Coco (Svensk Version) Recension

Publicerad den 1 februari, 2018 av bosstime55

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2018

Farligt vacker både emotionellt och visuellt. Pixar visar att de fortfarande är helt unika i filmbranschen.

Vi kommer publicera en alternativ och förlängd version då vi fått möjlighet att se den engelska originalversionen. Det hindrar oss inte för att redan nu kategorisera Coco som en fantastisk film.

Den svenska dubbningen är inte ens i närheten så problematisk som den kan vara i andra fall, se exempel Pixars egen Bilar 3. Det är en fullt fungerande översättning som kan betygsättas som acceptabel, om än inte fantastisk. Tack och lov så är en aspekt av Coco helt oberoende om det talas svenska eller engelska. En av filmens största styrkor ligger i dess helt fantastiska utseende, Pixar briljerar verkligen i design och scenografi. Influenserna från Henry Selick filmen Nightmare Before Christmas är starka. Och precis som i det exemplet så finns det en tydlig handgriplighet som får Coco att kännas intim. Flera gånger påminns jag om produktionsbolag som Laika Studios och Aardman Animations. Det finns något rejält och handfast med det vi ser på duken, flera gånger känns det som om vi kan sträcka oss fram och röra karaktärerna, och inte pga av någon 3D.

Likheterna med Kubo Och De Två Strängarna är också uppenbara, temat om att hitta sin familj och plats i världen är ibland snudd på identiska, lägg sedan till att båda huvudpersonerna bär med sig ett stränginstrument. Men Coco har tillräckligt med kreativitet och nya infallsvinklar för att det aldrig skall känns som en upprepning eller efterapning.

Tekniken får nästan all annan konkurrens att framstå som lastgammal då vi jämför. Det bör också nämnas att Coco kanske är lite för otäck för de allra minsta, en del bisarra och skruvade scener får mig att känna en viss olustighet, ej i negativ mening. Vi talar ändå om en film där döda spelar en central roll.

019

We Are Alive

Pixar har på senare år oscillerat mellan uppföljare och originella projekt. Överlag har kvalitén varit hög, men filmer som Insidan Ut och WALL-E har varit betydligt bättre än uppföljarna – minus Toy Story 3, som är ett makalöst stycke film. Efter Bilar 3 – som kom ut tidigare i år, så kunde det inget annat än gå uppåt. Sportbilen Lightning McQueens sista (?) kapitel var fantasilöst och inte ens särskilt vackert att beskåda. Framförallt så saknades det något av substantiellt värde.

Coco råder bot på de bristerna. Personerna och berättelsen är denna gång energisk och skarpsinnig. Pixar verkar lika lyckliga som huvudpersonen Miguel då han får utöva sin musik. Noggrannheten och passionen märks i varenda detalj, jag kan inte erinra mig då jag sett en så trovärdig gitarrövning på en film, Miguels animerade fingrar och sättet han förflyttar handen, ger en aspirerande gitarrist som jag själv rysningar. Regissörerna Lee Unkrich och Adriana Molina sprider enorm glädje genom sin hängivenhet till detaljer.

013

Souls Of The Departed

Men yta är inte till någon större hjälp om karaktärerna och berättelsen inte har något att erbjuda. Återigen så har man lyckats med en superb balansgång, alla personer som introduceras livnär berättelsen, det finns inget överflöd eller excesser av gimmicks, inte ens hunden Dante. Unkrich nyttjade en viss sentimentalitet i Upp, den finns även här, men är mer dämpad, det är precis tillräckligt för beröra utan att bli tårdrypande sockersött.

Debatten om att Coco skulle vara något elak politiskt inlägg, där man porträtterar Mexico på racistiskt vis är inget annat än trams. Det här är fullfjädrade karaktärer, med djup och stora personligheter. Man använder landets kulturella arv på ett väldigt fint och entusiastiskt sätt, där man sätter in gamla mytbildningar i moderna kontexter. Tempot är rasande högt men aldrig utmattande, några ’’döda punkter’’ existerar inte, det är antingen stora känslor eller stora bilder, alltid lika fantastiska.

003

Wake Up Dead Man

Fyndigt borde vara ett ledord för Coco. Hela tiden så kommer man på nya och inspirerade sätt att leka. Det känns som att se den där galan artisten som jonglerar och utför något fysiskt omöjligt på en och samma gång. Det är självmedvetet och ödmjukt.

Det enda problemet är slutet som känns lite för förutsägbart och ointressant. Unkrich och Molina verkar inte riktigt hitta samma originalitet då de skall knyta ihop säcken. Och återigen så är det svårt att bedöma filmen helt genomgående utan att ha sett originalversionen.

Men redan nu är Coco en fantastisk film, ungdomlig, glad och inspirerad. Att få se allt utan det dubbade filtret, kommer antagligen bara göra denna redan utomordentliga upplevelse ännu bättre.

Betyg 8/10

Filmspekulationer för 2018 Del 2

Publicerad den 1 februari, 2018 av bosstime55

Vi fortsätter med vår artikelserie där vi tittar närmare på årets kommande filmer.

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Aquaman

Den enda filmen i år som är en del av det alltmer trasiga DC Extended Universe. Jag vet inte hur många gånger det måste klargöras – det hyses INGEN specifik avsky mot DC och deras karaktärer eller berättelser, som jag skrivit upprepade gånger, så finns det ingen anledning till varför DC inte skall kunna konkurrera med Marvel på filmduken. Efter den ekonomiska missen med Justice League så har jag svårt att se varför denna solo-film skulle kunna få tillbaka någon till salongerna. De delar som utspelades under vatten i Justice League var en olycka av sällan skådat slag. Om det är någon som helst indikation på vad vi har att vänta i två timmar, så är detta bara att avföra snabbt.

Så vida inte huvudrollsinnehavarna, Jason Momoa och Amber Heard, sålt bitar av sina egna själar för att kunna lära sig konsten att skapa personkemi, så är risken nog stor för att detta blir som att äta fisk och skaldjur där bäste före datumet gått ut sedan flera veckor tillbaka. Regissören James Wan inspirerar inte heller till några glada eller entusiatiska reaktioner. För mig är det helt omöjligt att se något som helst positivt med Aquaman i nuläget. Till och med den fiktiva versionen av James Camerons Aquaman i TV-serien Entourage verkar bli ett bättre alternativ.

Ekonomin
Wonder Woman blev en succé, det kan inte sägas om Justice League som redan nu orsakat flera förflyttningar för chefer inom DC Comics och Warner Brothers. Geoff Johns står fortfarande kvar som nyckelperson och kommer nog behöva se sig om på annat håll för arbete, om denna alarmerande trend fortsätter. Ser vi till historiken så kan Aquaman fortsätta den helt bedrövliga trenden för DC och Warner Brothers. Sett till den låga summan på 227 miljoner dollar som Justice League spelade in i USA, så är det svårt att inte förutspå ännu en kallsup.

Gissning: Aquaman spelar totalt in 460 miljoner dollar

Kritiken
Det blir inte nådigt nu heller. Filmens estetik inspirerar till riktig elaka kommentarer som ’’blubb, blubb’’. All positiv diskussion kommer förmodligen grunda sig i att den åtminstone inte är lika usel som Suicide Squad eller Batman V Superman: Dawn Of Justice, inte för att det är mycket att bli skogstokigt lycklig över.

Gissning: Aquaman landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 30 %

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

Deadpool 2

Det finns ett flertal frågetecken kring denna uppföljare till den mest framgångsrika barnförbjudna filmen någonsin. Tim Miller har försvunnit som regissör och ersatts av David Leitch, som stått bakom explosiva actionfilmer som Atomic Blonde och John Wick. Det är därför nästan självklart att vi kommer få action som kommer få publikens olika sinnen att implodera. Dödsmaskinen Wade Wilson/Deadpool kan nog fungera utmärkt i extrem koreografi och än mer brutalitet.

Vad jag ställer mig undrande till är om Leitch har samma känsla för att balansera tramset med den mer träffsäkra humorn. Deadpool nr. 1 är inte direkt en felfri film, men den lyckas att fånga denna löjliga, enerverande och tokiga karaktär som är Deadpool. Leitch tidigare filmer har haft en genomgående fånig ton, John Wick var i det närmaste outhärdlig för min egen del, det var som om den aldrig kunde bestämma sig för om det var allvar eller komedi.

Den väldigt korta teaser trailer som vi fått en titt på, indikerar att det är mer av samma vara, något som inte är särskilt oväntat då vi tittar på de olika diskussionerna bakom kulisserna. Tim Miller ville ha en storslagen uppföljare, något som skulle innebära en större budget, det här var inget 20th Century Fox var villiga att godkänna, istället byttes Miller ut mot Leitch. Mitt personliga intresse för filmen är huvudsakligen i den utlovade introduktionen av Cable. En av serietidningsvärldens största ikoner då det kommer till muskler och än mer muskler.

I bästa fall så tar David Leitch och raffinerar den första filmen. Mindre bra blir det om det visar sig var mer av samma, utan nyhetens behag. I värst fall så blir det bara en själlös kopia som krälar sig fram till målsnöret.

Ekonomin
20th Century Fox räknar förmodligen kallt med att uppföljaren når upp till minst samma ekonomiska standard som föregångaren. Allt annat kommer ses som ett misslyckande. Deadpool har nu en mycket större installerad bas och fler känner till karaktären. Med starka recensioner från media och positiva reaktioner från publiken, så blir det inga svårigheter i att ta sig förbi den otroliga siffran på 780 miljoner dollar.

Gissning: Deadpool 2 spelar totalt in 860 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Deadpool 2 landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 60 %

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Ant Man & The Wasp

Hjältar kommer i alla storlekar och denna uppföljare till den underskattade Ant-Man kan bli ett perfekt avbrott efter den enorma urladdningen som (antagligen) kommer att vara Avengers: Infinity War. Den nästan dagsfärska trailern är ingeting annat än fantastisk, alla lyckade delar från förra omgången verkar återvända med ett nytt perspektiv och nyvunnen energi. Evangeline Lillys The Wasp ser ut att vara en helt suverän tolkning av den energiska och charmiga karaktären.

Ett stort frågetecken kvarstår, utspelar den sig – före eller efter Avengers: Infinity War ? Av trailern att döma så verkar världen inte vara i någon ’’större’’ fara, vilket kan indikera om att detta pågår innan – eller kanske till och med under Infinity War ?

Den detalj jag kan anmärka på är datumet, det kunde utan problem flyttats till hösten, varför Marvel vill ha hela tre filmer inom spannet av ett halvår är lite oförståeligt, risken finns alltid i att Solo: A Star Wars Story försenas, men utan datumändringar så finns det ingeting på Disneys radan som kan mäta sig med varken Marvel eller Star Wars, inte ens Mary Poppins återkomst…

Ekonomin
Den första filmen presterade bra men inte fantastiskt då det kom till att generera pengar. Marvel/Disney räknar nog inte med någon exponentiell ökning denna gång, med en större bas av fans och med den nya ensemblen bestående av bla Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne, så vore det mycket konstigt om filmen inte lyckades gå förbi originalet.

Gissning: Ant-Man & The Wasp spelar totalt in 700 miljoner dollar

Kritiken
Ant-Man And The Wasp landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %

Fortsättning följer i del 3

Darkest Hour Recension

Publicerad den 29 januari, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2018

En lysande Gary Oldman lyfter upp en oengagerande och snål film. En av världens mest berömda retoriker förtjänar bättre än att iscensättas på ett såhär tamt vis.

Jag har använt den här liknelsen förut, men det är svårt att hitta någon bättre beskrivning av Darkest Hour än att den är som att besöka vaxkabinettet Madame Tussauds, till ytan skrämmande levande kopior av sina – sedan länge döda förebilder. De grundläggande komponenterna som fotot av den franska fotografen Bruno Delbonnel, är delvis snyggt komponerat med fågelperspektiv och det patenterade färgfiltret som han alltid använder. Kostym och scenografi är också mycket välarbetat. Alla dessa pluspoäng suddas sakta men säkert bort ju längre filmen avancerar. Scenerna är klumpigt iscensatta och kyligt utstuderade. Det känns som att titta på de skrämmande massgravarna som uppförts för de miljoner fallna soldaterna i andra världskriget, dött och kusligt.

Joe Wright verkar vara helt besatt av sitt hemland England, det räcker inte med att filmerna utspelar sig i typiska brittiska miljöer – godset i Försoning som exempel. Skådespelarna skall gärna ha sin födelseort på världens mest motståndskraftiga ö. Wrights filmer är – vid en första anblick, väldigt välgjorda, problemet är att han aldrig lyckas ingjuta liv eller engagemang i någon av dem. Försoning är trots sitt dramatiska krut helt berövad från någon sorts emotionell kontakt. Stolthet Och Fördom (2005) får inte ens den legendariskt karismatiska karaktären Elizabeth Bennet att stråla. Senast Wright gjorde film blev slutresultatet Pan, en gräslig historia som ingen vill komma ihåg.

0101

The Longest Day

Riktigt så illa är inte Darkest Hour, Wright känns nästan salig av lycka att inte behöva regissera dåligt animerade fåglar och kulisser som hämtats från barnrummet på IKEA. Wright får gå loss i pampiga miljöer som Wesminister Abbey och Downing Street, det ger Darkest Hour en stram och korrekt yta som känns väldigt brittisk.

Konstigt nog så räcker ingen av dessa påkostade inslag för att lyfta Darkest Hour från att kännas som filmad teater. Delbonnels foto är som sagt snyggt komponerat, där han placerar kameran, skådespelare och rekvisita. Men hans ständiga användande av färgfilter får filmen att bli onödigt grå och livlös, när det är som sämst påminner det om att titta på cement. Detta ger filmen ett trött framtoning, något som inte får ske i en film som flera gånger tangerar att bli ett kammarspel. Musiken som komponerats av Dario Marianelli är dånande och distraherande, den dränker flera scener i sin påträngande och osmakligt barocka natur.

2 Minutes to Midnight

Så mycket mer än bara fotot är stelt. Karaktärerna känns om de rivits från skolans historieböcker, de ser ut och låter som de personer vi föreställer oss då vi läser om Churchills fantastiska karisma eller Neville Chamberlains ynkliga integritet. Men Wright går aldrig längre än så, karaktärerna förblir grovhuggna skepnader och förvandlas aldrig till riktiga människor som går att engagera sig för. Det är som ett ’’greatest hits”-paket – de olika låtarna är här utbytta mot diverse historiska tal och händelser som slängs upp på duken utan något större intresse.

Darkest Hour delar också många likheter med den – betydligt bättre filmen, Undergången – Hitler Och Tredje Rikets Fall. Varför man valt att ta efter en film om Adolf Hitler, för att sedan försöka överföra den till London och Churchill är snudd på obegripligt. Publikens inkörsport blir även här en ung och oerfaren sekreterare. Kammarspelet känns också igen då filmen förflyttar sig till den bunkern där de strategiska besluten tas. Tyvärr så har Darkest Hour också tagit efter Undergångens onödiga exkursioner där man pliktskyldigt försöker visa upp de politiska konsekvenserna utanför den instängda cirkeln av makthavare, då vi får se soldater till fälts så är hela filmen vara ute på tunn is. Det som inte berör Churchills största stunder i rampljuset är tråkiga och således helt förödande för filmens söliga tempo.

Lily James är inte heller den bästa av kandidater då det kommer till att fånga en publik. Alla dessa menlösa sidospår hade utan problem kunnat skickas till frontlinjerna för ett snabbt avslut.

017

Aces High

Vad som ger Darkest Hour någon som helst relevans är Gary Oldman i huvudrollen. Det må vara lockbete för en Oscarsstatyett, men Oldman är som alltid helt suverän. Även om hans ansikte är täckt med mask och smink, så fullkomligt lamslår Oldman publiken med en fantastisk pondus och en ännu bättre karisma. Churchill må vara en burdus alkoholist och Joe Wright är totalt ointresserad att närmare studera vem människan bakom spriten och den bombastiska rösten faktiskt var. Men inte en dessa anmärkningar rår på Oldmans otroliga uppvisning. Han får publiken att skratta, beundra och ibland även skälva av rädsla.

Kristen Scott Thomas är tyvärr delegerad till att sitta på avbytarbänken. Oldman och Thomas får knappt någon tid ihop. De mer dramatiskt intima scenerna – som relationen mellan Churchill och hans fru Clementine, är helt utan liv eller laddning. Och de tillfällen Lily James skall fungera som jämnvikt mot Oldman, blir det en generande uppvisning i en aktör som kan sitt jobb och en som – ”kanske”, behöver träna lite mer för att nå till samma potential. Så fort Oldman försvinner ut bild så faller Darkest Hour ihop som Hindenburg.

Utan sin fantastiska huvudrollsinnehavare hade hela Darkest Hour behövt skickats till akutoperation, där hade man behövt skära bort det mesta för att kunna hålla liv i en nästan död patient.

Betyg 5/10

Phantom Thread Recension

Publicerad den 26 januari, 2018 av bosstime55

All images copyright and courtesy of Universal Pictures 2018

Det har kanske inte varit värt nästan tio år och pinan av två ganska usla filmer, bortsett från det så är Phantom Thread så suverän att jag kan förlåta att Paul Thomas Andersons tidigare felsteg.

Efter två stora tramp i klaveret så gör Paul Thomas Anderson sin bästa film sedan There Will Be Blood. Nyckeln till framgång ligger i två enormt starka insatser från den som alltid geniala Daniel Day Lewis och den något mer okände Vicky Krieps. Anderson känns självsäkrare men samtidigt ödmjuk, tillskillnad från de helt outhärdligt utdragna och lite självgoda filmerna Inherent Vice och The Master. Anderson verkar vara allra bäst då han har Daniel Day Lewis till hands.

Enligt uppgift så är detta Lewis sista roll som skådespelare. Tydligen skall denna legendariska aktör pensionera sig nu och (förmodligen) ägna sig åt möbelsnickeri eller någonting annat som han lärt sig tack vare sin galna ’’ metod acting’’. Lewis har två arketyper som han brukar använda sig av, den ena är en högljudd och aggressiv buse som i Gangs Of New York, den andra är en mer tillbakadragen gestalt som talar med silkeslen röst och gärna visar upp bräcklighet, se exempel The Age Of Innocence. Med undantag för magplasket i Nine så har Lewis alltid garanterat att publiken kommer få något mytomspunnet att bära med sig då de lämnar salongen.

006

Dressed For Success

Så därför är det kanske självklart – och lite förutsägbart, att Lewis nu kombinerar dessa två roller. Hans karaktär Reynolds Woodock (ett namn som både Lewis och Anderson skrattat åt ) är definitivt inte någon Bill ’’The Butcher’’ som springer runt med en köttyxa i ena handen, men Woodcock är en lynnig karaktär som bär på något obehagligt under sin perfekta yta. I andra händer så kunde denna karaktär känts typisk och lite platt, men när Lewis nu tar sig an att porträttera ett ’’galet geni’’ så blir det djupare och mer intressant än. De små egenheterna hos Woodcock blir enorma dalsänkor och gigantiska berg som hela tiden sträcker sig över horisonter, detta genom Lewis helt exceptionella skådespel.

Anderson trivs uppenbarligen i den engelska överklassmiljön. Estetiskt är det lika vackert och genomtänkt som de fanatiska kläderna som designas i rasande takt av huvudpersonen. Bara att se Phantom Thread är ett nöje då det visuella är i perfekt harmoni med dramat. Vicky Krieps blir danspartner till Lewis, och de känns lika sammanflätade som Ginger Rogers och Fred Astaire. Där Lewis visar upp arrogans och egoism, så gör Krieps en kvinna som förförs och sedan faller för girighet och avund.

0014

’’I’ve seen you in the clothes you make’’

Lusten, passionen och åtrån börjar som en lätt och tyst intim tryckare, varvar upp till en rasande tango och blir tillslut en akt av dramatisk akrobatik där Lewis och Krieps kastar sig mellan varandra och slungar den varandra vidare till nästa trapets.

Phantom Thread har flera teman, det mest framträdande är det om fördärv, specifikt filmens två huvudkaraktärer. Båda förförs av möjligheten att fylla igen sina personliga tomrum, antingen kreativt eller emotionellt. Där Woodcock är en igenstängt skyddsrum utan förmåga till någon personlig intimitet, så är Krieps rollfigur Alma full av känslor och uttryck, men hon saknar identitet och är vilsen i världen. Lesley Manville blir den sista pusselbiten som faller på plats, en till ytan stram kvinna som fungerar som medlare och talare för Woodcock.

013

If You Wear That Velvet Dress

Med tiden blir förhållandet mellan Lewis och Krieps destruktivt, fyllt med avsky, frustration och dåliga kompromisser. Anderson vet när volymen skall skruvas upp och den laddning han åstadkommer i varje scen är helt makalös. Phantom Thread är mindre dramatisk än There Will Be Blood, det finns inga storslagna sekvenser som den då oljetornet tar fyr och blir till en helveteseld, men Phantom Thread är – trots sin lågmälda karaktär, betydligt mer spännande än något annat som Anderson gjort. Filmen har till och med lite humor som agerar som bra andrum i denna väldigt syrefattiga miljö.

Paradoxalt nog så är ett av Phantom Threads teman också om nakenhet – trots att filmen till stor del, bokstavligt talat klär på folk. De två huvudpersonerna är både blottade och sårbara, de kan se varandras brister men inte sina egna. För att hålla grytan kokande så håller man igång pulsen genom att aldrig låta musiken tystna. Det är aggressiva stråkar och barocka kompositioner som fyller det tomrum som karaktärerna är oförmögna att kommunicera genom.

015

”She’s got the look”

Phantom Thread står aldrig stilla, publiken fängslas omedelbart och alla de små sveken och intrigerna blir minst lika spännande som den mest explosiva biljakt. Vad som håller tillbaka filmen är ett slut som är snävt och lite obestämt, sedan uppskattar jag inte heller hur Paul Thomas Anderson i en sekvens hänger sig åt objektifiering av en kvinnlig karaktär som känns onödigt elak.

Modevärlden och engelsk societet har aldrig varit såhär spännande eller fängslande. Två fantastiska aktörer utgör ett fantastiskt par, som verkar bära med sig outtömlig intensitet. Fantastiskt foto, vacker musik och en regissör som för första gången vågar luta sig tillbaka gör en film som är lika dånande som ett massivt fyrverkeri.

Betyg 8/10

Insyriated Recension

Publicerad den 22 januari, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

En otroligt stark rollprestation från filmens huvudrollsinnehavare hjälper inte en ansiktslös och seg film som tar slut precis då det börjar bli intressant.

Insyriated är så avskalad och naken att det tillslut skadar filmen. Karaktärerna är anonyma – med ett undantag, händelseförloppet är svårbegripligt. Vad som borde kännas angeläget och alarmerande blir mest en stund i ett tråkigt väntrum. Philippe Van Leeuw som regisserar har helt och hållet tagit bort några politiska värderingar eller insikter från Insyriated. En film som utspelar sig i det – ännu, pågående kriget i Syrien hade utan problem kunnat dela ut både en och annan åsnespark åt omvärldens brist på respons. Insyriated är koncis – till och med avhuggen, den har en hel del gemensamt med överlevnadsskräck kontra sedvanliga krigsfilmer.

Syriana

Det här är som att Roman Polanskis The Pianist möter det klaustrofobiska bostadshuset från Gareth Evans The Raid. Allting i Insyriated är gjort med korta små abrupta penseldrag, vi slängs omgående in i händelserna där en allt mer desperat familj försöker överleva och komma ifrån krigets olika fasor. Det finns ingen tid för eftertanke eller ens introduktion till dessa personer, det enda som är viktigt för de här människorna är överlevnad. Klockan står redan på fem i tolv och döden gäckar ständigt.

Denna stress blir till ett utmärkt skolexempel på det klassiska spänningsmomentet som Alfred Hitchcock talade om. Samtliga karaktärer sitter på en tidsinställd bomb som hotfullt tickar ned. Ingeting skyddar de här personerna, energin är slut och inte ens hemmets heliga status som en personlig fristad är en garanti för den mest grundläggande tryggheten.

Mothers Of The Disappeared

I centrum står en fantastisk Hiam Abbass som ger oss en helt monumentalt stark rollprestation som en mor som gör allt för att hålla ihop familj och vänner. Abbass har både en pondus och närvaro som gör att hon inte behöver gestikulera eller ansträngt visa upp sina förmågor på ett uppseendeväckande vis. Hon skapar en omedelbar empati för karaktären och hennes blick – som verkar bära hela världens bekymmer på sina axlar, cementerar detta som en strålande prestation.

Abbas lyckas med intressera trots det tunna manuset. Det blir därför väldigt sorgligt att resten av filmen inte håller samma nivå.

Det uppstår för många komplikationer i och med det väldigt bryska handlaget, filmen uppfattas tillslut som ofärdig och slarvigt avhandlad. Flera scener och händelseförlopp blir i det närmaste obegripliga, att låta hotet vara ansiktslöst är i praktiken en bra idé, men att finna en kontext blir svårt i en film som mer eller mindre är den absoluta finalen på den tredje akten, detta i en berättelse där vi inte får någon indikation eller referens kring varför vi befinner oss just här och nu.

Övriga aktörer kommer inte ens i närheten av Abbass insats. Alla biroller känns som utfyllnad av sämsta sort, deras personliga svårigheter och interna stridigheter lämnar mig helt oberörd. Att Van Leeuw låter de flesta karaktärer vara apatiska och trötta är självfallet inget felaktigt beslut i en film som helt och hållet centrar kring människor som tvingas leva på kanten av vad som är mänskligt möjligt. Men då ingen av aktörerna lyckas engagera mig emotionellt blir det svårt att inte själv känna sig något uttråkad då resten av persongalleriet skall ta plats.

Panic Room

Mot slutet blir filmens grovhuggna natur så pass abstrakt att jag mer eller mindre slutar att bry mig. När det verkar som att filmen skall lägga in nästa växel och verkligen sättas i rullning så slår eftertexterna till som ett knytnävsslag rakt i solar plexus. Philippe Van Leeuw drar ut alla strömkablar och andra startmedel innan maskinen ens hunnit värma upp. Introduktionen är också en osedvanligt sömnig historia och det känns reserverat på absolut sämsta sätt.

Även om Hiam Abbass gör en stark insats och slutet bitvis är mycket gripande, så blir summan av kardemumma en tråkig och menlös film som lämnar mig både tom och irriterad över att såhär bra potential har förbrukats.

Betyg 4/10

All The Money In The World Recension

Publicerad den 22 januari, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Pengar och girighet hade räckt att porträttera, olyckligtvis förlängs All The Money In The World med utdragna falsarium och krystade twistar.

Ridley Scott har lyckats göra en film som både innehåller och har skapt hela tre skandaler av varierande storlek. Den första är såklart den där en av världens rikaste män – J. Paul Getty, vägrade att på något sätt förhandla om sitt kidnappade barnbarns säkerhet. Skandal nummer två kom i form av de obehagliga anklagelserna mot Kevin Spacey som stod i huvudrollen som Getty.

På rekordtid så valde produktionsbolaget och Scott att gör om alla scener med Spacey och ersätta honom med Christopher Plummer, en man som inte heller kan kallas för guds bästa barn. Plummers privata beteende beskrivs av flera som minst lika provokativt som Gettys – han sägs ha hyrt en Rolls Royce för att bevisa att han var värd mer än alla andra han gjorde en teaterpjäs med, hans självbiografi går till största del ut på att objektifiera kvinnor som han beskriver på det mest vulgära tänkbara sätt.

Mark Wahlberg;Christopher Plummer

Easy Money

Spacey-kontroversen ledde i sin tur till något som bara kan ses som ett hyckleri. Spaceys avsked kom som ett efterskalv i och med #metoo-rörelsen. Andra aktörer behövde infinna sig på plats för att spela in nya scener med Plummer. Och på bästa Hollywood-maner så lyckas man skapa ännu en oförrätt, om än något mindre än att låta sin egen familj kidnappas och passivt se på. Mark Wahlberg sägs ha tagit emot ca 1 miljon dollar för sitt extraarbete medan Michelle Williams fick nöja sig med 1000 dollar. Om inte detta är tillräckligt för att visa filmbranschens totala brist på respekt och integritet, så vet jag faktiskt inte vad som skulle kunna vara ett bättre exempel för det. Det är en situation där man låter publicisterna komma på en snabb lösning som ser bra ut de första timmarna, men i praktiken råder inte bot på det faktiska problemet, som är den otroliga diskrepansen mellan män och kvinnor då det kommer till respekt och monetär jämställdhet.

Michelle Williams;Mark Wahlberg

’’Grab that cash with both hands and make a stash’’

Dessa tre uppmärksammade punkter är också betydligt mer relevanta som diskussionsämne än den faktiska filmen. Pengar, makt, girighet och storhetsvansinne är svårt att misslyckas med på film. Jag slutar inte underhållas av verklighetsbaserade filmer som har att göra med ekonomiska imperium och dess påverkan på samhället.

J. Paul Getty var som en modern Joakim Von Anka, ett själviskt monster som enbart värderade ekonomiska valörer över människor – även sin familj. Filmens porträtt känns inte helt avskilt från den verkliga personen, när man läser historier och utsagor. Gettys enda drivkraft är girighet och han följer ’’mycket vill ha mer’’ paradigmet till punkt och pricka. Christopher Plummer är således ganska perfekt som denna uppblåsta galning. Han är förförisk, karismatisk och manipulativ.

Mark Wahlberg;Christopher Plummer

Green Disease

Att tycka illa om filmversionen av J. Paul Getty är inte särkilt svårt. Och de scener där han pompöst berättar om sig själv är filmens bästa delar. Kidnappningen och hur den skildras är däremot raka motsatsen till intressant. Behovet av att ha något med att göra verkligheten, verkar inte intressera Ridley Scott. Precis på samma löjliga som Ben Affleck gjorde en actionfilm utav Argos slut, så raderar Scott all trovärdighet då han försöker iscensätta olika – uppenbart, dramatiserade flyktförsök som bara förlänger filmen med onödig utfyllnad.

Filmen hade varit mer spännande utan dessa avstick. Mot slutet måste till och med en friskrivningsklausul dyka upp för att styrka att ’’delar’’ av filmen är gjorda för fiktiva ändamål. Flera scener sätts upp som förspel för olika vändningar som misslyckas kapitalt, envisheten att få ut mer spänning än vad berättelsen har att erbjuda blir tillslut utmattande, vad som finns tillhands räcker mer än väl för att göra en både intressant och nervpirrande film.

Michelle Williams

’’I’m all right, Jack, keep your hands off of my stack.’’

Michelle Williams är – för det mesta, bra som en desperat mor som får utkämpa två enorma strider, den om hennes son och mot Getty som vägrar att ge moraliskt eller finansiellt stöd. Williams förmedlar en bräcklighet där hon är på bristningsgränsen till ett sammanbrott. Williams blir lite repetitiv mot slutet då hennes karaktär verkar stagnera. Även Mark Wahlberg är godkänd i rollen som en slug fixare. Alla aktörerna hade säkerligen kunnat framstå ännu bättre om Scott bara varit villig att trimma och justera vissa sceners längd. Nu blir det ofta lite uttjatat och segt.

Som ett stycke ren underhållning så är All The Money In The World fullt acceptabel. Den är mer eller mindre helt befriad från något större djup eller trovärdighet. Speltiden är också överdriven, detta till följd av alla omvägar som tas i scenerna med den kidnappade Getty. Betyget är svagt och en brasklapp bör följa med.

Betyg 6/10

Molly’s Game Recension

Publicerad den 20 januari, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

140 minuter av självömkan och excesser i hasardspel, knark och glorifiering av samhällets mest imbecilla.

Aaron Sorkin är en av vår tids mest inflytelserika manusförfattare. När Sorkin står som avsändare får ett manus så vet man att det väntar besinningslöst rapp dialog och en story som har stark bäring i det nuvarande samhället. The Social Network blev en kultklassiker genom sitt manus och fantastiska tempo, det är en av David Finchers största stunder och tillsammans med Sorkin så gjorde de båda film som utan tvekan förtjänar att bära tituleringen mästerverk.

The Social Network ledde till Sorkins första Oscar för bästa manus, jag minns de hoppfulla förväntningarna på vad tacktalet skulle innehålla. Det visade sig vara ett erbarmligt skräptal som knappt gick att urskilja från det sedvanliga struntpratet som vi bombarderas med varje år i slutet av februari eller början av mars. Luften verkade ha gått ur Sorkin och mycket av hans följande projekt blev ointressanta. TV-serien The Newsroom var tänkt att bli ett flaggskepp för HBO, den tog slut efter tre säsonger och har nu försvunnit som Coca Cola uppföljaren New Coke. Sedan anförtroddes Sorkin med att adaptera Walter Isacssons bok om Apple-grundaren Steve Jobs. Det kändes som ett självklart val, men det var också lite typsikt att Sorkin ännu en gång försökte sig på att upprepa framgångarna från The Social Network, inte helt olikt hur Martin Scorsese mer eller mindre kopierade sin Goodfellas då han gjorde Casino.

Steve Jobs är en beklaglig film som hör hemma på någon riktigt obskyr och desperat TV-kanal. Michael Fassbender känns felplacerad och inte ens dialogen bjöd på några klassiska replikskiften.

Roll Of The Dice

Nu tar Sorkin och debuterar som regissör och inkonsekvensen från hans senaste projekt fortsätter att spöka här. I en tempofylld och stöddig start ser det visserligen ut som om Sorkin bara vill ha lite roligt, det är cyniskt och fyllt med svordomar som avfyras i rasande fart. Jessica Chastain inspirerar för första gången till mer än en gäspning och de förfärliga mansgrisarna som utgör de flesta manliga karaktärer känns som perfekta antagonister i en post #metoo – värld. Det ser ut att bli 140 minuter av intellektuell och skarpsinnig underhållning, varken mer eller mindre. Men på vägen tappar Sorkin greppet och koncentrerar sig mest på att få oss i publiken att sympatisera med dekadenta snorungar som nonchalerar samhället.

Huvudpersonen Molly Bloom porträtteras som ett offer, en klipsk kvinna som enbart tjänar pengar genom att vara lite smartare än konkurrensen. Sorkin verkar nästa beundra det överflöd av knark och pengar som forsar in. Det är provocerade att Sorkin väljer att sätta Bloom i ett ljus som får henne att verka som en god entreprenör som bär med sig något snedvridet rättspatos. Dallas Buyers Club visade upp en person som verkade utanför lagen, men det i en verksamhet som i flera fall hjälpte människor som led av AIDS. Molly Bloom arrangerar hasardspels kvällar med kändisar som dricker vodka och sprit för tusentals dollar. Det finns inget ädelt eller ridderligt över den här verksamheten överhuvudtaget.

Jag sätter då mitt hopp till att Sorkin vill överösa oss med excesser av knark, sex och sedan konsekvenserna som följer av denna destruktiva livsstil. Det sker aldrig…

’’Let the games begin…’’

Blooms drogmissbruk framställs som en halsbränna, hela argumentet blir att hennes aktiviteter inte är i paritet med grövre kriminalitet. Det är som att försöka rättfärdiga sin egen fortkörning enbart för att en racerförare utsätter sig för ännu högre hastigheter på en racingbana.

Hela samlingen av karaktärer sträcker sig från monster till själviska svin som negligerar familj och lagen för att sko sig själva. Sättet Sorkin försöker försköna och glorifiera olika sätt att trampa på samhället är plågsamt. Han blir som en skrikig försvarsadvokat.

Kevin Costners fadersgestalt är lika lätt att finna tycke för som den groteske Ramsay Bolton från Game Of Thrones. Idris Elba går på sparlåga och hans karaktär är en ynkrygg, Elba får snart börja se sin hårt vunna karriär isärplockade av skräpfilmer som The Dark Tower, The Mountain Between Us och nu detta. Chastain är betydligt bättre än i någon av sina tidigare filmer, men karaktären är ytlig och desillusionerad samt en girig karriärist som huvudsakligen ägnar sin tid åt att tycka synd om sig själv, trots att hon växt upp med silverskeden i munnen.

House Of Cards

Så när två timmars dekadens och tveksam moral går mot sitt slut så bestämmer sig Sorkin för att slänga in lite pekoral i form av blödiga och komplett banala vändningar. En film som fullkomligt drypt av överflöd och cynism blir i de sista skälvande tjugo minutrarna till sockersöt pekoral där syndare är ursäktade så länge man kan gråta en skvätt och erkänna ett eller annat fel i sin egen person.

Vidare så irrar hela filmen bort sig i onödigt komplexa och innehållslösa scener där poker skall förklaras ingående. Jag har personligen noll koll på hur spelets olika kortkombinationer fungerar och att behöva blir överöst av text, bild i bild och andra helt obegripliga förstoringar kring pokers olika funktioner blir tillslut som att försöka förstå den svenske kocken från mupparna.

Molly’s Game hade varit fullt duglig som en modern historia om en persons uppgång och fall, det är en tidlös berättelse som alltid kan adapteras. Tyvärr så verkar Sorkin inte nöja sig med det utan kör fast i den här glorifieringen av kriminella.

Jag känner mig till slut rasande över att Sorkin förförts av allt som han själv har attackerat i sina tidigare verk. Om vi ser till hans porträtt av både Mark Zuckerberg och Steve Jobs så är dessa två herrar betydligt mer illasinnade och kolsvarta än en person som samlar gangsters och spelmissbrukare i en lyxsvit på hotelkedjan Four Seasons. Det är helt enkelt skrattretande idiotiskt…

Betyg 2/10

Downsizing Recension

Publicerad den 16 januari, 2018 av bosstime55

Vad som börjar som en finurlig och festlig premiss utvecklas till ett haveri som pågår i minst en timme för mycket. Dessutom får vi bevittna ett stereotypt porträtt som är så dåligt att jag avväger att täcka för öron och ögon.

Alexander Paynes största styrka som regissör är då han lyckas svepa med publiken i personliga resor som oftast slutar i både tårar och leenden. About Schmidt, Sideways och senast Nebraska, är alla helt suveräna i att fånga karaktärer och deras – ibland, udda målsättningar. Mot slutet blir det ofta tal om ganska omvälvande förändringar för dessa människor. Payne har också en ständigt närvarande värme i sina filmer och en helt suverän känsla att avsluta på bästa sätt.

När Payne nu helt och hållet överger de här mer jordnära berättelserna så tar han också bort sina mest effektiva verktyg. Downsizing börjar som en lite småkul och galen bagatell som sedan sjunker ihop till ett rostig skrothög, där alla tidigare förhoppningar om en duglig film mosas.

downsizing

”From Small Things (Big Things One Day Come)… Not”

Premissen är precis lika galen som Spike Jonze filmerna Her och I Huvudet På John Malkovich, för Jonze passar dessa helt tokiga filmer bra för hans lite excentriska och skruvade sätt att regissera film. Man köper konceptet, även om det som skriven synopsis kan låta som komplett skräp. Alexander Payne verkar inte lika bekväm med en så här tossig berättelse, inledningen är som bäst då det komplett absurda får blomma ut på alla möjliga bångstyriga vis. Kristen Wiig och Matt Damon har båda två en bra kemi, det lovar någonting riktigt spännande då berättelsen skall gå in i sin andra akt. Payne får också in en hel del slående kommentarer kring vårt nutida samhälle – ekonomiskt och socialt.

Allt verkar gå mot en godkänd arbetsseger, men så fort filmen når halvvägs så går det från gemytligt och småroligt till ren smörja.

null

No Reason To Believe

De galna små utspelen och den hysteriskt tokiga dialogen börjar allt mer bytas ut mot någon tråkig frågeställning om existentialism. Matt Damon blir också den enda aktören som anstränger sig för att hålla flaggan ovanför marknivå. Christoph Waltz fortsätter att förstöra sitt – redan, helt urvattnade varumärke. Waltz är – som vanligt, fånig och helt utan någon drivkraft, efter två Oscarsstatyetter och multipla roller i storfilmer – de flesta usla, så känns den tidigare lysande aktören som en bluff i klass med Växjö oljan.

Men Waltz behöver inte skämmas på något vis, Hong Chau får göra en roll som på mils avstånd stinker av rasism och dåligt författarskap. Chaus överdrivet energiska och pladdrande biroll blir tillslut så pass påfrestande för det personliga psyket att jag nästan skriker av lycka då hon faktiskt håller tyst. Det en en hemsk stereotyp som eldar på nidbilden kring att asiatiska kvinnor är hysteriska pratkvarnar som går på som en utombordare.

Varför Alexander Payne – som nästan alltid har kunnat leverera mångfacetterade porträtt av alla sorters människor, nu helt plötsligt börjar greppa efter stereotyper känns helt förbluffande. Vår egen Rolf Lassgård lyckas höja nivån marginellt då han medverkar, trots att han fått en otrolig tråkig karaktär att ge liv åt.

downsizing-matt-damon-paramount

Cut You Down

Berättelsen hade också gjort sig bättre i ett kortare och (ironiskt nog) lite mindre format. Downsizing är minst en timme för lång och den positiva energi som byggs upp i första akten krymps ned bortom atomnivå redan innan första akten är färdig.

Efter ett tag blir det inte bara tråkigt, det blir – tillslut, smärtsamt att sitta igenom en rad katastrofala scener som är utan någon som helst funktion. Slutet är svårt att beskriva i någotsånär anständiga formuleringar, finalen borde ha mottagit en dödlig dos gift av valfri sort för att bespara publiken och Alexander Payne från sin pinsamma uselhet.

Premissen bort, de flesta karaktärerna är irriterande och speltiden skulle inte ens kunna motiveras om Downsizing var den sista filmen på jorden.

Betyg 2/10

The Post Recension

Publicerad den 10 januari, 2018 av bosstime55

När vi får se journalister som kämpar mot deadlines och omöjliga odds så är The Post gastkramande. Men så fort vi går in i finrummet med Tom Hanks och Meryl Streep så sänks nivån till förvånansvärt låga nivåer.

Steven Spielberg har de senaste åren hållit en förvånansvärt hög produktionstakt. Under början av 2000-talet så verkade Spielberg åtminstone åta sig en och annan paus mellan sina regissörsåtagande, men de senaste åren så verkar världens mest kända regissör komma ikapp Woody Allen genom att försöka producera så mycket som möjligt så snabbt det bara går. The Post har spelats in i en rasande fart, Spelberg spelade in hela filmen samtidigt som hans mer ambitiösa projekt Ready Player One var under postproduktion.

Den här metodiken har Spielberg använt förut och resultatet har varit som att slänga ett mynt i luften. Ena sidan har inneburit starka och kraftfulla filmer som München och senast Bridge Of Spies – båda filmer som bygger på historiska händelser. Det andra utfallet har inte varit lika roande. Där finner vi oftast de större och rejält undermåliga produktionerna som War Horse och The BFG, filmer som jag helst vill sudda ut ur minnet.

0032

Paperback Writer

The Post blir resultatet då detta mynt ställer sig på kant och inte vill ge ett otvetydigt resultat. Vissa delar av den politiska/journalistiska thrillern är både snygga och gastkramande, samtidigt är filmens två huvudpersonen enbart dåliga skisser och filmen dras med att kännas osäker.

Att Spielberg gör en film om tidningen Washington Post och dess två mest kända anställda – chefredaktören Ben Bradlee och ägaren Katharine Graham, är något skrattframkallande då han för några år sedan – som många andra, gav en rejäl känga åt serietidningsfilmer och att de skulle gå samma öde till mötes som western genren. När nu Spielberg gör en film som ligger väldigt nära filmklassikern Alla Presidentens Män kan man fråga sig vem bristen på nya idéer verkligen har drabbat ?

Bortsett får den lilla kängan så är ämnen som tryckfrihet och politisk vanmakt alltid lika fascinerande, främst i dagsläget. The Post fokuserar inte på Watergate skandalen utan på den mörkläggning som innebar att undanhålla dokument kring Vietnamkriget, den så kallade Pentagon dokumenten.

Dessa två händelser ligger farligt nära varandra i tiden – ca. ett år, och den lite tramsiga sidan hos mig börjar fantisera kring att man kanske skall nyttja digitala specialeffekter och låta Robert Redford och Dustin Hoffman vandra in i en snabb cameo, föryngrade av digitalteknik.

004

Yesterday’s Paper

The Post’s absoluta höjdpunkt är tillfällena då Spielberg skapar spänning genom att visa upp journalistisk vardag. Bara att följa en tidningspress eller ett telefonsamtal blir mer spännande och svettigt än flera skrikiga dussin thrillers. Sättet filmen skildrar redaktionsarbetet är fantastiskt, så fort ’’fotfolket’’ är i rörelse så fullständigt pulserar filmen av intensitet. Trots flertalet kända ansikten – specifikt Breaking Bad aktörerna Bob Odenkirk och Jesse Pelmons, så känns det förhållandevis trovärdigt.

Om Spielberg valt att fortsätta på den här vägen så hade The Post utan problem kvalificerat för de riktigt höga betygen. Men om det delarna som tar sin plats på arbetsplatsen är engagerande så är den andra halvan med Meryl Streep och Tom Hanks raka motsatsen och agerar som sömnmedicin.

Streep är lika äregirig och självupptagen som alltid då hon är på jakt att återigen sätta rekord i antalet Oscarsnomineringar. Hennes porträtt av Graham är närmast omöjlig att relatera till om vi ser på till den faktiska förlagan. Katherine Graham levde under flera år under psykologisk vanmakt under sin make Philip, en enligt uppgift psykotisk sadist som mer än gärna förtryckte sin hustru. Graham själv beskrivs i boken Snowball av Alice Schroeder som bräcklig, ibland aggressiv och ytterst gåtfull. Streeps porträtt är mer likt en klämkäk gumma som serverar kaffe på ett litet café med ett leende på läpparna. Grahams intensitet framkommer aldrig och de mer mörka aspekterna av hennes liv sorterar man bort helt och hållet.

Tom Hanks klarar sig inte mycket bättre som den tuffe och burduse chefredaktören Ben Bradlee. Hanks känns ansträngd och krystad, den livsviktiga kemin mellan honom och Streep är också helt obefintlig. De delar som helt och hållet ägnas åt huvudpersonerna och deras karaktärsutveckling är ett platt fall, filmen stagnerar och blir snabbt malande.

Andra centrala karaktärer som Sarah Paulson som Bradlees hustru fyller en väldigt liten och menlös funktion som i slutänden förstärker intrycket att filmens karaktärer är tvådimensionella.

0022

Writing’s On The Wall

Än mer ironiskt blir det då man i en scen retsamt tar upp konceptet om predikningar. The Post har inga som helst problem att på ganska övertydligt sätt försöka belysa vikten av en fri press och en transparent stadsapparat. Om det inte vore för att dessa ämnen just nu känns viktigare än någonsin, så hade man kunnat kalla filmens moralkaka för en smärre katastrof, det känns som om jag hamlat på en riktigt tafflig lektion från grundskolan om moral och etik.

Slutet känns också abrupt och jag kan inte undkomma känslan att Spielberg verkar behandla filmen som lite av en bagatell, ett slags hobbyprojekt som man sätter ihop med ena handen i fickan.

The Post åker ständigt någon sorts berg och dalbana mellan varje scen, scenerna på redaktionsgolvet är närmast superba, sekvenserna med Hanks och Streep känns filmad teater – dålig sådan.

Om Spielberg hade låtit The Post vara mer komplex med längre speltid och mer mångbottnad så hade han kunnat cementera sin roll som en modern och säker historieberättare om USA. Istället blir en torr slutprodukt som bara bitvis visar upp sina vassa huggtänder.

Betyg 6/10

Wind River Recension

Publicerad den 6 januari, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment

Det tenderar att ibland kännas som ett förlängt avsnitt av Veckans Brott. Om Leif GW Persson hade medverkat med ett jaktgevär så hade jag inte blivit helt förvånad. Man får bortse från att Wind River flera blir o-orginell och istället fokusera på de starka spänningsmomenten och den vackra estetiken.

Berättarelementen känns igen, samma sak med de isande temperaturerna och det snötäckta landskapet. Wind River är tillräckligt effektiv och spännande för att kunna jämföras med en måltid på en kedjerestaurang, det smakar bekant, hyfsat men aldrig makalöst.

0021

Frozen River

Det borde snart bli en helt egen genre, mordmysterium och otäckheter i amerikanska småstäder, gärna täckta av snö och stora skogar. En av förra årets absolut bästa filmer – Three Billboards Outside Ebbing Missouri, har förvisso ingen snö men konceptet med ondskefulla ting under ytan på småstaden känns igen även i Wind River. Bröderna Cohens Fargo är såklart alltid filmen att jämföra med. Manusförfattaren och regissören Taylor Sheridan har tonat ned de värsta vändningarna från hans tidigare manusarbete med thrillern Sicario och således också lugnat ned den något stereotypa bilden av landsbygden från Hell Or Highwater, här är berättelsen klart tydligare och mer stillsam där enbart ett fåtal karaktärer får stå i centrum.

Hela filmens struktur och de kval personerna får genomlida har setts förut, ibland tenderar själva kriminalhistorien att likna något ur SVT programmet Veckans Brott, det är långt ifrån något originellt brott som skall lösas.

Därefter kan man misstänka att filmen borde ha lagt mer krut på sina karaktärer. Elizabeth Olsen och Jeremy Renner är båda solida men inte självlysande, de kval och svårigheter de möter känns simpla och långt ifrån intressanta.

Den livströtte skogsvakten spelad av Renner blir en ganska menlös tyst gestalt som har ett tydligt rättspatos. Olsens oerfarna FBI utredare stannar också vid att bara vara en beståndsdel – kontra en person man kan fästa något som helst intresse vid.

0031

’’The river is dry’’

Själva avslutet eller snarare avslöjandet är tafatt, det känns som om lite av den inneboende mystik som filmen besitter helt slängs bort för en avslutning som knappt kan kallas för godkänd.

Winder River må ha typiska berättarelement och karaktärer för sin genre, men vad som lyfter filmen är spänningsmomenten som är både intensiva och snyggt utförda. Vid ett tillfälle lekar Sheridan med klippningen och gör den – narrativt, torra upplösningen till något väldigt nervpirrande. Det når inte upp till den där omtalade sekvensen på motorvägen i Sicario men Sheridan har en uppenbar förmåga att göra simpla skottlossningar till något riktigt intensivt.

Och de helt fantastiskt vackra miljöerna med kritvit och tjock snö fungerar alltid – trots att vi har sett det förut.

Wind River känns som en glorifierad kioskdeckare där ett välkänt mönster ständigt följs. Utan sina snyggt genomförda spänningsmoment hade betyget behövt sänkas avsevärt.

Betyg 6/10

Tiger Film

Est. 2015

Kategoriarkiv: Filmrecension

Coco (Svensk Version) Recension

Filmspekulationer för 2018 Del 2

Darkest Hour Recension

Phantom Thread Recension

Insyriated Recension

All The Money In The World Recension

Downsizing Recension

The Post Recension

Wind River Recension