Kategoriarkiv: Filmrecension

Grottmannen Dug Recension 

Publicerad den av
006

Images copyright and courtesy of Aardman Animation Studios 2018

Det fantastiska hantverket kan inte kompensera för en flåsig och ointressant film. 

Pokemon-kort, takvärme och personsökare är obsolet. Konst som Sixtinska kapellet och filmstudion Aardman kreationer är tidlösa.
Aardman Animations är några utav planetens mest hängivna och målmedvetna filmskapare, det är inte bara faktumet att alla deras projekt fortfarande animeras för hand, där ingeting lämnas åt slumpen, scenografin och designen är också ett kapitel i sig.

Flera filmskapare talar idag om hur viktigt det är med faktiska kulisser och rekvisita, det perfekta exemplet är Star Wars: A New Hope. Karaktärerna skall befolka en levande och trovärdig värld, saker som vapen, hushållsapparater och fordon bär med sig en historia, där de är minst lika intressanta som sina skådespelare av kött och blod. Aardman har i sina filmer uppfunnit några av världens häftigaste påfund – grötkanonen från Wallace & Gromit är fortfarande häftigare än något som Michael Bay lyckats koka ihop med sina Transformers.

Det går inte att undvika att utbrista i ett stort leende då man med stora ögon beundrar hantverket och de fantastiska upptågen som Aardman gett oss. Tågjakten med en skurkaktig pingvin och den fantastiska sekvensen med alltifrån får, motorcyklar och flygplan kan väl inte ens den största cyniker tycka illa om ?

007

Rolling Stones 

Grottmannen Dug har samma fantastiska animering, vartenda objekt känns levande och genomtänkt. Tyvärr så tillåter berättelsen inte samma fantastiska uppfinningsrikedom som tidigare filmer. Stenåldersmiljön gör det något förutsägbart, jag kan bara anta att det är såhär Aardman-versionen av The Flintstones skulle se ut. Det är – till utseendet, grovhuggna grottmän och kvinnor med diverse sedvanliga attribut, en är burdus och stark, den andra är en äldre ledarfigur etc.

Ingeting vill riktigt förtrolla eller underhålla, den tidigare så energiske och lyhörde regissören Nick Park verkar lite sömnig och ointresserad av projektet. Man har fått ihop en namnkunnig lista med aktörer där Eddie Redmayne, Maisie Williams och Tom Hiddleston medverkar, det borde innebära ett solitt medelbetyg bara det.

010

Man United 

Tyvärr så lämnar ingen av skådespelarna något bestående intryck, karaktärerna är glömda innan vi ens hunnit lämna biosalongen. Allt är spartanskt och förvånansvärt tråkigt. Inte ens de tillfällena då vi får lite av den där unika Aardman briljansen – i form av rekvisita och kulisser, så är det tamt om vi ser till studions tidigare påfund. Tempot är dessutom överdrivet intensivt till det så får man högljudd, flåsig och jobbig dialog.

Ett stort plus förekommer i alla de olika djur och varelser som vi får se genom filmen. Vildsvinet Hognob stjäl varenda scen han medverkar i. Och kanske är det talande för resten av filmen, att ett kreatur utan varken dialog eller mänskliga drag är mer minnesvärt än en despotisk och flintskallig kejsare med Tom Hiddleston som röst.

För fem år sedan gjorde Dreamworks Animation – The Croods, till och med den mediokra produktionen är många gånger bättre än Grottmannen Dug.

Betyg 4/10 

The Cloverfield Paradox Recension 

Publicerad den av
the_cloverfield_paradox_ship_interior_3840-0

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

En ofärdig, platt och tillrörd soppa. Den enda ursäkten är att alla med ett Netflix abonnemang får detta som en dålig accessoar, inte helt olikt från det skräp som följer med månatliga tidningar.  

Dagens mediala klimat har gjort det svårt at verkligen överraska. Långt innan en film kommer ut så finns det mängder av teorier, läckt information och spionbilder som inte är menade att ses av allmänheten. För tio år sedan så var ’’viral marketing’’ ovanligt vid  marknadsföring av produkter eller event.

Den första filmen i Cloverfield-serien, lyckades skapa en mystik och förundran genom sin bisarra och excentriska marknadsföring. Egentligen hade spelutvecklaren Bungie rdan hunnit före då man satte igång reklamkampanjen för Halo 2. Där var det alltifrån hakade webbsidor tillhörande biodlare som ingick i en maskerad reklamkampanj. Diverse små ledtrådar ledde – efter ett tag, fram till trailers eller annan mer matnyttig information kring spelet.

Mystiken kring Cloverfield var betydligt mer spännande än den slutliga filmen. Filmen var som bäst ointressant, flera gånger definierade man den moderna skräckfilm på sämsta sätt; trista skådepelare, dåliga karaktärer och plagiat.

Att försöka sig på en liknande marknadsföring idag vore nästan möjligt, socialmedia skulle förmodligen knäcka klurigheterna och gåtorna på rekordtid. Och för att behålla det oväntade som Cloverfield innebar, så valde man att släppa den spirituella uppföljaren 10 Cloverfield Lane bara några veckor efter att filmen hade tillkännagivits. Det var en – till hantverket sett, betydligt bättre film än sin föregångare, dock så tycktes personalen på Paramount Studios ha tappat kontrollen över sin topphemliga marknadsföring. Mot slutet lanserades flera tveksamma affischer som saboterade allt hårt arbete med att hemlighålla filmens innehåll.

GOD PARTICLE

Shock Me All Night Long 

När det nu blivit dags för den tredje delens lansering så återstår inte många knep för att överaska. Om man nu tyckte att ett par veckor var för lång väntetid så har lösningen anlänt, dagen efter den stora NFL finalen – Super Bowl, så kunde vi hitta den tredje episoden i serien – The Cloverfield Paradox upplagd på Netlflix.

Den här gången tar man helt enkelt efter rockbandet U2 då de gjorde ett chockartat släpp av sin skiva Songs On Innocence, där laddades automatiskt albumet ned till alla iTunes användare.

Om bakslaget blir detsamma som med den lansering vet vi inte än. Säkerligen så kommer en stor mängd människor påpeka på att deras heliga och perfekt kurerade Netflix-kö blivit nedsmutsad och kränkt av The Cloverfield Paradox.

Hur man skall lansera den hypotetiska fyran återstår att se. Kanske blir det till att söva människor i biografkön och flyga dem till en salong på andra sidan jorden. Men bara några minuter in i The Cloverfield Paradox blir det ganska uppenbart varför man smugit in den bland ett multum av andra dussinfilmer på Netflix… Den är nämligen genomusel…

Half The World Away 

Problemen är ganska tydliga då man måste sälja hela sin film genom en gimmick som direktlansering. Det fungerar en gång, kanske två men nyhetens behag är numera kortvarigt. Idag släpps mängder av kvalitativa filmer direkt till Netflix. Att stora  premiärer sker direkt i vardagsrummet är idag lika självklart som att det skall finns mer än två TV-kanaler att välja mellan. Både Paradox och 10 Cloverfield Lane påstås ha varit filmer som inte alls var menade att vävas in i vad som nu kan kallas Cloverfield-universumet.

Allting ifrån story till existensberättigande är mer ansträngt än någonsin i The Cloverfield Paradox. Uppläget är nästan identiskt med Event Horizon eller Daniel Espinosas Life som kom ut förra året, skillnaden är att nämnda är betydligt bättre. Det här är ett manus som borde ha legat kvar på en dammig hylla, någon originalitet finns det inte tillstymmelse till. I den scenen där man skall försöka hylla Alien så måste lägga sitt ansikte i händerna över genansen. Tankarna dras till kalkonen Passengers då karaktärerna bara irrar runt i cirklar trots att hela helvetet håller på att knacka på dörren.

För att vara en film som helt och hållet bygger på mysterium och tvära vändningar, så verkar The Cloverfield Paradox vara oroad över att publiken inte skall hänga med, det löser man genom att indikera och ge riktlinjer, det är så klumpiga att hela filmen blir patetiskt förutsägbar.

Half Full 

Det finns också ett mått av helt bortkommen humor som enbart får tittaren att rulla med ögonen. Bakom kulisserna sägs det att Paramount övergav filmen och lät Netflix få ta över. Det är inte  bara en överlämning som verkar ha skett, det är snarare en dumpning av en totalt ofärdig film. Vid en första anblick ser det påkostat ut, med bra scenografi och kostymdesign av Oscarsbelönade Colleen Atwood. Men ju längre det pågår så blir effekterna billigare och billigare, viktiga detaljer i berättelsen försvinner och allt slängs ihop till ett tragiskt dåligt slut. Knappt någonting verkar överhuvudtaget färdigt. Bara scenerna som inte tar sin plats ute i rymden kan kategorisera som kompletta.

Ingen av filmens skådespelare verkar vara särskilt inspirerade. De har ett omfång som sträcker sig från frustrerade till deprimerade. Den arma stackaren Elizabeth Debicki ser så bedrövad ut att behöva medverka att jag nästan – nästan, känner någon sorts sympati för hennes livlösa karkatär.

Om The Cloverfield Paradox hade fått gå upp på bio hade det förmodligen blivit betydligt större skriverier om dess uselhet, främst då folk faktiskt hade behövt betala för sig. Nu kan vi istället avmarkera skräpet och dränka bort den i de otaligt antal bättre filmer på Netflix.

Betyg 2/10 

The Death Of Stalin Recension 

Publicerad den av
TDOS_D17_4130

Images copyright and courtesy of Nonstop Entertainment 2018

En helt genial blandning av svart humor och skrämmande verklig historia som fångar och engagerar. 

Det tar ett litet tag innan poletten trillar ned. Att se ett helt sovjetiskt ministerium bestående av välkända amerikanska och brittiska skådespelare är minst sagt en smula ovant. Regissören Armando Iannucci bemödar sig inte med att ge någon sorts förklaring till varför alla karaktärer talar engelska, startsträckan känns lite tveksam då filmen nästan tangerar att kännas som brittisk gangsterkomedi, i samma anda som Guy Ritchies filmer.

Den tydligt förekommande humorn ger också viss huvudbry, Monty Python medlemmen Michael Palin medverkar också på ett hörn, inledningsvis är det som om att The Death Of Stalin är en förlängd versionen av valfri Python-sketch.

Men sedan börjar man blanda in allvaret och en stor mängd absurda situationer. Då uppstår en suverän iscensättning, det är inte realistiskt men oerhört fängslande. Det är inte menat att vara en korrekt beskrivning av det faktiska händelseförloppet, iden är att fånga essensen av stämningen, hetsen och den totala skräcken över ett totalitärt och diktatoriskt samhälle.

TDOS_D14_3716

’’Come and keep your comrade warm’’

The Death Of Stalin använder sig från början till slut av svart humor. Dialogen är fylld av svordomar och vidrigheter, samtidigt så blir situationerna bara mer och mer bisarra. Josef Stalin satte skräck i ett helt land, han använde alla former av övervakning mot befolkningen och etniska rensningar. Stalins egen paranoia ledde till ett samhälle där den personliga integriteten kränktes till fullo. Just denna rädsla och terror fångas väldigt väl. Vi får se Stalins underordnade demagoger bli till små ynkliga möss då alla räds att bli avrättade vid minsta lilla felsteg.

Det politiska efterspelet efter diktatorns död är då filmen verkligen kommer till sin rätt. Korruption, girighet och totalt inkompetens, samverkar till att bli både träffsäkert, roligt och otäckt. Iannucci gör det tydligt hur effektiv skarpsinnig humor kan vara i att skildra helt perversa situationer.

Flera morbida och motbjudande saker som manipulation och förtryck skildras på ett humoristiskt men medvetet vis, det gör att man undviker någon som helt förskönande av händelserna eller personerna. Samtidigt känns ingeting trivialt eller förenklat. Vid sidan av rolig och kvick dialog så finns det allvarsamma scener där man visar upp de chockerande massmord som skedde i fångläger och i civila hem. Några av de absolut mörkaste stunderna refereras men hålls undan publiken, säkerhetscehfen  Lavrentiy Berias dokumenterade våldtäkter är ett exempel då vi bara får en indikation. 

TDOS_D22_4426

’’Kill the czar and his ministers’’

Visuellt så påminner filmen om Lars Von Triers Dogville, miljöerna är förvisso betydligt mäktigare och mer påklädda än i Triers avskalade vision av en amerikansk småstad, men Iannucci behåller en känsla av filmad teater, och det är till filmens fördel.

Då man valt att rollbesätta flera välkända aktörer så skapar man – genom denna teatrala estetik skapas ett underlag där man kan leka med både dialog och karaktärer. Att se The Death Of Stalin som historiskt korrekt vore väldigt naivt, det är en tydligt fiktiv version där man fångar essensen av händelserna.

Kombinationen av skriven dialog och verkliga händelser är oväntat effektiv, i ena stunden skrattar man åt de maktgalna och vedervärdiga människorna som utgör Stalins kabinett, andra gånger så ryser man av obehag då vi får ta del av de politiska konsekvenserna.

En film som tar sin plats i Sovjetunionens politiska centrum behöver självklart ett antal intriger, och de sköts på utomordentligt vis. Det behövs inte några extrema skeenden eller House Of Cards-moment för att engagera genom den sista timmen. Den andra halvan är betydligt mer intensiv och sammanbiten, det blir en bitter påminnelse om att detta mörker fortfarande existerar sextio år senare och fortfarande inte har försvunnit från det moderna Ryssland.

TDOS_D22_4622

Back In The U.S.S.R. 

Slutligen måste jag berömma hela ensemblen. Förutom Olga Kurylenko – som är lika hopplös som alltid, så är det livliga och färgstarka porträtt av dessa djävulska individer. Det kan ibland vara svårt att separera persongalleriet, de flesta är diaboliska monster eller idiotiska suputer. Samtliga hör till en samling av några av de värsta människorna man kan tänka sig. The Death Of Stalin blir aldrig så pass grotesk att den blir otillgänglig och frånstötande, humorn blir som en livboj till publiken i detta hav av svek, lögner och mord.

The Death Of Stalin är till en början svårsmält som med tiden växer, blir djupare och mer vågad. Med humor och intelligens så får man ihop en – nästan, unik upplevelse som fångar ondska, dumhet och ett frosseri i makt.

Betyg 7/10    

Lady Bird Recension 

Publicerad den av
0031

Image copyright and courtesy of Universal Studios 2018

Narcissism och meningslöshet i en osympatisk mix som varken charmerar eller intresserar. 

Greta Gerwigs andra film som regissör anländer med stor pompa och ståt. Lady Bird har äran att vara en av de – statistiskt, högst betygsatta filmerna på filmsidan Rotten Tomatoes. Den helt osannolikt positiva responsen har lett till både en och annan kontrovers där det tisslats och tasslats om att vissa skribenter försökt justera betyget – både upp och ned. Hur det än ligger till med den saken så blir jag den där tråkiga och sura skribenten som ställer mig helt på sniskan mot den lyriska majoriteten. Vad som blir mest slående under filmen blir – tyvärr, den stöddiga frågeställningen – ’’ vad är grejen med det här ?’’

Lady Bird hamlar i samma kategori som Easy A och Juno, samtliga filmer har en uppkäftig och vältalig huvudperson. Easy A är en fantastiskt charmig och energisk film, mycket tack vare en – som alltid, självlysande Emma Stone. Juno och andra sidan är en långsam, tråkig och slö historia. Juno är som en soffpotatis som knappt har energi till att avsluta sina egna meningar, det blir lite surt, lite salt och såklart sött. Att bli arg på Juno var svårt då den är ytterst harmlös och därefter helt ointressant. Lady Bird är nästan identiskt på så sätt, den är slö, såsig men betydligt mer utdragen.

013

Blackbird

Karaktärerna är filmens absolut största sänke, Saoirse Ronan är en uppenbart duktig skådespelerska, hon har all möjligheter att fortsätta sin framgångsrika karriär som sjösattes innan hon ens hunnit komma upp i tonåren. Ingen av skådespelarna går att anmärka på, däremot är alla karaktärer vi får möta ytterst otrevliga och självupptagna, de är narcissister som enbart verka bry sig om status och att slå andra människor på fingrarna genom sin egen genialitet.

Ronans karaktär är den där typen av människa som man bara kan skaka sitt huvud åt. En fullkomligt talanglös och dryg översittare, som i sin tur säljer sina bästa vänner till lägsta pris och alltid måste vara överlägsen alla andra. De svårigheter och oöverkomliga hinder som personerna stöter på blir total ointressanta som dramatiska ankarpunkter, det är svårt att se hur någon kan sympatisera med någon av dessa självupptagna pajsare.

Det enda som gör filmen uthärdlig blir just dess totala uddslöhet. Greta Gerwig har valt att arbeta med ett flertal personer som hon stött på som aktör och manusförfattare. Lady Bird gynnas av detta då den känns avslappnad, något som gör att min ilska överlag blir ganska mild. Hur illa jag än tycker om filmens huvudperson så känner jag mig mest uttråkad och framförallt ointresserad istället för rasande arg.

012

’’And Your Bird Can’t Sing…’’

Mellan varven fälls en och annan syrlig kommentar där jag inte kan undgå att flina.   Något besynnerligt är det dock att dialogen när nedkörd i referenser och formuleringar som känns formade efter dagens giftiga klimat på sociala medier, detta trots att filmen utspelar sig 2002-2003, en tid då dessa fenomen var helt okända.

De få tillfällen med svärta och berörande dramatik, berövas på sin emotionella relevans då allt pressas in i ett forcerat slut. Situationen blir inte bättre då berättelsen både är förutsägbar och för lång. Den korta speltiden på 94 minuter känns som ett par evigheter.

När man läser och ser intervjuer med Greta Gerwig så råder det inget tvivel om att hon är både intelligent och skärpt, en stark personlighet som är ett bra exempel på den mediala person som vi borde bejaka, detta i en värld där man trampar på kvinnors värdighet och rättighet och där deltagare i reality-TV istället får alla spaltrader i massmedia. Tyvärr så kommer ingen av dessa positiva sidor fram i Lady Bird. Gerwig säger att filmen delvis tar inspiration från hennes eget liv – som hon i sin tur menar är raka motsatsen till Ronans karaktär.

En korrekt biografisk film över Gerwigs liv och hennes personliga resa, hade varit en betydligt mer sympatisk och fascinerande upplevelse än att se Saoirse Ronan gnälla och grina över I-landsproblem.

Betyg 4/10 

Coco (Svensk Version) Recension 

Publicerad den av
014

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2018

Farligt vacker både emotionellt och visuellt. Pixar visar att de fortfarande är helt unika i filmbranschen. 

Vi kommer publicera en alternativ och förlängd version då vi fått möjlighet att se den engelska originalversionen. Det hindrar oss inte för att redan nu kategorisera Coco som en fantastisk film.

Den svenska dubbningen är inte ens i närheten så problematisk som den kan vara i andra fall, se exempel Pixars egen Bilar 3. Det är en fullt fungerande översättning som kan betygsättas som acceptabel, om än inte fantastisk. Tack och lov så är en aspekt av Coco helt oberoende om det talas svenska eller engelska. En av filmens största styrkor ligger i dess helt fantastiska utseende, Pixar briljerar verkligen i design och scenografi. Influenserna från Henry Selick filmen Nightmare Before Christmas är starka. Och precis som i det exemplet så finns det en tydlig handgriplighet som får Coco att kännas intim. Flera gånger påminns jag om produktionsbolag  som Laika Studios och Aardman Animations. Det finns något rejält och handfast med det vi ser på duken, flera gånger känns det som om vi kan sträcka oss fram och röra karaktärerna, och inte pga av någon 3D.

Likheterna med Kubo Och De Två Strängarna är också uppenbara, temat om att hitta sin familj och plats i världen är ibland snudd på identiska, lägg sedan till att båda huvudpersonerna bär med sig ett stränginstrument. Men Coco har tillräckligt med kreativitet och nya infallsvinklar för att det aldrig skall känns som en upprepning eller efterapning.

Tekniken får nästan all annan konkurrens att framstå som lastgammal då vi jämför. Det bör också nämnas att Coco kanske är lite för otäck för de allra minsta, en del bisarra och skruvade scener får mig att känna en viss olustighet, ej i negativ mening. Vi talar ändå om en film där döda spelar en central roll.

019

We Are Alive 

Pixar har på senare år oscillerat mellan uppföljare och originella projekt. Överlag har kvalitén varit hög, men filmer som Insidan Ut och WALL-E har varit betydligt bättre än uppföljarna – minus Toy Story 3, som är ett makalöst stycke film. Efter Bilar 3 – som kom ut tidigare i år, så kunde det inget annat än gå uppåt. Sportbilen Lightning McQueens sista (?) kapitel var fantasilöst och inte ens särskilt vackert att beskåda. Framförallt så saknades det något av substantiellt värde.

Coco råder bot på de bristerna. Personerna och berättelsen är denna gång energisk och skarpsinnig. Pixar verkar lika lyckliga som huvudpersonen Miguel då han får utöva sin musik. Noggrannheten och passionen märks i varenda detalj, jag kan inte erinra mig då jag sett en så trovärdig gitarrövning på en film, Miguels animerade fingrar och sättet han förflyttar handen, ger en aspirerande gitarrist som jag själv rysningar. Regissörerna Lee Unkrich och Adriana Molina sprider enorm glädje genom sin hängivenhet till detaljer.

013

Souls Of The Departed 

Men yta är inte till någon större hjälp om karaktärerna och berättelsen inte har något att erbjuda. Återigen så har man lyckats med en superb balansgång, alla personer som introduceras livnär berättelsen, det finns inget överflöd eller excesser av gimmicks, inte ens hunden Dante. Unkrich nyttjade en viss sentimentalitet i Upp, den finns även här, men är mer dämpad, det är precis tillräckligt för beröra utan att bli tårdrypande sockersött.

Debatten om att Coco skulle vara något elak politiskt inlägg, där man porträtterar Mexico på racistiskt vis är inget annat än trams. Det här är fullfjädrade karaktärer, med djup och stora personligheter. Man använder landets kulturella arv på ett väldigt fint och entusiastiskt sätt, där man sätter in gamla mytbildningar i moderna kontexter. Tempot är rasande högt men aldrig utmattande, några ’’döda punkter’’ existerar inte, det är antingen stora känslor eller stora bilder, alltid lika fantastiska.

003

Wake Up Dead Man 

Fyndigt borde vara ett ledord för Coco. Hela tiden så kommer man på nya och inspirerade sätt att leka. Det känns som att se den där galan artisten som jonglerar och utför något fysiskt omöjligt på en och samma gång. Det är självmedvetet och ödmjukt.

Det enda problemet är slutet som känns lite för förutsägbart och ointressant. Unkrich och Molina verkar inte riktigt hitta samma originalitet då de skall knyta ihop säcken. Och återigen så är det svårt att bedöma filmen helt genomgående utan att ha sett originalversionen.

Men redan nu är Coco en fantastisk film, ungdomlig, glad och inspirerad. Att få se allt utan det dubbade filtret, kommer antagligen bara göra denna redan utomordentliga upplevelse ännu bättre.

Betyg 8/10 

Filmspekulationer för 2018 Del 2 

Publicerad den av

Vi fortsätter med vår artikelserie där vi tittar närmare på årets kommande filmer.

wallpapersden.com_jason-momoa-aquaman-2018-movie_2700x1800

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Aquaman

Den enda filmen i år som är en del av det alltmer trasiga DC Extended Universe. Jag vet inte hur många gånger det måste klargöras – det hyses INGEN specifik avsky mot DC och deras karaktärer eller berättelser, som jag skrivit upprepade gånger, så finns det ingen anledning till varför DC inte skall kunna konkurrera med Marvel på filmduken. Efter den ekonomiska missen med Justice League så har jag svårt att se varför denna solo-film skulle kunna få tillbaka någon till salongerna. De delar som utspelades under vatten i Justice League var en olycka av sällan skådat slag. Om det är någon som helst indikation på vad vi har att vänta i två timmar, så är detta bara att avföra snabbt.

Så vida inte huvudrollsinnehavarna, Jason Momoa och Amber Heard, sålt bitar av sina egna själar för att kunna lära sig konsten att skapa personkemi, så är risken nog stor för att detta blir som att äta fisk och skaldjur där bäste före datumet gått ut sedan flera veckor tillbaka. Regissören James Wan inspirerar inte heller till några glada eller entusiatiska reaktioner. För mig är det helt omöjligt att se något som helst positivt med Aquaman i nuläget. Till och med den fiktiva versionen av James Camerons Aquaman i TV-serien Entourage verkar bli ett bättre alternativ.

Ekonomin
Wonder Woman blev en succé, det kan inte sägas om Justice League som redan nu orsakat flera förflyttningar för chefer inom DC Comics och Warner Brothers. Geoff Johns står fortfarande kvar som nyckelperson och kommer nog behöva se sig om på annat håll för arbete, om denna alarmerande trend fortsätter. Ser vi till historiken så kan Aquaman fortsätta den helt bedrövliga trenden för DC och Warner Brothers. Sett till den låga summan på 227 miljoner dollar som Justice League spelade in i USA, så är det svårt att inte förutspå ännu en kallsup.

Gissning: Aquaman spelar totalt in 460 miljoner dollar

Kritiken
Det blir inte nådigt nu heller. Filmens estetik inspirerar till riktig elaka kommentarer som ’’blubb, blubb’’. All positiv diskussion kommer förmodligen grunda sig i att den åtminstone inte är lika usel som Suicide Squad eller Batman V Superman: Dawn Of Justice, inte för att det är mycket att bli skogstokigt lycklig över.

Gissning: Aquaman landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 30 %  

deadpool-2-poster1.jpg

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

Deadpool 2 

Det finns ett flertal frågetecken kring denna uppföljare till den mest framgångsrika barnförbjudna filmen någonsin. Tim Miller har försvunnit som regissör och ersatts av David Leitch, som stått bakom explosiva actionfilmer som Atomic Blonde och John Wick. Det är därför nästan självklart att vi kommer få action som kommer få publikens olika sinnen att implodera. Dödsmaskinen Wade Wilson/Deadpool kan nog fungera utmärkt i extrem koreografi och än mer brutalitet.

Vad jag ställer mig undrande till är om Leitch har samma känsla för att balansera tramset med den mer träffsäkra humorn. Deadpool nr. 1 är inte direkt en felfri film, men den lyckas att fånga denna löjliga, enerverande och tokiga karaktär som är Deadpool. Leitch tidigare filmer har haft en genomgående fånig ton, John Wick var i det närmaste outhärdlig för min egen del, det var som om den aldrig kunde bestämma sig för om det var allvar eller komedi.

Den väldigt korta teaser trailer som vi fått en titt på, indikerar att det är mer av samma vara, något som inte är särskilt oväntat då vi tittar på de olika diskussionerna bakom kulisserna. Tim Miller ville ha en storslagen uppföljare, något som skulle innebära en större budget, det här var inget 20th Century Fox var villiga att godkänna, istället byttes Miller ut mot Leitch. Mitt personliga intresse för filmen är huvudsakligen i den utlovade introduktionen av Cable. En av serietidningsvärldens största ikoner då det kommer till muskler och än mer muskler.

I bästa fall så tar David Leitch och raffinerar den första filmen. Mindre bra blir det om det visar sig var mer av samma, utan nyhetens behag. I värst fall så blir det bara en själlös kopia som krälar sig fram till målsnöret.

Ekonomin
20th Century Fox räknar förmodligen kallt med att uppföljaren når upp till minst samma ekonomiska standard som föregångaren. Allt annat kommer ses som ett misslyckande. Deadpool har nu en mycket större installerad bas och fler känner till karaktären. Med starka recensioner från media och positiva reaktioner från publiken, så blir det inga svårigheter i att ta sig förbi den otroliga siffran på 780 miljoner dollar.

Gissning: Deadpool 2 spelar totalt in 860 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Deadpool 2 landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 60 %  

0023

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Ant Man & The Wasp 

Hjältar kommer i alla storlekar och denna uppföljare till den underskattade Ant-Man kan bli ett perfekt avbrott efter den enorma urladdningen som (antagligen) kommer att vara Avengers: Infinity War. Den nästan dagsfärska trailern är ingeting annat än fantastisk, alla lyckade delar från förra omgången verkar återvända med ett nytt perspektiv och nyvunnen energi. Evangeline Lillys The Wasp ser ut att vara en helt suverän tolkning av den energiska och charmiga karaktären.

Ett stort frågetecken kvarstår, utspelar den sig – före eller efter Avengers: Infinity War ? Av trailern att döma så verkar världen inte vara i någon ’’större’’ fara, vilket kan indikera om att detta pågår innan – eller kanske till och med under Infinity War ?

Den detalj jag kan anmärka på är datumet, det kunde utan problem flyttats till hösten, varför Marvel vill ha hela tre filmer inom spannet av ett halvår är lite oförståeligt, risken finns alltid i att Solo: A Star Wars Story försenas, men utan datumändringar så finns det ingeting på Disneys radan som kan mäta sig med varken Marvel eller Star Wars, inte ens Mary Poppins återkomst…

Ekonomin
Den första filmen presterade bra men inte fantastiskt då det kom till att generera pengar. Marvel/Disney räknar nog inte med någon exponentiell ökning denna gång, med en större bas av fans och med den nya ensemblen bestående av bla Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne, så vore det mycket konstigt om filmen inte lyckades gå förbi originalet.

Gissning: Ant-Man & The Wasp spelar totalt in 700 miljoner dollar

Kritiken
Ant-Man And The Wasp landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %  

Fortsättning följer i del 3

Darkest Hour Recension 

Publicerad den av
031

All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2018

En lysande Gary Oldman lyfter upp en oengagerande och snål film. En av världens mest berömda retoriker förtjänar bättre än att iscensättas på ett såhär tamt vis.   

Jag har använt den här liknelsen förut, men det är svårt att hitta någon bättre beskrivning av Darkest Hour än att den är som att besöka vaxkabinettet Madame Tussauds, till ytan skrämmande levande kopior av sina – sedan länge döda förebilder. De grundläggande komponenterna som fotot av den franska fotografen Bruno Delbonnel, är delvis snyggt komponerat med fågelperspektiv och det patenterade färgfiltret som han alltid använder. Kostym och scenografi är också mycket välarbetat. Alla dessa pluspoäng suddas sakta men säkert bort ju längre filmen avancerar. Scenerna är klumpigt iscensatta och kyligt utstuderade. Det känns som att titta på de skrämmande massgravarna som uppförts för de miljoner fallna soldaterna i andra världskriget, dött och kusligt.

Joe Wright verkar vara helt besatt av sitt hemland England, det räcker inte med att filmerna utspelar sig i typiska brittiska miljöer – godset i Försoning som exempel. Skådespelarna skall gärna ha sin födelseort på världens mest motståndskraftiga ö. Wrights filmer är – vid en första anblick, väldigt välgjorda, problemet är att han aldrig lyckas ingjuta liv eller engagemang i någon av dem. Försoning är trots sitt dramatiska krut helt berövad från någon sorts emotionell kontakt. Stolthet Och Fördom (2005) får inte ens den legendariskt karismatiska karaktären Elizabeth Bennet att stråla. Senast Wright gjorde film blev slutresultatet Pan, en gräslig historia som ingen vill komma ihåg.

0101

The Longest Day 

Riktigt så illa är inte Darkest Hour, Wright känns nästan salig av lycka att inte behöva regissera dåligt animerade fåglar och kulisser som hämtats från barnrummet på IKEA. Wright får gå loss i pampiga miljöer som Wesminister Abbey och Downing Street, det ger Darkest Hour en stram och korrekt yta som känns väldigt brittisk.

Konstigt nog så räcker ingen av dessa påkostade inslag för att lyfta Darkest Hour från att kännas som filmad teater. Delbonnels foto är som sagt snyggt komponerat, där han placerar kameran, skådespelare och rekvisita. Men hans ständiga användande av färgfilter får filmen att bli onödigt grå och livlös, när det är som sämst påminner det om att titta på cement. Detta ger filmen ett trött framtoning, något som inte får ske i en film som flera gånger tangerar att bli ett kammarspel. Musiken som komponerats av Dario Marianelli är dånande och distraherande, den dränker flera scener i sin påträngande och osmakligt barocka natur.

2 Minutes to Midnight 

Så mycket mer än bara fotot är stelt. Karaktärerna känns om de rivits från skolans historieböcker, de ser ut och låter som de personer vi föreställer oss då vi läser om Churchills fantastiska karisma eller Neville Chamberlains ynkliga integritet. Men Wright går aldrig längre än så, karaktärerna förblir grovhuggna skepnader och förvandlas aldrig till riktiga människor som går att engagera sig för. Det är som ett ’’greatest hits”-paket – de olika låtarna är här utbytta mot diverse historiska tal och händelser som slängs upp på duken utan något större intresse.

Darkest Hour delar också många likheter med den – betydligt bättre filmen, Undergången – Hitler Och Tredje Rikets Fall. Varför man valt att ta efter en film om Adolf Hitler, för att sedan försöka överföra den till London och Churchill är snudd på obegripligt. Publikens inkörsport blir även här en ung och oerfaren sekreterare. Kammarspelet känns också igen då filmen förflyttar sig till den bunkern där de strategiska besluten tas. Tyvärr så har Darkest Hour också tagit efter Undergångens onödiga exkursioner där man pliktskyldigt försöker visa upp de politiska konsekvenserna utanför den instängda cirkeln av makthavare, då vi får se soldater till fälts så är hela filmen vara ute på tunn is. Det som inte berör Churchills största stunder i rampljuset är tråkiga och således helt förödande för filmens söliga tempo.

Lily James är inte heller den bästa av kandidater då det kommer till att fånga en publik. Alla dessa menlösa sidospår hade utan problem kunnat skickas till frontlinjerna för ett snabbt avslut.

017

Aces High

Vad som ger Darkest Hour någon som helst relevans är Gary Oldman i huvudrollen. Det må vara lockbete för en Oscarsstatyett, men Oldman är som alltid helt suverän. Även om hans ansikte är täckt med mask och smink, så fullkomligt lamslår Oldman publiken med en fantastisk pondus och en ännu bättre karisma. Churchill må vara en burdus alkoholist och Joe Wright är totalt ointresserad att närmare studera vem människan bakom spriten och den bombastiska rösten faktiskt var. Men inte en dessa anmärkningar rår på Oldmans otroliga uppvisning. Han får publiken att skratta, beundra och ibland även skälva av rädsla.

Kristen Scott Thomas är tyvärr delegerad till att sitta på avbytarbänken. Oldman och Thomas får knappt någon tid ihop. De mer dramatiskt intima scenerna – som relationen mellan Churchill och hans fru Clementine, är helt utan liv eller laddning. Och de tillfällen Lily James skall fungera som jämnvikt mot Oldman, blir det en generande uppvisning i en aktör som kan sitt jobb och en som – ”kanske”, behöver träna lite mer för att nå till samma potential. Så fort Oldman försvinner ut bild så faller Darkest Hour ihop som Hindenburg.

Utan sin fantastiska huvudrollsinnehavare hade hela Darkest Hour behövt skickats till akutoperation, där hade man behövt skära bort det mesta för att kunna hålla liv i en nästan död patient.

Betyg 5/10 

Phantom Thread Recension 

Publicerad den av
0033

All images copyright and courtesy of Universal Pictures 2018

Det har kanske inte varit värt nästan tio år och pinan av två ganska usla filmer, bortsett från det så är Phantom Thread så suverän att jag kan förlåta att Paul Thomas Andersons tidigare felsteg. 

Efter två stora tramp i klaveret så gör Paul Thomas Anderson sin bästa film sedan There Will Be Blood. Nyckeln till framgång ligger i två enormt starka insatser från den som alltid geniala Daniel Day Lewis och den något mer okände Vicky Krieps. Anderson känns självsäkrare men samtidigt ödmjuk, tillskillnad från de helt outhärdligt utdragna och lite självgoda filmerna Inherent Vice och The Master. Anderson verkar vara allra bäst då han har Daniel Day Lewis till hands.

Enligt uppgift så är detta Lewis sista roll som skådespelare. Tydligen skall denna legendariska aktör pensionera sig nu och (förmodligen) ägna sig åt möbelsnickeri eller någonting annat som han lärt sig tack vare sin galna ’’ metod acting’’. Lewis har två arketyper som han brukar använda sig av, den ena är en högljudd och aggressiv buse som i Gangs Of New York, den andra är en mer tillbakadragen gestalt som talar med silkeslen röst och gärna visar upp bräcklighet, se exempel The Age Of Innocence. Med undantag för magplasket i Nine så har Lewis alltid garanterat att publiken kommer få något mytomspunnet att bära med sig då de lämnar salongen.

006

Dressed For Success 

Så därför är det kanske självklart – och lite förutsägbart, att Lewis nu kombinerar dessa två roller. Hans karaktär Reynolds Woodock (ett namn som både Lewis och Anderson skrattat åt ) är definitivt inte någon Bill ’’The Butcher’’ som springer runt med en köttyxa i ena handen, men Woodcock är en lynnig karaktär som bär på något obehagligt under sin perfekta yta. I andra händer så kunde denna karaktär känts typisk och lite platt, men när Lewis nu tar sig an att porträttera ett ’’galet geni’’ så blir det djupare och mer intressant än. De små egenheterna hos Woodcock blir enorma dalsänkor och gigantiska berg som hela tiden sträcker sig över horisonter, detta genom Lewis helt exceptionella skådespel.

Anderson trivs uppenbarligen i den engelska överklassmiljön. Estetiskt är det lika vackert och genomtänkt som de fanatiska kläderna som designas i rasande takt av huvudpersonen. Bara att se Phantom Thread är ett nöje då det visuella är i perfekt harmoni med dramat. Vicky Krieps blir danspartner till Lewis, och de känns lika sammanflätade som Ginger Rogers och Fred Astaire. Där Lewis visar upp arrogans och egoism, så gör Krieps en kvinna som förförs och sedan faller för girighet och avund.

0014

’’I’ve seen you in the clothes you make’’ 

Lusten, passionen och åtrån börjar som en lätt och tyst intim tryckare, varvar upp till en rasande tango och blir tillslut en akt av dramatisk akrobatik där Lewis och Krieps kastar sig mellan varandra och slungar den varandra vidare till nästa trapets.

Phantom Thread har flera teman, det mest framträdande är det om fördärv, specifikt filmens två huvudkaraktärer. Båda förförs av möjligheten att fylla igen sina personliga tomrum, antingen kreativt eller emotionellt. Där Woodcock är en igenstängt skyddsrum utan förmåga till någon personlig intimitet, så är Krieps rollfigur Alma full av känslor och uttryck, men hon saknar identitet och är vilsen i världen. Lesley Manville blir den sista pusselbiten som faller på plats, en till ytan stram kvinna som fungerar som medlare och talare för Woodcock.

013

If You Wear That Velvet Dress

Med tiden blir förhållandet mellan Lewis och Krieps destruktivt, fyllt med avsky, frustration och dåliga kompromisser. Anderson vet när volymen skall skruvas upp och den laddning han åstadkommer i varje scen är helt makalös. Phantom Thread är mindre dramatisk än There Will Be Blood, det finns inga storslagna sekvenser som den då oljetornet tar fyr och blir till en helveteseld, men Phantom Thread är – trots sin lågmälda karaktär, betydligt mer spännande än något annat som Anderson gjort. Filmen har till och med lite humor som agerar som bra andrum i denna väldigt syrefattiga miljö.

Paradoxalt nog så är ett av Phantom Threads teman också om nakenhet – trots att filmen till stor del, bokstavligt talat klär på folk. De två huvudpersonerna är både blottade och sårbara, de kan se varandras brister men inte sina egna. För att hålla grytan kokande så håller man igång pulsen genom att aldrig låta musiken tystna. Det är aggressiva stråkar och barocka kompositioner som fyller det tomrum som karaktärerna är oförmögna att kommunicera genom.

015

”She’s got the look” 

Phantom Thread står aldrig stilla, publiken fängslas omedelbart och alla de små sveken och intrigerna blir minst lika spännande som den mest explosiva biljakt. Vad som håller tillbaka filmen är ett slut som är snävt och lite obestämt, sedan uppskattar jag inte heller hur Paul Thomas Anderson i en sekvens hänger sig åt objektifiering av en kvinnlig karaktär som känns onödigt elak.

Modevärlden och engelsk societet har aldrig varit såhär spännande eller fängslande. Två fantastiska aktörer utgör ett fantastiskt par, som verkar bära med sig outtömlig intensitet. Fantastiskt foto, vacker musik och en regissör som för första gången vågar luta sig tillbaka gör en film som är lika dånande som ett massivt fyrverkeri.

Betyg 8/10  

Insyriated Recension 

Publicerad den av
ki3pbwxhr69jopssxmnq

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

En otroligt stark rollprestation från filmens huvudrollsinnehavare hjälper inte en ansiktslös och seg film som tar slut precis då det börjar bli intressant. 

Insyriated är så avskalad och naken att det tillslut skadar filmen. Karaktärerna är anonyma – med ett undantag, händelseförloppet är svårbegripligt. Vad som borde kännas angeläget och alarmerande blir mest en stund i ett tråkigt väntrum. Philippe Van Leeuw som regisserar har helt och hållet tagit bort några politiska värderingar eller insikter från Insyriated. En film som utspelar sig i det – ännu, pågående kriget i Syrien hade utan problem kunnat dela ut både en och annan åsnespark åt omvärldens brist på respons. Insyriated är koncis – till och med avhuggen, den har en hel del gemensamt med överlevnadsskräck kontra sedvanliga krigsfilmer.

Syriana

Det här är som att Roman Polanskis The Pianist möter det klaustrofobiska bostadshuset från Gareth Evans The Raid. Allting i Insyriated är gjort med korta små abrupta penseldrag, vi slängs omgående in i händelserna där en allt mer desperat familj försöker överleva och komma ifrån krigets olika fasor. Det finns ingen tid för eftertanke eller ens introduktion till dessa personer, det enda som är viktigt för de här människorna är överlevnad. Klockan står redan på fem i tolv och döden gäckar ständigt.

Denna stress blir till ett utmärkt skolexempel på det klassiska spänningsmomentet som Alfred Hitchcock talade om. Samtliga karaktärer sitter på en tidsinställd bomb som hotfullt tickar ned. Ingeting skyddar de här personerna, energin är slut och inte ens hemmets heliga status som en personlig fristad är en garanti för den mest grundläggande tryggheten.

Mothers Of The Disappeared

I centrum står en fantastisk Hiam Abbass som ger oss en helt monumentalt stark rollprestation som en mor som gör allt för att hålla ihop familj och vänner. Abbass har både en pondus och närvaro som gör att hon inte behöver gestikulera eller ansträngt visa upp sina förmågor på ett uppseendeväckande vis. Hon skapar en omedelbar empati för karaktären och hennes blick – som verkar bära hela världens bekymmer på sina axlar, cementerar detta som en strålande prestation.

Abbas lyckas med intressera trots det tunna manuset. Det blir därför väldigt sorgligt att resten av filmen inte håller samma nivå.

Det uppstår för många komplikationer i och med det väldigt bryska handlaget, filmen uppfattas tillslut som ofärdig och slarvigt avhandlad. Flera scener och händelseförlopp blir i det närmaste obegripliga, att låta hotet vara ansiktslöst är i praktiken en bra idé, men att finna en kontext blir svårt i en film som mer eller mindre är den absoluta finalen på den tredje akten, detta i en berättelse där vi inte får någon indikation eller referens kring varför vi befinner oss just här och nu.

Övriga aktörer kommer inte ens i närheten av Abbass insats. Alla biroller känns som utfyllnad av sämsta sort, deras personliga svårigheter och interna stridigheter lämnar mig helt oberörd. Att Van Leeuw låter de flesta karaktärer vara apatiska och trötta är självfallet inget felaktigt beslut i en film som helt och hållet centrar kring människor som tvingas leva på kanten av vad som är mänskligt möjligt. Men då ingen av aktörerna lyckas engagera mig emotionellt blir det svårt att inte själv känna sig något uttråkad då resten av persongalleriet skall ta plats.

Panic Room 

Mot slutet blir filmens grovhuggna natur så pass abstrakt att jag mer eller mindre slutar att bry mig. När det verkar som att filmen skall lägga in nästa växel och verkligen sättas i rullning så slår eftertexterna till som ett knytnävsslag rakt i solar plexus. Philippe Van Leeuw drar ut alla strömkablar och andra startmedel innan maskinen ens hunnit värma upp. Introduktionen är också en osedvanligt sömnig historia och det känns reserverat på absolut sämsta sätt.

Även om Hiam Abbass gör en stark insats och slutet bitvis är mycket gripande, så blir summan av kardemumma en tråkig och menlös film som lämnar mig både tom och irriterad över att såhär bra potential har förbrukats.

Betyg 4/10 

All The Money In The World Recension 

Publicerad den av
stillbild-all-the-mo_5a65f8e05ad04.jpg

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Pengar och girighet hade räckt att porträttera, olyckligtvis förlängs All The Money In The World med utdragna falsarium och krystade twistar. 

Ridley Scott har lyckats göra en film som både innehåller och har skapt hela tre skandaler av varierande storlek. Den första är såklart den där en av världens rikaste män – J. Paul Getty, vägrade att på något sätt förhandla om sitt kidnappade barnbarns säkerhet. Skandal nummer två kom i form av de obehagliga anklagelserna mot Kevin Spacey som stod i huvudrollen som Getty.

På rekordtid så valde produktionsbolaget och Scott att gör om alla scener med Spacey och ersätta honom med Christopher Plummer, en man som inte heller kan kallas för guds bästa barn. Plummers privata beteende beskrivs av flera som minst lika provokativt som Gettys – han sägs ha hyrt en Rolls Royce för att bevisa att han var värd mer än alla andra han gjorde en teaterpjäs med, hans självbiografi går till största del ut på att objektifiera kvinnor som han beskriver på det mest vulgära tänkbara sätt.

Mark Wahlberg;Christopher Plummer

Easy Money

Spacey-kontroversen ledde i sin tur till något som bara kan ses som ett hyckleri. Spaceys avsked kom som ett efterskalv i och med #metoo-rörelsen. Andra aktörer behövde infinna sig på plats för att spela in nya scener med Plummer. Och på bästa Hollywood-maner så lyckas man skapa ännu en oförrätt, om än något mindre än att låta sin egen familj kidnappas och passivt se på. Mark Wahlberg sägs ha tagit emot ca 1 miljon dollar för sitt extraarbete medan Michelle Williams fick nöja sig med 1000 dollar. Om inte detta är tillräckligt för att visa filmbranschens totala brist på respekt och integritet, så vet jag faktiskt inte vad som skulle kunna vara ett bättre exempel för det. Det är en situation där man låter publicisterna komma på en snabb lösning som ser bra ut de första timmarna, men i praktiken råder inte bot på det faktiska problemet, som är den otroliga diskrepansen mellan män och kvinnor då det kommer till respekt och monetär jämställdhet.

Michelle Williams;Mark Wahlberg

’’Grab that cash with both hands and make a stash’’

Dessa tre uppmärksammade punkter är också betydligt mer relevanta som diskussionsämne än den faktiska filmen. Pengar, makt, girighet och storhetsvansinne är svårt att misslyckas med på film. Jag slutar inte underhållas av verklighetsbaserade filmer som har att göra med ekonomiska imperium och dess påverkan på samhället.

J. Paul Getty var som en modern Joakim Von Anka, ett själviskt monster som enbart värderade ekonomiska valörer över människor – även sin familj. Filmens porträtt känns inte helt avskilt från den verkliga personen, när man läser historier och utsagor. Gettys enda drivkraft är girighet och han följer ’’mycket vill ha mer’’ paradigmet till punkt och pricka. Christopher Plummer är således ganska perfekt som denna uppblåsta galning. Han är förförisk, karismatisk och manipulativ.

Mark Wahlberg;Christopher Plummer

Green Disease 

Att tycka illa om filmversionen av J. Paul Getty är inte särkilt svårt. Och de scener där han pompöst berättar om sig själv är filmens bästa delar. Kidnappningen och hur den skildras är däremot raka motsatsen till intressant. Behovet av att ha något med  att göra verkligheten, verkar inte intressera Ridley Scott. Precis på samma löjliga som Ben Affleck gjorde en actionfilm utav Argos slut, så raderar Scott all trovärdighet då han försöker iscensätta olika – uppenbart, dramatiserade flyktförsök som bara förlänger filmen med onödig utfyllnad.

Filmen hade varit mer spännande utan dessa avstick. Mot slutet måste till och med en friskrivningsklausul dyka upp för att styrka att ’’delar’’ av filmen är gjorda för fiktiva ändamål. Flera scener sätts upp som förspel för olika vändningar som misslyckas kapitalt, envisheten att få ut mer spänning än vad berättelsen har att erbjuda blir tillslut utmattande, vad som finns tillhands räcker mer än väl för att göra en både intressant och nervpirrande film.

Michelle Williams

’’I’m all right, Jack, keep your hands off of my stack.’’

Michelle Williams är – för det mesta, bra som en desperat mor som får utkämpa två enorma strider, den om hennes son och mot Getty som vägrar att ge moraliskt eller finansiellt stöd. Williams förmedlar en bräcklighet där hon är på bristningsgränsen till ett sammanbrott. Williams blir lite repetitiv mot slutet då hennes karaktär verkar stagnera. Även Mark Wahlberg är godkänd i rollen som en slug fixare. Alla aktörerna hade säkerligen kunnat framstå ännu bättre om Scott bara varit villig att trimma och justera vissa sceners längd. Nu blir det ofta lite uttjatat och segt.

Som ett stycke ren underhållning så är All The Money In The World fullt acceptabel. Den är mer eller mindre helt befriad från något större djup eller trovärdighet. Speltiden är också överdriven, detta till följd av alla omvägar som tas i scenerna med den kidnappade Getty. Betyget är svagt och en brasklapp bör följa med.

Betyg 6/10