Etikettarkiv: 7/10

Deadpool 2 Recension 

Publicerad den av
affisch_5afc69584dedd.jpg

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Det är grovt, snuskigt och våldsamt underhållande. Receptet må ha blivit lite förutsägbart alla redan, men det finns tillräckligt med energi och humor för att kompensera. 

Jodå, det funkar även den här gången… Kombinationen av fullständig vulgaritet, vild action och ett överflöd av popkulturella referenser är oväntat effektiva även om vi redan sett det för två år sedan. 

Serietidningsadaptioner är det som alla filmstudios vill vara involverade i för tillfället. Marvel Studios har skapat världshistoria med sina framgångar, andra (20th Century Fox och Warner Brothers) har fått känna på vreden från inbitna kalenderbitare med totalt misslyckade filmer som Fantastic Four (samtliga) och Suicide Squad, för att nämna några. 

Deadpool bröt mot alla mallar då den hade premiär för två år sedan, den lyckades få ihop en förvånansvärt välgjord och underhållande film, trots att flera utav skämten låg långt under vad som kan kallas acceptabelt. Karaktären Wade Wilson/Deadpool är en enerverande plåga som – precis som sin tecknade förlaga, når en gräns för hur mycket man kan orka med av denna tjafsande och löjliga person. 

pressbild_5afc69527d9f3.jpg

Rough Justice 

Tim Miller som tidigare jobbat med animerade projekt hos den fantastiska studion Blur gjorde långsfilmsdebut i och med Deadpool, Miller lyckades med att hålla ihop en ofta spretig och variationslös historia, hela konceptet med en karaktär som är fullt medveten om att denne är en karaktär i en film/serietidning är vågat, det kunde ha slutat i ett platt fall. Miller nyttjade en väldigt lättsam ton som gjorde att filmens oräkneliga problem och brister kunde förbigås. Ingeting var menat att tas på allvar, denna tramsiga men lekfulla metodik tar den nu aktuelle regissören David Leitch och förvaltar väldigt väl. 

Deadpool 2 gör inte ens en ansträngning att försöka förnya konceptet, allting har blivit uppskruvat, det är blodigare, mer motbjudande och (faktiskt) mer fokuserat. Deadpool 1 dras med att flera gånger vara splittrad och ojämn, Leitch som tidigare gjort actionkavalkader som John Wick och Atomic Blonde ger filmen en hastigare och mer rafflande fart som går hand i hand med de grova skämten och den helt skamlöst låga humornivån. 

Leitch har aldrig lyckats särskilt bra med sin dramatik, Atomic Blonde är en bångstyrig film som enbart lyser upp då Charlize Theron bränner mer ammunition än Sylvester Stallones Rambo.  Deadpool 2 har ett par ett genuint välgjorda dramatiska stunder där Ryan Reynolds visar upp en ganska överraskande kompetens som skådespelare. Det faller ibland in på melodramats farliga vilospår, och då det sker så gör filmen gärna narr av faktumet. Ibland är det befriande men den självmedvetenheten, men det kan också kännas som lite av ett slöseri då man faktiskt har flera chanser till att göra Deadpool-serien till mer än en prövning av olika gränser. 

pressbild_5afc695518e77.jpg

Street Fighting Man 

Där Leitch verkligen skiner i sin roll som regissör är då han får fria tyglar med att använda Wade Wilson som ett levande vapen. De långa tagningarna och det helt skoningslösa våldet följer med från regissörens tidigare filmer, det är ofta magstarkt och flera gånger exalterande, det finns en sorts elegans i denna blodiga balett som inte sågs till förra gången. 

Det är Imponerande att Deadpool 2 – med sin relativt måttliga budget, ser helt strålande ut. Det knivskarpa digitala fotot och de otroligt välgjorda specialeffekterna skapar en väldigt elegant presentation. Stämningen och den visuella inramningen är besynnerligt kanske den bästa filmiska representationen av X-Men universumet, detta trots att Deadpool 2 hanterar det hela med klackspark. Man har en lekfullhet och nyfikenhet där man gärna rotar fram karaktärer och anekdoter från serietidningarna. I vissa lägen känns det som om Leitch och Reynolds fnissar som ett par förvuxna barn då de insett vilka tillgångar de har till sitt förfogande.  

En stor styrka är fortfarande humorn och den enorma mängden självdistans. Ingeting inom popkulturen kommer undan denna cyniska och syrliga satir, det skämtas och häcklas hej vilt så fort det finns en möjlighet. För den som inte är bevandrad i obskyra och udda popkulturella referenser så kan flera av dessa sekvenser bli repetitivt utdragna. Det finns ett övergripande problem med att Deadpool 2 saknar gränser, ett par scener pågår för länge och vissa skämt blir tjatiga, slutet verkar gå i ultrarapid och lämnar en stark träsmak. 

Filmen värderar inte allvar, dramatik eller en tydlig berättelse, med andra ord ganska allvarliga överseenden. Felen och bristerna är så många att de skulle behöva placeras i ett hundrasidigt protokoll, men flera av dessa minuspunkter kringgås då man aldrig utger sig från att vara något annat än två timmars – bra, lekstuga.

005

Kick Out The Jams

Josh Brolins karaktär Cable har länge setts som en sorts guldstandard för överdrivet muskulösa män med en förkärlek till skjutvapen. Cable är måhända ingen Thanos (som Brolin nyligen spelade) då det kommer till substans, men Brolin ingjuter en hårdhudad brutalitet och beslutsamhet som perfekt fångar denna sammanbitne och våldsamma karaktär, dynamiken mellan Brolin och Reynolds är stiligt genomförd och munhuggning mellan de båda två är nästan alltid underhållande. 

Zazie Beetz som spelar den tursamme Domino är en karismatisk och skärpt karaktär som aldrig  blir till något vampigt lockbete. Ensemblen är fylld av starka och charmiga skådespelare som bidrar till ett högt underhållningsvärde. 

Som ohälsosamt fanatisk serieläsare så finns det ett nästan outtömligt förråd av överraskningar och referenser som fullkomligt överöser tittaren. Återigen så är risken stor att Deadpool 2 kommer bli otillgänglig för den del av publiken som enbart har tidigare filmer att luta sig emot.

Deadpool 2 är varken sofistikerad eller nyskapande, det är en ganska självklar fortsättning för en serie som gjort sig känd för bus, snusk och självkritik. Om det håller för alla de uppföljare 20th Century Fox hoppas på är tveksamt, men här och nu så har vi ännu en underhållande film som definitivt inte behöver skämmas för att bära en tvåa i titeln.    

Betyg 7/10 

You Were Never Really Here Recension

Publicerad den av
0081

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Lynne Ramsay har skapt en vandrande mardröm i filmformat. En film som vandrar i ett nattsvart mörker där varje liten springa som kan släppa in ljus är målad med tung svart färg. Det är gastkramande, dystert och väldigt obehagligt. 

Ramsay har ett rykte om sig att vara knepig. Westernfilmen Jane Got A Gun hamlade i ett totalt kaos efter att Ramsay ’’spårat’’ ut och övergett projektet mitt under pågående produktion. Så efter den skandalen tar Ramsay nu och laddar om och gör en film som både tar risker men som samtidigt vågar hålla det hela enkelt nog för att inte framstå pretentiöst. Att se You Were Never Really Here kan jämföras att springa på ett löpband som ständigt ökar sin lutning. Vad som börjar som en tillbakadragen och tystlåten historia växer till ett eldsprutande monster som vägrar att stanna för någonting.

Ramsay låter filmen ta långa och djupa andetag, elektriciteten som byggs upp inför varje scen får alla mätinstrument att kortsluta. Sedan kan det explodera, om än väldigt kort. Dessa korta stötar innehåller allt från motbjudande våld till skräckinjagande små glimtar in i karaktärernas mycket skadade psyke.

010

Beware Of Darkness 

No Country For Old Men är – tio år senare, fortfarande den bästa mätstickan för thrillers som nyttjar obehagligt lugn för att få pulsen att slå i taket. Ramsays bildspråk är lugnt där man låter enskilda små föremål filmas, Yorgos Lanthimos senaste film Killing Of A Sacred Deer använde samma princip där vardagliga objekt som tallrikar bli till sällan skådad ängslighet, Ramsay får alla scener att kännas som en balansgång på en otroligt tunn lina, det finns inget skyddsnät och nedanför väntar ett bottenlöst hål som nästan skriker efter att få sluka tittaren.

Det övergripande berättandet är diskret – på gränsen till obefintligt, vad som utlöser den största dramatiken kan vara alltifrån en karamell till en våt handduk, någonstans kan jag tycka att Lynne Ramsay borde ha gett berättelsen någon form av ryggrad, intrigen blir forcerad och de karaktärer som skall återge filmens huvudstory får knappt komma till tals innan scenen avbryter och vi placeras hos Joaquin Phoenixs karaktär Joe.

Phoenix som på senare tid blivit mest känd för sitt bisarra privata beteende och än mer lustiga PR-trick – som den gången han låtsades ha blivit (än mer) galen och inledde en falsk karriär som rappartist, gör här sin starkaste rolltolkning sedan Walk The Line. Utan att på något sett häckla Phoenix person, så gör han sig bäst i de här mörka och tystlåtna karaktärerna. Phoenix något udda person gör det väldigt lätt att köpa honom som en människa som agerar i lagens utkant. Det är en tyst och många gånger skrämmande gestaltning av en människa som lider av stark mani och ständiga fysiska och psykologiska plågor.

003

Your Heart Is As Black As Night 

You Were Never Really Here filmas med en färgpalett som är likblek, hela världen verkar vara dränerad på liv eller lyster. Inte ens vackra storstäder ser särkilt inbjudande ut, vart vi än får följa med så känns det som om något ondskefullt väntar bakom varje hörn. På samma sätt som de bästa skräckfilmer, så kedjar Ramsay fast oss i filmen, vi vill inget annat än att komma undan hotet, fly undan alla hemskheter, men att lämna biosalongen är uteslutet, man vill ha mer trots att vi vet att det kommer göra ont och förmodligen skrämma oss.

Sedan kan man inte skriva om filmen utan att nämna det helt geniala sättet Ramsay använder ljud. Radiohead gitarristen Jonny Greenwood fortsätter göra musik som snarare är mer besläktad med en ljutande tinnitus än något jag vill lyssna till på bussen, men det samverkar på ett helt fantastiskt sätt med ljudmixen, små frustrerande ljud förstärks, vartenda liten tickande sekund känns som hotfulla fotsteg bakom ryggen på publiken.

Ramsay tar ibland i lite för mycket på den här fronten och med det urvattnade fotot ser filmen ibland ut som en (i negativ mening) musikvideo. Somliga sekvenser ser ut att vara tagna ur Michael Manns – visuellt, fula Collateral. Att berättelsen också är lite för vag för sitt eget bästa drar också ned betyget. Sedan är det ingen direkt upplyftande upplevelse, precis som inför någon krävande fysisk aktivitet får man ställa in sig på att känna sig mörbultad efteråt, det låga tempot kan också ses som lite för prövande.

You Were Never Really Here leder in publiken i en mörk tunnel och stänger dörren bakom. Vi har inget annat väl än att – utan ledsagare, fortsätta fram trots att vi inte kan se ljuset. Det är mörkt, svårt och helt enkelt förföriskt.

Betyg 7/10     

Ready Player One Recension 

Publicerad den av
0014

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

Summering: Den perfekta TV-spelsfilmen har anlänt. Sprängfylld av popkulturella referenser och ett fantastisk soundtrack så har Steven Spielberg gjort sin mest underhållande film på nästan trettio år. 

Steven Spielberg har nog inte gjort en såhär underhållande och ungdomlig film sedan Indiana Jones And The Last Crusade. Förvisso har vi ingen mästerlig duo i Harrison Ford och Sean Connery, men det är orimligt att begära.

Spielberg har överlag lyckats bra med sina dramatiska filmer de senaste åren, de tillfällen han gett sig på action och äventyrsgenren så har det fallit framstupa. Försöken har varit flera och nästan alltid misslyckade, War Of The Worlds var välgjord men misslyckades kapitalt med att hitta en bra lösning för slutet, Tintin: Enhörnings Hemlighet blev en digital sandlåda från ett daghem och The BFG vill nog alla inblandade bara glömma bort.

0082

Standing On The Shoulders Of Giants

Hollywood har – trots flera katastrofala försök, aldrig lärt sig läxan eller förstått hur man skall adaptera interaktiva spel. Hur duktiga och drivna personer man än hittat att regissera eller producera så har resultatet alltid slutat med att filmen begravs till sjöss och sedan raderas ur publikens minne. Ready Player One kan vara den första gången som en spelfilm lyckas med att hylla och bejaka spelmediet.

Spielberg fångar tjusningen där man skapar virtuell gemenskap, möter faror med sina digitala vänner och där enbart fantasin sätter gränser Till sin hjälp har man lyckats få med sig flera kända spelvärldar och karaktärer. Ready Player One är fullkomligt överfylld med popkulturella referenser, detaljer, och gästinhopp. Det krävs både en och annan visning för att snappa upp allt. Trots denna flod av hänvisningar och hyllningar, så blir det aldrig överdrivet eller insnöat. Spielberg ägnar knappt någon tid noga peka ut alla popkulturella framträdanden. På så sätt undviker man att göra hela filmen till en monoton lista där man livlöst prickar av punkter.

Även om Ready Player One aldrig förlorar siktet i den här djungeln av popkultur, så består en stor del av behållningen utav att se sammankomsten mellan diverse universum och karaktär. För de som inte ens haft tanken på att närma sig en spelkontroll så förloras lite av den spontana glädjen att upptäcka ett litet påskägg i form av ett föremål eller karaktär från ett omåttligt populärt spel.

024

Be Here Now 

Ready Player One är en dagsfärsk vara som drar nytta av sin aktualitet, men samma sida av det myntet innebär att det är svårt att se hur filmen skall lyckas vara relevant i framtiden. Flertalet av referenserna är från relativt nya filmer och spel. Vi vet att den tidsresande bilen DeLorean från Back To The Future är en tidlös symbol för äventyr, detsamma kan inte sägas om andra referenser som med stor risk inte kommer att verka särskilt fyndiga de kommande åren.

Spielberg verkar vara ute efter att fånga essensen av dagens olika moderna underhållningsmedium, andra regissörer hade nog hittat både ett eller annat sätt att kritisera och förlöjliga de olika subkulturerna som vi får se. Tursamt nog så har Ready Player One en positiv syn till nördkulturen och dess spänningssökande som innebär att dela spelupplevelser med andra.

Vårt nutida behov av att stirra på skärmar har i denna framtid istället blivit till interna burar där man kopplar upp sin syn och kropp till ett nätverk. Det är slående likt dagens udda normer, Spielberg väljer att närma sig detta genom en stor mängd humor.

Filmen riktar sig huvudsakligen åt den generation som växt upp med digitalunderhållning, således hade det varit förödande om regin och energin inte hade varit av samma kavata natur. Spielberg känns ungdomlig och fylld av entusiasm inför projektet. Starten studsar fram som Tiger från Nalle Puh till tonerna av ett helt fantastiskt soundtrack. Det borde räcka med att nämna att Bruce Springsteen också medverkar med ett spår för att verkligen framhålla vilken fantastisk spellista man har framställt.

I diverse trailers och klipp kan man få intycket av att Ready Player One ser ut som en riktigt plastig historia, med uppenbart onaturliga animationer och risiga renderingar av människor. Detta visar sig istället vara ett mindre genialt beslut, de scener som utspelar sig utanför den digitala världen The Oasis är till största del uppbyggda med riktig rekvisita och scenografi. Då vi äntrar den här fantasivärlden är allt tydligt syntetiskt något som skapar ett behagligt avbrott mot den gråa verkligheten.

Detta utseende gör det också lätt att kombinera den excentriska blandningen utav robotar och spelhjältar. Konceptet att slänga ihop allt detta till en enda stor kompott kunde ha slutat i en otäck krasch, så är inte fallet och resultatet är – oftast, lyckat. Jag uppskattar även beslutet att inte göra huvudpersonerna till juvenila dagisbarn, de är sannerligen inte avgrundsdjupa karaktärer, men de är tillräckligt robusta för att bli sympatiska, det här kan vara Spielbergs starkaste personregi på väldigt länge. Man smyger inte heller in någon osmaklig mängd patos eller flummiga funderingar likt syskonen Wachowskis Matrix-serie.

Självfallet kan inte Spielberg hålla sig ifrån att referera till lite av sitt eget arbete under 80-talet genom diskreta likheter i berättelsen. Kompisgänget som leds av Tye Sheridan kunde lika gärna ha varit äldre versioner av Elliot och hans anhang från E.T.
Ungdomlig vänskap är ett tema som verkar tidlöst och odödligt för Spielberg. Sheridan och Olivia Cooke gör båda två starka insatser, deras kemi är bisarrt nog som bäst då de är animerade. Den solida Ben Mendelsohn verkar ha blivit fast i rollen som ständig antagonist, tyvärr så är manuset han arbetar med lövtunt och magert. Filmen är som sämst då den avviker från sin enkla story som i grunden handlar om att finna en MacGuffin.

0042

Champagne Supernova 

Motivationen och intentionerna för Mendelsohn och hans samling av korporativa skurkar är banal och underutvecklad. Detsamma kan sägs om flera element som aldrig förklaras eller presenteras utförligt. Slutet är något för långt och ett flertal sektioner kunde ha kunnat redigerats för att undvika vissa svackor i tempot. Komplexitet är inte filmens starka sidan och det är då den anammar action och äventyr som det verkligen kommer till liv. Den mest imponerande spektaklet sker i ett helt fantastiskt furiöst race i ett virtuellt New York.

Ready Player One är allt som Tron Legacy borde ha varit, snygg, stilistisk och energisk. Aldrig tidigare har en film fångat spelvärldens bästa sidor såhär väl. Det är två timmar och tjugo minuters kvalitativ underhållning och det räcker långt då den är såhär gemytlig.

Betyg 7/10

The Death Of Stalin Recension 

Publicerad den av
TDOS_D17_4130

Images copyright and courtesy of Nonstop Entertainment 2018

En helt genial blandning av svart humor och skrämmande verklig historia som fångar och engagerar. 

Det tar ett litet tag innan poletten trillar ned. Att se ett helt sovjetiskt ministerium bestående av välkända amerikanska och brittiska skådespelare är minst sagt en smula ovant. Regissören Armando Iannucci bemödar sig inte med att ge någon sorts förklaring till varför alla karaktärer talar engelska, startsträckan känns lite tveksam då filmen nästan tangerar att kännas som brittisk gangsterkomedi, i samma anda som Guy Ritchies filmer.

Den tydligt förekommande humorn ger också viss huvudbry, Monty Python medlemmen Michael Palin medverkar också på ett hörn, inledningsvis är det som om att The Death Of Stalin är en förlängd versionen av valfri Python-sketch.

Men sedan börjar man blanda in allvaret och en stor mängd absurda situationer. Då uppstår en suverän iscensättning, det är inte realistiskt men oerhört fängslande. Det är inte menat att vara en korrekt beskrivning av det faktiska händelseförloppet, iden är att fånga essensen av stämningen, hetsen och den totala skräcken över ett totalitärt och diktatoriskt samhälle.

TDOS_D14_3716

’’Come and keep your comrade warm’’

The Death Of Stalin använder sig från början till slut av svart humor. Dialogen är fylld av svordomar och vidrigheter, samtidigt så blir situationerna bara mer och mer bisarra. Josef Stalin satte skräck i ett helt land, han använde alla former av övervakning mot befolkningen och etniska rensningar. Stalins egen paranoia ledde till ett samhälle där den personliga integriteten kränktes till fullo. Just denna rädsla och terror fångas väldigt väl. Vi får se Stalins underordnade demagoger bli till små ynkliga möss då alla räds att bli avrättade vid minsta lilla felsteg.

Det politiska efterspelet efter diktatorns död är då filmen verkligen kommer till sin rätt. Korruption, girighet och totalt inkompetens, samverkar till att bli både träffsäkert, roligt och otäckt. Iannucci gör det tydligt hur effektiv skarpsinnig humor kan vara i att skildra helt perversa situationer.

Flera morbida och motbjudande saker som manipulation och förtryck skildras på ett humoristiskt men medvetet vis, det gör att man undviker någon som helt förskönande av händelserna eller personerna. Samtidigt känns ingeting trivialt eller förenklat. Vid sidan av rolig och kvick dialog så finns det allvarsamma scener där man visar upp de chockerande massmord som skedde i fångläger och i civila hem. Några av de absolut mörkaste stunderna refereras men hålls undan publiken, säkerhetscehfen  Lavrentiy Berias dokumenterade våldtäkter är ett exempel då vi bara får en indikation. 

TDOS_D22_4426

’’Kill the czar and his ministers’’

Visuellt så påminner filmen om Lars Von Triers Dogville, miljöerna är förvisso betydligt mäktigare och mer påklädda än i Triers avskalade vision av en amerikansk småstad, men Iannucci behåller en känsla av filmad teater, och det är till filmens fördel.

Då man valt att rollbesätta flera välkända aktörer så skapar man – genom denna teatrala estetik skapas ett underlag där man kan leka med både dialog och karaktärer. Att se The Death Of Stalin som historiskt korrekt vore väldigt naivt, det är en tydligt fiktiv version där man fångar essensen av händelserna.

Kombinationen av skriven dialog och verkliga händelser är oväntat effektiv, i ena stunden skrattar man åt de maktgalna och vedervärdiga människorna som utgör Stalins kabinett, andra gånger så ryser man av obehag då vi får ta del av de politiska konsekvenserna.

En film som tar sin plats i Sovjetunionens politiska centrum behöver självklart ett antal intriger, och de sköts på utomordentligt vis. Det behövs inte några extrema skeenden eller House Of Cards-moment för att engagera genom den sista timmen. Den andra halvan är betydligt mer intensiv och sammanbiten, det blir en bitter påminnelse om att detta mörker fortfarande existerar sextio år senare och fortfarande inte har försvunnit från det moderna Ryssland.

TDOS_D22_4622

Back In The U.S.S.R. 

Slutligen måste jag berömma hela ensemblen. Förutom Olga Kurylenko – som är lika hopplös som alltid, så är det livliga och färgstarka porträtt av dessa djävulska individer. Det kan ibland vara svårt att separera persongalleriet, de flesta är diaboliska monster eller idiotiska suputer. Samtliga hör till en samling av några av de värsta människorna man kan tänka sig. The Death Of Stalin blir aldrig så pass grotesk att den blir otillgänglig och frånstötande, humorn blir som en livboj till publiken i detta hav av svek, lögner och mord.

The Death Of Stalin är till en början svårsmält som med tiden växer, blir djupare och mer vågad. Med humor och intelligens så får man ihop en – nästan, unik upplevelse som fångar ondska, dumhet och ett frosseri i makt.

Betyg 7/10    

The Florida Project Recension 

Publicerad den av
003

All images courtesy of Scanbox Entertainment

Amerikansk misär visar sig vara fullt av råstyrka och en strålande Willem Dafoe. Ett ganska menlöst avslut förtar en annars stark film.  

Parallellerna mellan Moonlight och The Florida Project är närmast omöjliga att inte lägga märke till. Båda två handlar om utsatta människor som försöker överleva i delstaten Florida i USA. Men efter den liknelsen börjar The Florida Project differentiera sig ordentligt från Barry Jenkins Oscarsbelönade film.

Även Andrea Arnolds American Honey som kom år 2016 känns som en vapenbroder till The Florida Project, det är samma nedtonade nedslitna själar som vi får möta.

Där Moonlight fokuserade på ett enda människo öde så följer The Florida Project upp flera olika karaktärer. Allt centrerar sig kring ett sjavigt och nedgånget motell som blivit till bostäder för samhällets mest utslagna.

002

Satan’s Bed 

Det råder inget tvivel om att detta är så nära den amerikanska versionen av diskbänksrealism som man kan komma. I bakgrunden figurerar turistområdet som ansluter till Disney World, med neonskyltar och turister som är villiga att spendera ohyggliga stora summor pengar på åkband.

Sean Baker som står som avsändare undviker faktiskt att göra det alltför övertydligt eller symboliskt. De ohyggligt ruskiga förhållanden som skildras känns nedtonade och grymma, Moonlight bar med sig en viss drömlikhet i sitt vackra foto och intensiva musik. Baker vältrar sig inte i den här misären utan gör den till en bakgrund som både engagerar och får oss att känna empati för karaktärerna.

We Are Family 

Personerna i filmen är långt ifrån guds bästa barn. Bria Vinaite som debuterar som skådespelerska gör ett både bräckligt men provocerande porträtt av en hopplös och slarvig ensamstående moder. Vinaite fångar desperationen och den totala avsaknaden av förmågan att kunna agera som en ansvarig vuxen.

De yngsta aktörerna gör alla förträffliga porträtt som fångar barns oskyldighet och deras förmåga att filtrera och anpassa sig till de mest bisarra situationer och miljöer. Ett par scener känns nästan dokumentära och beslutet att spela in filmen plats (en verklig sådan för övrigt) gör att filmen inte känns som pretentiösa studier i det mest tragiska bottenskiktet i det amerikanska samhället.

Willem Dafoe som redan nu sägs vara en av toppkandidaterna för det kommande Oscars-racet är som alltid förträfflig. I rollen som en hårt arbetande hotellchef fångar han den amerikanska ihärdigheten hos de som ger allt i sitt arbete – vare sig de är chef för ett miljardföretag eller som i det här fallet, ett nästan fallfärdigt bygge. Dafoe förmedlar ambivalensen där han pendlar mellan stark empati och avsmak för besluten som Viniates karaktär tar genom filmen. Han är som mest kraftfull i det tysta där han stumt ser ut på det lilla samhället han basar över. Karaktären kämpar ständigt mot att inte brytas ned, att inte sluta slåss. Sättet Dafoe pendlar och skiftar mellan tålmodigt lugn och ilsken frustration är helt lysande.

001

Heartbreak Motel  

Dafoe är utan tvekan filmens största tillgång och därför är det synd att han inte får ännu mer utrymme. Sean Baker verkar mer intresserad av att berätta Viniates historia och den kring hennes barn. Jag får intrycket att Willem Dafoes karaktär har mer att ge och att man utan tvekan borde ha lagt än mer energi på hans specifika berättelse.

Slutet är också något fegt där man går i total polemik med sitt tidigare berättande. Det blir smetigt och överdrivet tårfyllt, för en film som värderar tystnad och reflektion till en så hög grad är det konstigt att se hur man helt ignorerar det mot slutet.

Det är sannerligen ingen enkel resa vi får i två timmar. Här finns inget vackert foto, emotionella förlösningar eller ens chansen till frigörelse, istället slås jag av hur maktlöshet och menlöshet kan engagera såhär mycket.

Betyg 7/10   

The Disaster Artist Recension 

Publicerad den av
0023

All images courtesy and copyright of Warner Brothers

Historien om en av världens sämsta filmer visar sig vara både rolig och fascinerande. Och mot slutet står det klart Tommy Wiseau är vår tids Ed Wood, med allt vad det innebär. 

Fascinationen för misslyckanden och totalt inkompetens inom vissa yrkesgrupper är alltid tacksamma att representera film på. Tim Burton visade att man kan göra en bra film om en man som sägs ha gjort världens sämsta film – Ed Wood och hans ökända Plan 9 From Outer Space. På många sätt så är The Disaster Artist en sorts spirituell uppföljare till Burtons biografi. Få har nog undgått att på något sätt bli utsatta för Tommy Wiseaus numera klassiska fiasko. Jag har bara sett brottstycken och har inte direkt känt mig sugen på att åta mig att sitta igenom hela 100 minuter av bland det sämsta filmmediet har att erbjuda.

Men historien bakom denna numera kult-klassiska filmiska apokalyps visar sig vara en både rolig och fascinerande resa.

0012

Vansinne

Till en början blir jag lite oroad över hur James Franco valt att presentera filmen. Starten ger otäcka påminnelser om Kevin Smith (som faktiskt dyker upp i filmen) där ett gäng komplett talanglösa och irriterande clowner drar runt och pratar smörja. Det verkar som att vi kommer få någon slags version av Greg Mottolas Superbad – med allt vad det kan innebära, med grovt språk och barnsliga användningar av olika könsorgan.

Allt klarnar dock när man börjar fokusera på inspelningen och upptakten samt efterdyningarna. Bröderna Franco har en spontan och effektiv kemi där de båda kompletterar varandra väl. James Franco kan tyckas göra ett överspel men vid närmare studier av den riktiga Wiseau så är Francos prestation inte så långt ifrån verkligheten även om händelser har justerats för att optimera humorn.

Birdman

Vad som fascinerar mest är kanske mysteriet kring Wiseaus uppenbara materiella tillgångar. Än idag har man inte kunnat fastställa vart dessa resurser kommer ifrån. Filminspelningen som vi får följa är både patetisk och märkligt nog fascinerande. Den helt bottenlösa inkompetensen är helt otrolig att beskåda, inte en enda del av filmskapandet närmar sig ens begreppet vettigt.

Det helt bisarra kedjan av händelser och Wiseaus flera gånger horribla personlighet bidrar till både skratt men också en viss rädsla då något riktigt obehagligt verkar dölja sig under ytan av flum och storhetsvansinne.

Ironiskt nog kallades Wiseau för Birdman under en period i sitt liv då han sålde leksaker föreställandes fåglar. Alejandro González Iñárritus suveräna film om divor och egon på Broadway delar flera likheter med The Disaster Artist. Vi får ett minst sagt icke glamoriserat porträtt av Hollywood, där människor slåss över det minsta, en plats där drömmar och hybris går hand i hand.

Balansen mellan att agera som inblick och även underhållande komedi fungerar oväntat väl. Det här är ett av de tillfällena då verkligheten överträffar dikten, det går knappt en minut utan att man ställer sig frågan ’’ är det här verkligen på fullt allvar ?’’.

Mer fokus 

The Disaster Artists stora svaghet är kanske att den kastar bort potentialen att bli än mer engagerande, personligen hade jag gärna sett en betydligt större del av filmen fokusera på den kaotiska inspelningen. Dessa sekvenser är filmens absoluta höjdpunkt och de helt bisarra stunderna av galenskap är båda hysteriskt roliga och hypnotiska.

Sedan knyter man ihop säcken för enkelt, slutet framställs som ett enda stort härligt skratt. I verkligheten kanske det fanns något betydligt mörkare motiv än att ”bara” förnedra filmkonsten.

Att blanda humor med djup fascination är svårt och sällsynt, men James Franco lyckas ro hem den svåra segern. The Disaster Artist är hysterisk, osannolik och närmast garanterad att underhålla.

Betyg 7/10

The Shape Of Water Recension 

Publicerad den av
0061

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Guillermo Del Toro gör en många gånger vacker och förtrollande film som tyvärr inte klarar av att nå fram till mållinjen.  

Guillermo Del Toro må inte ha uppnått samma status som sina mexikanska vapenbröder i Alejandro González Iñárritu och Alfonso Cuarón. Det är över tio år sedan Del Toro varit såhär omtalad och hyllad – då med Pan’s Labyrinth. Del Toro är det där rockbandet som aldrig blommade ut efter sin första hit men som genom dedikation och entusiasm till sin publik lyckats bli en favorit.

Hellboy från 2004 är en underskattad genrepärla som mottog oförtjänt dålig kritik. I den fantastiska mixen av svart berättande och otäcka monster var Del Toros filmskapande som hemma. Berättelsen som adapterar Mike Mignolas serietidning blev inte bara visuellt slående utan också emotionellt. Bandet mellan Ron Perlman och den numera bortgångne John Hurt är en av de mest rörande fader och son relationerna jag faktiskt sett i en film.

I sitt hjärta är Del Toro en riktig nörd och det på bästa sätt. Hans egen bostad är som ett gotiskt pojkrum där man kan finna både monster och serietidningar. Det visuella har alltid varit viktigt för Del Toro. Designen är helt distinkt och går inte att ta fel på. Den enorma förkärleken för alla små detaljer slår Wes Anderson (som kallas detaljernas mästare) på fingrarna. Allting som förekommer i filmerna är noga planerat och har ofta en minst lika intressant bakgrundshistoria som filmernas primära händelser.

0022

Beast Of Burden

Tyvärr så har Del Toro haft svårt att verkligen kännas stabil som filmmakare de senaste åren. Efter succén med Pan’s Labyrinth har efterföljande projekt varierat i kvalité. Trots enorma ambitioner med Pacific Rim så blev filmen ett ekonomiskt bakslag – något som lett till att Del Toro inte regisserar uppföljaren. Crimson Peak lyckades inte heller locka någon större publik. Och uppföljaren till Hellboy – The Golden Army, kom inte ens nära att fånga magin ifrån den första filmen.

The Shape Of Water har däremot slagit ned som en gigantisk meteorit i filmvärlden. Och flera inslag är verkligen imponerande, men tyvärr så känns Del Toro ringrostig och lite för tankspridd för att verkligen cementera sig som en sann mästare.

Bildmässigt är det som alltid strålande vackert. Den här gången använder man ett grönt filter som för tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga verk som De Förlorade Barnens Stad. Det är inte lika sagolikt eller naivt som för den unga Ofelia (från Pan’s Labyrinth) i det krigshärjade Spanien. Platsen är denna gången USA och staden Baltimore, en plats som sällan representerats positivt i fiktiv media. Staden känns ansiktslös på samma sätt som den namnlösa och gråa platsen David Fincher valde att låta Seven utspela sig emot.

Men så fort vi kommer innanför de alldagliga husen så väntar samma otroliga detaljrikedom, varenda bokhylla känns kurerad och planerad in i minsta detalj. Överallt så finns det något som skriker efter uppmärksamhet. Skådespelaren Doug Jones är återigen täckt av smink. Detta kreatur är både levande och expressivt. Skiftet mellan bohemiska lägenheter och rostiga och industriella militäranläggningar är slående.

0011

Silence Is Golden 

Den andra stora diskussionspunkten har varit Sally Hawkins insats. Den som alltid diskreta och försynta Hawkins har alltid fått agera i skuggan av aktörer som Cate Blanchett, men här lägger hon in en helt annan växel. Hon behåller sitt lugn och försöker inte jaga efter priser i den kommande ’’Award Season’’, Hawkins tillåts varken tala eller ens utnyttja de mest enkla verbala läten. Men prestationen är exakt och väldigt ödmjuk, hon gör en både sympatisk och varm person som känns tillgänglig trots sina begränsningar.

Michael Shannon som utger andra halvan utav filmen känns rollbesätt efter sina tidigare prestationer som obehaglig skurk. Även här är han diabolisk och manisk men det här är första gången Shannon inte känns endimensionell. Det här är en bestämd med mänsklig antagonist som drivs av karriärframsteg och en vilja att bryta sig loss ur det rigida. Övriga aktörer gör också strålande insatser, Octavia Spencer fortsätter att briljera med sin pondus och Richard Jenkins är som gjord för dessa bastanta biroller.

Det är alltså som upplagt för att Del Toro helt och hållet skall hänföra, men trots en spännande premiss och flera nervpirrande moment så vill aldrig The Shape Of Water riktigt komma igång.

0041

Some Kind Of Monster 

Trots Hawkins strålande insats och den vackra paketeringen så kommer aldrig det där ögonblicket som verkligen rör om i mig på allvar. Den huvudsakliga relationen mellan Jones och Hawkins är mer intressant på pappret än i praktiken. Det blir också gigantiska problem då Del Toro vill göra historien mer intim, det känns forcerat och även löjeväckande.

Flera scener hade mått bra av lite mer subtilt berättande. Mindre är mer borde varit av högsta prioritet. I en film som besitter så mycket potential i sin design och story behöver inte arbeta såhär övertydligt, det känns ibland som att bli curlad fram i sin emotionella reaktion.

003

Sea Of Monsters 

Sedan ställer jag mig också lite frågande till designen på Doug Jones ’’monster’’. Del Toro menar att detta har varit en av de mest avancerade karaktärerna att realisera visuellt, besynnerligt nog så slås jag av hur lik denna amfibie är med Doug Jones karaktär i Hellboy – Abe Sapien. De delar också flera karaktärsdrag som överensstämmer vilket leder till att filmen känns lite tandlös då vi redan sett ett liknande kreatur förut.

Det är då filmen helt omfamnar att vara en thriller som den är som bäst. Flera scener är elektriska från den enorma laddningen, det är explosivt och väldigt spännande då det behövs.

The Shape Of Water är på flera sätt en triumf, Sally Hawkins är strålande och Del Toros öga för detaljer har mognat. Samtidigt känns det synd att all denna potentiell aldrig lyfter sig ovan det bestående intrycket av bra men inte fantastisk.

Betyg 7/10 

Netflix The Punisher Säsong 1 Recension  

Publicerad den av
095_crime_111_unit_ta

All images copyright and courtesy of Netflix and Marvel

En nattsvart berättelse om hämnd, förlust och samhällets vansinne. Marvel har äntligen gjort en bra TV-serie.  

Äntligen hittar Netflix rätt i sin stora Marvel satsning. Det är ingen större nyhet att de olika sektionerna hos Marvel är som ett fotografiskt negativ – polariserat och tydligt åtskilt. På den ena sidan står några av världshistoriens mest framgångsrika filmer, Marvel Studios chefen Kevin Feige har tillsammans med unga ambitiösa filmskapare skapat ett helt nytt paradigmskifte för filmindustrin.

Självfallet ville man pröva lyckan i fler format än bara långfilmer. Ambitionen var att utöka omfånget till det lilla formatet dvs TV. Det lät för bra för att vara sant. Och mycket så följde inte lyckan med från filmerna då Marvel lanserade Agents Of Shield, ett slags klent ackompanjemang till storfilmer som Avengers. Hela den lamslagna och gråa produktionen har gjort att jag ännu  inte kunnat se ett fullt avsnitt utan att känns mig obekväm.

Vad som skulle bli ett en enad storsatsning blev istället två läger där det ena har överösts av guld och gröna skogar och den andra placerats i något riktigt icke attraktiv nedlagt fabriksområde. The Defenders som skulle bli TV-världens stora motsvarighet till Avengers blev ett platt fall som få – om någon, kan återge story ifrån.

Problemet har legat i bristen på resurser. Trots att både Netflix och Disney har tillgångar och möjligheter som andra studios bara kan drömma om, så har en helt obegriplig lågbudget känsla präglat TV-serierna. Inhumans som från början var menad att bli långfilm förvandlades till en av de mest pinsamma uppvisningarna i hur man kan ödelägga och smutsa ned en helt fenomenal serietidning. Och de kommande satsningarna med Cloak And Dagger och The Runaways ser lika bedrövliga ut.

Darkness On The Edge Of Town 

Frank Castle/Punisher är däremot en karaktär som närmast är som gjord för det episodiska formatet. Här finns inga större onaturliga inslag som robotarméer eller stora drakar. Det är endast en tärd och förkrossad man mot en hel hop av groteska kriminella avskum. Att scenerna utspelar sig på sjaskiga bakgator och iskalla lagerlokaler är i där här fallet mer berättigat. Och genom att inte ha behov av exotiska element så blir The Punisher utan tvekan Netflix – hittills, absolut bästa Marvel adaption.

En av de mest omtyckta och omtalade Punisher följetongerna skrevs av författaren Garth Ennis. Detta material var så barnförbjudet och provokativt att Marvel fick ge ut serietidningarna under förlaget MAX, en slags indikation på att detta inte var lämpat för någon under 18 år. Ennis berättelser är ofta korta och koncisa små våldsoperor där ingenting är förbjudet att visa upp. Mixen mellan aktuella kriminella problem och en rent utsagt sjuk humor gör dessa små vinjetter   underhållande och även emotionellt starkt då så många av antagonisterna och banditerna lika gärna kunde ha varit placerade på förstasidan på dagstidningarna.

Under åren har det funnits ett antal olika porträtt av Frank Castle. Vår egen Dolph Lundgren gjorde en videovåldssaga av det hela som få idag vill kännas vid. Senare kom en intetsägande och marginell gäspning i och med en filmatiseringen som gjordes 2004 med Thomas Jane i huvudrollen. Fyra år efter den anonyma versionen så tog den tyska regissören Lexi Alexander över och tog all galghumor och mordisk mani från serien och skapade en genomusel film som dock står sig som skrämmande underhållande. Alltifrån Dominic Wests skrattretande överspel till den helt överdrivna mängden blod och mord blir till enorma skräpfilms skratt.

Point Blank 

Netflix versionen hamlar någonstans mellan svart humor och tungt drama.  Den väldigt mörka humorn finns att se här och där, men huvudsak så får vi ett stillsamt porträtt av en man som sedan länge sagt upp sin humanitet. Frank Castle är här närmast en maskin vars enda syfte är att släcka ljuset för alla som våldfört sig på samhället.

Men mörkret och brutala avrättningar så är det oväntat lågmält. För första gången någonsin så Netflix hittat en ensemble som inte känns krystad. Kemin mellan Jon Bernthal och Jaime Ray Newman är laddad och till och med finstämd. Berenthals onödigt skrovliga röst tangerar en blek kopia av Clint Eastwood, något som ibland är distraherande. Men den här onödigt tilltuffade synvinkeln blir snart mer passande. Denna version av Castle må vara lite för tillskruvad, men man tar igen mycket genom ett starkt engagemang för hela karaktärsgalleriet.

Spin The Black Circle  

De bästa delarna kommer i kontrasterna, vi kan i ena läget se söndrade kroppar och avrättningar för att sedan gå till en mycket lugn sättning där man kontemplerande enbart äter en söndagsstek. Avbrotten ger tid åt personerna och för första gången någonsin i en TV-produktion från Marvel så är samtliga karaktärer relevanta. Ben Barnes som har gått från tonårsidol till en överlag hyfsad skådespelare får utrymme att skapa en karaktär som delvis är empatisk men också djupt egoistisk. Amber Rose Revah – som får stå som representant för omvärldens syn på Castles agerande, är medryckande i rollen som federal agent.

Berättelsen har flera bollar i luften och  så hanterar jonglerandet väl – för det mesta, samtliga sydostår är bra och nödvändiga för helheten. Den där plågsamt sega känslan av artificiell förlängning har reducerats kraftigt från Iron Fist eller Jessica Jones.

Severed Hand 

Våld och extrema bilder är synonymt med The Punisher och det finns ingen brist på dessa saker i den här tappningen. Våldet är långt ifrån lika stiliserat som i War Zone och drar tankarna åt David Cronenbergs A History Of Violence. Det är ohyggligt brutalt och rått, tack och lov så känns det aldrig pornografiskt eller förskönande, brutaliteten går hand i hand med denna nattsvarta berättelse.

Ett par ärftliga ’’Marvel-Netflix’’- problem kvarstår tyvärr, intrigen är så pass komplicerad att den närmast är obegriplig. Väldigt små och nästan betydelselösa händelser från Daredevil-säsong 2 får alldeles för stor betydelse, det finns också en onödig mängd tillbakablickar som varken är särskilt välgjorda eller välspelade.

The Punisher är utan tvekan det bästa som Marvel gjort för TV. En mörk, oväntat lågmäld och våldsam saga som borde bli standard för kommande säsonger av tex. Daredevil och Jessica Jones. 

Betyg 7/10

The Killing Of A Sacred Deer Recension 

Publicerad den av
003

All Images Copyright Of Scanbox Entertainment 2017

Från att ha gjort en mörk komedi byter den grekiska regissören Yorgos Lanthimos genre som närmast kan liknas med en skräckfilm. Och bortsett från det något för tafatta avslutet så är det en nagelbitare som visar vart skåpet skall stå för genren. 

Yorgos Lanthimos är nog det närmaste man kommer en kontrollerad och skärpt galenpanna. Detta är inte något form av personlig kränkning Lanthimos, men för de som såg hans förgående film The Lobster vet vad jag refererar till då jag använder ordet galen. Från den första scenen där Colin Farrell checkar in på en anstalt – som agerar som en form av sadistisk dating service, med sin bror som nu är i formen av en hund, så inser man snart att detta är en ny definition av begreppet Kafka-inspirerad.

The Lobster är och förblir så pass tokig att den faktiskt passerar in gränslandet för att vara fascinerande. Att återge synopsis är i sig en form av storartad underhållning. I de flesta fall då tyglarna släpps och vansinnet får stå i centrum kan det ofta bli en plåga att titta på som åskådare. Filmer som Frank av Lenny Abrahamson går för långt, det är som att behöva bevittna någon stackars hycklare på Västerlånggatan i Gamla Stan stå och göra sig till åtlöje med misslyckade cirkustrick.

Lanthimos lyckades komma över denna svåra tröskel och göra en film som lyckades få fram bra substans i sin kompletta hysteri.

004

Hitchcock och Kubrick 

Nu byter man genre till thriller som tar stor inspiration från Alfred Hitchcocks mest nerviga stunder men även Stanley Kubricks iskallaste filmer såsom Eyes Wide Shut. Men en hel del av Lanthimos unika handlag finns kvar, fotot har en udda och lite speciell komposition som innebär att mer emotionella scener – som vanligtvis brukar använda närbilder och stark belysning, fotograferas i vidvinkel eller ovanifrån. Även den avskalade och kyliga scenografin följer med, inte ens den fantastiska bostaden som Farrell och Kidman innehar känns någonsin särskilt inbjudande.

Trots avsaknaden av stora dramatiska skeenden så är filmen levande och tryckande. Det känns olustigt och påträngande att bevittna flera händelser. De gånger vi får se känslor porträtteras är det som om att de begravs av  en barriär som ingen av filmens karaktärer kan tränga igenom.

Filmens sätt att använda ljud är i absolut toppklass. Flera sekvenser blir helt frenetiska då man låter separata ljud och vassa läten dominera. När en närbild på något så harmlöst som en tallrik pasta kan jämställas med samma obehag som att bevittna en förstörd kropp så vet man att något djävulskt är på lur.

002

En mörker under ytan 

Stämningen och den där obeskrivliga känslan av att domedagen är nära slår de flesta moderna skräckfilmer på fingrarna. Precis som Jordan Peeles Get Out så lyckas man skapa obehag och stress genom att på väldigt effektivt vis vrida om vardagliga händelser och situationer. Flera likheter återfinns också i den samhällskritik där man gömmer hyckleri och mörka hemligheter under en polerad och fin yta som kan tyckas vara perfekt utifrån.

En annan stor inspirationskälla är den tyska regissörens Michael Hanekes två mörkaste filmer – Funny Games och Dolda, två filmer där man invaderar vardagen hos den övre medelklassen och slår sönder deras liv och föreställningar. The Killing Of A Sacred Deer kan utan tvekan kategoriseras som ’’udda’’. Det vilar något surrealistiskt över allting, inte helt frånskilt en optisk villa eller något postmodernt konstverk som man måste titta på minst två gånger för att se hela sammanhanget.

Trots detta så är det långtifrån så skruvat som The Lobster, förutom ett par mycket märkvärdiga och konstiga ögonblick så förblir detta en betydligt bättre inkörsport till Lanthimos arbete som filmskapare.

Men tillskillnad från Hanekes extrema cynism och mörker så är karaktärerna i The Killing Of A Sacred Deer överlag sympatiska och lätta att känna empati med.

0011

Starka insatser 

Colin Farrell tenderar att upprepa sig en aning från sin rolltolkning i The Lobster, men om man bortser från känslan av repris så gör den tidigare skandalomsusade aktören ett både djupt och kraftfullt porträtt av en man som helt och hållet börjar förlora greppet kring sitt liv.

Nicole Kidman är nedtonad och närmast bräcklig i rollen som en anonym och färglös trofé hustru. Raffey Cassidy och Dunkirk aktören Barry Keoghan skall även de ha beröm för sina insatser. Framförallt är det fascinerande att se Cassidys porträtt av en skolflicka som helt går emot normen av en rebellisk tonåring. Keoghan gör en karaktär som är chockerande obehaglig, detta utan några som helst konstlade sekvenser med monologer eller helvetesreferenser.

Spänningen når fantastiska höjder mellan varven, det är så tätt, polerat och skarpt att man undrar varför produktioner med ofantligt starkare ekonomiska resurser inte kan leverera på en såhär hög nivå ?

005.jpg

Ett splittrat slut 

Det enda som håller tillbaka filmen från ett ännu starkare betyg är upplösningen. Även om Lanthimos aldrig tappar bort sig i några besynnerliga pretentioner så tenderar slutet att kännas lite för exploaterande. De stora frågorna och svaren får vi grunna i själva, det hade behövts någonting lite extra för att verkligen cementera filmen.

Trots denna brist så kan man inte undgå att vara imponerad och väldigt tagen av upplevelsen. Jag är omåttligt nyfiken på vad Lanthimos och Emma Stones kommande film The Favourite kan vara för något. I en så pass stagnerad genre som kostymdrama kan två så pass energiska krafter behövas. Fram tills dess har vi dock en – för det mesta, förstklassig thriller.

Betyg 7/10       

Loving Vincent Recension 

Publicerad den av

005

Ett makalöst hantverk möter en ordinär film som inte helt lever upp till den enorma potentiell som finns. 

Om ingeting annat så kommer Loving Vincent alltid finnas med i filmhistorien som ett av de mest ambitiösa och slitsamma projekt som någonsin gjorts. Med över 65 000 olika individuellt målade tavlor som imiterar Vincent Van Goghs stil, så är den bakomliggande processen att skapa filmen nästan mer intressant än själva slutresultatet.

Vincent van Goghs tavlor är idag sedda som några av konstvärldens mest betydelsefulla och banbrytande. En reproduktion av målningen föreställande caféterassen hängde hos mina morföräldrar, den sitter som etsad i mitt minne med sin distinkta karaktär och stämning. Att se just den bilden helt plötsligt komma i rörelse med musik och dialog är en speciell upplevelse som ibland kan kännas olustig. Det är som att landskapen och scenerna målas upp framför tittaren i realtid. Detta överträffar till och med det enorma arbete filmstudion Laika genomför med sina stop-motion animationer. Visuellt är det förtrollande att beskåda.

006

Ingen innovation berättarmässigt 

Men trots det otroliga visuella arbetet så är filmens manus inte ens i närheten lika innovativt. För när vi väl kommit förbi chocken över det spektakulära hantverket, så väntar en ganska ordinär historia – som tillskillnad mot estetiken, känns bekant. Det faller till om med in på att bli något enkelspårigt. Allt som förväntas finnas i en biografi är på plats, det gör att filmen fungerar narrativt men knappast hänför.

Berättelsen är presenterad som en mordutredning, där man utreder omständigheterna bakom Van Goghs påstådda självmord. En och annan långsökt teori får vi stå ut med, men regissörerna Hugh Welchman och Dorota Kobiela håller det ifrån att bli alltför spekulativt och konspiratoriskt.

009

Olika versioner av van Gogh 

Man väljer att låta porträttet av van Gogh vara öppet, flera olika versioner av hans personlighet och attityd presenteras i tillbakablickar. Där tar man inspiration från Rashômon av Akira Kurosawa, genom att låta olika karaktärer beskriva sina intryck av den kända konstnären. Det besynnerliga är att man mot slutet överger den här öppna tolkningen och försöker skapa en konklusion som känns väldigt snäv och inte alls lika bred. Med tanke på att en stor del av filmen cirkulerar kring temat att en person kan vara dag eller natt beroende på berättaren, så är det konstigt att man väljer en sådant enkelt sätt att knyta ihop säcken.

Själva berättelsen är relativt effektivt och bibehåller ständigt ett visst mysterium kring filmens centrala fråga kring vad som faktiskt hände van Gogh den där dagen han lämnade världen. Tyvärr så är karaktärerna nästan lika platta som sina motsvarigheter på de målade dukarna. De flesta personer vi stöter på känns obehagligt cyniska och osympatiska, det är som om man valt att skapa en fientlig miljö för att öka på spänningen, något som definitivt inte behövs i en film som till sin grund är ett drama och inte en thriller.

003

Klumpiga kameraåkningar 

Det finns också vissa problem i hur man valt att animera projektet. För även om det till största delen är otroligt vackert så har man effektiviserat arbetet med filmen genom att utföra en sorts kalkerande på sekvenser som filmats med respektive skådespelare. Mellan varven kan vissa rörelser och kameraåkningar kännas lite klumpiga.

Loving Vincent påminner en hel del om min upplevelse med Richard Linklaters Boyhood, en film som i sitt koncept var betydligt mer intressant än den färdiga produkten. På det hela så kan filmen beskrivas som en arbetsseger som måste ses för sitt redan historiska värde.

Betyg 7/10