All images courtesy and copyright of 20th Century Fox
Hösten är här, därför drar vi igång tävlingarna igen. Denna gång har vi ett exemplar av Deadpool 2 på Blu Ray.
Vi är väldigt tacksamma till 20th Century Fox för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 5 oktober 2018.
Lycka till !
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Summering: Menlös pekoral som snart är bortglömd.
För länge, länge sedan, i en värld då Bill Clinton var amerikansk president och Sverige hade en samlad regering, så var en datoranimerad film lika nytt och revolutionerande som dagens Virtual Reality och maskinlärande. Pixars Toy Story kom ut 1995 och inledde en helt ny era inom filmindustrin. Det skulle bli början på slutet för de animerade filmer som producerats med hjälp av papper och penna. Pixar var årtionden före sina konkurrenter och deras dominans saknade någon som helst konkurrens, man kan närmast kalla det ett mikro monopol. Det skulle dröja ett halvt decennium innan en utmanare skulle träda fram, Shrek från DreamWorks Animation blev en braksuccé och hade således var Pixars enväldiga styre över.
Idag finns det inget som helst nyhetsvärde i en animerad film. Industrin har ställt om sig och nu har det blivit ombytta roller, publiken vill nu se en återgång till det traditonella. Produktionsbolagen Studio Ghibli och Laika – som valt att fortsätta med tekniker som stop-motion och klassisk animation, ses nu som något exklusivt och unikt. Marknaden är numera mättad, därefter är det inte lika lukrativt att producera animerade filmer. 3D bågen som svepte över filmvärlden år 2009, gav filmer som Avatar och Tim Burtons Alice I Underlandet en extra boost genom sina tekniska attribut. Likadant var det för alla digitalt animerade filmer, avkastningen var således garanterad att bli hög.
Dussinvaror
Warner Brothers är relativt nya på det animerade området, deras första film – The Lego Movie, blev mycket framgångsrik och ledde till flera spin-offs och en kommande uppföljare. De lyckades skapa sig en egen identitet i den mördande konkurrensen. Lego-Batman filmen är tex betydligt bättre än något som DCs filmiska universum levererat. Smallfoot är den andra filmen i ordningen som inte har något att göra med varumärket Lego för Warner Brothers Animation. Nu överger man sin distinkta och säregna profil från Lego-filmerna , på så sätt bäddar man även för jämförelser med bolag som Pixar och Illumination.
Smallfoot behöver vara extraordinär, eller i alla fall säregen för att sticka ut, att säga att man inte lyckas vore en underdrift av intergalaktiska proportioner. Låt oss göra ett litet experiment; Duck Duck Goose, Planes, Cloudy With A Chance Of Meatballs och The Nut Job, är det någon som kan erinra sig ett par eller ens någon av dessa filmer ? Om svaret är nej så är det föga förvånande, där Despicable Me och Toy Story är inristade i det kulturella undermedvetna, så är ovannämnda filmer lika lätta att sära på som ett par barr i en granskog. Och Smallfoot ansluter till den osmickrande medelmåttiga skaran.
Looney Tunes Pekoral
En film som har köttbullar i titeln blir åtminstone ihågkommen för det inslaget, Smallfoot har inte en mikrosekund som går att lägga på minnet, berättelsen och dess patos känns så slitet att man kan höra hur hela maskineriet gnäller och tjuter. Konceptet där en ung och entusiastisk man eller kvinna önskar bryta sig loss från ett bakåtsträvande och konservativt samhälle, användes av både Brave och The Croods. Årets Early Man av Aardman Animations gick på samma linje, inte ens dessa mästerliga animatörer lyckades att göra något intressant av konceptet.
Om detta enbart hade varit en utgångspunkt så kunde det ha fungerat, nu följer allt i ett förutsägbart och tråkigt spår, då man inser att det återstår nästan en timme av dessa repetitiva klyschor så börjar svetten rinna. Smallfoot går också rakt in i filmfällan som betyder att animerade familjefilmer skall vara hysteriska och hispiga. Karaktärer gormar, flaxar med armarna och skriker så fort det finns utrymme. Looney Tunes klassikern Gråben och Hjulben verkar vara den största inspirationskällan för filmens samtliga skämt. Regissörerna Karey Kirkpatrick och Jason Reisig verkar inte förstå att stora delar av publiken har sett dessa billiga slapstick skämt tusentals gånger tidigare. Vartenda skämt är utdraget och saknar alltid slutpoäng.
Sur mjölk
Visuellt finns det inte heller någon att bli lycklig över. Tekniskt är det förhållandevis fult och de sektioner som är någotsånär kreativa, avhandlas med stort ointresse från filmskaparnas sida. Smallfoot innehåller också ett par musikaliska inslag i bästa Disney-anda, tyvärr är dessa lika bedrövliga som filmens utseende – minus från ett spår, så låter det värre än Monty Pythons musorgel. Rapparen Common som lånar ut sin röst åt filmens hövding, verkar ha stipulerat att åtminstone en sekvens skall ägnas åt hans ’’musikaliska’’ förmågor. Den sektionen är lika förfärlig som Waterloo från Mamma Mia: Here We Go Again, det är som att bevittna en urspårad version av någon gräslig Las Vegas show, med dålig ljussättning och usla dansare som sjunger lika falskt som en båtlast av vettskrämda katter.
Både öronen och ögonen utsätts för allvarliga risker, men det är filmens skrattretande moralkaka som blir huvudansvarig för något sorts filmiskt mord. Då allt – tack och lov, tar slut så lämnas vi med det ’’innovativa’’ budskapet att profit aldrig skall gå före vänskap och lojalitet. Det ’’revolutionära’’ budskapet bekräftar bara att detta är en massproducerad pekoral som lämnar en eftersmak som är lika oangenäm som sur mjölk.
Betyg 2/10
All images courtesy and copyright of UIP 2018
Summering: Den absoluta bottnen är nådd, för alla som är cyniskt inställda till uppföljare har här hittat skolexemplet på mjölkning av ett stendött koncept.
Är det Homeros Iliaden som skall göras till film ? Eller är det någon abstrakt abstrakt novell av Franz Kafka som skall iscensättas ? Svaret är nej… Det är den tredje filmen i serien om Englands största klåpare – efter den före detta London borgmästaren Boris Johnson – Johnny English. Den uppsjö av parodier – baserade på Ian Flemings ikoniska spion, började redan 1967, med en komisk adaption av Casino Royale. Efter det så har Bond-filmernas återkommande inslag blivit utmärkt material för att användas i komiska situationer. Att göra något så enkelt som en bagatellartad actionkomedi på dessa idéer borde därför inte vara särskilt svårt, men Johnny English Strikes Again får det att verka lika omöjligt som att uppnå fungerande fusionskraft.
Älskade klyscha
Dagens spionfilmer är inte lika beroende av Flemings grundpelare. Bond-serien har börjat ta efter amerikanska motparter som Jason Bourne, med aggressiv klippning och minimalt användande av diverse extrema attiraljer som exploderande pennor och osynliga sportbilar.
Så att idag fortsätta med detta föråldrade koncept – som överhuvudtaget inte är betydelsefullt för filmens unga målgrupp, är synnerligen bisarrt. Enbart Mike Myers kan ha varit det minsta nöjd över det faktum att det gjordes mer än en Austin Powers-film.
Johnny English var – tillskillnad mot Austin Powers, det barnvänliga alternativet, Rowan Atkinson var – vid första filmens inspelning, fortfarande mycket omtyckt hos både barn och vuxna för sina insatser som Mr Bean. Beskrivningen; Mr Bean som James Bond var den vanligaste då man nämnde Johnny English. Atkinson gjorde en fumlig men högdragen Bond-kopia, det var godtagbart en gång, det var ännu en roll i repertoaren där Atkinson fick blanda slapstick med hybris. Särskilt bra kan man dock inte benämna det som, även om ett par av skämten gick hem så blev det mesta grundat i riktigt usel komik som avförings – och nakenskämt.
Bankrutt
Uppföljaren – Johnny English Reborn, kom ut åtta år efter den första filmens premiär, det var en någorlunda förbättring men på det hela fortfarande ointressant. Väntetiden har varit något kortare denna gång. Dessa mellanrum – på mer än fem år mellan varje film, borde – rent logiskt, ge både Atkinson och manusförfattarna gott om tid att bli inspirerade och drivna, istället verkar det som om att detta enbart är en ofrånkomlig ångest, som ett dåligt besök hos tandläkaren eller influensaperioden.
Hela Johnny English Strikes Again känns som en enda lång sömndvala, från första början är det klart och tydligt att vi inte har några som helst överraskningar eller nyheter att invänta. Den enda positiva förändringen är att man denna gång verkar ha avsatt lite mer av sin budget på filmens utseende, men förutom denna marginella förändring så är allting sig likt. Om detta vore ett nyrenoverat hus så skulle allting rasa ihop så fort man tog tag i ytterdörrens handtag.
Atkinsons karaktärer – ej hans framträdande som ståuppkomiker, är inte direkt någon arvtagare till bröderna Marx odödliga kombination av slapstick och verbala humorbomber. Sedan Mr Bean så har allting handlat om att försätta sig i situationer där allting går fel. Första gången går det att acceptera, andra gången är det tråkigt och vid den tredje instansen så är det rent outhärdligt.
Humor behöver ett överraskningsmoment, att bli given ett facit med alla slutpoänger förtar all underhållning. Johnny English Strikes Again har inga som helst problem med att spoliera alla sin skämt. Ingeting blir oväntat eller roligt då allting är förutsebart. De två tidigare filmerna bekymrade sig inte med att sätta ihop någon omvälvande berättelse, det är inte heller något man kan kritisera. Men här finns det inte ens någon tillstymmelse till sammanhållning eller en röd tråd. Helt osammanhängande scener svetsas ihop till en styggelse till film som inte går att bry sig om på något plan.
En begravning
Rowan Atkinson och Emma Thompson ser – på pappret, ut att kanske kunna skapa något värde… Men inte ens dessa luttrade veteraner klarar sig undan misären och tristessen, Thompson spelar över och är mest bindgalen och fånig. Att den här makalösa aktrisen behövt utstå både The Children’s Act och detta är förnedrande för både henne själv och publiken.
Atkinson ser ut som om han fått ett ultimatum – att medverka eller att få se sig själv utan tak över huvudet, även om denna teori förmodligen inte stämmer, så är Atkinson pressad och frustrerad. Hans världskända mimik och uttrycksfulla kroppsspråk kommer inte till sin rätt, uppgifterna han får är trötta och färglösa imitationer av tidigare ’’greatest hits’’.
Tro mig då jag säger att det faktiskt gör ont att behöva underkänna Johnny English Strikes Again, den torra brittiska humorn och Atkinsons flexibla uttryck kan vara fullt godtagbara, även i en mindre bra film. Att den övervägande reaktionen mot filmen – under visningen, innehåller lika många skratt som en begravning, borde beskriva vilket totalt bottennapp vi har fått.
Betyg 1/10
All images courtesy and copyright of SF Studios 2018
Summering: Buskis i Los Angeles, Pierre Morel gör återigen bort sig.
Nej, Peppermint är inte en förlorad familjemedlem som tillhör John Wick eller Atomic Blonde. Affischen må ge en föraning om att Jennifer Garner skall börja utföra samma koreograferade action infernon som Charlize Theron eller Keanu Reeves, om detta vore ett marathon i storstaden så skulle Peppermint inte ens hitta till startlinjen. Förklaring till varför är lätt att hitta då man ser till vem som regisserat – Taken regissören Pierre Morel.
Taken är nästan omöjlig att bedöma för min egen del. Det katastrofala manuset och Liam Neesons totalt uttryckslösa skådespel får mig fortfarande att undra om det är menat som en parodi. Den lilla humorn som finns att hitta uppstår snarare pga filmens skrattretande oförmåga att producera något av kvalité. Precis som med ett dåligt bröllopsband så får man skuldkänslor då man försöker att gömma sitt elaka hånleende.
John Wick – som drog igång en sorts mikrotrend med sin mix av brutalitet presenterat i John Woo (Hong Kong perioden) förpackning, har nu blivit en referenspunkt för actionfilm som involverar huvudpersonens jakt efter rättvisa eller vedergällning.
Punisher !?
Som konkurrent till dessa så misslyckas Peppermint mer eller mindre på alla plan. Detta har mer gemensamt med The Punisher – och då inte den nyligen utkomna Netflix-serien. Innan Jon Bernthals gruffa och explosiva porträttering av Frank Castle, så var Thomas Jane hämnaren med dödskalle tröjan. Den tråkiga, oinspirerade och poänglösa filmen är identisk med det som nu ges publiken i och med Peppermint. Estetiskt är de nästan tvillingar, samma platta fula form finns här, själva titelsekvensen orsakar starkt illamående med en brölande elgitarr som skall påminna tittaren att detta minsann är hårt som sten.
Hur smaklöst det än må vara, så är en viktig ingrediens i dessa filmer oerhört brutalt våld. Den indonesiska action urladdningen The Raid satte ribban högt med sina långa och makabra sekvenser där kroppsdelar och groteska avrättningar verkade lika naturligt som att knyta sina skosnören. På det området är Peppermint rena rama söndagsskolan, nog för att det förekommer action, men den är både tråkig och gammalmodig. När det häftigaste i hela filmen är en sekvens där Jennifer Garner kastar sig ut från ett kontorsfönster i slow motion, så vet man att krisen är ett faktum.
Buskis
Man måste vara väldigt grym om man skall skratta åt Jennifer Garner. Utan att ha sett Alias, så har Garners karriär förföljts av Daredevil, en film där hon blev tvingad att håna både sig själv och publiken i rollen som den enigmatiska Elektra. Garner har på senare tid försökt råda sitt renommé, men det har inte fungerat. När hon bara skall agera personlighets befriad hämnare är insatsen duglig, allt dessförinnan är perfekt grundmaterial till årets upplaga av buskis. Själva upptakten till allt våld, ond bråd och död är så gräsligt att det känns som en komisk sketch.
De scenerna som skall innehålla någon form av emotionell vikt är rent outhärdliga att titta på. Garner gör vad hon kan, men ingen människa kan klara sig levande ifrån detta manus. Jeff Hephner som spelar Garners make får nog be böner resten av sitt skådespelarliv om han vill gottgöra för sin extraordinärt usla prestation.
Hemska stereotyper
Morelle förföljs fortfarande av stereotyperna från Taken, otäcka och skäggiga östeuropéer har nu förvandlats till flottiga, svettiga och tatuerade latinamerikaner. Att vi har att göra men någon form av rasism råder det ingen tvekan om.
Då man ändå diskuterar stereotyper så år det ingenting mot alla de berättarmässiga klichéer som trycks in. Allting är så uppenbart att man lika gärna hade kunnat skriva ned slutet på biobiljettens baksida. Obegripligt segt är det också, då man förväntar sig action så får vi istället se ’’gastkramande’’ scener där de menlösa birollerna sitter i ett grått kontorslandskap… Även om allting är uppenbart för publiken så är det grumligt för Morelle, det mest enkla faktumen ältas om och om igen.
Filmens enda lilla plus används inte heller. Efter det olidligt tråkiga förspelet så presenterar man en uppsjö av antagonister som är lätta att verkligen avsky. Idén att dessa motbjudande slynglar skall få igen för gammal ost, känns i alla fall någotsånär tillfredställande. Men inte ens det genomförs korrekt, vad vi får är censurerat trams som förtar all eventuell potential.
Peppermint är ännu en i reden av produktioner som inte har någon som helst anledning att visas på bio. Detta är skrattretande dåligt.
Betyg 2/10
All images courtesy and copyright of UIP 2018
Summering: Intressant koncept blir tillslut långsökt och ensidigt. Bitvis intressant men på det hela väldigt meningslös.
Det här är inte en fullständig film, det är ett experimentellt koncept. Genomförandet är betydligt mer genomtänkt än många andra filmer som bara utformas efter en gimmick. The Social Network kan ses som den inledande faktorn för filmer som handlar om social media. Man får inte glömma bort att den filmen egentligen har väldigt lite att göra med Facebook som verktyg i samhället, det är ett välskrivet och rafflande drama som får näring av regissören David Fincher och manusförfattaren Aaron Sorkin, Facebook är enbart en katalysator för berättelsen.
Searching bygger hela sin presentationen på informationsteknologin och dess många gestalter. Det hemska begreppet ’’found footage’’ är förmodligen det bästa sättet att beskriva själva berättarknepen, sekvenserna sker i realtid med väldigt lite redigering. Men det finns en twist på det hela, istället för skakiga videofilmer så upplevs hela Searching som om att biopubliken satt framför sin eget virtuella skrivbord. Söktermer, musklick och kopierade filer spelar minst lika stor roll som dialogen. Och på den punkten utför regissören Aneesh Chaganty hela konceptet väldigt väl, det är oväntat spännande och medryckande, där andra filmer lägger pussel genom att karaktärer får återge lösningarna, så är detta som att befinna sig mitt händelsernas centrum.
Chaganty undviker också att allt för tydligt använda sig av en moralisk pekpinne, de skrämmande avarterna som internet inneburit hanteras helt neutralt. Man fångar det totala vansinnet i personlig överexploatering, där människor – utan hämningar, lägger ut hela sina liv på internet. Då all form av social media idag skapar förstasidor i tidningarna, så känns Searching väldigt obehaglig, det finns något hotfullt genom hela filmen som lämnar en väldigt bitter eftersmak, och det är något positivt i det här fallet.
Men filmer som till största del är gimmicks håller sällan ihop, Searching är som mest intressant i början, man är till och med så fräck att man tar viss inspiration från Pixar klassikern Upp och dess legendariska introduktion. Sedan så är tricksen och överraskningarna slut, diskretion saknas helt, med det åsyftas hur klumpigt och oförsiktigt man behandlar filmens mest centrala aspekt – mysteriet. John Cho är den enda aktören som inte spelar över, hans skådespelarpartners befinner sig någonstans mellan obekvämt stela eller pinsamt överspelande. Till och med Cho dras ned efter ett tag, manuset tvingar honom till ett par episoder som helt och hållet förstör illusionen av att detta skall vara någorlunda realistiskt.
Och då vi ändå talar om trovärdighet så är filmens övergripande logik så perforerad att man kan mista det hela för en basketkorg. Searching lyckas delvis genomföra sin gimmick, men det räcker inte för att fylla ut drygt 100 minuter, om man hade sett över felen och nöjt sig med en enklare men robustare berättelse så hade vi kunnat få en kultklassiker, nu får vi en film som i slutändan enbart lämnar tittaren förvirrad och frustrerad.
Betyg 4/10
All images courtesy and copyright of UIP 2018
Summering: Groteskt dåligt start punkterar en annars duglig äventyrsfilm.
Alpha är drygt 96 minuter lång, det är inte någon uppseendeväckande speltid. Jag är vanligtvis starkt kritisk mot alla former av konspirationsteorier – jag tror inte på att en tidsmaskin står redo på den topphemliga flygbasen i Nevada öknen – annars kallad Area 51, eller att Elvis och Michael Jackson fortfarande lever. Däremot börjar jag ifrågasätta mitt eget förstånd i den helt absurda och hälsofarligt tråkiga upplevelsen som är filmens intrig, det som sägs vara 90 minuter verkar snarare vara ett par miljarder år…
Olidligt tråkig
Då berättelsen tar sin plats tiotusentals år innan kristus födelse, så dras tankarna genast till Roland Emmerichs praktfiasko 10 000 B.C. Till en början är filmerna nästan oskiljaktiga, det finns en sävlig berättarröst och miljöerna är snarlika. Det som separerar dem båda åt är dialogen, där Emmerich valde att låta hela sin – bedrövliga, ensemble tala någon sorts stapplande engelska, så har man här valt att uppfinna ett eget språk som skall imitera människans urspråk. Kanske är det därför skådespelet känns helt uppåt väggarna, då aktörerna inte har några som helst referenser så verkar alla ha drabbats av energibrist, varenda stavelse och ord framförs så långsamt och släpigt att det påminner om kinesisk vattentortyr.
Ständigt återkommande är bilder på soluppgångar, varenda kameraåkning pågår så länge att jag får föraningar om att vi kommer mötas av en ny istid då vi lämnar salongen. Det är så långsamt och innehålls fattigt att jag skulle vilja påstå att Terrence Malicks The Tree Of Life framstår som en action kavalkad i jämförelse.
Tortyr
Denna tortyr pågår i nästan 40 minuter – känns som oändligheter. De natursköna bilderna blir snabbt bara provokativa då de bara tjänar ett syfte – att ytterligare förlänga lidandet, regissören Albert Hughes verkar också vara lite osäker kring om det bara räcker med att visa upp oförstörda landskap, därför stiliserar man allting så fort det finns möjlighet, detta gör att flera sektioner ser ut som Zack Snyders plastiga och ytliga 300.
Varför detta inte visas i nedklippt format på Cosmonova är en obegriplighet, då hade man kanske kunnat ursäkta det faktum att alla filmens beståndsdelar är under alla kritik.
Efter detta har jag övergett allt hopp om att det skall inträffa någon vändning. Måhända så räddar man inte hela skutan från att gå under, men ett par matroser kan i alla fall få återse land. När Alpha enbart fokuserar på huvudrollsinnehavaren Kodi Smit-McPhees , så går det från att vara en frustrerande plåga till en medelmåttig äventyrsfilm.
Människans bästa vän
Man använder ganska fega berättarknep då man för in en varg/hund i berättelsen. Bandet mellan människor och djur känns som odödligt berättarstoff. Det är som gjort för tårdrypande scenarion, och självfallet spelar Alpha in bollen på denna planhalvan. Men då man har isolerat huvudpersonen från andra mänskliga karaktärer är mycket av den förkastliga dialogen borta.
Då det bara är McPhee och varghunden så kommunicerar filmen med tystnad och kroppsspråk. Hunden är människans bästa vän sägs det och tydligen så gäller även detta Alpha. Här får Hughes äntligen grepp om filmen, de hårda prövningarna och det o-förlåtande klimatet får det hela att kännas som en barntillåten – och otroligt mycket sämre version, av den Oscarsbelönade The Revenant, fast utan björnar och Leonardo DiCaprio.
Ingeting kan få mig att glömma Alphas inledning, den gången jag och en kollega fastnade i en fullpackad tågvagn utan luftkonditionering – under högsommaren, var mer minnesvärt och betydligt behagligare. Men den äventyrliga slutspurten gör att man uppnår ett betyg som inte är fördömande uselt.
Betyg 4/10
Marvel Studios har en förmåga att lämna ett oerhört tomrum då de inte är dagsaktuella. I år har vi fått tre fantastiska filmer från en av världens mest framgångsrika filminstitutioner. Överexponering är aldrig bra och när vi nu ser tillbaka på hur Marvel hade strukturerat sitt premiärschema är det väldigt tydligt att de vet när det skall bullra och när det skall vara tyst. Ant-Man & The Wasp gick upp på bio för två månader sedan, därefter har vi inte hört ett ljud och varken Captain Marvel eller den största elefanten i rummet – Avengers 4/Infinity War Part 2.
San Diego Comic Con har varit helig mark för Marvel, den legendariska Hall H är den mest eftertraktade platsen att befinns sig på då den historiska mässan går av stapeln varje sommar. Marvel har mellan varven inte valt att medverka, 2018 var ett sådant år… Det här beslutet visade sig vara mycket genomtänkt, då hungern och aptiten för mer information om de kommande filmerna har nått febertemperaturer.
Som utlovat är Clark Gregg tillbaka i rollen som SHIELD agenten Phil Coulson, denna gång föryngrad med samma teknik som användes på Michael Douglas och Kurt Russel
Vi försöker att undvika att skriva ingående åsikter eller analyser av promotionmaterial som trailers. Idén om att man bör vara objektiv – under alla omständigheter, är en självklarhet, men samtidigt något som de flesta av oss inte är. En trailer är betydligt mer manipulerande och cynisk än själva filmen, det är nästan en konstform i sig, bra trailers kan liknas med framgångsrika singelspår i musikvärlden, där man lyssnar till det timme efter timme.
Men för Captain Marvel måste undantaget göras, för ett år sedan publicerade vi en artikel med funderingar och spekulationer kring filmen. Och även om det är över ett halvår kvar tills premiären, så finns det en hel del att börja se över då det kommer till våra spekulationer.
Som vanligt då det handlar om Marvel så ser det fantastiskt ut visuellt, de där dagarna med ganska platt foto och släta texturer är borta. Rymdscenerna i Marvels filmer kan snart utmana Star Wars då det kommer till visuell flärd. Men det är filmens narrativ som intresserar mest, samtidigt som den avlämnar flest frågor.
I vår artikel – Tankar och teorier kring Captain Marvel, så nämns den eventuella möjligheten med minnesförlust för Carol Danvers. Brie Larsons berättarröst gör det klart i trailern att förlorad identitet kommer att vara ett av många teman genom filmen. Vi får se Danvers från barnsben till fullfjädrad kosmisk superhjälte, Marvels tidigare filmer har använt tillbakablickar, de har varit sporadiska och långt ifrån centrala i flera fall. Denna gång verkar vi ha att göra med ett mer uppbrutet narrativ, i artikeln från Entertainment Weekley, så gör Kevin Feige (chef för Marvel Studios) det klart och tydligt att detta inte är en berättelse om Danvers ursprung. Doctor Strange sades vara tänkt att utgå från samma idé, en del av publiken har uttryck kritik mot att alltid följa samma mönster där karaktärer introduceras i ett narrativ som egentligen inte har ändrats sedan Superman 1978.
Captain Marvel och hennes väg till att bli superhjälte är en krånglig och – i ett läge, pervers historia. Att nu bryta upp strukturen och låta oss känna Danvers genom henens egna reflektioner känns intressant, på så sätt gör man också serietidningen rättvisa där Danvers förlorade identitet och minnen alltid stått i centrum.
Sedan har vi den mest självklara frågan – vart har hon hållit hus under alla dessa år ? Marvel undviker helst krångla till sina förklaringar, Infinity War kunde ha blivit en enda lång gröt om storyn hade valt att slå knut på sig själv – slutet till The Dark Knight Rises. Att Danvers skulle befunnit sig på jorden alla dessa år ser jag som ytterst tvivelaktigt. Relativitetsteorin kan spela en roll, vi har att göra med en karaktär som – i serietidningen, kan flyga snabbare än ett jetplan och röra sig mellan planeter utan en farkost. Ett par bilder i trailern indikerar att Danvers redan har integrerat sig hos den utomjordiska rasen Kree, vem vet hur tid fungerar ute i Marvels kosmos ?
Än så länge är det för tidigt att bedöma Brie Larson i rollen, trailern är ganska sparsam med att visa vem Danvers är i denna film.
Den personliga höjdpunkten sker då vi äntligen får se den där fantastiska hjälmen. Med sina lysande Iron-Man ögon och den klassiska tuppkammen är detta en av de häftigaste huvudbonader jag sett på ett bra tag.
Carol Danvers är bland det bästa serietidningsvärlden har att erbjuda, om Marvel spelar ut sina kort lika smart som förr, så kan vi ha ännu en kvinnlig ikon.
Det har gått åtta år sedan Sveriges största popkulturella evenemang slog upp portarna för första gången. Även om lokalen är densamma – Kistamässan, så har en hel del ändrats. Även då fanns det ett och annat intressanta bås, men för det mesta kändes allting lite snålt tilltaget, speljätten Nintendo tog med sig spel som nästan var 5 år gamla, övriga utställare verkade inte heller riktigt veta vad för sorts event det skulle bli. Några filmcelebriteter var det inte heller tal om. För ett par år sedan så valde man bort det ursprungliga namnet GameX och anammade istället Comic Con varumärket.
Namnbytet har inneburit en hel del, från att i huvudsak ha varit en spel mässa så har det nu utvecklats till ett bredare event som omfattar både spel, film och annan form av underhållning. Förra året valde man att inleda ett samarbete med spelkedjan GameStop, på så sätt har man säkrat sina finanser, men samtidigt har detta lett till att ett flertal utställare inte längre medverkar.
Det är ganska alarmerade att båda Webhallen, Science Fiction Bokhandeln och Stockholms egna stolthet – spelutvecklaren Dice, inte längre finns att hitta på mässgolvet. Webhallen är en direkt konkurrent mot GameStop, så att de inte väljer att medverka är relativt logiskt, men Dice – som senast närvarade 2015, lämnar ett enormt tomrum, framförallt då Battlefield V snart släpps. Sony och Microsoft erbjuder fortfarande de största och mest iögonfallande montrarna, att Spider-Man PS4 är ett mindre fenomen råder det ingen tvekan om, köerna fullkomligt ringlar för att få testa demo versionen, trots att spelet varit ute i närmare en vecka.
Förvånande nog så är kön till Kingdom Hearts 3 ytterst måttligt. Med tanke på att det är en spelserie som kan orsaka tumult vid minsta benämning, så är det lite bisarrt att intresset för den fullt spelbara demon är så klent. Kanske har det helt enkelt tagit för lång tid, om vi bortser från överflödet av pseudo uppföljare, så är det tretton år sedan det sista spelet kom till Playstation 2.
Men det är varken Spider-Man eller Call Of Duty: Black Ops 4 som drar mest folk, Nintendos station där Super Smash Bros. Ultimate till Switch är spelbart är så överlastad på lördag att det knappt går att röra sig runt båset.
Även om antalet besökare verkar öka – vi har ännu inte fått officiella siffror, så känns det som att en viss stagnation inträffat. Jag har sagt det förr och kommer säga det igen, den allmänna kvalitén på utställarna är fortfarande för låg, än mer bisarrt blir det då ett antal utställare har med sig uppenbart piratkopierade produkter som säljs för hutlösa summor. Än mer uppåt väggarna blir det då de flesta stora tillverkarna av licensierade produkter – Sideshow, XM Studios etc, nyligen har gått väldigt hårt åt så kallade custom kreationer – tillbehör eller objekt producerade utan licens. Både Marvel och Star Wars har officiella bås bara några få meter ifrån en utställare – som skall förbli namnlös, som säljer halvfärdiga skräpprodukter till förskräckliga priser.
Marvel och Star Wars båsen borde vara fullastade med produkter för alla typer av kunder. Tyvärr så är det enda riktigt intressanta att flera av filmerna säljs på Blu Ray till ett mässpris. I övrigt handlar det om plasthammare och enkla masker.
Och mitt i ingenstans står Finnair och erbjuder folk att fota sig på en – uppenbart, plastig flygplansvinge…
Historien upprepar sig ännu en gång då Lost In Collectibles – i ett samarbete med House Of Heroes, får fram essensen av vad dessa mässor bör vara, entusiatiska, originella och kvalitativa. Full disclosure skall här delges eftersom vi känner Paul som har hand om Lost In Collectibles.
House Of Heroes säljer allt ifrån högt prissatta och inkapslade rariteter som tidiga nummer av Spider-Man för tiotusentals kronor, men också mer prisvänliga aktuella serietidningar.
Majoriteten av utställarna erbjuder i stor utsträckning enbart dussinprodukter – som bedrövligt dyra mjukisdjur eller kaloribomber i form av lakritsremmar, att ståndet som säljer ett dussintal olika smaker med slushies tar upp mer plats än Namco Bandai är inte klokt, för att säga det på ren svenska. Självklart skall tilltugg finnas tillhands, men varför EN försäljare skall ta upp ett sådant utrymme är obegripligt.
Och när vi ändå är inne på mat och dryck så finns det ingen som helst pardon för den genomusla matkvalitén som erbjuds innanför mässans dörrar, den ’’buffé’’ av tillbehör för hamburgare är som en kollega sade ’’bland det mest tragiska man kan se’’. Däremot är maten som serveras utanför i två olika food trucks betydligt bättre.
Den lite luggslitna känslan fortsätter hämma årets omgång då flera av de mest intressanta gästerna tvingats till att avboka i sista minuten. Pom Klementieffs (Mantis från Guardians Of The Galaxy Vol.2) medverkan ställde jag mig något cynisk till från första början – mässan har alltid dragits drabbats av avbokningar för de riktigt stora namnen, men att Catwoman författaren och tecknaren Jöelle Jones ställde in sitt planerade besök kunde inte ha kommit mer olägligt. Jones är idag en av de mest omtalade artisterna inom serietidningsvärlden – med sin egen kreation Lady Killer och numera huvudansvarig för Selina Kyle/Catwoman. Detta var mässans hemliga vapen…
När avboknings beskedet anlände så började varningsklockorna att ringa på allvar. Det kändes bokstavligt talat som att hela mässan hade blivit stympat. ’’Kompensations’’-gästerna; Barry Kitson och Mads Mikkelsen, är definitivt inget att fnysa åt, men att vi hade att göra med en något skadeskjuten omgång rådde det inget tvivel om.
Förra året deltog en entusiastisk och mycket trevlig Cobie Smulders. Och även om Mads Mikkelsen är både trevlig och pratglad så blir det inte lika extatiskt kring bordet där han sitter, det kan bero på att han tidigare har gästat ett antal Sci-Fi mässor (direkt konkurrent) här i Sverige. Utan att på något sätt häckla eller vara oförskämd mot övriga gäster så lämnar de en hel del kvar att önska. Att man fått tag i både Carolina Ravassa och Sveriges egen Matilda Smedius är såklart fantastiskt för alla Overwatch spelare, tyvärr så har båda dessa ett lite för snävt CV för att den stora allmänheten skall få ut lika stort värde som hardcore fans. Att röstskådespelare nu blivit så populära att de kan medverka på de riktigt stora mässorna är väldigt uppmuntrande, därefter fanns en bra möjlighet att ta in än mer skådespelare från animationen eller spelens värld, det skedde inte…
För min egen del så är det mötena med tecknarna Phil Noto och Rafael Albuquerque som verkligen stannar kvar. Dessa två herrar får tyvärr sitta i ett spartanskt bås som inte på något sätt representerar deras fantastiska arbete. Generöst nog så kostar det ingeting extra att få sina serietidningar signerade, mötet med båda var synnerligen trevligt, Noto skojade för övrigt om en specifik teleporterande bulldog och hans potentiella öde.
Själva mässupplevelsen varierar därefter ganska rejält, för de yngsta och mindre luttrade är det fortfarande lika spännande och fascinerande, det fantastiska Star Wars-folket från 501st legionen och R2 Builders är lika beundransvärda som alltid, med sin outtömliga entusiasm och sitt fantastiska åtagande – att samla ihop pengar till välgörenhet. De stod också för en av mässans häftigaste syner, ett gigantisk Lego bygge föreställande dödsstjärnans hangar från Return Of The Jedi.
Att Comic Con är här för att stanna råder det inget tvivel om, besökarna blir fler och mer diversifierat, att se så många familjer med små barn är också väldigt uppmuntrandes. Stämningen är också ytterst gemytlig, alltifrån kostymklädda hardcore fans till mer blygsamma förstagångs besökare verkar alla ha väldigt roligt.
Mässan har all möjligheter att fortsätta växa, men stagnationen måste upphöra och det nu. Fler kvalitetsutställare måste vara beredda att inställa sig om de riktigt stora ambitionerna skall förverkligas.
All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2018
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Avengers: Infinity War från Disney Sverige.
Film
Vi visste på förhand att den tredje filmen i Avengers-serien – och den nittonde Marvel Studios produktionen, skulle bli en framgång, de flesta Marvel filmer har lyckats placera sig i ett helt unikt område där både kritiker och publik samtycker. Jag skrev tidigare i år att Infinity War skulle spela in 1,7 miljarder dollar – en hisnande summa, det skulle göra den till den mest framgångsrika Marvel-filmen någonsin, den teorin var fel… Avengers: Infinity War har nu dragit in över 2 miljarder dollar, enbart Star Wars: The Force Awakens, Titanic och Avatar ligger före.
Marvel var inte exakt blyga – då de redan ett år innan premiären, lovade att detta skulle bli en händelse vi sent skulle glömma. Och med slutresultatet i handen så vet vi att ingeting är sig likt, Marvel har nu positionerat sig i samma kategori som Lord Of The Rings och Star Wars, och med tanke på att dessa två har haft årtionden att bygga upp en så kallad installerad bas -serietidningarna må ha funnits men aldrig nått samma status som Tolkiens böcker eller Lucas filmer, så är Infinity Wars framgångar än mer otroliga. På tio år har Marvel Studios byggt ett filmimperium som ingen kunde ha föreställt sig för några år sedan.
Infinity War är så mycket mer än en rekordsättare, det är en makalös helhet där vartenda element fungerar. Joe och Anthony Russo stod inför ett monumentalt arbete då de skulle fasa ihop tio år av berättande och älskade karaktärer. Kontinuitet är ett alltför överanvänt ord, men att de lyckats göra en film som respekterar dessa karaktärers långa resor är en filmisk bragd.
Guardians Of The Galaxy och Black Panther kunde inte stå längre ifrån varandra, den ena är en allegori över nuvarande politik och samhällsproblem, det är allvarligt och mycket målmedvetet. Guardians är en färgglad, humoristisk och skruvad historia som innehåller ett talande träd och en skjutglad tvättbjörn.
Det skall inte fungera att svetsa ihop dessa två. Efter otaliga mängder tittar och inspektioner så är Infinity War nästan vattentät, ett par narrativa problem finns, men strukturen och hanteringen av alla sidospår, karaktärer och händelser är så finkänsligt, självmedvetet och proffesionellt. Filmens alla lager blir än tydligare då man ser den med lite andra ögon, Zoe Saldana i synnerhet briljerar i rollen som Gamora, hennes subtila reaktioner och mimik är enastående, framförallt då vi vet om om den livsviktiga information som hon bär på.
En hel del diskussioner har uppstått om Infinity War bara är en enda lång action kavalkad utan substans. Det är visserligen sant att en stor del åt filmen ägnas åt storslagen action, men det är tydligt att allting är förankrat i grunderna för bra berättande -bra karaktärer, starkt skådespel och trovärdiga relationer. Bröderna Russo har destillerat det typiska dramat och går rakt på sak. Scenen mellan Chris Hemsworths Thor och Bradley Coopers Rocket Raccoon är ett utmärkt exempel på detta, där levererar man hela spektrat av emotionellt bagage och nyvunnen vänskap.
Dramatiken är där men går i överljudshastighet, och varje återbesök känns lika givande, där små dramatiska nyanser alltid är med i spelet.
Man kan egentligen skriva hela böcker om Infinity Wars styrkor och framgångar, men det skulle snarare bli till en lista där man enbart rabblar upp höjdpunkt efter höjdpunkt. Detta är actionfilmens finaste stund, jag står fortfarande och bara gapar över att något så enkelt som en serietidning – om en lila utomjording som söker efter kosmiska stenar, kan förvandlas till ett obeskrivligt fenomen som detta.
Betyg 10/10
Bild
När man ändå var igång med att skriva in sig i filmhistorien så kunde man lika gärna passa på att ta ett par ytterligare rekord. Infinity War är från början till slut filmad med IMAX kameror, detta ansågs nästan vara omöjligt för ett årtionde sedan, kamerahusens storlek gör dem svåra att hantera och den enorma upplösningen ställer helt andra krav på effektarbetet – även om det i slutändan har skalas ned till en mer hanterlig upplösning.
Trots att man inte presenterar slutprodukten i sina fulla upplösning på 8K, så är bildkvalitén nästan perfekt. Texturer är detaljrika och naturliga, framförallt är mörka scener precis lika detaljrika, ansikten och klädtexturer är rakblads vassa.
De enorma arbetet med Thanos och hans generaler kommer till sin rätt, varenda ansiktspor går att urskilja, Proxima Midnight och Ebony Maw är så realistiska att det går att missta dem för superbt smink och inte digitala specialeffekter.
Marvel produktioner använder sig dessa dagar av en ganska stark färgpalett – Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol.2 är de bästa exemplen på detta, riktigt så färggrann är inte Infinity War, men börderna Russo låter de olika platserna har distinkta visuella egenskaper. Det fiktiva afrikanska drömlandet Wakanda är soldränkt med hjälp av ett subtilt gult färgfilter, rymdstationen Knowhere är kylig. Vad det än gäller så ser det spektakulärt ut. Återigen är det en superb referenskopia som vi fått.
Betyg 10/10
Ljud
Tyvärr så fortsätter den lite alarmerande trenden i att Disney inte verkar vara villiga att ge oss en fullgod ljudmix. Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy är mullrande monster som innehåller både detaljer och precision. Men någon gång under 2017 var det slut med dessa öronbedövande presentationer.
Utan att fördöma eller förnedra användare som inte har möjlighet till ett surrondsystem, så verkar det som att Disney nu mixar ljudet efter soundbars och mer allmänna lösningar.
För att överhuvudtaget få fram någon som helst volym eller bas, så tvingas vi skruva upp volymen till det dubbla mot vad vi brukar använda i vårt testsystem. Och vid denna absurda volym så kommer basen fram, men den är utan dynamik eller riktigt liv, framförallt så känns ljudet komprimerat. Alan Silvestris har komponerat ett musikaliskt tema som kan ställa sig bredvid de riktiga klassikerna, det bombastiska orkestrala soundtracket är det område där ljudet är som svagast, då temat spelas i samband med att titeln visas, så känns stråkarna och blåsinstrumenten helt instängda, det finns ingen luft eller detaljrikedom.
Basen är något mer aggressiv och aktiv än i Black Panther – fortfarande en förvånande svag presentation soniskt.
Varför man inte valt att ge ss två olika ljudspår – ett för surround och en för stereo anläggningar, är nästan obegripligt. Tyvärr så får vi inte en ljudmix som matchar den makalösa bildkvalitén.
Betyg 6/10
Extramaterial
Återigen så är det snålt tilltaget med extramaterial och riktigt intressanta inblickar bakom kameran. De få inslag vi får – i form av ett par korthuggna featurettes, består nästan bara av filmklipp från tidigare filmer och Infinity War. Enligt Elizabeth Olsen som spelar Wanda Maximoff/Scarlet Witch, så arbetar bröderna Russo på ett sätt som innebär att de kan filma två vitt skilda sekvenser samma dag, då den än namnlösa Avengers 4, spelades in i göra anslutning till Infinity War, så kan bakom kulisserna material fortfarande vara för känsligt att visa upp.
De borttagna scenerna är inte heller mycket att bli upphetsad över. Enbart en sekvens som involverar Thanos och Gamora ger en något annorlunda inblick i deras knepiga relation.
Russo brödernas kommentarspår tillsammans med manusförfattarna Christopher Markus och Stephen McFeely är tack och lov helt fantastiskt. Samtliga är väldigt benägna om att ingående tala om berättarmässiga beslut och storyns struktur. Och då man verkligen bryter ned alla detaljer och även besvarar flera moment som publiken ställt sig kritiska till, så är det trollbindande att lyssna på. Detta kommentarspår är så pass fascinerande att det väger upp resten av det medelmåttiga bonusmaterialet.
Betyg 6/10
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018
Summering: En förkastligt usel och desperat film som slår in sista spiken i kistan för en filmserie som aldrig blev någonting utanför sitt original.
Detta är egentligen inte en recension, det är en dödsannons. Minnestexten lyder;
’’1987 föddes en liten och – på förhand ointressant film som utvecklades till ett fenomen, sedan så följde svåra, svåra år för den utomjordiska jägaren. Det majestätiska rovdjuret gick från att vara en ostoppbar mördarmaskin till att bli en utskrattad clown som for runt i storstadsdjungeln och i leksakspyramider. De sista åren levde storjägaren en hårt liv med tre usla produktioner. Slutligen stupade denna magnifika varelse år 2018… Vila i frid… ’’
Älskat monster
Predator-monstret må vara älskat, den första filmen av John McTiernan är fortfarande en fullt godkänd upplevelse såhär trettio år senare. Måhända så skrattar man ganska rejält åt alla – numera, legendariska Arnold Schwarzenegger repliker, ingen kan ha undgått kommentaren om den där helikoptern.
Predator uppfyller samtliga fördomar om hur 80-talets actionfilm såg ut, kvinnorna är våp, männen byggda av så mycket muskler att de knappt kan rotera sin överkropp. Det som ger Predator en plats i sci-fi genrens Hall Of Fame är dess antagonist, den bortgångne specialeffekts-gurun Stan Winston skapade ett kreatur som – visuellt, var så distinkt och skräckinjagande att karaktären har lyckats leva vidare, trots att serien inte har gett oss någonting av värde sedan 1987.
Början på slutet
Vad som skedde under det tidiga 00-talet vill ingen levande – rymdvarelse eller människa, minnas. Alien Vs Predator slog ihop den intergalaktiska jägaren med H.R Gigers otroliga skapelse numera kallad Xenomorph. Både Alien och Predator-serierna var nedkörda i bottnen redan innan det anskrämliga spektaklet som var Alien Vs Predator anlände.
Och fjorton år senare har varken Gigers eller Winstons skapelse fått någon form av upprättelse. Ridley Scott fortsätter att förnedra sig själv och fansen med pretentiösa och menlösa sömnpiller som Prometheus och Alien: Covenant. Predator har haft det ännu tuffare, för åtta år sedan gjordes ett försöka att återuppliva serien med Predators, den flitiga arbetshästen Robert Rodriguez producerade, resultatet var bedrövligt.
’’It’s all bull&%&% all of it !’’
The Predator har inte ingett några goda föraningar. Hela marknadsföringen har lämnat både mig själv och så många andra helt iskalla. Det enda mikroskopiska hoppet har varit regissören Shane Black, från sitt arbete med Dödligt Vapen till Iron Man 3, så har Black alltid levererat underhållande och roliga filmer. Iron Man 3 må vara kontroversiell, men efter misslyckandet med del två så kändes Blacks fräcka hantering av materialet uppfriskande. Black medverkade även i originalet från 1987, således fanns det ett litet hopp om att The Predator skulle kunna ingjuta lite energi i en filmserie som legat i koma.
Innan vi går vidare till själva recensionen så kan man inte undgå att nämna den kontrovers som nyligen figurerat i media. I en bortklippt scen sägs huvudrollsinnehavaren Olivia Munn tvingats till att spela in en sekvens med en ökänd sexförbrytare – Steven Wilder Striegel.
Munn sägs ha blivit utfryst av sina med skådespelare och Shane Black efter att hon rapporterat och krävt att scenen skulle tas bort. Black och Striegel sägs båda känna varandra privat. Denna alarmerande nyhet gör en redan katastrofal film ännu sämre.
Det påstås att filmens tredje akt behövde göras om till följd av tekniska problem, med facit i hand hade det kanske varit bäst att göra om hela filmen då man ändå höll på…
Att det återigen har blivit en katastrof är sorgligt då inledningen drar tankarna åt Guardians Of The Galaxy, med den explosiv scen i yttre rymden. Så fort berättelsen förankras till fastlandet så går går allting åt skogen. Publiken kastas rakt in i ett händelseförlopp som aldrig riktigt förklaras. Det är som att Black inte vet vad han vill göra, de flesta scenerna är meningslösa och introducerar karaktärer som inte har någon som helst betydelse och försvinner efter några korta scener. Själva storyn känns improviserad och osäker.
Mellan varven så dyker Black ned i den hemlighetsfulla mytologin som – på film, aldrig har utforskats på allvar under dessa decennium. Till en början är detta en styrka då vi äntligen verkar få en extra dimension till dessa stumma dödsmaskiner. Men sedan så tappar både Shane Black och publiken intresset, precis som Alien: Covenant så handlar det inte om att utforska och utveckla, det är en totalt demolering av allt som hänt tidigare.
’’One ugly…. ’’
På de mest krystade sätt så försöker Black ändra hela seriens logik och innebörd. Den nya informationen vi får är så fasansfullt dålig att man nästan kan höra hur filmens hjärta slutar slå. Det finns en tydlig brist på respekt gentemot fansen när man tramsar och flamsar bort element som kunde ha lett fram ill något konstruktivt. Den ökända vändningen i Iron Man 3 är ingeting i jämförelse med vad som sker här.
Från Dödligt Vapen till The Nice Guys har Shane Black alltid skrivit svordomsfylld och grabbig dialog som fungerat då han sätter sina karaktärer i makabra scenarion. Till och med en brutal tortyrsekvens blev till en skrattfest i Blacks händer. Karaktärer som Martin Riggs eller Harry Lockhart är skapelser som med stolthet bär Blacks signum; stöddiga, vilda och tokiga.
Nu har man samlat ihop en grupp gökar som inte går att tycka om under några som helst omständigheter. Detta team av busar – som skall efterlikna Arnolds överdrivet maskulina supertrupp, kan vara några av de mest burdusa och smaklösa människor jag sett på ett bra tag. Humorn är så låg att man svettas av skamkänslor.
Ljushuvuden
Om dessa ljushuvuden i alla fall spelats av acceptabla aktörer så hade kanske denna dagishumor gått hem. När man nu bara har en samling b-aktörer till sitt förfogande så kraschar man rakt ned. Man skall aldrig sparka på någon som redan ligger ned, men Olivia Munn i rollen som doktorerad forskare går inte att ta på allvar. Att kontroversen fortfarande är glödhet verkar Black inte bry sig om, Munn behandlas illa i ett flertal sekvenser där hon enbart blir en katalysator för pubertala sexanspelningar.
Olivia Munn behöver dock inte skämmas då hon agerar mot Keegan-Michael Key. För de som tvingades genomlida Keanu och Friends from College vet vad som väntar. Key presterar så illa att det knappt går att beskriva, han blandar överspel med usel komisk tajming, till och med Gary Busey i Predator 2 framstår som en superstjärna i jämförelse.
Men det slutar inte här, Jacob Tremblay har återigen blivit rollbesatt efter typ, den introverta, utsatte och ensamme pojken har han redan gjort i Wonder – och där mycket bättre. Just Tremblays karaktär är problematisk då han är diagnostiserad med autism. Det är svårt att kritisera Tremblay för slutresultatet, men sättet Shane Black trivialiserar och leker med detta tillstånd känns ytterst osmakligt då filmen närmar sig sitt slut.
’’Don’t stick around’’
Men spänningen då ? Jodå, vi får lite joggande i mörkret och lite skottlossning och inte så mycket mer… Det måste också sägas att ambitionen till att göra The Predator till en – tydligt markerad, barnförbjuden historia, inte fungerar. Blodet sprutar bara man vidrör någon i denna verklighet, tillslut liknar det talkshowvärden Conan O’Briens inslag där han blir huggen med ett låtsas svärd.
Det enda positiva är rovdjurets utseende, i en helt fantastisk blandning mellan praktiska och digitala specialeffekter, skapar man det snyggaste rovdjuret vi någonsin sett. Men inte ens det håller då Black ändrar riktning i filmens mitt – att säga mer vore att avslöja lire för mycket.
Efter trettio år är det helt uppenbart att Predator är lika slut som chokladdrycken O’boy sensommaren 2018. Gräv ett hål och ta fram kistan, det här filmmonstret förtjänar i alla fall att vila i frid…
Betyg 2/10
Tiger Film 