundtrack som måste uppsökas och grävas ned tillsammans med hela världens radioaktiva avfall. 

I detta ljudmässiga helvete så späs det på med metafysiska utläggningar i filmens dialog som nästan leder till att jag måste krypa under biostolen för att behålla något anständigt mentalt tillstånd efter att denna mardröm tagit slut.

Dafoes svåra år 

Jag kan inte nog uttryck hur mycket jag uppskattar och respekterar Willem Dafoe. Ständigt placerad i biroller och alltid lika ödmjuk och generös gentemot fans, så gör det fysiskt ont att konstatera att Dafoe medverkat i två praktfiaskon under 2018, i och med detta och Aquaman. Dafoe borde blivit tilldelad hela filmen som en plattform att visa upp sitt fantastiska skådespel, och ett par gånger så kan man skymta ett både empatiskt och utsatt porträtt av en man som är långt före sin tid – då vi talar om konstnärskapet. Van Gogh missförstås gång på gång, och hans isolering och ensamhet borde vara filmens hjärtefråga, inte denna – ofrivilliga, dumhet som filmen visar upp. 

De få relationer som Van Gogh bygger upp under filmens gång, kunde ha blivit emotionella språngbrädor, men filmens dramatiska kärna förtas av de motbjudande pretentionerna. Där Dafoe nästan dränks av det motbjudande överflödet av dålig smak och minst lika usel regi, så blir den – i ordinarie fall, lysande Oscar Isaac till ett stort ingenting i rollen som Paul Gauguin. Det förekommer också ett antal toppskådespelare – Niels Arestrup och Mathieu Amalric, båda i totalt irrelevanta roller. Mads Mikkelsens roll är förvisso inte usel men liknar snarare ett gästinhopp. 

Liver består av 29 000 dagar…

Själva upplösningen kan inte heller ses som något annat än pinsam, Van Goghs död är ett fortfarande omdebatterat ämne, och internet är inte precis fattigt på diverse teorier om vad som hände den är dagen i södra Frankrike. Oavsett så måste händelsen placeras i berättelsen så att den känns fullständig eller rimlig. Men hela slutklämmen liknar en bedrövlig eftertanke, mitt i detta malande trams av fult foto och gräslig dialog, så dyker slutet upp från ingenstans och lämnar biopubliken i ett än mer frustrerat tillstånd. 

Mads Mikkelsen talar i sin reklamfilm för Fritidsresor/TUI, om hur många dagar som bara rinner ut som sand i händer. Jag kan inflika att ingen dag på denna jord bör spenderas åt att se At Eternity’s Gate

Betyg 2/10 

Dumbo Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Ett illa genomtänkt manus räddas av otroliga produktionsvärden och ett antal  underhållande sekvenser som får filmen att ehm, ja… Lyfta…  

Tim Burton… Den Tim Burton. Han som regisserade filmer vars stämning var så tätt och syrefattig att hela biosalongen tappade i andan. Den man som gjorde filmer som var rena kärleksförklaringar  till de mest gotiska och brutala sagor från Bröderna Grimm. Guillermo Del Toro må vara en lika stor anhängare av klassiska sagor och sägner, men Del Toros bästa verk har mer gemensamt med modern mytbildning som serietidningar (positivt menat)

Batman från 1989 må inte ha mycket att sätta emot i jämförelse med Christopher Nolans The Dark Knight-Trilogi. I aspekter som struktur och minnesvärda actionscener, blir det närmast pinsamt att jämföra dem. Nolans gråa och – någotsånär, realistiska adaptioner av Bob Kanes hjälte, är tekniska under, trots ogästvänliga områden som Gothams slum, så finns det en sterilitet, en form av precision som får filmerna att kännas slipade till perfektion. 

Modern konst 

Burtons version är raka motsatsen, varenda ruta är smutsig, becksvart och skrämmande med sin gotiska och mardrömslika arkitektur. Gothams gator är lika trevliga som en allmän toalett som stått ostädad i ett par årtionden. Detaljer, galna former och visuellt vansinne, kolliderar i en makalös mix. Just den där märkliga kombinationen av surt och sött gör filmen trollbindande titta på, innehållet må vara halvdant, men utseendet är nästintill banbrytande. 

Tyvärr så finns den Tim Burton inte längre… Efter sin lysande film om världens sämsta regissör – Ed Wood, så verkade Burton mogna, på bekostnad av sin lekfullhet och förmåga att få totala motsägelser att fungera ihop. Enbart i den mycket underskattade Big Fish, så lyckades Burton få sitt filmskapande att verka vuxnare men samtidigt löst och ledigt. Berättelsen om sonen som vägrar tro på sagor, och där den – döende, fadern fortfarande inte kan lämna eskapismen och drömmarna, är en nästintill perfekt summering av Burtons bästa stunder. 

Katastrof karriär 

Efter Big Fish så har Burtons karriär varit nästintill katastrofal. Alice I Underlandet må ha genererat oerhörda mängder pengar, tyvärr är filmen som sådan värdelös, med en berättelse som vägrar leda någon vart, och en – som alltid, dödstrist Mia Wasikowska i huvudrollen. De senaste åren har Burton blivit en dussin regissör, där allt han är involverad i får ett måttligt entusiastiskt gensvar. Dumbo är kanske inte en defibrillator för Burtons karriär, men det är hans bästa film sedan just Big Fish

De moderna Burton-filmerna misslyckas till till stor del då de saknar ett ens godtyckligt berättande. Av någon anledning så försöker Burton skruva till berättelserna, detta utan något egentligt syfte. Filmerna känns därmed rentav meningslösa och ett massivt slöseri med tid. 

Med Dumbo så slutar Burton – äntligen, att försöka frasera och forcera grundmaterialet. Filmen från 1941 är drygt en timme lång, därav har mycket av storyn behövts stöpas om och förändras. På ganska kort tid så avhandlar man hela originalfilmens innehåll, det är nästan så att man kalla Dumbo (2019) för en sorts semi-uppföljare, filmens andra halva är mer eller mindre helt nytillverkad. 

Outforskad kontitnet 

Det finns nått inneboende spännande i att vi ger oss ut på tidigare outforskad mark. Burton har antingen fått tydliga direktiv från Disney – eller insett, att inte dra iväg och fascinera sig för mängder av trams och strunt. Allting är pang på och filmen sliter ordentligt för vrida om tårkanalen. Disneys mest ökända sentimentalitet är många gånger i full fart, eftersom originalversionen är minst lika tårdrypande, så känns detta inte alltför felplacerat, och vid ett par  tillfällen så träffar Dumbo – överraskande nog, rakt i hjärtat. 

Ensemblen verkar i sin tur ha ganska roligt. Danny DeVito tillför en helt strålande energi som för med sig ett stort mått värme. Michael Keaton fortsätter sin – moderna, tradition att spela diabolisk skurk, det är ganska långt ifrån hans fenomenala porträtt som Adrian Toomes/Vulture i Spider-Man: Homecoming, men överlag så är detta acceptabelt, även om det tangerar överspel. 

Mörka moln på horisonten 

Då vi tittar åt huvudrollerna så börjar mörka moln framträda. Colin Farrell har kommit en bra bit sedan hans skandalår med diverse fylle-upptåg. Men insatsen här kommer inte att leda till någon större skjuts i karriären för Farrells del, med en risig sydstatsdialekt och ett viss mått av apati blir karaktären mest tunn utfyllnad. 

Att gå hårt åt oerfarna barnskådespelare är ungefär lika hyggligt som skattefusk eller att köra mot rött, men Nico Parker i rollen som Farrells dotter Milly, kan höra till en av de mest irriterande karaktärerna på film de senaste tio åren, i något hemskt hopkok av kylig arrogans och vidrig näsvishet, gör Parker årets hittills mest provocerande insats. 

Eva Green går också på en mina, det finns en anledning till varför den franska aktrisen aldrig slog igenom på allvar efter sitt genombrott i Casino Royale. Greens skådespel är återigen stelt, slarvigt och ointressant. 

’’Briljant’’ manusförfattare 

Felen i karaktärerna är inte uteslutande pga det ojämna skådespelet, utan Ehren Krugers manus. För den som inte är bekant med Krugers karriär så har han stått bakom ’’oförglömliga mästerverk’’ som Transformers och The Ring 2. Tilläggen och förändringarna är – ur en strukturell synpunkt, goda som koncept, men transportsträckorna är lövtunna, förutsägbara och oinspirerade. 

Flera skeenden blir gräsligt stela i och med att de är överfyllda utav klyschor och lastgamla vändningar. Flera karaktärer agerar också märkligt dysfunktionellt – ibland till och med idiotiskt. Manuset känns flera gånger improviserat, huvudpersoner tar ett flertal beslut som känns helt imbecilla, karaktärsgalleriet blir i värsta fall till en bunt veklingar som är helt utan integritet.

Given To Fly  

Filmens ess i rockarmen är titelrollen, den flygande elefanten himself. Numera renderad i otrolig fotorealism, genom undret som är digitala specialeffekter. Dumbo – karaktären, känns mer levande än både Farrell och Green ihop, att ettor och nollor kan skapa något så här uttrycksfullt är rentav mirakulöst.  

Ett antal flygsekvenser får filmen att lyfta – bokstavligt talat, här finner Burton en barnslig entusiasm och glädje som blir rena energirusher. Utseendemässigt är hela filmen minst lika spektakulär som sin digitala huvudrollsinnehavare. Burtons riktigt imaginära produktionsdesign ligger fortfarande begravd någonstans i 80-talet, men med hjälp av en obönhörligt massiv budget så välsignas Dumbo med ett par sanslösa vyer. 

Dumbo är fylld av turbulens, hjärtskärande slitningar och en Tim Burton som för första gången på år och dagar verkar återfått någon minimal form inspiration. Slutdestinationen må vara platt och ointressant, men vägen dit är flera gånger så pass underhållande att jag har svårt att helt värja mig från slutsatsen att en flygande elefant är underhållning på hög nivå. 

Betyg 6/10   

Helan och Halvan Recension 

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Platt start förvandlas till en oväntat stark film om vänskap, framgångens baksida och desperationen att förbli relevant i en värld som ständigt rör sig framåt. 

Så kallade biopics, kan höra till filmindustrins mest uttjatade och ensidiga produktioner. James Mangolds Walk The Line är förmodligen ett av få exempel som står sig bäst i en övergödd hög där vi finner filmer som Beyond The Sea eller Get On Up

Bohemian Rhapsody – som hade premiär förra hösten,är lika förutsägbar som dåligt väder i Januari. Regissören Dexter Fletcher försöker på drygt två timmar, visa hur bandet bildades, deras framgångar och motgångar, och utöver det så grottar filmen ned sig i Freddie Mercurys livsöde. Slutresultatet blev en film som gapade efter mycket men förlorade hela stycket. 

Därför är det något befriande att Helan Och Halvan inte har lika ’’episka’’ visioner.  Ineldningen må signalera en mer ’’storslagen’’ upplevelse, men ganska snart så väljer filmens regissör Jon S. Baird att gå ifrån modellen där man följer subjekten genom hela deras liv. Glansdagarna som Stanley Laurel och Oliver Hardy upplevde blir bara ett suddigt minne, snart så möter vi karaktärerna på nytt, då som äldre, slitna och (för samhället) något irrelevanta personligheter. 

Isbrytare 

Tyvärr så begår Baird ett allvarligt misstag filmens första akt när han låter karaktärernas sinnesstämning återspeglas i filmens humör och attityd. Den inledande sargade och frostiga relationen mellan Laurel och Hardy då de möts på nytt, gör filmen en björntjänst. Interaktionen mellan Steve Coogan och John C. Reilly är långt ifrån självklar eller ens trovärdig, då denna spända stämning slås ihop med ett antal skämt – som går i slapstickens spår, så känns filmen styltig och rentav obekväm.

Men med tiden så går Baird, Coogan och Reilly, in dessa – till en början, obekväma skor. När man börjar närma sig Laurel och Hardy som riktiga människor, och inte karikatyrmässiga avbildningar av de personer vi sett på film, så finner Baird en varm och medryckande kärna som snabbt blir till filmens bränsle. 

Där Coogan och Reilly börjar som imitatörer, som inte helt lyckas fylla ut kostymerna – ej bokstavligt talat, så uppnår de båda skådespelarna – tillslut, en god kemi som övertygar tittaren om att detta par sett det mesta under de gångna åren. 

Bokhyllan Billy

Vi lever i en tid då litteratur, spelfilm och andra konstformer, gärna koncentrerar sig på att nedmontera och exponera celebriteter, hjältar och ikoner. Helan Och Halvan går emot denna trend, Laurel och Hardy framställs som oerhört sympatiska, tålmodiga, generösa och artiga. Med tanke på att det sägs att Stan Laurel ägnade sina sista år att besvara beundrarbrev så är denna porträttering inte helt orimlig. 

Vid ett par tillfällen så överdrives personregin, duons bättre hälfter – som spelas av Shirley Henderson och Nina Arianda, känns som två – påtagligt, formgivna personligheter som enbart fungerar som slutpoängen för filmens många skämt. Berättelsens olika turer och vändningar går att förutse på flera kilometers avstånd, men det tillåter Coogan och Reilly att få bra fotfäste, duon skapar ett starkt intresse för Laurel och Hardys relation, och halvvägs så förblir filmen mycket engagerande. 

Trots en hop utav förutsägbara knep, så förblir Helan Och Halvan lika självklar och klassisk som en Billy bokhylla från IKEA. Det må brista då det kommer till överraskningar, men det igenkännbara – men stabila, fundamentet utnyttjas synnerligen effektivt.

Kraftfull laddning

Slutet är farligt nära att bli till en plågsamt fånig melodram, men tack vare det solida skådespelet och en självsäker regi – som bär med sig en övertygelse, så blir finalen istället filmens absoluta höjdpunkt. Vänskapen och alla minnen som dessa två herrar bär med sig, återges till oss i publiken genom strålande skådespel – inte överdrivna mängder stelbenta tillbakablickar. Presentationen av livslång vänskap, som kantas av misslyckanden, interna strider och kortvariga stunder av total framgång, går inte att värja sig ifrån, den emotionella laddningen blir ytterst potent. 

Helan och Halvan – duon, inte filmen, är idag så folkkära att de närmast har blivit en självklarhet då man talar om skämt och diverse humoristiska bestyr. Lika klassiskt och egensinnigt är det inte tal om i en film som väljer det säkra framför det osäkra, något nyanserat eller hundraprocentigt korrekt porträtt är det inte tal om, men vad vi får är en imponerande uppvisning i hur enkla och kraftfulla medel kan skapa en genomgående riktigt bra film. 

Betyg 7/10  

The Old Man And The Gun Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: En – delvis, härlig hyllning till Robert Redfords långa och historiska karriär, tyvärr så förtas mycket av firandet av ett malande manus och en sömnig Casey Affleck. 

Vad som ”påstås” vara Robert Redfords sista roll – innan självvald pension, blir ingen gigantisk parad med brass och konfetti, istället får vi en sakta lunk genom Memory Lane, som i sina stunder  är både trevlig och passande, men som alldeles för ofta känns splittrad, ogenomtänkt och tråkig. 

’’A notion deep inside…’’

David Lowery är en regissör med potential, sedan långfilmsdebuten år 2013 så har Lowery alltid haft ett öga för stil, inspirationen från Terrence Malicks tidigaste film Badlands, är uppenbara. Därför är det trist att konstatera att Lowery verkar ha stött på komplikationer då det kommer till att utveckla och förnya sig som regissör. 

Pete’s Dragon är det närmaste Lowery kommit att hitta en uttrycksform som kombinerar hans närgångna och varsamma registil med en berättelse som försatte honom i en helt annan miljö än den sotiga prärien i Texas. Ekonomiskt blev den filmen en smärre katastrof, och Lowery fick därmed söka sig tillbaka till independent scenen.  

Friedkins fotspår 

The Old Man And The Gun är – utseendemässigt, inspirerad av betonggrå filmer som The French Connection, filmen må utspela sig i början av 80-talet, men den märkbart korniga bilden och de urvattnade färgerna, drar genast tankarna åt William Friedkins kompromisslösa film från 1971. 

Friedkins klassiker är en av filmhistoriens tätaste och mest hårdnackade filmer, med alfahannen  Gene Hackman i huvudrollen som Jimmy ’’Popeye’’ Doyle, men The Old Man And The Gun undviker alla former av macho klichéer som ofta associeras med laglösa antihjältar. Redford – som fortfarande är sedd som en stil – och sexsymbol, är helt ointresserad av att låta filmen bli till en uppvisning. 

Istället presenterar Reford sin silkeslena charm från superklassiker som Blåsningen. Skådespelarens enorma erfarenhet blir i kombination med ytterligare en veteran – Sissy Spacek, en inblick i hur ’’old school’’ kan vara oslagbart då det utförs på rätt sätt. Första scenen som Redford och Spacek delar, är ett ypperligt exempel på hur rutinerade proffsaktörer kan förvandla ytterst alldaglig dialog, till något helt magiskt. 

Klanderfria replikskiften 

Redford och Spacek genomför helt klanderfria replikskiften och den mikroskopiska och försynta  humorn blir fulländad i dessa kapabla händer. Allt detta sker i en inledning som ingjuter förhoppningar om att något genuint trevligt är i görningen . Men underbart är kort som Povels Ramel sjöng, efter denna fantastiska uppvisning i rutinerat och moget skådespel, så börjar Lowery spä ut filmen med ett platt sidospår som involverar Casey Affleck. 

Varför Lowery fortfarande använder sig av en aktör – som stått i hetluften för flera anklagelser om sexuella trakasserier, under inspelningen av galenskapen I’m Not There, känns något obehagligt. Utöver denna kontrovers, så är Affleck lika sömnig och passiv som alltid. Eftersom scenerna med Redford och Spacek ständigt rörs ihop med Afflecks sega berättelse, så blir filmen till en besynnerlig och ojämn soppa. Kasten mellan bra och ointressant, kan jämföras med en sönderslagen glasmålning i en katedral. Den vackra helheten ligger framför ens fötter, men enbart ett par bitar kan sättas ihop och bli någotsånär behagliga att beundra.

Trampar vatten 

Lowery har beskrivit filmen som en hyllning till Redfords långa karriär. Och för dem som följt skådespelaren genom de många årtiondena, kommer att belönas med referenser och likheter med några utav Redfords mest ikoniska stunder och roller. En svängning och uppkäftig sekvens som – återigen, sneglar på Blåsningen, ger filmen lite välbehövlig puls efter en ansenligt lång sträcka av sumpmarker . Tyvärr blir denna korta återhämtning bara en tillfällighet, filmen fortsätter  mynna ut i diverse sekvenser som trampar så mycket vatten att biopublikens sockor blir genomblöta. 

Långt ifrån minnesvärd 

Och när allt väl är slut så känns det som att det stora avskedet till Robert Redford, förvandlats till  ett platt fall. Nog finns det scener och brottstycken i The Old Man And The Gun som utan större problem placerar sig som bland det mest minnesvärda Redford gjort de senaste åren, därför är det synd att helheten – till största del, knappast kommer bli ihågkommen för någonting. 

Betyg 5/10     

Tävling: Overlord Blu Ray

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Ännu en tävling i vinterkylan, Overlord på Blu Ray

Disken innehåller – förutom filmen, följande:

Extramaterial: Creation • Death Above • Death on The Ground • Death Below • Death No More • Brothers in Arms

Ni deltar i tävlingen genom att svara på följande fråga och kontakta oss via vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 25 mars 2019.

Frågan 

Wyatt Russel är – som namnet antyder, son till Kurt Russel. Enbart en gång har Kurt Russel upprepat en roll, vilken är det och i vilka filmer ?

Overlord Släpps på DVD, Blu-ray & 4K UHD 25/3

Lycka till !  

Alla Vet Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Frustrationen når sällsynta höjder när Asghar Farhadi ignorerar grundläggande logik och reducerar ett proffs som Penélope Cruz till en monoton lipsill. 

En Separation hade premiär för åtta år sedan. Det blev en det årets mest omtalade och hyllade filmer, året därefter vann den en Oscar för bästa utländska film, den första någonsin för en Iransk film. En filmisk inblick i havererande äktenskap hör inte till det mest originella som visats på film, Ang Lee och Ingmar Bergman har båda närmat sig detta outtömliga ämne. En Separation fick en säregen karaktär i och med dess iranska ursprung, ett land – som de flera av oss i väst -automatiskt, associerar med fasansfulla övergrepp mot lokalbefolkningen. Asghar Farhadi – regissören, undvek att placera filmen i en allt för politisk kontext, ett fåtal noga utvalda människoöden var istället det enda som var av intresse för filmen. 

Även om miljön och filmens skådespelare var främmande, så fann jag hela projektet något ointressant. Utanför Teherans befolkade gator, så var karaktärsarbetet och dess berättande, starkt  influerat av snarlika västerländska filmer. 

Tillslut blev hela filmen  enbart en främmande kuliss, medan själva innehållet tangerade slentrian och förutsägbarhet. Men framgångarna har tillåtit Farhadi att snabbt expandera sitt arbete som regissör. Hela två filmer har hunnits med sedan genombrottet 2011, The Past och The Salesman, varav båda mottogs väl men långt ifrån lika entusiastiskt som En Separation

Vässad penna och linjal 

Alla Vet tar Farhadi till Spanien och mer exakt Torrelaguna – en liten stad utanför Madrid. Med sig har han nu megastjärnorna Penélope Cruz och Javier Bardem. Miljöombytet till denna pittoreska och måttligt idylliska stad, ser helt strålande ut i Farhadis händer. Filmeninleder med närbilder på innandömet av en kyrkklocka, vartenda kugghjul filmas nära och ingående. Precis så noggrant och exakt känns Farhadis tekniska kunnande. Fotot har en diskret grönton samt en oerhörd skärpa, detta får konturer och karaktärer att verka vara formgivna med linjal och vässad blyertspenna. 

Och det genomgående solida hantverket får en ofokuserad och virrig inledning att framstå något mer lockande än den har någon rätt att vara. Men detta förspel är knappast indikativt för resten av filmen och Farhadi dras snart till berättelsens dramatiska innehåll. Dramatik och relationer – mellan människor i kris, är bekanta  för både Farhadi, Cruz och Bardem, det kraftfulla radarparet inleder med rolltolkningar som bär deras klassiska signum – stor scennärvaro och kraftfull karisma. 

Två sidor av ett mynt

Bardem har uppnått stora framgångar i både engelskspråkiga filmer samt inhemska spanska produktioner. Cruz har å andra sidan inte haft det lika lätt då hon övergett sitt modersmål. Den stela och platta Penélope Cruz – som medverkar i vedervärdigt skräp som Sex And The City 2 och The Counselor, blir en aktör i världsklass då hon får komma hem till Spanien och arbeta med regissörer som Pedro Almodóvar. 

Och om Farhadi hade valt att nyttja Cruz och Bardem, och inte omvandla filmen till en riktigt rutten thriller, så hade slutresultatet var betydligt mer tillfredställande. När alla spelpjäserna – tillslut, står bordet, antar filmen en skepnad som påminner om gräsliga såpor som kan ses på kabel-TV under dagtid. 

Mogens Rukov – som skrev manuset till Festen tillsammans med Thomas Vinterberg och senare  undervisade på det danska filminstitutet, talade om att göra filmer med en naturlig historia. Händelserna måste vara trovärdiga och naturliga. Katalysatorn – som måste förr eller senare inträda för att på så vis skaka om i berättelsen, måste – därmed, vara minst lika trovärdig som resten av filmen. Det gäller att hitta en väg, som varken är krystad eller för tillrättalagd. Dessa viktiga regler och rekommendationer bortser Farhadi ifrån.

När helt går in för att bli en thriller, så börjar Farhadi slarva, både som manusförfattare och regissör. Rationalitet får ge plats åt logiska luckor som knappt skulle vara godtagbara i en fantasy film. 

Cruz far till Sahara 

Manuset är inte bara långsökt – ur en narrativ synpunkt, varenda karaktärer i filmen känns ofärdiga, platta och utan någon substans. Bardem är den enda av skådespelarna som lyckas navigera detta snåriga buskage. Pénelope Cruz klarar sig sorgligt nog inte. 

När Cruz är på topp, så besitter hon ett djävlar anamma som kan flytta på berg. Istället för att utnyttja karisman, styrkan och swaggern, så reduceras Cruz till ett hysteriskt nervvrak som aldrig berör, efter ett tag blir alla desperata tårar och hysteriska utfall bara irriterande. Cruz absolut svagaste sida som skådespelerska, är då hon närmar sig ren och skär melodram, och det farliga  området är där hon placeras och förblir genom hela filmen. Trots att rollen är spansktalande, så är detta nästan lika monotont som då hon medverkade i fiaskot Sahara

De bästa av thrillers överraskar och konfunderar, upplösningen bör vara klurig men inte befängd. Alla Vet utgår snarare från brädspelet Cluedo, där själva mysteriet avverkas stelt och systematiskt, eftersom ingen av karaktärerna är särskilt intressanta så blir händelserna mest ointressanta. Speltiden på lite drygt två timmar, borde ge gott om utrymme att båda fördjupa sig i scenariot,  men största delen av dessa timmar blir enbart seg och menlös utfyllnad. 

Filmmaking For Dummies

I ett försöka att rädda sin film, så verkar Farahdi ha köpt ett exemplar av boken Filmmaking For Dummies. Sedan pressar han in allt mellan himmel och jord för att försöka få liv i denna – sedan länge, döda film. Vi får ett vedervärdigt potpurri där de mest klichéartade verktygen tas fram ur någon dammig gammal låda. Ångest, skrikiga bråk, misstro samt litervis med rött vin som förtärs så fort det finns tillfälle. Desperationen är så uppenbar att det nästan blir plågsamt för både publik och alla inblandade. 

Inte ens i den sista akten så lyckas man knyta ihop säcken. Hela slutklämmen kommer ge alla former av god grundläggande logik en hjärtattack av episka proportioner. Med en sådan ensemble som står till förfogande, plus en sällan skådad goodwill från filmindustrin, samt kritiker, så är slutresultatet helt oacceptabelt dåligt. För att parafrasera Leonard Cohen – ’’ Everybody knows the film is rotten…’’ 

Betyg 2/10