The Defenders (TV) Recension

Publicerad den 28 augusti, 2017 av bosstime55

Trots att det finns scener som får mig att dra på smilbanden, så är den förkastliga finalen så förödande dålig att The Defenders inte kan klassas som något annat än en massiv blåsning.

Jag förväntade mig inte att TV-divisionen hos Marvel skulle rusta upp sitt rykte i och med denna sammankomst av sina hjältar. De serier och säsonger vi fått fram tills nu har varit ytterst mediokra. Det lät ambitiöst till en början, att utforska mer obskyra och okända delar av Marvels världar och olika karaktärer genom något våldsammare och mörkare berättelser. Marvel Knights är väl den närmsta liknelsen man kan finna i serietidningsvärlden, dessa berättelser är lite tuffare och mer hänsynslösa.

Men istället har allt blivit en tröttsam kaffekvarn som maler på. Trots att både Netflix och Disney/Marvel sitter på kassavalv med monetära tillgångar, så präglas dessa serier av att kännas uråldriga och billiga.

Billigt och övertydligt

I The Defenders har man inte brytt sig om att rusta upp varken foto eller scenografi. Tvärtom, de första avsnitten får dras med en helt bisarr personlighetsklyvning där man ändrar filter och färger för att markera att vi förflyttar oss mellan de olika karaktärerna.

Serien underskattar minst sagt tittarens intelligens, och detta överdrivna visuella stöd känns snart påfrestande. Där The Avengers placerade alla karaktärer under ett tak och snyggt vävde ihop filmernas olika visuella stilar, så känns hoppen mellan Jessica Jones och tex Matt Murdock (Daredevil) så grovhuggna att det nästan verkar som om vi klipper mellan två helt olika serier.

Startsträckan är också löjeväckande långsam, det tar en ansenlig mängd timmar innan vi får se gruppen samlad. Men när väl kollisionen sker så får vi seriens absoluta höjdpunkt, en hel del ironi och humor slängs in och man följer i Daredevils fotspår med en lång koreograferad actionscen i en korridor som måste erkännas som underhållande.

Det verkar då som att vi kanske äntligen kan få lite halvdan underhållning. Men vid den tiden har serien redan nått halvvägs. Sedan blir allt pliktskyldigt, man tappar helt och hållet greppet om seriens bioroller som kastas in och ut. Allt saktas ned till en skrämmande låg puls där det mesta cirkulerar kring riktigt dålig dialog och exposition som frustrerar även en Marvel-frälst som jag själv.

Fast i väntrummet

Där de flesta möten med superhjältar kan liknas med stora fester, så är The Defenders snarare fast i väntrummet, där de otåliga gästerna stressat ser sig om efter icke lästa tidskrifter för att fördriva tiden.

Sättet tiden utnyttjas på är närmast skamligt. Man repeterar sig, står, och stampar och försöker göra en höna utav en fjäder. Med tanke på det fantastiska materialet som finns att hämta i serietidningarna är det faktiskt respektlöst hur lite man integrerar i den slutgiltiga produkten.

Sedan är det fortfarande helt obegripligt varför man spenderar en ansenlig mängd till att låta karaktärerna ifrågasätta de mer extrema elementen – såsom Danny Rands träning i den mystiska staden Kun’Lun, serien utspelar sig efter allt i en stad som fått se sig invaderat av rymdvarelser för bara några år sedan.

Jag kan bara se en lösning på detta – att Marvel tar totalt avstånd från idén att dessa berättelser delar samma verklighet som Tony Stark och Rocket Raccoon.

Och även om detta är tänkt att vara en mer intim miljö, utan rymdskepp eller mystiska dimensioner, så är det ingen ursäkt till varför stora delar av The Defenders dröjer sig kvar på platser, vilket enbart verkar indikera en stor brist på rejäl budget.

Det är lagerlokaler som alla är täckta av cement eller kontor som verkar ha steriliserats på färg eller värme.

5c33c02d3153351439bcb70928f2f79f-defenders17

Weaver används inte

Sigourney Weaver har fått agera som det stora dragplåstret i hennes roll som seriens stora antagonist. Hon tar som alltid med sig en enorm pondus och vikt. Men all frågeställningar kring karaktären blir som bortblåsta efter någon timme, mystiken försvinner och Weaver blir bara närmast bara rekvisita.

Utan större besvär hade man kunnat göra hennes karaktär Alexandra till något mycket minnesvärt, men när vi närmar oss slutet så blir det helt uppenbart att det enda som finns att invänta är ett antiklimax. Det är skamligt hur illa Weaver behandlas och efter att ha byggt upp förutsättningar i snart ett år så är detta det absolut värsta snedsteget.

När vi ändå diskuterar slutet så är det här allting faller ihop. Spänningen har sprungit och gömt sig, intresset sover och avslöjandena är gräsliga.

The Defenders blir som en enda stor våtfilt, de få tillfällen som delger den där helt unika serietidningsextasen är omgivna av dåligt tempo, billigt hantverk och ett manus som går på lunchrast efter ett par timmar.

Tyvärr så ändras inte faktumet att Marvel Studios är ljusår ifrån sin släkting i TV-världen.

Betyg 4/10

Logan Blu Ray Tävling

Publicerad den 4 augusti, 2017 av bosstime55

Eftersom vi fortfarande ligger på minussidan med mängden tävlingar så drar vi igång ytterligare en. Denna gång är det Logan på Blu Ray som 20th Century Fox Sverige har varit så vänliga att bidra med.

Precis som förr gäller det att skicka ett mail till stromsonab@gmail.com och ange namn och adress. Denna tävling avgörs onsdag den 16 augusti.

Lycka till !

Spider-Man: Homecoming Premiär Utställningen 05-07-2017

Publicerad den 6 juli, 2017 av bosstime55

Och så var ännu en premiär avklarad på Filmstaden Täby. Detta var utan tvekan den bästa hittills. Att nå det slutgiltiga målet hade sina hinder på vägen. Det är alltid lika exalterande att se de glada minerna och de unga besökarnas stora ögon.

Vi kommer fortsätta göra dessa evenemang och vi vill gärna höra vad ni skulle vilja se mer eller mindre av ?

Kommande evenemang kommer vara för premiären av Justice League den 17 november och såklart Star Wars: The Last Jedi den 13 december. Dessa datum är enbart preliminära då man aldrig vet om saker och ting kan flyttas om av filmbolagen.

The Last Jedi evenemanget kommer vara något mycket annorlunda mot tidigare. Vid kan även flagga för att vi har något ganska stort på gång inför premiären av Avengers: Infinity War nästa år.

Jag vill slutligen tacka hela personalstyrkan på Täby bion som alltid är lika trevliga och entusiastiska kring våra arrangemang. Utan er hade detta inte gått att genomföra. Speciellt tack till Elliot som är hela skälet till att vi ens kunde inleda denna ’’epok’’ för Tiger Film.

Stort tack till alla som hjälpte till med packning och andra installationer. Ni vet vilka ni är !

Och slutligen, ett enormt tack till er i publiken som var helt eminenta genom er vänlighet och nyfikenhet. Vi lovar att bara göra dessa tillställningar bättre och bättre.

Vi ses om några månader !

Hör av er på stromsonab@gmail.com med frågor eller åsikter !

Spider-Man: Homecoming Recension

Publicerad den 2 juli, 2017 av bosstime55

Regissören Jon Watts och Marvel Studios har skapat ett mästerverk som aldrig slutar att överraska eller roa. Med enorm värme och kärlek till sin berättelse samt karaktärer, har man återigen satt ned foten för vad bra underhållning skall vara. Jag står helt mållös inför denna återkomst. Detta är en av de bästa filmer jag sett på åratal.

Det är femton år sedan Sam Raimi släppte loss serietidningsförlaget Marvels absolut populäraste karaktär på bioduken. Filmen följde i de fotspår som Tim Burtons Batman hade plöjt upp år 1989. Helt enkelt en något mörkare och vuxnare version i jämförelse med det något glättigare och simplare förlagorna. Man skapade starkt drama och kryddade med mycket medryckande action.

Spider-Man är fortfarande en fantastisk film, sättet den fångade mig som en mycket oerfaren filmtittare och vägrade släppa taget, är förmodligen början till mitt filmintresse. Uppföljaren blev ännu bättre. Raimi förbättrade allt, visuellt var det en stor uppgradering från den ganska mediokra fotograferingen från första filmen.

Striden ovanpå den fiktiva delen av tunnelbanan på centrala Manhattan (det finns ingen förhöjd räls i New Yorks Midtown område) kategoriseras för de flesta som en av genrens mest nervkittlande sekvenser. Jag kan utan problem sätta dessa två upplevelser som några de mest minnesvärda jag någonsin fått vara med om i min personliga filmhistoria.

Framgången var ett faktum. Spider-Man och uppföljaren banade vägen för den moderna serietidningsfilmen. Christopher Nolan slutförde mallen med Batman Begins ett år efter Spider-Man 2. Utan dessa filmer hade filmvärlden antagligen sett mycket annorlunda ut idag.

Sedan kom del tre…

Den ökända, vidriga och förolämpande ’’finalen’’ som skulle bli ett crescendo av sällan skådat slag. Budgeten var rekordstor, förväntningarna likaså. Jag kan inte understryka nog hur brutalt efterspelet var efter filmen. En nära bekantskapskrets och jag själv reste i över en timme för att se filmen på premiärdagen. Resan till biografen var fylld av extas och förhoppningar. Resan hem kan nog bara liknas med hemkomsten efter att ha förlorat VM i och med ett självmål.

Spider-Man 3 är (för att sägs det rakt ut) en motbjudande film. Det finns inte ett enda dugg som faktiskt kan beskrivas som godtagbart i en av världens mest cyniska uppföljare. Vad som en gång var guld blev nu till sand (i alla bemärkelser), det starka engagemanget för karaktärerna var bortblåst, allting verkade ha gjorts på en mindre bakfylla, där Raimi och ensemblen enbart räknade ned med timmar och dagar tills inspelningarna tog slut.

Trots finansiella framgångar beslutade Sony att pensionera serien och försöka sig på en omstart. Resultatet blev inte mycket bättre…

Marc Webbs två Amazing Spider-Man filmer är pretentiösa, kyliga och helt befriade från glädjen eller energin som en film i denna genre kräver. Förutom Emma Stones helt förträffliga porträtt av Gwen Stacy, så är dessa två tragiska skräpfilmer bäst förglömma, framförallt skurkarna Lizard, Electro, Rhino… Ja glöm allting, det är nog bekvämast så.

Efter det enorma dataintrånget hos Sony för snart tre år sedan, var det uppenbart att producenterna med Amy Pascal i spetsen ännu en gång skjutit sig själva i foten. The Amazing Spider-Man 2 presterade dugligt ekonomiskt, men i perspektiv till sina föregångare var inkomsterna minst sagt måttliga.

Serien hamlade i limbo och ryktena gick, åt alla håll.

Men så tillslut kom beskedet som många enbart kunna drömma om. Marvels mest välkända karaktär skulle återvända hem som en del av deras framgångsrika filmiskauniversum. Återtåget skedde redan i förra årets Captain America: Civil War, ett inhopp som för många stal hela showen i en redan ypperlig film.

Två fantastiska timmar med en perfekt Tom Holland

Så tiden är nu inne för den verkliga återkomsten. Och jag antar att både jag själv och andra Marvel fantaster burit på ett visst mått av oro. Vi har faktiskt inte sett en bra Spider-Man film sedan 2004. Men Homecoming bryter inte bara den nedåtgående trenden, den tar ett struptag kring konkurrensen och placerar sig som ett mästerverk som är nästintill fläckfritt. Jag är i fullkomlig extas över glädjeruset som förmedlas genom dessa två fantastiska timmar.

Regissören Jon Watts visade i sitt genombrott Cop Car att han hade en förmåga för att hantera allvar utan att slå in på en pretentiös väg. Det var en koncentrerad och skärpt historia som ofta var krypande obehaglig. Watts tar detta fokus till Spider-Man: Homecoming genom att helt och hållet koncentrera sig på berättelsen och dess karaktärer. Allt annat är sekundärt.

Tom Holland har blivit bekvämare och än mer karismatisk sen vi sist såg honom. Han ingjuter inte bara essensen från serietidningens Peter Parker, han utvecklar karaktären till en otroligt sympatisk och tillgänglig person där publiken ständigt är med honom, både genom emotionella dalar och toppar. Jag står mållös över hur Holland jonglerar med humor, tonårsångest samt ett orubbligt rättspatos som aldrig känns manipulativt.

Spider-Man har aldrig känns kraftfullare, fysiskt och emotionellt. Serietidningen försätter ofta karaktären i orubbliga situationer som kräver både fysiska och psykiska uppoffringar. Dessa överför Watts till sin film. Att se karaktären resa på sig efter varje smäll och slå de omöjliga oddsen är oerhört emotionellt kontra förutsägbart. Karaktären har aldrig varit bättre representerad., så enkelt är det bara. Andrew Garfields griniga och något odrägliga porträtt känns nu helt berättigat att förpassas till förbränningen.

Ensemble med nytt perspektiv

Övriga i ensemblen av unga och i flera fall oprövade aktörer, ger de välkända figurerna flera nya dimensioner. Tony Revolori gör översittaren Flash Thompson till något mer än bara ett själviskt idrottande muskelberg. Man bryter tabun för filmstereotyper som äger rum i High School-miljö. Laura Harrier och Zendaya Coleman får gott om material för att skapa två både intressanta och starka kvinnliga karaktärer. Jacob Batalon skall ha en eloge i rollen som Parkers skolkamrat Ned. Jon Watts nyttjar aldrig givna mallar för någon i persongalleriet. Allting byggs upp med enorm varsamhet och intelligens, det alltid genuint och rakt på sak.

Zendaya skulle ha mått bra av lite mer speltid, men det vi får är tufft och väldigt energiskt. Sedan är kemin utsökt, pusselbitarna faller på plats och linjerna mellan dem suddas ut. Ett ständigt djup går alltid att hitta, det här är väl realiserade personer som ständigt överraskar och engagerar. Watts undviker också något som helst övergripande patos som trycks in med ansträngda gester.

’’Jättekul’’ sade gamen

Michael Keatons Adrian Toomes är en både intressant och mångfacetterad antagonist som oväntat nog verkar lika genomtänkt som filmens hjälte. Vulture är också makalöst formgiven till absurdum, med metallvingar som besitter så många tricks i rockärmen att trollkarlen Joe Labero kommer känna sig något skamsen.

Då han och Spider-Man drabbar samman får vi snygga (men inte pråliga) actionscener som aldrig behöver förlita sig på att bombardera publiken med ett överflöd av digitala specialeffekter – som slutsekvensen i Avengers: Age Of Ultron. Allting innehåller en känslomässig laddning som kulminerar i en helt och hållet briljant final.

Det vore nästan ett lagbrott att inte hylla den geniala vändning som presenteras i filmens tredje fas. Den sker så organiskt och snyggt att jag känner starka impulser att ställa mig upp och applådera.

Filmens tempo är också närmast klockrent. Man låter aldrig de stora actionscenerna diktera, detta innebär att man eliminerar all form av utfyllnad. Dialogen och samspelet är precis lika fascinerande som de gånger Spider-Man visar upp sin akrobatik.

Väldigt snart inser jag att Homecoming inte är något högljutt och hjärtlöst spektakel, utan en fantastisk karaktärsstudie där man på bästa sätt använder sig av den stora och långa historiken som existerar från serietidningarna. Watts tillför ständigt nya infallsvinklar för både karaktärer och ikoniska scener från serien. Det är en helhet och sammanhållning som få filmer i någon genre klarar av.

Humorn är i en klass för sig, där James Gunn överdrev sina roligaste stunder i den förvisso helt suveräna Guardians Of The Galaxy Vol. 2, vet Jon Watts vart gränsen går. Skratten och leenden förkommer ständigt genom filmen, men Spider-Man: Homecoming är också helt förkrossande i sina mest dramatiska scener.

Varm och godhjärtad

Det är också en varm och godhjärtad film. Kritiken och skepsisen mot Marvel Studios och Disneys supersatsning kommer alltid finnas kvar, men man måste vara synnerligen bitter och grinig för att avfärda intentionerna med Homecoming. Scott Derrickson som regisserade Doctor Strange, påpekade att vad Marvel Studios först och främst fokuserar på är bra film. Och efter snart tio år som en av världens största firmor inom filmindustrin, framstår den gigantiska produktionsapparaten bättre än någonsin.

Man har tagit lärdom av sina tidigare misstag samtidigt som man aldrig faller in i slentrianens mörka skrymslen. Jag har faktiskt svårt att finna några som helst invändningar, det kanske skulle vara att vi vill ser mer av allt, för dessa två timmar passerar i rekordhastighet.

Precis som för femton år sedan då Spider-Man (2002) nådde sitt slut, så lämnar jag salongen lycklig, upprymd, tagen och helt förtrollad. Återkomsten är fulländad och jag är uppriktigt rörd över att en av de mest älskade superhjältarna någonsin återigen kan stoltsera med titeln bäst i hela vida världen världen.

Betyg 10/10

Bäst: Tom Holland, vändningen, humorn och kärleken till till materialet och säkerligen tusentals andra lyriska punkter.

Sämst: Vad för något ?

Fråga: Hur skall vi kunna vänta i hela två år för nästa del !?

En artikel: Doctor Strange Del 3 – Samlarstaty och andra attiraljer

Publicerad den 14 juni, 2017 av bosstime55

Full disclosure: Vi mottog ej denna staty från XM Studios. Åsikterna är objektiva och ej påverkade av någon tredje part. Vi har ej heller mottagit sponsring från någon av de länkade sidorna.

Och så har vi nått slutet på vår artikelserie om Doctor Strange. Som avslutning tittar vi närmare på de hyllade XM Studios och deras figur av The Sorcerer Supreme.

Ibland vill man ha lite mer. När en film verkligen slår rot inom en närmar man sig lätt det farliga området som kallas replica, eller figursamlare. Det är en hobby som ibland kan kännas hopplös. Leveranstiderna är ofta långa, förhandsbokningarna kan ske så tidigt som ett år innan, och communityn som omger dessa föremål är tyvärr både aggressiv och gnällig.

Men efter alla dessa svårigheter kommer det fantastiska ögonblicket då man mottar ett stycke konst som faktiskt golvar en.

Singapore-baserade XM Studios har slagit ned som en bomb i samlarkretsarna. I och med sin numera legendariska staty av Magneto från X-Men satte sig studion på kartan med en smäll. XM Studios är unika på så sätt att de producerar ett litet antal figurer och kvalitetskontrollen är förmodligen den bästa i världen. Andra mycket bra tillverkare som amerikanska Sideshow Collectibles dras fortfarande med så kallade “Quality Control”-problem. Det kan var allt ifrån små skador där delar kan lossna, till slarvigt måleri som innebär ytor som inte ser bra ut.

Trots de långa leverans- och produktionstiderna så drabbas en del statyer och föremål av att dessa företag försöker producera saker som egentligen inte borde serieproduceras i tusentals exemplar. Detta är konst och kan inte jämställas med produktionen av till exempel hemelektronik.

Just Sideshow blir idag utsatta för obehagliga hatkampanjer som mer än gärna begår personangrepp och smutskastning. Det mest ironiska är då en tillverkare tvingas höja priset och klagomålen strömmar in över prishöjningen, samtidigt som folk skriker efter bättre kvalitetskontroll samt förhöjd övergripande kvalité.

Och för att ta på mig Thomas Di Leva-rollen så behöver denna community mer kärlek och fred, eller något sådant. Vi behöver respekt från både samlare och producenter. Sätt inte upp omöjliga datum och var ärliga i kommunikationen mot kunden. Och sluta genast med att håna tillverkare med glåp- och könsord.

Som vanligt inkluderar XM ett par olika alternativ för uppvisning

XM Studios vet att de ställs inför omöjliga förväntningar, men har trots det slagit alla på fingrarna.

Allt från den otroliga lådan till deras unika kvalitetskontroll (som innebär en kontrollant i Kina samt en i Singapore), gör att slutprodukten närmast är identisk med den prototyp som visas upp i samband med förhandsbokningar. Prototypen är ofta gjord av den bästa av konstnärer, och att serieproduktionen kan hålla samma nivå är inget annat än makalöst.

Efter biopremiären av Doctor Strange blev behovet efter en ännu större del av kakan för stor. XM-Studios stod redo med sin staty. Avbildad från serietidningen snarare än Benedict Cumberbatch ges XM Studios stort utrymme för improvisation, och deras otroligt dynamiska och innovativa designlösningar är förmodligen de bästa i branschen.

Doctor Strange levereras i en massiv låda som man nästan kan kalla för skottsäker. Med sina metallhörn, tjocka papper, och genialt konstruerade frigolitinsida är bara förpackningen ett mindre konstverk. Lägg till små men otroliga detaljer, som en biografi för karaktären på innerlådan, och att vi istället för en överdriven mängd tejp som förseglar frigoliten här får straps med kardborre. Det känns både lyxigt och exklusivt.

När väl lådan öppnats så fortsätter galenskapen. XM Studios bygger sina statyer som pansarkryssare. De väger mer än Anna Kinberg Batras problem som partiledare, och hantverket är av sällan skådat slag. XM definierar kvalité och passion.

Det alternativa ansiktet som nog ingen kommer använda

Stephen Strange avbildas som en fantastisk skulptur där han faktiskt svävar med hjälp av sin mantel. Basen är en representation av den mäktiga amuletten Eye Of Agamotto. Men inte nog med det! Med basen får du också två små diodlampor som lyser upp ögat i olika färger. Texturarbetet på basen måste upplevas på riktigt för att helt förstås. Lägg sedan till att man också får med ett par utbytbara delar. Man får valet att antingen visa upp Strange med The Orb Of Agamotto, ett mycket viktigt föremål i serietidningen, eller i ett attackläge där han ser ut att förbereda en stark besvärjelse. Också hans klart mer impopulära maskerade ansikte ingår.

XM är också generösa i att de inkluderar en otroligt stilig och välproducerad print, som bäst visas upp tillsammans med figuren.

Dynamiken och statyns hållning är oerhört slående

Tillsist får köparen The Book Of Vishanti, den bok där Strange hämtar kunskap och nya trollformler. Boken sitter lös ovanpå en hållare/bas som ser ut att vara hämtad ur mardrömssekvensen från Scott Derricksons filmatisering. Det är ett helt enkelt otroligt paket som inte kan rekommenderas nog för den köpsugna.

Statyn är slutsåld, men går att hitta genom olika nätbutiker runt om i världen. Var noga med att kolla upp renommé och omdöme innan ni gör ert inköp, då denna bransch tyvärr är utsatt för piratkopiering där helt anskrämlig produkter säljs till konsumenter. För den som är intresserad ges rådet att inhandla den inom EU’s gränser för att undvika dyra tullavgifter som dessa produkter ofta råkar ut för.

marvel-doctor-strange-sixth-scale-hot-toys-902854-16

Tyvärr är Doctor Strange kraftigt underrepresenterad i områden som replicas eller statyer. Dock har Hot Toys visat upp en mycket bra 1:6 figur, fullt ledbar, som bör finnas i butik i slutet av sommaren. Hot Toys erbjuder fantastiska porträtt och enormt mycket värde för pengarna. Framgångarna med filmen och Doctor Stranges kommande medverkan i flera Marvel-filmer kommer förhoppningsvis kunna förvandla detta underskott till en klart mer dynamisk marknad.

Och med detta avslutar vi artikelserien om Doctor Strange. Närmast ser vi den gode doktorn i Thor: Ragnarok, återigen spelad av Benedict Cumberbatch.

Tack ni som har läst, och för de som är intresserade att se dessa figurer ber vi er hålla koll på vår hemsida, där vi i framtiden kommer annonsera utställningar och event där ni kan komma för att träffa oss och diskutera allt från film till figurer.

Injustice 2 Recension

Publicerad den 7 juni, 2017 av bosstime55

Full disclosure: Detta spelet mottog vi av Warner Brothers Games/Warner Brothers Entertainment INC. i promotionsyfte och för recension. Formatet är PS4, ej PRO.

NetherRealm Studios har skapat ett fightingspel som både är modernt och klassiskt. Det erbjuder fenomenal presentation och ett djupt men tillgängligt spelsystem. Och det blir inte sämre av att detta är en DC Comics-skapelse som gör sina serietidningar rättvisa.

Det är nästan tio år sedan jag ens rörde ett fightingspel. Jag drogs med i hysterin kring Street Fighter IV och skaffade till och med den självklara arkadstickan – som senare modifierades med Sanwa-komponenter (samma delar som används i arkadkabinetter). Allt var upplagt för en fest, men istället blev det pengar i sjön. Street Fighter IV var (för mig som novis) bestraffande, otillgängligt och ytterst svårgreppat. Presentationen (utanför den otroligt stiliga cel-shading-grafiken) var makabert ful med sina spartanska menyer. Storydelen som spelaren tvingades ta sig igenom för att låsa upp alla karaktärer var bedrövlig. Allt slutade med att spelet fick stå och samla damm och stickan såldes för en billig penning på Blocket. Någonstans där lovade jag mig själv att aldrig mer röra ett fightingspel.

Injustice 2 har dock lockat med sin polerade grafik och fantastiska arv, där flera av röstskådespelarna från de animerade DC Animated Universe TV-serierna medverkar. Jag såg främst denna uppföljare som ett tillfälle att uppleva en riktigt bra DC-skapelse.

Till en början var det tufft. Återigen spelade jag med en arkadsticka, vars layout är helt obekant för mig. De första timmarna var en prövning av tålamodet. Men efter flera sena kvällar och matcher, i både single-player och över nätet, är jag helt fast i träsket. Injustice 2 är det bästa fightingspelet jag haft nöjet att spela.

It’s Wonder Woman ! Diana slår hårt som ett tåg men är något långsam.

En riktig DC-story

Vad som får mig att orka över tröskeln är först och främst det fantastiska enspelarläget där en mycket välarbetad story (för ett spel som går ut på att puckla på varandra) ledsagar spelaren genom de flesta spelbara karaktärer. Berättelsen drar åt det förutsägbara hållet, men NetherRealm plockar fram överraskningar ur påsen då de växlar upp precis då spelaren tror att allt är över. Detta gör att de mer väntade ögonblicken inte känns lika tröttsamma.

Självklart bidrar den helt eminenta presentationen, som är närmast fläckfri. Med hjälp av Unreal Engine ser Injustice 2 helt fantastiskt ut. Karaktärsmodellerna är fenomenala representationer av dessa barndomsidoler, enbart ett par platta sekvenser (Gotham City och Metropolis civilbefolkning visas upp med osmickrande ljussättning samt texturarbete) går att anmärka på.

Ensemblen som består av veteraner som Kevin Conroy, George Newbern och Susan ’’Wonder Woman’’ Eisenberg är som alltid helt makalös. Att Warner Brothers Games och NetherRealm valt att behålla majoriteten av det gamla gardet från Bruce Timms geniala TV-produktioner kan bara applåderas. Laura Baileys porträtt av Supergirl är det bästa jag sett och hört.

Bara det faktum att vi äntligen får en helt lysande DC-berättelse, utan Zack Snyders livlösa regi, är värt höga betyg bara det. DC har alltid gjort sig bäst i den animerade världen och Injustice 2 fortsätter denna tradition.

Presentationen och porträtten av de olika karaktärerna är otrolig

Djupt men tillgängligt spelsystem

Men nu är det ju också så att presentationen är helt irrelevant om spelsystemet inte hade hållit måttet. Och om det visat sig vara på det sättet hade Injustice 2 enbart blivit en parentes, som spel betraktat. Men även här levererar utvecklaren med råge. NetherRealm har valt att göra ett spelsystem som funkar utmärkt, oavsett om du är novis på fightingspel eller om du är superproffs som streamar matcher för tusentals tittare.

För den som inte behöver mer än ett enkelt partyspel, där kombattanterna enbart hamrar på knapparna, erbjuder Injustice 2 tillräckligt mycket visuell feedback för att även få nybörjare att känna sig sporrade. Genom att den så kallade superattacken är tillgänglig med ett par enkla knapptryckningar kan alla (oavsett vana eller kunskap om kombon) känna sig tillfredsställda. Tiden då ovana spelare fick känna sig som andra klassens medborgare bara för att de inte klarar av en galen kombinationsattack är över.

Det bästa sättet att uppleva Injustice 2 är på delad skärm med varsin kontroll/sticka i handen. Om det inte fanns alldagligt ansvar hade förmodligen jag och vänskapskretsen spelat ännu en match istället för att delge er denna recensionen.

“Burn, baby, burn”

Under denna toleranta och generösa yta vilar dock ett stort djup, som kräver stor dedikation och tålamod för att ta till sig helt. Mängden nyanser i hur man nyttjar olika attacker i kombination med ’’burnmätaren’’ är förbluffande. Slå samman detta med mer avancerade kombos och flera möjligheter till blockeringar, så är mängden olika strategier och möjlighet till variation enorm. Wonder Woman har till exempel förmågan att öka sin hastighet eller skada genom ett enkelt knapptryck. Poison Ivy däremot från en miniatyr av Audrey från Little Shop Of Horror som hjälpreda.

Det gäller att noga studera och kunna alla olika förmågor för att ha någon chans att klara sig långt ute på i det hårda onlineklimatet. Men som sagt, Injustice 2 lägger mycket av sitt fokus på tillgänglighet och saknar således mycket av den där professionella udden som Street Fighter och Tekken har tagit patent på.

Generöst

Denna generösa attityd genomsyrar flera aspekter. Trots att spelet använder en ganska smaklös modell som tar alldeles för mycket inspiration från giriga och snåla Free-To-Play modeller, så är ingenting utom räckhåll att låsa upp internt i spelet, utan att behöva spendera riktig valuta. Fokus har lagts på utrustning och loot som tilldelas efter matcher.

Samtliga karaktärer går att uppgradera och tilldela nya specialförmågor. Jag spelar uteslutande med Wonder Woman och det där klassiska spelberoendet – som manifesterar sig i att man bara måste en högre nivå, så att jag kan utrusta min karaktär med ännu bättre utrustning återkommer ständigt. Det har varit synnerligen svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Och den som oroar sig för obalans online i och med detta tillägg kan andas ut. Alla egenskaper stängs av och kvar blir enbart det kosmetiska i det rankade multiplayer-läget.

NetherRealm har återigen varit smarta med strukturen. För den som önskar spela majoriteten av Injustice 2 online erbjuds flera solida lägen och möjligheter. Matchmaking-funktionen är fortfarande (05-06-2017) något trubbig; ibland möter man kompletta noviser (som hopplöst fått se sig mosade av den gyllene lasson). Andra gånger har jag knappt kunnat få in ett enda slag då en klart mer rutinerad spelare förmodligen skrattade sig hela vägen till en enkel diamant lootbox.

Detta kan givetvis korrigeras i kommande uppdateringar, men för tillfället är onlinespelandet lite för lynnigt för min egen smak. Spelaren blir dock alltid belönad med erfarenhetspoäng vare sig man vinner eller förlorar; de svidande förluster blir med ens något lättare att ta emot.

Tur då att vi som inte är helt säkra på sin sak i den förhållandevis hårda onlinemiljön har fått Multiverse; en sektion av spelet som tar inspiration från Blizzards Entertainments kortspel Hearthstone, med olika uppgifter och utmaningar som förändras med hög frekvens. Här tillåts spelaren samla ny utrustning i strider som ofta har en mindre twist, till exempel konstant skada eller bestraffning för vissa attacker.

Jag inte understryka nog hur viktigt det är att man använder en arkadsticka. En ekonomisk investering absolut, men en som känns lika tillfredsställande som att uppleva ett racingspel med en bra ratt.

En hård landning

Den enda riktiga kritiken jag kan tillskriva Injustice 2 är att inlärningskurvan ökar radikalt efter ett tag. Från att ha lett och stöttat oss nybörjare känns det som om stödhjulen våldsamt rycks av snarare än att varsamt fasas bort. Det är helt möjligt att spela igenom single-player storyn utan att kunna de mer avancerade funktionerna. Men då en spelare ger sig ut i Multiverse stegrar sig svårigheten markant. Och även om spelet innehåller mer än hjälpsamma lektioner i hur man bäst bemästrar det hela så blir väggen man ställs inför (eller snarare kraschar in i) onödigt plågsam.

Att en viss mängd kunskap krävs kan jag tolerera, men då till och med den enklaste av uppgifter i Multiverse får mig att känna mig som ett litet barn som inte läst på sin multiplikationstabell (och som ledsamt får ge sig tillbaka till ritbordet) är det svårt att förstå varför NetherRealm så hastigt slänger spelaren i det kalla vattnet och kräver att vi skall kunna crawla till land i samma hastighet som OS medaljören och simmerskan Sarah Sjöström.

Och kan man egentligen göra något annat än att bara sucka över det faktum att NetherRealm valt att ta inspiration av Jared Letos förskräckliga porträtt av Jokern från Suicide Squad.

Men för den som har tid och tålamod kommer belöningarna vara stora. Genom sitt fantastiska spelsystem, suveräna utbud av spellägen och snudd på perfekta presentation, är Injustice 2 ett måste.

Om ni nu ursäktar har jag en ny tiara att fixa till Diana…

Betyg 8/10

Bäst: Den helt ypperliga presentationen, den gränslösa generositeten och det tillgängliga men djupa spelsystemet.

Sämst: Civilbefolkningen som ser ut att vara hämtade ur den första versionen av The Sims, samt den obegripliga svårighetskurva som presenterar sig efter ett tag.

Fråga: När blev den här genren så här rolig?

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen

Publicerad den 4 juni, 2017 av bosstime55

I Tiger Films första artikelserie, som kommer beröra allt från musik till film, har vi valt att fokusera på Marvels mest kända trollkarl – Doctor Stephen Strange. I denna första del kommer vi, först och främst, fokusera på serietidningen.

Denna artikel innehåller kraftiga spoilers för en stor del av Stranges olika äventyr.

Doctor Strange första framträdande skedde år 1963 i serietidningen Strange Tales. Då lanserades figuren som ett mindre komplement/bonus till huvudstoryn om Human Torch från Fantastic Four. Det var korta och förhållandevis triviala berättelser, som är tidstypiska för en tid då, om man får uttrycka det enkelt, serietidningar inte helt och hållet nyttjade sina egenskaper. Det är närmast en illustrerad novell, där händelser som tydligt visualiseras också måste beskrivas i flera rader text.

Karaktären mottogs väl, och med tiden expanderades Stranges spelrum från ett par sidor till att år 1966 få stå helt ensam på omslaget till Strange Tales nummer 146. Vid det här laget hade läsarna redan introducerats till karaktärens ursprung, där en odrägligt arrogant och girig kirurg genomgår en närmast religös omvändning, där han lär sig hantera mystiska och utomjordiska förmågor.

Här introducerades de (numera klassiska ) antagonisterna Baron Mordo och Dormammu. Mordo är precis som Strange lärljunge till den så kallade The Ancient One, en stereotyp vishetsmästare, som skapat en stor mängd kontrovers både då Tilda Swinton tog rollen i filmatiseringen år 2016, samt den enligt många klichéartade karaktärstypen. Den demoniske Dormammu är en närapå allsmäktiga gestalt, som mer än gärna levererar högtravande tal som idag framkallar en stor mängd skrattsalvor. Ingen kan nog glömma repliken ”Let the accursed image vanish, I’ve seen enough!’’

Skurken Dormammu i högtravande storform

Som en bortskämd läsare som (till största delen) gjort sig bekväm med de realistiska och detaljerade teckningarna i 2000-talets serietidningar är det sannerligen inte någon visuell uppenbarelse som vi får ta del av. Enkla linjer i kombination med helt onyanserade färger gör det många gånger både svårt att läsa och utmattande. Ovanpå det är mycket av dialogen överdriven och påminner om de där riktigt pinsamma gångerna med Lee Falks Mandrake.

Men trots alla invändningar är de circa femtio inledande numren faktiskt väl värda att uppsöka. De innehåller grundstenarna för vad Doctor Strange handlar om. Mystik, galna resor i alla tänkbara dimensioner och självklart lite ockulta inslag. Dessa nummer finns samlade i Marvels omnibus-format på nästan 500 sidor, där Strange Tales (1951) 110-111 och 114-146 förekommer tillsammans med Amazing Spider-Man Annual 2 (1964). Och med Marvels generösa (men dock tekniskt instabila) plattform Unlimited är det lättare än någonsin att uppleva berättelsen från början till slut, på sin dator eller läsplatta.

Exempel på Steve Ditko och hans tokiga teckningar.

Läsaren får också ta del av tecknaren Steve Ditkos gränslöst galna visioner av alternativa dimensioner, där fysiska lagar och logik inte existerar. Ditko tog inspiration från 60-talets marijuana-inducerade drömmar och Salvador Dalis smältande omgivningar. För sin tid var dessa utsvävningar en stark kontrast mot de mer traditonella serietidningarna, såsom DC Comics Batman och Superman.

Inledningen må idag vara en omodern upplevelse, både estetiskt och narrativt, men det återfinns ett fokus som flera serietidningar (gamla som nya) tyvärr saknar många gånger.

Men hur extrem kampen mot Dormammu än blev, så är det ingenting mot den riktning Doctor Strange tog under 70-talet. Måhända är Stan Lee och Steve Ditkos introduktion klumpig och bitvis seg men när serien gick in en tidsperiod av kraftig inflation samt efterspelet efter Vietnamkriget släpptes alla tyglar. Helt plötsligt bestämde man sig för att låta Strange bära en mask, som fick honom att se ut som Doctor Manhattan från Alan Moores Watchmen.

Den maskerade versionen av karaktären blev en smärre katastrof

Resultatet är ofta en mer eller mindre oläslig kakofoni, där hela serien tangerar en opiumdröm. Strange skickas genom tid och rum, på tvärsan mellan verklighet och illusion. Då Dormammu vid detta laget inte figurerade i tidningen, fick vi istället hans syster Umar. Ja, det är precis lika fånigt som det låter. Andra skurkar är så abstrakta att de knappt går att särskilja från varandra. Det grundar sig ständigt i att vara ett gudalikt väsen som far genom tid och rum. Idéerna verkade ha tagit slut.

Strange med sin egen superhjältegrupp The Defenders

Men vid sidan av dessa obegripliga och i ärlighetens namn värdelösa berättelser, började nu Marvel fasa in karaktären i sina olika laguppställningar. I dessa återfinns bland annat The Avengers och The Defenders (inte relaterat till-Netflix serien), som bestod av Hulken, Namor The Submariner, och Valkyrie (som medverkar i Thor Ragnarök). I dessa mer jordnära äventyr hittar karaktären verkligen hem. Strange gör sig bäst i rollen där han ledsagar andra karaktärer, och där hans närvaro är närmast sakral.

Doctor Strange möter en av Förenta Staternas grundare Benjamin Franklin

Karaktärens enorma spektrum av förmågor gör det svårt att skriva en bra story där han står i centrum. För att skapa något som helst motstånd tvingas författare ta till konstlade och krystade berättarknep för att skapa någon som helst spänning. En episod som jag helst ser försvinna ur minnet är då Strange reser tillbaka i tiden och stöter på uppfinnaren Benjamin Franklin och självaste Dracula, som råkar finna semesterorten Cape Cod i delstaten Massachusetts som ett bra näste att vila. Denna berättelse går knappt att såga på tillräckligt adekvat vis.

Kring slutet av 80-talet fick serietidningen namnet Doctor Strange: Sorcerer Supreme. Denna version pågick mellan år 1988 till 1996. Efter detta blev det återigen dags för Strange att ta ställa sig på utkanten.

Berättelsen som flera anser vara den bästa The Oath av Brian K. Vaughn

Under sent 90-tal och en bra bit in i 00-talet så delegerades karaktären återigen till rollen som rådgivare och bifigur till karaktärer och grupper såsom Spider-Man och The Avengers. Men mot slutet av 2006 släpptes The Oath. Serien pågick i fem nummer och anses av flera Marvel-experter som den kanske bästa berättelsen i Doctor Stranges historia. The Oath är ett koncentrerat och provokativt stycke i sin berättelse om Wong, den ständiga assistenten och lärlingen, som drabbas av cancer. Stranges empati sätts på prov och flera ångestfyllda beslut måste tas.

Det är fem både vassa och medryckande nummer, som förmodligen funkar som den bästa moderna introduktionen till Stephen Strange. Att den är relativt fristående från invecklad kontinuitet gör det än bättre som inkörsport.

En annan mycket bra startpunkt är Doctor Strange: Season One från 2011. Här fasar författaren Greg Sak ihop allt från Sagan Om Ringen till Indiana Jones, och allt binds ihop med mycket färglada och detaljerade teckningar av Emma Rios. Season One ger oss en något modifierad version av karaktärens ursprung. Läsaren får ett mer matinébetonat äventyr, som tar sig god tid med nyporträtteringen av till exempel Wong.

Doctor Stranges ursprung har under åren genomgått flera små modifikationer. J. Michael Straczynski och Samm Barnes gav år 2004 ut tidningen Strange. Här tar man tillfället i akt att utforska Stranges tidiga år som läkarstudent och hans dekadens, då han sviker både sig själv och sina närmsta, i jakten efter pengar och berömmelse.

Strange efter sin allvarliga olycka, från Strange (2004) av J. Michael Straczynski

I fall såsom Spider-Man eller Captain America försöker man ofta förnya ursprung och figurens nuvarande kontext genom att vända upp och ned på karaktären. Det sker för det mesta genom helt absurda twistar, och i värsta fall händelser som drar bort mattan för läsarna. Dessa kontroverser har lett till mindre uppror bland militanta seriefanatiker. För den som vill ha ett bra exempel på Marvels kanske värsta stund finns ju alltid den oerhört avskydda One More Day, en Spider-Man historia som förolämpar de flesta.

Men från mitten av 00-talet skulle Doctor Strange få en nytändning, då Marvel slutligen började förstå hur karaktären bäst skulle användas. Man förflyttade sig till skuggorna och tog stor inspiration från tidningar som DCs mystiska detektiv John Constantine. Demoner och monster fick en stor roll som Stranges motståndare. Marvel var till och med så vågade att de berövade karaktären på titeln Sorcerer Supreme (en närmast allsmäktiga status) efter World War Hulk- eventet (en följetång där en extra förargad Hulk återvänder för en gruvlig hämnd mot planenten jorden). Strange tog en tid senare värvning hos den nya uppsättningen av Avengers, och fick se sig utan både sin ”Cloak Of Levitation” (den ikoniska röda manteln) och sina mest kraftfulla förmågor.

Marvel strömlinjeformade också små detaljer, som att mer eller mindre sluta med att låta Strange uttalade besvärjelser. Istället lades ett stort fokus på så kallad visuell feedback, där läsaren enklare kunde förstå vad som skedde med hjälp av snyggt presenterad text.

Det bästa moderna porträttet av karaktären från 2015

2015 tog författaren Jason Aaron ledningen för en ny serietidning där Strange fick stå i rampljuset, denna gång åter tillbaka som Sorcerer Supreme och med alla sina normala kutymer återställda. Denna följetång kan mycket väl vara det bästa moderna porträttet av karaktären. Man visar upp figuren som en stark men sliten individ, som behövt genomföra kompromiss efter kompromiss i sitt redan begränsade liv, där han plågas av sina handskador samt eviga stridande mot mörkrets makter. Flera detaljer förnyas på förnuftiga vis, och Jason Aaron ger också läsaren ett riktigt starkt hot i den fanatiska kulten The Emperikul. Aarons energiberikade historia fortsätter än idag, och är nu uppe i över tjugo nummer.

Doctor Strange må inte vara den mest välkända Marvel-karaktären ute i stugorna, men han är sannerligen en av de mest underhållande, både genom nytändningen från Jason Aaron och sin medverkan i en stor del av de kommande filmmaterialet från Marvel Studios. Det har aldrig funnits en bättre tid att förstå innebörden av namnet Vishanti.

Rekommenderade serier

The Oath

Det självklara valet. Batman har The Dark Knight Returns, Spider-Man har The Night Gwen Stacey Died, och så har Doctor Strange The Oath. En historia som inte kräver årslånga förkunskaper eller överdrivet engagemang i varenda nuvarande Marvel-tidning. Brian K. Vaughn nyttjar frågeställningar som avund, beslut och vänskap. En helt perfekt introduktion till varför Doctor Strange är en grundsten hos Marvel. Flera av sekvenserna användes rakt av i filmatisering av Scott Derrickson. Även Benedict Cumberbatch har fotats med ett exemplar av tidningen.

Strange Tales, nummer 110-111, 114-146

Doctor Strange första framträdande. Det är enkelspårigt och övertydligt, men finalen där vi slutligen få se ärkeskurken Dormammu gå loss i sina otroliga pretentioner är värt hela besväret. Att numren också samlats i en fantastisk inbunden utgåva kallad Omnibus gör det inte sämre.

Doctor Strange 2015

Efter år av velande och obeslutsamhet sätter Jason Aaron ned foten och ger karaktären en mycket välbehövlig uppdatering. Man vågar sätta Strange i nya perspektiv som gör karaktären mer mänsklig och empatisk. Visuellt har det också tagit flera steg upp från de barocka teckningar som Steve Dirko introducerade. Stranges boning är som en mix mellan Mike Mignolas Hellboy och trollkarlsskolan Hogwarts.

Wonder Woman Recension

Publicerad den 31 maj, 2017 av bosstime55

Du store Hera ! Trots bedrövliga odds och förgående skräpfilmer i Batman V Superman och Suicide Squad, är Patty Jenkins första biofilm sedan Monster år 2003, den bästa DC Extended Universe filmen hittills. Det är sannerligen inte en särskilt mjuk färd, men jag erkänner mig slagen i min skepsis mot filmen. Wonder Woman får mig att våga närma mig en DC tidning igen.

Det är med viss stumhet och förvirring jag måste erkänna mig besegrad i att tidigt ha dömt ut Wonder Woman som ännu en pina. DC satsningen från Warner Brothers har varit en fullkomlig katastrof. Förra årets två mardrömseskapader i Batman V Superman: Dawn Of Justice och Suicide Squad, får nog den störste optimist och serietidningskonnässör, att vilja skänka bort sin samling med allt som bär den blåa Detective Comics loggan.

Wonder Woman har på förhand sett gräslig ut. Med fult foto, platt design samt ett Themyscira (paradisön) som närmast liknar en övning i dåligt cosplay. Och visst infinner sig flera av dessa allvarliga problem i slutprodukten.

Introduktionen och Gal Gadot är värdelösa

Den första tredjedelen är en precis så dålig som jag befarade. Paradisön och dess Amazon invånare, är anskrämliga på alla sätt och vis. Med usel ljussättning och green screen bakgrunder som var förlegade redan ett decennium sedan. Det är lika plastigt som bollhavet på IKEA och Wolfgang Petersens enorma fiasko med sin film om Troja där Brad Pitt gjorde sig till åtlöje som halvguden Achilles.

Gal Gadot gör ingeting för att ändra min åsikt, kring det faktum att hon är helt fel i rollen som denna serietidningslegend. Gadot saknar pondus, tyngd och karisma. Prestationen är onaturlig, vriden och ansträngd. Hon lyckas inte heller förmedla den oerhörda inre styrka som är ett av karaktärens starkaste signum.

Det är helt enkelt ett totalt misslyckat porträtt. För mig blir det som den nuvarande versionen av rockbandet Queen, som idag turnerar runt med olika ställföreträdare för Freddie Mercury, riffen och låtarna är där – i det här fallet kostymen och rekvisitan, men framförandet hör hemma på firmafesten med slipsarna som pannband.

Ryska bondskurkar

Missödena fortsätter i Connie Nielsen och Robin Wright som Dianas mor Hippolyta och krigaren Antiope. Två duktiga aktörer som får dras med ett helt håglöst manus, där de också tvingas till att låta som ryska bondskurkar. Här tar också Patty Jenkins samma struliga rutt som Zack Snyder, i att använda lypsyl med citronsyra, som ger filmen en grinig framtoning med sur min, där enorma mängder tröttsam och tillknäppt exposition sker, dock mot ett snyggt montage.

Inledningen innehåller också en av de mest överdrivna dödsscenerna på länge, där alla klichéer tas fram i ett svulstigt fiasko, som jag trodde hade låsts in i parodins fängelsecell.

Interaktionen mellan Gadot och Chris Pines Steve Trevor, är till en början också ensidig, Jenkins drar fram gamla schabloner som enbart anspelar på billiga sexuella referenser. Det finns varken kemi eller laddning. Romansen som skall ta sin plats mellan de två huvudrollerna, är lika artificiellt som de gånger man artigt ber sitt operativsystem återge en text.

Gammalt hantverk som inte fungerar

Specialeffekterna är inte heller er något som man med stolthet kan visa upp för gudarna. Ofta dras man helt ur adrenalinruschen då det helt enkelt inte ser godtagbart ut. Det gyllene lassot liknar julgransljuset jag packade ned i januari. Och vissa miljöer ser ut att vara rivna rätt ur Kerry Conrans Sky Captain And The World Of Tomorrow, en film där man för första gången – helt uteslutande, filmade allt i tomma studiolokaler för att sedan digitalt lägga till miljöer och kulisser. Att en storbudget film tretton år senare, inte ser bättre ut, är oerhört pinsamt.

Tyvärr finns det också en överhängande trötthet i flera sekvenser, som dröjer kvar alltför länge och i värsta fall känns malande. Filmen hade mått bra av lite subtila vinkningar, istället för den konstanta fumligheten där allting måste skrivas ut i stora bokstäver och helst understrykas med ett opassande tal från en av filmens karaktärer.

Något händer…

Med andra ord ser det mörkt ut. Men så byts det fula Themyscira ut mot ett domedags London, där första världskriget sugit ut både färg och liv. Och då händer det…

Wonder Woman bryter sig loss från sina föregångares surmulna och gnälliga attityd. Visserligen spelas Dianas naivitet ut för mycket, och hon framstår mer fånig än idealistisk. Men äventyret får äntligen lite puls och framförallt fokus.

Där Batman V Superman vilset sprang omkring och predikade idiotiska koncept, så låter man här är allt spelas ut som en ren äventyrsfilm. Liknelserna med Captain America: The First Avenger är oundvikliga. Båda två är actionfilmer med historisk bakgrund. Men Wonder Woman känns faktiskt mer helgjuten och har fler ögonblick där jag faktiskt förlorar mig i filmen.

”Look It’s…..”

I den första riktiga stora actionscenen, där Amazon prinsessan drar fram som en dödsmaskin över ett slagfält, inser jag att det är första gången jag fått lätta rysningar under en DC film, sedan Christopher Nolan knöt ihop säcken med The Dark Knight Rises 2012.

Att försätta filmen i en krigsmiljö ger en mer påtaglig närvaro. Där tidigare DC filmer plågats av murrigt och suddigt hantverk – där man knappt kan urskilja vad som händer då det bådas action, är Wonder Woman tydlig och rak. Visst, jag hade kunnat leva utan denna fascination för oändlig slowmotion, men i perspektiv mot sina obegripliga syskon, är det en god uppgradering.

”Du kan gå din egen (simpla) väg”

Vid ett par punkter blir Wonder Woman till och med intressant på ett något djupare plan, då den reflekterar om ondska och människans grymhet, man ställer frågan om vad roten till problemet faktiskt är ? Men filmen orkar inte hålla igång dessa tankegångar särskilt länge, och allt drar in på ett simpelt spår, där man tar genvägar och offrar sina bästa egenskaper. Allt för att forcera in en final som enbart nyttjar explosioner och ytterligare kavalkader i dåliga specialeffekter.

För en film som ofta reflekterar kring att ondska och altruistisk godhet, inte alltid är svart eller vitt, så saknas det nyanser när det verkligen gäller. Det förvandlas bara till en tunn fernissa.

Urusla skurkar och skrattretande lingvistik

På skurkkontot står det olyckligtvis också helt tomt. Danny Huston och Elena Anya jämförs bäst med Tommy Lee Jones och Jim Carrey från Joel Schumachers Batman Forever. Taskigt skådespel och ännu sämre underlag, gör de gånger vi enbart skall spendera tid med dessa figurer närmast outhärdligt. Och Lucy Davis energiska Etta Candy får inget utrymme överhuvudtaget.

Jag kan inte eller komma ifrån problemet och den ofrivilliga komiken i att Patty Jenkins inte verkar kunna bestämma sig för vilka språk som bör talas. Varför spanska och franska delvis talas flytande, men inte tyska, är helt obegripligt. Det för tankarna åt den gången Brad Pitt och Eli Roth skall posera som italienska filmarbetare i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds.

Norweigan Air boarding at gate…

Precis som Norweigan Air är ingeting av första klass, det finns inga bekväma stolar och den dåliga maten kostar multum, men det är tillräckligt bra för att nå målet utan att ådra sig allvarliga åkommor. Och vad som helst är en uppgradering från Ryanair resan i Suicide Squad.

Wonder Woman når aldrig olympiska höjder, men håller huvudet över vattenytan. De enorma skadorna och såren från tidigare stormar går inte att sudda ut, och den dumhet Snyder och Ayer påtvingat följetongen samt kontinuiteten, går inte att reda ut på något sätt. Men när det där makalösa Hans Zimmer temat spelas upp, och jag tillslut inser att en evig favoritkaraktär, faktiskt klarat sig undan komplett förödelse, så är det svårt att inte bli en smula upprymd.

Betyg 6/10

Bäst: Då filmen drar till London och resan därefter genom skyttegravar och död. Och Hans Zimmers och Junkie XL temat med Tina Guo på elektrisk cello.

Sämst: Gal Gadot, den hiskeliga första tredjedelen och det taffliga hantverket.

Fråga: Årets största överraskning ?

Hans Zimmer Globen, Stockholm 18-05-2017 Recension

Publicerad den 20 maj, 2017 av bosstime55

Med ett fullständigt elektriskt band, som både är musikalisk i toppform, men som samtidigt bryter normen om en viss återhållsamhet inom symfonisk musik, är Hans Zimmer i live miljö en upplevelse som är precis lika intensiv och fängslande som en rockkonsert. Tyvärr är det struliga ljudet en glädjedödare.

Det är så nära att nå ett högsta betyg. Hans Zimmer är inte bara en historisk filmkompositör, han visar sig den här kvällen vara en förträfflig värd. Han underhåller och fångar den stora publiken i Globen med personliga och intressanta anekdoter – som hur sångaren Lebo M började som arbetare på en biltvätt, men som nu åker världen runt med Zimmer och spelar för fulla hus.

Där de flesta filmmusikkonserter, är strikt hållna och går i en traditionell anda, som är associerad med konserthus och klassisk musik, gör Zimmer det hela till en informell och icke förutsägbar upplevelse. Det eminenta bandet, som är en fusion av symfoniorkester och rockband – där elgitarrer och stark basgång leder härligheten, ger musiken en aggressiv och ungdomlig framtoning.

Genial mix

Zimmer mixar ihop flera av sina verk till gigantiska stycken, som gör tvära kast mellan genrer och filmer. Introt är ett superbt potpurri av allt från Driving Miss Daisy till Madagascar. Med sig har han också en ljusshow – som på liveinspelningar, kan tyckas verka överdriven, med sitt ständiga blixtrande, men som här är både intensivt och suggestivt. Då bandet river av ett helt vansinnigt starkt framförande av Electro sviten från (den urusla) The Amazing Spider-Man 2, ser det ut som att den hysteriska skurken håller på att kortsluta hela scenbelysningen.

Det makalösa bandet kan inte hyllas nog. Trumslagaren Satnam Singh Ramgotra slår så hårt att golvet skakar, det är ett rent anfall av distorsion och adrenalin som inträffar då Wonder Woman temat pumpas ut, med sina orientaliska toner. Cellospelaren Tina Guo verkar vara besatt, hon får cellon att framstå som det häftigaste instrumentet på denna jord. Hon svänger, kränger och manglar allt i sin väg då hon går loss.

Gastkramande

Och höjdpunkterna är åtskilliga. Till och med skräpfilmer som Änglar och Demoner samt Da Vinci Koden, får ett lite större existensberättigande, i och med denna fantastiska musik. 160 BPM från förstnämnda är eldfängd i sitt trumsolo som inte vill sluta.

Efter att ha kört över Globen publiken, med ett storslaget medley från Pirates Of Caribbean, tas en trettio minuters paus, efter den lilla andhämtningen, drar sista akten igång. Och så får vi äntligen The Dark Knight, filmmusiken som skrev om regelboken, och ’’förstört” den moderna actionfilmens soundtrack. Ingen kan motstå den ilskna och gastkramande dramatiken. Allt från Jokers kakafoni till läderlappens hjältemodiga uvertyr är en oförglömlig upplevelse. Hela kroppen täcks av gåshud och för en liten stund stannar faktiskt tiden.

Hela slutspurten får mig att önska att de strikta stolarna på parkett, kunde ersättas med ett dansgolv. Jag har aldrig tidigare känt behovet att utföra så stora glädjeskutt i och med en symfonisk konsert. Men så pass suveränt är det.

Så nära ett perfekt betyg

Allt är bäddat för ett tvåsiffrigt betyg, men som alltid spökar den katastrofala akustiken i golfbollen som är Globen. Många nyanser dränks, och då orkestern kör går in i högsta växeln, låter det i värsta fall som ett melodiskt muller.

Även om det är en omöjlig önskan – så hade denna spelning varit en klassiker i en dedicerad konserthall som Konserthuset eller Berwaldhallen.

Men när Inception stycket Time väl ringt ut, och hela publiken stampar i golvet, är det svårt att ha några invändningar. Hans Zimmer har skapat en konsertupplevelse som delvis är helt unik. Lika stilfullt som en kväll med filharmoniker, men samtidigt medryckande och hjärtlig som den bästa pop – eller rockkonsert. En bedrift som bara kan benämnas som makalös.

Betyg 9/10

Bäst: The Dark Knight, Inception, Wonder Woman och introduktionen med Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes samt Madagascar.

Ännu bättre: Tina Guo och hennes makalösa skådespel på sin elektriska cello, och såklart hovmästaren själv Hans Zimmer.

Sämst: Att Globen återigen saboterar ljudet. När skall detta elände faktiskt lösa sig ?

Betyg på alla låtar (Obs, då flera stycken är integrerade kommer vissa spår recenseras som ett)

Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes (2009), Madagascar 8/10

En superb öppning, först går Zimmer själv in och desto längre det löper, visas mer och mer av det förstklassiga bandet upp.

Crimson Tide 7/10

Tempot dras ned en aning och den stora kören får stå i centrum.

Angeles And Demons 9/10

Oj, oj… Här är det riktiga infernot, Ron Howards uppföljare må vara en utskrattad fars, men ingeting är löjeväckande med detta stycke. På slutet är det som att befinna sig i Heavy Metal-himmelen med ett trumsolo som inte går av för hackor.

Gladiator 9/10

Ljudet strular i den makalöst vackra Now We Are Free. Men den enorma symfonin från Ridley Scott filmen drar kvällens första riktigt stora applåder.

The Da Vinci Code 7/10

Zimmer drar en kul liten berättelse om Paris och överlämnar sedan stafettpinnen åt Molly Rogers på fiol. Ännu en stund av lugn innan den riktiga urladdningen.

The Lion King 9/10

Det där hoppfulla ropet får publiken att skrika av förtjusning. Och alla minnesbilder från den animerade klassikern, får den mest hårdhudade tuffingen att bli en smula blödig.

Pirates Of The Caribbean 10/10

Vilken urladdning. Tina Guo ställer sig mitt på scenen med sin elektriska cello. Sedan sker ett helt hysterisk framträdande, Nick Glennie-Smith på dragspel springer runt med en papegoja på axeln, och när vi når crescendot står jag andlös.

Akt två

True Romance 7/10

En kort liten uppladdning efter pausen.

Rain Man 8/10

Finstämd stund där Guthrie Govan får visa sina kunskaper att spela slidegitarr.

Man Of Steel 9/10

DC Comics och Warner Brothers försök till att imitera Marvel må ha blivit lika lyckat som att sälja sand i Saharaöknen. Musiken däremot, är lika ståtlig som DCs gudalika hjältar.

Wonder Woman 10/10

Återigen får Tina Guo briljera. Ljusshowen simulerar prinsessan Dianas klassiska färger. Det enda som kan kallas mästerligt i sammanhanget Batman V. Superman: Dawn Of Justice.

The Thin Red Line 6/10

Det bästa är den snygga grafiken på storbildsskärmen. Ett relativt anonymt spår som ger behövligt andrum efter explosionen i tidigare nummer.

The Amazing Spider-Man 2 10/10

Jaime Foxx må ha gjort ett gräsligt porträtt av Spider-Man antagonisten. Men denna fusion av Kraftwerk och Wagner är helt förträfflig som konstmusik. Och vilken ljusshow !

The Dark Knight 10/10

En av världens bästa actionfilmer. Minnena går tillbaka till den första gången man satt som på nålar och såg Heath Ledger skriva filmhistoria. Sedan får vi en liten snutt av Molossus från Batman Begins, behöver jag säga mer ? Konsertens absoluta höjdpunkt.

Aurora 9/10

Vi får en sista mycket gripande historia, där Zimmer talar om framgångens baksida. För där The Dark Knight-trilogin skrev in sig i samtliga historieböcker, vilar Ledgers och stuntmannen Conway Wickliffes bortgång, som en mörk dimma över succén. Och sedan kom det andra bakslaget, den obeskrivliga tragedin i och med dödsskjutningen i Aurora, Colorado 2012. Istället för att bombardera med strängar, gör Zimmer närmast en begravningsmarsch. Det blir snabbt tydligt att detta är konsertens hjärta.

Interstellar 7/10

Inte en personlig favorit från Christopher Nolan, men ett stilig framförande som ekar av Strauss och de stora extravaganserna från Stanley Kubricks 2001: Ett Rymdäventyr.

Inception 10/10

Ett monumentalt mästerverk, både som film och soundtrack. Time är lika fängslande som första gången då filmens fantastiska slut tar vid. Inget kunde fungera bättre som avslutning till denna fantastiska afton.

”Jag blir ledsen…” Första bilden från TV-serien Inhumans

Publicerad den 13 maj, 2017 av bosstime55

Man skall vara ytterst försiktig med att använda ord som kränkning i diskussionsämnen som popkultur. I dessa tider bör socialt allvar inte trivialiseras för en enda sekund.

Den första bilden från TV-serien Inhumans visades upp förra veckan. Inhumans är en av Marvels kanske mest intressanta serietidningar just nu. Den kan jämföras med en modernare och mörkare X-Men, med inslag av politiska allegorier och teman som utanförskap och segregering.

Det är en fantastisk berättelse med starka karaktärer som blivit omedelbara personliga favoriter. Den övergödda hunden Lockjaw, den stumme men intelligenta kungen Black Bolt och slutligen den kyliga men empatiska drottningen Medusa. Den ursprungliga planen var att Inhumans skulle bli en produktion som skulle få stå sida vid sida med Marvel Studios andra biofilmer. Det lät ypperligt.

Allting såg klappat och klart ut, men så uppenbarade sig problem på horisonten, projektet sköts upp, för att sedan försvinna.

Sedan kom beslutet som skickade en kall kår genom själen…

…Projektet skulle bli en TV serie.

Marvels TV-produktioner har visat sig vara av en helt annan kaliber än deras biofilmer.

Daredevil pendlar mellan knappt godkänd och överdriven B-produktion. Jessica Jones – medioker. Luke Cage – hemsk och Iron Fist är genomgående kass.

Jag har fortfarande inte klarat mig igenom ett enda avsnitt av Agents Of Shield.

Och trots att Marvel insisterar på att allt hänger ihop – och flera referenser till biosyskonen delats ut under Netflix-seriernas olika avsnitt, så känns det för första gången som ett klumpigt påhäng, inte ett väl genomtänkt nätverk. Ingen Marvel-film har ännu utnyttjat någon av karaktärerna från TV-rutan.

Tonen och atmosfären, är lika skilda som Lars Ohly och Jimmie Åkesson på det politiska spektrat. Och den snutten vi fått se från The Defenders – en trailer jag faktiskt sett, då mitt intresse är lika med noll, och risken för självsabotage därmed inte existerar. Trailern inger inte särskilt stort hopp. Det ser lika billigt och slappt ut som tidigare försök, kemin mellan de fyra hjältarna verkar också vara på bottennivå.

Men den första officiella bilden från Inhumans går utanpå allt. Innan massakern startar, så behövs lite opartiska notiser. Promotionbilder tas ofta av helt avskilda fotografer från den huvudsakliga Director Of Photography. Stillbilder har väldigt lite att göra med produktionens slutgiltiga kvalitet.

Så den (minimala) optimisten inom mig säger att loppet inte är helt kört.

Nu till sågningen. Det ser bedrövligt ut. Kostymerna för tankarna till… ja, jag vet inte vad. Och Medusas hår ser ut som perukerna som ligger slängda på gatan efter allahelgonafirandet. Man kan bara citera mästerkocken Leif Mannerström.

”Jag känner mig lite kränkt faktiskt…”

”Vart du sårad Leif ?”’

”Ja….”

Tiger Film

Est. 2015

Kategoriarkiv: Comics