Kategoriarkiv: Recensioner

Logan Lucky Recension 

Publicerad den av

012

En av Hollywoods största struntpratare återvänder med en flera gånger förkastlig upplevelse som bara räddas genom sin kupp. 

Steven Soderbergh har sedan länge förbränt sitt kapital hos mig. Förutom en och annan ljusglimt i tex Side Effects, så har Soderbergh levererat filmer på nästan årlig där kvalitén överlag har varit katastrofal. Ocean’s Twelve måste klassas som en av historiens värsta uppföljare där uttråkade och överbetalda Hollywood stjärnor driver runt och pratar nonsens i två timmar. Contagion och Magic Mike kunde inte heller hängas särskilt högt i julgranen.

En tramspelle 

För fyra år sedan annonserade Soderbergh att han var färdig med biofilm. Han beklagade sig högljutt över att han inte fick regissera Moneyball eller The Man From UNCLE som ett par anledningar till varför han ville pensionera sig. Permissionen skulle vara för alltid, sade han…

Det uttalandet känns idag lika patetiskt och falskt som då Kiss annonserade sin sista turné i början av 2000-talet eller Status Quos avskedsturné år 1984 som istället lett till att bandet fortfarande är aktivt trettio år senare.

Kiss och Status Quo delar en sak gemensamt med Soderbergh, något enstaka bra album, låt och live framträdande. Allt därefter bör inte visas upp i allt för starkt ljus.

Soderberghs rena barnsligheter som manifesterar sig i att arbeta med alternativa identiteter – Peter Andrews och Mary Ann Bernard är båda två arbetsnamn som nyttjats ständigt, och intervjuer fyllda med komplett nonsens, är faktorer som får mig att sucka djupt, men när han nu bryter sin ’’heliga’’ pension för en ny film som distribueras på biografer, borde det vara för något bättre än Logan Lucky.

Soderbergh – trots sin utlovade pension, har egentligen inte slutat jobba överhuvudtaget, både Behind the Candelabra och TV-serien The Knick har båda två åkt jorden för diverse filmfestivaler. Varför Logan Lucky förtjänar att upphöjas till biostatus är därefter helt obegripligt. Det är inte direkt någon filmisk ouvertyr som serveras. Det är ett scenario där vi får katastrofalt skådespel från en majoritet av de inblandade skådespelarna och där stereotyper och klichéer ramar in allt från berättelsen till utförandet.

006

’’You hear me hillbilly boy !?’’ 

Hillbilly jargongen är till en början helt outhärdlig, Soderbergh regisserar den lika stelt som en robotdans. Channing Tatum är som en bronsstaty som engagerar lika mycket som att bevittna en gräsmatta växa. Att se Adam Driver och Daniel Craig vimsa runt som två gryningsfyllon och smutsa ned sina karriärer är inget annat än förfärligt.

Den största boven i dramat blir dock Katie Holmes, på jakt efter nya sätt att tortera allmänheten gör Holmes en av årtiondets sämsta prestationer. Till och med den där rysliga intervjun med David Letterman för ett årtionde sedan känns riktigt trevlig i jämförelse med detta plågsamma utspel. Hilary Swank bevisar ännu en gång varför hon kom såg och försvann lika snabbt som dot-com bolagen under IT-bubblan.

När den mördande tråkiga Katherine Waterston gör filmens bästa insats vet man att något är allvarligt fel.

011

Charles Ingvar ? 

Så med detta underlag är det väl inte så konstigt att dramatiken som skall handleda filmens inledning exploderar som en överfylld vattenballong. Den påstådda humorn är lika klumpig som en elefant som desperat försöker ta sig upp för en brandstege. Soderbergh får samtliga Jönssonligan-filmer att framstå som djupa och realistiska karaktärsstudier.

Logan Lucky är fram tills sitt heist-moment gräslig. Men så slutligen får man igång lite underhållning då man helt skamlöst stjäl från Soderberghs egen Ocean’s Eleven. Kuppen är inte på något sätt djärv eller innovativ, men i jämförelse med föregående smörja så är detta en lättnad.

Tyvärr så kan inte Soderbergh låta filmen ta slut utan förlänger och kränger en sektion som borde vara tio minuter till att bli cirka en halvtimme.

Det är sannerligen ingen chockerande stark återkomst till biofilmen för Soderbergh, snarare ett skrattretande platt försök som framstår som ett desillusionerat vansinne som någon borde satt stop för.

Om det inte var för filmens mitt hade detta behövt låsas in på Fort Knox.

Betyg 4/10      

Bäst: Stöten mot racingbanan.

Sämst: Katie Holmes som cementerar sig i skammenskorridorer.

Fråga: Kan någon ta Soderbergh på allvar efter detta ?

War For The Planet Of The Apes Recension

Publicerad den av
015

Copyright 20th Century Fox

Det är en smula fel dimensionerat. Regissören Matt Reeves skapar en viss övervikt av något för platt dramatik och utdragna sekvenser. Och jag tror bestämt att lite av den bombastiska naturen som återfinns i början istället borde ha placerats mot filmens slut. Men med världens vassaste specialeffekter och en som alltid enastående Andy Serkis i rollen som Caesar, så är det svårt att mellan varven bli mycket imponerad. 

Nyversionen av Apornas Planet har varit en intressant saga som började för sex år sedan. Rise Of The Planet Of The Apes såg på förhand ut att enbart landa i det oinspirerade remaketräsket. Men filmen blev en framgång hos både besökare och kritiker. Uppföljaren fortsatte att bygga upp ett nyare och mer aktuellt scenario, där man nu vågade låta Serkis och hans följeslagare av gorillor och orangutanger spela en större roll än Jason Clarkes mänskliga diplomatiske medlare.

Dawn Of The Planet Of The Apes var en klart bättre film med en stadigare grund som Reeves tillförde i och med sin regi. I min mening har filmerna varit bra men aldrig fantastiska. Denna ”förmodade” finalen är dock den bästa i serien, och ett skinande exempel på varför Andy Serkis är värd att tituleras som en av filmhistoriens viktigaste personer.

Matt Reeves har tittat på vad som fungerar – aporna. Denna gång har effektmakarna på Weta Digital återigen skapat karaktärer som är skrämmande fulla av liv och uttryck. Detta är mer eller mindre en perfekt fotorealistisk representation av våra evolutionära släktingar. Hur Weta animerar hår och texturer är inte av denna världen. Självklart har studion tagit vissa anatomiska friheter, men det enbart för att förhöja publikens emotionella koppling.

All hail Caesar

Och mitt i dessa tekniska under står som alltid den fantastiska Andy Serkis. Jag tar tillfället i akt och predikar – att vi alla nu kan enas om att förnekare av Serkis talang, kan gå och hitta en annan strid att utkämpa. En sådan batalj är lika förlorad som Napoleons invasion av Ryssland. Serkis är förutom att vara en talangfull aktör, också en av de mest ödmjuka och sympatiska människor jag har haft nöjet att träffa. Jag är medveten om att detta uttalande kan ses som jävigt och alltför subjektivt. Men i bransch där vidriga människor går över kroppar för att nå skrattretande exhibitionistiska framgångar, så är det väl värt att framhålla att ’’good guys’’ faktiskt kan vinna.

Utan Serkis hade filmmediets tekniska utveckling inte sett ut som den gör idag. Serkis tas idag in för att konsultera och assistera i mycket av det motion capture arbete som görs på gigantiska produktioner som Marvels The Avengers och Star Wars.

Caesar har nog aldrig haft en sådan närvaro som den här gången, han är äldre och mer bevandrad i svek och fördomar. Ansiktsmimiken Serkis utför är inget annat än genialt. Att helt och hållet lyckas sälja denna illusion genom så subtila och enkla medel, är bara det värt pengarna.

Matt Reeves vågar också låta mycket av filmen vara helt utan dialog, ett mycket djärvt val. Faktum är att när vi väl får mänsklig dialog, känns den något stel och krystad.

Monkey business 

Den största mödan läggs på filmens karaktärer och de strapatser de tvingas gå igenom. Detta är i grunden fortfarande en äventyrsfilm med klyftiga apor. Men med sitt förtrollande hantverk blir även de mer lågmälda scenerna spännande och intressanta. Fotot måste framhålls som helt eminent, ibland förs jag tillbaka i samma trans som då Leonardo DiCaprio rullade runt i snön i The Revenant.

Från start fram till filmens mitt utför man en god balansgång mellan adrenalin och personer/apor som vi lärt känna väl genom de föregående filmerna. Reeves lyckas till och med injicera lite välbehövlig humor via Steve Zahns virriga men sympatiska apa.

Trött mot slutet 

Men när filmen väl börjar närma sig slutet, så börjar ganska allvarliga problem framträda. Tempot sänks till en alldeles för låg nivå, där mycket enbart känns utdraget och tomt. Längden på 140 minuter är också alldeles för mycket. Det är som att Reeves fått instruktioner om att fylla ut en väldigt specifik speltid. En ganska stor dos av instabil sentimentalitet serveras också minst en gång för mycket.

Det är synd att orken tar slut precis innan finalen, man tar ett stort andetag men det kulminerar inte i något speciellt. Slutet saknar tillräckligt med hästkrafter för att verkligen dra hem hela lasten över mållinjen.

Woody Harrelsons despotiske befälhavare får inte heller tillräckligt med utrymme. Det mesta av tiden ägans åt Caesar och hans följe. Harrelsons karaktär är bitvis intressant i sin mani och tvångsföreställningar, men den allt känns för skissartat.

Matt Reeves har skurit bort mycket av barlasten från tidigare filmer. Att se Andy Serkis styra hela skutan genom både grunt vatten och klippor, är en upplevelse som aldrig känns förlegad. Allt är också paketerat i ett mycket snyggt paket. Om bara slutet hade justerats hade vi utan problem kunnat kröna detta till den bästa filmen i serien samt en av 2017 års bästa filmer.

Betyg 7/10 

Bäst: Andy Serkis, specialeffekterna och den första halvan.

Sämst: Den klena finalen, något mer kraftfullt hade vi väl kunnat få ?

Coldplay på Ullevi 26-06-2017 Recension

Publicerad den av
coldplay-performs-in-sydney-dec-2016-billboard-1548

Bilden är ej konserten den 26 juni

Coldplay drar inte runt med sitt bäst material för tillfället. A Head Full Of Dreams och Ghost Stories är båda bleka och skurna från en popmall som gör vissa spår mer eller mindre outhärdliga. Arbetet i studion har ofta beskrivits som problematiskt av samtliga medlemmar. X&Y har bandet inga varma känslor kring.

Viva La Vida var en suverän uppdatering av bandets sound samt en revolt för Chris Martin och hans samling av musiker, där de jobbade under mer homogena omständigheter. Titelspåret är som byggt för att spelas för extatiska människor på en jättelik arena och den anslutande turnén som följde 2008 och 2009 är fortfarande det som bäst representerar Coldplays styrkor.

Börjar i uppförsbacke 

Så ikväll börjar man i uppförsbacke, med en turné som redan nådde Sverige förra året i Stockholm, och skivan A Head Full Of Dreams som inte direkt gör mig inspirerad till en två timmars uppvisning. Och starten är på pappret mycket bättre än i praktiken. Vårt svenska ’’sommarmörker’’ förstör mycket av den helt eminenta showen. Det fullkomliga bombardemang av fyrverkerier och konfetti ser lite klent ut i fullt dagsljus. Publiken är inte heller riktigt med så mycket som de borde vara i allsångsfavoriter som Every Teardrop Is A Waterfall och bandets signaturlåt Yellow.

Men efter balladen The Scientist så kommer hela Ullevi i gungning. Sångaren och frontmannen Chris Martin verkar genuint upprymd efter att Göteborgspubliken förvandlat publikens vågiga armrörelser till något närmast religiöst. Härifrån känns både bandet och Ullevi mer samspelta.

Och så följer några enorma explosioner som kör över mig. Violet Hill har gjorts om till en lite tuffare och mer aggressiv version där gitarristen Jonny Buckland får dominera. Och God Put A Smile Upon Your Face är rafflande och fräck. Här spelar Coldplay med en förvånande skärpa och proffessionalitet; det är vasst och häpnadsväckande.

Litet betyder inte bättre 

Sedan vandrar de fyra herrarna ut på en mindre scen. Idén är god men materielet urholkar de goda intentionerna – att få den enorma arenan att krympa. Magic är ungefär lika förtrollande som trollerilådan jag fick i julklapp för ett par decennium sedan. Ljudet som inte varit helt medgörligt gör det mycket svårt att urskilja dessa avskalade akustiska versioner. Det är inte något haveri, men utan tvekan konsertens svagaste parti.

Men sedan tar man sats i en helt förträfflig version av Clocks. Den känns som en jordbävning och spelas ikväll med en enorm inlevelse och intensitet. Det mycket avancerade kamerasystemet gör det ännu bättre med hårda klipp och en rödtonad bild.

Och därefter rullar allt på. Charlie Brown får en enormt mäktig inramning där Martin ber publiken starta om den vansinniga dansen på golvet, då han för första gången på ett bra tag faktiskt kan se de hysteriska hoppandet. Iden med att utrusta hela publiken med blinkande armband får läktarna att se ut som en regnbåge med kortslutning. Här blir allt en galen fest i dans och extas som bara fantastiska konserters masspsykos kan orsaka.

Stor kraft 

Kraften i Fix You, Viva La Vida och Adventure Of A Lifetime får åskådaren att falla på knä. De är som gjorda för det här formatet, omgiven av en varm och entusiastisk publik. Alla på golvet visar upp en stor avslappnad och villighet att låta sig dras med barnsliga lekar där man ombedes huka på sig för att sedan explodera i ett jättelikt hopp. Det är extra värmande att se publiken så generös och omtänksam efter den där groteska Håkan Hellström-upplevelsen på Stockholm Stadion för ett par veckor sedan.

Och på tal om Hellström så är Martin så exalterad att han drar igång en publikfriande liten allsång för Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Ett kort men fantastiskt ögonblick i svensk konserthistoria.

En makalöst snygg show 

Showen är bland det galnaste jag sett sedan U2 tog med sig sitt utomjordiska monster år 2009. De lysande banden i kombination med otroliga fyrverkerier och eldkastare gör att jag ibland inte vet vart jag skall titta. till en början avfyrar man så många fyrverkeripjäser att Ullevi täcks i en dimma i bästa Lützen stil. I ena tillfället dras blickarna åt läktarna där ett skådespel i ljus tar sin plats, sedan kommer er stor ström badbollar, sedan…

Ja, detta börjar kanske förklara varför det blev en så lyckad kväll. Men kampen om att bli nästa generations arenaband kan bli något för oöverkomlig då de senaste skivorna indikerar ett band som musikaliskt tagit slut.

En dag kommer inte showen räcka till för att kompensera för genuint oinspirerad musik.

Men nu kan jag inte göra någonting annat än att känna mig nöjd.

Betyg 8/10

Bäst: Fix You, Clocks, God Put Smile Upon Your Face, Charlie Brown, A Sky Full Of Stars

Sämst: Magic och det bitvis skakiga ljudet.

Betyg på alla låtar

A Head Full Of Dreams 7/10

Suverän start med explosioner och konfetti. Men det svenska sommarljuset förtar den verkliga extasen.

Yellow 7/10

Slängs in lite för tidigt och publiken är inte riktigt varm i kläderna.

Every Teardrop Is A Waterfall 7/10

En helt makalös låt som börjar dra igång maskinen. Ännu mer makalösa explosioner.

The Scientist 8/10

Nu äntligen tar det form. Hela Ullevi gungar med i den melodiska balladen. Chris Martin verkar hela överväldigad.

Violet Hill 8/10

Coldplay har gjort om den till något speciellt. Jonny Buckland får stå i centrum med mycket aggressivt gitarrspel.

God Put A Smile On Your Face 8/10

Hur kan detta ganska malande spår bli så häpnadsväckande? En attack av kraftiga trummor och vassa gitarrer.

Paradise 8/10

Nu är alla på fötterna. En helt förförisk version som sluter publiken samman.

Always In My Head 6/10

Bandet går ut på scenen som befinner sig mitt i publikhavet. Godkänd men en klar svacka i jämförelse med den euforiska stämningen från tidigare nummer.

Magic 4/10 

Otroligt seg och anonym, inte ett dyft förtrollande. Ett spår som förtjänat namnet badrumspaus.

Everglow 7/10

Äntligen något av substans. Mjuk och härlig melodi och Martin återigen på piano.

Clocks 8/10 

En total rush av blod till huvudet. Blodröd på alla sätt och vis, känns som en total jordbävning. Ett såhär sönderspelad spår skall inte kunna vara så vitalt.

Charlie Brown 8/10

Nu är dansgolvet igång. Bandet startar till och med om introt för att få oss att hoppa lite till.

Hymn For The Weekend 6/10

Snygga eldkastare. Och mer än så var det väl inte.

Fix You 10/10

Coldplays vackraste ballad. Ett par unga tjejer gråter vid kravallstaketet. Finalen kan man bara ta av sig hatten för.

Viva La Vida 10/10

Allsången mot slutet räcker för maxbetyget.

Adventure Of A Lifetime 9/10

Vansinnet fortsätter, badbollar studsar ut i publiken och allt förvandlas till en hysterisk volleybollmatch.

In My Place 5/10

Tillbaka en ännu mindre scen. Detta akustiska arrangemang faller platt då en stor del av publiken verkar ha mer kul med de kvarvarande färgglada bollarna.

Don’t Panic 4/10

Batteristen Will Champion sätter sig vid pianot och tar denna tidiga pärla till en dålig karaokebar.

Something Just Like This 6/10

Det lilla Håkan Hellström som spelas är klart intressantare än den här menlösa låten, med vansinnigt dålig lyrik.

A Sky Full Of Stars 8/10

Här tar den fantastiska showen över totalt, mer konfetti och än mer fyrverkerier. Hela golvet är inne i någon slags masspsykos.

Up&Up 8/10

Fin liten avslutning där de sista fyrverkerierna får lysa upp den äntligen mörka natten.

The Mummy Recension

Publicerad den av
009

Copyright Universal Studios 2017

Universal siktar högt med sin Dark Universe-satsning. Målet är att nå samma stjärnor och exotiska planeter som Marvel Studios. Istället är det första steget ett skrattretande haveri i samma klass som när den stödiga JAS39 Gripen uppvisningen slutade i en krasch i Stockholm. The Mummy är obegripligt tråkig och förutsägbar. Att Tom Cruise gör sin förmodligen sämsta rollprestation någonsin gör inte katastrofen lättare att ta emot.

Jag vet inte ens om den ursprungliga tanken, att foga samman en bunt gamla skräckfilmsikoner som dagens ungdom knappt känner till, är en särskilt bra idé. Delade/sammanlänkade filmer eller universum behöver ett skäl till att finnas till. Hos serietidningsfilmerna, vars förlagor alltid kunnat leka med gigantiska karaktärsgallerier, finns goda skäl till varför en gemensam bro bör existera.   

Men den nuvarande hetsen kring detta koncept är tyvärr lika missanpassat som disketter till en toppmodern dator eller pudelrockfrisyrer till nobelmiddagen. I The Mummys fall så är filmbolaget Universal och regissören samt manusförfattaren Alex Kurtzman så desperata och stressade att det helt tappar bort sig innan filmen ens gått igång. Man hinner inte ens etablera självklara faktorer som karaktärer eller atmosfär, utan man skall absolut fram till målet som är den stora ensemblefilmen längre fram (om det ens blir någon). Allt blir en sönderstressad soppa, där ingenting känns attraktivt eller ens måttligt underhållande.

Cruise gör sin sämsta insats någonsin

Tom Cruise gör förmodligen en av sina sämsta insatser någonsin; det är så oinspirerat och efter mallen att det är på gränsen till sorgligt. Kurtzman omger också Cruise med så mycket damm och explosioner att det påminner om den gången Ben Stiller gjorde narr av den typiska Hollywood-filmen i Tropic Thunder, där Cruise faktiskt gjorde ett lysande porträtt av den groteska filmbolagschefen Lester Grossman.

Och Tompa är i gott sällskap (eller dåligt, beroende på hur man vill se på saken). Annabelle Wallis gör tillsammans med Priyanka Chopra (från Baywatch) årets (eller kanske till och med årtiondets) sämsta skådespelarinsats i en storfilm. Detsamma gäller också för Jake Johnson i rollen som Cruises “wingman”. Russel Crowe verkar tro att han gör stand-up komik och spelar över som en övertänd pajas på ett hopplöst barnkalas där ingen verkar ha speciellt roligt.  

Sofia Boutella klarar sig faktiskt hyfsat, trots en makabert smaklös sexualisering från filmskaparna – mer om det senare.

Finns ett par sekunder av hopp

Det värsta är att The Mummy (i en sekvens) faktiskt ritar upp ett intressant scenario, som relaterar till skändning och förstörelse av historia och konst. Om detta hade behandlats med intelligens och förstånd hade filmen kunnat skapa en rätt så god liten funderare. Men som ni säkert redan har gissat, så sker inte detta.

Istället trycker man gasen i botten och skyndar sig hurtigt fram till fler flåsiga explosioner och uruselt koreograferade handslagsmål. Trots att filmen hyperventilerar från sitt eviga flängande mellan länder och scener så lyckas Kurtzman aldrig bygga upp vare sig adrenalin eller spänning. Det är som ett löpband, svettigt men man kommer inte särskilt långt.

Samma gamla sexistiska skurk  

Och så kommer vi in på den “sexuella” biten. Efter Baywatch hoppades jag på att inte behöva framstå som en aggressiv moralpredikare, men The Mummy drar självklart återigen igång denna sorgsna diskussion. Boutella må undvika de värsta fallgroparna i sitt agerande, men hennes karaktär sätts i samma motbjudande sits som Cara Delevingnes hemska, hemska porträtt av The Enchantress från förra årets mega-kalkon Suicide Squad.

Av någon besynnerlig anledning skall den kvinnliga antagonisten i dagens Hollywood ständigt genomföra förföriska och sexuellt betonade danser eller gester för att snärja till sig hantlangare. När Boutella återigen tvingas sticka ut sin tunga likt Gene Simmons från rockbandet Kiss får jag närapå kväljningar. Det hade gått lika bra för karaktären att knäppa med sina fingrar, men istället väljer The Mummy detta smaklösa tillvägagångssätt.  

Filmens humor (som desperat försöker få en syl i vädret bland det kaos som kallas “story”) är ett mindre skämt, ursäkta ordvitsen. Det är urusel timing tillsammans med stelt skådespel som drar tankarna åt de gånger man ser en ökenbuske fara förbi efter ett helt misslyckat försök till skratt.

Vem bryr sig?

Frågan blir snabbt: “Vem är det här till för?”. Skräckelementen är alldeles för mörka och obehagliga för de yngsta i publiken och den äldre skaran somnar förmodligen ganska snabbt. Jag tvivlar starkt på att den unga publiken har något som helst intresse av vargmän eller Frankensteins från över femtio år tillbaka, i ett klimat som idag erbjuder skratt och spänning med järnmän och talande tvättbjörnar.

Sekunderna innan ljuset släcks och The Mummy startar tappar jag min oumbärliga Fisher Space Pen, ett verktyg som blivit en självklarhet vid filmer som skall recenseras. När filmen väl nått eftertexterna och jag hittar denna trotjänare känner jag för första gången på två timmar en rush av lycka. Det borde säga allt.

Betyg 1/10

Bäst: Jag hittade min trofasta penna efter visningen.

Sämst: Tom Cruise och hans sömngång, Annabelle Wallis “skådespel” och den helt motbjudande sexuella gestaltningen som Sofia Boutella tvingas förnedra sig med.

 

 

Wonder Woman Recension

Publicerad den av
007

Copyright Warner Brothers 2017

Du store Hera ! Trots bedrövliga odds och förgående skräpfilmer i Batman V Superman och Suicide Squad, är Patty Jenkins första biofilm sedan Monster år 2003, den bästa DC Extended Universe filmen hittills. Det är sannerligen inte en särskilt mjuk färd, men jag erkänner mig slagen i min skepsis mot filmen. Wonder Woman får mig att våga närma mig en DC tidning igen. 

Det är med viss stumhet och förvirring jag måste erkänna mig besegrad i att tidigt ha dömt ut Wonder Woman som ännu en pina. DC satsningen från Warner Brothers har varit en fullkomlig katastrof. Förra årets två mardrömseskapader i Batman V Superman: Dawn Of Justice och Suicide Squad, får nog den störste optimist och serietidningskonnässör, att vilja skänka bort sin samling med allt som bär den blåa Detective Comics loggan.

Wonder Woman har på förhand sett gräslig ut. Med fult foto, platt design samt ett Themyscira (paradisön) som närmast liknar en övning i dåligt cosplay. Och visst infinner sig flera av dessa allvarliga problem i slutprodukten.

Introduktionen och Gal Gadot är värdelösa 

Den första tredjedelen är en precis så dålig som jag befarade. Paradisön och dess Amazon invånare, är anskrämliga på alla sätt och vis. Med usel ljussättning och green screen bakgrunder som var förlegade redan ett decennium sedan. Det är lika plastigt som bollhavet på IKEA och Wolfgang Petersens enorma fiasko med sin film om Troja där Brad Pitt gjorde sig till åtlöje som halvguden Achilles.

Gal Gadot gör ingeting för att ändra min åsikt, kring det faktum att hon är helt fel i rollen som denna serietidningslegend. Gadot saknar pondus, tyngd och karisma. Prestationen är onaturlig, vriden och ansträngd. Hon lyckas inte heller förmedla den oerhörda inre styrka som är ett av karaktärens starkaste signum.

Det är helt enkelt ett totalt misslyckat porträtt. För mig blir det som den nuvarande versionen av rockbandet Queen, som idag turnerar runt med olika ställföreträdare för Freddie Mercury, riffen och låtarna är där – i det här fallet kostymen och rekvisitan, men framförandet hör hemma på firmafesten med slipsarna som pannband.

Ryska bondskurkar 

Missödena fortsätter i Connie Nielsen och Robin Wright som Dianas mor Hippolyta och krigaren Antiope. Två duktiga aktörer som får dras med ett helt håglöst manus, där de också tvingas till att låta som ryska bondskurkar. Här tar också Patty Jenkins samma struliga rutt som Zack Snyder, i att använda lypsyl med citronsyra, som ger filmen en grinig framtoning med sur min, där enorma mängder tröttsam och tillknäppt exposition sker, dock mot ett snyggt montage.

Inledningen innehåller också en av de mest överdrivna dödsscenerna på länge, där alla klichéer tas fram i ett svulstigt fiasko, som jag trodde hade låsts in i parodins fängelsecell.

Interaktionen mellan Gadot och Chris Pines Steve Trevor, är till en början också ensidig, Jenkins drar fram gamla schabloner som enbart anspelar på billiga sexuella referenser. Det finns varken kemi eller laddning. Romansen som skall ta sin plats mellan de två huvudrollerna, är lika artificiellt som de gånger man artigt ber sitt operativsystem återge en text.

Gammalt hantverk som inte fungerar  

Specialeffekterna är inte heller er något som man med stolthet kan visa upp för gudarna. Ofta dras man helt ur adrenalinruschen då det helt enkelt inte ser godtagbart ut. Det gyllene lassot liknar julgransljuset jag packade ned i januari. Och vissa miljöer ser ut att vara rivna rätt ur Kerry Conrans Sky Captain And The World Of Tomorrow, en film där man för första gången – helt uteslutande, filmade allt i tomma studiolokaler för att sedan digitalt lägga till miljöer och kulisser. Att en storbudget film tretton år senare, inte ser bättre ut, är oerhört pinsamt.

Tyvärr finns det också en överhängande trötthet i flera sekvenser, som dröjer kvar alltför länge och i värsta fall känns malande. Filmen hade mått bra av lite subtila vinkningar, istället för den konstanta fumligheten där allting måste skrivas ut i stora bokstäver och helst understrykas med ett opassande tal från en av filmens karaktärer.

0051

Copyright Warner Brothers 2017

Något händer…

Med andra ord ser det mörkt ut. Men så byts det fula Themyscira ut mot ett domedags London, där första världskriget sugit ut både färg och liv. Och då händer det…

Wonder Woman bryter sig loss från sina föregångares surmulna och gnälliga attityd. Visserligen spelas Dianas naivitet ut för mycket, och hon framstår mer fånig än idealistisk. Men äventyret får äntligen lite puls och framförallt fokus.

Där Batman V Superman vilset sprang omkring och predikade idiotiska koncept, så låter man här är allt spelas ut som en ren äventyrsfilm. Liknelserna med Captain America: The First Avenger är oundvikliga. Båda två är actionfilmer med historisk bakgrund. Men Wonder Woman känns faktiskt mer helgjuten och har fler ögonblick där jag faktiskt förlorar mig i filmen.

”Look It’s…..”

I den första riktiga stora actionscenen, där Amazon prinsessan drar fram som en dödsmaskin över ett slagfält, inser jag att det är första gången jag fått lätta rysningar under en DC film, sedan Christopher Nolan knöt ihop säcken med The Dark Knight Rises 2012.

Att försätta filmen i en krigsmiljö ger en mer påtaglig närvaro. Där tidigare DC filmer plågats av murrigt och suddigt hantverk – där man knappt kan urskilja vad som händer då det bådas action, är Wonder Woman tydlig och rak. Visst, jag hade kunnat leva utan denna fascination för oändlig slowmotion, men i perspektiv mot sina obegripliga syskon, är det en god uppgradering.

”Du kan gå din egen (simpla) väg”

Vid ett par punkter blir Wonder Woman till och med intressant på ett något djupare plan, då den reflekterar om ondska och människans grymhet, man ställer frågan om vad roten till problemet faktiskt är ? Men filmen orkar inte hålla igång dessa tankegångar särskilt länge, och allt drar in på ett simpelt spår, där man tar genvägar och offrar sina bästa egenskaper. Allt för att forcera in en final som enbart nyttjar explosioner och ytterligare kavalkader i dåliga specialeffekter.

För en film som ofta reflekterar kring att ondska och altruistisk godhet, inte alltid är svart eller vitt, så saknas det nyanser när det verkligen gäller. Det förvandlas bara till en tunn fernissa.

elena-anaya-in-wonder-woman-2017

Copyright Warner Brothers 2017

Urusla skurkar och skrattretande lingvistik 

På skurkkontot står det olyckligtvis också helt tomt. Danny Huston och Elena Anya jämförs bäst med Tommy Lee Jones och Jim Carrey från Joel Schumachers Batman Forever. Taskigt skådespel och ännu sämre underlag, gör de gånger vi enbart skall spendera tid med dessa figurer närmast outhärdligt. Och Lucy Davis energiska Etta Candy får inget utrymme överhuvudtaget.

Jag kan inte eller komma ifrån problemet och den ofrivilliga komiken i att Patty Jenkins inte verkar kunna bestämma sig för vilka språk som bör talas. Varför spanska och franska delvis talas flytande, men inte tyska, är helt obegripligt. Det för tankarna åt den gången Brad Pitt och Eli Roth skall posera som italienska filmarbetare i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds.

Norweigan Air boarding at gate…

Precis som Norweigan Air är ingeting av första klass, det finns inga bekväma stolar och den dåliga maten kostar multum, men det är tillräckligt bra för att nå målet utan att ådra sig allvarliga åkommor. Och vad som helst är en uppgradering från Ryanair resan i Suicide Squad.

Wonder Woman når aldrig olympiska höjder, men håller huvudet över vattenytan. De enorma skadorna och såren från tidigare stormar går inte att sudda ut, och den dumhet Snyder och Ayer påtvingat följetongen samt kontinuiteten, går inte att reda ut på något sätt. Men när det där makalösa Hans Zimmer temat spelas upp, och jag tillslut inser att en evig favoritkaraktär, faktiskt klarat sig undan komplett förödelse, så är det svårt att inte bli en smula upprymd.

Betyg 6/10 

Bäst: Då filmen drar till London och resan därefter genom skyttegravar och död. Och Hans Zimmers och Junkie XL temat med Tina Guo på elektrisk cello.

Sämst: Gal Gadot, den hiskeliga första tredjedelen och det taffliga hantverket.

Fråga: Årets största överraskning ?

Baywatch Recension 

Publicerad den av
003

Copyright Paramount Pictures 2017

Jag tror inte någon förväntade sig att vi ens skulle få något som passerade in i gränslandet av godtagbart. Men 2017 års nyversion av den kultförklarade TV serien, är så gräslig att man baxnar. Baywatch är en av de mest vulgära och frånstötande filmerna jag sett. Tillslut drabbas man av någon psykos och allt vänds upp och ned.

Dwayne The Rock Johnson är den enda aktör – eller medverkande, som inte kommer behöva leva i komplett skam och rädsla, då de ser tillbaka på beslutet att delta i denna filmiska gyttja, dock är hans inblandning som producent ett enormt minus för världens – just nu, bäst betalda skådespelare. Johnson medför sin väletablerade charm och karisma. Även om karaktären är både tråkig och löjlig, så ger The Rock hela katastrofen en marginellt mjukare landning.

Ett fall för Schyman 

Sedan kommer resten. Om regissören Seth Gordon hade orkat bry sig – att ödmjukt driva med Baywatchs delvis idiotiska natur och tramsfaktor, hade vi kunnat få en simpel men acceptabel stund av dumunderhållning. En genre som i rätt utförande inte alls är så illa, och som jag själv gärna välkomnar.

Men istället väljer Gordon att kasta sig rakt ned mot grunt vatten och de oundvikliga klipporna. Utan att ta på mig rollen av moralpredikare, så är sexismen så utbredd, att jag mellan varven inte kan sluta gapa av chock.

Det räcker inte – att utan glimten i ögat, visa en sekvens där kvinnliga kroppsdelar dunsar upp och ned som volleybollar i slowmotion, istället måste man påpeka både Kelly Rohrbach och Alexandra Daddarios diverse kroppsstorlekar, gång på gång.

Skräckfilm

Med fasa i hela kroppen, inser jag snart att de – förkastliga, första tio minuterna, bara är det första i raden av förolämpningar, rasistiska stereotyper och vulgär könshumor.

Att en stor del av Baywatchs ’’arv’’ är grundat i viss sexism och snuskiga tonårsimpulser, kan jag finna mig i. Men varför man inte valt att modernisera eller ens ironisera något av dessa problem, är helt oförståeligt.

Den lilla del av självdistans som återfinns, är så klumpigt och lamt presenterat, att det snarare blir ännu en faktor att hänga upp sig på.

Fiskdamm ? 

Storyn är lika frånvarande som bristen på god smak. Det här är mer orealistiskt än Stjärnornas Krig och Sagan Om Ringen kombinerat, där fysik, logik och andra realistiska faktorer inte gör sig besvär. Seth Gordon tror dock att lite mer trött könshumor kan rädda spektaklet. Det påminner om de gånger små barn ådragit sig termer och ord, som de är minst femton år för unga att höra, och hur de fnissigt berättar snusk på skolgården. Barnsligheten blir så larviga att jag börjar undra vart fiskdammen och nappflaskan står ?

När hela katastrofen börjar nå mot sitt slut, känner jag hur vansinnet börjar smyga sig på. Allting vänds upp och ned, Baywatch skjuter sig igenom alla tänkbara gränser, tillslut blir det så dåligt att det nästan blir bra, på något förvridet vis. Det blir som en förverkligad version av Krakel Spektakel författaren Lennart Hellsings text om staden Annorlunda, där man säljer varm glass och där hunden rastar husse.

Specialeffekterna är som hämtade ur det mest amatörmässiga YouTube klipp, och hör förmodligen till det sämsta jag någonsin sett, ’’skådespelet’’ från den indiska storstjärnan Priyanka Chopra är under all kritik, sedan har vi den helt groteska musiken och, och…  Ja…

Vattentortyr

Jag tappar tillslut bort alla syrliga formuleringar och elakheter. Jag påbörjar en Odyssey i Svenska Akademins Ordbok, på jakt efter ord som kan beskriva katastrofen, jag finner dem inte…

De mikroskopiska skratt (eller snarare förvridna grimaser) som filmen slår ur mig, får mig att känna hur de där omtalade 21 grammen, lämnar kroppen – alltså själen. Det kan liknas med kinesisk vattentortyr, där offret sakta men säkert bryts ned till ett kvidande skelett, som avslöjar alla hemligheter. Lungorna fylls med vatten och sinnet kapitulerar, rakt ut genom salongen. Dårskapenshus har öppnat.

Krossar själen

Som medmänniska känner jag att något måste göras illa kvickt, men det går inte. Filmen orsakar handlingsförlamning, tittaren lämnas helt paralyserad av skräck, chock och total förödelse. Där de bästa av filmer rör ens känslomässiga djup, tar Baywatch sakta men säkert hand om dig genom att krossa din heder, självtillit och rätt till mänskligt bemötande.

Det enda positiva jag kan tänka mig att säga är att Baywatch – åtminstone, inte är sämre än Guy Ritchies – King Arthur: Legend Of The Sword, och det är väl alltid nåt…

Betyg 1/10 

Bäst: The Rock, typ.

Sämst:……….

Fråga: Är det här ett grymt skämt ?

Hans Zimmer Globen, Stockholm 18-05-2017 Recension

Publicerad den av
hans-zimmer

Copyright Hans Zimmer Live, Bilden är ej från konserten i Stockholm

Med ett fullständigt elektriskt band, som både är musikalisk i toppform, men som samtidigt bryter normen om en viss återhållsamhet inom symfonisk musik, är Hans Zimmer i live miljö en upplevelse som är precis lika intensiv och fängslande som en rockkonsert. Tyvärr är det struliga ljudet en glädjedödare. 

Det är så nära att nå ett högsta betyg. Hans Zimmer är inte bara en historisk filmkompositör, han visar sig den här kvällen vara en förträfflig värd. Han underhåller och fångar den stora publiken i Globen med personliga och intressanta anekdoter – som hur sångaren Lebo M började som arbetare på en biltvätt, men som nu åker världen runt med Zimmer och spelar för fulla hus.

Där de flesta filmmusikkonserter, är strikt hållna och går i en traditionell anda, som är associerad med konserthus och klassisk musik, gör Zimmer det hela till en informell och icke förutsägbar upplevelse. Det eminenta bandet, som är en fusion av symfoniorkester och rockband – där elgitarrer och stark basgång leder härligheten, ger musiken en aggressiv och ungdomlig framtoning.

Genial mix 

Zimmer mixar ihop flera av sina verk till gigantiska stycken, som gör tvära kast mellan genrer och filmer. Introt är ett superbt potpurri av allt från Driving Miss Daisy till Madagascar. Med sig har han också en ljusshow – som på liveinspelningar, kan tyckas verka överdriven, med sitt ständiga blixtrande, men som här är både intensivt och suggestivt. Då bandet river av ett helt vansinnigt starkt framförande av Electro sviten från (den urusla) The Amazing Spider-Man 2, ser det ut som att den hysteriska skurken håller på att kortsluta hela scenbelysningen.

Det makalösa bandet kan inte hyllas nog. Trumslagaren Satnam Singh Ramgotra slår så hårt att golvet skakar, det är ett rent anfall av distorsion och adrenalin som inträffar då Wonder Woman temat pumpas ut, med sina orientaliska toner. Cellospelaren Tina Guo verkar vara besatt, hon får cellon att framstå som det häftigaste instrumentet på denna jord. Hon svänger, kränger och manglar allt i sin väg då hon går loss.

Gastkramande

Och höjdpunkterna är åtskilliga. Till och med skräpfilmer som Änglar och Demoner samt Da Vinci Koden, får ett lite större existensberättigande, i och med denna fantastiska musik. 160 BPM från förstnämnda är eldfängd i sitt trumsolo som inte vill sluta.

Efter att ha kört över Globen publiken, med ett storslaget medley från Pirates Of Caribbean, tas en trettio minuters paus, efter den lilla andhämtningen, drar sista akten igång. Och så får vi äntligen The Dark Knight, filmmusiken som skrev om regelboken, och ’’förstört” den moderna actionfilmens soundtrack. Ingen kan motstå den ilskna och gastkramande dramatiken. Allt från Jokers kakafoni till läderlappens hjältemodiga uvertyr är en oförglömlig upplevelse. Hela kroppen täcks av gåshud och för en liten stund stannar faktiskt tiden.

Hela slutspurten får mig att önska att de strikta stolarna på parkett, kunde ersättas med ett dansgolv. Jag har aldrig tidigare känt behovet att utföra så stora glädjeskutt i och med en symfonisk konsert. Men så pass suveränt är det.

Så nära ett perfekt betyg

Allt är bäddat för ett tvåsiffrigt betyg, men som alltid spökar den katastrofala akustiken i golfbollen som är Globen. Många nyanser dränks, och då orkestern kör går in i högsta växeln, låter det i värsta fall som ett melodiskt muller.

Även om det är en omöjlig önskan – så hade denna spelning varit en klassiker i en dedicerad konserthall som Konserthuset eller Berwaldhallen.

Men när Inception stycket Time väl ringt ut, och hela publiken stampar i golvet, är det svårt att ha några invändningar. Hans Zimmer har skapat en konsertupplevelse som delvis är helt unik. Lika stilfullt som en kväll med filharmoniker, men samtidigt medryckande och hjärtlig som den bästa pop – eller rockkonsert. En bedrift som bara kan benämnas som makalös.

Betyg 9/10

Bäst: The Dark Knight, Inception, Wonder Woman och introduktionen med Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes samt Madagascar.

Ännu bättre: Tina Guo och hennes makalösa skådespel på sin elektriska cello, och såklart hovmästaren själv Hans Zimmer.

Sämst: Att Globen återigen saboterar ljudet. När skall detta elände faktiskt lösa sig ?

Betyg på alla låtar (Obs, då flera stycken är integrerade kommer vissa spår recenseras som ett)

Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes (2009), Madagascar 8/10 

En superb öppning, först går Zimmer själv in och desto längre det löper, visas mer och mer av det förstklassiga bandet upp.

Crimson Tide 7/10 

Tempot dras ned en aning och den stora kören får stå i centrum.

Angeles And Demons 9/10 

Oj, oj… Här är det riktiga infernot, Ron Howards uppföljare må vara en utskrattad fars, men ingeting är löjeväckande med detta stycke. På slutet är det som att befinna sig i Heavy Metal-himmelen med ett trumsolo som inte går av för hackor.

Gladiator 9/10 

Ljudet strular i den makalöst vackra Now We Are Free. Men den enorma symfonin från Ridley Scott filmen drar kvällens första riktigt stora applåder.

The Da Vinci Code 7/10  

Zimmer drar en kul liten berättelse om Paris och överlämnar sedan stafettpinnen åt Molly Rogers på fiol. Ännu en stund av lugn innan den riktiga urladdningen.

The Lion King 9/10 

Det där hoppfulla ropet får publiken att skrika av förtjusning. Och alla minnesbilder från den animerade klassikern, får den mest hårdhudade tuffingen att bli en smula blödig.

Pirates Of The Caribbean 10/10 

Vilken urladdning. Tina Guo ställer sig mitt på scenen med sin elektriska cello. Sedan sker ett helt hysterisk framträdande, Nick Glennie-Smith på dragspel springer runt med en papegoja på axeln, och när vi når crescendot står jag andlös.

Akt två

True Romance 7/10 

En kort liten uppladdning efter pausen.

Rain Man 8/10

Finstämd stund där Guthrie Govan får visa sina kunskaper att spela slidegitarr.

Man Of Steel 9/10 

DC Comics och Warner Brothers försök till att imitera Marvel må ha blivit lika lyckat som att sälja sand i Saharaöknen. Musiken däremot, är lika ståtlig som DCs gudalika hjältar.

Wonder Woman 10/10 

Återigen får Tina Guo briljera. Ljusshowen simulerar prinsessan Dianas klassiska färger. Det enda som kan kallas mästerligt i sammanhanget Batman V. Superman: Dawn Of Justice.

The Thin Red Line 6/10 

Det bästa är den snygga grafiken på storbildsskärmen. Ett relativt anonymt spår som ger behövligt andrum efter explosionen i tidigare nummer.

The Amazing Spider-Man 2 10/10 

Jaime Foxx må ha gjort ett gräsligt porträtt av Spider-Man antagonisten. Men denna fusion av Kraftwerk och Wagner är helt förträfflig som konstmusik. Och vilken ljusshow !

The Dark Knight 10/10 

En av världens bästa actionfilmer. Minnena går tillbaka till den första gången man satt som på nålar och såg Heath Ledger skriva filmhistoria. Sedan får vi en liten snutt av Molossus från Batman Begins, behöver jag säga mer ? Konsertens absoluta höjdpunkt.

Aurora 9/10 

Vi får en sista mycket gripande historia, där Zimmer talar om framgångens baksida. För där The Dark Knight-trilogin skrev in sig i samtliga historieböcker, vilar Ledgers och stuntmannen Conway Wickliffes bortgång, som en mörk dimma över succén. Och sedan kom det andra bakslaget, den obeskrivliga tragedin i och med dödsskjutningen i Aurora, Colorado 2012. Istället för att bombardera med strängar, gör Zimmer närmast en begravningsmarsch. Det blir snabbt tydligt att detta är konsertens hjärta.

Interstellar 7/10 

Inte en personlig favorit från Christopher Nolan, men ett stilig framförande som ekar av Strauss och de stora extravaganserna från Stanley Kubricks 2001: Ett Rymdäventyr.

Inception 10/10 

Ett monumentalt mästerverk, både som film och soundtrack. Time är lika fängslande som första gången då filmens fantastiska slut tar vid. Inget kunde fungera bättre som avslutning till denna fantastiska afton.

xXx: Return of Xander Cage Recension 

Publicerad den av

012

Vid profetens skägg vilket skräp ! 

Tro det eller ej men det fanns ett visst övervägande om detta skulle bli en lång eller kort recension. Men logiken och det allmänna förnuftet, säger mig att det är bäst att offra er och min egen tid, så lite som möjligt när det gäller xXx: Return of Xander Cage.

Från början till slut, är det en vulgär och smaklös mardröm, som saknar både känsla och värme. Största delarna av filmen ser ut som en sjaskig musikvideo, där allt är fult och plastigt.

Sexismen sprider sig som något otäckt virus över varenda bildruta, där allt som faller i den kvinnliga fållan enbart verkar kunna anspela på sexuella referenser eller gå så nakna som möjligt. Till och med den duktiga Toni Collette är under all kritik.

Lägg sedan till värdelös action och ett skådespeleri som bäst kan liknas vid en tramsig lek i bollhavet på IKEA, så har vi en av årets sämsta filmer, klar till nästa kalkonmiddag.

God natt !

Betyg 1/10 

Bäst: Ha ha ha !

Sämst: Inte ens värt att lista de tusentals synder som begås.

Jackie Recension 

Publicerad den av

001

Ytligt och ointressant skräp som driver sina tittare till vansinne 

Som alltid när det vankas Oscarstider så tillhör alltid en slätstruken och falsk biografi om valfri historisk person, helst med lite lätta anknytningar till ett aktuellt debattämne. Jackie faller under samtliga kategorier.

Intresset för filmatiseringar om familjen Kennedy har frekventerat med kort intervall de senaste åren. TV-serien med Katie Holmes och Bobby från 2006 är bara några exempel. Här sätts fokus på den innersta kretsen i sfären av politik och intrig.

Uselt foto 

Jackie vill tidigt etablera sig som något ’’lite’’ annorlunda. Fotot är tänkt att ge en karaktär av en

TV-sändning från 60-talet, kombinerat med något som bara kan beskrivas som 8 millimeter hemvideofilmer.

Idén är – förmodligen, att försöka skapa intimitet och trovärdighet. Tyvärr blir resultatet en film som ser lika illa ut som den gången Michael Mann valde att filma hela John Dillinger filmen Public Enemies digitalt. Jackie är den raka motsatsen till bildskön. Letterbox formatet och det analoga grynet får det att svida i ögonen. Jag kan acceptera det här rudimentära utseendet i en dogma-produktion, men här ser det helt enkelt förkastligt ut.

Kasst berättande hemska karaktärer 

Jackie försöker skapa någon slags paradoxal frågeställning, om vad yta kontra insida har att göra med allmän folkordning och välmående. Om det låter förvirrande så är det precis vad det är. Porträttet som målas upp av Jackie Kennedy är osympatiskt, ihåligt och känslokallt. Om detta är ett historiskt korrekt porträtt är irrelevant då vi måste få någon slags ankarpunkt emotionellt.

Empatin uteblir och istället byggs en aversion upp mot precis varenda individ i filmen, från Bobby Kennedy till hela vita husets stab. Det hjälps inte av att samtliga karaktärer känns lika livfulla som vaxkopiorna som står på Madame Tussauds.

Regissören Pablo Larraín misslyckas totalt med allt från struktur till generellt intresse. Jackie pågår längre än filibuster-talet i Mr Smith Goes To Washington, den maler på som en trasig kaffekvarn som ibland ger ifrån sig ett skärande tinnitus framkallande ljud.

Ett vedervärdigt soundtrack 

Soundtracket av Mica Levi, är en ren hälsofara mot öron och förstånd. I en helt outhärdlig mix av opium-psykedelisk sågbladsvassa tjut, finner jag mig snart att behöva täcka öronen med anteckningspapper och allt annat som kan tänkas hålla ute tortyren.

Men om nu inte filmen funkar, hur klarar sig då Natalie Portman ?

Uselt till största delen. Portman drar fram sin vanliga verktygslåda av krystade miner, lite tårar och uttråkning. Det är ett manipulativt och falskt porträtt som känns lika trevligt att bevittna som mutmiddagar med tillhörande grotesk underhållning. I en enda liten scen visar hon upp något som kan stämplas som dugligt.

Jackie är ett komplett haveri, ful och frånstötande. Om det inte hade varit för filmens korta längd på knappt en timme och fyrtio minuter hade jag nog behövt övernatta på akuten.

Betyg 2/10 

Bäst: Det tar slut

Sämst: Det usla fotot, det urtråkiga berättandet och musiken som kan vara bland det värsta jag hört sedan föredetta statsminister Carl Bildt skulle sjunga fyra bugg och en coca cola.

018

”Jag svär dyrt och heligt att aldrig utsätta någon för denna skräpfilm”

Sing Recension

Publicerad den av

027

En traditionell men charmig stund. 

Universal och deras animationsstudio Illumination Entertainment blir automatiskt den uppenbara konkurrenten mot Disney och Pixar. Universal saknar fortfarande finessen och självklarheten som alltid är närvarande i tex Pixars Insidan Ut.

Sing bryter inte ny mark på något plan men tar igen på charm och värme.

Igenkänningsfaktorn

Att inte dra paralleller med Disneys supersuccé Zootropolis är omöjligt. Det är båda filmer med antropomorfiska karaktärsgallerier och bygger på samma kärna i absurditeten som uppstår i situationer som skapar ganska bekanta situationer för publiken.

Just igenkänningsfaktorn spelade även Illumination Entertainment på i den också förutsägbara men underhållande Husdjurens Hemliga Liv. Det uppstår gott om skratt när galenskapen – som att se ett piggsvin med Scarlett Johanssons stämma häva ur sig högljudd punkmusik.

Det finns flertalet sekvenser som framkallar ett par riktigt härliga skratt som värmer bra i den nuvarande svenska kylan. Måhända är det inte sofistikerat men roligt är det.

Kändisensemble

Mängden och kalibern av kända aktörer råder det ingen brist på heller. Det här är en samling aktörer som uppenbarligen trivs med sina enkla men tillmötesgående figurer. Jag vet dock inte om Matthew McConaughey är helt optimal i rollen som super energisk koala.

Musikalen – som vanligtvis är lika välkommen hos mig som en öppnad surströmmingsburk i en flygplanskabin, funkar här oväntat bra då den integreras naturligt. Det finns tack och lov inga forcerade nummer med ovälkomna smäktande ballader som gamla Disney filmer ofta behöver dras med.

Soundtracket och dess mycket smakfulla val av pop och rockmusik är för det mesta strålande. Själv hade jag sett ännu fler låtar och versioner på de där superklassikerna som Beatles covern på Carry That Weight, men det här är en spellista som bör fungera för de flesta.

Trivsam och varm 

Sing är genomgående riktigt charmig och trivsam. Vissa skämt faller dock platt då de spelar på riktigt låg dagishumor, något som filmen absolut inte behöver. Animationen känns också lite fattig och platt efter de fantastiska bilderna Hitta Doris visade upp eller den helt makalösa Kubo Och De Två Strängarna som Universal faktiskt distribuerade.

Och för alla som sett både en och annan animerad familjefilm, blir det lite för förutsägbart och standardiserat mot filmens andra halva, de bästa idéerna bränns av för tidigt och filmen hittar inte riktigt tillbaka till flytet som den inledande sektionen besitter.

Men allt som allt är Sing en mycket gemytlig och trivsam stund.

Betyg 7/10