Kategoriarkiv: Filmrecension

Wind River Recension 

Publicerad den av
0011

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment

Det tenderar att ibland kännas som ett förlängt avsnitt av Veckans Brott. Om Leif GW Persson hade medverkat med ett jaktgevär så hade jag inte blivit helt förvånad. Man får bortse från att Wind River flera blir o-orginell och istället fokusera på de starka spänningsmomenten och den vackra estetiken. 

Berättarelementen känns igen, samma sak med de isande temperaturerna och det snötäckta landskapet. Wind River är tillräckligt effektiv och spännande för att kunna jämföras med en måltid på en kedjerestaurang, det smakar bekant, hyfsat men aldrig makalöst.

0021

Frozen River 

Det borde snart bli en helt egen genre, mordmysterium och otäckheter i amerikanska småstäder, gärna täckta av snö och stora skogar. En av förra årets absolut bästa filmer – Three Billboards Outside Ebbing Missouri, har förvisso ingen snö men konceptet med ondskefulla ting under ytan på småstaden känns igen även i Wind River. Bröderna Cohens Fargo är såklart alltid filmen att jämföra med. Manusförfattaren och regissören Taylor Sheridan har tonat ned de värsta vändningarna från hans tidigare manusarbete med thrillern Sicario och således också lugnat ned den något stereotypa bilden av landsbygden från Hell Or Highwater, här är berättelsen klart tydligare och mer stillsam där enbart ett fåtal karaktärer får stå i centrum.

Hela filmens struktur och de kval personerna får genomlida har setts förut, ibland tenderar själva kriminalhistorien att likna något ur SVT programmet Veckans Brott, det är långt ifrån något originellt brott som skall lösas.

Därefter kan man misstänka att filmen borde ha lagt mer krut på sina karaktärer. Elizabeth Olsen och Jeremy Renner är båda solida men inte självlysande, de kval och svårigheter de möter känns simpla och långt ifrån intressanta.

Den livströtte skogsvakten spelad av Renner blir en ganska menlös tyst gestalt som har ett tydligt rättspatos. Olsens oerfarna FBI utredare stannar också vid att bara vara en beståndsdel – kontra en person man kan fästa något som helst intresse vid.

0031

’’The river is dry’’

Själva avslutet eller snarare avslöjandet är tafatt, det känns som om lite av den inneboende mystik som filmen besitter helt slängs bort för en avslutning som knappt kan kallas för godkänd.

Winder River må ha typiska berättarelement och karaktärer för sin genre, men vad som lyfter filmen är spänningsmomenten som är både intensiva och snyggt utförda. Vid ett tillfälle lekar Sheridan med klippningen och gör den – narrativt, torra upplösningen till något väldigt nervpirrande. Det når inte upp till den där omtalade sekvensen på motorvägen i Sicario men Sheridan har en uppenbar förmåga att göra simpla skottlossningar till något riktigt intensivt.

Och de helt fantastiskt vackra miljöerna med kritvit och tjock snö fungerar alltid – trots att vi har sett det förut.

Wind River känns som en glorifierad kioskdeckare där ett välkänt mönster ständigt följs. Utan sina snyggt genomförda spänningsmoment hade betyget behövt sänkas avsevärt.

Betyg 6/10 

The Florida Project Recension 

Publicerad den av
003

All images courtesy of Scanbox Entertainment

Amerikansk misär visar sig vara fullt av råstyrka och en strålande Willem Dafoe. Ett ganska menlöst avslut förtar en annars stark film.  

Parallellerna mellan Moonlight och The Florida Project är närmast omöjliga att inte lägga märke till. Båda två handlar om utsatta människor som försöker överleva i delstaten Florida i USA. Men efter den liknelsen börjar The Florida Project differentiera sig ordentligt från Barry Jenkins Oscarsbelönade film.

Även Andrea Arnolds American Honey som kom år 2016 känns som en vapenbroder till The Florida Project, det är samma nedtonade nedslitna själar som vi får möta.

Där Moonlight fokuserade på ett enda människo öde så följer The Florida Project upp flera olika karaktärer. Allt centrerar sig kring ett sjavigt och nedgånget motell som blivit till bostäder för samhällets mest utslagna.

002

Satan’s Bed 

Det råder inget tvivel om att detta är så nära den amerikanska versionen av diskbänksrealism som man kan komma. I bakgrunden figurerar turistområdet som ansluter till Disney World, med neonskyltar och turister som är villiga att spendera ohyggliga stora summor pengar på åkband.

Sean Baker som står som avsändare undviker faktiskt att göra det alltför övertydligt eller symboliskt. De ohyggligt ruskiga förhållanden som skildras känns nedtonade och grymma, Moonlight bar med sig en viss drömlikhet i sitt vackra foto och intensiva musik. Baker vältrar sig inte i den här misären utan gör den till en bakgrund som både engagerar och får oss att känna empati för karaktärerna.

We Are Family 

Personerna i filmen är långt ifrån guds bästa barn. Bria Vinaite som debuterar som skådespelerska gör ett både bräckligt men provocerande porträtt av en hopplös och slarvig ensamstående moder. Vinaite fångar desperationen och den totala avsaknaden av förmågan att kunna agera som en ansvarig vuxen.

De yngsta aktörerna gör alla förträffliga porträtt som fångar barns oskyldighet och deras förmåga att filtrera och anpassa sig till de mest bisarra situationer och miljöer. Ett par scener känns nästan dokumentära och beslutet att spela in filmen plats (en verklig sådan för övrigt) gör att filmen inte känns som pretentiösa studier i det mest tragiska bottenskiktet i det amerikanska samhället.

Willem Dafoe som redan nu sägs vara en av toppkandidaterna för det kommande Oscars-racet är som alltid förträfflig. I rollen som en hårt arbetande hotellchef fångar han den amerikanska ihärdigheten hos de som ger allt i sitt arbete – vare sig de är chef för ett miljardföretag eller som i det här fallet, ett nästan fallfärdigt bygge. Dafoe förmedlar ambivalensen där han pendlar mellan stark empati och avsmak för besluten som Viniates karaktär tar genom filmen. Han är som mest kraftfull i det tysta där han stumt ser ut på det lilla samhället han basar över. Karaktären kämpar ständigt mot att inte brytas ned, att inte sluta slåss. Sättet Dafoe pendlar och skiftar mellan tålmodigt lugn och ilsken frustration är helt lysande.

001

Heartbreak Motel  

Dafoe är utan tvekan filmens största tillgång och därför är det synd att han inte får ännu mer utrymme. Sean Baker verkar mer intresserad av att berätta Viniates historia och den kring hennes barn. Jag får intrycket att Willem Dafoes karaktär har mer att ge och att man utan tvekan borde ha lagt än mer energi på hans specifika berättelse.

Slutet är också något fegt där man går i total polemik med sitt tidigare berättande. Det blir smetigt och överdrivet tårfyllt, för en film som värderar tystnad och reflektion till en så hög grad är det konstigt att se hur man helt ignorerar det mot slutet.

Det är sannerligen ingen enkel resa vi får i två timmar. Här finns inget vackert foto, emotionella förlösningar eller ens chansen till frigörelse, istället slås jag av hur maktlöshet och menlöshet kan engagera såhär mycket.

Betyg 7/10   

The Disaster Artist Recension 

Publicerad den av
0023

All images courtesy and copyright of Warner Brothers

Historien om en av världens sämsta filmer visar sig vara både rolig och fascinerande. Och mot slutet står det klart Tommy Wiseau är vår tids Ed Wood, med allt vad det innebär. 

Fascinationen för misslyckanden och totalt inkompetens inom vissa yrkesgrupper är alltid tacksamma att representera film på. Tim Burton visade att man kan göra en bra film om en man som sägs ha gjort världens sämsta film – Ed Wood och hans ökända Plan 9 From Outer Space. På många sätt så är The Disaster Artist en sorts spirituell uppföljare till Burtons biografi. Få har nog undgått att på något sätt bli utsatta för Tommy Wiseaus numera klassiska fiasko. Jag har bara sett brottstycken och har inte direkt känt mig sugen på att åta mig att sitta igenom hela 100 minuter av bland det sämsta filmmediet har att erbjuda.

Men historien bakom denna numera kult-klassiska filmiska apokalyps visar sig vara en både rolig och fascinerande resa.

0012

Vansinne

Till en början blir jag lite oroad över hur James Franco valt att presentera filmen. Starten ger otäcka påminnelser om Kevin Smith (som faktiskt dyker upp i filmen) där ett gäng komplett talanglösa och irriterande clowner drar runt och pratar smörja. Det verkar som att vi kommer få någon slags version av Greg Mottolas Superbad – med allt vad det kan innebära, med grovt språk och barnsliga användningar av olika könsorgan.

Allt klarnar dock när man börjar fokusera på inspelningen och upptakten samt efterdyningarna. Bröderna Franco har en spontan och effektiv kemi där de båda kompletterar varandra väl. James Franco kan tyckas göra ett överspel men vid närmare studier av den riktiga Wiseau så är Francos prestation inte så långt ifrån verkligheten även om händelser har justerats för att optimera humorn.

Birdman

Vad som fascinerar mest är kanske mysteriet kring Wiseaus uppenbara materiella tillgångar. Än idag har man inte kunnat fastställa vart dessa resurser kommer ifrån. Filminspelningen som vi får följa är både patetisk och märkligt nog fascinerande. Den helt bottenlösa inkompetensen är helt otrolig att beskåda, inte en enda del av filmskapandet närmar sig ens begreppet vettigt.

Det helt bisarra kedjan av händelser och Wiseaus flera gånger horribla personlighet bidrar till både skratt men också en viss rädsla då något riktigt obehagligt verkar dölja sig under ytan av flum och storhetsvansinne.

Ironiskt nog kallades Wiseau för Birdman under en period i sitt liv då han sålde leksaker föreställandes fåglar. Alejandro González Iñárritus suveräna film om divor och egon på Broadway delar flera likheter med The Disaster Artist. Vi får ett minst sagt icke glamoriserat porträtt av Hollywood, där människor slåss över det minsta, en plats där drömmar och hybris går hand i hand.

Balansen mellan att agera som inblick och även underhållande komedi fungerar oväntat väl. Det här är ett av de tillfällena då verkligheten överträffar dikten, det går knappt en minut utan att man ställer sig frågan ’’ är det här verkligen på fullt allvar ?’’.

Mer fokus 

The Disaster Artists stora svaghet är kanske att den kastar bort potentialen att bli än mer engagerande, personligen hade jag gärna sett en betydligt större del av filmen fokusera på den kaotiska inspelningen. Dessa sekvenser är filmens absoluta höjdpunkt och de helt bisarra stunderna av galenskap är båda hysteriskt roliga och hypnotiska.

Sedan knyter man ihop säcken för enkelt, slutet framställs som ett enda stort härligt skratt. I verkligheten kanske det fanns något betydligt mörkare motiv än att ”bara” förnedra filmkonsten.

Att blanda humor med djup fascination är svårt och sällsynt, men James Franco lyckas ro hem den svåra segern. The Disaster Artist är hysterisk, osannolik och närmast garanterad att underhålla.

Betyg 7/10

The Shape Of Water Recension 

Publicerad den av
0061

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Guillermo Del Toro gör en många gånger vacker och förtrollande film som tyvärr inte klarar av att nå fram till mållinjen.  

Guillermo Del Toro må inte ha uppnått samma status som sina mexikanska vapenbröder i Alejandro González Iñárritu och Alfonso Cuarón. Det är över tio år sedan Del Toro varit såhär omtalad och hyllad – då med Pan’s Labyrinth. Del Toro är det där rockbandet som aldrig blommade ut efter sin första hit men som genom dedikation och entusiasm till sin publik lyckats bli en favorit.

Hellboy från 2004 är en underskattad genrepärla som mottog oförtjänt dålig kritik. I den fantastiska mixen av svart berättande och otäcka monster var Del Toros filmskapande som hemma. Berättelsen som adapterar Mike Mignolas serietidning blev inte bara visuellt slående utan också emotionellt. Bandet mellan Ron Perlman och den numera bortgångne John Hurt är en av de mest rörande fader och son relationerna jag faktiskt sett i en film.

I sitt hjärta är Del Toro en riktig nörd och det på bästa sätt. Hans egen bostad är som ett gotiskt pojkrum där man kan finna både monster och serietidningar. Det visuella har alltid varit viktigt för Del Toro. Designen är helt distinkt och går inte att ta fel på. Den enorma förkärleken för alla små detaljer slår Wes Anderson (som kallas detaljernas mästare) på fingrarna. Allting som förekommer i filmerna är noga planerat och har ofta en minst lika intressant bakgrundshistoria som filmernas primära händelser.

0022

Beast Of Burden

Tyvärr så har Del Toro haft svårt att verkligen kännas stabil som filmmakare de senaste åren. Efter succén med Pan’s Labyrinth har efterföljande projekt varierat i kvalité. Trots enorma ambitioner med Pacific Rim så blev filmen ett ekonomiskt bakslag – något som lett till att Del Toro inte regisserar uppföljaren. Crimson Peak lyckades inte heller locka någon större publik. Och uppföljaren till Hellboy – The Golden Army, kom inte ens nära att fånga magin ifrån den första filmen.

The Shape Of Water har däremot slagit ned som en gigantisk meteorit i filmvärlden. Och flera inslag är verkligen imponerande, men tyvärr så känns Del Toro ringrostig och lite för tankspridd för att verkligen cementera sig som en sann mästare.

Bildmässigt är det som alltid strålande vackert. Den här gången använder man ett grönt filter som för tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga verk som De Förlorade Barnens Stad. Det är inte lika sagolikt eller naivt som för den unga Ofelia (från Pan’s Labyrinth) i det krigshärjade Spanien. Platsen är denna gången USA och staden Baltimore, en plats som sällan representerats positivt i fiktiv media. Staden känns ansiktslös på samma sätt som den namnlösa och gråa platsen David Fincher valde att låta Seven utspela sig emot.

Men så fort vi kommer innanför de alldagliga husen så väntar samma otroliga detaljrikedom, varenda bokhylla känns kurerad och planerad in i minsta detalj. Överallt så finns det något som skriker efter uppmärksamhet. Skådespelaren Doug Jones är återigen täckt av smink. Detta kreatur är både levande och expressivt. Skiftet mellan bohemiska lägenheter och rostiga och industriella militäranläggningar är slående.

0011

Silence Is Golden 

Den andra stora diskussionspunkten har varit Sally Hawkins insats. Den som alltid diskreta och försynta Hawkins har alltid fått agera i skuggan av aktörer som Cate Blanchett, men här lägger hon in en helt annan växel. Hon behåller sitt lugn och försöker inte jaga efter priser i den kommande ’’Award Season’’, Hawkins tillåts varken tala eller ens utnyttja de mest enkla verbala läten. Men prestationen är exakt och väldigt ödmjuk, hon gör en både sympatisk och varm person som känns tillgänglig trots sina begränsningar.

Michael Shannon som utger andra halvan utav filmen känns rollbesätt efter sina tidigare prestationer som obehaglig skurk. Även här är han diabolisk och manisk men det här är första gången Shannon inte känns endimensionell. Det här är en bestämd med mänsklig antagonist som drivs av karriärframsteg och en vilja att bryta sig loss ur det rigida. Övriga aktörer gör också strålande insatser, Octavia Spencer fortsätter att briljera med sin pondus och Richard Jenkins är som gjord för dessa bastanta biroller.

Det är alltså som upplagt för att Del Toro helt och hållet skall hänföra, men trots en spännande premiss och flera nervpirrande moment så vill aldrig The Shape Of Water riktigt komma igång.

0041

Some Kind Of Monster 

Trots Hawkins strålande insats och den vackra paketeringen så kommer aldrig det där ögonblicket som verkligen rör om i mig på allvar. Den huvudsakliga relationen mellan Jones och Hawkins är mer intressant på pappret än i praktiken. Det blir också gigantiska problem då Del Toro vill göra historien mer intim, det känns forcerat och även löjeväckande.

Flera scener hade mått bra av lite mer subtilt berättande. Mindre är mer borde varit av högsta prioritet. I en film som besitter så mycket potential i sin design och story behöver inte arbeta såhär övertydligt, det känns ibland som att bli curlad fram i sin emotionella reaktion.

003

Sea Of Monsters 

Sedan ställer jag mig också lite frågande till designen på Doug Jones ’’monster’’. Del Toro menar att detta har varit en av de mest avancerade karaktärerna att realisera visuellt, besynnerligt nog så slås jag av hur lik denna amfibie är med Doug Jones karaktär i Hellboy – Abe Sapien. De delar också flera karaktärsdrag som överensstämmer vilket leder till att filmen känns lite tandlös då vi redan sett ett liknande kreatur förut.

Det är då filmen helt omfamnar att vara en thriller som den är som bäst. Flera scener är elektriska från den enorma laddningen, det är explosivt och väldigt spännande då det behövs.

The Shape Of Water är på flera sätt en triumf, Sally Hawkins är strålande och Del Toros öga för detaljer har mognat. Samtidigt känns det synd att all denna potentiell aldrig lyfter sig ovan det bestående intrycket av bra men inte fantastisk.

Betyg 7/10 

Jumanji: Welcome To The Jungle Recension 

Publicerad den av
006

All images courtesy and copyright of Sony Pictures

Det blir oväntat underhållande i denna uppföljare till Joe Johnstons numera föråldrade familjeäventyr.  Den karismatiska ensemblen blir drivkraften och lyfter filmen ur saker som dåligt hantverk och ibland billig humor. 

Det är lite snopet då jag konstaterar att en uppföljare till en ganska ointressant film från 1995 kan vara såhär underhållande. Som lite enkelt matiné tilltugg under julhelgen får man förvånansvärt mycket för pengarna i Jumanji: Welcome To The Jungle.

Egentligen finns det ingen anledning att göra en uppföljare till Joe Johnstons Jumani. Idag är filmen – om brädspelet som orsakar oreda, en ganska slätstruken sak med föråldrade specialeffekter. Inte ens den tragiskt bortgångne Robin Williams lyckades skänka filmen sin sedvanliga hysteri och på så sätt lyfta den.

010

Fun And Games 

Att mycket är daterat råder det inget tvivel om och det är regissören Jake Kasdan medveten om. Det finns väldigt lite ankarpunkter som binder den här uppföljaren till sin första del. Vi får en liten vinkning till första filmen och sedan ändrar man spelreglerna – bokstavligt talat.

Man vänder på hela steken och istället för att bordsspelet sprutar ut farliga djur och monster så får huvudpersonerna se sig indragna i ett levande TV-spel. För oss som växt upp med spelmediet blir flera referenser väldigt slagfärdiga, man leker med den beprövade och förutsägbara strukturen som spel ofta bär med sig.

011

Down In The Jungle 

De fyra huvudpersonerna som vi får följa till största delen av filmen är för det mesta både roliga och charmiga. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson visar att man kan kombinera muskler och stort hjärta med goda skådespelarförmågor, Karen Gillan är både vass och mänsklig, slutligen har vi galningen Jack Black som fortsätter leverera barnslig humor som inte tangerar till ren idioti. Till och med Kevin Hart går att tolerera.

Filmen är som bäst då man låter humorn uppstå genom dialogen och interaktion mellan karaktärerna. Precis som i John Woos Face/Off så behöver skådespelarna göra dubbla roller och man utför det snyggt då vuxna människor skall emulera diverse tonårsuppsåt.

018

It’s Gonna Bring You Down 

De mer tekniska bitarna är betydligt sämre, specialeffekterna verkar inte fått någon större uppgradering sedan 1995. Hela produktionen dras med att kännas lite plastig och slätstruken. Då och då förlitar man sig också på för mycket dasshumor som funkar i mindre doser men som i längden blir fånigt. Sedan är den sedvanliga moralkakan både gammal och rutten.

Med tanke på förutsättningarna och den mediokra föregångaren så är Welcome To The Jungle en positiv överraskning. Det är inte djupt, snyggt eller ens spännande, men genom sin starka ensemble så lyckas man leverera fullt acceptabel underhållning.

Betyg 6/10 

The Greatest Showman Recension 

Publicerad den av
0021

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

En enorm och pompös nyårskalkon kommer lastat lagom till årsslutet. Lägg sedan till gräslig musik och ett helt värdelöst manus så är det bara att bevittna ett av årets största magplask.  

Vad är en nyårsafton utan en kalkon ? Om någon nu är inne på det mer vegetariska spåret och inte vill förlika sig med att frånta ett av dessa djur livet så har regissören Michael Gracey hittat ett perfekt alternativ. The Greatest Showman är som en enda lång usel Idol-audition där man bara kan stirra på förskräckelsen med ren och skär förskräckelse.

Att kalla The Greatest Showman för en friåkare som försöker kapitalisera på La La Lands enorma framgångar kan tyckas vara ett slag under bältet, men filmen visar ingen större reservation över att framstå som en fantasilös fuskare. På filmens affisch har man med en enorm rubrik marknadsfört sig på det fantastiska faktumet att man lyckats roffa åt sig La La Lands textförfattare, dock utan att ens nämna Justin Paul och Benj Pasek vid namn.

019

The Pretender 

Med all respekt till både Paul och Pasek så är denna marknadsföring i klass med stoltsera med att man har anlitat ett par korrekturläsare som stod bakom den engelska textremsan till Gudfadern eller Casablanca. Hur fantastisk La La Land än må vara så är väl inte texterna om nysningar och dopp i Seine det som gör den numera klassiska filmen så magisk ?

Hursomhelst så går The Greatest Showman in med intentionerna att göra något mer storslaget än de koncentrerade sekvenserna av musikal vi fick se i Damien Chazelles film. Som en skeptiker till hela genren så behövs i alla fall ett bra manus med starka karaktärer och självfallet bra musik, det finns inte att hitta här. Den livsviktiga musiken är någon sorts brölande och diskant betonad tortyr.

Sånginsatserna är alla svulstiga och löjliga, de aktörer som verkar kämpa med sångrösten får starkt understöd av en ljudmix som klyver hjärnhalvorna i flertalet delar. Allt låter som en vedervärdig pajas-remix av den sämsta av Rihanna låtar.

015

Monkey Wrench

På tal om den världskända sångerskan så påminner flera nummer om den där skandalöst usla scenen i Valerian And The City Of A Thousand Planets där Rihanna utför någon form av sjuk striptease ute i kosmos.

Koreografin är som någon förskräcklig Broadway uppsättning utan varken vett eller kunskap för snygg koordination. Michelle Williams och Zac Efron ränner runt som om de leker hoppa hage, de mesta ser ut som en dålig generalrepetition där samtliga deltagare sömndrucket verkar utföra sin danssteg.

It Must Be Hell 

Pompöst och idiotiskt beskriver resten av händelseförloppet väldigt väl, det är precis lika överdådigt och fyllt med horribel hybris som Baz Luhrmanns sämsta stunder i The Great Gatsby och Australia, färgpaletten är som något hysteriskt collage av fula vattenfärger. Släng sedan in specialeffekter som övertygar lika mycket som Leif Östlings kommande skattedeklaration så har vi ett visuellt spektakel som i bästa fall kommer få publiken att hånskratta.

Karaktärsutveckling är inte heller på den här tapeten. De gånger karaktärerna skall avancera emotionellt eller moraliskt så löser man det med så tafatta berättarknep att man bara kan sitta stum av chock. Samtliga karaktärer är likbleka pappersfigurer som besitter lika mycket relevans som Kid Rocks nästa singel.

Filmen sägs vara baserad på verkliga händelser och även cirkusmagnatens P.T Barnum liv. Trovärdighetsfaktorn är väl i klass med de historiker som menar att familjen Flinta är en korrekt representation av stenåldern.

004

Monkey Men 

Trots en ensemble med stjärnor som Hugh Jackman, Michelle Williams och Zac Efron känns det helt befriat från att verka spektakulärt. Williams och Efron får sätta tänderna i det värdelösa manuset och slösar bort både publikens och sin egen tid. Vår egna Rebecca Ferguson – som vanligtvis brukar agera som ett sänke till det mesta hon medverkar i, kan här inte på något sätt beskyllas för att dra ned filmen. Jackmans energi är kanske det enda som håller The Greatest Showman ifrån att bli ett totalt nederlag med bottenbetyg,

I en av filmens mest ironiska dialogutbyten nämns det att ’’the show must go on…’’ Nej och åter nej svarar jag till det…

Betyg 2/10 

Star Wars: The Last Jedi Recension

Publicerad den av
039

All images copyright and courtesy of Lucasfilm and Disney

Hur följer man upp två filmer som slagit alla rekord och återupplivat en serie som borde vara lika död som en Stormtrooper ? Man sätter sig ned och tar i med allt man har och tar bort alla spärrar, The Last Jedi är så stor att jag nästan svimmar vid tanken att behöva få ned i ord hur otrolig den är. 

Cirkeln är inte bara sluten, den är omgjord till perfektion. Inte sedan jag såg Sagan Om Konungens Återkomst på bio för nästan tjugo år sedan har jag varit så energisk, emotionellt tömd, förkrossad och helt knäckt av en film. The Last Jedi ÄR den bästa film i serien och ett action mästerverk som fullkomligt ödelägger konkurrensen.

Star Wars är egentligen en kompott av drömmar – ekonomiska, fantasifulla och ungdomliga. Det må ha blivit en mikroindustri som i sig är en av kommersens mest tydliga varumärken. Om man vill vara riktigt grinig kan man tycka att en filmserie vid den tidpunkten tappat sin artistiska relevans. Och mycket riktigt har Star Wars inte varit immunt mot kommersens värsta virus, de välkänt avskydda prequel-filmerna är en lika stor flaggbärare för Hollywood kommersialism då den är utom all kontroll.

Lucasfilm under Kathleen Kennedy har gjort små mirakel av sina senaste filmer. The Force Awakens är nästan ännu mer omtumlande efter den tionde visning än den var för två år sedan. Rogue One är en superb hyllning till serien. Star Wars har en slags inkubationstid där karaktärerna och händelserna från en enda film växer exponentiellt i fansens hjärtan tills nästa del.

Rey, Finn och Poe är nu lika självklara hörnstenar i serien som ljussablar och wookies. Varken Rogue One eller The Force Awakens är perfekta i någon mening, men de är energiska glädjeexplosioner som helt får mig att kapitulera medan laservapnen skjuts av i rasande takt och antingen Felicity Jones eller Harrison Ford räddar hela galaxen.

Inte ens den monumentala kritiken mot Force Awakens snarlika A New Hope struktur får mig att vilja ändra betyg på filmen. Star Wars under Disney har varit superbt men med The Last Jedi tar man steget in i briljans.

036

Speed Of Light 

Utan att avslöja någonting om filmens handling så kan vi avskriva alla onda aningar om att vi återigen skulle få en slags remake av, i detta fallet av Empire Strikes Back– filmen som anses vara bäst i serien. Regissören Rian Johnson tar karaktärerna vi lärt oss älska med åren och sätter dem i situationer som är vågade och oanade. Ingeting är efter något sorts recept, starten är ett visuellt fyrverkeri där man inte sätter några gränser. Johnson har så mycket energi och framsynthet att han genast kopplar ett järngrepp om tittaren.

Ingeting lämnas åt slumpen, vartenda försiktigt steg till accelerationen i ljushastighet känns ända ned i själen. Spektaklet är givetvis makalöst men det är i karaktärerna och deras personliga resor som de största ögonblicken sker. The Last Jedi är full av vändningar som med klen regi kunde ha spårat ut och blivit förutsägbara, men Johnson navigerar det asteroidfältet lika lätt som Han Solo. Tempot är ohyggligt snabbt, vi kastas mellan inre konflikter, värmande humor och förkrossande starka emotionella stunder. Det är som att se på en proffsförare som navigerar den slingrigaste väg som om det vore än perfekt asfalterad raksträcka. Hur mycket det än kränger och vrider sig stannar fordonet på marken och hastighetsmätaren verkar inte ha något stopp.

The Last Jedi har multipla trådar som man kunde ha strukturerat upp på ett stelt sätt, men även här så bryter man alla tidigare idéer om hur tempo och narrativ skall utföras. Vad som kan tyckas vara stora stunder av respit från det här närmast vansinniga tempot förvandlas till språngbrädor som tar filmen i en helt annan riktning.

Vad som verkar enkelt blir istället otroligt djupt och närmast som ett emotionellt slag i magen. För alla Star Wars frälsta är hela filmen som den skönaste av poesi, det finns en sådan enorm kärlek till varenda aspekt av av allt från filmens rekvisita till små referenser som glatt nickar åt den enorma historiken. Varenda skruv, motor och Stormtrooper hjälm är så detaljerade, man följer George Lucas gamla idé om att man inte skall ägna genial produktionsdesign någon tid, otroliga visuella objekt försvinner bara efter någon sekund. Detta ger filmen en känsla av proffsig perfektion som helt och hållet har koll på läget. Den pliktskyldiga nostalgin från Rogue One och Force Awakens är nästan helt bortkopplad och när den väl kommer så står tiden nästan stilla.

En film som innehåller gudomliga förmågor och farkoster som låter ute i rymden borde inte kunna sätta såhär djupa spår, men faktum är att The Last Jedi vrider om i hela hjärtat. Rian Johnson skapar en intimitet med de här karaktärerna som jag aldrig tror vi sett tidigare. Personer som vi känt i årtionden blir helt plötsligt till mer än bara endimensionella sagohjältar.

037

Star, Star 

Att man nu också har skådespelare – unga som äldre, som är som gjorda för sina roller förstärker bara känslorna. Mark Hamill och Carrie Fisher är både helt utomordentliga som Luke och Leia, att gå in i närmare detalj kring vad som sker med dem är att avslöja för mycket, men ingen kommer nog kunna lämna salongen utan att känna sig djupt rörd över den resan vi fått bevittna från år 1977 till 2017.

Daisy Ridley och John Boyega är i sin tur också närmast geniala, Rey och Finn är mer igenkännbara än för två år sedan. Självklart har det att göra med vi fått den den här tiden till att bli bekanta oss med dem, men både Ridley och Boyega har växt rejält som skådespelare. De är roliga, spontana, mer lösa och lediga.

De nya personerna i detta redan massiva universum är för det mesta väldigt bra. Benicio Del Toro är förmodligen den som drar det kortaste strået i en prestation som känns lite felplacerad. Däremot är Laura Dern och Kelly Marie Tran båda helt suveräna som Amiral Holdo och den unga mekanikern Rose. Dern är i synnerhet helt fantastiskt med en stor närvaro och intensiv blick som befäster Holdo som en stenhård karaktär som likt Peter Cushings Tarkin är precis lika respektingivande som en stor vandrande AT-AT.

Adam Driver fortsätter också att briljera med sin Kylo Ren, den här gången mer bitter, arg och splittrad inför sitt öde. Samtliga aktörer har alla en fantastisk pondus som genast gör samtliga karaktärer till självklara Star Wars klassiker.

033

Livin’ In The Future 

Men hur mycket känslor och hjärtskärande scener vi än har så är Star Wars för en del enbart om buller och bång, och där fullkomligt krossar The Last Jedi sina föregångare. Ingeting är skramligt eller ihåligt bara för att visa upp industrins idag vassaste specialeffekter, scener där det förekommer fältslag eller mer intima strider är oemotståndliga.

Vyerna och händelseförloppen är helt utmattande mäktiga och vackra. När tempot är som högst måste jag nästan skrika efter syrgas, just nu finns det ingeting såhär imponerande på bio år 2017. Lägg sedan till John Williams både subtila men kraftfulla musik så skapar man ett rysningspaket som närmast får mig att studsa ur stolen och hoppa runt som en dåre i extas.

Hela The Last Jedi är en känslostorm, i ena läget en äventyrlig pojkdröm för att sedan bli ett förvånande djupt grubblande över privilegium och ärftlig rätt. Humorn är ibland både barnslig och larvig men samtidigt sprudlande tokig, man behöver inte ta till något dåligt manus eller vidrig Jar Jar Binks-figur för att stimulera skrattmusklerna.

Man skrattar, gråter och skriker – allt i någon sorts galen kompott av total extas. Mot slutet så ger jag upp, då drämmer jag igen anteckningsboken och slutar försöka hitta övergripande fel som en objektiv kritiker bör göra. Rian Jonsson och Kathleen Kennedy har redan dräpt den lilla biten av mig som kan ifrågasätta ett och annat litet misstag. Felstegen finns men de är så meningslösa att poängtera i detta mästerliga smörgåsbord där det inte fattas någonting.

Och den här finalen får till och med den obeskrivliga avslutningen i Rogue One att framstå som en liten ynklig blindgångare.

035

Land Of Hope And Dreams 

Star Wars är självklart inte dramaturgiskt lika fulländat som ett renodlat drama av en regissör som Ingmar Bergman eller Mike Leigh. Det är en storfilm vars primära syfte är att driva Disney aktien upp mot stratosfären.

Men genom att anamma människans drömmar, hopp och fantasi så skapar man något som går förbi tiden, politik och vårt idag mörka samhälle. För i två timmar och trettio minuter får vi precis som Luke Skywalker i A New Hope se till himmelen där två solar väntar, och en plats där våra drömmar, förälskelser och starkaste känslor finns, bara ett litet ljushopp bort.

När Williams musik sprutar ut högtalarna, då Rian Johnson slänger allt som finns att nyttja i nutidens filmproduktion, där drömmar och förhoppningar blandas med tårar av glädje så kan jag bara kapitulera. Jag kreverar i någon sorts löjlig utmattning där jag skriker efter och timeout och slår så hårt jag kan på knappen som delar ut högsta möjliga betyg.

Star Wars: The Last Jedi är bland det största jag någonsin sett på en bio…

Betyg 10/10 

Bäst: Mark Hamill, Carrie Fisher, Daisy Ridley, fotot… Sådär kan det fortsätta ett bra tag till…

Sämst: Goddag yxskaft !

Fråga: Hur kommer man ens kunna toppa detta i del tre ?

Ingrid Goes West Recension 

Publicerad den av

null

Med lite mer krut och energi så hade detta kunnat bli en riktigt obehaglig och träffsäker historia om nutidens mest ihåliga fascinationer.

För att vara en film som handlar om livets mest ytliga och ihåliga ting, så är Ingrid Goes West en förvånansvärt engagerande och delvis berörande historia där några av mänsklighetens mest ihåliga och menlösa sidor visas upp.

Filmerna om socialmedia har blivit många, efter David Finchers mästerliga The Social Network så har ett flertal spirituella efterföljare dykt upp. Det har varit allt ifrån dokumentärer till fiktiva berättelser. Förra årets Nerve med Emma Roberts i huvudrollen må ha varit en genomusel film, men tankeställaren kring desperationen efter samhörighet och längtan efter gemenskap var en god sådan.

Ingrid Goes West följer i samma spår då den utforskar isolering och dess katastrofala effekter på personer i samhället. I en värld där mycket av vår sociala interaktion förvandlats till en besatthet med uppmärksamhet och intetsägande digitala valörer för någon sorts kollektiv populäritet, så blir den här mörka historien oväntat medryckande.

Aubrey Plaza i huvudrollen som den psykiskt sjuka Ingrid gör ett mycket starkt porträtt av en deprimerad och flera gånger tragisk människa som söker efter en identitet i pretentioner och falsk gemenskap. Regissören Matt Spicer har fångat rädslan i det sociala grupptryck. Situationen där man tappar kontrollen över sig själv och enbart dras med av en våg av inställsamhet och medgivande hyckleri är ytterst fascinerande och flera gånger olustig och det på bästa sätt.

Spicer bygger upp en sorts fartblindhet där Plaza förlorar sig själv och slutar se verkligheten och filtrerar bort allt som inte kan förbättra hennes digitala person. Den här utsattheten i kombination med egoismen gör huvudpersonen empatisk men samtidigt djupt sorglig.

Den blir en ständig nedförsbacke där karaktärsgalleriet allt går djupare ned i total ödeläggelse. Det blir träffsäkert då vi ser ut på en värld som mer än gärna sopar saker och ting under mattan för att konstant visa upp en fabricerad fasad.

Men även om alla dessa teman och tankegångar är fascinerande så faller filmen på att känns lite för tillrättalagd och enkelspårig. De spänningsmoment som skall föra filmen vidare efter första halvan faller på att kännas förutsägbara. Jag hade också föredragit en större final där man verkligen tog ut svängarna på ett mer maniskt och kanske överdrivet sätt. Man snubblar på målsnöret för att verkligen lämna ett bestående intryck, det stannar vid att vara intressant men aldrig utomordentligt.

Betyg 6/10 

Battle Of The Sexes Recension 

Publicerad den av
001

All images copyright and courtesy of 20th Century Fox

Emma Stone och Steve Carell ger oss både allvar och humor i en frisk och stark film. Skojfriskheten är stor ock likaså hjärtat, intelligent nog har man också befriat filmen från någon form av överdådighet.  

Det blir Emma Stones stora final för hennes två rekordår 2016 och 2017, men triumfen sker i modet att hon vågar dra sig tillbaka och visa upp helt andra sidor än tidigare. Filmen är också osedvanligt rolig och medryckande trots att det utan kunde ha blivit en  en pekpinnepekoral. Med ett aktuellt budskap, fantastisk värme och humor blir Battle Of The Sexes en fantastisk film som måste ses.

Få aktörer kan få en film av verkligen lyfta. Inte ens en samband trupp av vår nuvarande skådespelarelit kan komma ifrån minuspunkter som ett dåligt manus eller torftig regi. Det finns åtskilliga exempel på fantastiska skådespelare som krossats under diverse negativa faktorer. Men Emma Stone hör till den där lilla skaran som besitter så mycket värme, närvaro, charm och intensitet att hon kan lyfta upp inprincip vad som helst.

005

No Surrender 

Battle Of The Sexes spelar på dagsaktuella ämnen. Billie Jean Kings resa som tennisproffs till jämlikhetskämpe kunde inte ha kommit mer lägligt i en tid då vi läser om förskräckliga övergrepp mot unga kvinnor. Jag har haft en viss oro kring att Battle Of The Sexes kunde ha blivit övertydlig och skrivit sitt budskap på publikens näsa. Istället så har man sluppit undan det problemet genom att presentera filmen som en mycket genuin dramakomedi.

Där andra filmer i samma tematiska landskap oftast kan bli ointressanta moralkakor där man hanterar både sitt drama och budskap klumpigt – som North Country och nu senast Suffragette, två filmer som helt tappade bort sig och närmast använde sina viktiga ståndpunkter som en dålig ursäkt för två väldigt dåliga filmer.

012

All The Way

Regiduon Jonathan Dayton och Valerie Faris är ytterst medvetna om hur försiktigt de måste gå fram, delvis för att kunna skapa en film som både resonerar med den aktuella debatten kring allas lika värden, men också en historia som roar och berör. Balansgången sköts fantastiskt och Battle Of The Sexes är många gånger förvånande rolig och lättsam.

Steve Carell gör ett både avskyvärt men mångbottnat porträtt av den åldrande fossilen Bobby Riggs, en man som får representera ett samhälle som klassar kvinnor som klena objekt. Riggs skryter mer än gärna om sin egen briljans och känns nästan skrämmande aktuell då vi mottar nyhet på nyhet om trakasserier och övertramp. Men trots denna bitvis groteska personlighet så vågar Dayton och Faris göra karaktären till mer än bara en antagonist. Flera scener ger Riggs en mänskligare sida där han kämpar mot ett spelberoende samtidigt som han försöker hålla ihop ett allt mer misslyckat förhållande med sin fru. Detta gör att filmens både berättelser blir intressanta där väldigt lite känns som utfyllnad.

027

Lightning Bolt 

Och så har vi ’’the heavy weight champion’’ herself… Efter La La Land hade Stone utan problem kunnat kopiera sin fantastiska insats och leva gott på en slags fantomprestation de närmaste åren. Allt det där kan vi dock avskriva, den här insatsen är sansad och återhållen. Billie Jean King har på senare tid pratat om sina svårigheter att visa känslor då hennes fokus helt och hållet låg på tennis. Stone gör King till en karaktär med integritet och en intern strid där hon tyst måste brottas med sin sexualitet men även pressen att behöva bli en representant för hela det kvinnliga sportsamfundet.

Men tillskillnad från tårdrypande dramatik och långa träningssekvenser i bästa Rocky-anda, så får vi se en karaktär som växer i sin ensamhet. Andrea Riseborough som spelar Kings älskare kompletterar Stone med en ödmjuk och vänlig själ, som även hon kämpar mot dåtidens snäva synsätt. Trots alla bollar i luften med flera olika sidospår så vandrar man elegant på den här tunna linan.

Det finns en och annan kliché som närmast känn som kutym i en sportfilm. De där överdrivet dramatiserade replikerna och pompösa scenerna – där hela världen kan förändras genom en enda gest, finns på plats. I en såhär intelligent och vass film behövs inte dessa typer av platta inslag. Sarah Silverman är som alltid en smärre plåga med sitt enerverande och monotona skådespel.  Men det är ett litet minus i en annars helt fantastisk film som både värmer och engagerar.     

Betyg 8/10 

Human Flow Recension 

Publicerad den av
002

All images copyright and courtesy of Nordisk Film

En flera gånger stark och brinnande relevant film tappar i styrka då ambitionerna är för stora. 

Ai Weiwei – den kinesiska artisten som jobbat inom flera områden såsom skulptur och fotografering har en sida till som kanske inte är liks välkänd, han har en stor erfarenhet i att göra dokumentärfilm. Jag har tyvärr inte någon av Weiweis tidigare dokumentärer som har varit alltifrån 40 minuter till över två timmar långs. Human Flow känns nästan som ett syskon till dokumentärfilmen City Of Ghosts som berörde syriska journalister i sitt arbete mot terrorgruppen IS.

Den filmen visade personer på ’’micronivå’’, det var ett otroligt intimt och skakande porträtt av ofattbart modiga män och kvinnor som reser sig upp mot obeskrivligt grymma och brutala krafter. Human Flow är inställd på det större perspektivet där olika sociala händelser lett till stora förflyttningar av människor världen över.

2004038_humanflow_still_2016-10-03-running-children-kutupalong-camp-ukhia-bangladesh_swe-org_print

Even Flow 

Filmen täcker inte bara de flyktingströmmar som är aktuella tidningsrubriker, även mer bortglömda förflyttningar såsom en stor andel människor som valt att emigrera till Kenya får utrymme. Ambitionen med filmen är således skyhög, men där den skiljer sig från andra filmer i sin genre är hur ovanligt vacker filmen är. Weiwei blandar bilder som filmats med drönare och sin egen mobiltelefon. Flera gånger får vi se enorma flyktingförläggningar ovanifrån – där tusentals människor trängs och rör sig, det här fågelperspektivet ger en ovanlig observation av bilder vi vanligtvis enbart får se från marknivå, ur den här synvinkeln blir skalan av det hela mycket mer påtaglig och drabbande.

De ohyggliga förhållandena och levnadsstandarden för de olika mnniskroan vi möter i filmen kunde ha blivit för svårt att greppa. Human Flow gör ett bra jobb på så vis att den ger oss en väg in i dessa närmast surrealistiskt skrämmande levnadssätt, samtidigt behåller filmen viss distans som gör det möjligt för publiken att ’’delvis’’ kunna ta in de förskräckliga händelserna.

2004038_still_still_04_swe_print

Immigrant Song 

Ai Weiwei är sparsam med de starkaste historierna till en början, i startsträckan känns filmen nästan kallsinnig och likgiltig, men desto längre det lider desto mer engageras vi i de olika scenariona. En bit in filmen får vi också se mer av de där bilderna vi i västvärlden försöker filtrera bort. Det kommer inte ens nära de oförglömliga och groteska scenerna ur City Of Ghosts men de är sannerligen inte mindre betydelsefulla för det.

Human Flow har inget centralt fokus på en enskild grupp eller individ, de flesta dokumentärer väljer gärna ett fåtal personer som ankarpunkt. Genom att göra det mer övergripande så blir det otroligt starkt att se att personer som kan befinna sig flera världsdelar ifrån varandra som delar närmast identiska livsöden, ett öde där de reducerats till att behöva ge upp både sin stolthet och integritet bara för att överleva.

2004038_still_still_05_swe_print

Waiting On The World To Change 

En annan kraftfull sekvens blir då flera hundratals trötta och utmärglade människor stöter på gränsen mot Macedonia, där taggtråd och beväpnade vakter möter dem. Jag minns fortfarande hur nyheten om uppsättning av taggtråd enbart blev en liten notis i svenska nyhetssändningar, men när vi får se denna blockad krossa flera människors hopp blir det påtagligt hur saker som kan tyckas vara triviala för oss kan bli livsavgörande för andra. Att också se glada barn som leker och spelar fotboll i de olika lägren blir förkrossande då vi i nästa scen får se hur religösa fanatiker indoktrinerar unga och nyttjar deras livssituation för att rekrytera.

Så konceptuellt är det sannerligen ingen dålig tanke bakom filmen. Men det uppstår problem i de stora ambitionerna. Även fast det här mer breda perspektivet blir effektivt och medryckande mot filmens final så är det till en början lite obehagligt att Ai Weiwei verkar nyttja hela filmen som något sorts experiment. Inte olikt ett slags test försöker han fånga omänsklig misär genom vackra kameravinklar och en sorts allmängiltig distans. Det är lite kusligt då det påminner om det obehagliga uttalandet från manusförfattaren Michael Herr angående Stanley Kubricks Full Metal Jacket – där Herr menade att krig kunde vara vackert.

Det finns inget som ens kan beskrivas som bedårande att beskåda i verkliga tragedier. Självfallet kan man berömma visuella och regimässiga element som positiva, men att använda dessa hemska skeenden som någon sorts artistisk språngbräda är ingeting annat än mycket obekvämt.

2004038_still_still_03_swe_print

Missionary Man 

Tack och lov så blir Human Flow mer mänsklig och kanske intimare ju längre det går, men det kvarstår ändå vissa frågetecken kring själva filmen i sig. Ai Weiwei spelar en udda roll där han varken berättar eller leder publiken igenom vad han dokumenterar. Han dyker upp som en gubben i lådan och gör allt från besynnerliga till hjärtevärmande handlingar som sträcker sig i allt från lite små skämtande till varma omfamningar.

Omfånget som är enormt stort gör det också lite för avancerat för sitt eget bästa. Vissa delar berör klart mer än andra, en del öden blir tatuerade i minnet, medan andra försvinner i periferin.

Sedan går man för långt då man nyttjar olika poetiska citat som någon sorts klumpig kapitelmarkering. Det känns som om man försöker göra det mer artistiskt märkvärdigt än vad det behöver vara.

Human Flow är enormt stor och ambitiös, alla högt uppsatta mål når man inte upp till, men i dessa tider så vore det nästan tjänstefel att inte uppmana till att se den.

Betyg 6/10