All images courtesy and copyright of SF Studios & Metafilm 2019
Summering: Årets första stora kalkon anländer oangenämt tidigt. Detta är så undermåligt att man inte ens kan kalla det för en spelfilm. Jag har ett antal bedrövliga hemvideofilmer som är bättre genomförda då det kommer till saker som narrativ och estetik.
Gode gud… Det har knappt gått två veckor på det nya året, saker och ting är fortfarande lite sömndruckna och stela efter julen. Sverige har ännu inte lyckats ge folket en regeringen, men svensk filmindustri har på konststycket redan lyckats positionera sig för att vinna årets mest oattraktiva pris – årets sämsta film.
Då Cissi Elwin tillträdde som chef för svenska filminstitutet 2006, så förekom det en diskussion i TV – deltagarna skall förbli namnlösa, där man lovade att svensk film skulle ta sig och inom ett par år och kunna stoltsera med flertalet regissörer i klass med Lukas Moodysson, vi skulle inte heller behöva leva i ett filmklimat där 50% av all svensk film innehöll karaktärerna Kurt Wallander eller Martin Beck.
Nu står vi här, tretton långa år senare, det svenska filmklimatet är mer eller mindre oförändrat, Martin Beck fortsätter jaga bovar och kalkonrullarna fortsätter att spruta ut från vårt avlånga land.
Ett rymdfiasko
Aniara av Harry Martinsson är närmast en nationalklenod som influerat och påverkat oräkneligt många verk inom Sci-Fi. Historien om ett folk som flyr från sitt hem – jorden, för att starta och etablera ett nytt liv på andra planeter, borde inte kunna förvanskas eller misshandlas till denna grad. Aniara har under åren antagit många olika format, delvis som musikal och enkla teateruppsättningar.
Att en opera/teater inte kan installera rymdskepp, överdrivna ljuseffekter eller häftiga kulisser, är en sak. Men att en spelfilm kan se såhär bedrövlig ut trodde jag var en omöjlighet. För den som orkar – eller vågat, se de trailers som finns på Youtube till ’’episka mästerverk’’ som Snakes On A Train eller Transmorphers, alla producerade av lurendrejeri studion The Asylum, behöver inte besvära sig med ett biobesök för Aniara.
En stor andel filmer har inte råd med effekter som kan mäta sig med de allra dyraste Hollywood filmerna, men med lite passion och framförallt kreativitet, så kan man skrapa ihop filmer som ser mer än respektabla ut. Förra årets indie snackis Upgrade, var en minimal men mycket välfjord film, filmmakarna lyckades där skapa en fullt trovärdig futuristisk stad.
Aniaras trovärdighet försvinner däremot redan i dess första scen – då människans skickas upp till det massiva rymdskeppet. Vi har sett prov på usla specialeffekter genom åren, de kan vara alltifrån dåliga miljöer till plastiga karaktärer. Men inte ens det mest utmärglade amatörprojekt ser såhär livlösa och billiga ut. Aniaras visuella ’’kvalitéer’’ är så obefintliga att det är lättare att hitta bevis på att vampyrer och näcken faktiskt finns.
Rymdskeppet toalett
Och på insidan av detta ’’hypermoderna’’ rymdskepp så fortsätter misären. Trots att man inte specificerar vilket årtal filmen utspelar sig i, så kan jag inte för en sekund tro att en futuristisk superfarkost skulle vara identiskt med insidan på en Silja Line båt. Ja, ni läser rätt, hela interiören är en skamlig mix mellan korridorer från det mest usla budgethotell och någon gudsförgäten konferenshall. Och då en guidad tur tar oss runt rymdskeppet, så svär jag på att man använt sig av ingången till en av toaletterna på Mall Of Scandinavia…
Någonstans där sätter jag de imaginära popcornen i halsen och börjar aggressivt sticka mig själv med anteckningspennan, detta för att övertyga mig själv att detta inte är en hemsk, hemsk mardröm.
Tyvärr så vaknar jag inte, skräcken fortsätter i evigheter. Det vulgära utseendet får ögonen att vattnas som på en pollenallergiker under våren.
Dramatik och poesi är menat att värma och skaka om vårt inre, omskakad blir man nog, men av helt fel anledning. Martinssons ursprungliga verk är i diktformat, där man beskriver den malande vardagen på farkosten, en del av de mer poetiska stroferna har satts rakt in i filmen. Poesi eller verser kan bli ett effektivt komplement till rörliga bilder, men självfallet så hanteras detta så erbarmligt att de mest insiktsfulla reflektionerna känns som pretentiös pekoral som orsakar utslag.
Skådespel ?
Sedan kommer vi till själva skådespelet… Jag vet faktiskt inte hur detta skall analyseras eller bedömas. Som barn försökte vi iscensätta Peter Jacksons Sagan Om Ringen på rasterna. Att ens namnge det som agerande är en förolämpning mot hela skådespelaryrket, men då jag ser på Aniara, så börjar jag inse att dessa barnsliga utövningar närmast är skolexempel på professionellt skådespel, i alla fall i jämförelse med det vi får se prov på här.
Det spelar ingen roll vem vi tittar närmare på, det finns inte en enda aktör som klarar sig levande ur detta. Och som slutkläm får vi en helt ohygglig orgie i sex där biopubliken får nöjet att spana in ett illrött manligt könsorgan…
Och där sätter jag punkt, just då antar filmens uselhet en ny form som jag inte har orden för. Sverige har knappt två veckor in på det nya året gjort en av 2019 års sämsta filmer, gratulerar…
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019
Summering: Girighet, maktspel och en mycket trind Christian Bale, första halvan av Vice är bedrövlig, tack och lov så är filmens andra – och bättre hälft, rentav gastkramande.
Vilken röra… Adam McKay regisserar fortfarande som ett omoget barn som inte kan kontrollera en enda, av sina många impulser. En alldeles för stor del av upplevelsen är den filmiska motsvarigheten till hela havet stormar. Det är som att befinna sig på en livsfarligt snabb karusell medan man intravenöst häller i sig vodka, där sedan yrsel och illamående infaller omedelbart.
The Big Short, McKays första film – som kunde kategoriseras som någorlunda legitim, var en katastrof. Michael Lewis bok – om den amerikanska finanskrisen år 2008 och hur finansmannen John Paulson, införskaffade sig en förmögenhet genom en mycket komplicerad investering – vars detaljer jag inte tänker besvära någon med i denna recension, förvandlades från ett upprört manifest över girighet och inkompetens, till en ren kavalkad i pajaskonster där McKay – likt ett förvuxet barn, enbart kastade in finansiella begrepp, händelser och trista karaktärer, medan han själv försökte framstå som ytterst påläst och intellektuell, att kalla det var pretentiöst och drygt vore en underdrift.
Där Margin Call och Wall Street-uppföljaren – Money Never Sleeps, var alltför diffusa och invecklade, så var The Big Short snarare dagisvarianten.
Tyvärr så blev McKay hyllad för sitt arbete och filmen mottog ett antal tunga Oscarsnomineringar. Detta har gett blodad tand och med Vice så ger sig McKay på ännu en omdiskuterad era i amerikansk nutidshistoria, men denna gång är det slut med fiktiva karaktärer, i bästa Oliver Stone- anda så är Vice en överblick kring Dick Cheneys politiska karriär och liv.
Transformer
Christian Bale har återigen genomgått en fasansfull förvandling för att efterlikna Cheney – rent fysiskt, med dubbelhaka och med kalaskulan i högsta hugg, så är den tidigare Batman-aktören oigenkännlig. Bale brukar ofta bli kritiserad för sitt bindgalna skådespel, och den ständigt återkommande diskussionen om hans Batman-röst, kommer han nog aldrig bli kvitt.
Denna gång är Bale något mer dämpad, Cheney påstås vara en högst enigmatisk man och Bale spelar honom med ett stort mått av reservation, bakom lugnet finns dock en järnvilja som inte skyr några medel för att ta sig fram inom Kapitoliums maktkorridorer. Bredvid sig har han sin fru Lynne, en kvinna som är minst lika hänsynslös och driven att göra karriär.
Amy Adams tar mer eller mindre och kopierar sin insats från Paul Thomas Anderson The Master, där som nu, så är det ett så osympatiskt porträtt som man kan tänka sig, det saknas nyanser, men man uppnår lyckas i alla fall framställa paret Cheney som fullkomligt motbjudande. Makarnas hungrande efter makt och inflytande är som hämtat ur en serietidning. Uttrycket om att verkligheten överträffar dikten, är utmärkt för att beskriva det vi får se i Vice.
Noise Pollution
Bales porträtt må vara fullt av subtila nyanser, men paradoxalt nog, så är filmens första halva ett kaos som varken kan hålla tyst eller lugna ned sig. McKay har en destruktiv registil där allting måste bli lustigt och bisarrt. Han åstadkommer detta genom att kasta in allt mellan himmel och jord. En scen visas två gånger i olika tappningar, det förekommer våld, ett antal horribla karikatyrer och en berättarröst som drabbats av mundiarhe. Det känns överlag oproffsigt och slarvigt.
Andra sekvenser är oväntat laddade och till och med obehagliga, som då Cheney och Donald Rumsfeld diskuterar en kommande bombning mot Kambodja. Men detta mörka och suggestiva slås i bitar då man en minut senare drar fram ett unket skämt som pågår långt förbi bäst före datumet.
Första halvan påminner om sekvensen från 2001: Ett Rymdäventyr, då forskaren och astronauten Dave Bowman reser i genom den kända psykedeliska tunneln för att nå sin destination, det är med andra ord helt barockt.
Cheneys initiala resa till Vita Huset, kantas av klichéer som får publiken att slå sig själva i ansiktet med handflatan. Ett antal partier är oskiljaktiga från Jason Reitmans tafatta The Front Runner – som hade svensk premiär för ett par månader sedan. Det blir otroligt plumpt när man ointresserat kastar in dokumentära bilder från nyhetsinslag och rör om i denna osannolika soppa, alla karaktärer introduceras med lika mycket pompa och ståt som när VM vinnare anländer vid sin hemkomst. Publiken hade lika gärna kunnat getts stora pappersark, där egenheter, ålder och erfarenhet stod specificerade för varje person som vi möter, det hade känts mindre ansträngt.
’’This land is mine, this land is free, I’ll do what I want but irresponsibly’’
Men då filmen når 2000-talet – Cheneys mest kontroversiella period i Vita Huset, så har filmen lyckats fixa fram en ryggrad och släppt sina barnsliga tendenser. Tramset upphör inte, men då dessa händelser – så starkt, anknyter till vårt nuvarande politiska klimat, så blir det svårt att inte förtrollas. Man får till och med fram ett mått av spänning som gör att den sista timmen nästan flyger förbi.
Mängden korruption, orättvisa och rättsliga övertramp är både chockerande och provocerande. Man ringar in människans värsta sidor, där allt handlar om att behålla sin plats längst upp på näringskedjan. Cheneys mest omtalade skandal – då han lyckades skjuta 78-åriga Harry Whittington under en jaktsession, framstår som en ganska mild synd då han krossar alla formar av etiska lagar och bestämmelser. Tortyr och vanmakt blir lika självklart som en kopp kaffe på morgonen.
Så vad vi har är en tudelad film, ett parti är nästintill ruttet och den andra fullt godkänd där vissa brottstycken är rentav lysande. Vice är ingen djupgående historia som på allvar utforskar Cheneys psyke, det viktiga är att placera in effekterna av Cheneys politiska beslut i dagens samhälle, och just då är Vice nästan omöjlig att slita ögonen ifrån.
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019
Summering: Avsaknaden på djup och tydlig struktur, försvagar den centrala berättelsen. Ett fåtal höjdpunkter förhöjer en överlag halvdan film.
Filmvärldens fascination för amerikanska kärnfamiljer, som – till ytan, lever ett idylliskt liv, är ett ständigt återkommande ämne. Inom den amerikanska litteraturen har flertalet mycket omskrivna och välrenommerade författare – som Jonathan Franzén, gjort djupdykningar i familjedynamiken, helst sliter man bort mattan från karaktärernas fötter med katalysatorer som drar fram alla de uppdämda känslorna som förtryckts. Under den välpolerade ytan så finner vi ett känslomässigt kaos som består utav brutalitet och hänsynslöshet.
Beautiful Boy är – tillskillnad mot Franzens böcker, baserat på verkliga händelser och mer specifikt två böcker som kartlägger livsödet för familjen Sheff, en familj bosatt i San Francisco där den äldste sonen Nic Sheff, kämpar mot ett starkt drogmissbruk. Den senaste tiden så har både far och son Sheff, förekommit en hel del i svensk media där man diskuterat problematiken med att fängsla tusentals missbrukare, istället för att bidra med rehabiliterande vård.
Kroppen vs psyket
Droger på film brukat oftast bara figurera som en bisats, antingen är det ett målande verktyg för att visa på total dekadens – Scarface, eller så tar man en liberal ställning där det är fullt godkänt för vuxna människor att stå och inhalera marijuana som om det vore vattenångor. Man kan också porträttera det med tokig surrealism som i Fear And Loathing In Las Vegas. Även om jag har stora invändningar mot Darren Aronofskys Requiem For A Dream – dramatiseringen och inramningen är för övertydlig och grovhuggen, så står den sig fortfarande som en av de mest horribla och motbjudande skildringarna av missbruk, närbilderna på svettiga ansikten och förtvinade armar glöms inte bort i första taget.
Riktigt så långt går man inte i Beautiful Boy, om Requiem For A Dream är menad att förfära med sitt brutala uppvisande av de kroppsliga konsekvenserna, så är detta en studie kring hur drog- beroendet sliter sönder familjer och klipper isär de band som borde vara obrytbara.
Virrvarr
Felix van Groeningen gör i och med Beautiful Boy, sin första engelskspråkig film, och för att skildra kaoset och den inre konflikten för samtliga familjemedlemmar, så väljer regissören att använda sig av en onödigt aggressiv och förvirrande klippning. Man går fram som en skördetröska och kastar in tillbakablickar som i sin tur blandas med händelser i nuet. Tanken bakom detta är att försöka emulera den splittrade känslan som uppstår när vi drabbas av plötslig förtvivlan och då ens minnesbilder blixtrar förbi hornhinnan.
Utförandet är tyvärr för stökigt för sitt eget bästa. Det ständiga hoppandet blir tyvärr både för utmattande och svårförståeligt, förutom de sekvenser då Nic Sheff fortfarande är ett barn, så är det en krånglig uppgift att differentiera mellan nu och då. Detta leder till att filmen- tyvärr, inte får ett rejält grepp om tittaren, det känns ofta som en ren kakafoni, van Groeningen har också valt att lägga på ett påträngande och distinkt soundtrack, något som bara förstärker det kaotiska intrycket. Enligt uppgift, lär filmen ha klippts om ett antal gånger och det hetsiga arbetet bakom kameran, har tyvärr lyckats sabotera filmens helhet.
Obegripligt narrativt beslut
Timothée Chalamet har lyckats bli något mer sympatisk och tillgänglig sedan genombrottet Call Me By Your Name. Chalamet gör ett fullt godtagbart jobb i rollen som vilsen och desperat tonåring på jakt efter en identitet.Olyckligtvis nog så har man valt att utelämna Nic Sheffs biopolaritet. Denna diagnos hade förklarat varför Sheff ständigt söker sig till droger och varför ångesten och desperationen aldrig tar slut.
Eftersom denna vitala information utelämnas, så blir Nic Sheff – i filmen, snarare en neurotisk slöfock som aldrig lyckas ta ansvar för sig själv eller dem runt omkring sig. Steve Carrells fadersgestalt har också ett par tveksamma moraliska ståndpunkter, som i alla fall får mig att tveka då det kommer till att omfamna karaktären.
Carrells insats är däremot mycket lugn och pragmatisk, vilket blir ännu ett tecken, på att han en gång för alla, är villig att ta sig an mer än lövtunna komiska roller. Sedan är det uppmuntrande att få återse Amy Ryan, hur denna precisa och duktiga aktris nästintill fallit i glömska är inget annat än en skymf.
Och vid flera tillfällen så får vi se prov på starka sekvenser där skådespelet och berättelsen når långt över medelvärdet. Tyvärr så är det inte tillräckligt för att att väga upp en alltför kaotisk och brusten film.
Det är alltid lika repetitivt och förutsägbart.… Men så – ’’äntligen’’, var vi här igen… 2018 är snart slut och det medför – som alltid, ett antal listor över det vi ansett vara absolut bäst och sämst. Vi börjar dock med det mest positiva från året då det kommer till film. Det har åtskilliga gånger erbjudits makalösa filmupplevelser, ett antal kommer förmodligen aldrig att glömmas bort, från Erik Killmongers hämndlystna stadskupp i Black Panther till Emma Stone manipulativa Abigail i den helt mästerliga The Favourite.
Listan som följer är i nummerordning och innehåller lätta spoilers:
All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018
11. Ready Player One
Steven Spielberg har inte riktigt lyckats bibehålla sitt gamla rykte som en av filmindustrins mest största och inflytelserika kreatörer. Även om Spielberg visat upp stor vitalitet och kunnighet – med exempelvis Lincoln, så har hans moderna filmer inte riktigt uppnått samma status som självklara klassiker.
Spielberg fortsätter vara produktivt, om än inkonsekvent, ur kvalitetssynpunkt, The Post var duglig men långt ifrån häpnadsväckande, War Horse och BFG är inget annat än dussinproduktioner, de visar inte på något sätt upp Spielberg i något vidare positivt ljus.
Spielbergs otaliga försök att skapa grandiosa äventyr under 00-talet, har varit lika opålitliga som att sätta sina livsbesparingar på en runda utav hasardspel. Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull är idag nästan lika ökänd som Star Wars Episode I: The Phantom Menace.
Ready Player One är Spielbergs mest vågade och ungdomliga film på årtionden. Med fantastisk skaparglädje och en energisk berättelse, så tas vi på en fantastisk resa genom en kavalkad av popkulturella referenser. Filmen är som ett enda långt kärleksbrev till populärkulturen och mängden smådetaljer och överraskningar saknar motstycke. Och biljakten genom ett virtuellt och livsfarligt New York hör till en av årets mest gastkramande sekvenser.
All Images Copyright And Courtesy Of Sony Pictures 2018
10. Leave No Trace
Vi går från Ready Player Ones gigantiska landskap – bestående av stora slagfält och racingbanor, till något ytterst minimalt och kompakt. Debra Graniks debutfilm Winter’s Bone fick mig inte att gå ned på mina bara knän, att den sedan kickstartade Jennifer Lawrences karriär – känns bara som ytterligare salt i de imaginära såren.
Granik har inte regisserat en enda biofilm sedan dess, till ytan så kan Leave No Trace tyckas vara både svårtillgänglig och knepig. Men det tar inte lång tid innan Granik klargjort att detta är en film som närmast kan liknas med ett grundämne, det är tydligt definierat, urstarkt och pålitligt.
Slutet är så kraftfullt och finkänsligt att man nästan måste ringa efter en ambulans, där räddningspersonalen – förhoppningsvis, kan avlägsna klumpen i halsen, detta är finkänslig dramatik på sin spjutspets. Leave No Trace är ett fullkomligt självlysande exempel på hur bra minimalistisk film kan vara.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
9. A Star Is Born
Bradley Cooper sade sig vara inspirerad av Clint Eastwoods karriär – där han bollade med både skådespel och regi. Då alla Eastwoods projekt varit nästintill lika obegripligt tafatta och patetiska, ungefär på samma bedrövliga nivå – som den gången han försökte genomföra en reprimand mot en tom stol, så var förväntningarna helt obefintliga för min egen del.
Utöver det faktumet så hade vi att göra med remake – den tredje i ordningen för att vara exakt. Berättelsen om stjärnskottet som triumferar och lämnar kvar sin mentor i en orgie av självömkan och alkohol, har endast blivit mer och mer ointressant för varje nyversion.
Självfallet så spelar A Star Is Born på en klassisk lyra, det sprutar tårar, skriks och försonas. Bradley Cooper genomför dessa klichéer med omtanke och en öppenhet som gör att det inte känns manipulativt eller exhibitionistiskt. Den excentriska popsångerskan Lady Gaga, visar sig vara utmärkt i rollen som supertalangen Ally Maine. Trots att det är ett Oscarsfjäsk på högsta nivå, så kan jag inte motstå det förtrollande magnetismen.
All images courtesy and copyright of UIP 2018
8. BlacKkKlansman
Där fantasilandet Wakanda – i Black Panther, gav oss hopp och framtidstro, så tog Spike Lee och raserade våra förhoppningar om att vi lever i ett samhälle som är bättre än slaveri, förtryck och rasism. Trots stor komik och en oväntad självdistans, så lämnas man i ett fullkomligt raseri när filmen tagit slut. Det kan mycket väl vara årets mest sorgsna och deprimerande upplevelse, trots det så kan jag inte sluta att tänka tillbaka på den.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018
7. Green Book
Peter Farrelly lämnar tramset och snusket bakom sig. Filmen är lika stor och bred som en amerikanska motorväg, och dess hjärta slår lika hårt och starkt som en bastrumma i valfritt Heavy Metal-spår. En värmande, positiv och vänlig film som bara blir bättre desto längre den pågår.
All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018
6. Ant-Man And The Wasp
Marvel Studios fortsätter cementera sig som en slags avlägsen släkting till Pixar, där majoriteten de levererar är i världsklass. Denna gång valde studion att avlossa två gigantiska salvor med Black Panther och Avengers: Infinity War under våren. Slutklämmen blev inte lika gigantisk, Marvel valde att bara låta oss ha roligt efter utmattningen och chocken som var Infinity War.
Regissören Peyton Reed fortsätter att utveckla sitt redan lysande koncept från Ant-Man (2015). Evangeline Lilly strålar som Wasp och Michael Peña – i rollen som den alldeles för pratsamme Luis, förtjänar någon sorts hedersutmärkelse. Det är inte den bästa film som Marvel någonsin gjort, men kanske den allra roligaste, och det är jag villig att skriva under på med det ’’icke existerande sanningsserumet’’ i mitt blodomlopp .
All images courtesy and copyright of UIP 2018
5. Spider-Man: Into The Spider-Verse
Jag var skeptisk… Animationen drog tankarna åt den helt hopplösa Teenage Mutant Ninja Turtles-filmen från 2007. Berättelsen verkade för spretig då den presenterades, och Sonys track record – för filmer utan Marvel Studios hjälp, har varit minst sagt undermåligt.
Så att detta överraskade – så till den milda grad, att jag gärna ställer mig med dumstrut på huvudet i skamvrån, känns som en ganska lindrig uppoffring. Spider-Man har alltid fascinerat och attraherat enorma massor sedan filmdebuten 2002, formulan och upplägget borde vara en aningen förutsägbart och slitet vid det här laget.
Genom att helt och hållet hänge sig åt serietidningarnas vansinniga strukturer och innehåll – som innebär multipla dimensioner, och således en hel radda av diverse spindelmän – och kvinnor, så hittar man en ny infallsvinkel. Into The Spider-Verse har en spjuveraktig charm, samt ett högoktanigt tempo där man kommer undan med alltifrån slapstick till moraliska läxor om allas lika värde. Into The Spider-Verse visar att Spider-Man – med rätt hjälp, aldrig kommer att sluta greppa tag i biopubliken.
All images courtesy and copyright of UIP 2018
4. First Man
Damien Chazelle fortsätter sitt segertåg. Måhända är First Man inte en lika självklar klassiker som La La Land, det är en klart mer tillbakadragen och svårsmält historia. Karaktärerna är ljusår ifrån lättlästa eller öppna. Att ett flertal upplevt filmen som kylig är därefter inte särskilt förvånande. Men under den tuffa och tysta ytan, så fullkomligt briserar det i sömmarna med olidligt spännande övingar – inför månlandningens, strålande skådespel från Claire Foy och Ryan Gosling (och detta kommer från en Gosling-skeptiker ) och ett helt utsökt hantverk.
Filmen kan jämföras med en riktigt miserabel träningssession, svetten sprutar, kroppen värker, men då man når slutet och endorfinet rusar ut i kroppen, så flåsar man samtidigt som man ler likt ett barn i leksaksaffär där allt är gratis.
Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018
3. Black Panther
Serietidningsfilmen är lika omtalad som den är hatad. Det har blivit nästan blivit ett lika giftigt ämne som debatter om abort eller invandringspolitik. Att ens försöka ge sig in i diskussionen känns som att stiga rakt in i det dimmiga Lützen, där Gustav II Adolf fick möta sin skapare. Dimman, blodet och stridsberedskapen är rentav absurd.
Black Panther är – tillsammans med Christopher Nolans The Dark Knight, den sortens film som helt och hållet skriver om regelboken för genren. Ryan Coogler förenklar aldrig, varenda beståndsdel kunde lika gärna ha passat in i regissörens debutfilm Fruitvale Station. Marvel bistår med oändliga resurser, filmen målar upp ett drömlandskap där afrikansk savann möter högteknologisk Sci-Fi, det känns sagolikt utan att någonsin övergå i det överdrivna. Jag kan till och med ha överseende med de kritiserade CGI noshörningarna.
Men absolut starkast är Michael B. Jordans antagonist Erik ’’Killmonger’’ Stevens, en utstött och frustrerad legosoldat, som gått igenom eld och lågor för att uppnå frigörelse och – i sina ögon, rättvisa. Scenen då Coogler låter kameran rama in Jordan medan han går mot kungatronen och deklarerar att han avser att inleda krig mot omvärlden, är ett oförglömligt stycke film som visar att serietidningsgenren är en filmkategori i världsklass, så enkelt är det…
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018
2. Avengers: Infinity War
Tio år av äventyr, fantastiska karaktärer och klassisk action, går mot sitt slut. Ingen vet vad som kommer hända med veteraner som Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth, efter detta. Det återstår en film, som vi knappt vet någonting om, trots att vi fått en trailer.
Infinity War kunde ha blivit ett enda långt förspel inför finalen – som når oss i april 2019. Bröderna Russo gör dock inga halvmesyrer eller parenteser, att Joe och Anthony kunde göra effektiv action, snarlik den indonesiska kultfilmen The Raid, såg vi prov på redan i Captain America: The Winter Soldier. Under de gångna fyra åren så har de utvecklat sin estetik, ambitionsnivå och kunskap.
Vad som drabbar publiken i över två timmar, är en resa i utomjordisk krigsföring, stora uppoffringar och ett tempo som skulle få den bästa olympisk sprinter att skrika efter syrgas. Det må vara högljutt och utan skrupler, men specialeffekter i världsklass och hysteriskt stor budget betyder inget om hjärtat och passionen uteblir. Det är inte bara ett spektakel i förstaklass, det är en upplevelse som är lika fylld med kokande hett adrenalin som i ett VM-slutspel.
Josh Brolins Thanos kan också krönas som en framtida legend. Ett antal ljudinspelningar från filmens premiär i USA säger det mesta, scenen då Rocket Raccoon, det talande trädet Groot och åskguden Thor anländer till slagfältet i Wakanda, resulterar i samma ljudnivå som då The Beatles jämnade Shea Stadium med marken. Min personliga reaktion efter filmen är också helt unik – väl hemma lägger jag mig på kökssoffan och bara flåsar, en liknande fysisk upplevelse har jag aldrig upplevt.
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018
1. The Favourite
För att lägga alla korten på bordet, detta var vår personliga joker i leken för 2018 då vi sammanställde en lista, där vi förutspådde ödet för ett flertal filmer. Iden att
Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama – en alltför förutsägbar genre, var på förhand spännande, men att det skulle leda till ett rent underverk kunde ingen förvänta sig.
Alla kutymer och regler är helt ointressanta för Lanthimos, måhända är The Favourite inte lika extrem och experimentell som regissörens tidigare filmer, men den något mer öppna och enkla presentationen, gör det möjligt att observera Lanthimos enorma fingertoppskänsla då det kommer till personregi och sylvass dialog.
Utöver den fantastiska regin så är det en visuellt fulländad film med sanslösa bilder. Slutligen så får vi tre skådespelerskor som bjussat på tre helt genialiska porträtt, det där pratet om att Stephen Daldrys Timmarna skulle innehålla den bästa kvinnliga trion någonsin, känns som ett smärre skämt i jämförelse med detta. Olivia Coleman blandar bräcklighet med bindgalen intensitet, Rachel Weisz tar fram sin mest illasinnade och fräcka sida och Emma Stones prestation är sinnessjuk då hon kombinerar avund, iskall manipulation och enorm variation.
Jag har inte försöka att försätta mig i trans med hjälp av pendlar eller mantran, men då The Favourite når sitt slut, så är det som att vakna upp ifrån en dröm. Det är den där sortens dröm som man alltid vill hitta tillbaka till, men som enbart förblir ett minne för livet.
Tiger Film utser därmed The Favourite till 2018 års bästa film
Att påstå att det varit ett dåligt år för film vore en lögn, titta bara på vår tidigare lista, men det som har varit i miserabelt har kunnat liknas med mögel i sin egen säng. Vi gör därmed processen kort och listar här de filmer vi – förhoppningsvis, aldrig behöver se igen.
Observera att listan ej är i nummerordning:
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Aquaman
Toaletthumor, vedervärdiga specialeffekter och en speltid som känns längre än att sitta i en livbåt ute i Antarktis. DC verkar inte kunna göra någonting rätt på filmfronten just nu, detta påminner allt mer om en freakshow där man försöker nå diverse olika grader av uselhet.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018
Robin Hood
Detta måste vara en provspelning för en nyversion av Monty Python And The Holy Grail. Katastrofal action, uselt skådespel och kulisser byggda av plast, det är nästan så dåligt att det är underhållande… Nästan…
All images courtesy and copyright of UIP 2018
The Girl In The Spider’s Web
Det är dags att erkänna, vi satte ett för högt betyg – på det tredje försöket, att göra film av Stieg Larsons böcker, numera skrivna av David Lagercrantz. Om det gick så hade betyget 0/10 varit adekvat, tyvärr så använder vi inte det betyget.
Claire Foy må ge ett visst mervärde, men inte ens det brittiska stjärnskottet kan rädda detta. Själva berättelsen är dummare än tåget, regin är katastrofal och genomförandet får mig vilja fly från biosalongen och aldrig mer återvända, om något liknande skulle behöva ses igen. Detta är en kalkon som mättar hela Stockholm inför nyår.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald
Någonstans under 00-talets så lämnade jag fantasy fanatismen bakom mig, istället slukades jag av science fiction och serietidningar. Den omvändningen skulle visa sig vara en gåva från ovan, om det yngre jag hade behövt se vad som skulle bli av Lord Of The Rings – i och med The Hobbit, eller nu Harry Potter – med Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald, så hade jag behövt uppsöka professionell hjälp.
Detta är ett hån mot alla fans. J.K Rowling verkar lika road av detta som Dustin Hoffman då han torteras med hjälp av en tandborr i Maratonmannen. En soppa från början till slut, vetskapen att det väntar ännu mer får mig att vilja knapra Prozac.
All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018
The Nutcracker and the Four Realms
Jag är ledsen Hallström, men du kan inte göra film längre… Disney och PR-teamet må hävda att Captain America: The First Avenger-regissören Joe Johnston, togs in som en sorts konsult och hjälpreda, då Hallström ’’ inte hade tid att slutföra filmen’’. En verklighet där vi sluppit detta horribla monster till film, hade varit till allas fördel.
Detta är värre än att behöva lyssna till falskspelande dragspelsmusikanter, eller sitta utan kläder i en snöstorm. Keira Knightleys groteska insats är så hemsk att bara det blotta minnet av det ger min en allvarlig panikattack.
All images courtesy and copyright of SF Studios 2018
Mile 22
Peter Berg springer rakt in i väggen med denna odugliga struntfilm. Berg försöker pumpa filmen muskler – bestående av silikon och testosteron. Fullkomligt outhärdlig från början till slut.
All images courtesy and copyright of UIP 2018
Slender Man
Ingen skall behöva uppleva denna virriga och förvridna smörja. Slutet – då man försöker övertala publiken om att det finns snömän och flygande tefat ovanför närmaste snabbköp, är antingen årets sämsta skämt eller total galenskap, eller varför inte båda ?
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox
The Darkest Minds
Håglös och hemsk, det blir ren lyteskomik i stunderna då man försöker vrida om tårkanalen hos publiken. Utöver det får vi härligheter, som skådespel som knappt går att bedöma med en normal måttstock, och en berättelse som är en garanti för eventuell hjärnblödning.
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018
Hotel Artemis
Jodie Foster fick för en tid sedan ut och spydde galla över det moderna Hollywood, särskilt dess fascination med superhjältar. Skådespelerskan jämställde det med miljöförstöring – specifikt lerskiffer teknik, något som orsakat allvarliga problem för amerikanska landägare. Ironiskt nog så dricker jag hellre motorolja än att se om Hotel Artemis.
All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018
A Wrinkle In Time
Michael Peña är en djävulsk strandraggare, Zach Galifianakis en intergalaktiskt yogalärare och, och…. Detta är så dåligt att jag knappt kan beskriva det. Undvik detta om ni värnar om er egen hälsa.
Images copyright and courtesy of Netflix 2018
Mute
Superpretentiöst skräp som mer än gärna hade fått hålla mun och avlägsna sig från våra Netflix konton.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Tag
Vuxna karlar och kvinnor leker dagisbarn i en omåttligt fånig och irriterande film.
All images courtesy and copyright of Universal 2018
Blockers
Räcker det med att nämna scenen där, ehm, ja… John Cena har en tratt uppkörd på ett minst sagt pinsamt ställe ? Jag tror vi nöjer oss med det.
Vi gör processen kort… Pearl Jam, i den tyska huvudstaden Berlin, på den vackra amfiteatern Waldbühne, slår det mesta, inte bara i år utan överlag. Rockbandet från Seattle är välkända för sina otroliga livekonserter, där de utmanar giganter som U2 och Bruce Springsteen. Och just den här kvällen sken rockgudarnas strålar rakt ned mot scenen i den tyska lummigas skogen.
Symbiosen mellan publik och band var så tight att en enda handrörelse från sångaren Eddie Vedder, var tillräcklig för att försätta 20 000 människor i total masspsykos. Jag önskar fortfarande att jag kunde skriva minst tre ytterligare recensioner kring den här spelningen, trots evinnerliga försök att vända och vrida på det, samt summera allt som skedde under 150 minuter, så känner jag fortfarande att inga ord eller videofilmer kan göra rättvisa åt detta perfekta konsertmonster.
Versionen av Porch, då hela arenan tappar förståndet och börjar kasta pappersbrickor, samtidigt som halva publiken crowdsurfar och dras över den främre barriären, är en syn som är så vacker att jag nästan kreverar på golvet då jag tänker tillbaka på det.
Tiger Film utser därmed Pearl Jam på Waldbühne den 5 juli i Berlin till 2018 års bästa konsert
All images courtesy and copyright of XM Studios 2018
Marknaden och hobbyn för premium statyer fortsätter bara att expandera och förbättras. Med hjälp av digitalteknik samt en uppsjö av nya och fantastiska tillverkare, så har denna fritidssyssla förvandlats till bland de mest spännande områdena att följa.
Tillverkare som Sideshow och XM Studios fortsatte att briljera i år med strålande produkter. Det skall erkännas att vi inte haft möjlighet att – i verkligheten, beskåda och bedöma varenda produkt på marknaden som erbjudits under året. Därför blir detta snarare en personlig anekdot, än en riktig utmärkelse.
XM Studios tar dock priset som den – utan tvekan, bästa tillverkaren för 2018, de fortsätter att göra det omöjliga, deras figurer är ofta ljusår förbi konkurrensen, designen, kvaliteten och kundservice gör dem nästan helt oslagbara i en bransch som plågas av långa leveranstider och bristande kvalitetskontroller. Deras Hulkbuster från i år kan kategoriseras som en av de mest avancerade och svåra konstruktioner som någonsin har gjorts.
Vår personliga favorit för i år är XM Studios Poison Ivy. Då studion inte har rättigheter till en standard licens för Batman-statyer, så gör de klassiska karaktärer som Catwoman och Bane i ett japanskt utförande, där har de beväpnats med alltifrån katanas till forntida rusningar. Konceptet kan tyckas vara en smula udda, men XM har gjort detta till en helt originell och utomordentlig produktserie.
Då XM är betydligt öppnare med att visa upp tidiga designkoncept, så hade vi en ganska bra bild av vad som väntade med Posion Ivy. Bilden på den trädgårdstokiga superskurken, var spektakulär redan som en 3D-skiss, och då den slutligen visades upp som en fysisk prototyp, så stod vi helt mållösa.
Någonstans i bakgrunden fanns det en viss oro, skulle XM klara av att tillverka en så detaljerad och välmålad figur, i en relativt stor upplaga – 600 exemplar ? Svaret är ett rungande: JA !
Utsökt skulptur, otrolig mängd detaljer, fläckfria färger samt genialisk design, gör detta till ett monumentalt frivarv som vinner hela matchen.
Tiger Film utser därmed XM Studios Poison Ivy (Samuari Line) till 2018 års bästa staty
All images courtesy and copyright of Rockstar Games/2K 2018
Spelåret 2018 har varit fullständigt fenomenalt. Den nuvarande konsolgenerationen börjar närma sig de mogna och slutgiltiga årgångarna. Spelutvecklarna har nu hunnit bli varma i kläderna. Grafiskt har vi nått en ofattbart hög lägsta nivå, spelmässigt har man också lärt sig – hur och vad, man skall förfina och strömlinjeforma.
Att kora en vinnare, då man har nominerade som God Of War och Spider-Man är inte lätt, bägge två skulle vilket annat år som helst, ha vunnit både guld, silver och brons. Det fanns bara ett problem i år… Och det var att Rockstar valde att gå in på slagfältet med ett förödande vapen: Red Dead Redemption 2.
Inte ens den största skeptiker och cyniker – själv var jag inte helt lyrisk över det första spelet, kan förbise uppföljarens omänskliga känsla för detaljer, uppdragsstruktur och frihet för spelaren. Berättelserna som vi själva formar, då vi rider genom de vackra skogarna, eller de snötäckta bergen, är mer spännande och dynamiska än något av de regisserade Michael Bay-momenten från valfritt Call Of Duty-spel.
Spelets tempo må vara debatterat, men det sakteliga lunket och alla de små interaktionerna, förmedlar känslan av att vi faktiskt befinner oss i en värld som ter sig obehagligt realistisk.
Höjdpunkterna är för många och saknaden – då sista uppdraget är avslutat, orsaker en baksmälla bestående av sorg som inte går att bota. Rockstar som solklara vinnare detta året.
Tiger Film utser därmed Red Dead Redemption 2 till 2018 års bästa spel
Summering: Det finns ett litet bultande hjärta någonstans i Bumblebee, tyvärr så är man alldeles för ofta otäckt nära den farliga Michael Bay-zonen.
Sedan Michael Bay sjösatte uppföljaren till Transformers från 2007 – Revenge Of The Fallen, så har serien om robotarna från planeten Cybertron, varit starkt associerade med rent och skärt skräp.
Vad Bay än har gjort, så vilar det något högst vulgärt och smaklöst över alla regissörens projekt. Historierna om Bays plumpa och buffliga registil är minst sagt omtalade, det handlar om alltifrån auditions som snarare liknar porrshower och extremt ohövligt beteende. Enbart Bays närvaro – i rollen som producent, räcker som en garanti för att det väntar något hemskt i biomörkret.
Jag växte inte upp med Transformers, varken som animerad TV-serie eller de kopiösa mängder av leksaker som fanns att inhandla. Masters Of The Universe och G.I Joe faller i samma fålla. Därför kan jag inte se på någon av filmerna med nostalgiska ögon.
Om bara kunskapen och kompetensen finns på plats, så kan man göra bra film utav vilket grundmaterial som helst. Men eftersom Bay satt sina dödliga klorn i Transformers, så har det varit helt och hållet omöjligt att se bortom de perversa mängderna av rasism, sexism och dålig smak. Paramount kunde ha räddat serien om man beslutat av avföra Bay som regissör, istället så har de låtit detta pågå i tio hemska år.
Omöjlig räddning
Att ens börja fundera över en potentiell räddningsaktion är lika svårt som att undvika minusgrader i Skandinavien. Travis Knight – som blir den första regissören att ta kommandot efter Bay, har en betydligt mer gedigen bakgrund, Knight har under lång tid varit aktiv inom filmstudion Laika och deras fantastiska animerade filmer, nu senast debuterade han med Kubo Och De Två Strängarna, en av 2016 års bästa filmer.
Och Knight besitter – tillskillnad mot Michael Bay, ett hjärta och en allmän hyfs som innebär att vi slipper bilder på inoljade damer i minimal klädsel.
Men detta är ett jobb som den grekiska läkeguden Panakeia skulle ha funnit svårt, detta är i klass med att ge sig på uppgiften att filtrera rent gift till något som går att svälja. Ock även om man inte uppnår en vätska som skulle kunna säljas som mineralvatten, så är detta snarare som att dricka ett glasmjölk för en person med laktosintolerans, man dör inte, men det värker något förskräckligt efteråt.
Ett hjärta av sten
Transformers-serien – fram tills nu, har aldrig haft något hjärta, det är inprincip ett faktum, Bay vägrade lyssna på kritiken. Sexismen som alltid varit den mest debatterade aspekten, kunde utan större problem ha tagits bort, men då Bay inte bryr sig om rim eller reson, så spädde man istället på med än mer groteska vyer – som Megan Fox lutad över en motorcykel.
Fox parades ihop med Shia LaBeouf, en ’’skådespelare’’ som nått bottnen på alla sätt och vis. Om LaBeouf ändå kunde ha dragit på sig den kända papperspåsen över sitt huvud – då han spelade in Transformers, så hade nog filmerna varit marginellt bättre, vi hade åtminstone sluppit det genomusla skådespelet samt missnöjet att behöva se på en av de största och mest talanglösa narcissisterna inom filmindustrin.
La Beouf och Fox är – sedan år tillbaka, borta ifrån serien, men det har inte lett till någon större förbättring. Att hitta bättre skådespelare än Rosie Huntington Whiteley eller Laura Haddock, är ingen större konst, ett kort besök till närmaste amatörteater löser det.
Ett myrsteg i rätt riktning
Som ett litet steg i rätt riktning så har Bumblebee en yngre och mer rakryggad protagonist – spelad av Hailee Steinfeld, som i sin tur inte behöver iklä sig stringtrosor eller åtsittande tröjor. Steinfeld som aldrig riktigt fått en karriär efter Bröderna Cohens True Grit, gör ett överlag bra jobb i rollen som den rebelliske och grubblande tonårsflickan Charlie.
Steinfeld har en självsäkerhet och utstrålning. Det gör att man kan ha överseende med att manuset – i bästa fall, är oinspirerat. Otursamt nog så är det tyvärr bara Steinfeld som sticker ut, brottaren och internetsensationen John Cena – som faktiskt har ett mått av karisma och humor, får här spela en monoton elitsoldat som enbart verkar kunna skrika kommandon.
Själva omfånget på karaktärerna – förutom Steinfeld, ligger någonstans mellan irriterande stereotyper och färglösa pappersark. Till och med proffs som Angela Basset försvinner i det alldeles för tråkiga och trista manuskriptet.
’’Inga stringtrosor tillåtna’’
Gudskelov så slipper vi i alla fall de sexuella anspelningarna, enbart vid ett tillfälle börjar jag förbereda den imaginära spypåsen, men Knight har den goda smaken att inte inkludera perversa mängder av halvnakna fotomodeller, hämtade från ett uppslag av tidningen Playboy.
Olyckligtvis så väljer man att förhålla sig till den redan etablerade kontinuiteten, Bumblebee hade kunnat vara en mjuk omstart för serien, på så sätt hade man en gång för alla kunnat lämna sin bedrövliga historik. De tillfällen när man ansträngt försöker koppla ihop filmerna, så kännas allt mer eller mindre hopplöst, Bumblebee känns i många lägen som ett riktigt menlöst förspel inom parentes, att inte låta historien få stå på egna ben berövar stor relevans ifrån filmen.
Vad som gör filmen till en knappt godkänd affär är relationen mellan Steinfeld och Bumblebee, återigen är den gula roboten oförmögen att tala, detta leder till flertalet fåniga sekvenser, men också ett par oväntat rörande stunder som drar tankarna åt Steven Spielbergs E.T. Att en stor del av filmen sedan kulminerar i sockersöt sentimentalitet är inte lika värmande, mot slutet är allt så sötsliskigt att en hel tankbil med insulin borde stå redo utanför salongen.
Bay saboterar i bakgrunden
Där själva relationen mellan robot och människa – delvis, är genuin, så är allt för mycket fortfarande bara en soppa av usel humor och menlös action, i de stunderna känns det som att Michael Bay lämnat sin roll som producent för filmen och aktivt sitter och saboterar med sina groteska signum.
Knight – som inte har någon erfarenhet att göra spelfilm, än mindre actionfilm, verkar vid flera tillfällen vara helt ointresserad av actionscenerna. Det finns ingen som helst inspiration eller intensitet vid de tillfällena som de stora metallkolosserna drabbar samman. Flera gånger så är vi tillbaka i sekvenser som liknar vandrande bilskrot – där de flyger metall och bultar.
Men i stort så har man tonat ned den ohyggliga mängden ’’skrammel-action’’ från Bays filmer, förutom en kort liten vinkning till det odrägligt bombastiska, så är Bumblebee mer inriktad på att genomföra enkel action, som går att uthärda utan att drabbas av migrän och illamående.
En del av ett hjärta
Bumblebee är inte någon överväldigande upplevelse. Jag ställer mig fortfarande rejält skeptisk till om det verkligen går att fortsätta med serien, till stor del pga dess urusla historik. Den största bedriften förblir att Travis Knight fastslår, att att det finns något mer än en kassaapparat innanför bröstet, kanske kan man kalla det ett litet minimalt hjärta.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018
Summering: Den bästa ’’må bra -filmen’’ på år och dagar. Med ett hjärta lika stort som hela Norrland så tinar Green Book upp all kyla och frost, precis lagom till vintern.
Green Book må vara förutsägbar, innehålla karikatyrer – i klass med Manuel från Pang I Bygget och en sanningshalt som kanske inte är helt utan skrupler. Men det spelar ingen som helst roll… Green Book är den första riktigt lyckade ’’må bra-filmen’’ på åratal.
Peter – och Bobby Farrelly var under nittiotalet kända som några av de mest fräcka och vågade regissörerna inom komedigenren. Allt kulminerade med Den Där Mary, där blandar bröderna pubertalt trams med oerhört magstarka scener – som är en hårsmån från att övergå i det vulgära.
Den Där Mary är inte bara lysande komik, trots sin banala berättelse, så gör börderna Farrelly det närmast oförutsägbart då de hela tiden befinner sig ett steg före publiken, detta innebär att komiken aldrig bli stel eller förprogrammerad.
Efter den guldklimpen till film, så var det slut med succéerna. Det gick inte bara ned, det fullkomligt kraschade. Farrelly bröderna blev till en ren sopstation med filmer som The Heartbreak Kid och Shallow Hal. Tiden och konkurrenterna sprang ifrån bröderna Farrelly och de förvandlads snart till ett levande bevis på ett engångsfenomen.
Peter Farrelly har nu valt att gå sin egen väg och lämna extremkomiken, Green Book bär med sig en stor dos humor, men detta är en film som visar på genuin mognad, insyn och hjärta.
Inledande klyschor…
När man enbart tittar på utgångspunkterna så är man ursäktad om man misstar Green Book för att vara rejält tillrättalagt och slätstruken. Hollywood har äntligen insett att det är godtagbart att börja gräva i Förenta Staternas becksvarta och högst obehagliga historia. Filmen utspelar sig under tidigt 60-tal, en period som skulle bli historisk för frihetskämpar som Martin Luther King, medborgarrättsrörelsen stod också redo att mobilisera. 1961 är årtalet och även om slaveriet avskaffades nästan etthundra år innan, så är detta USA ett snuskigt avlopp – moraliskt och etiskt, där rasism, diskriminering och segregering dikterar villkoren för miljoner.
Mitt i allt detta så introduceras ett minst sagt osannolikt par i Viggo Mortensens amerikansk-italienska fixare Tony ”Lip” Vallelonga och Mahershala Ali i rollen som musikern Don Shirley. Idén om ett omaka par, som tillslut blir vänner för livet, är lika forntida som sagan där hjälten besegrar det onda och gifter sig med prinsessan. Och konceptuellt så finns det ingenting nytt under julgranen, strukturen, dess vändningar och strapatser är lika uppenbara som de vägskyltar som förvarnar om att byggarbete pågår lite längre fram.
Inledningsvis så känns filmen som en enda stor kompott av uttjatade stereotyper. Burdusa och trinda herrar – med italienskt ursprung, värker i sig pasta och har givetvis kopplingar till organiserad brottslighet. Även om namn och händelser är hämtade från verkligheten, så finns det metoder för att undvika sådana typer av klichéer. Mortensen gör inte heller mycket för att övertyga med ett stelt och överdrivet skådespel, det tar minst en timme innan hans Vallelonga blir till något mer än ett komiskt komplement.
…Fortsätter med gråa platser
Green Book är i stora delar en roadmovie, och den viktiga detaljen – att ge alla besöksplatser en distinkt och egen karaktär, faller platt, det enda som separerar städerna åt är den klassiska namnskylten som dyker upp i bildens ytterkant. Överlag är det ingen film för nyanserade detaljer eller ingående studier av sina huvudpersoner.
Hela starten ger oroväckande indikationer att Farrelly är på skakig mark igen. Visuellt så skapas det inte heller några större underverk, miljöerna och det platta fotot får allt att se ut som filmad teater.
Ali The Great
Det är först då Mahershala Ali träder fram som filmen börjar visa sin sanna natur. Ali gör ett än mer kraftfullt och precist porträtt än sin Oscarsbelönade roll i Moonlight. Han kombinerar scennärvaro med en brinnande intensitet som gör Don Shirley till en empatisk men komplicerad människa, karaktären får genomgå en radikal förändring under resans gång som faktiskt känns givande för publiken. Tillsammans med Mortensens lite mer enkelspåriga skådespel, så skapar man en duo som känns dynamisk och mycket tillfredställande att spendera tid med.
Det är tydligt att Farrelly inte har samma impulser – att leta efter chockvärdet, när han nu regisserar solo. Där barnsligheterna och tramset har försvunnit, så har hjärtat istället växt, och det rejält.
Filmens kanske största behållning är dess enorma värme och omtanke. Trots brister som förutsägbart händelseförlopp och ett ganska halvdant skådespel från Mortensen, så tar filmen ändå gigantiska kliv framåt. Resan är ständigt innehållsrik, spännande, dramatisk och ibland gastkramande.
Rolig och relevant
Man lyckas både göra en rolig och relevant produkt som alltid har nära till värme, humor och ödmjukhet. Filmen slår upp sina armar och brottar ned allt vad rasism och fördomar heter. Skiftena mellan tung dramatik och rättfram humor fungerar strålande. Och än mer överraskande är att Farrelly faktiskt tar filmen ända i mål, under 120 minuter så känns det aldrig som att man enbart strävar efter något påträngande patos.
Detta är en film som lägger armen runt publiken och som därefter får oss att känna oss hemma och välkomna. Och för varje minut så blir filmen bara mer engagerande och mer gemytlig, karaktärerna svetsas samman och trots sina förutsägbara inslag, så blir det aldrig långtråkigt.
Budskapet om att alla är lika värda och att ingen bro är omöjlig att bygga, brukar nästan aldrig vara såhär tillgängligt, lättsamt och underhållande. Green Book vinner inga priser för finnes eller extraordinärt utförande, istället så rusar den rakt in i hjärtat, en plats som den stannar på långt efter att eftertexterna har slutat rulla.
Tiger Film 