Etikettarkiv: 8/10

Maniac Recension 

Publicerad den av
maniac01_28329

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Det är synd att det börjar så skakigt, Maniac omfamnar inte precis sin publik, det tar två avsnitt innan huvudrätten rullas ut. Med hjälp av en lysande Emma Stone och en inspirerad Cary Joji Fukunaga blir det tillslut en oerhört tillfredställande upplevelse. 

Cary Joji Fukunaga har just fått tretton rätt på tipset och en rejäl skatteåterbäring. Att just ha slutfört ett epos som Maniac, med skådespelargiganter som Emma Stone och Sally Field är uppseendeväckande bara det, men bara någon dag innan Maniac släpptes på stremingtjänsten Netflix, bekräftade filmbolaget EON har Fukunaga hade fått jobbet som regissör till nästa James Bond film. 

Fukunagas karriär har inte alltid varit lika ljus, trots kritiskt omtyckta filmer som Sin Nombre och Jane Eyre, så har Fukunaga aldrig riktigt cementerat sig som en filmskapare i världsklass. När filmvärlden inte gav önskade utdelning så bestämde sig Fukunaga att börja producera och regissera sina projekt i episodiskt format. True Detective blev en supersuccé som gav HBO ännu en guldstjärna i kanten.  

Nu var alla dörrar öppna för Fukunaga, ett antal stora filmprojekt landade på hans skrivbord, ett av dessa projekt var Stephen Kings IT… 

Men den svarta katten kom ikapp Fukunaga, han övergav rollen som regissör och trots att han står namngiven som en av författarna till manuset, så sägs det ha gått genomgått radikala förändringar. 

maniac01_28229

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’

True Detective var  – enligt Fukunaga själv, aldrig påtänkt som en följetång, då den första säsongen var slut så var även hans deltagande över. Detta har medfört att Fukunaga dras med ett rykte som något knepig att samarbeta med. Men hos Netflix verkar man äntligen ha uppnått ett samförstånd. Maniac är det andra projektet som Fukunaga regisserar för Netflix, det förra var Beasts Of No Nation. 

När något är så pass upphaussat och närmast gudalikt välsignat som True Detective, så bör ens personliga förväntningar dämpas – eller åtminstone sansas. Fyra år efter att den första säsongen avslutades, är jag lika förvirrad och oförstående kring varför True Detective anses vara bland det bästa HBO har producerat. 

Det kan har varit Matthew McConaugheys medverkan, efter katastrofala karriärsval under 2000-otalet så genomgick han en slags mikro renässans från och med hans medverkan i Dallas Buyers Club. Hela McConaugheys ’’återkomst’’ kändes lika falsk och krystad som hans insatser i superkalkoner som Failure to Launch och Sahara. Hela hans resning kändes som ett PR jippo som – tyvärr, gick i lås. 

McConaughey tog hem en Oscar och var därmed garanterad ett flertal kvalitetsprojekt. När vi nu har möjligheter att analysera de val McConaughey tog efter sin comeback, så är det tydligt att det temporära karriärlyftet inte varade särskilt länge. Efter Christopher Nolans Interstellar, så var McConaughey tillbaka på bottnen med mediokra och rent förfasande dåliga filmer som Free State Of Jones och allra senast kalkonen The Dark Tower. 

Hela McConaugheys insats i True Detective kändes exhibitionistisk och lömsk, det osade av pretention och självgodhet. Själva berättelsen var också förvånansvärt tråkig och allting som visades upp kändes gammalt och klichéartat.  Än idag så kämpar jag med att förstå storheten med True Detective. 

Men i och med Maniac så verkar Fukunaga vara genuint inspirerad. Där tidigare projekt har varit strama och realistiska, så är Maniac surrealistisk och fylld med svart humor. Det är en futuristisk och ogästvänlig värld som också involverar bekanta teman som dystopi och identitetskris. Estetiken påminner om 70-tals filmer – specifikt Martin Scorseses Taxi Driver, med ett grynigt och foto som skapar melankoli och uppgivenhet. Maniac använder sig också av kontraster, där mycket av världen är grå och bedrövlig, så för man in ett flertal detaljer som påminner om Wes Andersons skruvade och absurda scenografi. Spike Jonzes Her och David Lynchs Mullholland Drive är också starka influenser. 

maniac-stills-04

Dreaming With A Broken Heart 

Om det låter som att Maniac – till största del bara består av referenser och lånade idéer, så stämmer det…  Allting är genomfört med stor finess, men väldigt lite känns originellt, nästan allt vi ser får tittaren att associera med något annat. Och det första avsnittet är i mångt och mycket rent bedrövligt. Fukunaga lägger allt för mycket tid på att mystifiera och förvrida seriens presentation, dialogen är forcerad och pretentiös. Den här världen är tekniskt mer utvecklad än vår egen, twisten är att informationsteknologi – som datorer, knappt verkar ha nått embryo stadiet. Mixen är lika absurd som Terry Gilliams Brazil, högteknologisk artificiell intelligens blandas med datorer som nästan är oskiljaktiga från forntida kalkylatorer. 

Sedan har vi Jonah Hill… Efter sin första Oscarsnominering har Hill fått storhetsvansinne. Hill  behandlar sina fans som säckar med använd kattsand – tex så skriver han inga autografer längre, istället så delar hans entourage ut kort med texten ’’You just met Jonah Hill – It was a total letdown’’. Om inte detta var illa nog så har Hill också spytt ur sig antisemitiska uttalanden. Att framgångarna stigit Hill åt huvudet råder det inget tvivel om. Hill vill så gärna bibehålla idén kring att han numera är givet Oscarsmaterial. Tack vare det då har vi fått se gräsliga – och desperata, insatser i allt ifrån Hail, Caesar – en av bröderna Cohens sämsta filmer, till Sausage Party. 

Hill skall här spela deprimerad och psykiskt sjuk, detta genomför han med att titta rakt ned i golvet och tala extremt långsamt. Att intentionerna är att roffa år sig än mer oförtjänta branschpriser är lika klart som dagsljus. De avsnitten som enbart skall bäras upp utav Hill är sega, ointressanta och onödiga. 

maniac-stills-02

Dream Baby Dream 

Så med alla dessa svagheter verkar läget vara förödande. Men i andra avsnittet så reducerar man Hills roll och slutar försöka leka David Lynch, och då äntligen tar man in Emma Stone på allvar. Hungrigare och mer fokuserad än någonsin så är Stone i absolut toppform. Tillskillnad mot Hills tondöva porträtt av en människa i kris, så är Stones empatiskt, aggressivt och bestämt. Depressionen och ångesten som hennes karaktär Annie går igenom används aldrig som en katalysator för tårdrypande sentimentalitet. Fukunaga visar istället upp desperationen och tristessen som depression och livströtthet kan innebära. 

Och med den superba insatsen så styr man in serien till själva huvudmålet, den artificiella drömvärlden… I bästa Inception och The Matrix anda så utsätts karaktärerna för flera olika scenarion där de får ta sig an nya personligheter, miljöer och människor. Variationen blir makalös då man blixtsnabbt kan förflytta sig mellan genrer. Stone utnyttjar denna sanslösa variation till max, hon skiftar mellan tungt drama och tokig komik. 

Jonah Hill försöker kontra detta med än mer håglöshet, hans energilösa porträtt förändras bara en enda gång och blir då till fruktansvärt överspel. Stone och Hill har också ganska obefintlig kemi vilket ökar frustrationen med Hills brist på förmåga. 

Fukunaga verkar trivas med att ha kunna förvrida och skruva berättelsen. När man väl är inne i drömlandskapet blir alla excentriska och udda egenheter mer acceptabla. Maniac är oerhört ekonomisk med sin speltid – en del avsnitt är knappt 30 minuter, det kan tyckas vara kort, men tillskillnad mot många andra serier så innehåller Maniac ingen som helst utfyllnad. Man vet när man skall sätta punkt, andra serier drabbas ofta utav utmattning, det sker inte här. 

maniac-stills-01

Working On A Dream 

Och det kaotiska potpurrit som tidigare visades upp blir äntligen begripligt. Människans drömmar och undermedvetna är en enda lång följetång av minnen och intryck, att låta inledningen spegla denna oförklarliga mix känns då förståelig. Och då allt smälter samman till en bisarr och egensinnig komposition har man glömt bort den mesiga och menlösa starten. 

Utan att låta högdragen eller pretentiös så är Maniac sannerligen inte något som faller alla i smaken. Och det är inte en fråga om elitistiska idéer om intellektuell kapacitet, den besinningslösa mixen av fantasi, allvar och humor kommer skapa diskussioner och debatter. Och en hel del brister åtgärdas alltid, varför Justin Theroux spelar exakt samma karaktär som i Mute, både irriterar och distraherar. Att det första avsnittet är en sådan soppa är ytterst olyckligt, men jag känner mig närmast manad till att föreslå att man  försöka ta sig fram till avsnitt tre, då är det slut med förspel och charader.     

Jonah Hill må vara ett bland många problem, det är inte perfekt men den makalösa variation och Emma Stones patenterade raketbränsle gör dessa tio avsnitt till något mycket imponerande. 

Betyg 8/10  

Coco (Svensk Version) Recension 

Publicerad den av
014

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2018

Farligt vacker både emotionellt och visuellt. Pixar visar att de fortfarande är helt unika i filmbranschen. 

Vi kommer publicera en alternativ och förlängd version då vi fått möjlighet att se den engelska originalversionen. Det hindrar oss inte för att redan nu kategorisera Coco som en fantastisk film.

Den svenska dubbningen är inte ens i närheten så problematisk som den kan vara i andra fall, se exempel Pixars egen Bilar 3. Det är en fullt fungerande översättning som kan betygsättas som acceptabel, om än inte fantastisk. Tack och lov så är en aspekt av Coco helt oberoende om det talas svenska eller engelska. En av filmens största styrkor ligger i dess helt fantastiska utseende, Pixar briljerar verkligen i design och scenografi. Influenserna från Henry Selick filmen Nightmare Before Christmas är starka. Och precis som i det exemplet så finns det en tydlig handgriplighet som får Coco att kännas intim. Flera gånger påminns jag om produktionsbolag  som Laika Studios och Aardman Animations. Det finns något rejält och handfast med det vi ser på duken, flera gånger känns det som om vi kan sträcka oss fram och röra karaktärerna, och inte pga av någon 3D.

Likheterna med Kubo Och De Två Strängarna är också uppenbara, temat om att hitta sin familj och plats i världen är ibland snudd på identiska, lägg sedan till att båda huvudpersonerna bär med sig ett stränginstrument. Men Coco har tillräckligt med kreativitet och nya infallsvinklar för att det aldrig skall känns som en upprepning eller efterapning.

Tekniken får nästan all annan konkurrens att framstå som lastgammal då vi jämför. Det bör också nämnas att Coco kanske är lite för otäck för de allra minsta, en del bisarra och skruvade scener får mig att känna en viss olustighet, ej i negativ mening. Vi talar ändå om en film där döda spelar en central roll.

019

We Are Alive 

Pixar har på senare år oscillerat mellan uppföljare och originella projekt. Överlag har kvalitén varit hög, men filmer som Insidan Ut och WALL-E har varit betydligt bättre än uppföljarna – minus Toy Story 3, som är ett makalöst stycke film. Efter Bilar 3 – som kom ut tidigare i år, så kunde det inget annat än gå uppåt. Sportbilen Lightning McQueens sista (?) kapitel var fantasilöst och inte ens särskilt vackert att beskåda. Framförallt så saknades det något av substantiellt värde.

Coco råder bot på de bristerna. Personerna och berättelsen är denna gång energisk och skarpsinnig. Pixar verkar lika lyckliga som huvudpersonen Miguel då han får utöva sin musik. Noggrannheten och passionen märks i varenda detalj, jag kan inte erinra mig då jag sett en så trovärdig gitarrövning på en film, Miguels animerade fingrar och sättet han förflyttar handen, ger en aspirerande gitarrist som jag själv rysningar. Regissörerna Lee Unkrich och Adriana Molina sprider enorm glädje genom sin hängivenhet till detaljer.

013

Souls Of The Departed 

Men yta är inte till någon större hjälp om karaktärerna och berättelsen inte har något att erbjuda. Återigen så har man lyckats med en superb balansgång, alla personer som introduceras livnär berättelsen, det finns inget överflöd eller excesser av gimmicks, inte ens hunden Dante. Unkrich nyttjade en viss sentimentalitet i Upp, den finns även här, men är mer dämpad, det är precis tillräckligt för beröra utan att bli tårdrypande sockersött.

Debatten om att Coco skulle vara något elak politiskt inlägg, där man porträtterar Mexico på racistiskt vis är inget annat än trams. Det här är fullfjädrade karaktärer, med djup och stora personligheter. Man använder landets kulturella arv på ett väldigt fint och entusiastiskt sätt, där man sätter in gamla mytbildningar i moderna kontexter. Tempot är rasande högt men aldrig utmattande, några ’’döda punkter’’ existerar inte, det är antingen stora känslor eller stora bilder, alltid lika fantastiska.

003

Wake Up Dead Man 

Fyndigt borde vara ett ledord för Coco. Hela tiden så kommer man på nya och inspirerade sätt att leka. Det känns som att se den där galan artisten som jonglerar och utför något fysiskt omöjligt på en och samma gång. Det är självmedvetet och ödmjukt.

Det enda problemet är slutet som känns lite för förutsägbart och ointressant. Unkrich och Molina verkar inte riktigt hitta samma originalitet då de skall knyta ihop säcken. Och återigen så är det svårt att bedöma filmen helt genomgående utan att ha sett originalversionen.

Men redan nu är Coco en fantastisk film, ungdomlig, glad och inspirerad. Att få se allt utan det dubbade filtret, kommer antagligen bara göra denna redan utomordentliga upplevelse ännu bättre.

Betyg 8/10 

Phantom Thread Recension 

Publicerad den av
0033

All images copyright and courtesy of Universal Pictures 2018

Det har kanske inte varit värt nästan tio år och pinan av två ganska usla filmer, bortsett från det så är Phantom Thread så suverän att jag kan förlåta att Paul Thomas Andersons tidigare felsteg. 

Efter två stora tramp i klaveret så gör Paul Thomas Anderson sin bästa film sedan There Will Be Blood. Nyckeln till framgång ligger i två enormt starka insatser från den som alltid geniala Daniel Day Lewis och den något mer okände Vicky Krieps. Anderson känns självsäkrare men samtidigt ödmjuk, tillskillnad från de helt outhärdligt utdragna och lite självgoda filmerna Inherent Vice och The Master. Anderson verkar vara allra bäst då han har Daniel Day Lewis till hands.

Enligt uppgift så är detta Lewis sista roll som skådespelare. Tydligen skall denna legendariska aktör pensionera sig nu och (förmodligen) ägna sig åt möbelsnickeri eller någonting annat som han lärt sig tack vare sin galna ’’ metod acting’’. Lewis har två arketyper som han brukar använda sig av, den ena är en högljudd och aggressiv buse som i Gangs Of New York, den andra är en mer tillbakadragen gestalt som talar med silkeslen röst och gärna visar upp bräcklighet, se exempel The Age Of Innocence. Med undantag för magplasket i Nine så har Lewis alltid garanterat att publiken kommer få något mytomspunnet att bära med sig då de lämnar salongen.

006

Dressed For Success 

Så därför är det kanske självklart – och lite förutsägbart, att Lewis nu kombinerar dessa två roller. Hans karaktär Reynolds Woodock (ett namn som både Lewis och Anderson skrattat åt ) är definitivt inte någon Bill ’’The Butcher’’ som springer runt med en köttyxa i ena handen, men Woodcock är en lynnig karaktär som bär på något obehagligt under sin perfekta yta. I andra händer så kunde denna karaktär känts typisk och lite platt, men när Lewis nu tar sig an att porträttera ett ’’galet geni’’ så blir det djupare och mer intressant än. De små egenheterna hos Woodcock blir enorma dalsänkor och gigantiska berg som hela tiden sträcker sig över horisonter, detta genom Lewis helt exceptionella skådespel.

Anderson trivs uppenbarligen i den engelska överklassmiljön. Estetiskt är det lika vackert och genomtänkt som de fanatiska kläderna som designas i rasande takt av huvudpersonen. Bara att se Phantom Thread är ett nöje då det visuella är i perfekt harmoni med dramat. Vicky Krieps blir danspartner till Lewis, och de känns lika sammanflätade som Ginger Rogers och Fred Astaire. Där Lewis visar upp arrogans och egoism, så gör Krieps en kvinna som förförs och sedan faller för girighet och avund.

0014

’’I’ve seen you in the clothes you make’’ 

Lusten, passionen och åtrån börjar som en lätt och tyst intim tryckare, varvar upp till en rasande tango och blir tillslut en akt av dramatisk akrobatik där Lewis och Krieps kastar sig mellan varandra och slungar den varandra vidare till nästa trapets.

Phantom Thread har flera teman, det mest framträdande är det om fördärv, specifikt filmens två huvudkaraktärer. Båda förförs av möjligheten att fylla igen sina personliga tomrum, antingen kreativt eller emotionellt. Där Woodcock är en igenstängt skyddsrum utan förmåga till någon personlig intimitet, så är Krieps rollfigur Alma full av känslor och uttryck, men hon saknar identitet och är vilsen i världen. Lesley Manville blir den sista pusselbiten som faller på plats, en till ytan stram kvinna som fungerar som medlare och talare för Woodcock.

013

If You Wear That Velvet Dress

Med tiden blir förhållandet mellan Lewis och Krieps destruktivt, fyllt med avsky, frustration och dåliga kompromisser. Anderson vet när volymen skall skruvas upp och den laddning han åstadkommer i varje scen är helt makalös. Phantom Thread är mindre dramatisk än There Will Be Blood, det finns inga storslagna sekvenser som den då oljetornet tar fyr och blir till en helveteseld, men Phantom Thread är – trots sin lågmälda karaktär, betydligt mer spännande än något annat som Anderson gjort. Filmen har till och med lite humor som agerar som bra andrum i denna väldigt syrefattiga miljö.

Paradoxalt nog så är ett av Phantom Threads teman också om nakenhet – trots att filmen till stor del, bokstavligt talat klär på folk. De två huvudpersonerna är både blottade och sårbara, de kan se varandras brister men inte sina egna. För att hålla grytan kokande så håller man igång pulsen genom att aldrig låta musiken tystna. Det är aggressiva stråkar och barocka kompositioner som fyller det tomrum som karaktärerna är oförmögna att kommunicera genom.

015

”She’s got the look” 

Phantom Thread står aldrig stilla, publiken fängslas omedelbart och alla de små sveken och intrigerna blir minst lika spännande som den mest explosiva biljakt. Vad som håller tillbaka filmen är ett slut som är snävt och lite obestämt, sedan uppskattar jag inte heller hur Paul Thomas Anderson i en sekvens hänger sig åt objektifiering av en kvinnlig karaktär som känns onödigt elak.

Modevärlden och engelsk societet har aldrig varit såhär spännande eller fängslande. Två fantastiska aktörer utgör ett fantastiskt par, som verkar bära med sig outtömlig intensitet. Fantastiskt foto, vacker musik och en regissör som för första gången vågar luta sig tillbaka gör en film som är lika dånande som ett massivt fyrverkeri.

Betyg 8/10  

Battle Of The Sexes Recension 

Publicerad den av
001

All images copyright and courtesy of 20th Century Fox

Emma Stone och Steve Carell ger oss både allvar och humor i en frisk och stark film. Skojfriskheten är stor ock likaså hjärtat, intelligent nog har man också befriat filmen från någon form av överdådighet.  

Det blir Emma Stones stora final för hennes två rekordår 2016 och 2017, men triumfen sker i modet att hon vågar dra sig tillbaka och visa upp helt andra sidor än tidigare. Filmen är också osedvanligt rolig och medryckande trots att det utan kunde ha blivit en  en pekpinnepekoral. Med ett aktuellt budskap, fantastisk värme och humor blir Battle Of The Sexes en fantastisk film som måste ses.

Få aktörer kan få en film av verkligen lyfta. Inte ens en samband trupp av vår nuvarande skådespelarelit kan komma ifrån minuspunkter som ett dåligt manus eller torftig regi. Det finns åtskilliga exempel på fantastiska skådespelare som krossats under diverse negativa faktorer. Men Emma Stone hör till den där lilla skaran som besitter så mycket värme, närvaro, charm och intensitet att hon kan lyfta upp inprincip vad som helst.

005

No Surrender 

Battle Of The Sexes spelar på dagsaktuella ämnen. Billie Jean Kings resa som tennisproffs till jämlikhetskämpe kunde inte ha kommit mer lägligt i en tid då vi läser om förskräckliga övergrepp mot unga kvinnor. Jag har haft en viss oro kring att Battle Of The Sexes kunde ha blivit övertydlig och skrivit sitt budskap på publikens näsa. Istället så har man sluppit undan det problemet genom att presentera filmen som en mycket genuin dramakomedi.

Där andra filmer i samma tematiska landskap oftast kan bli ointressanta moralkakor där man hanterar både sitt drama och budskap klumpigt – som North Country och nu senast Suffragette, två filmer som helt tappade bort sig och närmast använde sina viktiga ståndpunkter som en dålig ursäkt för två väldigt dåliga filmer.

012

All The Way

Regiduon Jonathan Dayton och Valerie Faris är ytterst medvetna om hur försiktigt de måste gå fram, delvis för att kunna skapa en film som både resonerar med den aktuella debatten kring allas lika värden, men också en historia som roar och berör. Balansgången sköts fantastiskt och Battle Of The Sexes är många gånger förvånande rolig och lättsam.

Steve Carell gör ett både avskyvärt men mångbottnat porträtt av den åldrande fossilen Bobby Riggs, en man som får representera ett samhälle som klassar kvinnor som klena objekt. Riggs skryter mer än gärna om sin egen briljans och känns nästan skrämmande aktuell då vi mottar nyhet på nyhet om trakasserier och övertramp. Men trots denna bitvis groteska personlighet så vågar Dayton och Faris göra karaktären till mer än bara en antagonist. Flera scener ger Riggs en mänskligare sida där han kämpar mot ett spelberoende samtidigt som han försöker hålla ihop ett allt mer misslyckat förhållande med sin fru. Detta gör att filmens både berättelser blir intressanta där väldigt lite känns som utfyllnad.

027

Lightning Bolt 

Och så har vi ’’the heavy weight champion’’ herself… Efter La La Land hade Stone utan problem kunnat kopiera sin fantastiska insats och leva gott på en slags fantomprestation de närmaste åren. Allt det där kan vi dock avskriva, den här insatsen är sansad och återhållen. Billie Jean King har på senare tid pratat om sina svårigheter att visa känslor då hennes fokus helt och hållet låg på tennis. Stone gör King till en karaktär med integritet och en intern strid där hon tyst måste brottas med sin sexualitet men även pressen att behöva bli en representant för hela det kvinnliga sportsamfundet.

Men tillskillnad från tårdrypande dramatik och långa träningssekvenser i bästa Rocky-anda, så får vi se en karaktär som växer i sin ensamhet. Andrea Riseborough som spelar Kings älskare kompletterar Stone med en ödmjuk och vänlig själ, som även hon kämpar mot dåtidens snäva synsätt. Trots alla bollar i luften med flera olika sidospår så vandrar man elegant på den här tunna linan.

Det finns en och annan kliché som närmast känn som kutym i en sportfilm. De där överdrivet dramatiserade replikerna och pompösa scenerna – där hela världen kan förändras genom en enda gest, finns på plats. I en såhär intelligent och vass film behövs inte dessa typer av platta inslag. Sarah Silverman är som alltid en smärre plåga med sitt enerverande och monotona skådespel.  Men det är ett litet minus i en annars helt fantastisk film som både värmer och engagerar.     

Betyg 8/10 

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri Recension 

Publicerad den av
007

All Images Copyright Of 20th Century Fox

Martin McDonagh rustar upp och levererar ett Fargo doftande drama som vägrar att släppa taget. Frances McDormand är i sin tur strålande i huvudrollen och sällan har vi sett ett mer distinkt porträtt av en småstad.   

I den här världen kan tydligen allt hända, även att lära en ’’gammal’’ hund att sitta. Martin McDonagh skrotar allt från sin – enligt mig, värdelösa debut In Bruges och tar inspiration från moderna klassiker som Fargo och skapar en film som helt och hållet fokuserar på sina karaktärer utan pretentioner eller omvägar.

Det är ganska obegripligt att inse att Martin McDonagh – mannen som blev känd och Oscarsnominerad för en av 2000-talets absolut löjligaste filmer, nu har gjort en stämningsfull och fokuserad dramathriller med komiska inslag.

Mina personliga problem med In Bruges kan fylla flera pärmar, men det primära felet var McDonaghs försöka att skapa humor, allt kändes gapigt och jobbigt, det kan jämföras med när Guy Ritchie försökte kliva in i samma finrum som Martin Scorsese med katastrofen Revolver. Hela In Bruges är ett löjligt och otroligt plågsamt försök till att göra intelligent och rolig gangsterfars.

McDonaghs sista film – Seven Psychopaths, torde jag inte ens se. Och förväntningarna för Three Billboards Outside Ebbing, Missouri har varit låga, mycket låga. Den oändligt långa titeln och att man valt att klassa filmen som en komedi signalerade att något hemskt -återigen, var i görningen.

006

Har växt upp på vägen 

Men någonstans på vägen till småstaden Sylva i North Carolina – där filmen spelats in, så verkar McDonagh har gett sig själv en örfil och bestämt sig för att växa upp. Istället för att på klumpigt vis implementera galghumor och frustrerande fånig dialog, så kommer ’’humorn’’ denna gång från olika bisarra situationer, som inte på något sätt känns forcerade eller konstruerade.

Om man får ta till ett så fint ord som organiskt – så funkar humorn här som en liten andningspaus i en film som annars är mörk och tjock som tjära som just skall impregnera en gammal träbåt.

Själva miljön är lik True Detective och Fargos ödsliga och hotfulla landskap, men här är allt lummigt, grönt och omgett av skog som agerar som murar där karaktärerna känns isolerade. Detta trots att flera scener tar sin plats i öppna landskap.

001

Något mörkt och hemskt 

I den här lilla småstaden ruvar något mörkt, trots det idylliska landskapet så verkar någonting ta luften ur den lilla staden, händelserna centrar sig till stor del kring en gata med hus som är hämtade från HBO serien Deadwood. Den här platsen är avskuren från allt och alla, lagar är till för att tolkas inte följas, saker och ting som strider mot normen är en fara som bör försvinna.

Personerna vi möter är lika förstörda och slitna som de förfallna husen och de nedbrutna idéerna om den amerikanska kärnfamiljen. Frances McDormand gör ett otroligt kraftfullt porträtt av en numera ensamstående mor som kämpar med både jobb och sitt förhållande till sin son, hon bär med sig en tydlig men personlig moral som hon låter alla i staden få se prov på.

Den katastrofala Villebråd försökte med en liknande premiss, där en ensam äldre kvinna tvingas slåss mot ett etablissemang, där var striden ensidig och ointressant, mycket till följd av ett uselt manus och en av årets jobbigaste skådespelarinsatser från Agnieszka Mandat-Grabka.

McDormands porträtt är långt ifrån sympatiskt, tvärtom, men hennes inre konflikt som pendlar mellan att stilla sörja eller aggressiva slå tillbaka är helt otrolig att beskåda. Hon spelar aldrig över eller verkar besatt av att ta hem en Oscarsnominering, hon förmedlar allt genom ett kroppsspråk och ansikte som uttrycker allt.

pressbild_59f9ca7cd78d1.jpg

Lägger ett pussel 

Martin McDonagh lägger ett pussel genom hela filmen, karaktärer som till en början verkar ensidiga och platta förvandlas till sargade och förstörda personer som behövt ge upp sina minimala aspirationer för att kunna leva vidare. Mordgåtan som presenteras tidigt i filmen är aldrig relevant, det är katalysatorerna på vägen som är centralt.

Ingen här vill se in i den mörka gränden där ett rop på hjälp kommer ifrån.

Livet har redan tagit slut för de här människorna, även de yngsta är enabrt snarlika kopior av sina äldre. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri ger en bild av småstaden då den är som värst. Klaustrofobisk, intolerant för förändring och helt cementerad i fördomar och rasism.

Att leka med förväntningar kan vara bland det mest effektiva en regissör kan göra, och det är verkligen påtagligt här. Ingeting följer någon utstuderad väg, alla detaljer spelar roll, vändningarna är inte stora eller dramatiska.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE OF EBBING, MISSOURI

Besvärlig rollbesättning 

Det är därför lite besynnerligt varför rollbesättningen inte går emot den typiska normen,  John Hawkes och Woody Harrelson har gjort dessa roller och filmer ett flertal gånger i sina karriärer. Deras närvaro är faktiskt det som får mig att inse att detta är ett fiktivt Hollywood verk. Prestationerna de levererar är sannerligen inte dåliga men de känns aningen distraherande i en film som annars förför hela publiken.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är en effektiv, kraftfull och medryckande berättelse som ger mig hopp om att hopplösa filmskapare kan vända på sin skutan Det är utan tvekan en av årets mest minnesvärda filmer.

Betyg 8/10 

Thor Ragnarök Recension 

Publicerad den av
CRE-14261_R.jpg

All Images Copyright Of Walt Disney Studios 2017

En explosiv och glädjande åktur som inte håller tillbaka med sin humor eller lösa och lediga attityd. Det saknar tyngden och helheten för att kunna placera bredvid det bästa som Marvel gjort, men istället är det en av studios roligaste och mest underhållande filmer. 

Hur fixar man till en filmserie som aldrig riktigt tagit världen med storm ? Jo, man anlitar en vild och galen regissör från Nya Zeeland – Taika Waititi, man klipper hjältens hår och laddar filmen med humor och distans. Resultatet är inte oförglömligt men helt skamlöst underhållande.

Filmerna om den nordiska guden Thor har alltid setts som Marvels svarta får, de har genererat tillräckligt med inkomster för att motivera till uppföljare, men ingen av filmerna har lämnat ett riktigt djupt avtryck tillskillnad mot Captain America: Civil War eller Guardians Of The Galaxy. Thor The Dark World är utan tvivel den sämsta Marvel Studios filmen någonsin, en trött och energilös historia som kan stå som ett exempel för hur slentrianmässigt och tråkiga Marvels filmer hade kunnat bli om de hade legat på latsidan.

”The Western Shore”

Marvel Studios insåg att något radikalt behövde ske, efterfrågan att se en Planet Hulk film – en av de mest älskade serietidningarna om världens (?) starkaste hjälte har länge legat önskelistan för fansen. Detta visade sig vara en omöjlig dröm pga rättighetsskäl.

Den berättelsen tar Hulken ut i i rymden och en ogästvänlig diktatorisk planet där han både möter kärlek och förakt. Författaren Greg Pak ger den store starke gröne bamsen en tärd själ och en bitterhet över sin exil.

I Thor Ragnarök har man svetsat samman de båda karaktärerna – Thor och Hulken, och nyttjat element från Planet Hulk storyn. Det kan tyckas som att man skapar ett monster i Frankenstein anda, med olika delar och stygn för att hålla ihop det hela, men det är förvånande hur bra filmen väver samman de här två skilda berättelserna.

Taika Waititi visade upp en udda förmåga att skapa underhållande vansinne i Hunt For The Wilderpeople. En film som inte har några spärrar eller hämningar. Lite av de vansinnet har smittat av sig här.

CRE-34320_R.jpg

Spretigt och obekvämt i början 

Till en början känns Ragnarök spretig och obekväm. Waititi har gjort stora ändringar i Thors karaktär, från att ha varit teatralt bombastisk är han nu en skojare som tar luften ur andras monologer och ödesdigra scener. Jag känner knappt igen mig och blir genast orolig för vart detta kan landa. Och själva starten innan flygplanet lyfter är skakig och läskig. Humorn som alltid varit en del av Marvel Studios filmer får den här gången ta över alla kontroller. Vi bombarderas av underfundiga gliringar, parodiska kommentarer och ett stort mått av självdistans.

Det kan låta både ensidigt och billigt, men Waititi gör ett otroligt bra jobb med att ledsaga  publiken i stämningen och tempot. Tillslut får man till ett flyt som passar filmens bullriga framtoning. I en film där märkliga kreatur och en sminkad Jeff Goldblum tar plats måste ett mått av humor in.

CRE-10797_R.jpg

Sanslös underhållning 

Ragnarök är en otroligt underhållande film, Waititi håller igång ett snabbt tempo som sällan stannar av, han har till och med mod nog att inte låta action sekvenserna bli allt för långa och utdragna. Finalen är till och med lite snopen, Marvel verkar ha insett problemen i sina tidigare verk där den tredje akten enbart varit en enda stor explosion där man tappade bort sina karaktärer. Det är rent ut sagt beundransvärt att våga hålla tillbaka på konfekten och effekterna vid en punkt i filmen där man kunde ha dränkt publiken i stök och bök.

Visuellt så fortsätter man sitt segertåg från Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy, Thor Ragnarök har gjort sig av med föregående filmers överdrivna färgpalett och texturlösa foto som fick kostymer och miljöer att se billiga ut. Den mytologiska platsen Asgård har aldrig sett så här bra ut, på gladiator planeten Sakaar använder man gråa nyanser och slänger in färg på ett mycket smart sätt.

MRK0005_comp_v010_020442_hires.jpg

’’Still mad…’’ 

Chris Hemsworth och Mark Ruffalo har efter alla dessa år byggt upp en mycket bra kemi som tar karaktärerna i en annorlunda riktning. Ruffalos Hulk får några betydligt bättre dramatiska scener än de man krystat försökte få fram med Scarlett Johanssons Black Widow i Avengers The Age Of Ultron. Tessa Thompson är  fantastisk som den stenhårde krigaren Valkyrie. Serietidningsversionen är en blont bombnedslag som tar alla typer av stereotyper om vikingar och blonda nordbor till sin spets. Här blir karaktären en härdad och utmärglad figur som gett upp den romantiska bilden kring död och ära. Marvel går fortfarande i bräschen för tuffa och värdiga kvinnliga karaktärer som inte behöver spela på sin sexualitet.

Jeff Goldblum är helt bindgalen som The Grandmaster, ett gökur som värderar sitt ego och excentriska natur mer än något annat. Tom Hiddleston verkar ha roligare än någonsin, Loki är fortfarande en självupptagen och ynkrygg men också mänsklig i att han första gången inte kontrollerar sitt eget öde. Den enda felande länken i skådespelet är faktiskt Cate Blanchett. Detta är en roll som Oscarsvinnaren borde kunna hantera i sömnen, hennes dödsmaskin Hela får ett par riktigt diabolisla tillfällen, men Blanchett känns stel och ointresserad. Alldeles för många gånger känns det som om hon enbart spelar på rutin. Enligt en intervju menar den – privat, som alltid sura och ofta tramsiga skådespelerskan, att hennes barn är det största skälet till hennes medverkan. Den slappa attityden märks av och Hela förblir överdriven med samtidigt tam.

Men jag förblir förstummad över hur Marvel gång på gång klarar uppgiften att leverera filmer med karaktärer vi känner sedan tidigare men ändå hålla dem vitala och spännande.

CRE-19017_R.jpg

Risktagande som fungerar 

Med alla dessa riskmoment – den breda humorn och den fräcka designen för scenografi och rekvisita så står Waititi stadigt kvar på marken. Han vet vad som är av relevans. Med ett stort leende på sina läppar gör han en film om något så grymt och blodigt  som världens undergång till en varm och härlig upplevelse som roar stora som små. De fantastiska 80-tals referenserna som det dånande synth-soundtracket gifter sig perfekt med fantastiska bilder av kaotisk action. Och vid ett tillfälle måste jag nästan hoppa ur stolen och applådera av glädje.

””We are your overlords”

Thor Ragnarök lämnar inget djupt bestående intryck som den fantastiska dramatiken i Guardians Of The Galaxy Vol. 2 eller Doctor Stranges omvälvande resa i det mystiska. Lite mer krut hade kanske behövts för att verkligen knäcka publiken.  Vissa hållpunkter bockar man av alldeles för snabbt och vid ett litet tillfälle stannar filmen upp helt och hållet.

Men åkturen är så fantastiskt rolig att man inte kan klaga på en och annan luftgrop. Marvel avslutar år 2017 med action som numera verkar vara patenterad i deras segertåg som innebär att dominera den perfekta actionfilmen.

”Valhalla I’m coming !”

Betyg 8/10 

Pearl Jam Let’s Play Two Recension 

Publicerad den av
Credit Danny Clinch 1

All Images Copyright Of Danny Clinch 2017

Danny Clinch har gjort det ’’Almost Famous’’ Cameron Crowe misslyckades med att fånga ett av världens bästa band… 

Att skildra ett band som man har en odödlig relation till är inte lätt. Pearl Jam är en helt unik situation i musikindustrin, de kom och slogs mot Nirvana, drog sig ur rampljuset och satsade allt på att bry sig om sin musik och sina fans.

Jag har tyvärr bara sett Pearl Jam två gånger live, den första gången var i ett sommarvarmt Berlin där jag såg ett band som överträffar det mesta. Finalen med den fantastiska Alive och covern på Neil Youngs Rockin In The Free World kommer aldrig lämna mig. Pearl Jam har också en otrolig publik som samlas under deras Ten Club, en plats där vi alla är en enda stor familj som mer än gärna delar taxi på vägen från konserten, bjuder på en på dryck och omfamnar allt och alla.

Credit Karen Loria

I spåren av en misslyckad dokumentär 

Cameron Crowe gjorde för sex år sedan en dokumentär i och med att bandet fyllde tjugo år. Det var en rörig och ofullständig film som inte på något sätt var tillfredställande för varken kalenderbitare eller nybörjare. Förutom det helt fantastiskt underhållande inslaget av bandets katastrofala framträdande på MTV Singles där Eddie Vedder (kraftigt berusad) blir rasande och sliter sönder hela scenbygget, så är filmen en skrämmande tafatt sammanfattning av ett av världens bästa band.

Nu har man kastat ut Cameron Crowe och istället tagit in fotografen Danny Clinch som fotograferat bandet och dess medlemmar tidigare. Resultatet är en fantastisk film som fångar ett band och stad som är nära att implodera av extas och förhoppningar.

Sedan ett par år tillbaka har jag blivit helt besatt av amerikansk sportkultur, tillskillnad mot vårt Sverige där barn tvingas se på våldsamma huliganer som mer än gärna slår ihjäl varandra, så präglas den amerikanska scenen av en stor respekt för de konstgjorda familjer som ofta blir till under diverse sporter som amerikansk fotboll eller baseball.

För ett år sedan så var basebollaget Chicago Cubs igång med en sällan skådad revanschturné, där de såg ut att kunna vinna världsmästerskapet på första gång på över etthundra (!) år. Samtidigt hade Pearl Jam bokat in två gigantiska konserter på anrika Wrigley Field, en av USAs äldsta arenor. Detta var samtidigt som hela Chicago var eld och lågor över att ett lag – som sagts varit under en förbannelse, äntligen verkade gå mot seger. Sångaren Eddie Vedder är själv från Chicago och en fanatisk Cubs fan som stått vid laget hela sitt liv.

Credit Danny Clunch 5

Dubbel extas 

Danny Clinch har valt att foga samman extasen över konserterna och galenskapen i staden över Cubs framgångar. Musiken och bilderna från firandet av seger på seger blandas ihop med stark dramatisk effekt. När Clinch filmar Murphy’s Bleachers – en bar som Vedder frekventerat hela sitt liv, och visar relationen mellan barägaren och den världskända sångaren för att sedan klippa till den fantastiska balladen Elderly Woman Behind The Counter In A Small Town skapas ett fantastisk ögonblick som både är exalterande och emotionellt.

Just de här två kvällarna är Pearl Jam som bäst, de är en sammansvetsad maskin som spelar så intensivt att man häpnar. Deras rykte som ett av världens bästa live band har fångats i den furiösa uppvisning. Eddie Vedder böjer sig över mikrofonstativet och gitarristen Mike McCready verkar vara besatt av högre makter då han spelar sina solon.

Vi får även ett par inblickar i repetitionerna på taket till Murphy’s Bleachers där vi får ett par mycket stämningsfulla versioner av den helt knäckande vackra balladen Thumbing My Way och The Ramones covern på I Believe In Miracles.

Credit Danny Clinch 2

Fångar bandet 

Clinch har gjort en film – som trots ganska få intervjuer med bandet, fångar Pearl Jam på bästa sätt. Ett band som struntar totalt i att framhäva sig i media eller framstå relevanta för att nå kommersiell framgång. Det är en rockmusik som nästan ingen artist kan mäta sig med. Men konsertens starkaste ögonblick sker då den före detta New Orleans Saints spelaren Steve Gleason kommer upp på scenen.

Gleason är idag helt förlamad till följd av ALS, och var en nyckelperson att dra igång Ice Bucket Challenge. Gleason som fick intervjua bandet för ett par år sedan då de släppte albumet Lightning Bolt gjorde en av de mest kraftfulla stunderna för bandet där Vedder tårfyllt talade ut om den tragiska relationen med sin biologiske far.

Den spektakulära sången Inside Job introduceras av Gleason och spelas sedan i en otrolig tappning. Där någonstans så behöver jag inte längre fundera kring varför Pearl Jam tillsammans med Bruce Springsteen är det bästa musik har att erbjuda.

Credit Danny Clinch 3

Saknas ett par spår 

De enda invändningarna jag kan komma med är att det sakans ett par spår som Do The Evolution och Rockin In The Free World, dessa kommer dock återfinnas på de bootlegs som bandet släpper officiellt och speltiden hade förmodligen behövts ökas på med ett oräkneligt mängd med timmar, något som hade förstört filmens mycket effektiva dramaturgi.

Att dessa magiska kvällar finns att återuppleva för oss som inte var där är en sann gåva.

”It’s evolution baby !” 

Betyg 8/10 

Ghost På Gröna Lund 29-09-2017 Recension 

Publicerad den av

ghost_fbdela

En mycket tight och underhållande åktur får stå som avslutare för sommarens konserter på nöjesfältet Gröna Lund. Omgivningen är knappast som gjord för denna melodiska djävulsrock, men Ghost struntar fullkomligt i detta och ger – nästan, allt det har.  

Om man bara ser till det ytliga så kan Ghost verka vara ett potpurri på hårdrockens allra mest utslitna klichéer och fördomar. Den gotiska framtoningen med lätta helvetesinslag och bandets utstyrslar känns till en början lite fånigt. Numera har bandets framgångar lett till att de nått en hipster-statuts, en mycket ovanlig position för ett Heavy Metal band. Och med den enorma mängd attiraljer och prylar som finns att köpa med bandet, så kan det hela verka vara en enda stor merchandisemaskin.

Melodiska monster 

Men under den mörka ytan och de fräcka maskerna så återfinns ett band som både har drivkraft, energi och stor musikalisk förmåga. Och det har växt snabbt, väldigt snabbt. Gröna Lund är närmast överbelastat med en bred publik där småbarn ränner runt med masker och t-shirts med bandets igenkännbara logga.

Konserter på ett öppet nöjesfält där folk gallskriker mer från åkturen ’’Fritt Fall’’ än då frontmannen Papa Emeritus III gör en Bruce Dickinson manöver och försöker få igång publiken, är inte heller idealt. Fokuset på själva spelningen är inte heller det som i första hand prioriteras, intressenivån ser ut som ett diagram från ett oscilloskop.

Ghost verkar dock inte särskilt berörda av denna splittrade spelplats, de trycker på rejält med sin tunga men mycket melodiska hårdrock. Efter otaliga konserter runt jorden så är detta nu en mycket sammansvetsad grupp som både spelar med stor teknik men även stor glädje.

Inga M&M 

Ryktet – eller snarare nyheten, om medlemsbyten och stridigheter i de hemliga rummen bakom rampljuset känns inte heller särskilt närvarande ikväll. Trots den teatrala showen och estetik som lånar från alltifrån Iron Maiden till de mest psykedeliska Beatles videos, så är Ghost ett band utan särskilt stora egon på scenen. Det understryks såklart av anonymiteten hos de maskerade musikerna, men man tillåter tex aldrig långa och tråkiga solon eller dryga pretentioner någonsin ta plats. Det är på så sätt nästan en motreaktion till en genre som under 70-80 talet var nära på att sluka sig själv i divalater och godis sortering.

Mellan två faser 

Ibland känns det som att bandet försöker sitta på två stolar, som att de inte är helt säkra på om de vill skapa en massiv arenashow eller en intim kväll på den lokala klubben. Mellansnacken från Emeritus känns i vissa länge publikfriande och andra busigt fräcka, mer designade för en mindre miljö. Längden på knappt 90 minuter känns också lite knapert, detta är en grupp som har flera suveräna covers på allt från ABBA till The Beatles som alla skulle passa perfekt som extrakrydda till en kväll som denna på bandets hemmaplan.

Och nog kan man se att det snart är dags för bandet att ta steget förbi de små spelplatserna och inta arenor som Madison Square Garden eller The O2 i London. Att föreställa sig explosioner i låtar som Year Zero och Square Hammer med tusentals skuttandes galenpannor samlade under ett tak ger faktiskt rejäla rysningar.

Det steget kanske blir om ett, två eller… ja, ni förstår, men vad som än sker härnäst i denna framgångssaga så står det klart att Ghost sedan länge kastat ifrån sig fördomarna om att bara vara en gimmick, världsherraväldet i hårdrockens land är inte långt borta nu.

Betyg 8/10    

Bäst: Year Zero är precis så svulstig, pompös och mäktig som bara hårdrock kan vara.

Sämst: Den korta längden och den bökiga och trånga betongplanen som är Gröna Lund.

Uncharted: The Lost Legacy (Single Player) Recension  

Publicerad den av
sixsxy7

Copyright Sony Entertainment/Naughty Dog 2017

Testad på en Playstation 4, EJ PRO 

I ett rafflande och nervpirrande sidospår från Nathan Drakes äventyr, så visar Naughty Dog upp sina  absolut största styrkor. Detta kan vara ett av seriens absolut starkaste uppvisningar. 

Ingen kan egentligen säga emot följande påståenden om utvecklaren Naughty Dog; fantastiska berättelser med varma och sympatiska karaktärer, spjutspettsudden av världens bästa teknik och design.

Presentationen har sedan Jak-serien varit närmast perfekt. Naughty Dog har en otrolig förmåga till att få digitala karaktärer att kännas som delar av ens egen familj. Elena Fisher, Victor Sullivan och nu senast Drakes bror Sam, hör alla hemma i spelhistoriens finrum.

En serie med både positivt och negativt bagage 

Uncharted-serien har gjort sig känd för att placera sina spelare mitt i den bästa av actionfilmer. Alla har sin favorit, men sekvensen i Uncharted 4: A Thief’s End där spelaren släpas bakom lastbilar och frenetiskt försöker ta sig upp på flaket, för att senare hoppa mellan olika bilar, är mitt personliga favorit minne.

Men i och med dessa stora iscensättningar, följer också en hel del problem för spelmekaniken. Trots att man gjort ambitiösa försök till att bryta upp den mycket linjära strukturen, så kan Naughty Dogs spel kännas lite som snygga korridorer där man tvingas att gå framåt.

I del fyra försökte man öppna upp sin spelvärld, men det resulterade snarare i att tempot förlorades. I ett annat spel hade ett sökande efter rätt utgång känns naturligt, men när jag spelar vad som egentligen kan klassas som en äventyrssimulator, så finns det inget värre än när jag som spelare möts av stagnation.

Försöken till att sänka tempot kändes snarare som en stor klumpig pausmeny, pusslen är lite för långsamma och invecklade för att hålla uppe flåset. Och de ständiga plattforms kollapserna blev nästan löjliga.

Så för min egen del har det varit svårt att helt knäböja inför en serie som jag enbart kan beskriva som splittrad.

cq6epa4

Copyright Sony Entertainment/Naughty Dog 2017

Aldrig varit så polerat 

Men med The Lost Legacy har man löst flera av tempo problemen genom att göra spelet kortare. A Thief’s End gick på konstgjord andning under hela sin tredje akt, där spelaren tvingades flytta lådor, åka runt i en seg båt och utföra ödesskutt minst en gång för mycket.

Här jobbar man med halva speltiden, och det gör att man helt har tagit bort övervikten. Istället för att stanna upp och konstalt försöka klämma ut fler timmar ur speltiden, kör man på som en ångvält.

Redan i introduktionen blir det tydligt att vi kan glömma att få andrum eller ens tillfälle för någon reflektion. I ett makalöst renderat Indien får vi se de grafiska musklerna spännas. Återigen har Naughty Dog skapat det vackraste spelet (hittills) som vi någonsin sett, och detta på en vanlig PS4. De små animationerna som när Chloe rättar till sitt hår eller att byter vapen, är bara små exempel på en sällan skådad fingertoppskänsla för både grafik och design.

De vidder vi får se som indiska skogar och dess animaliska befolkning, får mig att helt stanna upp och dra efter andan. Även om grafik inte är allt i ett spel, så är det en viktig komponent för ett verk som är så beroende av trovärdighet och närvaro.

Sedan har vi ljudet, som är en otrolig uppvisning. Spelaren slukas upp av naturen, vinden som blåser, leran som rinner av från jeepens hjul, smattret från maskingevären får det att slå lock för öronen. För alla er som är lyckligt lottade nog att ha en surrond rigg, bör överväga att sänka volymen om ni inte vill riskera att bli vräkta från er bostad.

uk6qrjf

Copyright Sony Entertainment/Naughty Dog 2017

Två suveräna huvudpersoner 

Den lite kortare speltiden kunde ha inneburit att karaktärerna fick stå i andra ledet. Men så är inte fallet, Chloe Frazer återvänder och slår sig samman med den kyliga och stele Nadine Ross – legosoldaten och antagonisten från Uncharted 4. Tillsammans utgör de en fantastisk duo som med hjälp av det skickligt skrivna manuset av Josh Scherr och Shaun Escayg, får dela på några av seriens varmaste och mest genuina ögonblick. Vissa konflikter och dispyter löses kanske lite väl snabbt, men vi diskuterar faktiskt ett actionäventyr här och inte en uppsättning av Scener Ur Ett Äktenskap.

Genom att välja två kvinnor i huvudrollen får man fram en helt annan dynamik än den Nathan Drake hade med sina närmaste. Dialogen som sker i transportsträckorna i den skramliga fyrhjulsdrivna jeepen, är värmande och charmig, jag skulle till och med kunna kalla den finstämd.

Att låta Chloe Frazer få stå som huvudperson ger också lite nytt liv till serien då Drakes berättelse redan kändes komplett i och med del tre. Som alltid så levererar Claduia Black ett helt fantastiskt porträtt av Chloe, hon är precis lika charmig, slug och vass som vi minns henne.

Det låter som om Cate Blanchett tagit på sig äventyrsskjortan och hängt på sig automatkarbinen, detta om Cate Blanchett hade varit kapabel till att släppa sitt uppblåsta ego och giriga sökande efter mer ytliga hyllningar. Vid Blacks sida står kameleonten Laura Bailey som tar Nadine Ross från en ganska argsint skurk till något mer mångbottnat och empatiskt.

zlzfmto

Copyright Sony Entertainment/Naughty Dog 2017

Problemen kvarstår 

Spelmässigt har det inte skett några enorma förändringar, skjutvapnen är fortfarande lite för klena och vissa fiender har en tendens att kännas som skottsäkra bunkrar. Och Plattformspartierna framkallar en rejäl svindelkänsla, särskilt då man omges av rasande byggnationer och kulor som viner förbi en.

Med detta betyder också att de problem som fanns i Uncharted 4 består. De där tillfällena av stagnation slår till lite för ofta, ibland är det otydligt om jag skall hoppa fram eller enbart klättra ned. Och även om det kan verka som om den öppna hubbvärlden inger en känsla av total frihet så är den enbart en kuliss som inte tillåter någon form av fritt utforskande. De återkommande puzzlen är lite för bökiga för att inte kännas som vägspärrar. Finalen är som koncept helt genial, men tyvärr så kommer spelmekaniken emellan och gör vad som kunde varit årets häftigaste actionsekvens till lite av en blandad kompott.

Men allt som allt är Uncharted: The Lost Legacy en makalös åktur som faktiskt vinner på att bara vara hälften så långt som sina föregångare. Jag sitter som klistrad fram tills eftertexterna och  hoppas på att Naughty Dog fortsätter göra dessa mer koncentrerade upplevelser. Det är smart, koncist och helt gastkramande.

Betyg 8/10

Lady M Recension

Publicerad den av
LADY M 5A9318 copy.jpg

Copyright Nonstop Entertainment 2017

Regissören William Oldroy gör en kolsvart och omskakande film som sticker ut rejält i en genre som vägrar bryta mot normerna. 

Genren kostymdrama är problematisk. Precis som med Kalle Anka på julafton eller Ivanhoe vid nyår, så skall vissa saker bara infinna sig. Detta innebär i sin tur att filmskapare sällan kan ta ut svängarna då man tvingas till att följa strikta riktlinjer som tex tidsenliga kostymer och dialog.

Med med Lady M lyckas man uppfylla dessa krav samtidigt som berättandet känns modernt och effektivt. Oldroy gör det som Andrea Arnold försökte med i sin filmatisering av Wuthering Heights. Arnold ville gärna göra ett kostymdrama som lånade flera inslag från hennes diskbänksrealism från filmer som Fish Tank, för att sedan placera dem i ett viktorianskt England. Resultatet blev istället distanserat och obönhörligt segt.

Ett mörkt monster 

Men William Oldroy har valt att enbart ta med sig ytan, med stora vidder och engelsk dimma. Den underliggande strukturen och tempot är som lånat från en modern thriller. Flera modiga beslut har tagits, som att reducera musiken till tre små stycken som är så korta att ett andetag kan kväva den.

Om förra årets Love And Friendship är den traditionsenliga och fega kostymfilmen, så är detta rebellen som bullrar in och ignorerar alla former av stela spelregler.

Den nästan 200 år gamla romanen av Nikolai Leskov, tar inspiration från William Shakespeares klassiska pjäs Macbeth, och flera tematiska likheter återfinns. Den hungrande girigheten efter hedonism och manipulation samt vanföreställningar om ett bättre liv. Det är alltid lika fascinerande att se hur dessa inslag fortfarande utgör grunden för så mycket av nutida berättande.

Tät spänning 

Stämningen är tät och pulsen hög, även fast det är sparsmakat med både dialog och överdrivna emotionella uttryck, så förstärker dessa faktorer det obehagliga mörkret som vilar under den strikta och kyliga ytan.

Huvudrollsinnehavaren Florence Pugh gör aldrig sin karaktär Katherine till ett offer, trots flera instanser av psykologisk och fysisk misshandel. Istället låter hon ett ursinnigt raseri byggas upp bakom den sköra fasaden. Man ser små droppar av denna frustration sippra ut ur de små sprickor som orsakats av den fasansfulla omgivningen. Paul Hilton och Christopher Fairbanks är helt lysande som filmens motbjudande husdiktatorer.

Filmen känns extra känns aktuell i en tid där könsdiskriminering och kvinnohat ständigt uppvisas ute i samhället. Förtrycket och terrorn som Katherine utsätts för är genuint obehaglig och delger en viss empati mot henne då alla moraliska hämningar släpper.

Perfekt längd

Längden på 90 minuter är snudd på perfekt för denna kompakta historia. Spänningen och intensiteten vägrar att ge med sig och slutet sitter som en smäck. Här förvandlas historien till något ännu mer ondsint. Det blir en dramatisk laddning av ångest och förtvivlan som på ett närmast diaboliskt sätt slukar publiken i svek, övergrepp och lögner.

Lady M sticker ut hakan utan att för den delen bli självupptagen, en bedrift som få filmer lyckas genomföra.

Betyg 8/10