Etikettarkiv: Film

Skönheten och Odjuret (2017) Recension

Publicerad den av
013

Copyright Disney 2017

Trots enorma resurser och fantastiska biroller så lyckas inte Skönheten Och Odjuret skaka av sig en känsla av obekvämhet. Ett par scener bjuder på stor tillfredställelse, men för det mesta är det rejält fånigt.

Att se Skönheten Och Odjuret kan bara liknas med en opålitlig motorväg, som ibland är mjuk, men som för det mesta hugger till med dåligt väglag och gupp. För även om ett par sekvenser skänker den där patenterade Disney värmen och flera scener exploderar visuellt, så är helheten en bar och alldeles för ofta flamsig historia.

Jag hamlar själv i en både pinsam och intressant sits i och med denna recension. Som en av de få som inte såg Disneys animerade version från 1991 i de påtänkta unga åren. Istället går jag in relativt främmande, för samtliga vinkningar och tolkningar av sekvenser och musikaliskanummer.

Berättelsen är vad den är. Rak med tydliga definitioner av ont och gott. Där är det omöjligt att kritisera de självklara bristerna. Det riktiga fallet sker i filmens ständiga flängande mellan vad som kan kategoriseras som imponerande till rent värdelöst.

Långt ifrån elementärt Watson  

Så fort Emma Watson trampar in i bild börjar hela det filmiska bygget skälva. Watson verkar inte ha mognat eller brytt sig om att utvecklas sedan hon lämnade Hogwarts. Det är en porträttering som är iskall och helt omöjligt att ta till sig. Watson känns helt avstängd från övriga karaktärer. Vilket gör att romansen mellan Dan Stevens getabock till odjur blir helt obruklig. Stevens är dock rejält stoisk och så närvarande man kan vara bakom performance capture-pluppar.

Men när hela duken fylls av färger och dyra specialeffekter och Watson svarar med att se ut som Margaret Dumont från valfri bröderna Marx-film (ryktet går att Dumont aldrig förstod Marx humor) skär det i samtliga synapser.

Miserabelt

Disney har valt en adaption som behåller de musikaliska inslagen. Tyvärr funkar det sällan, då jag får obehagliga vibbar från Tom Hoopers gräsliga filmatisering av Les Misérables, med scen på scen som snarare liknar ett utdraget skämt. Man har helt och hållet glömt bort att vad som inom animation funkar väl, inte gör sig bra på spelfilm. Den klassiska sången om skurken Gaston, blir ett platt fall som för tankarna till Romance And Cigarettes av John Turturro, där man vältrar sig i trams och överdriven presentation. Efter att ha bevittnat perfekt balans mellan melodramen och ohämmad glädje i La La Lands mästerliga sånger, är detta ett rejält bakslag.

Här slår också Watson till igen med en sånginsats som ofta får mig att fundera på om en röstmaskin har varit framme och spökat, samt trimmat bort de mest falskklingande tonerna. Det finns bara en musikalisk scen mot finalen, där regissören Bill Condon får till precis rätt tempo och skådespel från en helt ljuvligt slemmig Luke Evans som den odräglige Gaston.

Men när det tillslut kulminerar i att bli en ren Fantomen På Opera hyllning får jag sätta mig i kraschposition.

Fuskbygge 

Specialeffekterna är också lika opålitliga som valfri hantverkare från TV4 programmet Fuskbyggarna.

Introduktionen bjuder på en komplett supernova i färger och väldesignade kostymer. Här hjälper det enorma IMAX-formatet till. Men sedan börjar det halta. För där alla sekvenser som tar sin plats inomhus (framförallt i det enorma slottet) genomsyras av en enorm känsla för detaljer och trovärdighet, blir alla delar utomhus katastrofalt fula. Det ser ibland så risigt ut – med sina platta kulisser och studiobelysning, att jag tyvärr måste jämföra det med Ella Den Förtrollade med Anne Hathaway i huvudrollen, ett betyg som inte på något sätt kan ses som bra.

Odjuret själv ser till en början helt godkänd ut, men när han träder fram ur mörkret och placeras under dagsljus, rasar illusionen ihop som en punkterad ballong på ett barnkalas.

Går till överdrift 

I många lägen slår också de visuella explosionerna över och tar an en form som liknar någon överdriven burlesk show i Las Vegas.

Men på slutet sker en liten uppryckning. Här bjuds på en helt fantastiskt fartfylld scen där de fantastiska birollerna som utgörs av Ian McKellen och Ewan McGregor, bland annat, lever loss och fyller salongen med finnes, humor och värme.

Och visst får vi en typisk Disney sentimentalitet som på ren råstyrka lyckas med att beröra minimalt.

Skönheten och Odjuret är i små portioner god familjeunderhållning. Synd då att vi får allt serverat på samma tallrik, med ett hot om eventuellt stryk om samtliga rätter inte sväljs hela.

Betyg 4/10 

Bäst: Ian McKellen, Ewan McGregor och vissa av de fantastiska kulisserna.

Sämst: Emma Watson och den ständiga viljan att leka Andrew Lloyd Webber.

Kong Skull Island Recension

Publicerad den av

037

En både innehållslös och flera gånger frustrerande tråkig historia, som inte ens underhåller i sina mest högljudda stunder. 

Efter tjugo minuter in i filmen ställer säkerligen många i publiken frågan; vad är poängen ?

På samtliga fronter misslyckas Kong Skull Island med de mest grundläggande ingredienserna för en film i genren actionäventyr.

För den actionhungrande bjuds det i bästa fall på ett segt knäckebröd med lite margarin som pålägg. För de yngsta och mindre luttrade, är filmens våld för obehagligt för att kunna avnjutas som en vass äventyrsfilm för familjen.

Genomgående känns det lika ogenomtänkt som då världens mest välkända apa, klättrade upp på tvillingtornen istället för Empire State Building, i den utskällda nyversionen från 1976.

Tappar bort hjärtat 

När Peter Jackson för över tio år sedan visade upp sin nyversion av King Kong, var åsikterna blandade. Kritiker pekade på att filmen var minst en timme för lång, och att Jackson gjort en höna av en fjäder.

Men för all syrlig kritik, så lyckades i alla fall Jackson med ett par essentiella grunder. Minnesvärda och empatiska karaktärer, med starka aktörer i Naomi Watts, Jack Black och en helt skogstokig Andy Serkis som köksmästare.

Hjärtat som Jackson visade upp gjorde de tre timmarna otroligt smärtfria. Allt detta har ignorerats för Kong Skull Island.

Ett evigt dunkande 

Vad som återstår är ett oändligt dunkande och mullrande, som inte lyckas registrera på någon mätare, speciellt inte emotionellt – en grundsten som alltid drivit filmer med karaktären King Kong ända sedan den första filmen från 1933.

Nu skall man givetvis inte jämföra Skull Island med någon av de tidigare versionerna. Intentionen är inte att skapa ännu en nytolkning. Men Jordan Vogt Roberts som står för regin, verkar också ha bortsett från faktumet, att en solid film bör ha något som kan beskrivas som puls eller struktur.

Många av scenerna som är menade att få oss att tappa hakan, faller framstupa rakt ned i rännstenen – som en överförfriskad b-kändis i skvallertidningarna. Mycket till följd av  platta av specialeffekter. Trots att filmens introduktion visar upp en plastig men fysisk produktion, slängs detta ut genom fönstret i och med entrén till den exotiska terrorn som utgör Skull Island.

Men innan vi ens når dit, så måste en helt bottenlöst tråkig introduktion pröva tittaren. Där en måttligt road John Goodman får stå för enormt lång och menlös exposition.

Infantil estetik 

Inte en enda gång förmedlas genuin spänning eller skräck. Med sina kraftigt mättade färger och maniska beroende av dåliga visuella trix, är det sannerligen ingen resa i första klass.

Det påminner i värsta fall om då Zack Snyder går loss med sin visuella nervgas i filmer som 300 eller Watchmen, och det inte menat som något positivt. I sina absolut sämsta stunder får jag känslan av att jag tittar på Jurassic Park 3, ett omdöme som säger det mesta.

Trots att Kong är större än någonsin, så förmedlar filmen inget handfast perspektiv som får oss att hisna åt skalan.

Roberts verkar också ha stora aspirationer som tar sig ut i scener som vill frammana Apocalypse Now, Predator och Avatar. Men goda intentioner hjälper inte när framförandet blir lika falskt som Meryl Streeps sång i Florence Foster Jenkins.

Och om man nu skall likna filmen vid något slags rovdjur som ståtligt jagar sitt byte, eller något som helst animaliskt – så är Kong Skull Island bäst jämförd med en fet duva på Sergels Torg som ointresserat tuggar i sig smulor.

Slentrian och åter slentrian 

För det mesta är det sömnig slentrian på alla fronter. Designen för monster och miljö känns lika spännande som en kanelbulle med svart kaffe på det lokala caféet. Det hjälps inte heller av en berättarstruktur som ofta är förvirrande och helt omöjlig att följa, med ett stressat hoppande mellan karaktärer som i sin tur inte går att särskilja från varandra.

Trots starka karaktärsskådespelare i Tom Hiddleston och Samuel L. Jackson, så är personerna de ombedes porträttera så intetsägande och platta att de lika gärna kunde stått som en anspråkslös kuliss. Den hyllade Brie Larson – gör ingenting för att lyfta min stora skepsis mot hennes minst sagt bristande skådespel. Larson verkar enbart kunna stirra förvirrat in i kameran för att sedan öppna eller stänga munnen. Förglöm allt vad personkemi heter, den aspekten är komplett stelopererad.

Samtliga porträtt är lika attraktiva som snö på midsommarafton.

Kong Skull Island är intetsägande och berövad från någon som helst personlighet. Något som inte har en chans mot en konkurrens som erbjuder samtliga beståndsdelar i lyxförpackning.

Betyg: 2/10 

Fråga: Kommer Larson verkligen kunna göra en bra Captain Marvel ?

Silence Recension 

Publicerad den av

001

En många gånger outhärdlig resa som kulminerar i en storartad final som förlåter det mesta. 

Martin Scorsese har gjort sin bästa film sedan Shutter Island. Efter att ha irrat bort sig i Hugo Cabaret och The Wolf Of Wall Street, tar en av filmvärldens största konstnärer kommandot igen.  Silence är prövande och bitvis alldeles för långsam för att kunna nå gudalika höjder. Men med ett självsäkert hantverk och ett helt magnifikt slut, är det en upplevelse som faktiskt motiverar ett biobesök.

Det är tydligt från första scenen – Scorsese vill hylla Akira Kurosawa. Estetik och komposition är som hämtat ur filmer som Ran och Kagemusha. Scorsese besitter efter alla dessa år en självsäkerhet i sitt hantverk som skänker filmen en kraftfull ryggrad, som i sin tur förankrar en berättelse som till stor del är abstrakt och otydlig. Han hindrar således att fällas av några som helst plågsamma pretentioner.

Kurosawa tills slutet 

Scorsese har tittat noga på Kurosawas sätt att få sina skådespelare att skapa stora gester utan att överdriva. Det baseras i en princip som innebär känslomässiga explosioner som ständigt hålls tillbaka – av filmens strama hållning

Tyvärr sköts inte balansen lika väl här som i skolexempel som De Sju Samurajerna. Andrew Garfield och Adam Driver saknar den tyngd och erfarenhet som tex gör Toshirô Mifunes insatser fullkomligt trollbindande. De har olyckligtvis också utrustats med rejält taskiga portugisiska accenter. Även den japanska delen av skådespelarensemblen känns som platta karikatyrer.

Att se Silence är en stor prövning av publikens tålamod. Tempot är mer eller mindre obefintligt, sekvenser dröjer sig kvar länge, det är en återgång till en klart måttligare hastighet som återfanns under 50-talets filmskapande.

En total golgatavandring

Vad publiken får utstå, i det många gånger provocerande tempot, i kombination med alla bakslag för filmens karaktärer, blir faktiskt en viktig del av berättandet när vi slutligen når målet. Det är slående hur Scorsese faktiskt använder denna på alla sätt plågsamma färd för att maximera det slutliga dramat.

Om inledningen till stor del är hämtad från Kurosawa, är filmens andra hälft någon slags alkemi mellan Werner Herzogs Aguirre – Guds Vrede och Samuel Beckettes Godot. Här börjar vandringen mot mörkret och filmen skiftar ton till något mer ondsint och sadistiskt.

Här skapas ett orubbligt hinder berättarmässigt, där filmen bokstavligt talar fryser. Det blir ett sista andetag innan dykningen mot den förlösande avslutningen. När den tredje fasen slutligen anländer, är det med en enorm tyngd.

Ett slut som heter duga

Efter timmar i smuts, sjukdomar och kollektiv bestraffning, ges vi en final som bara kan beskrivas som enastående.

Då känns alla timmar av stillastående och mandomsprov värd all möda. Det får mig att helt förtränga de stora problemen som Silence dras med; att speltiden kunde halverats, vissa ytterst tveksamma berättarknep – som manifesterar sig i ett speciellt gräsligt visuellt anspelande, samt att filmen saknar fokus de första två timmarna.

Genom att vara svårtillgänglig och ytterst krävande, är det svårt att hela omfamna Scorseses vision. Det är som en ännu mer trögflytande version av Alejandro González Inárritus  The Revenant, befriad från de delarna som kan benämnas som action betonade. Men finalen väger upp alla invändningar. Silence befäster sig då bland de absolut största stunderna Scorsese har gett oss, så enormt är det.

Betyg 7/10 

Logan Recension 

Publicerad den av

007

En virvlande tornado som drar med sig blodbad, känslor och enorm respekt. Efter så många år i ett träsk av medelmåttighet får Wolverine tillslut upprättelse. Logan kan flera gånger kategoriseras som det bästa X-Men serien har att ge.    

I sin suggestiva inledningen blir det tydligt vad Logan vill vara…

Mörk, våldsam och återhållet. Så pass återhållet att det till en viss mån kan kallas avslaget.

Men med ett pulserande tempo, suveräna porträtt från sina tre huvudrollsinnehavare, samt hänsynslöst våldsam action, placerar sig Logan som den bästa X-Men filmen sedan den eminenta X-Men 2.

Regissören James Mangolds bästa egenskap är förmågan att skapa rustika filmer. Den där riktiga finessen kanske saknas, men med mycket vilja och framförallt värme, har Mangolds bästa filmer blivit oemotståndliga – Walk The Line är fortfarande en förstklassig upplevelse.

Denna rustika och gedigna känsla fick aldrig ta sin plats i föregångaren The Wolverine. Men i och med att 20th Century Fox tillåtit Logan få passera in i samma barnförbjudna område som förra årets Deadpool, känns Mangold och hans visioner slutligen helt fria.

Ingen gimmick 

Från att tidigare ha varit delegerad till de lägre åldersgränserna och således mindre brutalt våld, har nu Wolverine bokstavligen talat släppts ur sin bur. Det är så pass våldsamt att de mest morbida delen av sinnena hånler. Och mot alla odds, lyckas det här mer ’’mogna’’ tillvägagångssättet, kännas helt naturligt och inte artificiellt påklistrat som någon dålig gimmick.

Förutom ett något forcerad användande av grovt språk i sin inledning, så känns det som om denna icke rumsrena version, har ett genuint syfte utanför falsk PR.

När Mangold drar i högsta växeln så är det med otroliga resultat. Vi får fantastiska jakter och närgångna slagsmål som är det bästa serien någonsin visat upp.

Alla insatserna ligger verkligen på bordet denna gång. Och istället för att darrigt lägga fram sina kort, så fullkomligt drämmer Logan ned näven i bordet, och får övriga spelare att skrika av förvåning.

Tre fantastiska porträtt 

Logan har blivit utlovad som finalen för Jackmans Wolverine – en karaktär som delvis inte går att föreställa sig med en annan aktör. Finaler brukar oftast innebära en svulstighet och därefter en viss känsla av klumpighet. Så blir inte fallet i Logan.

Istället för att expandera väljer Mangold att fokusera. Berättandet får cirkulera kring Hugh Jackman, en sylvass Patrick Stewart och så en mycket bra debut från Dafne Keen.

Jackman och Stewart får genast personkemin att koka. Efter åratal tillsammans, får vi en relation som delvis är tragisk, andra gånger humoristisk. Stewart skänker sin sedvanliga erfarenhet och scennärvaro, som en emotionellt förstörd Charles Xavier. Jackman fyller sin prestation med ilska. Unga Keen får helt förlita sig på mimik, och det fungerar fenomenalt.

Konstant reserverad och återhållen 

Det är faktiskt beundransvärt hur reserverad James Mangold är genom hela filmen. När tyglarna släpps så är det i koncentrerad och otroligt intensiv action, som trollbinder publiken i sin ohämmade massaker.

Visuellt hittar man hem snabbt. Den överdrivna mängden dåliga digitala specialeffekter från X-Men Apocalypse och The Wolverine (2013), får se sig dumpat till fördel för torra ökenmiljöer som producerar fram en brinnande törst. George Millers Mad Max: Fury Road står som stor inspiration för flera av de mest häpnadsväckande stunderna. Sedan svänger det om och tar istället en form som liknar börderna Cohens No Country For Old Men visuellt, med svarta ödelandskap där enbart annalkande och hotfulla bilar delger ljus.

Men till största delen är Logan ett drama, med karaktärer som bittert och nedslaget ser tillbaka på sina glansdagar med ett mindre förakt. Dramatiken får alltid leda istället för att vänligt följa med i dödsdansen.

Ett kvidande…… 

Inte en enda gång låter filmen sig distraheras av nostalgi eller trött tillbakablickande. Precis som filmens primära protagonister så vilar det en bitterhet över filmen – en positiv sådan. Man väljer helt att gå på T.S Elliot-linjen om ett kvidande istället för en explosion som avslut. Tempot har också dragits ned för att bättre gå i linje med denna mer tillbakadragna historia.

Olyckligtvis medför detta att Logan vid vissa tillfällen känns något för stapplande. För även om det ständigt pulserar, så blir filmens vilja att hålla det koncentrerat något problematisk, då det sällan innebär ett tillfredställande klimax.

Det blir ett stabilt tuffande – kontra en bränsleraket som går uppåt skyarna.

Ett visst mått av besvikelse inträffar också då filmen inte helt orkar fram till mållinjen.

Filmens avslutning påminner mer om slutet på en andra akt. Förvisso lämnas publiken med rejäl eftersmak för mer, men jag hade önskat att vi kunde fått ett något mer tillfredställande avslut, det kommer helt enkelt för plötsligt.

Logan är en gripande, extravagant våldsam och en X-Men film som utan problem kan kategoriseras som en kultklassiker. Cirkeln är nu sluten och det på bästa sätt.

Betyg 8/10

Hidden Figures Recension

Publicerad den av

0041

Bagatellartad men varm film med tre starka prestationer från huvudrollsinnehavarna

Ibland kan en obetydlig del av marknadsföringen vara så undermålig att den skapar omedelbar aversion. Hidden Figures blev – tragiskt nog, tilldelad en affisch som påminde om något halvsurt History Channel projekt, utan budget eller existensberättigande.

Man kan också anklaga filmen för att spela in bollen på en ytterst enkel planhalva, där man lyckas täcka flertalet aktuella frågor och debatter. Det där damokles svärdet, med en egg gjord av kategoriskt hårda slagord som sexist och rasist, hänger över huvudet som bedömare eller kritiker, om man råkar ta minsta snedsteg i en felformulering eller otydlighet.

Hidden Figures kunde varit förskräcklig, onödig och feg. Tack och lov är inte detta fallet, men samtidigt är vi långt ifrån en fullträff.

Tre förträffliga huvudroller

Hjärtat och ryggraden kommer från de tre huvudrollerna och regin från Theodore Melfi, som både är lättsam men bestämd. Octavia Spencer är som alltid kraftfull och närvarande i sitt skådespel, orubblig och stark. Taraji P. Henson ger ett bräckligare porträtt av det matematiska geniet Katherine G. Johnson. Janelle Monáe är bra men får se sig slagen av filmens beslut att bitvis negligera karaktären till alldeles för lite speltid.

Att Melfi valt att följa ett spår som är lättsamt kontra sammanbiten och grubblande, är också ett stort plus. Hidden Figures är till stor del riktigt lättsmält och glädjande att bevittna, med flera scener som må vara simpla men relativt minnesvärda.

Avsaknad av djup

Samtidigt medför detta att filmen saknar ett riktigt djup. Alla karaktärer förblir ståtliga skyltdockor, som definitivt fyller sin plats, men som vid närmare granskning känns något döda. Kevin Costner och Kirsten Dunst blir de största offren. Dunst känns identisk med Stanely Tuccis illvilliga flygplatschef i The Terminal, helt befriad från nyanser, och Costner stannar vid att vara en skiss.

Hantverket är inte heller av bästa sort. En hel del tveksam CGI trycks in och projektet lyckas aldrig skaka av sig känslan av påkostad TV-film. Kort och gott är det ganska grovhugget.

Det faller ofta in på att ganska bagatellartat spår, som känns något anonymt, ungefär som en oväntat bra måltid hos McDonalds, bra men knappast minnesvärt.

Betyg 6/10

Bäst: Octavia Spencer och valet att regissera allt tillgängligt och underhållande.

Sämst: Förutsägbarheten och den grova produktionen.

The Great Wall Recension

Publicerad den av

004

Zhang Yimou återvänder efter en hel radda med skakiga filmer till fantasi och masskoreografi. Dock räddar inte det en för det mesta usel film. 

För ungefär tio år sedan hade en film som The Great Wall varit ett mindre fenomen i filmvärlden. Vid den tiden var jag verksam som praktikant för en butik som specialiserade sig på asiatisk import. Då hade vi tagit in ett massivt parti av Zhang Yimous Curse Of The Golden Flower – en riktigt usel film skulle det visa sig. De sålde som smör, till och med den extravaganta specialboxen. Uppståndelsen kring att ha denna exotiska vara direkt från Hong Kong – var som jag minns den, stor…..

Vid den tiden var fortfarande Yimou en ledstjärna i filmindustrin, som var på väg att kunna stoltsera bredvid de bästa av regissörer. Hans Hero från 2002 är fortfarande en otrolig åktur.

Intresset finns inte 

Idag har världen förändrats. Så kallade ’’dumma’’ telefoner har begravts. DVD och även Blu Ray formatet hostar och rosslar på sin dödsbädd. Yimou framkallar idag knappt tysta viskningar i och med annonseringar av nya projekt. Hans senaste film The Flowers Of War rämnade som självaste Hindenburg ekonomiskt.  Bara det faktum att The Great Wall placerats i perioden januari till mars (en mer eller mindre dödsdom mot filmer) är indikativ på hur litet intresset blivit för actionfilmer som förlitar sig på tekniker från 90-talet, e.g vajrar och hård koreografi.

Men skam den som ger sig tänkte Legendary Pictures, och slänger återigen ett par namnkunniga västerländska aktörer, samt lite engelsk dialog. Allt i tron om att det kan öka chansen för kommersiell framgång den här gången.

Resultatet blir ett stolpskott som skickar tillbaka bollen rakt i ansiktet på anfallaren. The Great Wall känns lastgammal, försenad och bitvis helt meningslös.

Stadig nedgång och oattraktivt 

Zhang Yimou började redan i House Of Flying Daggers visa en oroväckande nedåtgående trend. Hero förblir den absoluta toppen för filmer med balettstrider och akvarellpalett. Yimou har sedan dess bara gått längre och längre ned för trappan, som förr eller senare leder till B-filmens otäcka domäner.

Känslan för detaljer och vacker bildkomposition, verkar ha försvunnit någonstans i de där bergen där Att Rida Ensam I Tusen Mil tog sin plats. The Great Wall verkar istället ha fått närbilder på hjärnan. Hela filmen är mer eller mindre en konstant in-zoomad närbild på ansikten. Om detta hade varit ett närgånget drama i lägenhetsmiljö må det ha fungerat. Men i en gigantisk produktion som detta blir det istället skrämmande klaustrofobiskt. Efter att vi fått spendera den elfte närbilden på Matt Damon och hans lösskägg – från förra årets julafton, börjar paniken sprida sig. Särskilt vackert är det inte heller.

John Woo möter Pirates Of The Caribbean

Hantverket är ibland rustikt och detaljerat. Andra gånger lika tamt och viktlöst som Warcraft: The Beginning. De absolut värsta delarna där filmen praktiskt taget stampar ned i klaveret, skapas otäcka associationer med de två katastrofala uppföljarna till Pirates Of The Caribbean.

Allting förblir gammalt och förlegat. Det är som om någon skulle rusa in i rummet och högljutt deklarera att de just upptäckt fördelarna med en bil framför en åsna.

John Woo stigmat fortsätter. Där urtråkig slowmotion får stå i centrum i evigheter. Resten av försöken till action läggs på slagfältssekvenser som drar tankarna åt Stephen Sommers outhärdliga Mumien-filmer.

Det är otroligt utmattande men helt befriat från att vara det minsta spännande. Evigheter är ett bra ledord för The Great Wall. De mest utmärkande är de oändliga scener där folk springer fram och tillbaka. Tillslut börjar man fundera om vi inte ser en forntida version av ett motionspass på Friskis och Svettis.

Vaktmästare Dafoe 

Berättandet är inte heller mycket att bli lycklig över. Den är förvirrad och bitvis rent idiotisk. Inte ens duktiga aktörer som Willem Dafoe, Damon och Andy Lau får något liv i de här våta filtarna som skall föreställa karaktärer. Dafoe (en personlig favorit) är nästan plågsamt tam som… ja, glorifierad vaktmästare.

Denna ensemble skvallrar också om hur obeslutsam filmen är. Många gånger är det ett steg tillbaka till Curse Of The Golden Flower – där absolut ingeting sker. Medan  de flesta sektioner innehållande Matt Damon känns som något ur en riktigt billig TV-film.

Klister och hammare ? 

Yimou verkar ha fogat samman hela filmen med en slägga och lite Karlssons klister, det är grovhugget och otäckt rörigt. Försöken till så kallad humor kan höra till bland det mest patetiska jag sett på ett bra tag. Där blir det lika fånigt som när vuxna människor berättar snuskhistorier som är torrare än en öken.

Ibland – och då understryker jag ibland, kan man – om man kisar med ögonen och koncentrerar sig så svetten sprutar, se en atomsikt liten bit av de stora ögonblicken från Hero. Och då bör man vara mycket, mycket optimistisk.

Slutligen så kan allt summeras med att det här hade varit måttligt intressant för över ett decennium sedan. Men idag är The Great Wall en fossil som hade gjort sig bäst i en utställning för utdöda arter.

Betyg 2/10

Bäst: Det är drygt bara 100 minuter.

Sämst: Att det är 100 förlorade minuter som jag inte ser någon möjlighet att få tillbaka.

The LEGO Batman Movie Recension 

Publicerad den av

017

En explosiv, tokig och rejält härlig åktur i den bästa Batman-filmen sedan 2012

Ja ! Lego Batman är omåttligt mycket bättre än några av de senaste satsningar som Warner Brothers försökt sig på i DC-universumet. Inte för att den jämförelsen säger särskilt mycket. Batman V Superman: Dawn Of Justice samt Suicide Squad hör hemma i en livstidskarantän för filmer som är farliga mot allmän häsla.

Att en animerad film med blockfigurer – och en definitivt för stor moralkaka – är den bästa Batman filmen sedan Christopher Nolan drog ihop säcken för sin trilogi år 2012, är däremot ganska storartat.

När Lego Filmen kom för tre år sedan blev hela världen hänförd. Utom jag själv…

Det var något för hurtigt och högljutt för att vara helt kompatibelt med min smak. Batman i legoformat delar mycket av sin föregångares attribut. Det är en otroligt snabb och tokig upplevelse som far kors och tvärs mellan film – och Batman referenser.

Skogstokig åktur 

Ibland blir det för mycket. Det tramsas och flamsas utan egentlig poäng vid flera tillfällen,  då är det både påfrestande och blekt att beskåda. Men för det mesta hittar Lego Batman en strålande balans mellan bra berättande och skogstokig humor.

När regissören Chris McKay skärper sina sinnen, levererar han vass och slagfärdig komik som träffar alla åldrar. Den goda dosen ironi och självdistans, som filmen stolt poserar med, ger ett sympatiskt intryck, det blir svårt att inte känna sig helt bekväm med allt vansinne som sker.

Åkturen är för det mesta helt vild. Det byggs, sprängs och skojas konstant. Återigen lyckas Lego versionen överträffa sina äldre och surare bröder på alla fronter.

Kärlek till materialet  

Ofta blir det tydligt att Lego Batman förstått psykologin och sitt grundmaterial bättre, än både Zack Snyder och David Ayer någonsin gjort. För Batman fanatikern är det en öppen kakburk. Referenserna flödar och iscensätter välkända ögonblick med både charm och finess. Filmen kombinerar ett typiskt barnfilmspatos, med ett moget funderande kring Batmans ständiga vilja att hålla distansen mellan sig själv och sina närmaste.

Visst blir det övertydligt, men samtidigt ger denna infallsvinkel en tydligare förankring och närhet till karaktärer som Alfred Pennyworth och Barbara Gordon.

De två nämnda som ageras av Ralph Fiennes och Rosario Dawson tillsammans med Will Arnetts mycket underhållande Batman tolkning, ger ett både bekant men skruvat porträtt.

Joker når inte fram 

Tyvärr går det inte lika bra för Zach Galifianakis och Michael Cera som Joker och Robin. Joker tas till en punkt där han inte riktigt känns bekant, det är ett alldeles för generellt porträtt, och jag kan undra om en mer tafatt skurk hade fått vissa moraliska intentioner att fungera smidigare. Ceras Robin känns också något tunn, mot slutet känns det som att karaktären fått motorstop.

Det gäller också filmens sista del där den irrar bort dig och inte riktigt återfår fotfästet. Då faller man tillbaka på en inköpslista där punkter kryssas av snabbt och utan egentlig finess.

The LEGO Batman Movie är snabb, rolig, fyndig och bitvis vuxen. En riktigt räddare i nöden i en årstid som brukar lämna en kall i både temperatur- och filmväg.

Betyg 7/10

Bäst: Den bitvis helt strilande humorn och självdistansen.

Sämst: Filmen hade mått bra av lite mindre trams, samt ett helt renoverat porträtt av Joker.

Fråga: Hur kan detta vara så mycket roligare än de obscent dyra produktionerna ?

Vaiana Recension 

Publicerad den av

002

Vacker men otillräcklig 

Efter de enorma framgångarna med Frozen och Zootopia, fortsätter  att successivt skapa sig en egen identitet, skild från de numera legendariska filmskaparna hos Pixar.

Med Vaiana väljer Disney att backa bandet till sina klassiska glansdagar, det bjuds på flera stora musikaliska nummer, en stark hjältinna men också en hel del bagage som hindrar Vaiana att känns riktigt helgjuten.

Alldeles för familjärt 

Även om estetiken och karaktärernas etnicitet definitivt bryter mot Disney normen, så faller Vaiana ofta in i ett ganska stelt händelseförlopp. Filmen lyckas inte vara riktigt så uppfinningsrik i sin berättelse som jag hade önskat. I sina bästa stunder är Vaiana strålande glad, rolig och medryckande. Men andra gånger påminner det om tomma transportsträckor och väl bekanta dramatiska vändningar.

Det faller till och med in på att då och då bli ointressant. Som att man valt både en eller två omvägar för att förlänga speltiden.

Musikalen splittrar 

Genom att gå tillbaka till den tiden, då Disney filmer innehöll både ett eller två svepande musikaliska framträdande, skapas ett personligt problem för mig – som inte finner dessa inslag särskilt roande. Här tappar filmen också i fokus och intrigen blir därefter haltande.

Som vanligt när det gäller Disney så är animationen och tekniken i världsklass. Det är makalöst färgglatt, följsamt och behagligt. Det hämtas inspiration framförallt från Ang Lees Berättelsen Om Pi. Oceaner av färg och fantasi dränker filmduken. Vi får ett par storslagna tillfällen där otroliga bilder målar upp gigantiska sekvenser som imponerar stort.

Två klippor 

Huvudkaraktärerna Vaiana och Maui, är båda två utmärkta karaktärer, både i manus och tekniskt utförande. Vaiana är stark, självständig och fyndig, Maui, pompös, självgod och äregirig. Dwayne Johnson och Auli’i Cravalho gör två riktigt solida prestationer och gör de än mer livfullt och glädjande.

På det hela är det bra och ibland riktigt bra. Men de komplikationer som uppstår i tempo och brist på helhet drar ned Vaiana till att bara nå betyget bra.

Betyg 7/10 

Moonlight Recension 

Publicerad den av

001

En oerhört gripande och suggestiv historia som kan tampas med de bästa 

Ibland förvånas man över hur så små gester och rörelser, kan framkalla en flodvåg av engagemang och sann eftertanke. Moonlight är lika kraftfull som en V12 motor med turbo.

Det är lite svårt att peka på varför Moonlight är så stark och engagerande. Filmer som äntrar teman och platser som ett nedslitet ghetto och dess påverkan på samhället, brukar ofta dra fram en megafon och trycka ned intentionerna och dramatiken rakt genom öron och hals.

Gastkramande skådespel 

Barry Jenkins som står för regin väljer istället att försiktigt bygga upp ett fåtal karaktärer som sakta men säkert öppnas upp. Man väljer att dirigera mjukt och ledsamt  Den relation som byggs upp mellan huvudpersonen Chiron – spelad av tre olika aktörer, samt Mahershala Ali som en mångfacetterad gangster, är en otrolig uppvisning i fantastisk skådespel och smart regi.

Moonlight behöver inte flåsa och frusta för att beröra och rycka med sin publik, och det är en bedrift.

Överträffar Boyhood 

Än mer imponerande är Jenkins otroliga uppvisning – då han skiftar mellan sina tre olika aktörer i och med uppväxten. Hur dumt det än må låta, så har inte ens Boyhood lyckats med att skapa en såhär trovärdig känsla av samhörighet.

De tre olika faserna där publiken får följa Chiron genom livet, är alla medryckande och jag kan verkligen uppskatta valet att tydligt markera tidshoppen med kapitel. De hål som uppstår mellan barndom till vuxen man, berättas genom smidigt implementerade detaljer såsom kläder och kroppsspråk.

Vacker som en tavla 

Vackert är det också. Jag kan inte påminna mig senast slummen och diskbänksrealismen varit såhär ståtligt stilig. Det är sylvasst foto som blandar starka färger och än mer fängslande närbilder.

Vad som drar ned det hela från ett toppbetyg är ett dramatiskt skede i filmens mitt som avhandlas för kvickt. Naomie Harris narkotikaberoende moder är tyvärr också den minst genuina prestationen i filmen. Harris hittar först formen i en av filmens sista och kanske starkaste scener.

Barry Jenkins och den fantastiska ensemblen har skapat något som både lyckas var vackert, men djupt. Emotionellt starkt utan att vara sentimentalt. En uppvisning i skärpt och smart dramaturgi.

En helt enkelt otrolig film.

Betyg 8/10 

Bäst: Den fantastiska ensemblen och den försiktiga regin.

Sämst: Naomie Harris

 

Rings Recension

Publicerad den av

003

Meningslös, tandlös och tråkig uppföljare som vi aldrig behövde 

Rings känns förlegad på så många sätt. Det är över tio år sedan den japanska skräckvågen sköljde över västerländsk film – i och med otaliga nyversionen och remakes, av uppmärksammade asiatiska original. Tillslut kvävde elden sig själv och bleka småbarn med förvuxet hår lämnade biograferna illa kvickt. En uppföljare på den redan utskällda The Ring Two kändes minst sagt märklig såhär tolv år senare.

Och just märkligt och besynnerligt går att upprepa flera gånger. Märkligt förvirrad, märkligt tandlös samt makalöst uddlös.

Vilse i pannkakan 

Det huvudsakliga problemet för Rings är dess totalt förvirrade identitet. Den första sektionen liknar något ur valfri Final Destination-film, medan den andra halvan drar tankarna åt de mest platta brittiska deckare. Det kulminerar i ett slut som är mer besläktat med en riktigt dålig thriller än en renodlad skräckfilm.

Särskilt obehagligt blir det inte heller. Tragiskt uppenbara skräckklichéer upptar samtliga av de tre faserna. Allt bygger på ett ”ingenting här, ingenting där”-system som alltid slutar på samma sätt. Den psykologiska terrorn uteblir helt och hållet.

Liknar den sämsta av slasherfilmer

Den övergripande tonen för tankarna åt riktigt flamsiga slasherfilmer från 80-talet, och allt vad det för med sig i och med dåligt skådespeleri och ännu sämre dialog, pannkaksplatta karaktärer, som enbart verkar kunna ge ifrån sig diverse tjut och kvidande, dock utan extrem våldet.

Än mer pinsamhet uppstår, då hela seriens koncept om att kopiera ett analogt VHS-band, blir än mer långsökt och banalt, när filmens huvudsakliga mål och – åldersgrupp, inte ens kan förklara vad ett åbäke som en VHS-spelare är för tillhygge.

Kopieringsskydd ? 

En omedelbar tanke blir att spöket Samara borde vara stendöd i och med digitaliseringen. Jag kan till och med ge ett tips till nästa gång (som vi förhoppningsvis slipper); använd YouTube, det går snabbare så.

Oftast ligger Rings nära de där riktigt usla TV-versionerna av gamla filmklassiker, som smugit fram på TV de senaste åren – se Dödligt Vapen och Exorcisten. Produktionen känns knapphändig och billig, genomförandet ointresserat. När Samara väl gör entré så är det med vedervärdiga specialeffekter.

Själva dödsstöten kommer i filmens tredje akt, där släpper alla positiva hämningar. Då förvandlas filmen till Familjen Adams, med svarta katter, Baskervilles hund och allt annat som kan tänkas förstöra bioupplevelsen.

Då blir det hela glasklart… Rings är en lam spökhistoria för klassfesten i årskurs ett, där den självklara ficklampan saknas.

Betyg 2/10 

Fråga: Samara måste ha världens dyraste telefonräkning ?