The Greatest Showman Recension

Publicerad den 22 december, 2017 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

En enorm och pompös nyårskalkon kommer lastat lagom till årsslutet. Lägg sedan till gräslig musik och ett helt värdelöst manus så är det bara att bevittna ett av årets största magplask.

Vad är en nyårsafton utan en kalkon ? Om någon nu är inne på det mer vegetariska spåret och inte vill förlika sig med att frånta ett av dessa djur livet så har regissören Michael Gracey hittat ett perfekt alternativ. The Greatest Showman är som en enda lång usel Idol-audition där man bara kan stirra på förskräckelsen med ren och skär förskräckelse.

Att kalla The Greatest Showman för en friåkare som försöker kapitalisera på La La Lands enorma framgångar kan tyckas vara ett slag under bältet, men filmen visar ingen större reservation över att framstå som en fantasilös fuskare. På filmens affisch har man med en enorm rubrik marknadsfört sig på det fantastiska faktumet att man lyckats roffa åt sig La La Lands textförfattare, dock utan att ens nämna Justin Paul och Benj Pasek vid namn.

019

The Pretender

Med all respekt till både Paul och Pasek så är denna marknadsföring i klass med stoltsera med att man har anlitat ett par korrekturläsare som stod bakom den engelska textremsan till Gudfadern eller Casablanca. Hur fantastisk La La Land än må vara så är väl inte texterna om nysningar och dopp i Seine det som gör den numera klassiska filmen så magisk ?

Hursomhelst så går The Greatest Showman in med intentionerna att göra något mer storslaget än de koncentrerade sekvenserna av musikal vi fick se i Damien Chazelles film. Som en skeptiker till hela genren så behövs i alla fall ett bra manus med starka karaktärer och självfallet bra musik, det finns inte att hitta här. Den livsviktiga musiken är någon sorts brölande och diskant betonad tortyr.

Sånginsatserna är alla svulstiga och löjliga, de aktörer som verkar kämpa med sångrösten får starkt understöd av en ljudmix som klyver hjärnhalvorna i flertalet delar. Allt låter som en vedervärdig pajas-remix av den sämsta av Rihanna låtar.

015

Monkey Wrench

På tal om den världskända sångerskan så påminner flera nummer om den där skandalöst usla scenen i Valerian And The City Of A Thousand Planets där Rihanna utför någon form av sjuk striptease ute i kosmos.

Koreografin är som någon förskräcklig Broadway uppsättning utan varken vett eller kunskap för snygg koordination. Michelle Williams och Zac Efron ränner runt som om de leker hoppa hage, de mesta ser ut som en dålig generalrepetition där samtliga deltagare sömndrucket verkar utföra sin danssteg.

It Must Be Hell

Pompöst och idiotiskt beskriver resten av händelseförloppet väldigt väl, det är precis lika överdådigt och fyllt med horribel hybris som Baz Luhrmanns sämsta stunder i The Great Gatsby och Australia, färgpaletten är som något hysteriskt collage av fula vattenfärger. Släng sedan in specialeffekter som övertygar lika mycket som Leif Östlings kommande skattedeklaration så har vi ett visuellt spektakel som i bästa fall kommer få publiken att hånskratta.

Karaktärsutveckling är inte heller på den här tapeten. De gånger karaktärerna skall avancera emotionellt eller moraliskt så löser man det med så tafatta berättarknep att man bara kan sitta stum av chock. Samtliga karaktärer är likbleka pappersfigurer som besitter lika mycket relevans som Kid Rocks nästa singel.

Filmen sägs vara baserad på verkliga händelser och även cirkusmagnatens P.T Barnum liv. Trovärdighetsfaktorn är väl i klass med de historiker som menar att familjen Flinta är en korrekt representation av stenåldern.

004

Monkey Men

Trots en ensemble med stjärnor som Hugh Jackman, Michelle Williams och Zac Efron känns det helt befriat från att verka spektakulärt. Williams och Efron får sätta tänderna i det värdelösa manuset och slösar bort både publikens och sin egen tid. Vår egna Rebecca Ferguson – som vanligtvis brukar agera som ett sänke till det mesta hon medverkar i, kan här inte på något sätt beskyllas för att dra ned filmen. Jackmans energi är kanske det enda som håller The Greatest Showman ifrån att bli ett totalt nederlag med bottenbetyg,

I en av filmens mest ironiska dialogutbyten nämns det att ’’the show must go on…’’ Nej och åter nej svarar jag till det…

Betyg 2/10

Netflix The Punisher Säsong 1 Recension

Publicerad den 22 december, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of Netflix and Marvel

En nattsvart berättelse om hämnd, förlust och samhällets vansinne. Marvel har äntligen gjort en bra TV-serie.

Äntligen hittar Netflix rätt i sin stora Marvel satsning. Det är ingen större nyhet att de olika sektionerna hos Marvel är som ett fotografiskt negativ – polariserat och tydligt åtskilt. På den ena sidan står några av världshistoriens mest framgångsrika filmer, Marvel Studios chefen Kevin Feige har tillsammans med unga ambitiösa filmskapare skapat ett helt nytt paradigmskifte för filmindustrin.

Självfallet ville man pröva lyckan i fler format än bara långfilmer. Ambitionen var att utöka omfånget till det lilla formatet dvs TV. Det lät för bra för att vara sant. Och mycket så följde inte lyckan med från filmerna då Marvel lanserade Agents Of Shield, ett slags klent ackompanjemang till storfilmer som Avengers. Hela den lamslagna och gråa produktionen har gjort att jag ännu inte kunnat se ett fullt avsnitt utan att känns mig obekväm.

Vad som skulle bli ett en enad storsatsning blev istället två läger där det ena har överösts av guld och gröna skogar och den andra placerats i något riktigt icke attraktiv nedlagt fabriksområde. The Defenders som skulle bli TV-världens stora motsvarighet till Avengers blev ett platt fall som få – om någon, kan återge story ifrån.

Problemet har legat i bristen på resurser. Trots att både Netflix och Disney har tillgångar och möjligheter som andra studios bara kan drömma om, så har en helt obegriplig lågbudget känsla präglat TV-serierna. Inhumans som från början var menad att bli långfilm förvandlades till en av de mest pinsamma uppvisningarna i hur man kan ödelägga och smutsa ned en helt fenomenal serietidning. Och de kommande satsningarna med Cloak And Dagger och The Runaways ser lika bedrövliga ut.

Darkness On The Edge Of Town

Frank Castle/Punisher är däremot en karaktär som närmast är som gjord för det episodiska formatet. Här finns inga större onaturliga inslag som robotarméer eller stora drakar. Det är endast en tärd och förkrossad man mot en hel hop av groteska kriminella avskum. Att scenerna utspelar sig på sjaskiga bakgator och iskalla lagerlokaler är i där här fallet mer berättigat. Och genom att inte ha behov av exotiska element så blir The Punisher utan tvekan Netflix – hittills, absolut bästa Marvel adaption.

En av de mest omtyckta och omtalade Punisher följetongerna skrevs av författaren Garth Ennis. Detta material var så barnförbjudet och provokativt att Marvel fick ge ut serietidningarna under förlaget MAX, en slags indikation på att detta inte var lämpat för någon under 18 år. Ennis berättelser är ofta korta och koncisa små våldsoperor där ingenting är förbjudet att visa upp. Mixen mellan aktuella kriminella problem och en rent utsagt sjuk humor gör dessa små vinjetter underhållande och även emotionellt starkt då så många av antagonisterna och banditerna lika gärna kunde ha varit placerade på förstasidan på dagstidningarna.

Under åren har det funnits ett antal olika porträtt av Frank Castle. Vår egen Dolph Lundgren gjorde en videovåldssaga av det hela som få idag vill kännas vid. Senare kom en intetsägande och marginell gäspning i och med en filmatiseringen som gjordes 2004 med Thomas Jane i huvudrollen. Fyra år efter den anonyma versionen så tog den tyska regissören Lexi Alexander över och tog all galghumor och mordisk mani från serien och skapade en genomusel film som dock står sig som skrämmande underhållande. Alltifrån Dominic Wests skrattretande överspel till den helt överdrivna mängden blod och mord blir till enorma skräpfilms skratt.

Point Blank

Netflix versionen hamlar någonstans mellan svart humor och tungt drama. Den väldigt mörka humorn finns att se här och där, men huvudsak så får vi ett stillsamt porträtt av en man som sedan länge sagt upp sin humanitet. Frank Castle är här närmast en maskin vars enda syfte är att släcka ljuset för alla som våldfört sig på samhället.

Men mörkret och brutala avrättningar så är det oväntat lågmält. För första gången någonsin så Netflix hittat en ensemble som inte känns krystad. Kemin mellan Jon Bernthal och Jaime Ray Newman är laddad och till och med finstämd. Berenthals onödigt skrovliga röst tangerar en blek kopia av Clint Eastwood, något som ibland är distraherande. Men den här onödigt tilltuffade synvinkeln blir snart mer passande. Denna version av Castle må vara lite för tillskruvad, men man tar igen mycket genom ett starkt engagemang för hela karaktärsgalleriet.

Spin The Black Circle

De bästa delarna kommer i kontrasterna, vi kan i ena läget se söndrade kroppar och avrättningar för att sedan gå till en mycket lugn sättning där man kontemplerande enbart äter en söndagsstek. Avbrotten ger tid åt personerna och för första gången någonsin i en TV-produktion från Marvel så är samtliga karaktärer relevanta. Ben Barnes som har gått från tonårsidol till en överlag hyfsad skådespelare får utrymme att skapa en karaktär som delvis är empatisk men också djupt egoistisk. Amber Rose Revah – som får stå som representant för omvärldens syn på Castles agerande, är medryckande i rollen som federal agent.

Berättelsen har flera bollar i luften och så hanterar jonglerandet väl – för det mesta, samtliga sydostår är bra och nödvändiga för helheten. Den där plågsamt sega känslan av artificiell förlängning har reducerats kraftigt från Iron Fist eller Jessica Jones.

Severed Hand

Våld och extrema bilder är synonymt med The Punisher och det finns ingen brist på dessa saker i den här tappningen. Våldet är långt ifrån lika stiliserat som i War Zone och drar tankarna åt David Cronenbergs A History Of Violence. Det är ohyggligt brutalt och rått, tack och lov så känns det aldrig pornografiskt eller förskönande, brutaliteten går hand i hand med denna nattsvarta berättelse.

Ett par ärftliga ’’Marvel-Netflix’’- problem kvarstår tyvärr, intrigen är så pass komplicerad att den närmast är obegriplig. Väldigt små och nästan betydelselösa händelser från Daredevil-säsong 2 får alldeles för stor betydelse, det finns också en onödig mängd tillbakablickar som varken är särskilt välgjorda eller välspelade.

The Punisher är utan tvekan det bästa som Marvel gjort för TV. En mörk, oväntat lågmäld och våldsam saga som borde bli standard för kommande säsonger av tex. Daredevil och Jessica Jones.

Betyg 7/10

Star Wars The Last Jedi Utställningen Filmstaden Täby 13-12-2017

Publicerad den 15 december, 2017 av bosstime55

Detta bildspel kräver JavaScript.

2017 års sista utställning för Tiger Films räkning är nu över. Vi kunde knappt tro det enorma intresset som fanns för våra utställningsobjekt den här gången. Det var en ren anstormning från och med att Captain Phasma och Kylo Ren kom ut i foajén, och redan nu passar vi på att tack alla er som kom.

Att Star Wars är helt unikt råder det inget trivial om, föräldrar, mor och farföräldrar samt småbarn samlas alla för dessa närmast sakrala filmer. Att få höra alla personliga minnen och berättelser kring hur och varför serien påverkat oss är allltid väldigt intressant och trevligt att lyssna till.

Man brukar säga att film och framförallt bio är en kollektiv upplevelse, att kunna få spela en liten roll – i att eventuellt förbättra besökarnas minnen och relation till filmerna, är ett nöje som gör alla timmar av planering inför varje evenemang att verka väldigt futtiga i jämförelse med utdelningen att se så många glada ansikten.

Producenten Kathleen Kennedy sade på årets upplaga av Star Wars Celebration gala att samtliga fans är en del av Lucasfilm familjen, att vi kanske spelar en minimal roll i att stärka denna gemenskap är inget annat än en stor ära.

Vi tackar den fantastiska personalen på Filmstaden Täby som alltid är ett nöje att samarbeta med. Stort tack också till tillverkarna såsom Anovos och Sideshow Collectibles som producerar dessa fantastiska konstverk.

Men framförallt tack till alla er som kom och pratade, skrattade och varmt skojade med oss. Om vi lyckades förgylla visningen på något sätt så är vi evigt tacksamma. Ni får oss att orka igenom de gångerna denna verksamhet verkar ganska mörk.

Så länge ni får ut något som helst nöje av vår medverkan så kommer vi vara på plats för er och lova er att vi skall bli bättre och större för varje gång. Om det är något specifikt ni vill se i framtiden så skriv till vår mailadress och kom med förslag, och om ni har frågor eller åsikter om någonting annat så tveka inte att höra av er.

Vi vill också tillägga att vi tagit beslutet att mer aktivt börja visa er mer av vår kollektion medan den växer, vi kommer göra presentationer av statyer och objekt från tillverkare som XM Studios, Anovos och Sideshow Collectibles. Anledningen till att vi tvekat inför detta tidigare är att vi hålla Tiger Film att bli en renodlad konsumtionssida där vi enbart vältrar oss i materialism.

För de som är nyfikna då vi drar ut med cirkusen igen så blir det i april nästa år för Avengers: Infinity War premiären. Platsen är densamma och vi kan redan nu säga att det förmodligen blir vår mest ambitiösa utställning. Vi hoppas att vi ses då. Tills dess;

’’May the force be with you !’’

Star Wars: The Last Jedi Recension

Publicerad den 12 december, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of Lucasfilm and Disney

Hur följer man upp två filmer som slagit alla rekord och återupplivat en serie som borde vara lika död som en Stormtrooper ? Man sätter sig ned och tar i med allt man har och tar bort alla spärrar, The Last Jedi är så stor att jag nästan svimmar vid tanken att behöva få ned i ord hur otrolig den är.

Cirkeln är inte bara sluten, den är omgjord till perfektion. Inte sedan jag såg Sagan Om Konungens Återkomst på bio för nästan tjugo år sedan har jag varit så energisk, emotionellt tömd, förkrossad och helt knäckt av en film. The Last Jedi ÄR den bästa film i serien och ett action mästerverk som fullkomligt ödelägger konkurrensen.

Star Wars är egentligen en kompott av drömmar – ekonomiska, fantasifulla och ungdomliga. Det må ha blivit en mikroindustri som i sig är en av kommersens mest tydliga varumärken. Om man vill vara riktigt grinig kan man tycka att en filmserie vid den tidpunkten tappat sin artistiska relevans. Och mycket riktigt har Star Wars inte varit immunt mot kommersens värsta virus, de välkänt avskydda prequel-filmerna är en lika stor flaggbärare för Hollywood kommersialism då den är utom all kontroll.

Lucasfilm under Kathleen Kennedy har gjort små mirakel av sina senaste filmer. The Force Awakens är nästan ännu mer omtumlande efter den tionde visning än den var för två år sedan. Rogue One är en superb hyllning till serien. Star Wars har en slags inkubationstid där karaktärerna och händelserna från en enda film växer exponentiellt i fansens hjärtan tills nästa del.

Rey, Finn och Poe är nu lika självklara hörnstenar i serien som ljussablar och wookies. Varken Rogue One eller The Force Awakens är perfekta i någon mening, men de är energiska glädjeexplosioner som helt får mig att kapitulera medan laservapnen skjuts av i rasande takt och antingen Felicity Jones eller Harrison Ford räddar hela galaxen.

Inte ens den monumentala kritiken mot Force Awakens snarlika A New Hope struktur får mig att vilja ändra betyg på filmen. Star Wars under Disney har varit superbt men med The Last Jedi tar man steget in i briljans.

Speed Of Light

Utan att avslöja någonting om filmens handling så kan vi avskriva alla onda aningar om att vi återigen skulle få en slags remake av, i detta fallet av Empire Strikes Back– filmen som anses vara bäst i serien. Regissören Rian Johnson tar karaktärerna vi lärt oss älska med åren och sätter dem i situationer som är vågade och oanade. Ingeting är efter något sorts recept, starten är ett visuellt fyrverkeri där man inte sätter några gränser. Johnson har så mycket energi och framsynthet att han genast kopplar ett järngrepp om tittaren.

Ingeting lämnas åt slumpen, vartenda försiktigt steg till accelerationen i ljushastighet känns ända ned i själen. Spektaklet är givetvis makalöst men det är i karaktärerna och deras personliga resor som de största ögonblicken sker. The Last Jedi är full av vändningar som med klen regi kunde ha spårat ut och blivit förutsägbara, men Johnson navigerar det asteroidfältet lika lätt som Han Solo. Tempot är ohyggligt snabbt, vi kastas mellan inre konflikter, värmande humor och förkrossande starka emotionella stunder. Det är som att se på en proffsförare som navigerar den slingrigaste väg som om det vore än perfekt asfalterad raksträcka. Hur mycket det än kränger och vrider sig stannar fordonet på marken och hastighetsmätaren verkar inte ha något stopp.

The Last Jedi har multipla trådar som man kunde ha strukturerat upp på ett stelt sätt, men även här så bryter man alla tidigare idéer om hur tempo och narrativ skall utföras. Vad som kan tyckas vara stora stunder av respit från det här närmast vansinniga tempot förvandlas till språngbrädor som tar filmen i en helt annan riktning.

Vad som verkar enkelt blir istället otroligt djupt och närmast som ett emotionellt slag i magen. För alla Star Wars frälsta är hela filmen som den skönaste av poesi, det finns en sådan enorm kärlek till varenda aspekt av av allt från filmens rekvisita till små referenser som glatt nickar åt den enorma historiken. Varenda skruv, motor och Stormtrooper hjälm är så detaljerade, man följer George Lucas gamla idé om att man inte skall ägna genial produktionsdesign någon tid, otroliga visuella objekt försvinner bara efter någon sekund. Detta ger filmen en känsla av proffsig perfektion som helt och hållet har koll på läget. Den pliktskyldiga nostalgin från Rogue One och Force Awakens är nästan helt bortkopplad och när den väl kommer så står tiden nästan stilla.

En film som innehåller gudomliga förmågor och farkoster som låter ute i rymden borde inte kunna sätta såhär djupa spår, men faktum är att The Last Jedi vrider om i hela hjärtat. Rian Johnson skapar en intimitet med de här karaktärerna som jag aldrig tror vi sett tidigare. Personer som vi känt i årtionden blir helt plötsligt till mer än bara endimensionella sagohjältar.

Star, Star

Att man nu också har skådespelare – unga som äldre, som är som gjorda för sina roller förstärker bara känslorna. Mark Hamill och Carrie Fisher är både helt utomordentliga som Luke och Leia, att gå in i närmare detalj kring vad som sker med dem är att avslöja för mycket, men ingen kommer nog kunna lämna salongen utan att känna sig djupt rörd över den resan vi fått bevittna från år 1977 till 2017.

Daisy Ridley och John Boyega är i sin tur också närmast geniala, Rey och Finn är mer igenkännbara än för två år sedan. Självklart har det att göra med vi fått den den här tiden till att bli bekanta oss med dem, men både Ridley och Boyega har växt rejält som skådespelare. De är roliga, spontana, mer lösa och lediga.

De nya personerna i detta redan massiva universum är för det mesta väldigt bra. Benicio Del Toro är förmodligen den som drar det kortaste strået i en prestation som känns lite felplacerad. Däremot är Laura Dern och Kelly Marie Tran båda helt suveräna som Amiral Holdo och den unga mekanikern Rose. Dern är i synnerhet helt fantastiskt med en stor närvaro och intensiv blick som befäster Holdo som en stenhård karaktär som likt Peter Cushings Tarkin är precis lika respektingivande som en stor vandrande AT-AT.

Adam Driver fortsätter också att briljera med sin Kylo Ren, den här gången mer bitter, arg och splittrad inför sitt öde. Samtliga aktörer har alla en fantastisk pondus som genast gör samtliga karaktärer till självklara Star Wars klassiker.

Livin’ In The Future

Men hur mycket känslor och hjärtskärande scener vi än har så är Star Wars för en del enbart om buller och bång, och där fullkomligt krossar The Last Jedi sina föregångare. Ingeting är skramligt eller ihåligt bara för att visa upp industrins idag vassaste specialeffekter, scener där det förekommer fältslag eller mer intima strider är oemotståndliga.

Vyerna och händelseförloppen är helt utmattande mäktiga och vackra. När tempot är som högst måste jag nästan skrika efter syrgas, just nu finns det ingeting såhär imponerande på bio år 2017. Lägg sedan till John Williams både subtila men kraftfulla musik så skapar man ett rysningspaket som närmast får mig att studsa ur stolen och hoppa runt som en dåre i extas.

Hela The Last Jedi är en känslostorm, i ena läget en äventyrlig pojkdröm för att sedan bli ett förvånande djupt grubblande över privilegium och ärftlig rätt. Humorn är ibland både barnslig och larvig men samtidigt sprudlande tokig, man behöver inte ta till något dåligt manus eller vidrig Jar Jar Binks-figur för att stimulera skrattmusklerna.

Man skrattar, gråter och skriker – allt i någon sorts galen kompott av total extas. Mot slutet så ger jag upp, då drämmer jag igen anteckningsboken och slutar försöka hitta övergripande fel som en objektiv kritiker bör göra. Rian Jonsson och Kathleen Kennedy har redan dräpt den lilla biten av mig som kan ifrågasätta ett och annat litet misstag. Felstegen finns men de är så meningslösa att poängtera i detta mästerliga smörgåsbord där det inte fattas någonting.

Och den här finalen får till och med den obeskrivliga avslutningen i Rogue One att framstå som en liten ynklig blindgångare.

Land Of Hope And Dreams

Star Wars är självklart inte dramaturgiskt lika fulländat som ett renodlat drama av en regissör som Ingmar Bergman eller Mike Leigh. Det är en storfilm vars primära syfte är att driva Disney aktien upp mot stratosfären.

Men genom att anamma människans drömmar, hopp och fantasi så skapar man något som går förbi tiden, politik och vårt idag mörka samhälle. För i två timmar och trettio minuter får vi precis som Luke Skywalker i A New Hope se till himmelen där två solar väntar, och en plats där våra drömmar, förälskelser och starkaste känslor finns, bara ett litet ljushopp bort.

När Williams musik sprutar ut högtalarna, då Rian Johnson slänger allt som finns att nyttja i nutidens filmproduktion, där drömmar och förhoppningar blandas med tårar av glädje så kan jag bara kapitulera. Jag kreverar i någon sorts löjlig utmattning där jag skriker efter och timeout och slår så hårt jag kan på knappen som delar ut högsta möjliga betyg.

Star Wars: The Last Jedi är bland det största jag någonsin sett på en bio…

Betyg 10/10

Bäst: Mark Hamill, Carrie Fisher, Daisy Ridley, fotot… Sådär kan det fortsätta ett bra tag till…

Sämst: Goddag yxskaft !

Fråga: Hur kommer man ens kunna toppa detta i del tre ?

Ingrid Goes West Recension

Publicerad den 8 december, 2017 av bosstime55

Med lite mer krut och energi så hade detta kunnat bli en riktigt obehaglig och träffsäker historia om nutidens mest ihåliga fascinationer.

För att vara en film som handlar om livets mest ytliga och ihåliga ting, så är Ingrid Goes West en förvånansvärt engagerande och delvis berörande historia där några av mänsklighetens mest ihåliga och menlösa sidor visas upp.

Filmerna om socialmedia har blivit många, efter David Finchers mästerliga The Social Network så har ett flertal spirituella efterföljare dykt upp. Det har varit allt ifrån dokumentärer till fiktiva berättelser. Förra årets Nerve med Emma Roberts i huvudrollen må ha varit en genomusel film, men tankeställaren kring desperationen efter samhörighet och längtan efter gemenskap var en god sådan.

Ingrid Goes West följer i samma spår då den utforskar isolering och dess katastrofala effekter på personer i samhället. I en värld där mycket av vår sociala interaktion förvandlats till en besatthet med uppmärksamhet och intetsägande digitala valörer för någon sorts kollektiv populäritet, så blir den här mörka historien oväntat medryckande.

Aubrey Plaza i huvudrollen som den psykiskt sjuka Ingrid gör ett mycket starkt porträtt av en deprimerad och flera gånger tragisk människa som söker efter en identitet i pretentioner och falsk gemenskap. Regissören Matt Spicer har fångat rädslan i det sociala grupptryck. Situationen där man tappar kontrollen över sig själv och enbart dras med av en våg av inställsamhet och medgivande hyckleri är ytterst fascinerande och flera gånger olustig och det på bästa sätt.

Spicer bygger upp en sorts fartblindhet där Plaza förlorar sig själv och slutar se verkligheten och filtrerar bort allt som inte kan förbättra hennes digitala person. Den här utsattheten i kombination med egoismen gör huvudpersonen empatisk men samtidigt djupt sorglig.

Den blir en ständig nedförsbacke där karaktärsgalleriet allt går djupare ned i total ödeläggelse. Det blir träffsäkert då vi ser ut på en värld som mer än gärna sopar saker och ting under mattan för att konstant visa upp en fabricerad fasad.

Men även om alla dessa teman och tankegångar är fascinerande så faller filmen på att känns lite för tillrättalagd och enkelspårig. De spänningsmoment som skall föra filmen vidare efter första halvan faller på att kännas förutsägbara. Jag hade också föredragit en större final där man verkligen tog ut svängarna på ett mer maniskt och kanske överdrivet sätt. Man snubblar på målsnöret för att verkligen lämna ett bestående intryck, det stannar vid att vara intressant men aldrig utomordentligt.

Betyg 6/10

Tävling: Game Of Thrones Säsong 7 Blu Ray

Publicerad den 8 december, 2017 av bosstime55

Tomten kommer snart, den svenska vinterkylan har också börjat visa upp sig på allvar. Kort och gott kan man säga att vintern är här och då finns det väl inget mer passande än att tävla ut två exemplar av den sjunde och näst sista säsongen av Game Of Thrones på Blu Ray ?

Vi är otroligt tacksamma till Warner Brothers och HBO Sverige för de här mycket generösa bidragen. Som alltid deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail fredagen den 15 december.

Lycka till !

Battle Of The Sexes Recension

Publicerad den 6 december, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of 20th Century Fox

Emma Stone och Steve Carell ger oss både allvar och humor i en frisk och stark film. Skojfriskheten är stor ock likaså hjärtat, intelligent nog har man också befriat filmen från någon form av överdådighet.

Det blir Emma Stones stora final för hennes två rekordår 2016 och 2017, men triumfen sker i modet att hon vågar dra sig tillbaka och visa upp helt andra sidor än tidigare. Filmen är också osedvanligt rolig och medryckande trots att det utan kunde ha blivit en en pekpinnepekoral. Med ett aktuellt budskap, fantastisk värme och humor blir Battle Of The Sexes en fantastisk film som måste ses.

Få aktörer kan få en film av verkligen lyfta. Inte ens en samband trupp av vår nuvarande skådespelarelit kan komma ifrån minuspunkter som ett dåligt manus eller torftig regi. Det finns åtskilliga exempel på fantastiska skådespelare som krossats under diverse negativa faktorer. Men Emma Stone hör till den där lilla skaran som besitter så mycket värme, närvaro, charm och intensitet att hon kan lyfta upp inprincip vad som helst.

005

No Surrender

Battle Of The Sexes spelar på dagsaktuella ämnen. Billie Jean Kings resa som tennisproffs till jämlikhetskämpe kunde inte ha kommit mer lägligt i en tid då vi läser om förskräckliga övergrepp mot unga kvinnor. Jag har haft en viss oro kring att Battle Of The Sexes kunde ha blivit övertydlig och skrivit sitt budskap på publikens näsa. Istället så har man sluppit undan det problemet genom att presentera filmen som en mycket genuin dramakomedi.

Där andra filmer i samma tematiska landskap oftast kan bli ointressanta moralkakor där man hanterar både sitt drama och budskap klumpigt – som North Country och nu senast Suffragette, två filmer som helt tappade bort sig och närmast använde sina viktiga ståndpunkter som en dålig ursäkt för två väldigt dåliga filmer.

012

All The Way

Regiduon Jonathan Dayton och Valerie Faris är ytterst medvetna om hur försiktigt de måste gå fram, delvis för att kunna skapa en film som både resonerar med den aktuella debatten kring allas lika värden, men också en historia som roar och berör. Balansgången sköts fantastiskt och Battle Of The Sexes är många gånger förvånande rolig och lättsam.

Steve Carell gör ett både avskyvärt men mångbottnat porträtt av den åldrande fossilen Bobby Riggs, en man som får representera ett samhälle som klassar kvinnor som klena objekt. Riggs skryter mer än gärna om sin egen briljans och känns nästan skrämmande aktuell då vi mottar nyhet på nyhet om trakasserier och övertramp. Men trots denna bitvis groteska personlighet så vågar Dayton och Faris göra karaktären till mer än bara en antagonist. Flera scener ger Riggs en mänskligare sida där han kämpar mot ett spelberoende samtidigt som han försöker hålla ihop ett allt mer misslyckat förhållande med sin fru. Detta gör att filmens både berättelser blir intressanta där väldigt lite känns som utfyllnad.

027

Lightning Bolt

Och så har vi ’’the heavy weight champion’’ herself… Efter La La Land hade Stone utan problem kunnat kopiera sin fantastiska insats och leva gott på en slags fantomprestation de närmaste åren. Allt det där kan vi dock avskriva, den här insatsen är sansad och återhållen. Billie Jean King har på senare tid pratat om sina svårigheter att visa känslor då hennes fokus helt och hållet låg på tennis. Stone gör King till en karaktär med integritet och en intern strid där hon tyst måste brottas med sin sexualitet men även pressen att behöva bli en representant för hela det kvinnliga sportsamfundet.

Men tillskillnad från tårdrypande dramatik och långa träningssekvenser i bästa Rocky-anda, så får vi se en karaktär som växer i sin ensamhet. Andrea Riseborough som spelar Kings älskare kompletterar Stone med en ödmjuk och vänlig själ, som även hon kämpar mot dåtidens snäva synsätt. Trots alla bollar i luften med flera olika sidospår så vandrar man elegant på den här tunna linan.

Det finns en och annan kliché som närmast känn som kutym i en sportfilm. De där överdrivet dramatiserade replikerna och pompösa scenerna – där hela världen kan förändras genom en enda gest, finns på plats. I en såhär intelligent och vass film behövs inte dessa typer av platta inslag. Sarah Silverman är som alltid en smärre plåga med sitt enerverande och monotona skådespel. Men det är ett litet minus i en annars helt fantastisk film som både värmer och engagerar.

Betyg 8/10

Human Flow Recension

Publicerad den 3 december, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of Nordisk Film

En flera gånger stark och brinnande relevant film tappar i styrka då ambitionerna är för stora.

Ai Weiwei – den kinesiska artisten som jobbat inom flera områden såsom skulptur och fotografering har en sida till som kanske inte är liks välkänd, han har en stor erfarenhet i att göra dokumentärfilm. Jag har tyvärr inte någon av Weiweis tidigare dokumentärer som har varit alltifrån 40 minuter till över två timmar långs. Human Flow känns nästan som ett syskon till dokumentärfilmen City Of Ghosts som berörde syriska journalister i sitt arbete mot terrorgruppen IS.

Den filmen visade personer på ’’micronivå’’, det var ett otroligt intimt och skakande porträtt av ofattbart modiga män och kvinnor som reser sig upp mot obeskrivligt grymma och brutala krafter. Human Flow är inställd på det större perspektivet där olika sociala händelser lett till stora förflyttningar av människor världen över.

2004038_humanflow_still_2016-10-03-running-children-kutupalong-camp-ukhia-bangladesh_swe-org_print

Even Flow

Filmen täcker inte bara de flyktingströmmar som är aktuella tidningsrubriker, även mer bortglömda förflyttningar såsom en stor andel människor som valt att emigrera till Kenya får utrymme. Ambitionen med filmen är således skyhög, men där den skiljer sig från andra filmer i sin genre är hur ovanligt vacker filmen är. Weiwei blandar bilder som filmats med drönare och sin egen mobiltelefon. Flera gånger får vi se enorma flyktingförläggningar ovanifrån – där tusentals människor trängs och rör sig, det här fågelperspektivet ger en ovanlig observation av bilder vi vanligtvis enbart får se från marknivå, ur den här synvinkeln blir skalan av det hela mycket mer påtaglig och drabbande.

De ohyggliga förhållandena och levnadsstandarden för de olika mnniskroan vi möter i filmen kunde ha blivit för svårt att greppa. Human Flow gör ett bra jobb på så vis att den ger oss en väg in i dessa närmast surrealistiskt skrämmande levnadssätt, samtidigt behåller filmen viss distans som gör det möjligt för publiken att ’’delvis’’ kunna ta in de förskräckliga händelserna.

2004038_still_still_04_swe_print

Immigrant Song

Ai Weiwei är sparsam med de starkaste historierna till en början, i startsträckan känns filmen nästan kallsinnig och likgiltig, men desto längre det lider desto mer engageras vi i de olika scenariona. En bit in filmen får vi också se mer av de där bilderna vi i västvärlden försöker filtrera bort. Det kommer inte ens nära de oförglömliga och groteska scenerna ur City Of Ghosts men de är sannerligen inte mindre betydelsefulla för det.

Human Flow har inget centralt fokus på en enskild grupp eller individ, de flesta dokumentärer väljer gärna ett fåtal personer som ankarpunkt. Genom att göra det mer övergripande så blir det otroligt starkt att se att personer som kan befinna sig flera världsdelar ifrån varandra som delar närmast identiska livsöden, ett öde där de reducerats till att behöva ge upp både sin stolthet och integritet bara för att överleva.

2004038_still_still_05_swe_print

Waiting On The World To Change

En annan kraftfull sekvens blir då flera hundratals trötta och utmärglade människor stöter på gränsen mot Macedonia, där taggtråd och beväpnade vakter möter dem. Jag minns fortfarande hur nyheten om uppsättning av taggtråd enbart blev en liten notis i svenska nyhetssändningar, men när vi får se denna blockad krossa flera människors hopp blir det påtagligt hur saker som kan tyckas vara triviala för oss kan bli livsavgörande för andra. Att också se glada barn som leker och spelar fotboll i de olika lägren blir förkrossande då vi i nästa scen får se hur religösa fanatiker indoktrinerar unga och nyttjar deras livssituation för att rekrytera.

Så konceptuellt är det sannerligen ingen dålig tanke bakom filmen. Men det uppstår problem i de stora ambitionerna. Även fast det här mer breda perspektivet blir effektivt och medryckande mot filmens final så är det till en början lite obehagligt att Ai Weiwei verkar nyttja hela filmen som något sorts experiment. Inte olikt ett slags test försöker han fånga omänsklig misär genom vackra kameravinklar och en sorts allmängiltig distans. Det är lite kusligt då det påminner om det obehagliga uttalandet från manusförfattaren Michael Herr angående Stanley Kubricks Full Metal Jacket – där Herr menade att krig kunde vara vackert.

Det finns inget som ens kan beskrivas som bedårande att beskåda i verkliga tragedier. Självfallet kan man berömma visuella och regimässiga element som positiva, men att använda dessa hemska skeenden som någon sorts artistisk språngbräda är ingeting annat än mycket obekvämt.

2004038_still_still_03_swe_print

Missionary Man

Tack och lov så blir Human Flow mer mänsklig och kanske intimare ju längre det går, men det kvarstår ändå vissa frågetecken kring själva filmen i sig. Ai Weiwei spelar en udda roll där han varken berättar eller leder publiken igenom vad han dokumenterar. Han dyker upp som en gubben i lådan och gör allt från besynnerliga till hjärtevärmande handlingar som sträcker sig i allt från lite små skämtande till varma omfamningar.

Omfånget som är enormt stort gör det också lite för avancerat för sitt eget bästa. Vissa delar berör klart mer än andra, en del öden blir tatuerade i minnet, medan andra försvinner i periferin.

Sedan går man för långt då man nyttjar olika poetiska citat som någon sorts klumpig kapitelmarkering. Det känns som om man försöker göra det mer artistiskt märkvärdigt än vad det behöver vara.

Human Flow är enormt stor och ambitiös, alla högt uppsatta mål når man inte upp till, men i dessa tider så vore det nästan tjänstefel att inte uppmana till att se den.

Betyg 6/10

Wonder Wheel Recension

Publicerad den 1 december, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of Scanbox Entertainment

Inte ens en delvis inspirerad Kate Winslet får liv i denna sega och virriga berättelse.

Woody Allen fortsätter sin närmast omänskliga produktionshastighet, från att ha rest runt i Europa och även den amerikanska västkusten så återvänder han nu till ett sommar New York och specifikt Brooklyn. Allens tydliga förkärlek för sin hemstad får det inledningsvis att kännas tryggt och bekvämt, men när väl storyn drar igång på allvar så blir det tydligt att tanken står tom och att Wonder Wheel bara blir ännu ett stort menlöst mellanrum i Allens långa historik som regissör.

Filmerna som Allen regisserat de senaste åren har varit som en svenskt sommarväder. Ibland soliga och varma paradis, i värsta fall regniga och fullkomligt bedrövliga. Match Point som fyller tolv år i år (2017) blev en påminnelse om att Allen fortfarande var vital nog att göra en film som trots bekant innehåll kunde vara både vass och rejält obehaglig. Kvalitetsskillnaden på ’’efterföljarna’’ har ofta varit varierande.

Ljuspunkterna har till största delen bestått i enskilda insatser från skådespelare som Penelope Cruz. Inte ens den hyllade Midnatt I Paris inspirerade till några extatiska applåder från mitt eget håll.

wonder-wheel-4-1600x900-c-default

Live from New York it’s…

Wonder Wheel hör till en av Allens mer allvarliga och mörka filmer. Trots en hel del neurotiska gräl och en och annan rakbladsvass replik så är det en ganska miserabel och tragisk berättelse som vi får se. Man kan dra vissa likheter med vår egen Roy Andersson där erbarmliga människor hamlat i en ond cirkel där deras självbevarelsedrift bara består i moraliskt dubiösa livsbeslut.

Men det finns ingeting i Wonder Wheel som är särskilt märkvärdigt. Precis som alltid då Allen inte är i toppform så känns manuset och engagemanget lite sömnigt och forcerat. Den fruktansvärt intensiva takten som Allen avverkar filmer i känns helt absurd, flera bra idéer och historier får falla offer för stressen och ihärdigheten att slå något slags rekord i flest antal filmer på kortast tid.

Flera element och inslg i Wonder Wheel förtjänar bättre än den här slutprodukten, precis som i Café Society verkar Allen fascineras av klassiska filmgangsters. Och sett till den filmen så är detta en klart mer kompetent film, att bli skonad från Kristen Stewarts kriminellt usla skådespel är värt en liten eloge bara det. Och det förekommer ett helt fantastiskt litet fiktivt gangster påskägg.

wonder-wheel-trailer

Wonder Woman

Beklagligt nog så förbättrar inte det de redan tama och slarviga förutsättningarna. Det här är Allen då han är som mest ofokuserad och vårdslös. Det överläggande berättandet får drivas av en som alltid platt Justin Timberlake, Allens ihärdighet kring dessa publikfriande inslag – Stewart i Café Society eller Louis C.K i Blue Jasmine, känns enbart närvarande för att bidra till en krystad känsla av trendighet.

Vad som ger filmen någon som helst relevans är Kate Winslet. Efter alla dessa år har Allen äntligen lyckats fått samarbeta med en av världens bästa skådespelerskor. Winslets filmer har de senaste åren liknat Allens på så sätt att det växlat mellan mördande trista och måttligt intressanta.

Inte sedan Winslet samarbetade med Roman Polanski har hon varit såhär pigg och energisk. När hon först gör entré så har hon redan vunnit hela striden, detta utan att avfyra ett enda gigantiskt emotionellt vapen, blicken och hela hennes fantastiska utstrålning är helt makalös att se. Det verkar som att det brittiska monstret är på väg att skapa ännu en klassisk insats.

WA16_D06_0047.ARW

Waiting For The Miracle

Tyvärr går väldigt mycket fel efter denna andlöst häftiga introduktion. Istället för att nyttja detta skådespelarunder så pressar Woody Allen in scener med Justin Timberlake där han leker Baywatch, den fantastiska möjligheten att låta Winslet driva filmen tas ifrån henne då den – i jämförelse bleka ensemblen får ta alldeles för stor plats.

Till och med när Winslet verkligen tar i från tårna så är det som att försöka lyssna till en bra och karismatisk talare som försöker förespråka mitt under en pågående Heavy Metal konsert. Hennes skådespel dränks i en berättelse som stapplar fram.

Bristen på någon underfundig humor gör odet hela ganska stelt. Manuset är för återhållsamt men ändå excentriskt, scenerna som skall vara dramatiska blir bara ångor. Det blir varken hackat eller malet. Mitt intresse har helt och hållit försvunnit då vi når klimax.

Trots filmvärldens kanske mest skarpsinniga aktör och en regissör och manusförfattare som kan leverera stordåd så blir Wonder Wheel bara ett trist utkast för något som kunde ha blivit klassiskt.

Betyg 4/10

God’s Own Country Recension

Publicerad den 25 november, 2017 av bosstime55

Istället för att trollbinda med spartanska men vackra landskap eller med en intim och sorgsen relation mellan två slitna själar så förvandlas God’s Own Country till en obönhörligt tråkig och emotionellt kaputt film.

Det är en gammal klyscha, men att recensera en film som God’s Own Country är som att försöka gå över ett minfält. Genom att åta sig att skildra en homosexuell relation så sätter sig filmskaparna i en position där man som kritiker kan åtalas för både homofobi och fördomar vid minsta antydningen till kritik för själva filmen.

Vi har försökt hålla Tiger Film ifrån olika politiska ställningstagande, men i den här situationen klargör att vi att vi inte på hyser agg eller motvilja mot några sexuella relationer – homosexuella eller heterosexuella. Så med denna ’’bekännelse’’ så kan vi vända oss till det faktum att God’s Own Country är en oengagerande och trist film som ramas in av groteskt fula miljöer och ett provokativt tillvägagångssätt.

Francis Lee som långfilmsdebuterar har uttalat sig om hur han vill skildra en rå och verklighetstrogen relation, det är klassisk brittisk diskbänksrealismen som han åsyftar och detta kan vara otroligt effektivt i en såhär lågmäld historia. Att vi inte får bildsköna platser är en sak, men Lee tar den gråa realismen ett steg för långt.

0033

”I ain’t gonna work on Maggie’s farm no more”

I tron om att skapa en kompromisslös film så har Lee valt att göra allt så smutsigt och ogästvänligt som möjligt. Vi får närbilder på allt från toalettbesök, spyor och så mycket avföring att det snart känns som en provokation. Allting framställs i ett smutsigt och hemskt ljus, till och med berättande är askgrått.

Att göra en film om svåra situationer är fullt möjligt. Steve McQueen (regissören) genomförde det på ett fantastiskt sätt i sin starka men svårsmälta Shame. Trots att hela filmen centrerar kring ett allvarligt sexberoende så kopplar McQueen ett hårt grepp kring publiken genom otroligt starka skådespelarprestationer från Michael Fassbender och Carey Mulligan. Shame blev aldrig exploaterande eller sensationslysten, allt som fanns på plats var till för att berätta en oförglömlig historia.

God’s Own Country är i praktiken inte en film som behöver uppseendeväckande delar. Tvärtemot hade det varit vuxnare att skildra den här relationen på ett neutralt vis – som Todd Haynes i Carol, utan pretentiösa fäblesser för debatt. Lee verkar ha bestämt sig för att göra precis allting i filmen omöjligt att närma sig, det som kunde blivit en brittisk Brokeback Mountain blir istället osmakliga utsvävningar i smuts och allmän fascination för kroppsvätskor, det är som att bevittna David Cronenbergs mest makabra arbete.

0024

”Muck and mire”

Man tappar helt och hållet bort sin berättelse i det här ständiga behovet att provocera. Jag ursäktar för språket, men jag har aldrig sett såhär mycket avföring och smuts i hela mitt liv, och då räknar jag med en allmän bajamaja i New York City. Det lilla skjulet i Motorsågsmassakern kan konkurrera med hotellkedjan Ritz i jämförelse med den här mardröms farmen, det får mig att tänka på de där riktigt förfärliga bilderna på vanskötsel av boskap.

Den enkla livsstilen och det manuella arbetet på gården kunde ha skildrats ganska finstämt, där man inte är i behov av våra moderna vanor och där människan är ett med naturen. Men Francis Lee verkar nästan ha en avsmak för öppna vidder och människor som inte velat anamma storstaden.

I den scen som skall presentera kompromisslös kärlek så rullar karaktärerna runt i smuts och gyttja, men känslomässigt är det dött och utan något större intresse. Allt ramas in av ett närgånget foto som blir påträngande utan att för den delen förmedla intimitet.

Comatose

Det hjälper inte heller att alla karaktärer är apatiska och enigmatiska. Josh O’Connor förmedlar ingen som helst empati. Det finns ingen orsak till att en distanserad karaktär skall bli odräglig, genom ett bra berättande kan man få publiken med sig även i det svåraste av filmer. Men O’Connors karaktär förblir en egoist som ständigt går runt i någon slags självömkan.

Alec Secareanu som får utgöra den andra halvan av huvudrollsduon gör en klart mer tredimensionell karaktär, men den iskalla regin och vägran att låta publiken komma nära gör även denna person till en stor gåta.

Så vad vi har att göra är ett relationsdrama utan trovärdiga relationer eller bra dramatik. Speltiden som känns som två livstider fylls med ’’fantastiska’’ bilder på otroliga ting som hönor som går och förtär en snigel…

Isolering

Det finns bara två ynkliga scener som faktiskt degler lite emotionellt engagemang, men dessa är begravda under ett bokstavligt berg av skit och egoism. I en sekvens visas också ett intressant sidospår upp, för ett kort litet ögonblick så skildrar man isoleringen och de krossade drömmarna som behövts användas som betalning för att hålla familjen och verksamheten vid liv.

Att första scenen är en kräksekvens känns representativt för min egen reaktionen efter filmens slut.