Star Wars The Last Jedi Utställningen Filmstaden Täby 13-12-2017

Publicerad den 15 december, 2017 av bosstime55

Detta bildspel kräver JavaScript.

2017 års sista utställning för Tiger Films räkning är nu över. Vi kunde knappt tro det enorma intresset som fanns för våra utställningsobjekt den här gången. Det var en ren anstormning från och med att Captain Phasma och Kylo Ren kom ut i foajén, och redan nu passar vi på att tack alla er som kom.

Att Star Wars är helt unikt råder det inget trivial om, föräldrar, mor och farföräldrar samt småbarn samlas alla för dessa närmast sakrala filmer. Att få höra alla personliga minnen och berättelser kring hur och varför serien påverkat oss är allltid väldigt intressant och trevligt att lyssna till.

Man brukar säga att film och framförallt bio är en kollektiv upplevelse, att kunna få spela en liten roll – i att eventuellt förbättra besökarnas minnen och relation till filmerna, är ett nöje som gör alla timmar av planering inför varje evenemang att verka väldigt futtiga i jämförelse med utdelningen att se så många glada ansikten.

Producenten Kathleen Kennedy sade på årets upplaga av Star Wars Celebration gala att samtliga fans är en del av Lucasfilm familjen, att vi kanske spelar en minimal roll i att stärka denna gemenskap är inget annat än en stor ära.

Vi tackar den fantastiska personalen på Filmstaden Täby som alltid är ett nöje att samarbeta med. Stort tack också till tillverkarna såsom Anovos och Sideshow Collectibles som producerar dessa fantastiska konstverk.

Men framförallt tack till alla er som kom och pratade, skrattade och varmt skojade med oss. Om vi lyckades förgylla visningen på något sätt så är vi evigt tacksamma. Ni får oss att orka igenom de gångerna denna verksamhet verkar ganska mörk.

Så länge ni får ut något som helst nöje av vår medverkan så kommer vi vara på plats för er och lova er att vi skall bli bättre och större för varje gång. Om det är något specifikt ni vill se i framtiden så skriv till vår mailadress och kom med förslag, och om ni har frågor eller åsikter om någonting annat så tveka inte att höra av er.

Vi vill också tillägga att vi tagit beslutet att mer aktivt börja visa er mer av vår kollektion medan den växer, vi kommer göra presentationer av statyer och objekt från tillverkare som XM Studios, Anovos och Sideshow Collectibles. Anledningen till att vi tvekat inför detta tidigare är att vi hålla Tiger Film att bli en renodlad konsumtionssida där vi enbart vältrar oss i materialism.

För de som är nyfikna då vi drar ut med cirkusen igen så blir det i april nästa år för Avengers: Infinity War premiären. Platsen är densamma och vi kan redan nu säga att det förmodligen blir vår mest ambitiösa utställning. Vi hoppas att vi ses då. Tills dess;

’’May the force be with you !’’

Star Wars: The Last Jedi Recension

Publicerad den 12 december, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of Lucasfilm and Disney

Hur följer man upp två filmer som slagit alla rekord och återupplivat en serie som borde vara lika död som en Stormtrooper ? Man sätter sig ned och tar i med allt man har och tar bort alla spärrar, The Last Jedi är så stor att jag nästan svimmar vid tanken att behöva få ned i ord hur otrolig den är.

Cirkeln är inte bara sluten, den är omgjord till perfektion. Inte sedan jag såg Sagan Om Konungens Återkomst på bio för nästan tjugo år sedan har jag varit så energisk, emotionellt tömd, förkrossad och helt knäckt av en film. The Last Jedi ÄR den bästa film i serien och ett action mästerverk som fullkomligt ödelägger konkurrensen.

Star Wars är egentligen en kompott av drömmar – ekonomiska, fantasifulla och ungdomliga. Det må ha blivit en mikroindustri som i sig är en av kommersens mest tydliga varumärken. Om man vill vara riktigt grinig kan man tycka att en filmserie vid den tidpunkten tappat sin artistiska relevans. Och mycket riktigt har Star Wars inte varit immunt mot kommersens värsta virus, de välkänt avskydda prequel-filmerna är en lika stor flaggbärare för Hollywood kommersialism då den är utom all kontroll.

Lucasfilm under Kathleen Kennedy har gjort små mirakel av sina senaste filmer. The Force Awakens är nästan ännu mer omtumlande efter den tionde visning än den var för två år sedan. Rogue One är en superb hyllning till serien. Star Wars har en slags inkubationstid där karaktärerna och händelserna från en enda film växer exponentiellt i fansens hjärtan tills nästa del.

Rey, Finn och Poe är nu lika självklara hörnstenar i serien som ljussablar och wookies. Varken Rogue One eller The Force Awakens är perfekta i någon mening, men de är energiska glädjeexplosioner som helt får mig att kapitulera medan laservapnen skjuts av i rasande takt och antingen Felicity Jones eller Harrison Ford räddar hela galaxen.

Inte ens den monumentala kritiken mot Force Awakens snarlika A New Hope struktur får mig att vilja ändra betyg på filmen. Star Wars under Disney har varit superbt men med The Last Jedi tar man steget in i briljans.

Speed Of Light

Utan att avslöja någonting om filmens handling så kan vi avskriva alla onda aningar om att vi återigen skulle få en slags remake av, i detta fallet av Empire Strikes Back– filmen som anses vara bäst i serien. Regissören Rian Johnson tar karaktärerna vi lärt oss älska med åren och sätter dem i situationer som är vågade och oanade. Ingeting är efter något sorts recept, starten är ett visuellt fyrverkeri där man inte sätter några gränser. Johnson har så mycket energi och framsynthet att han genast kopplar ett järngrepp om tittaren.

Ingeting lämnas åt slumpen, vartenda försiktigt steg till accelerationen i ljushastighet känns ända ned i själen. Spektaklet är givetvis makalöst men det är i karaktärerna och deras personliga resor som de största ögonblicken sker. The Last Jedi är full av vändningar som med klen regi kunde ha spårat ut och blivit förutsägbara, men Johnson navigerar det asteroidfältet lika lätt som Han Solo. Tempot är ohyggligt snabbt, vi kastas mellan inre konflikter, värmande humor och förkrossande starka emotionella stunder. Det är som att se på en proffsförare som navigerar den slingrigaste väg som om det vore än perfekt asfalterad raksträcka. Hur mycket det än kränger och vrider sig stannar fordonet på marken och hastighetsmätaren verkar inte ha något stopp.

The Last Jedi har multipla trådar som man kunde ha strukturerat upp på ett stelt sätt, men även här så bryter man alla tidigare idéer om hur tempo och narrativ skall utföras. Vad som kan tyckas vara stora stunder av respit från det här närmast vansinniga tempot förvandlas till språngbrädor som tar filmen i en helt annan riktning.

Vad som verkar enkelt blir istället otroligt djupt och närmast som ett emotionellt slag i magen. För alla Star Wars frälsta är hela filmen som den skönaste av poesi, det finns en sådan enorm kärlek till varenda aspekt av av allt från filmens rekvisita till små referenser som glatt nickar åt den enorma historiken. Varenda skruv, motor och Stormtrooper hjälm är så detaljerade, man följer George Lucas gamla idé om att man inte skall ägna genial produktionsdesign någon tid, otroliga visuella objekt försvinner bara efter någon sekund. Detta ger filmen en känsla av proffsig perfektion som helt och hållet har koll på läget. Den pliktskyldiga nostalgin från Rogue One och Force Awakens är nästan helt bortkopplad och när den väl kommer så står tiden nästan stilla.

En film som innehåller gudomliga förmågor och farkoster som låter ute i rymden borde inte kunna sätta såhär djupa spår, men faktum är att The Last Jedi vrider om i hela hjärtat. Rian Johnson skapar en intimitet med de här karaktärerna som jag aldrig tror vi sett tidigare. Personer som vi känt i årtionden blir helt plötsligt till mer än bara endimensionella sagohjältar.

Star, Star

Att man nu också har skådespelare – unga som äldre, som är som gjorda för sina roller förstärker bara känslorna. Mark Hamill och Carrie Fisher är både helt utomordentliga som Luke och Leia, att gå in i närmare detalj kring vad som sker med dem är att avslöja för mycket, men ingen kommer nog kunna lämna salongen utan att känna sig djupt rörd över den resan vi fått bevittna från år 1977 till 2017.

Daisy Ridley och John Boyega är i sin tur också närmast geniala, Rey och Finn är mer igenkännbara än för två år sedan. Självklart har det att göra med vi fått den den här tiden till att bli bekanta oss med dem, men både Ridley och Boyega har växt rejält som skådespelare. De är roliga, spontana, mer lösa och lediga.

De nya personerna i detta redan massiva universum är för det mesta väldigt bra. Benicio Del Toro är förmodligen den som drar det kortaste strået i en prestation som känns lite felplacerad. Däremot är Laura Dern och Kelly Marie Tran båda helt suveräna som Amiral Holdo och den unga mekanikern Rose. Dern är i synnerhet helt fantastiskt med en stor närvaro och intensiv blick som befäster Holdo som en stenhård karaktär som likt Peter Cushings Tarkin är precis lika respektingivande som en stor vandrande AT-AT.

Adam Driver fortsätter också att briljera med sin Kylo Ren, den här gången mer bitter, arg och splittrad inför sitt öde. Samtliga aktörer har alla en fantastisk pondus som genast gör samtliga karaktärer till självklara Star Wars klassiker.

Livin’ In The Future

Men hur mycket känslor och hjärtskärande scener vi än har så är Star Wars för en del enbart om buller och bång, och där fullkomligt krossar The Last Jedi sina föregångare. Ingeting är skramligt eller ihåligt bara för att visa upp industrins idag vassaste specialeffekter, scener där det förekommer fältslag eller mer intima strider är oemotståndliga.

Vyerna och händelseförloppen är helt utmattande mäktiga och vackra. När tempot är som högst måste jag nästan skrika efter syrgas, just nu finns det ingeting såhär imponerande på bio år 2017. Lägg sedan till John Williams både subtila men kraftfulla musik så skapar man ett rysningspaket som närmast får mig att studsa ur stolen och hoppa runt som en dåre i extas.

Hela The Last Jedi är en känslostorm, i ena läget en äventyrlig pojkdröm för att sedan bli ett förvånande djupt grubblande över privilegium och ärftlig rätt. Humorn är ibland både barnslig och larvig men samtidigt sprudlande tokig, man behöver inte ta till något dåligt manus eller vidrig Jar Jar Binks-figur för att stimulera skrattmusklerna.

Man skrattar, gråter och skriker – allt i någon sorts galen kompott av total extas. Mot slutet så ger jag upp, då drämmer jag igen anteckningsboken och slutar försöka hitta övergripande fel som en objektiv kritiker bör göra. Rian Jonsson och Kathleen Kennedy har redan dräpt den lilla biten av mig som kan ifrågasätta ett och annat litet misstag. Felstegen finns men de är så meningslösa att poängtera i detta mästerliga smörgåsbord där det inte fattas någonting.

Och den här finalen får till och med den obeskrivliga avslutningen i Rogue One att framstå som en liten ynklig blindgångare.

Land Of Hope And Dreams

Star Wars är självklart inte dramaturgiskt lika fulländat som ett renodlat drama av en regissör som Ingmar Bergman eller Mike Leigh. Det är en storfilm vars primära syfte är att driva Disney aktien upp mot stratosfären.

Men genom att anamma människans drömmar, hopp och fantasi så skapar man något som går förbi tiden, politik och vårt idag mörka samhälle. För i två timmar och trettio minuter får vi precis som Luke Skywalker i A New Hope se till himmelen där två solar väntar, och en plats där våra drömmar, förälskelser och starkaste känslor finns, bara ett litet ljushopp bort.

När Williams musik sprutar ut högtalarna, då Rian Johnson slänger allt som finns att nyttja i nutidens filmproduktion, där drömmar och förhoppningar blandas med tårar av glädje så kan jag bara kapitulera. Jag kreverar i någon sorts löjlig utmattning där jag skriker efter och timeout och slår så hårt jag kan på knappen som delar ut högsta möjliga betyg.

Star Wars: The Last Jedi är bland det största jag någonsin sett på en bio…

Betyg 10/10

Bäst: Mark Hamill, Carrie Fisher, Daisy Ridley, fotot… Sådär kan det fortsätta ett bra tag till…

Sämst: Goddag yxskaft !

Fråga: Hur kommer man ens kunna toppa detta i del tre ?

Sci Fi Mässan Älvsjö 21-22 Oktober 2017

Publicerad den 25 oktober, 2017 av bosstime55

Återigen så är en ny lägsta nivå nådd, med ett förskräckligt utbud och reserverad stämning.

Jag vet inte hur länge till som man kan kritisera den årliga Science Fiction mässan i Stockholm utan att det börjar tangera billigt och hemskt hat. Det är ett årtionde sedan mässan kunde benämnas som besöksvärd. Trots att både Star Wars och Star Trek har fått renässanser genom nya filmer och yngre fans, så har man med denna tillställning lyckats hitta tillbaka till en tid då Marvel Studios var ett belånat krisbolag och Star Wars en komplett härdsmälta lämnad att dö i skam efter de tre genomusla prequel filmerna. Med andra ord en helt identitetslös och vilsen tillställning.

Om mässan hade erbjudit gratis inträde så hade kritiken självfallet inte kunnat vara lika hård, men med tanke på att priserna fortfarande startar på etthundra kronor och uppåt så öppnar man dörrarna för stark kritik. Kvalitén på majoriteten av utställarna är fortfarande alldeles för låg, hur många event måste vi ha där man kan kränger Hasbro leksaker och Lego figurer till hutlösa överpriser ? Stora återförsäljare som Webhallen har övergivit mässan sedan två år tillbaka och ekar tomt i en lokal som är alldeles för stor.

…Makalöst inte sant ?

Det har sagts förut men det tåls att sägas igen, om det inte vore för den exponering jag fick mot kvalitetsobjekt som Sideshow Collectibles eller numera nedlagda Master Replicas, så hade jag förmodligen inte funnit samma inspiration till att ge mig in i den hobby som är statysamlande.

Nuförtiden har hobbyn också blivit demokratiserad med tillverkare som Hong Kong baserade Hot Toys som erbjuder otroligt bra och högkvalitativa produkter till mycket bra pris. Även Hasbro producerar prisvärda produkter med sina Star Wars FX Lightsabers och Marvel Legends – produkter.

En ensam stackars Kylo Ren kämpar tålmodigt på

Lastgamla spel

Det finns några riktiga chockmoment, men det skapas av helt fel anledning. När mässan tog sin plats i den nedlagda Sollentunamässan så kunde man i alla fall stoltsera med testmöjligheter av nya spel. Idag är det enda som finns tillgängligt för test Star Wars Battlefront 2015 (!?) ett spel som släpptes för 24 månader sedan.

Den där unika gemenskapen som föds ur sådana här sammanhang vill inte heller infinna sig den här helgen. De som alltid fantastiska människorna från 501st Legion gör allt de kan för att samla in pengar till mycket värdiga och bra ändamål. Men värmen och vänligheten från Stockholm Comic Con är inte ens i närheten lika närvarande här, istället känns detta som om man råkat gå in på en riktigt jobbig loppmarknad, där majoriteten av försäljarna verkar säljer produkter de städat bort och inte längre vill ha.

Lost In Collectibles – en ljuspunkt

Med risk för jäv (vi känner dem sedan ett år tillbaka) så skall jag dock berömma Paul och hans partner Cynthia som representerar onlinebutiken Lost In Collectibles. Två otroligt vänliga, ambitiösa och kunniga personer som förblir den enda utställaren som verkligen inspirerar till de där värderingarna som man så gärna vill kunna tillskriva oss nördar, generositet, gemenskap och passion. Deras bås innehåller en mycket bra kombination av premium produkter från Sideshow – som den fantastiska Dark Phoenix statyn, men även objekt i lite lägre prisklasser som de mycket omtyckta POP vinyl figurerna. Här flockas människorna och verkar genuint intresserade, något som bevisar att kvalitet och ambition faktiskt ger god avkastning.

Här och där finns också en och annan mycket duktig artist eller konstnär som visar upp sina verk, tyvärr så blir dessa helt malplacerade i denna röriga och fula lokal.

En trött Christopher Lloyd

Christopher Lloyd från Tillbaka Till Framtiden är fullt belastad, han flyger mellan att skriva autografer och ta bilder i en DeLorean som står uppställd i den bakre delen av mässhallen. Lloyd som faktiskt fyller år på söndagen kämpar på tappert men ser märkbart sliten ut efter anstormningen. Att någon skall behöva spendera sin födelsedag i en ful mässhall i utkanten av Stockholm kan bara ses som en tragedi.

När jag tar mitt sista uppgivna varv på mässgolvet ser jag till min förvåning att ett litet stånd erbjuder lakritsremmar helt utan animaliska ingredienser, det är mässans enda genuina överraskning…

London Oktober 2017 Reseskildring

Publicerad den 23 oktober, 2017 av bosstime55

I vår första reseskildring besöker vi ett höst London där filmfestivalen som alltid fallit mellan springorna äntligen arrangerar en fantastisk premiär, vägen dit är kantad av glada chaufförer, milkshakes och en otrolig mängd nörderi.

Hur gör man egentligen en bra och intressant beskrivning av en resa som knappt varar i 72 timmar ? Vi har varit lite försiktiga med att introducera dessa typer av inslag då de väldigt lätt kan slå in på det ytliga och ihåliga spåret.

Konceptuellt så är dessa typer av resor inget annat än får vettet. Och när jag ser tillbaka på de första turerna av det här slaget så skrattar jag ett glädjelöst skratt. Utan större vetskap eller erfarenhet begav vi oss ut på domedagsturer som bara kan jämföras med den dödsdömda Polarexpeditionen ledd av Salomon August Andrée år 1897.

Bafta galan år 2011 blev ett rejält uppvaknande som har lett till att vi nu minutiöst och noggrant planerar varje steg innan avfärd. Upplevelsen att tvingas till att köa hela natten utan sängar, sömn eller ens tak över huvudet – för att sedan se de flesta aktörer och regissörer flyga förbi en som en fortkörande sportbil, ger fler mentala ärr än vad som egentligen är friskt.

London Film Festival är en gigantisk tillställning som tar sin plats över hela staden och där man hyrt in sig i de största biograferna.

Vi fokuserade denna gång helt och hållet på Battle Of The Sexes premiären. Trots möjligheten till att köpa premiärbiljetter, valde vi att den här gången avstå, för två år sedan fick se oss mer eller mindre rånade på en rejäl summa för att enbart få springa uppför den röda mattan och bli inkastade i en ful och karg salong, där den enda lyxen bestod utav ett par små erbarmliga chokladkakor och en minimal flaska mineralvatten.

Om det är lyxversionen av premiärer så vågar jag knappt föreställa mig hur det vanliga visningarna är. För att låta fördomen tala för en sekund, så är detta närmast en engelsk gliring, på samma sätt som att en engelsk måltid en gång bestod av en Mars-bar och en liten påse chips.

London Film Festival hamlar lite på sniskan då den tar sin plats efter de riktiga giganterna såsom Venedig och Toronto. Även New Yorks Filmfestival har flera gånger slagit dem på fingrarna med både utbud och gäster. Flera gånger har festivalen haft svårigheter att attrahera de riktigt stora namnen. När La La Land visades ifjol så kom ’’enbart’’ regissören Damien Chazelle.

Battle Of The Sexes annonserades som en av galapresentationerna och samtidigt stoltserade man med att Emma ’’Emily’’ Jean Stone skulle närvara. Det var ingen diskussion om att detta kunde bli något riktigt lyckat, både redaktionellt och personligen. Hela Tiger Film föddes egentligen efter en resa av det här slaget.

Med facit i hand skulle vi få ett par fantastiska dagar som är lika oförglömliga som en förtrollad natt med Bruce Springsteen eller Pearl Jam. Men sagan börjar som alltid vid flygplatsen…

Och där tänker jag bespara alla från idiotiskt irrelevanta detaljer och istället hoppa till den första intressanta punkten som blir Blacklane chauffören Seyoum, en mycket trevlig och pratglad herre från Etiopien som gärna pratade om galenskapen i Brexit, taxiföretaget UBERs dåliga avkastning samt de förfärliga lokala London taxibilarna och deras fackförening som struntar i både kunder och miljön. Det blev en rolig men också allvarlig konversation där vi mot slutet enbart talade om de förfärliga terrordåd som drabbat England sedan bombningen av London år 2005.

London är dock sig likt, efter att Tony Blair lämnade över stafettpinnen åt Gordon Brown så har staden blivit råare och mer smutsig, på alla sätt och vis. Chauffören Seyoum varnar till och med för att knarklangare springer runt nära Piccadilly Circus och att en så kallad CCTV kamera håller uppsikt på allt.

Soho området där vi bor är en kombination av slitage och hipsters där man säljer allt från vidriga sexleksaker till makalösa vegetariska efterrätter. En liten butik med namnet Yorica och en logga som är stulen direkt från The Beatles albumet Rubber Soul, serverar – enligt dem själva, ett helt veganskt utbud med diverse glassar och frusen yoghurt med fantastiska namn som ’’Pea Not Butter’’. Två trevliga biträden hälsar välkommen och kollar noggrant upp om kunden har några allergier eller speciella preferenser. Den ’’milkshake’’ som serveras är fantastisk där man lyckats sila bort den överdrivna sockermängden, smakerna är fantastiska och ställer de flesta tillverkare av ekologisk glass mot väggen.

Därifrån går vägen till Forbidden Planet, ett mecka för folk med intresse för serietidningar, sci-fi eller fantasy. Skyltfönstret tar en tillbaka till de där riktigt unga åren då man kunde spendera ett antal timmar framför ett gigantiskt skyltfönster fyllt med leksaker. Sedan Cinema Replicas slutade med butiksverksamhet så har vi i Sverige ingen som helst möjlighet att se produkter från Sideshow eller annan högkvalitativ tillverkare förutom på mässor. Forbidden Planet stoltserar med en makalös mängd produkter från både Anovos och Sideshow. I ett hörn av det stora fönstret har man inrett med Star Wars hjälmar där Darth Vader från EFX får stå i centrum. Bredvid dessa står en gigantisk staty av Groot från Guardians Of The Galaxy.

Skattkammaren fortsätter öppna sig nere i butikens källare, varenda kvadratmeter har fyllts med serietidningar och kaffebordsböcker. Här skulle minst ett dygn behövas för att gå igenom hela sortimentet. Hyllan där samtliga omnibus böcker står får mig att överväga en framtida diet på blodpudding och vatten för att finansiera inköpen.

Men efter mycket velande lämnar vi butiken med ett exemplar av Ms. Marvel i omnibus format och Spider-Gwen (ett val som skall visa sig vara mycket bra).

Nu till resans faktiska mål…

Tidigt på morgon beger vi oss till Leicester Square där premiären hålls. Väl där så står det klart att all ingående planering för vart vi skall placera oss måste kastas i sopptunnan. Arrangören har – för den här visningen, valt att strukturera om den tidigare helt solida byggnationen för röda mattan. Nu har man slagit upp en bro samt en kurvig väg som gästerna skall gå på. Detta är inte helt olikt de gånger man har köat i ett flertal timmar inför en konsert och hoppfullt trott att en barrikad/pit har etablerats längst fram – något som tillåter andrum, för att sedan upptäcka att du istället är dömd till att hamla inklämd mellan en armhåla och en ölflaska.

En kombination av frustration och enorm besvikelse infann sig således snabbt. Men mitt i denna katastrofala sits så stöter vi på en skärpt herre som ger oss armband, identiska med de man får på en konsert. Banden har ett nummer på sig och vi skall infinna oss vid bion om några timmar.

Sagt och gjort, efter lite välbehövlig vila så är det återigen dags att bege sig till festivalens kärna. Arbetet är i full gång med att sätta upp en klart mer sofistikerad galapremiär än jag någonsin sett tidigare. Bron har nu blivit färdig och flera fållor har skapats där vi med armband skall stå.

På utsagd tid förs vi in i nummerordning. I ett Springsteen sammanhang så vore numren 68 och 69 rena rama jackpotten, här är det lite annorlunda då fållorna är de minsta jag sett. I efterhand uppskattar jag det till att ett par hundra personer får plats. Vi placerar oss efter kort reflektion så nära ingången som möjligt, där kommer vi få uppsikt över premiären och platsen där man kommer intervjua samtliga av filmens medverkande.

Och så blir det till att försöka leka häst dvs stå och sova, timmarna fram tills den eventuella korta lilla adrenalinexplosionen är spänd och till och med ångestfylld.

Men från ingenstans dyker en herre upp med en stor systemkamera, han undrar om han kan få stå i hörnet, självklart tillåter vi det. Därifrån sker något som bara sådana här galna event kan leda till. De visar sig att vår nyvunna vän – Midhat (ja, hans faktiska namn) är en serietidnings älskare som utan problem kan sporra i frågor om Beta Ray Bill och hunden Cosmo. Hans filmintresse och kunskaper visar sig också vara ypperliga, de timmarna som återstår tills Hollywoods största stjärna anländer försvinner snabbt i vildsinta diskussioner om alltifrån film till hur trötta Liverpool (hans hemstad) är på att behöva få frågor om Paul, John, Ringo och George.

Under dessa timmar har Midhat också berättat om alla galna möten han haft med diverse filmiska celebriteter – Ben Affleck är en grinig gubbe, Tom Hardy kan vara riktigt generös och Chris Pine är så utomordentligt otrevlig att han inte ens kunnat se Wonder Woman med objektiva ögon.

Men så tillslut så är det dags för premiären att starta. En kvinnlig konferencier stiger fram och börjar värma upp publiken med iden att ingen annan än Emma Stone är på ingång. Men innan dess så skall hela torget dränkas i obeskrivligt fånig musik som We Are Family medan ett par plågade statister springer runt med tennisbollar och leker.

Medan detta ’’spektakel’’ tar sin plats så börjar vårt sällskap Midhat börja oroa sig rejält över alltifrån vart publiken kommer släppas in och till vår position. På andra sidan vårt staket står en autografindrivare som gjort event som detta till en verksamhet genom att samla på sig obönhörlig mängd autografer och sälja dem dyrt.

Så kallade ’’dealers’’ är lika välsedda som tokiga paparazzi som ligger med teleobjektiv i en buske för att ta bilder på människors vardag. Otaliga gånger har dessa orsakat stora problem för oss som inte gör event som dessa för pengar.

Autografförsäljaren på andra sidan staketet ser ut som Carter Beauford från Dave Matthews Band, där tar väl likheterna slut, för det enda denna herre verkar kunna göra är att reta oss och häckla oss för att vi valt ett dåligt läge. En hel del kan säkert vara skämtsamt för Midhats del – som till en viss grad känner karln, men min egen frustration är på farliga nivåer för tillfället.

Vid ett annat hörn står ett par superfans som mer är gärna visar upp sin kärlek för fröken Sten, med hjälp av skyltar som kanske är lite väl extrema. En av dem ber Emma om en återförening. Nästa gång tänker jag medföra en skylt på samma tema som ett gäng glada Bruce fanatiker tog med sig till Ullevi 1985 med texten – ’’Vi vill ha Bruce till Strängnäs’’.

Och så tillslut börjar slutligen diverse personer anlända…

Först ut är Andrea Riseborough som inleder med att skriva autografer vid den så kallade ’’drop-off’’ platsen, längst ned på röda mattan där bilen släpper av anländande. Det tar ett bra tag för henne att nå ända upp till vår position, på vägen dit kantas mattan av journalister som är precis lika desperata att få en intervju som vi är att få bilder och autografer.

Stämningen har nu blivit lite kaotisk och vissa tvivlar redan på möjligheten att det här skall gå hela vägen. Och så börjar konferenciern skrika, ’’publiken’’ börjar jubla, och så kommer the one, the only… Emma Stone …

Som skjuten ur en kanon har Emma kastat sig ur bilen och är redan i fullgång med att skriva autografer och hälsa på en skara fans som är lika uppspelta som när en rockstjärna som Eddie Vedder ränner förbi vid kravallstaketen. Stämningen är helt hysterisk, folk gapar och skriker.

När Oscarsvinnaren nått halvvägs så dras hon tillbaka till röda mattans början och samlas där tillsammans med tennisstjärnan Billie Jean King som hon porträtterar i filmen. På en videoskärm kan vi beskåda hur de båda skrattar och skojar med varandra.

Det verkar som att varenda medial institution är på plats, tiden för intervjuer känns som ett par livstider. Men när det tillslut lossnar så lägger Stone in växeln och rusar upp till vårt område, efter en kort intervju så blir första anhalten platsen där jag och Midhat står. Fram flyger vårt omslag med Spider-Gwen, där de flesta storstjärnor bara går på som signeringsmaskiner stannar hon upp och utbrister ’’Cool !’’ vid synen av omslaget. Signering sker och en helt absurd situation uppstår där världens bäst betalda kvinnliga skådespelerska på trasig svenska säger ’’ Jag förstår ingen svenska’’, en replik som jag tror aldrig har yppats offentligt förutom en textintervju i TT .

Stone besitter den där unika förmågan att skapa en illusion av att alla är sedda och speciella, en förmåga som få aktörer faktiskt besitter. Ikväll gör hon alla väntande fans helt vilda och extatiska av lycka.

Vad som händer sedan känns helt oväsentligt, att både Danny Boyle och Billie Jean King passerar försvinner i periferin, den kollektiva upphetsningen kokar över och för tankarna åt då man som bortkommen ungdom stod på arenans fält och sjöng med i varenda textrad som artisten på scenen utropade.

Det har blivit en hel del kändismöten genom åren, men detta placerar sig som ett av de mest minnesvärda. Och ’’efterfesten’’ som sker är också av ett annat slag. Helt utan alkohol blir resterande timmar en ren filmfest – där vi med vår nya vän Midhat diskuterar allt som rör film. Vi rankar Star Wars filmer, pratar om Queen gitarristen Brian May, om serietidningen Inhumans. Förutom den hemska olyckan vid Natural History Museum så är den här kvällen en av få man kan kalla för magisk.

Battle Of The Sexes väntar nu bara som den lilla epilogen och väntan på den svenska premiären kan inte komma tillräckligt snabbt.

Boende

Ham Yard Hotel

Kit Kemps flaggskepp the Ham Yard hotell är ett designmässigt under där man blandar vintage möbler med stora moderna glasade områden. Crosby Street Hotel i New York är fortfarande min personliga favorit, men bortsätt från det legendariska hotellet så är Ham Yard i det absoluta toppskiktet som kan ställa sig bredvid Adlon i Berlin. Servicen är utomordentlig, maten otrolig och rummen personliga och välkomnande. Inget själlöst Four Seasons kan konkurrera med detta.

Matställen

Chipotle Mexican Grill

De når inte upp till samma standard som borta i staterna, men de är fortfarande den bästa snabbmatsrestaurang man kan hitta. Trots stormarna kring matförgiftning så serveras det otroligt högkvalitativ mat som mättar mer än ett helt batteri av McDonalds hamburgare. Den hemgjorda guacamole-röran de serverar är i en klass för sig.

Yorica

En fantastisk liten butik som helt specialiserar sig på veganska godsaker. Utbudet sträcker sig från frusen yoghurt till glass. Även Crepes och våfflor erbjuds.

Whole Foods Market

De är just nu påväg att fasas in i internetjätten Amazons stora nätverk. Deras buffé bord där man kan plocka ihop vad man vill är suveränt. Utöver det så finns självklart deras mycket starka sortiment av ekologiska varor.

Butiker

Forbidden Planet

Utan tvekan den bästa destinationen i Europa för att uppleva en liten miniatyr av en mässa som Comic Son. Har ett sortiment som är starkare än någon av de svenska mässorna. Tillskillnad mot sitt syskon i New York City så är det lite för lite av Sideshows Premium Format figurer inne i butiken. Skyltfönstret som ständigt ändras är en dröm som gör oss alla till småbarn igen. På den undre våningen väntar en fest för serieälskare, där spaltmeter på spaltmeter har fyllts med serietidningar. Åsidosätt minst ett par timmar för att hinna se allt.

Kingdom Of Sweets

En fruktansvärd och skrikig turistfälla som spelar bedrövlig skrikmusik som definitivt bekräftar att man kan använda ’’musik’’ som tortyr. Tror dock att det är svårt att hitta så här många kalorier på ett ställe, längst bak i butiken återfinns en av de mest otäcka saker jag någonsin sett… En fullskalig skumbanan, den ser så obehaglig ut att vi måste lämna butiken med omedelbar verkan.

Hamleys

Det liknar mer och mer ett Toys R Us för varje besök. En gapig och dåligt luftkonditionerad turistattraktion som enbart erbjuder plastigt skräp och allmänna märken som Lego och Playmobil som finns att köpa vart som helst. En liten Star Wars hörna har satts upp längst ned, dock är det enda som erbjuds ett par bra Stormtrooper statyer (ej till försäljning) och några bedrövliga pappersmasker.

Star Wars: The Last Jedi Funderingar

Publicerad den 26 juli, 2017 av bosstime55

The Last Jedi är årets mest efterlängtade film, en hel värld kommer noggrant se på vartenda fotsteg filmen tar innan och efter premiären. Pensionsfonder och investerare kommer nervöst sitta naglade framför sina skärmar för att veta om filmen har samma kraft med sig ekonomiskt (över 2 miljarder dollar för Episode VII) . Här följer ett par funderingar på vad filmen eventuellt kan tänkas uträtta med sin berättelse.

Knappt fyra månader efter att Lucasfilm visat upp de första rörliga bilderna från årets kanske mest efterlängtade film, så har jag gått och funderat kring vad nästa del i Star Wars sagan kan tänkas vara. Att vi har ännu en finansiell rekordsättare på ingång råder det inga tvivel om.

Samtidigt har jag börjat spekulerat kring om inte The Last Jedi kan falla offer för de berättarval Lucasfilm och regissören Rian Johnson valt. Missförstå mig väldigt rätt nu, The Last Jedi kommer med största sannolikhet bli en storslagen upplevelse. Kathleen Kennedys ’’styre’’ och disciplin har gjort Star Wars till något verkligen makalöst – till och med magiskt. Rogue One erbjuder fortfarande en av filmhistoriens häftigaste upplösningar. Och ingen kommer glömma då The Force Awakens slog hela världen med häpnad. Tillsammans med Marvel Studios utgör Lucasfilm en ny standard för storfilmer.

Vad som får mig att undra kring The Last Jedi, är valet att placera filmen precis efter The Force Awakens. Som vi vet så har alla tidigare filmer i serien (bortsett från Rogue One och länken till A New Hope ) utspelat sig med ganska stor tidsmarginal efter sin föregångare.

Detta har tillåtit regissörer som Irvin Kershner att flytta fram historien utan att behöva oroa sig för hur transportsträckor och mellanspel behöver formges. I The Empire Strikes Back (vad många anser vara världens bästa uppföljare och film) har en ganska ansenlig tid passerat sedan sist. Evakueringen av rebellbasen på Yavin 4 har redan skett. Luke Skywalker och Han Solo har fått officiella roller inom rebellernas militäragrader . Imperiet har återfått sitt fotfäste efter förstörelsen av sitt supervapen och skyr nu inga medel för att jaga och tillintetgöra den minimala men beslutsamma skaran upprorsmakare som leds av Prinsessan Leia.

I det här fallet valde George Lucas en lite svårare väg, som skulle visa sig ge stor utdelning både för filmhistorien och hans privatekonomi. Andra uppföljare valde ofta att helt enkelt fortsätta en kort tid (eller precis) efter det att eftertexterna från tidigare film tagit slut. Exempel på detta är Beneath The Planet Of The Apes.

Genom att flytta sig framåt i tiden, kunde The Empire Strikes Back öppna upp till en filmvärldens mest hyllade romanser.

En uppföljare till Star Wars (A New Hope) hade säkerligen kunnat snickrats ihop på kortare tid än de tre år som Empire tog att slutföra, om man valt att icke ambitiöst bara svetsa fast en tankspridd följetång. Vi hade i värsta fall kunnat få samma miljöer och karaktärer som inte heller fick växa.

The Last Jedi (av de vi vet) börjar med Rey och hennes möte med Luke Skywalker. Vad som händer därefter vet bara ledningen för Lucasfilm och Disney. Men jag har svårt att se att filmen skulle göra ett större tidshopp efter den oundvikliga introduktionen mellan lärjungen och mästaren. The Force Awakens ställde fler frågor än den gav svar, även om vi har en ytterligare film att vänta i och med Episode IX, så måste vissa mysterium ges någon substans. Vi verkar till och med få en återblick på vad Mark Hamill sysslade med tillsammans med R2-D2 – en scen som vi redan fått se i Episode VII då Rey vidrör ljussabeln.

Av att döma från trailern verkar det som om Daisy Ridley till stor del kommer få gå igenom den långa processen att bli en Jedi.

star-wars-the-last-jedi-poe-rey-and-finn1

Rey tittar rakt in i kameran. Finn och Poe ser åt de andra hållen, en alldeles för dum analys av ett stycke promotion, men kommer Rian Johnson låta karaktärerna vara separerade genom filmen ?

Samtliga av dessa faktorer får mig att undra hur mycket The Last Jedi faktiskt kan uträtta berättarmässigt. Den andra delen av inledningen kommer antagligen gå åt till att visa hur motståndsrörelsen flyr från sin numera blottade bas. Vi har även sett ett Annie Leibovitz bedårande stiliga bilder som verkar visa upp en intergalaktisk lyxmiddag/bjudning med inslag av James Bond.

Informationen kring Benicio Del Toros roll är än så länge omringad av vakter, taggtråd och ett kassaskåp signerat Franz Jäger, vi har enbart fått två bokstäver DJ. Av att döma från kostymen så verkar Del Toro inte vara en del av The First Order, snarare en laglös gangster. Han kan eventuellt fungera som ett informationsombud som ger oss insikt i vem Supreme Leader Snooke faktiskt är.

Finn verkar fortfarande vårdas för sina skador efter sin strid med Kylo Ren och sistnämnda går förmodligen igenom både en och annan intern slitning efter mordet på sin far och den förödmjukande förlusten mot Rey.

I bästa fall kan The Last Jedi ta efter Lord Of The Rings: The Two Towers, en fantastisk film där den övergripande berättelsen och dess momentum faktiskt stannar upp för striden vid Helms Klyfta samt Frodo och Sam’s oundvikliga hinder i både Gollum och Faramir. Filmen är egentligen ett enda långt mellanspel där ingen av schackpjäserna egentligen bara transporteras. The Two Towers tar även den plats ganska nära inpå avslutningen från The Fellowship Of The Ring.

Peter Jacksons ’’tvåa’’ film nyttjar denna ’’paus’’ på bästa sätt genom att låta oss bekanta oss bättre med den stora ensemblen av karaktärer. Humorn blev också en naturligare del berättandet, inte alls olikt The Empire Strikes Back.

Den än så länge helt okände karaktären DJ spelad av Benicio Del Toro. Vissa spekulerar att karaktären är Gannis Ducain som var delaktig att stjäla Millenium Falcon från Han Solo.

Episode 8 kan mycket väl vara just det. En paus, som agerar som ett stort andetag innan det stora hoppet ned i ’’avslutningen’’ som kommer om två år.

Irvin Kershner har ju som bekant kallat Empire Strikes Back för ett mellanspel. Skillnaden där var just förflyttningen av filmens tid, som tillät Kershner att fokusera på karaktärerna och sätta dem i något annorlunda situationer. Inga hållhakar fanns i att tvingas visa de mer förutbestämda bitarna. Tex hur Darth Vader körde/flög hem till närmaste bas efter att ha virvlat runt i rymden.

Carrie Fisher och hennes eviga följeslagare Gary, regissören Rian Johnson, Mark Hamill samt hunden Millie och slutligen ”the empress herself” Kathleen Kennedy.

Rian Johnson har ej denna lyxen. Han måste snabbt etablera de nya ansiktena i Del Toro, Laura Dern samt Kelly Marie Tran. Och få dessa – samt tidigare personer, att faktiskt växa och bli än mer cementerade i våra hjärnlober. Man behöver också få oss igenom den – antagligen, något förutsägbara introduktionen på ett snyggt och medryckande vis.

Sedan kommer det verkliga provet, att göra vad de The Two Towers och The Empire Strikes Back klarade av, att skapa en gastkramande upplevelse utan att använda en alltför explosiv final som berövar den sista delen från all luft.

Det är stora utmaningar, och det förhöjer egentligen bara förväntningarna för världens just nu mest populära och ekonomiskt viktiga filmserie.

War For The Planet Of The Apes Recension

Publicerad den 15 juli, 2017 av bosstime55

Det är en smula fel dimensionerat. Regissören Matt Reeves skapar en viss övervikt av något för platt dramatik och utdragna sekvenser. Och jag tror bestämt att lite av den bombastiska naturen som återfinns i början istället borde ha placerats mot filmens slut. Men med världens vassaste specialeffekter och en som alltid enastående Andy Serkis i rollen som Caesar, så är det svårt att mellan varven bli mycket imponerad.

Nyversionen av Apornas Planet har varit en intressant saga som började för sex år sedan. Rise Of The Planet Of The Apes såg på förhand ut att enbart landa i det oinspirerade remaketräsket. Men filmen blev en framgång hos både besökare och kritiker. Uppföljaren fortsatte att bygga upp ett nyare och mer aktuellt scenario, där man nu vågade låta Serkis och hans följeslagare av gorillor och orangutanger spela en större roll än Jason Clarkes mänskliga diplomatiske medlare.

Dawn Of The Planet Of The Apes var en klart bättre film med en stadigare grund som Reeves tillförde i och med sin regi. I min mening har filmerna varit bra men aldrig fantastiska. Denna ”förmodade” finalen är dock den bästa i serien, och ett skinande exempel på varför Andy Serkis är värd att tituleras som en av filmhistoriens viktigaste personer.

Matt Reeves har tittat på vad som fungerar – aporna. Denna gång har effektmakarna på Weta Digital återigen skapat karaktärer som är skrämmande fulla av liv och uttryck. Detta är mer eller mindre en perfekt fotorealistisk representation av våra evolutionära släktingar. Hur Weta animerar hår och texturer är inte av denna världen. Självklart har studion tagit vissa anatomiska friheter, men det enbart för att förhöja publikens emotionella koppling.

All hail Caesar

Och mitt i dessa tekniska under står som alltid den fantastiska Andy Serkis. Jag tar tillfället i akt och predikar – att vi alla nu kan enas om att förnekare av Serkis talang, kan gå och hitta en annan strid att utkämpa. En sådan batalj är lika förlorad som Napoleons invasion av Ryssland. Serkis är förutom att vara en talangfull aktör, också en av de mest ödmjuka och sympatiska människor jag har haft nöjet att träffa. Jag är medveten om att detta uttalande kan ses som jävigt och alltför subjektivt. Men i bransch där vidriga människor går över kroppar för att nå skrattretande exhibitionistiska framgångar, så är det väl värt att framhålla att ’’good guys’’ faktiskt kan vinna.

Utan Serkis hade filmmediets tekniska utveckling inte sett ut som den gör idag. Serkis tas idag in för att konsultera och assistera i mycket av det motion capture arbete som görs på gigantiska produktioner som Marvels The Avengers och Star Wars.

Caesar har nog aldrig haft en sådan närvaro som den här gången, han är äldre och mer bevandrad i svek och fördomar. Ansiktsmimiken Serkis utför är inget annat än genialt. Att helt och hållet lyckas sälja denna illusion genom så subtila och enkla medel, är bara det värt pengarna.

Matt Reeves vågar också låta mycket av filmen vara helt utan dialog, ett mycket djärvt val. Faktum är att när vi väl får mänsklig dialog, känns den något stel och krystad.

Monkey business

Den största mödan läggs på filmens karaktärer och de strapatser de tvingas gå igenom. Detta är i grunden fortfarande en äventyrsfilm med klyftiga apor. Men med sitt förtrollande hantverk blir även de mer lågmälda scenerna spännande och intressanta. Fotot måste framhålls som helt eminent, ibland förs jag tillbaka i samma trans som då Leonardo DiCaprio rullade runt i snön i The Revenant.

Från start fram till filmens mitt utför man en god balansgång mellan adrenalin och personer/apor som vi lärt känna väl genom de föregående filmerna. Reeves lyckas till och med injicera lite välbehövlig humor via Steve Zahns virriga men sympatiska apa.

Trött mot slutet

Men när filmen väl börjar närma sig slutet, så börjar ganska allvarliga problem framträda. Tempot sänks till en alldeles för låg nivå, där mycket enbart känns utdraget och tomt. Längden på 140 minuter är också alldeles för mycket. Det är som att Reeves fått instruktioner om att fylla ut en väldigt specifik speltid. En ganska stor dos av instabil sentimentalitet serveras också minst en gång för mycket.

Det är synd att orken tar slut precis innan finalen, man tar ett stort andetag men det kulminerar inte i något speciellt. Slutet saknar tillräckligt med hästkrafter för att verkligen dra hem hela lasten över mållinjen.

Woody Harrelsons despotiske befälhavare får inte heller tillräckligt med utrymme. Det mesta av tiden ägans åt Caesar och hans följe. Harrelsons karaktär är bitvis intressant i sin mani och tvångsföreställningar, men den allt känns för skissartat.

Matt Reeves har skurit bort mycket av barlasten från tidigare filmer. Att se Andy Serkis styra hela skutan genom både grunt vatten och klippor, är en upplevelse som aldrig känns förlegad. Allt är också paketerat i ett mycket snyggt paket. Om bara slutet hade justerats hade vi utan problem kunnat kröna detta till den bästa filmen i serien samt en av 2017 års bästa filmer.

Betyg 7/10

Bäst: Andy Serkis, specialeffekterna och den första halvan.

Sämst: Den klena finalen, något mer kraftfullt hade vi väl kunnat få ?

Baywatch Recension

Publicerad den 31 maj, 2017 av bosstime55

Jag tror inte någon förväntade sig att vi ens skulle få något som passerade in i gränslandet av godtagbart. Men 2017 års nyversion av den kultförklarade TV serien, är så gräslig att man baxnar. Baywatch är en av de mest vulgära och frånstötande filmerna jag sett. Tillslut drabbas man av någon psykos och allt vänds upp och ned.

Dwayne The Rock Johnson är den enda aktör – eller medverkande, som inte kommer behöva leva i komplett skam och rädsla, då de ser tillbaka på beslutet att delta i denna filmiska gyttja, dock är hans inblandning som producent ett enormt minus för världens – just nu, bäst betalda skådespelare. Johnson medför sin väletablerade charm och karisma. Även om karaktären är både tråkig och löjlig, så ger The Rock hela katastrofen en marginellt mjukare landning.

Ett fall för Schyman

Sedan kommer resten. Om regissören Seth Gordon hade orkat bry sig – att ödmjukt driva med Baywatchs delvis idiotiska natur och tramsfaktor, hade vi kunnat få en simpel men acceptabel stund av dumunderhållning. En genre som i rätt utförande inte alls är så illa, och som jag själv gärna välkomnar.

Men istället väljer Gordon att kasta sig rakt ned mot grunt vatten och de oundvikliga klipporna. Utan att ta på mig rollen av moralpredikare, så är sexismen så utbredd, att jag mellan varven inte kan sluta gapa av chock.

Det räcker inte – att utan glimten i ögat, visa en sekvens där kvinnliga kroppsdelar dunsar upp och ned som volleybollar i slowmotion, istället måste man påpeka både Kelly Rohrbach och Alexandra Daddarios diverse kroppsstorlekar, gång på gång.

Skräckfilm

Med fasa i hela kroppen, inser jag snart att de – förkastliga, första tio minuterna, bara är det första i raden av förolämpningar, rasistiska stereotyper och vulgär könshumor.

Att en stor del av Baywatchs ’’arv’’ är grundat i viss sexism och snuskiga tonårsimpulser, kan jag finna mig i. Men varför man inte valt att modernisera eller ens ironisera något av dessa problem, är helt oförståeligt.

Den lilla del av självdistans som återfinns, är så klumpigt och lamt presenterat, att det snarare blir ännu en faktor att hänga upp sig på.

Fiskdamm ?

Storyn är lika frånvarande som bristen på god smak. Det här är mer orealistiskt än Stjärnornas Krig och Sagan Om Ringen kombinerat, där fysik, logik och andra realistiska faktorer inte gör sig besvär. Seth Gordon tror dock att lite mer trött könshumor kan rädda spektaklet. Det påminner om de gånger små barn ådragit sig termer och ord, som de är minst femton år för unga att höra, och hur de fnissigt berättar snusk på skolgården. Barnsligheten blir så larviga att jag börjar undra vart fiskdammen och nappflaskan står ?

När hela katastrofen börjar nå mot sitt slut, känner jag hur vansinnet börjar smyga sig på. Allting vänds upp och ned, Baywatch skjuter sig igenom alla tänkbara gränser, tillslut blir det så dåligt att det nästan blir bra, på något förvridet vis. Det blir som en förverkligad version av Krakel Spektakel författaren Lennart Hellsings text om staden Annorlunda, där man säljer varm glass och där hunden rastar husse.

Specialeffekterna är som hämtade ur det mest amatörmässiga YouTube klipp, och hör förmodligen till det sämsta jag någonsin sett, ’’skådespelet’’ från den indiska storstjärnan Priyanka Chopra är under all kritik, sedan har vi den helt groteska musiken och, och… Ja…

Vattentortyr

Jag tappar tillslut bort alla syrliga formuleringar och elakheter. Jag påbörjar en Odyssey i Svenska Akademins Ordbok, på jakt efter ord som kan beskriva katastrofen, jag finner dem inte…

De mikroskopiska skratt (eller snarare förvridna grimaser) som filmen slår ur mig, får mig att känna hur de där omtalade 21 grammen, lämnar kroppen – alltså själen. Det kan liknas med kinesisk vattentortyr, där offret sakta men säkert bryts ned till ett kvidande skelett, som avslöjar alla hemligheter. Lungorna fylls med vatten och sinnet kapitulerar, rakt ut genom salongen. Dårskapenshus har öppnat.

Krossar själen

Som medmänniska känner jag att något måste göras illa kvickt, men det går inte. Filmen orsakar handlingsförlamning, tittaren lämnas helt paralyserad av skräck, chock och total förödelse. Där de bästa av filmer rör ens känslomässiga djup, tar Baywatch sakta men säkert hand om dig genom att krossa din heder, självtillit och rätt till mänskligt bemötande.

Det enda positiva jag kan tänka mig att säga är att Baywatch – åtminstone, inte är sämre än Guy Ritchies – King Arthur: Legend Of The Sword, och det är väl alltid nåt…

Betyg 1/10

Bäst: The Rock, typ.

Sämst:……….

Fråga: Är det här ett grymt skämt ?

Spider-Man Homecoming Teorier

Publicerad den 13 februari, 2017 av bosstime55

Varning för spoilers kring X-Men: Apocalypse och diverse detaljer från Spider-Mans serietidningshistorik

Det här är var en av de få gånger jag brutit mot mina egna regler och sett en trailer, nästa synd lär begås i och med den kommande trailern till Star Wars: The Last Jedi. Men vi skall inte gå in på det eviga tjatet om trailer-policy.

Istället blir denna text en spekulation om diverse saker i Spider-Mans återkomst till Marvel Studios.

Först och främst måste man – då man diskuterar Marvel, Star Wars, eller annan nördkultur, ställa sig ödmjuk. Ytterst ödmjuk…

Jag konsumerar en skälig mängd serietidningar, men skulle aldrig våga definiera mig som mer än en intresserad novis i ämnet serietidningsvetenskap.

Men ett par detaljer i trailern och övrig PR-information, har fått mig att reflektera och spekulera. Och som något egoistiskt monument i högmod, väljer jag att skriva ned två teorier/frågor.

Vulture – Falcon ?

Två högteknologiska herrar med vingar. Sambandet är uppenbart. I serietidningen är Adrian Toomes, en uppfinnare som manövreras ur sitt eget bolag och således bestämmer sig för att tiden för våldsam hämnd är inne. I den omtvistade animerade TV-serien från 1994, var Toomes fortfarande VD i sitt bolag Toomes Aerodynamics, ett bolag som var under korporativ attack från Norman Osborn och hans Oscorp, som hade intentionen att absorbera bolaget. Adrian Toomes hade där uppfunnit tekniken som tillät bäraren av en specifik rigg att kunna flyga likt en fågel.

Denna berättelse valde även The Spectacular Spider-Man från 2008 att använda sig av.

Vi vet nästan ingeting om Toomes bakgrund eller intentioner för Spider-Man: Homecoming. Regissören Jon Watts talar svävande om Toomes som en vanlig Svensson som ramlat in på brottets bana. I den internationella trailern (som jag klantigt nog trodde var identisk med den redan visade amerikanska ) framstår Michael Keatons porträtt något för grovhugget för att vara en förmögen företagsledare.

Finns det måhända ett samband här ?

Jag har en längre tid gått i tankarna kring att Toomes faktiskt är uppfinnaren till den teknik som Sam Wilson alias Falcon använder. Om vi ser till det visuella är de vingar som Vulture använder klart mer osofistikerade, med sina enorma propellrar/turbiner. Frågan är om dessa är en äldre prototyp som Toomes nyttjar ? Likheterna är slående.

Fantasi eller verklighet ?

Oscorp

Att implementera Spider-Man i Civil War var en relativt lätt sak. Logiken samt bagaget var minimalt, men när nu Marvel fått ärva all historik i och med det nästan historiska samarbetet med Sony, uppstår en hel del problem – i relation till de saker som borde nämnts eller närvarat i tidigare filmer. Vi har redan fått små ledtrådar i TV-serierna Daredevil och Jessica Jones om Roxxon Corporation. Men en stor elefant står nu i rummet. Oscorp…

Serievärldens Oscorp är ett enormt imperium som för det mesta styrts av Norman Osborn/Green Goblin. I Sonys både taffliga och misslyckade The Amazing Spider-Man-filmer, etablerades Oscorp som fiende nummer ett. Som en slags ond vattenpöl där samtliga av seriens skurkar härstammade ifrån.

Detta blir det kanske mest intressanta problemet för Marvel att lösa. Hur implementeras detta på bästa vis ? Att försöka vandra på en linje som eventuellt skulle innebära att Oscorp varit ständigt aktivt men inte setts till förrän nu, är i min mening inte bra nog.

Förvisso gjorde Marvel en liknande fuling i och med Pym Technologies i Att-Man, men där talar vi om ett bolag som haft klart mindre fotavtryck kontra Oscorp. Tänk också på att Oscorp är en direkt konkurrent mot Stark Industries i sin tillverkning av vapen, något som Stark nu inte är aktiva inom.

En lösning skulle kunna vara att försöka göra det Batman V Superman misslyckades med totalt. Att introducera Norman Osborn som en ung företagsledare som i och med Spider-Man Homecoming inleder sina planer på total dominans.

Men att Norman Osborn ens skulle medverka ser jag som högst osannolikt.

En sådan rollbesättning skulle utan tvekan ha behövt klargöras. Se bara på hur Ant-Man valde att slingra sig ifrån att visa oss Janet Van Dyne som Wasp.

Istället funderar jag i banorna om inte Oscorp kan dyka upp i den numera självklara extrascenen. Inte alls olikt hur X-Men: Apocalypse (förhoppningsvis inga likheter i övrigt) valde att ge oss en minimal introduktion till Essex Corp.

Scenen skulle kunna vara något så simpelt som ett uppköp av Toomes Aerodynamics, eller en upphämtning av tekniken bakom vingarna – första steget till den ikoniska Goblin-glidaren ?

Om vi känner Marvel Studios rätt kommer russinen och referenserna vara otaliga. Det är nu mindre än ett halvår kvar tills vi får svaret om Spider-Man är redo att stanna kvar en lång, lång tid.

Årskrönikan 2016

Publicerad den 31 december, 2016 av bosstime55

Med bitter och sargad heder är det bara att ställa sig i ledet av utmärglade och deprimerande åsikter om att det snart gångna året 2016 varit en smärre symfoni i mörker och apokalyps.

Om någon behövde få mer kött på benen, i teorin om att det kan bli värre än värst, är 2016 ett utmärkt exempel. Humanitärt, intellektuellt och kreativt har hela 2016 gång på gång sänkt nivån.

Förluster som Leonard Cohen och Carrie Fisher slog kanske hårdast. Cohen verkade vara i kreativ toppform med sina två sista skivor – främst Popular Problems, som är i minst samma klass som de ofta glömda juvelerna i The Future och Ten New Songs. Att jag och så många nyfrälsta Cohen lyssnare aldrig fick chansen att se poeten och hans helt eminenta band – där The Webb Sisters och Cohens närmaste kreativa partner Sharon Robinson briljerade, kommer förbli ett hemskt faktum.

Att Carrie Fisher inte heller fick se den nystartade Star Wars-sagan få sitt ’’slut’’ kan också bara beskrivas som förfärligt.

Som jag redan nämnt så var stora delar av 2016 uttömt kreativt. Ingen kan ha blivit lycklig av ihåliga, skramlande och hjärtlösa själsslukare som Independence Day Resurgence eller Inferno.

På spelfronten blev cynikerna och skeptikerna matade med ammunition i och med anskrämliga produktioner som Mafia 3, som representerar slentrian i sin värsta form.

DC Comics/Warner Brothers fortsatte sin kamp mot klockan som tickar ned som en domedagsmaskin. Batman V Superman: Dawn Of Justice förblir en kavalkad i dålig regi och ännu sämre manus.

Den följande Suicide Squad är inte ens värd en kvävd viskning. Att se det makalösa arv och skafferi av möjligheter – som DC Comics faktiskt besitter, blir det smärtsamt att bevittna denna massaker av karaktärer som Jokern, Wonder Woman och Batman.

I tider som ofta kännas mörkare än den mest nedsläckta Tim Burton film (innan 2000-talet) är det inte speciellt konstigt att förstå att filmer – som lät oss fly undan verklighetens mardröm, slog hårdast, både hos publik och mig själv.

Disney spände sina redan stora muskler och fortsatte stärka sitt ljuvliga Marvel-universum med den helt hejdlöst spektakulära Civil War. Doctor Strange som fick stänga årets upplaga av Marvel-satsningen, slog dock alla förväntningar. Underhållningen och finurligheten togs till skyhöga nivåer i en film som inte kunde sluta bjuda på sig själv.

I ett annat universum långt, långt borta fortsatte Lucasfilm VD’n Kathleen Kennedy sin upprustning av världens kanske mest älskade nördmanifestation. Vi är nu uppe vid jämnvikt mellan de bra Star Wars-filmerna och de usla. Om Episode VIII träffar lika hårt som en käftsmäll från K-2SO kan vi nog konstatera att Star Wars förblir en ostoppbar kraft.

Rogue One: A Star Wars Story är årets största film på så många plan. Att se den bubblande kärleken som vilat hos regissörer som J.J Abrams och Gareth Edwards explodera, är en välsignelse som verkligen inneburit ett nytt hopp (ursäkta alla Star Wars-liknelser) för storbudgetfilmen.

Disney skulle också bjuda stora ögonblick i och med den sorgligt förbisedda Pete’s Dragon.

David Lowery visar att man kan skapa en familjefilm som innehar djup, känslor och värme utan att nedvärdera publikens intelligens.

Animationsstudion Laika gav oss visuell huvudvärk med sin mix av Beatles covers och japansk feodalism i Kubo Och De Två Strängarna.

För den lite mindre filmen stod Tom Ford och J.A Bayona för de mest drabbande stunderna. I Fords Nocturnal Animals får vi en blandning mellan avtrubbad modern dekadens och mörk nihilism. A Monster Calls ger oss istället ännu en anledning till att älska drömmar och förhoppningar

Bruce Springsteen visade igen varför ingenting kan jämföras med hans gudomliga spelningar som detta året ansågs korta om de tog slut vid tre timmar. Från intimiteten i Brooklyn till den helt vilda festen i Madrid bjöd varenda konsert på något minnesvärt för resten av livet.

Slutligen så har 2016 inneburit enormt mycket för Tiger Film. Vi har växt så sakta och äntligen lyckats hitta en form och publiceringsfrekvens, som vi hoppas och tror kommer fungera för både oss och er läsare.

Ett stort tack till alla läsare som valt att följa med på denna oförutsedda men förhoppningsvis stora resa.

Vår Star Wars-utställning som vi arrangerade tillsammans med Filmstaden Täby hör också till en av årets höjdpunkter. Tack till personalen och ett extra tack till Gustav och Elliot.

Stort tack till alla fantastiska biobesökare som visade sådan entusiasm.

Också ett enorm tack till UIP Sverige, Disney, Stockholm Filmfestival och Sony Entertainment som låtit oss få delta på deras pressevent och respekterat vår integritet.

Vi hoppas såklart på ett ljusare 2017 där vi växer ytterligare och där ännu fler av er väljer att hoppa på detta tåg av vansinne och oväntade äventyr.

Tack till er alla och gott nytt år !

Årets bästa filmer 2016

Publicerad den 31 december, 2016 av bosstime55

Här är listan som innebär konstant grubblande och beslutsångest.

Filmåret 2016 var till stor del lika roligt som en släng av influensan. Det verkade inte finnas någon hejd på utflödet av skräp. Kring oktober för oss här i Sverige verkade äntligen slussvakten ha somnat till och låtit dörren för kvalitetsfilmer stå öppen. Vi har valt ut sju filmer som vi nu kommer rangordna.

A Monster Calls

Om vi bara hade sluppit det där eländiga slutet så hade A Monster Calls kunnat nå ännu högre. En resa i fantasi, drömmar och hoppet om något bättre ramas in med suveränt foto och fantastiska rollprestationer av Felicity Jones och nykomlingen Lewis MacDougall.

Nocturnal Animals

En otrolig överraskning. Tom Ford går tillbaka till ritbordet och ger oss en obehaglig och engagerande film som inte slutar att imponera. Ford visar upp en enorm självsäkerhet och drivkraft som ger filmen obegränsat bränsle. En brinnande och pulserande helvetesåktur.

Peter och Draken Elliot

David Lowery visar att det går att göra mångfacetterade och djupa filmer som ändå fungerar för stora som små. Stora känslor samt sentimentalitet blandas ihop i en kompott som aldrig känns förvriden eller falsk. Värmen och innerligheten borde få en varning som en bidragande faktor till global uppvärmning.

Captain America: Civil War

Marvel visar att de aldrig kommer ge upp. Efter ett snedsteg med Avengers: Age Of Ultron återvänder de frustande och pumpade för att slå publiken med häpnad. Scenen då de båda sidorna drabbar samman för den mest otroliga striden Marvel-universumet någonsin sett – är skälet till varför actionfilmen som genre inte går att förkasta.

Kubo Och De Två Strängarna

Laika slutar inte imponera med sin hisnande förmåga för visuella under.

Doctor Strange

Det räckte inte med att få hela publiken att hisna efter andan i Civil War. Doctor Strange kombinerar det bästa från vad Marvel gjort sedan den första Iron Man-filmen år 2008 och kör över hela publiken i alla dimensioner som vi kan komma på.

Rogue One: A Star Wars Story

Darth Vader återvänder, striden på paradisplaneten Scarifs strand och en kärlek till allt som heter Star Wars. Det räcker som motivation till varför Rogue One är årets bästa film.

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Star Wars