Loving Vincent Recension

Publicerad den 18 oktober, 2017 av bosstime55

005

Ett makalöst hantverk möter en ordinär film som inte helt lever upp till den enorma potentiell som finns.

Om ingeting annat så kommer Loving Vincent alltid finnas med i filmhistorien som ett av de mest ambitiösa och slitsamma projekt som någonsin gjorts. Med över 65 000 olika individuellt målade tavlor som imiterar Vincent Van Goghs stil, så är den bakomliggande processen att skapa filmen nästan mer intressant än själva slutresultatet.

Vincent van Goghs tavlor är idag sedda som några av konstvärldens mest betydelsefulla och banbrytande. En reproduktion av målningen föreställande caféterassen hängde hos mina morföräldrar, den sitter som etsad i mitt minne med sin distinkta karaktär och stämning. Att se just den bilden helt plötsligt komma i rörelse med musik och dialog är en speciell upplevelse som ibland kan kännas olustig. Det är som att landskapen och scenerna målas upp framför tittaren i realtid. Detta överträffar till och med det enorma arbete filmstudion Laika genomför med sina stop-motion animationer. Visuellt är det förtrollande att beskåda.

006

Ingen innovation berättarmässigt

Men trots det otroliga visuella arbetet så är filmens manus inte ens i närheten lika innovativt. För när vi väl kommit förbi chocken över det spektakulära hantverket, så väntar en ganska ordinär historia – som tillskillnad mot estetiken, känns bekant. Det faller till om med in på att bli något enkelspårigt. Allt som förväntas finnas i en biografi är på plats, det gör att filmen fungerar narrativt men knappast hänför.

Berättelsen är presenterad som en mordutredning, där man utreder omständigheterna bakom Van Goghs påstådda självmord. En och annan långsökt teori får vi stå ut med, men regissörerna Hugh Welchman och Dorota Kobiela håller det ifrån att bli alltför spekulativt och konspiratoriskt.

009

Olika versioner av van Gogh

Man väljer att låta porträttet av van Gogh vara öppet, flera olika versioner av hans personlighet och attityd presenteras i tillbakablickar. Där tar man inspiration från Rashômon av Akira Kurosawa, genom att låta olika karaktärer beskriva sina intryck av den kända konstnären. Det besynnerliga är att man mot slutet överger den här öppna tolkningen och försöker skapa en konklusion som känns väldigt snäv och inte alls lika bred. Med tanke på att en stor del av filmen cirkulerar kring temat att en person kan vara dag eller natt beroende på berättaren, så är det konstigt att man väljer en sådant enkelt sätt att knyta ihop säcken.

Själva berättelsen är relativt effektivt och bibehåller ständigt ett visst mysterium kring filmens centrala fråga kring vad som faktiskt hände van Gogh den där dagen han lämnade världen. Tyvärr så är karaktärerna nästan lika platta som sina motsvarigheter på de målade dukarna. De flesta personer vi stöter på känns obehagligt cyniska och osympatiska, det är som om man valt att skapa en fientlig miljö för att öka på spänningen, något som definitivt inte behövs i en film som till sin grund är ett drama och inte en thriller.

003

Klumpiga kameraåkningar

Det finns också vissa problem i hur man valt att animera projektet. För även om det till största delen är otroligt vackert så har man effektiviserat arbetet med filmen genom att utföra en sorts kalkerande på sekvenser som filmats med respektive skådespelare. Mellan varven kan vissa rörelser och kameraåkningar kännas lite klumpiga.

Loving Vincent påminner en hel del om min upplevelse med Richard Linklaters Boyhood, en film som i sitt koncept var betydligt mer intressant än den färdiga produkten. På det hela så kan filmen beskrivas som en arbetsseger som måste ses för sitt redan historiska värde.

Betyg 7/10

Blade Runner 2049 Recension

Publicerad den 17 oktober, 2017 av bosstime55

All Images Copyright Sony Pictures 2017

Trots fantastiskt foto och en mer eller mindre felfri rekreation av det futuristiska Kalifornien så är innehållet inte ens tillräckligt för att någonsin utmana eller kunna jämställas med sin föregångare.

Det ser ut som Blade Runner, det låter som Blade Runner men smaken är som en färdigrätt från Findus som just svalnat. För att parafrasera jazzlegenden Duke Ellington, ’’ om det låter bra och känns bra så är det bra’’, det där andra påståendet finns det inte någon tillstymmelse till i Blade Runner 2049.

Först till ett par viktiga klargöranden; Blade Runner från 1982 är en av mina absoluta favoritfilmer, det är en svår film som definitivt inte är en särskilt vänlig mot sin publik, man behöver sätta på sig retroglasögon och bortse från att tempot flera gånger är alarmerande långsamt. Men dess funderingar kring liv och artificiella människor hör fortfarande till en av filmvärldens mest fascinerande. Det finns en närmast poetisk framtoning i karaktärer som Rutger Hauers Roy Batty. Scenen där han tar sitt avsked från livet i och talar om tårar som kommer försvinna i regnet kan man aldrig se för många gånger.

Blade Runner är den enda filmen som jag sett på bio efter att först ha sett den hemma, då i och med The Final Cut.

063

Evighetslång produktion

Men när det kommer till den så länge mytomspunna uppföljaren har jag varit skeptisk. Ridley Scotts har sedan Prometheus, klargjort att fortsättningar eller nytolkningar på hans mest lyckade verk inte ens förtjänar att visas gratis. Projektet har också legat i träda lika länge som de dyraste vinflaskorna på lyxvaruhuset Fortnum And Mason i London.

Regissören Denis Villeneuve hyllas idag som en av filmvärldens starkast lysande stjärnor. Efter framgången med Prisoners har han klättrat upp på den imaginära stegen. Men för mig så har upplyftet snarare varit en omvänd U-kurva. Prisoners är en alternativ David Fincher film som definitivt har estetiken och grundmaterialet till en bra thriller. Men mot slutet rasar allt samman, hela upplösningen hör hemma i ett avsnitt av Scooby Doo. Sicario hade sin nervpirrande delar, men även där tappade Villeneuve kontrollen över sin berättelse och allt blev bara något som bäst kan beskriva som en parodi av Rambo.

Sedan kom Arrival, en film som jag ännu inte riktigt har hämtat mig efter. Här blev Villeneuve pretentiös och dryg på allvar. I över två timmar bräker han på med en förfärlig film som måste ta hem priset för en av alla tiders dummaste produktioner. Den där twisten på slutet är lika genomtänkt som att hälla i sig en dunk med ättika.

Om inte dessa personliga varningslampor var nog, så har man valt Ryan Gosling i huvudrollen. Gosling besitter två ansiktslägen som bäst beskrivas av den där videon där Emma Stone gör en imitation av Goslings orörliga ansikte.

Med allt det här sammantaget är det som att höra att det lokala coverbandet skall spela U2 covers på stormarknaden klockan tre på tisdag, det kan inte bli bra…

Och det blev det inte heller.

040

Otroligt snygg

Villeneuve har lagt all kraft på att återskapa Blade Runner visuellt. Den fantastiske fotografen Roger Deakins har återigen skapat visuella under, precis som Rogue One: A Star Wars Story så ser detta ut som en modern tolkning av en flera årtionden gammal film. Den mörka döda paletten återfinns och röken som ser ut att vara hämtad ur ett industriellt London täcker allt. Kompositionen är helt makalös och sättet Deakins använder ljus är enastående.

Till en början känns det helt overkligt att befinna sig en värld vi inte har besökt på åratal.

Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch har även återskapat essensen av Vangelis musik, en hotfull synt får det att ringa i öronen och salongen skakar av de kraftiga bastonerna.

053

Konstiga fetischer och repetioner

Tyvärr så slutar det att vara särskilt imponerande då vi gräver under den här polerade ytan. Villeneuve har i sitt arbete med det visuella helt tappat bort alla de små egenheter som gör Blade Runner tidlös. De filosofiska och ibland djupt rörande elementen från Ridley Scotts original har här förvandlats till ett murrigt och högtravande funderande som snarare känns hämtat från syskonen Wachowski Matrix-uppföljare. De nya infallsvinklar som tillkommit känns för förutsägbara och platta för att kunna engagera lika mycket som de mer ambivalenta frågeställningarna som förekom för trettio år sedan.

Sedan så drar man ut på de sekvenser som skall vara hyllningar eller referenser till originalet. Den banbrytande scenen där Harrison Ford skannar igenom ett foto med hjälp av zoomfunktion och röststyrning, tas upp igen och igen i diverse sekvenser, första gången är det ett hyfsat homage, den femte, otroligt ointressant. Andra konstiga fetischer är kring de olika vapnen som filmas in i detalj, en stor bonus för alla oss galningar som studerat den klassiska revolvern i timmar för att konstruera en kopia, mindre kul för precis alla andra.

Blade Runner 2049 påminner i flera stunder om Neil Blomkamps Elysium, en film som helt drivs av jobbiga ambitioner som bara aspirerar till att bli högtravande och pretentiös. Det känns som mer stil än innehåll flera gånger och det hjälps inte att vissa kulisser drar tankarna åt samma sterilitet som vi kunde se i remaken av Total Recall från 2012.

Det hjälps inte heller av att Villeneuve också drar ut på speltiden. Förhållandet mellan Ryan Gosling och Ana de Armas är snudd på outhärdligt, det känns snarare som en vägspärr än nödvändiga pauser, när man sedan försöker göra det emotionellt relevant så faller det platt.

047

Onödigt lång

Historien i sig är förhållandevis okomplicerad, men man introducerar flera onödiga sidospår som enbart känns som olika sätt att kunna stoltsera med att man nått en speltid på nästan tre timmar. Jared Leto kommer och går som ett spöke och slutet lämnar mig med en jobbig och ofullständig känsla.

Man kan utan problem skapa öppna slut men det krävs innehåll och starkt engagemang för det, något som Blade Runner 2049 aldrig åstadkommer. Hela den tredje akten känns som ett enda långt desperat försöka till att skapa ett artificiellt djup, de avslöjanden som görs känns misslyckade då ingeting greppar tag eller fascinerar.

042

En studie i sig själv

Tillslut blir allt bara en studie i olika sätt att njuta av sin egen skapelse, de snygga bilderna blir snart bara som dyra reklamfilmer – de ser bra ut men innehållet är helt obefintligt. På tal om reklam så kan detta vara bland det mest löjeväckande försöken till produktplacering på länge, i varenda sekvens där vi får se det futuristiska Los Angeles återfinns en Sony logga.

Det finns dock en scen som helt fångar essensen av varför Blade Runner fortfarande benämns som en av världens viktigaste filmer. Där släpper Villeneuve sin besatthet av av att verka pretentiöst intellektuell och ger oss filmens enda riktigt drastiskt slående scen, den är kort och försvinner snabbt bara i virrvarret av malande seghet, och istället för att göra mig glad så fungerar den bara som en påminnelse om att detta inte ens kan beskrivs som en replika av originalet, bara en loj piratkopia där insidan är konstruerad av en ihålig bluff.

Betyg 2/10

Pearl Jam Let’s Play Two Recension

Publicerad den 15 oktober, 2017 av bosstime55

All Images Copyright Of Danny Clinch 2017

Danny Clinch har gjort det ’’Almost Famous’’ Cameron Crowe misslyckades med att fånga ett av världens bästa band…

Att skildra ett band som man har en odödlig relation till är inte lätt. Pearl Jam är en helt unik situation i musikindustrin, de kom och slogs mot Nirvana, drog sig ur rampljuset och satsade allt på att bry sig om sin musik och sina fans.

Jag har tyvärr bara sett Pearl Jam två gånger live, den första gången var i ett sommarvarmt Berlin där jag såg ett band som överträffar det mesta. Finalen med den fantastiska Alive och covern på Neil Youngs Rockin In The Free World kommer aldrig lämna mig. Pearl Jam har också en otrolig publik som samlas under deras Ten Club, en plats där vi alla är en enda stor familj som mer än gärna delar taxi på vägen från konserten, bjuder på en på dryck och omfamnar allt och alla.

Credit Karen Loria

I spåren av en misslyckad dokumentär

Cameron Crowe gjorde för sex år sedan en dokumentär i och med att bandet fyllde tjugo år. Det var en rörig och ofullständig film som inte på något sätt var tillfredställande för varken kalenderbitare eller nybörjare. Förutom det helt fantastiskt underhållande inslaget av bandets katastrofala framträdande på MTV Singles där Eddie Vedder (kraftigt berusad) blir rasande och sliter sönder hela scenbygget, så är filmen en skrämmande tafatt sammanfattning av ett av världens bästa band.

Nu har man kastat ut Cameron Crowe och istället tagit in fotografen Danny Clinch som fotograferat bandet och dess medlemmar tidigare. Resultatet är en fantastisk film som fångar ett band och stad som är nära att implodera av extas och förhoppningar.

Sedan ett par år tillbaka har jag blivit helt besatt av amerikansk sportkultur, tillskillnad mot vårt Sverige där barn tvingas se på våldsamma huliganer som mer än gärna slår ihjäl varandra, så präglas den amerikanska scenen av en stor respekt för de konstgjorda familjer som ofta blir till under diverse sporter som amerikansk fotboll eller baseball.

För ett år sedan så var basebollaget Chicago Cubs igång med en sällan skådad revanschturné, där de såg ut att kunna vinna världsmästerskapet på första gång på över etthundra (!) år. Samtidigt hade Pearl Jam bokat in två gigantiska konserter på anrika Wrigley Field, en av USAs äldsta arenor. Detta var samtidigt som hela Chicago var eld och lågor över att ett lag – som sagts varit under en förbannelse, äntligen verkade gå mot seger. Sångaren Eddie Vedder är själv från Chicago och en fanatisk Cubs fan som stått vid laget hela sitt liv.

Credit Danny Clunch 5

Dubbel extas

Danny Clinch har valt att foga samman extasen över konserterna och galenskapen i staden över Cubs framgångar. Musiken och bilderna från firandet av seger på seger blandas ihop med stark dramatisk effekt. När Clinch filmar Murphy’s Bleachers – en bar som Vedder frekventerat hela sitt liv, och visar relationen mellan barägaren och den världskända sångaren för att sedan klippa till den fantastiska balladen Elderly Woman Behind The Counter In A Small Town skapas ett fantastisk ögonblick som både är exalterande och emotionellt.

Just de här två kvällarna är Pearl Jam som bäst, de är en sammansvetsad maskin som spelar så intensivt att man häpnar. Deras rykte som ett av världens bästa live band har fångats i den furiösa uppvisning. Eddie Vedder böjer sig över mikrofonstativet och gitarristen Mike McCready verkar vara besatt av högre makter då han spelar sina solon.

Vi får även ett par inblickar i repetitionerna på taket till Murphy’s Bleachers där vi får ett par mycket stämningsfulla versioner av den helt knäckande vackra balladen Thumbing My Way och The Ramones covern på I Believe In Miracles.

Credit Danny Clinch 2

Fångar bandet

Clinch har gjort en film – som trots ganska få intervjuer med bandet, fångar Pearl Jam på bästa sätt. Ett band som struntar totalt i att framhäva sig i media eller framstå relevanta för att nå kommersiell framgång. Det är en rockmusik som nästan ingen artist kan mäta sig med. Men konsertens starkaste ögonblick sker då den före detta New Orleans Saints spelaren Steve Gleason kommer upp på scenen.

Gleason är idag helt förlamad till följd av ALS, och var en nyckelperson att dra igång Ice Bucket Challenge. Gleason som fick intervjua bandet för ett par år sedan då de släppte albumet Lightning Bolt gjorde en av de mest kraftfulla stunderna för bandet där Vedder tårfyllt talade ut om den tragiska relationen med sin biologiske far.

Den spektakulära sången Inside Job introduceras av Gleason och spelas sedan i en otrolig tappning. Där någonstans så behöver jag inte längre fundera kring varför Pearl Jam tillsammans med Bruce Springsteen är det bästa musik har att erbjuda.

Credit Danny Clinch 3

Saknas ett par spår

De enda invändningarna jag kan komma med är att det sakans ett par spår som Do The Evolution och Rockin In The Free World, dessa kommer dock återfinnas på de bootlegs som bandet släpper officiellt och speltiden hade förmodligen behövts ökas på med ett oräkneligt mängd med timmar, något som hade förstört filmens mycket effektiva dramaturgi.

Att dessa magiska kvällar finns att återuppleva för oss som inte var där är en sann gåva.

”It’s evolution baby !”

Betyg 8/10

Guardians Of The Galaxy Vol.2 Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den 11 oktober, 2017 av bosstime55

VARNING: Spoilers för allt som har med Vol. 2 att göra.

Filmen

Ibland är det nödvändigt att få lite perspektiv… Guardians Of The Galaxy Vol. 2 mottogs överlag väldigt väl när den gick upp på bio i våras, men fick samtidigt utså en hel del kritik, man pekade på diverse problem med tempot och att humorn inte alltid klickade. Jag skrev i min recension att filmens betyg eventuellt kunde sänkas med tiden. Ett halvår senare kan jag – lättad, konstatera att betyget inte skall ned, snarare upp…

För även om ett par av skämten inte fungerar (scenen där Rocket behöver tejp är ett fiasko) så är helheten inget annat än makalös. James Gunn ingjuter värme, själ och hjärta i samtliga av filmens delar. Visuellt så fortsätter Marvel Studios höja ribban. Man tar mycket av de fantastiska färgerna från Doctor Strange och skapar en upplevelse som är helt makalös att se på.

Men det är inte bara visuellt slående, när James Gunn vill visa upp filmens muskler så får vi stunder som inte går att glömma.

Sekvensen där Rocket Raccoon och Yondu skjuter sig ur sitt fångenskap och ackompanjeras av Come A Little Bit Closer får mig fortfarande att gapa stort. Musiken är närmast genialt integrerad, mixen av allt från Cat Stevens till George Harrisons LSD dränkta My Sweet Lord är rysligt bra och har fått en cementerad plats i min musiksamling.

Men bäst är fortfarande manuset och karaktärerna. Skådespelarna är varma i kläderna och de bästa scenerna kommer ifrån interaktion mellan dem. David Bautista som Drax är utan tvekan en av årtiondets roligaste karaktärer. Det är inte så ofta man får skratta såhär högt och hjärtligt till en film med sådan här enormt stor produktion.

Dramatiken är det inte heller så mycket att diskutera kring, avslutet är fantastiskt och innehåller det där emotionella klimax som regissören Irvin Kershner pratade om i och med Empire Strikes Back.

Den kanske starkaste scenen sker mellan de två systrarna Gamora och Nebula, Karen Gillan gör ett helt fantastiskt porträtt av en trasig och plågad individ, det är en ren fröjd att se hennes karaktär växa och bli tredimensionell. Sedan har vi en Kurt Russell i storform, han lyckas kombinera nostalgin från sina största stunder under 80-talet med en mycket dynamisk och karismatisk skurk som bryter mot den vanliga mediokra normen som Marvel skurkar har inneburit.

Det här är en fantastisk åktur som visar att filmer med gigantisk budget kan vara bland det bästa som finns, ett fantastiskt konstaterande i en industri som ofta kan kännas helt själlös.

Betyg 9/10

Bilden

Tyvärr så har vi inte möjlighet att recensera 4K versionen av filmen. 1080P versionen har dock fantastiska färger och behåller samma klara bild som den vi fick ta del av på IMAX-versionen. Den upplevelsen blev en uppenbarelse kring hur bra IMAX kan vara. I synnerhet så var skärpan i absolut världsklass, detta genom att filma allt digitalt med kameratillverkaren REDs bästa produkter i vansinniga 8K. Detta är en upplösning som enbart kan jämföras med 70mm. Det finns idag inget format som kan reproducera denna upplösning så en komprimering har behövt ske.

Denna 2K utgåva bär med sig ett tunt filter som verkar ha uppstått då man skalat ned filmen, antagligen pga den massiva mängd data som en 8K fil innebär. Skräpan är inte så sylvass som jag vill minnas den. Man tar dock igen väldigt mycket på den otroliga färgpaletten som är lika hysterisk som på bio, enligt James Gunn är Vol. 2 mindre rik på färgvariation, istället har man förstärkt hela sitt färgspektrum. Se på scenen där gruppen möter upp den stoiske drottningen Ayesha i sitt trontum, det är ett nirvana i tokiga färgkombinationer med guld och neon blå väggar.

I framtiden hoppas vi kunna ge en recension av 4K versionen men tillsvidare är detta mycket bra men inte fantastisk representation.

Betyg 8/10

Ljudet

För den som vill riva sina väggar och riskera att grannarna kommer på besök med spetsiga tillhyggen bör nog undvika att spela Guardian Of The Galaxy Vol. 2. Det här är ett av de mest aggressiva ljudspår jag någonsin hört. Varenda utomjordisk jetmotor får det att dåna, sekvensen där rymdskeppet Milano kraschar i en barrskog får fönstren att skaka, det är fullt med nyanser som fågelläten, träd som svajar och mark som rivs upp.

Introt med Mr. Blue Sky låter precist och mycket exakt, sången och instrumenten samverkar på mycket bra vis med det kaos som pågår i bakgrunden.

Alla kanaler är ypperligt mixade där man aldrig tappar bort dialogen eller de viktiga omgivande ljuden som är så viktiga för att skapa en bra känsla av närvaro. Det må kanske inte vara något finlirar ljud – som Paul N.J. Ottoson arbete med The Hurt Locker, men på ren råstyrka så är detta som gjort för att bli en framtida referenskopia.

Betyg 10/10

Extramaterial

Tyvärr så är Disney/Marvel Studios inte helt villiga att verkligen omfamna riktigt djupt extramaterial. De små glimtar vi får av arbetet bakom kulisserna är alldeles får korta och triviala för att verkligen ge oss insikt i en sådan här gigantisk produktion. James Gunns kommentarspår är gemytligt men inte särskilt ingående i själva skaparprocessen, för den som vill ha en lektion i filmskapande får söka upp något annat, detta är enbart centrerat kring trevliga anekdoter och lite funderingar kring att filmen faktiskt är ett drama där relationerna mellan karaktärerna är viktigast och inte explosionerna och spektaklet runt om.

De tekniska insikter vi får delgivna hör till det mest intressanta – som det otroliga arbetet med filmens final som utspelar sig i den levande av planeten Egos inre, en scen som sägs innehålla över en biljon polygoner.

Betyg 6/10

Batman And Harley Quinn Blu Ray Recension

Publicerad den 3 oktober, 2017 av bosstime55

bat-man-harley-quinn-poster-afaed3b301082f2260d8bb4869e94d7e.jpg

Filmen

Även om med senaste animerade filmerna från Warner Brothers Animation minst sagt har varierat i kvalitet, så finns det nog väldigt få som inte uppskattar det arbete Paul Dini och Bruce Timm gjorde med Batman The Animated Series. Egentligen förtjänar detta mästerverk ett par separata artiklar, men låt mig bara få det ur vägen och säga att denna serie är minst lika viktig som Christopher Nolans trilogi om den mörke riddaren för märket och karaktären Batman.

I ett dagsklimat – där de flesta animerade serier är platta och förenklade för att kunna sälja maximalt med plastleksaker, så var 90-talet en period då man vågade bygga komplexa, mogna och även emotionellt drabbande berättelser. Marvels två största framgångar – Spider-Man och X-Men, står sig fortfarande som mycket bra och effektiva små vinjetter för en ännu komplexare värld i serietidningarna.

Batman The Animated Series däremot blev inte bara en inkörsport, den blev en ledande stjärna som än idag definierar hela DC Comics. Man tog sin estetik från Tim Burtons både skrämmande och suggestiva Batman filmatisering från 1989. Istället för att teckna på vitt papper tog man svart, detta gav en textur och framtoning som än idag står sig som helt unik. Det är vackert men även obehagligt och olustigt.

Manuset och berättelserna var av samma höga kvalitet. Jag kan utan problem stå fast vid att några av dessa berättelser påverkat mig minst lika mycket som stora stunder i filmvärlden. Timm och Dini vågade anförtro tittaren med stor respekt, därför behövde inte avsnitten sluta i det klassiska ’’WHAM’’ och ’’POFF’’ från tiden då Adam West axlade rollen som Batman. Istället kunde man nyttja avslut som för de yngsta tittarna måste påmint om ett antiklimax, där man inte river hela byggnaden och låser inte skurken bakom lås och bom. Man går mer på T.S Elliots linje om ett kvidande istället för en explosion.

2017 så fyllde serien tjugofem stolta år. Vad som borde skett är en nyutgivning av serien på Blu Ray, restaurerad och renoverad för våra HD-TVs, men istället fick vi det här…

Trots att Bruce Timm står som manusförfattare känns detta som en typisk efterapning, inte en fortsättning av det gamla mästerverket från 90’. Saker som mognad, intelligent humor och fantastiska karaktärer är nu utbytt mot en flamsig och oseriös film som känns som en parodi från Saturday Night Live.

Trots att åldersgränsen är satt till den relativt höga PG-13 så har jag svårt att ens se att de minsta skall kunna ha något utbyte av det här. Språket är för grovt och vissa scener kommer orsaka mardrömmar. För oss äldre blir det nog inte heller någon god natts sömn efteråt, men då av helt andra skäl.

Det känns snarare som en hyllning till Joel Schumachers Batman-kalkoner än den mörka och lockande världen där antagonisterna kunde komma i alla möjliga skepnader – kultledare eller byråkrater och där allt hade nyanser.

Här är allting tillbaka på ett tråkigt ’’rädda-världen’’ scenario, det är inget fel i den gamla klyschan, framförallt då vi talar om animation. Men istället för att göra det enkelt så tar man det till idiotins spets. Vi får några av de mest korkade sekvenserna sedan Adam West drog fram sin sprejburk mot den plastiga hajen. Och som grädden på moset så får vi en riktigt obekväm scen som helt ägnas åt töntiga sexuella anspelningar.

Visuellt är det också bedrövligt, animationen är platt utan djup eller ens kreativa miljöer. De där bilderna som fick oss att frysa våra VHS-band och bara studera detaljerna i specifika scener har lämnats i soptunnan, istället tar man inspiration från skrot som The Batman (2004) där man dränker allt i fula Nickelodeon-färger.

Och förutom Kevin Conroy och Loren Lester så är röstskådespelet bedrövligt med överdrivna och oseriösa prestationer.

Om detta är en hyllning till Batman The Animated Series så är George Clooneys prestation som Batman/Bruce Wayne bättre än både Michael Keaton och Christian Bale. Hela filmen präglas av en C-films kvalitet som hör hemma i rea-korgen hos ICA.

Betyg 1/10

Bilden

Som vanligt då det kommer till animerat så är bilden helt befriad från artefakter, men den fula animationen får mig att flera gånger undra om utgåvan är dåligt producerad eller om filmens gräsliga estetik lägger krokben. Saker som text och bakgrunder är grötiga och på gränsen till lågupplösta. Inte ens på en mindre skärm ser det särskilt påkostat ut och kan inte ens bedömas som tekniskt mediokert.

Betyg 5/10

Ljudet

Ljudmixen nyttjar basen ovanligt mycket, man får vara beredd på rejäla skakningar där hemma, dialogen ligger balanserat ovanför ljudeffekterna och är alltid tydlig. I ett par sekvenser med ett par musikaliska (!?) framföranden är ljudbilden dock tunn och platt. På det hela är det godkänt men inget som kommer nyttjas som referensmaterial.

Betyg 6/10

Extramaterial

Här tåls det att sägas att menyerna och den övergripande produktionen är under all kritik. Det känns snarare som en piratkopia där man sammanställt hela skivan på det mest spartanska sätt. Menyerna är så anskrämliga att de nästan måste dokumenteras för att visa hur man INTE skall producera en Blu Ray.

Förutom två små dokumentärer så får vi två avsnitt från Batman The Animated Series. En mycket trevlig bonus om det inte vore för att dessa avsnitt presenteras i vanlig standardupplösning, jag är beredd att säga att kvalitén är sämre än då de släpptes på DVD för nästan tio år sedan. Sedan följer en bunt helt irrelevanta trailers för filmer som vid det här laget är flera år gamla.

Det är precis som filmen en smärre katastrof.

Betyg 2/10

Mother Recension

Publicerad den 28 september, 2017 av bosstime55

All Images Copyright Paramount Pictures 2017

NU RÄCKER DET ! Ibland måste man ryta tillbaka, ta i rejält. Darren Aronofsky och Jennifer Lawrence har inte bara gjort årets sämsta film, de har nära på skändat filmmediet och jag kan enbart mana till en totalt bojkott.

Låt oss då börja relativt lugnt och systematiskt, problemet i Mother är inte bara dess helt menlösa berättelse eller sinnessjuka vändningar. Det finns något djupare och klart mer obehagligt än bara en dålig film.

Jennifer Lawrence har sedan hennes debut i Winter’s Bone varit ett enda stort personligt frågetecken. Prestationen hyllades och skulle även bli nominerad till en Oscar. Av allt som fanns att hämta från Winter’s Bone så var Lawrence det som var absolut minst inreessant. En både tråkig och anonym insats som inte på något sätt motiverar de framtida erbjudande hon skulle få.

När The Hunger Games slog ned som en bomb, gjorde den Lawrence till ’’superstjärna’’ och hon rusade till toppen av förstasidor och trendiga magasin.

Nu kallad ’’JLaw’’ blev tjejen från Kentucky ett sällan skådat fenomen, bara något år efter framgångarna med The Hunger Games så kunde hon ta emot sin första Oscar.

På pappret är det såklart en fantastisk historia, där en mycket ung kvinna från enkla och ganska tuffa förhållanden tar sig till toppen av Hollywood. Att kritisera Jennifer Lawrence är nästan som att be om hatbrev och stämplar som sexist.

0033

Ett hycklande

I flera av de stora tidningarna har Lawrence gått ut med åsikter som ofta hyllas som progressiva. Tex hennes position kring lika löner för kvinnor inom filmindustrin. På ytan verkar det både legitimt och vettigt. Men det är just en yta, Lawrence går i ren polemik med sina åsikter genom att medverka i Mother och sitt agerande utanför kamerorna.

I en nyutgiven intervju med talkshowvärden Seth Meyers så berättar ’’den store’’ Jennifer om ett möte med en berusad man, som efter mindre gräl slutade med att mannen fick öl hällt över sig och se sig öppet förnedrad av Lawrence och hennes sällskap. I vilket annat fall som helst hade detta blivit skandalnyheter, tänk er Mel Gibson i samma ställning (detta är inte ett försvar av något utav Gibsons motbjudande utspel). Men när det kommet till Jennifer Lawrence speglas detta som något häftigt och hedervärt där ingen vågar ifrågasätta.

Jag vill här också klargöra att jag inte är ute efter något karaktärsmord på Lawrence och använder enbart dessa faktorer som de första byggstenarna i min åsikt kring varför Mother är en grotesk skapelse.

006

En enda bra film

Nu till regissören Darren Aronofsky, han har vid ett tillfälle bevisat sig vara mycket duktig med att hantera karaktärer som lever på samhällets utkant, Requiem For A Dream är för extrem för min egen del, men The Wrestler är en mycket stark berättelse där Mickey Rourke förmodligen gör sitt livs största insats, och som en bonus stod ingen annan än Bossen själv för filmens fantastiska titelspår. Dock så var detta inget Aronofsky värdesatte särskilt mycket inför nästa film som blev Black Swan med den som alltid stele Natalie Portman, filmen var en överspänd axelryckning.

Sedan kom Noah, en film där Russel Crowe och Jennifer Connelly får göra sig till åtlöje genom att springa runt i kliande säckar och vifta med armarna. Noah är en katastrof som inte ens skulle fått ta rum i svinstian på den riktiga arken.

Aronofsky har ofta kallats pretentiös men med Jennifer Lawrence vid sin sida slår de alla rekord.

Med ’’otroligt kreativa’’ inslag som att alla karaktärer saknar namn och ett händelseförlopp som är lika segt som en lada full med döda zombies. Det är inte bara tilltalsnamn som karaktärerna saknar, även personlighet eller ens relevans är som bortblåsta.

0043

Motorsågsmassakern möter Lilla Huset På Prärien

Mother marknadsförs som en hipp skräckfilm, men för de som letar efter en ny Annabelle kommer nog sätta sina popcorn och läskedryckssugrör i halsen. Den största delen av Mother får vi följa en närmast bedövad Jennifer Lawrence som verkar tro att hon medverkar i någon bortklippt sekvens från TV4 programmet Bygglov, där hon blandar lite målarfärg och sömnigt går runt i ett hus som närmast kan beskrivas som en arkitektonisk mardröm. De inledande minutrarna får jag för mig att Aronofsky velat blanda Lilla Huset på Prärien med skjulet från Motorsågsmassakern, slutresultatet är dock sämre än att öppna en burk surströmming i en trasig hiss.

Och så fortsätter pinan. Jennifer går runt i det karga huset och bökar med lite tvätt och hemstädning, tillslut börjar jag tro att hon letar efter ett ROT eller RUT-avdrag. Samtidigt får en helt tragiskt tam Javier Bardem se sig förstöra hela sitt rykte som aktör genom sin medverkan. Någon skräck förekommer inte alls, ja, förutom den som är tristessen att bevittna hushållssysslor i över en timme.

Om Mother bara hade varit ett tråkigt isoleringsdrama så hade det räckt för ett lågt betyg, men när väl Ed Harris och Michelle Pfeiffer kommer in i bilden så känner jag hur de tektoniska plattorna rör på sig och slukar hela biografen.

Härifrån börjar ett rent utsagt groteskt predikament som innebär att Jennifer Lawrence visar upp sina enda två förmågor: att skrika och spela livlös. Detta enerverande skådespel har alltid varit närvarande i hennes tidigare roller, men här tas det till nya nivåer av plågor. När det sker för tredje gången är jag beredd att ringa till akuten, be om en ambulans samt en tvångströja för att stilla manin.

Varenda person i filmen är ett psykotiskt nervrak som får mig att överväga att låsas in på isoleringen för resten av mitt liv.

mother3

Ett manus från helvetet

Darren Aronofsky har bestämt sig för att leka gud. I ett helt virrigt uttalande från Venedigs Filmfestival i augusti 2017 så språkar han om dagens världsläge och hur det motiverat honom att skriva detta ’’unika’’ verk som aldrig kan reproduceras. Sedan drar han en spritmetafor där han förlöjligar sig ytterligare, man kan fråga sig hur många snaps som tagits innan skrivandet av manuset ? Enligt uppgift slutfördes första utkastet på fem dagar, jag tror närmare bestämt att detta är ett falsarium och föreslår att korrekt tid för slutförande legat kring fem minuter, max.

Det finns en helt odräglig dryghet genom Mother, den är som gjord för den mest cyniska nihilist, man drar gärna bibliska referenser och tar till de mest motbjudande medel för att chockera.

Filmen vältrar sig i vulgaritet och smetar på med en falsk yta av intellektualitet.

Grotesk

Mother passerar ofta gränsen för uselt, provokativt eller ens sunt. Man lägger inga band på sig utan staplar skräp på skräp tills man på babyloniskt vis utplånar sig själv. Tyvärr drar man med sig hela sin publik i denna kollaps, jag kan inte påminna senast jag såg en regissör göra narr av hela mänskligheten och filmmediet på ett såhär förödmjukande sätt. Jag är till och med beredd att gå så långt att kunna påstå att det finns en ådra av ondska i all denna cynism och självupptagenhet.

Det är en äcklig, motbjudande, grotesk upplevelse där skaparna bakom filmen står och skriker sig hesa av beundran inför sin egen spegelbild. Det är mer uppblåst än Donald Trump och Jan Guillous egon kombinerat. Till och med Guy Ritchies mardrömslikt usla King Arthur: Legend Of The Sword är mästerlig i jämförelse.

Det värsta av allt i denna lervälling av förnedring, hån och äcklig hybris är faktiskt vad Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky skulle kunnat ha gjort.

En skymf

Båda har makt nog att kunna göra eller representera projekt som skulle kunna ha en positiv inverkan på världen. Men istället tar dem tillfället i akt att likt ett par besatta apor stå och hoppa upp och ned medan de dunkar sig själva i ryggen. Och framförallt för Jennifer Lawrences del är detta en skymf mot alla hennes fans och beundrare, främst då flera av dem är mycket unga och per automatik är redo att se filmen.

Om jag kunde skulle jag låsa in Mother tillsammans med det radioaktiva avfallet från Forsmark. Jag kan inte i tillräckliga ord uttrycka hur vidrig filmen är.

Betyg 1/10

The Nile Hilton Incident Recension

Publicerad den 27 september, 2017 av bosstime55

Det är så synd att en film med så mycket potential som The Nile Hilton Incident aldrig skakar av sig gamla rutiner och förutsägbara vändningar.

Att placera en film i Egypten där den arabiska våren är i full blom är en sannerligen inte en dum idé. Man inkluderar även en hel del klassiska noir element, med en kedjerökande Fares Fares som inte har några problem att nonchalant köra över sina kollegor. Här skall man ge regissören Tarik Saleh beröm då han håller – vad som kunde bli en både överdriven och platt karaktär, i ett hårt koppel. Vilket i sin tur leder till att det aldrig slår över till en risig parodisk pastisch på Humphrey Bogart iförd sin bästa trenchcoat.

Kriminal all inclusive

Trots den exotiska miljön och att filmens huvudsakliga språk är arabiska, så känns det sällan främmande eller ens måttligt spännande. Det är som att Kurt Wallander och Martin Beck satt sig på ett charterplan med destination Kairo med ’’all inclusive’’. Med sig i bagaget följer alla typer av loja tricks och vändningar. Men ’’all inclusive’’ är nog en lite för generös beskrivning för själva innehållet. När man väl slagit upp dörren till hotellrummet har alla löften blivit brutna, där havsutsikten blivit en grå parkeringsplats. Filmen är uppdelad i tre mycket ojämna delar som aldrig formar en bra helhet.

Där introduktionen följer typiska spelregler för en kriminalhistoria, så är mellanspelet närmast ett segt relationsdrama där mordundersökningen helt stagnerar tillsammans med filmens tempo. Och på slutet försöker man stressat ge svar och konklusion på en bunt med frågor som vid den här tidpunkten inte känns viktiga eller särksilt relevanta.

Alldeles för tråkigt och platt

The Nile Hilton Incident spelar också in bollen på alltför bekanta områden, när konspirationen ökar i storlek och flera sidospår öppnas upp så tappar man helt kontrollen. Allt är simpelt och förutsägbart när man väl lämnar intrigen bakom sig. Man lägger armarna i kors och tittar snett på publiken istället för att försöka dra med sig den. Trots att själva ytan är vågad – med den unika miljön, så är den faktiska filmen bara en av många i raden menlösa thrillers med politiska inslag.

Man hade utan större svårigheter kunnat göra samhällskritiken vassare. Istället så blir detta bara en insprängd bit som aldrig får stå i centrum. Som actionthriller står sig filmen slätt och som en politisk thriller film så saknas det intressanta personer och fascinerande mysterium. Förutom Fares Fares känns alla personer som pliktskyldiga katalysatorer som forcerat driver fram berättelsen till sitt uppenbara klimax.

När allt kommer omkring, så är det bara det lingvistiska som tillåter mig att kunna skilja på den här historien kontra alla de hundratals söndagsdeckare som man kan se på sena kvällar på sin TV. Trots att filmen står med sina fötter i Egypten är själen och framförandet gjort efter västerländska normer.

Så trots en spännande idé och flera små indikationer på att något riktigt bra kan vara i görningen så slutar allt med att vara anonymt och splittrat.

Betyg 4/10

Kingsman: The Golden Circle Recension

Publicerad den 21 september, 2017 av bosstime55

Vad hände egentligen ? Efter en mycket bra start i den spirituella uppföljare till kultfilmen Kick-Ass kunde det väl ändå inte bli helt bedrövligt ? Manusförfattaren Jane Goldman återvände såväl som regissören Matthew Vaughn. Men allt som kunde bli fel har blivit fel, Kingsman: The Golden Circle är en härdsmälta…

Kick-Ass 2 blev själlös, cynisk, trött och framförallt intellektuellt kaputt. Matthew Vaughn stod tack och lov inte som regissör till den tragedin, istället gick han vidare till att regissera X-Men: First Class. Den filmen blev nystarten för X-Men-serien, en välbehövlig räddning efter att Brett Ratner och Gavin Hood gjort sina bästa försök till att slakta det fina arbete som Bryan Singer gjorde.

Vaughn gick sedan tillbaka till sitt samarbete med serietidningsförfattaren Mark Millar, som skrev Kick-Ass. Den här gången skulle man adaptera Millars relativt nyskrivna berättelse om den topphemliga organisationen Kingsman. Resultatet blev en James Bond doftande pastisch som omfamnade sitt arv samtidigt som man tillät publiken ett par rejäla skratt då man gärna drev med klichéer och kutymer från genren.

Kingsman: The Secret Service blev som en spirituell uppföljare till Kick-Ass, attityden och den där skärpta insikten finns att hitta i båda. Filmen var sannerligen inte genial men ändå tillräckligt bra för att kunna klassas som riktigt bra underhållning. Uppföljaren behövde inte vara Rymdimperiet Slår Tillbaka för att kunna lyckas, det hade räckt med att nå upp till samma nivå som Rocky II.

Resultatet är dock många gånger en förvånande dålig (tom usel) film som saknar både hjärtat och den kaxiga jargongen från sin föregångare.

030

Som ett jobbigt raveparty

I en helt vild öppning står det klart att Vaughn och hans kollegor lusläst vartenda internetforum, där kan man snabbt se att scenen där Colin Firth går loss på en församling fascister i en kyrka, är på väg att befästas som en klassiker inom genren. Introduktionen försöker fånga samma brutalitet och intensitet, men det slutar bara med att likna ett plågsamt rave-party med besinningslöst hög musik som lägger sig likt ett larm.

Vaughn blivit mer rutinerad i sitt hantverk, han nyttjar fler udda vinklar och klipper snabbare, detta kunde ha resulterat i en snabbare och aggressivare film, men istället blir händelseförloppet svårt att följa. Alla nya tillvägagångssätt till trots så känns filmen fattigare än sist, Matthew Vaughn verkar närmast obekvämt medveten om att manuset är betydligt mer bristfälligt denna gång. Därefter kompenserar han med yta som i det långa loppet får filmen att kännas ytlig och ihålig.

Just strukturen är närmast obefintlig, tempot går från pulserande till helt stillastående. Man kastar sig runt om jorden och introducerar karaktärer som inte går att lägga på minnet så länge man inte tatuerar in dem i armen likt Guy Pearce i thrillern Memento.

013

Tama och torra rollprestationer

Skådespelet är också lika stadigt som ett svenskt sommarväder prognostiserat av SMHI.

Julianne Moore gör en helt menlös antagonist som varken fascinerar eller skrämmer. Motivet och uppsåtet till Moores skurkplaner är också pinsamt efterapade från den domedag Samuel L. Jackson planerade i föregångaren.

Colin Firth känns anonym och nästan lite uppgiven och Taron Egerton gör inte särskilt mycket av den lite mognare agenten Eggsy. Flera av nytillskotten som Jeff Bridges och Halle Berry påminner snarast om gästinhopp. Och alla som hoppades på svensk triumf med Lena Endre och den bortgångne Björn Granaths inhopp, får se sig om på annat håll, även om de båda faktiskt framkallar ett lite ansträngt fniss från mig och då bara för den svenska igenkänningen.

En håglös och trött film är sannerligen inte skäl nog att dra fram de riktigt drastiska betygen, men någonstans i mitten går det från mediokert till en rent outhärdlig. Jag tror inte många såg framemot att se de mer dramatiska inslagen ta mer plats.

012

Förfärlig mitt

Om nu dramatiken eller berättelsen på något sätt hade varit medryckande eller ens intressant, så hade det kanske kunnat fungera. Vad vi istället får är en närmast smärtsamt tråkig upplevelse som vägrar att ta slut, där absolut ingeting händer och där man slarvar med allting. En stor del av filmen ägnas åt krångliga förklaringar för hur flera av de döda karaktärerna kommit tillbaka. Här börjar jag titta på klockan och inser att det återstår nittio minuter, då börjar paniken komma.

Själva mellanspelet i The Golden Circle kan höra till bland de tråkigaste jag sett på bio i år. Man lägger fokus på ganska jobbiga uppvisningar i testosteron där kvinnor blir objekt och billiga sexskämt väntar i varje dialog.

Det har pratats en del om att Kingsman: The Secret Service objektifierade Hanna Alströms karaktär, och där finns det inte mycket att egentligen försvara. Men Mark Millar visade faktiskt upp ett par ganska bra och genomtänkta karaktärer i Sofia Boutella och Sophie Cookson, som stod som kapabla och väldigt farliga. Den mångfalden finns inte här, istället blir allt vidriga skämt kring könsorgan och andra barnsligheter.

Mark Millars berättelser har alltid legat på gränsen mellan obscent och vulgärt, men här tippar det över till rent motbjudande. Ett par scener känns som tagna ur Pier Paolo Pasolini groteska Salò, eller Sodoms 120 dagar, där man ställer till med maximalt snusk och äckel bara för att pröva gränserna.

003

Dåliga effekter och fult foto

Skärpan som Vaughn visade upp i Kick-Ass är helt borta, det blir bara en stel process där man måste ta filmen till eftertexterna. Man kopierar sig själv och vill inget annat än att lyckas göra en scen som är minst lika bra som massakern i kyrkan, med facit i hand misslyckas man kapitalt…

Ovanpå allt det här så klämmer man på med enormt mycket digitala specialeffekter som får flera scener att se ut som akvarellmålningar från ett dagis. Kingsman: The Golden Circle är för det mesta riktigt ful visuellt, och det hjälps inte av att man ger sig i kast med saker som budgeten inte räcker till för. Många gånger ser det ut som de filmer Robert Rodriguez filmade med tidiga och ofärdiga digitalakameror, det är smetigt och saknar textur.

023

Spelet är över

Efter ett tag är allt förlorat, Vaughn tappar kontrollen helt och hållet, det känns som om man tittar på tre ofärdiga filmer som man fogat ihop med alla tänkbara grova metoder. Det slutgiltiga resultatet blir tråkigt, rörigt och otroligt nedslaget.

Som salt på såren är speltiden på sjuka två timmar och tjugo minuter en garanti för att placera sig som en av årets sämsta och mest ledsna filmer.

Betyg 2/10

Victoria & Abdul Recension

Publicerad den 20 september, 2017 av bosstime55

Det är lite mysigt, bitvis intressant och så har vi en Judi Dench som alltid levererar suveränt skådespel. Men bortom den där lite försynta ytan återfinns schabloner och ibland till och med ren rasism. Om det inte vore för Dench skarpa rolltolkning så hade betyget behövts tas ned rejält.

Stephen Frears är lite som en brittisk Woody Allen, i alla fall då vi ser till produktionstakten. Frears verkar fullkomligt spotta ur sig filmer som alla bär gemensamt DNA. Det är väldigt brittiskt med torr humor och gärna en veteran i huvudrollen som Meryl Streep eller Helen Mirren. De har oftast en liten dramatisk ådra som är precis tillräcklig för att filmen skall kunna kännas lagom intelligent.

Precis som en engelsk frukost så vet man att vita bönor, korv och ägg kommer att ligga på tallriken. Sannerligen gott mellan varven men ganska tjatigt om det skulle vara det enda alternativet på menyn.

Platta filmer

Frears filmer lider definitivt av denna ensidighet. Det här lite tafatta sättet att göra filmen kändes redan av i The Queen från 2006 som fegt och trött. Den mycket hyllade Philomena (även den med Dench i huvudrollen) var så tillrättalagd och fånigt proper att jag snabbt började harkla mig för att få bort irritationen i halsen.

Florence Foster Jenkins var än mer platt och utvecklad för att Meryl Streep skulle kunna försvara sitt Oscarsrekord. Frears verkar ha någon fascination kring att porträttera mycket förmögna personer, gärna i maktpositioner. The Queen kan nog kategoriseras som en av de minst uppseendeväckande filmerna kring kungahuset i England, förutom det syrliga porträtter av Prins Philip så är det inte mycket att faktiskt höja ögonbrynen över.

Även nu tar man med sig denna snälla blick över monarkin, drottning Victoria framställs som en resonlig och för det mesta sympatisk person, detta trots att hon styrde över ett imperium som mer än gärna koloniserade och tog kontroll över stora delar av världen. Ett par gånger påpekas detta genom skådespelaren Adeel Akhtar – som får spela något så spännande som en kuli som skamset får sova på golvet och lyfta väskor.

Pratglad försäljare

Huvudpersonen Abdul Karim som blir en mentor och god vän till drottningen, framställs ofta naiv och påfrestande pratglad. Trots att Victoria bedömer honom som både intelligent och ärlig, så får vi i publiken aldrig riktigt se prov på detta. Abdul framstår som en jobbig gatuförsäljare som till varje pris måste prata in sig.

Det här ganska slapphänta sättet att porträttera filmens karaktärer går så långt att Frears inte verkar ha större problem att ge en helt galet överdriven version av Skottands befolkning. När Dench och hennes entourage drar upp till slottet Balmoral, är det första vi möts av en totalt försupen herre som spelar säckpipa och en annan som dansar likt en besatt.

Bara för att en film utspelar sig i en period där rasism och fördomar är normen, betyder inte att attityden och porträtten måste krypa in på dessa obehagliga spår.

Alldeles för förutsägbart och bekant

Annars är det mesta ganska förutsägbart, de dramatiska vändningarna och den som alltid stela brittiska humorn kan ses på flera mils avstånd. Allting är precis på kanten till sliskigt inställsamt. Kostymer och foto är helt fantastiska – som alltid när britterna vill slå på stort.

Vad som gör Victoria & Abdul värd att faktiskt ta en titt på är självfallet Dame Judi Dench. Trots att hon flera gånger har gjort denna livströtta och syrliga monark, så är pondusen och rutinen helt makalös att beskåda. Dench pressar in humor, drama och enorm precision i sitt porträtt. Och tillskillnad mot Meryl Streep så känns framförandet aldrig hungrande efter uppmärksamhet.

Så trots det obehagliga synsättet på personer utanför den västerländska kulturen, en speltid som är alldeles för lång och ett nästan alltid förutsägbart manus, så är Judi Dench och hennes fantastiska porträtt tillräckligt för att faktiskt motivera till ett biobesök.

Betyg 5/10

American Assassin Recension

Publicerad den 13 september, 2017 av bosstime55

En överdådig, cynisk och grym skräpfilm som tar sig själv på så stort allvar att det hela förvandlas till en av årets mest ofrivilligt komiska filmer.

Michael Keaton har stått för ett närmast historiskt uppswing med Birdman, Spotlight och nu senast den eminenta Spider-Man: Homecoming. Men inte ens Keaton med sin starka närvaro och intensitet kan rädda detta vedervärdiga spektakel.

American Assassin vill vara hård, rå och grym på alla sätt och vis. I ganska obehaglig start så sätts tonen an med våldsam brutalitet.

Säkerligen hade detta kunnat kännas emotionellt drabbande, det vill säga om regissören Michael Cuesta hade haft hjärta eller intresse för att berätta en film som tar sin plats mot den dagsaktuella bakgrunden av terrorism och dess martyrer.

Amerikanska martyrer

Den infallsvinkeln finns dock inte, istället läggs all energi på ett obehagligt uppvisande av chauvinistiska muskler, där islamofobi och rasism får stå som färdriktning. På något sjukt Clint Eastwood manér presenteras filmens huvudpersoner som amerikanska supersoldater som är villiga att offra allt för landets säkerhet.

Genom hela filmen visar man upp terrorismens martyrer i ett typiskt Hollywoodporträtt, men på andra sidan står Keatons skogstokiga militärtränare och förespråkar både självmord och fanatism för USAs bästa. Jag skulle nästan kunna kategorisera filmen som ett skillingtryck för den obehagliga högerrörelsen som vi ser svepa över USA idag. Vince Flynn som skrivit boken som filmen bygger på har tidigare jobbat med 24 och samma långsökta och provocerande vändningar finns självklart att hitta även här.

Katastrofalt skådespel

Så med den utgångspunkten kanske man inte skall förvänta sig särskilt mycket. Tyvärr blir allt bara sämre efter det här. Dylan O’Brien och Taylor Kitsch är så pass uttryckslösa att jag inte ens kan se skillnad mellan dem – ungefär som två vägskyltar som bara står och glor. Michael Keaton har som alltid en hyfsad lägsta nivå, men detta påminner om den tiden då han skamset fick stå och göra skräp som skräckfilmen White Noise. Storyn är rörig och helt utan någon typ av grundläggande logik. Jag misstänker att både rymdvarelser och Big Foot väntar runt hörnet om filmen getts mer speltid.

Tillslut börjar jag nästan skratta, allt som slängs upp på duken är så dumt och krystat att jag måste klassa hela kalabaliken som ett skämt. Man stjäl allt i sin sikt, likt en bunt pirater som rövar och stökar. Bourne-serien, 24 (såklart), James Bond… Ja, allt mellan himmel och jord placeras mitt ibland motbjudande cynism. Dessutom är man självupptagen av att visa upp sin egna ’’genialitet’’ över att ha lyckats pricka in ett par känsliga ämnen som man kan misshandla och förnedra.

Seagal är föredömlig i jämförelse

Den enorma skojaren Steven Seagal har gjort häftigare och mer medryckande filmer än det här, dessutom med bättre action och skådespel. American Assassin frossar i allt som kan tänkas ha med dålig actionfilm att göra, där man utan problem kan förnedra kvinnor, strunta i god smak och ha specialeffekter som är så undermåliga att de får King Kong från 1933 att framstå som toppmodern.

I sina bästa fall är American Assassin som de där riktigt hemska provspelningarna för makalöst dåliga program som Idol och Bonde Söker Fru, det vill säga; pinsamma, tragiska, skamliga och helt utan underhållningsvärde för den som inte älskar att vältra sig i skadeglädje.

Betyg 1/10

Tiger Film

Est. 2015

Kategoriarkiv: Filmrecension

Loving Vincent Recension

Blade Runner 2049 Recension

Pearl Jam Let’s Play Two Recension

Guardians Of The Galaxy Vol.2 Blu Ray (2K) Recension

Batman And Harley Quinn Blu Ray Recension

Mother Recension

The Nile Hilton Incident Recension

Kingsman: The Golden Circle Recension

Victoria & Abdul Recension

American Assassin Recension