Etikettarkiv: 2/10

Annihilation Recension  

Publicerad den av
008

Images copyright and courtesy of Paramount Pictures 2018

Summering: Det var dåraktigt att tro att Alex Garland – efter den unisont hyllade Ex Machina, skulle rätta till sina flagranta fel som regissör. Första akten av Annihilation är en krampaktigt pinsam uppvisning i dålig kemi mellan skådepelare och slutet är en fars. Som grädde på moset får vi en helt hopplös Natalie Portman.  

Och i den sista skälvande minuten anländer Netflix som riddaren i skinande rustning och tar sig an ett projekt som har det kämpigt på amerikanska biografer. Ex Machina regisserad av Alex Garland och med vår svenska ’’superstjärna’’ Alicia Vikander, blev en oväntad triumf hos kritiker och avslutade med att vinna en – oförtjänt, Oscar för bästa specialeffekter. Personligen var jag inte lika imponerad av en som alltid tråkig Vikander och ett mediokert manus.

Ex Machina hade trots sina kalla och distanserade karaktär, ett grundläggande konceptuellt skelett som i alla fall skänkte den en någotsånär identifierbar profil. Denna gången kvarstår kyligheten men resten är ett uselt potpurri av Denis Villeneuves Arrival och Netflix egen succéserie Stranger Things. 

006

Känslokall och dödstråkig 

Att det råder brist på uppfinningsrikedom i Annihilation råder det inget tvivel om, hälften av filmen är närmast identisk med Andrej Tarkovskij Stalker. Det svåra och drömlika ryska existensdramat är dock överlägsen den här söliga och energilösa säcken med potatis. Garland har under hela sina karriär dragits med en kreativ högdragenhet som ständigt sänkt alla sorters material. Hans adaption av Kazuo Ishiguros Never Let Me Go var torftig och lämnade inget som helst bestående intryck. Novellen är tystlåten men inte känslomässigt steril och Sunshine vill jag inte ens gå in på med risk för överdriven negativitet.

Från början tillslut så är Annihilation stötande reserverad och iskall. Tillslut handlar det inte om försiktighet utan rena rama utfrysningen. I en produktion som värderar känslomässigt engagemang lika mycket som diktaturer värderar allas lika värde, så är det – minst sagt, konstigt att man valt Natalie Portman i huvudrollen. Portman är och förblir ett obegripligt fenomen, hennes begränsade och förutsägbara skådespel var uttjatat redan i henens prisbelönta roll i Black Swan. 

0011

Krokodiltårar 

Den här gången så är Portman inte bara ointressant, hon är lika tjatig och förutsägbar som när Rolling Stones drar fram Satisfaction på sina konserter och Mick Jagger försöker få det att verka som att det fortfarande är 60-tal. Här får vi hela Portman-paketet med all inclusive, där sömnighet, tristess och krokodiltårar slängs in på köpet – gratulerar… Portman är uttömd, uttråkad och närmast nonchalant.

Jag hade starka invändningar mot Vikanders agerande i Ex Machina. Det uddlösa skådespelet som halvt-mänsklig robot är ljusår bättre än att behöva se Portman göra narr av både sig själv och betydligt mer begåvade aktörer som Tessa Thompson och Oscar Isaac. Just dessa namn gör situationen bara värre, vilken annan aktör som helst i denna ensemble hade gjort sig bättre som huvudrollsinnehavare. Just nu rasar en mindre debatt kring varför Portman ens är rollbesatt då den litterära förlagan är av helt annan etnicitet. Och inte ens med den rasistiska uppförsbacken kan Portman leverera. Jennifer Jason Leigh, som alltid varit lite av en undangömd juvel, har efter sin Oscarsnominerade insats i Quentin Tarantinos The Hateful Eight lyckats med konststycket att fördärva sin egen skådespelarförmåga.

0022

Sloooooooooow

Jag har aldrig sett en aktör leverera repliker så långsamt som Jason Leigh gör här, när hon och Portman skall agera mot varandra tror jag till en början att Netflix applikationen har hakat upp sig och buffrar, vid den tiden att dialogutbytet är klart så har hela publiken hunnit fira multipla födelsedagar. Behöver att nämna att kemin mellan skådespelarna är obefintlig ?

Av alla personer filmen har till sitt förfogande har man alltså beslutat att välja de absolut sämst lämpade för jobbet. Garland säger själv att han inte läst boken mer än en gång, utan har gjort det hela med frihand. Hela den slapphänta inställningen genomsyrar filmen.

Det som skall framstå intellektuellt djupt blir till ett påtänt svamlande som aldrig vill ta slut. Specialeffekterna är under all kritik och slutet är en travesti.

Netflix kan inte fortsätta med filosofin att mer är bättre. Ett varumärke måste skötas, hela streamingjätten blir för varje misslyckad distribution till ett avlopp där man tömmer skräp ingen annan vill röra vid. När reality-shower som Nailed It och Mary Portas Secret Shopper är bättre alternativ än en fullspäckad Hollywood produktion vet man att något måste förändras och det snart….

Betyg 2/10  

 

Jessica Jones Säsong 2 Recension 

Publicerad den av
sei_4103671

Images copyright and courtesy of Netflix and Marvel 2018

Summering: Predikamentet fortsätter, efter ett litet uppswing med The Punisher, är Marvel TV tillbaka nere på botten och plågar tittaren genom tretton undermåliga avsnitt. 

Lystring ! Marvel TV är inte Marvel Studios, jag repeterar; Marvel TV är inte det bolaget som just tagit hela världen med storm med den helt fantastiska Black Panther. Det är inte ett kvalitetsmärke som Marvel Studios, de har lika mycket gemensamt som en Nissan Micra och deras toppmodell GT-R. Jag tänker inte vara en trasig vinylskiva, skillnaden mellan de här två divisionerna blir bara tydligare.

Jessica Jones slog aldrig rot hos mig själv, men serien fick i alla fall bra mottagande av både kritiker och tittare. Men sedan kom The Defenders, en serie som byggde på den allmänna hybris kring att stormöten med flertalet superhjältar automatiskt innebär att  spelets regler är förändrade till det bättre. The Defenders är och förblir ett spark på smalbenet, med tanke på att Netflix/Marvel hade hela två år på sig att förbereda och grunda inför sammankomsten, så blev slutresultatet en skabbig och kortfattad soppa. The Punisher som följde var i alla fall perfekt för det episodiska formatet. Vad som framförallt får Frank Castles hämndsaga att fungera är att källmaterialet inte utgår från ett behov av superkrafter.

violet_211_unit_01568r

No Money Down 

Jessica Jones är inte heller den sortens adaption som behöver särksilt stora  resurser för att förverkligas, men till och med de väldigt enkla scenerna som behöver uppbackning av digitala specialeffekter är som hämtade ur The Benny Hill Show. I synnerhet är en sektion ut första avsnittet som skuret ur en stor kalkon.

Och om det brister i det tekniska så är det ingeting i jämförelse med det narrativa, eller rättare sagt bristen på narrativ. Där man på bio sakteliga och systematiskt byggt upp ett helt universum som på nyanserat och smidiga sätt kan utveckla personer och händelser, så verkar TV-serierna vara helt omedvetna inför det faktum att man nu har fler bollar i luften. I säsong 2 har man löst detta genom att helt och hållet ignorera faktum som att hela New York varit nära på att rämna, att det finns odödliga ninjor eller att Jones ens har träffat Danny Rand eller Matt Murdock.

Netflix varit generösa nog att göra en sammanställning av den föregående säsongen. Det är en snygg och välgjord vinjett där jag kallt räknar med att den påminnelsen skall räcka för att erinra mig essensen av säsong 1. Efter det så gör man motsatsen och ignorerar det viktigaste säsong 1 hade att ge och gräver sig istället ned i helt banala sidospår som får publikens ögonlock att bli tunga.

jessica-jones-season-2-image-3

Irrelevant tjafs 

Allt det som tidigare var irrelevant blir nu centralt. Fokus läggs på karaktärer vars resa egentligen är avslutade. Man krystar och vrider runt allt tills det blir ett helt motbjudande obegripligt paket. De gångarna man har chansen att uppnå något som helst vettigt tempo – som ligger över ett hjärtslag i timmen, så slänger man in en stoppkloss av betong som får allt att krascha in i väggen.

Det råder total brist på idéer eller nyheter, det är som att titta på färg som torkar på väggen. I och med att flera Netflix serier nuförtiden har vågat bryta upp sitt format – genom att inte vara bundna till tretton avsnitt, så hade man kunnat klara sig ur den här katastrofen genom att minska ned på speltiden. Självfallet så är inte det ett alternativ, samtliga tretton avsnitt är så långa och utdragna som det går. Innan det ens nått halvvägs så inser jag att jag måste lägga mig ned för att orka med resten.

sjczisw8ro7lhw8tkptubgmjrby

Trinity

Carrie-Anne Moss är egentligen den enda anledning till att det inte blir ett bottenbetyg. Hennes iskalla jurist Jeri Hogarth får i alla fall något att göra. Huvudrollsinnehavaren Krysten Ritter är uttråkad och utan passion – inte så konstigt då manuset är så knapphändigt och Janet McTeer skall vi inte ens tala om…

Jessica Jones andra säsong är en katastrof, en tråkig, uppblåst och utdragen plåga. Det här är över tio timmar som jag aldrig kan få tillbaka.

Betyg 2/10         

12 Strong Recension 

Publicerad den av
0021

Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Ännu en substanslös skräpfilm i den oskiljaktiga genren av krigsfilmer i mellanöstern. I sina värsta stunder osar 12 Strong av obehaglig chauvinism. Slutligen så serveras publiken en helt katastrofal final som hör till de mest obegripliga och överskådliga jag sett på ett bra tag. 

Peter Berg och framförallt Clint Eastwood gjorde för ett par år sedan två filmer som i det närmsta är enäggstvillingar som separerats vid födseln. Lone Survivor och American Sniper är båda två ointressanta, färglösa och enkla att glömma så fort de tagit slut. Bergs film är något mindre befriad från flaggviftande och gömda politiska värderingar, men båda två kan ses som ett lika stort fjäskande för amerikanska armén som Tony Scotts Top Gun. 

Krigsfilmer brukar ofta bli antingen fantastiska eller rent anskrämliga, att kategorisera dem är därefter inte särskilt svårt. De är som bäst då de manifesterar sig i filmer som The Hurt Locker eller nu senast Dunkirk av Christopher Nolan. Kathryn Bigelow utforskar det individuella psyket och drivkraften hos en människa som varje dag utsätter sig för livsfara i och med sitt jobb som bombtekniker. Dunkirk tar istället och väljer att inte sätta fokus på individen utan händelsen där man lyckades evakuera majoriteten av de brittiska trupperna från Frankrike. Och Nolan sätter som alltid sitt signum på filmen vilket betyder fantastiska bilder och nervkittlande puls.

Om vi sedan undersöker vad Clint Eastwood gör – förutom att tala med tomma stolar, så är det den värsta typen av amerikansk propaganda som förmodligen går varm i det nuvarande Vita Husets Blu Ray-spelare. Förutom att vara en sällsamt tråkig film så bejakar American Sniper saker som troféjakt där älgen nu blivit till människor i Irak eller Afghanistan.

011

’’War, what is it good for !?’’ 

12 Strong försöker inte ens anstränga sig med att framstå som nyanserad. Den liknas bäst med en reklamfilm för ett politiskt parti, det saknas bara en brinnande bil och en berättarröst för att kunna liknas med ’’den där’’ filmen från Sveriges ny arbetarparti. Chansen är nog stor att 12 Strong kommer att skickas ned till amerikanska trupper som ansträngt måste berömma filmen som en ren artighetsgest.

Och sett som rekryteringsmaterial så kunde man inte ha gjort en sämre film. Det spelar ingen roll om det är talibaner, krigsherrar eller amerikanska specialtrupper, samtliga är  utan djup eller dimensioner. Huvudpersonerna är i bästa fall oskiljaktiga hopkok mellan Sylvester Stallones John Rambo och John Matrix från Commando. De resterande personerna kan enkelt bara beskrivas som pappskallar som är fyllda med testosteron. Vad som gör de här männen till moraliska klippor i stormen av terrorism och religös indoktrinering är omöjligt att förstå. Bilden av soldaternas vardag är minst sagt bisarr för att beskriva det enkelt. Fruarna är fotomodeller som nickar instämmande åt sina makars patriotism och hjältemod.

010

’’Let off some steam Bruckheimer’’ 

När ’’krasch, bang och boom’’ – producenten Jerry Bruckheimer är involverad så vet man att explosioner och en onödig mängd action kommer att landa som ett brev på posten. Att Will Smith och Martin Lawrence springer runt som övertända tonåringar på en paintballbana i Bad Boys är en sak, men i i en film som skall vara baserade på verkliga händelser så blir trovärdigheten så pass låg att det inte blir annat än patetiskt. ’’Oviktiga’’ detaljer som ballistik eller eventuellt skydd från vinande kulor verkar inte besvära Chris Hemsworth och hans mannar. De verkar vara släkt med Stålmannen och står emot alltifrån grovkalibriga kulor och gigantiska explosioner. Om amerikanska trupper är såhär stryktåliga så borde man utan problem kunna erövra världen på ett fåtal veckor.

Bruckheimer brukar inte snåla när det kommer till att slösa pengar på ”fantastiska” fascinationer som explosioner och ännu mer explosioner. Men här så verkar budgeten ha försvunnit, 12 Strong är lika tjatig som en papegoja. Filmen använder snarlika kameravinklar för varje scen och det är svårt att skilja på olika platser eller vad som faktiskt sker.

013

 ’’I eat green berets for breakfast’’ – John Matrix 

En tredjedel av filmen verkar ha spelats in och sedan har man återanvänt de scener man har för att slutföra filmen, man klistrar och klipper för att fylla ut speltiden. Bästa exemplet på denna förvirring blir i en komplett befängd final som snabbt blir helt obegriplig. Det kastas in hästar, kulsprutor och missiler. Allting förvandlas till ett skruvat virrvarr av genrens sämsta klichéer. Till och med ljudet är under all kritik, samtliga bössor låter som burken med tryckluft man kan köpa i en välsorterad järnhandel.

Varför Chris Hemsworth, Michael Peña och Michael Shannon skrivit på för det här, undrar de nog själva. Hemsworth är oinspirerad och trött, Peña får inte skina i någon välbehövlig komik. Bara det faktum att Michael Shannon bokstavligen spenderar stora delar av filmen på rygg och halvsovande borde räcka som en målande beskrivning om det såsiga skådespelet. De är bara Navid Negahban som tillför något av värde till ensemblen, en någorlunda intressant karaktär som inte känns som en pappfigur.

005

’’You set us up ! It’s all bull”#”# all of it’’ – Dutch 

För ett par veckor sedan stod det klart att den beryktade filmatiseringen av succéspelet Call Of Duty – mot alla förmodan, fortfarande är under utveckling. Hur det än går med den saken återstår att se, men om det inte skulle bli av så har vi här en perfekt ställföreträdare. Det är samma usla karaktärer, bedrövliga patriotism och hjärndöda berättelse. Skillnaden mellan spel och verklighet är i det här fallet väldigt svåra att se skillnad på då trovärdigheten är i botten.

Betyg 2/10 

 

Game Night Recension 

Publicerad den av
0021

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Summering: En krass och oupphörlig ström av grova skämt och barnsliga personer. Game Night är vaccinerad mot allt form av humor och bör därefter undvikas. 

Spelkvällar – där vi samlas kring traditonella brädspel, har blivit allt mer populära. På senare tid har flera fantastiska bordsspel uppfunnits och levat upp en för många bortglömd hobbysyssla, exempel som Star Wars Armada och Marvel Legendary är fantastiska spel i denna tysta revolution.

Egentligen finns det ingen anledning till att koncentrera – filmen, Game Night kring just en spelkväll med vänner, konceptet och möjligheterna till referenser är begränsade och snart blir det klart att filmen lika gärna kunde ha döpts till hemmakväll eller fredagsmys.

Game Night är förväxlings-komik där samtliga karaktärer är dumma som spån och missförstår det mest uppenbara. Ibland kan man se spår av Shane Blacks Kiss Kiss Bang Bang, en – tråkigt nog, bortglömd juvel inom actionkomedi genren.
Blacks film är en fartfylld och rolig historia som utforskar och driver med allt som har med Hollywood att göra. I Game Night hägrar enbart stunderna av actionkomedi, tillslut inser jag att hägringarna bara är hallucinationer. Game Night utvecklas snabbt till en stelbent och uttråkad historia som bara koncentrerar sig på att tramsa bort den lilla potential som finns.

Den ”dynamiska” duon som består av Jason Bateman och Rachel McAdams, går ihop lika väl som hund och katt. Ingen av dem lyckas skapa kemi eller någon som helst – livsviktig, svada där de levererar minnesvärda replikskiften. Båda två ser plågade ut och verkar desperat vilja att inspelningen av filmen skall ta slut. Det ser inte mycket bättre ut i birollerna, Jesse Plemons från Breaking Bad får återigen spela en tragisk gestalt som uttrycker lika mycket som en vägg gjord utav av sten. Michael C. Hall och Danny Huston medverkar så pass hastigt att man kan missa dem vid minsta blinkning. Skämten återanvänds hela tiden och blir tillslut provocerande repetitiva, då de är inte ens roliga den första gången och är det inte mycket bättre den tredje gången.

Och då man inte kan skapa skrattsalvor genom träffsäkert skådespel eller komisk dialog så tar man ett par spadtag av 2000-talets mest hopplösa stapelvaror inom genren – grovt språk och eviga sexskämt. Dessa typer av inslag kan fungera, men i en redan dålig film så blir det bara tröttsamma. Utöver det så förekommer rent morbid humor som bara känns smaklös, chockvärdet är dessutom väldigt lågt och det osar av brist på fantasi. När chockmomenten är slut så sätter man på farthållaren och håller färdriktningen mot total undergång.

Hela Game Night kantas av olika populärkulturella referenser, det går inte mer än ett par sekunder innan man häver ur sig namn och titlar. Till en början är referenserna härliga, mot slutet känns det som om det skett en tvångsinmatning.

Sedan slängs det in urusla biljakter, skottlossningar och annan komplett menlös utfyllnad. Det är bara Kyle Chandler som verkar tycka att det är någorlunda kul att medverka, Chandler gör filmens enda underhållande prestation och balanserar galenskap med någon sorts emotionell motvikt.

Game Night är en sunkigt snuskig historia som aldrig ger utdelning. Det är nog bättre att leta reda på sitt avlagda UNO och i ensamhet insupa en alkoholfri öl än att utstå detta.

Betyg 2/10 

Molly’s Game Recension 

Publicerad den av
010

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

140 minuter av självömkan och excesser i hasardspel, knark och glorifiering av samhällets mest imbecilla.  

Aaron Sorkin är en av vår tids mest inflytelserika manusförfattare. När Sorkin står som avsändare får ett manus så vet man att det väntar besinningslöst rapp dialog och en story som har stark bäring i det nuvarande samhället. The Social Network blev en kultklassiker genom sitt manus och fantastiska tempo, det är en av David Finchers största stunder och tillsammans med Sorkin så gjorde de båda film som utan tvekan förtjänar att bära tituleringen mästerverk.

The Social Network ledde till Sorkins första Oscar för bästa manus, jag minns de hoppfulla förväntningarna på vad tacktalet skulle innehålla. Det visade sig vara ett erbarmligt skräptal som knappt gick att urskilja från det sedvanliga struntpratet som vi bombarderas med varje år i slutet av februari eller början av mars. Luften verkade ha gått ur Sorkin och mycket av hans följande projekt blev ointressanta. TV-serien The Newsroom var tänkt att bli ett flaggskepp för HBO, den tog slut efter tre säsonger och har nu försvunnit som Coca Cola uppföljaren New Coke. Sedan anförtroddes Sorkin med att adaptera Walter Isacssons bok om Apple-grundaren Steve Jobs. Det kändes som ett självklart val, men det var också lite typsikt att Sorkin ännu en gång försökte sig på att upprepa framgångarna från The Social Network, inte helt olikt hur Martin Scorsese mer eller mindre kopierade sin Goodfellas då han gjorde Casino.

Steve Jobs är en beklaglig film som hör hemma på någon riktigt obskyr och desperat TV-kanal. Michael Fassbender känns felplacerad och inte ens dialogen bjöd på några klassiska replikskiften.

0013

Roll Of The Dice 

Nu tar Sorkin och debuterar som regissör och inkonsekvensen från hans senaste projekt fortsätter att spöka här. I en tempofylld och stöddig start ser det visserligen ut som om Sorkin bara vill ha lite roligt, det är cyniskt och fyllt med svordomar som avfyras i rasande fart. Jessica Chastain inspirerar för första gången till mer än en gäspning och de förfärliga mansgrisarna som utgör de flesta manliga karaktärer känns som perfekta antagonister i en post #metoo – värld. Det ser ut att bli 140 minuter av intellektuell och skarpsinnig underhållning, varken mer eller mindre. Men på vägen tappar Sorkin greppet och koncentrerar sig mest på att få oss i publiken att sympatisera med dekadenta snorungar som nonchalerar samhället.

Huvudpersonen Molly Bloom porträtteras som ett offer, en klipsk kvinna som enbart tjänar pengar genom att vara lite smartare än konkurrensen. Sorkin verkar nästa beundra det överflöd av knark och pengar som forsar in. Det är provocerade att Sorkin väljer att sätta Bloom i ett ljus som får henne att verka som en god entreprenör som bär med sig något snedvridet rättspatos. Dallas Buyers Club visade upp en person som verkade utanför lagen, men det i en verksamhet som i flera fall hjälpte människor som led av AIDS. Molly Bloom arrangerar hasardspels kvällar med kändisar som dricker vodka och sprit för tusentals dollar. Det finns inget ädelt eller ridderligt över den här verksamheten överhuvudtaget.

Jag sätter då mitt hopp till att Sorkin vill överösa oss med excesser av knark, sex och sedan konsekvenserna som följer av denna destruktiva livsstil. Det sker aldrig…

0051

’’Let the games begin…’’ 

Blooms drogmissbruk framställs som en halsbränna, hela argumentet blir att hennes aktiviteter inte är i paritet med grövre kriminalitet. Det är som att försöka rättfärdiga sin egen fortkörning enbart för att en racerförare utsätter sig för ännu högre hastigheter på en racingbana.

Hela samlingen av karaktärer sträcker sig från monster till själviska svin som negligerar familj och lagen för att sko sig själva. Sättet Sorkin försöker försköna och glorifiera olika sätt att trampa på samhället är plågsamt. Han blir som en skrikig försvarsadvokat.

Kevin Costners fadersgestalt är lika lätt att finna tycke för som den groteske Ramsay Bolton från Game Of Thrones. Idris Elba går på sparlåga och hans karaktär är en ynkrygg, Elba får snart börja se sin hårt vunna karriär isärplockade av skräpfilmer som The Dark Tower, The Mountain Between Us och nu detta. Chastain är betydligt bättre än i någon av sina tidigare filmer, men karaktären är ytlig och desillusionerad samt en girig karriärist som huvudsakligen ägnar sin tid åt att tycka synd om sig själv, trots att hon växt upp med silverskeden i munnen.

009

House Of Cards 

Så när två timmars dekadens och tveksam moral går mot sitt slut så bestämmer sig Sorkin för att slänga in lite pekoral i form av blödiga och komplett banala vändningar. En film som fullkomligt drypt av överflöd och cynism blir i de sista skälvande tjugo minutrarna till sockersöt pekoral där  syndare är ursäktade så länge man kan gråta en skvätt och erkänna ett eller annat fel i sin egen  person.

Vidare så irrar hela filmen bort sig i onödigt komplexa och innehållslösa scener där poker skall förklaras ingående. Jag har personligen noll koll på hur spelets olika kortkombinationer fungerar och att behöva blir överöst av text, bild i bild och andra helt obegripliga förstoringar kring pokers olika funktioner blir tillslut som att försöka förstå den svenske kocken från mupparna.

Molly’s Game hade varit fullt duglig som en modern historia om en persons uppgång och fall, det är en tidlös berättelse som alltid kan adapteras. Tyvärr så verkar Sorkin inte nöja sig med det utan kör fast i den här glorifieringen av kriminella.

Jag känner mig till slut rasande över att Sorkin förförts av allt som han själv har attackerat i sina tidigare verk. Om vi ser till hans porträtt av både Mark Zuckerberg och Steve Jobs så är dessa två herrar betydligt mer illasinnade och kolsvarta än en person som samlar gangsters och spelmissbrukare i en lyxsvit på hotelkedjan Four Seasons. Det är helt enkelt skrattretande idiotiskt…

Betyg 2/10 

Downsizing Recension 

Publicerad den av
0012

All images courtesy and copyright of Paramount Pictures 2018

Vad som börjar som en finurlig och festlig premiss utvecklas till ett haveri som pågår i minst en timme för mycket. Dessutom får vi bevittna ett stereotypt porträtt som är så dåligt att jag avväger att täcka för öron och ögon.   

Alexander Paynes största styrka som regissör är då han lyckas svepa med publiken i personliga resor som oftast slutar i både tårar och leenden. About Schmidt, Sideways och senast Nebraska, är alla helt suveräna i att fånga karaktärer och deras – ibland, udda målsättningar. Mot slutet blir det ofta tal om ganska omvälvande förändringar för dessa människor. Payne har också en ständigt närvarande värme i sina filmer och en helt suverän känsla att avsluta på bästa sätt.

När Payne nu helt och hållet överger de här mer jordnära berättelserna så tar han också bort sina mest effektiva verktyg. Downsizing börjar som en lite småkul och galen bagatell som sedan sjunker ihop till ett rostig skrothög, där alla tidigare förhoppningar om en duglig film mosas.

downsizing

”From Small Things (Big Things One Day Come)… Not” 

Premissen är precis lika galen som Spike Jonze filmerna Her och I Huvudet På John Malkovich, för Jonze passar dessa helt tokiga filmer bra för hans lite excentriska och skruvade sätt att regissera film. Man köper konceptet, även om det som skriven synopsis kan låta som komplett skräp. Alexander Payne verkar inte lika bekväm med en så här tossig berättelse, inledningen är som bäst då det komplett absurda får blomma ut på alla möjliga bångstyriga vis. Kristen Wiig och Matt Damon har båda två en bra kemi, det  lovar någonting riktigt spännande då berättelsen skall gå in i sin andra akt. Payne får också in en hel del slående kommentarer kring vårt nutida samhälle – ekonomiskt och socialt.

Allt verkar gå mot en godkänd arbetsseger, men så fort filmen når halvvägs så går det från gemytligt och småroligt till ren smörja.

null

No Reason To Believe 

De galna små utspelen och den hysteriskt tokiga dialogen börjar allt mer bytas ut mot någon tråkig frågeställning om existentialism. Matt Damon blir också den enda aktören som anstränger sig för att hålla flaggan ovanför marknivå. Christoph Waltz fortsätter att förstöra sitt – redan, helt urvattnade varumärke. Waltz är – som vanligt, fånig och helt utan någon drivkraft, efter två Oscarsstatyetter och multipla roller i storfilmer – de flesta usla, så känns den tidigare lysande aktören som en bluff i klass med Växjö oljan.

Men Waltz behöver inte skämmas på något vis, Hong Chau får göra en roll som på mils avstånd stinker av rasism och dåligt författarskap. Chaus överdrivet energiska och pladdrande biroll blir tillslut så pass påfrestande för det personliga psyket att jag nästan skriker av lycka då hon faktiskt håller tyst. Det en en hemsk stereotyp som eldar på nidbilden kring att asiatiska kvinnor är hysteriska pratkvarnar som går på som en utombordare.

Varför Alexander Payne – som nästan alltid har kunnat leverera mångfacetterade porträtt av alla sorters människor, nu helt plötsligt börjar greppa efter stereotyper känns helt förbluffande. Vår egen Rolf Lassgård lyckas höja nivån marginellt då han medverkar, trots att han fått en otrolig tråkig karaktär att ge liv åt.

downsizing-matt-damon-paramount

Cut You Down

Berättelsen hade också gjort sig bättre i ett kortare och (ironiskt nog) lite mindre format. Downsizing är minst en timme för lång och den positiva energi som byggs upp i första akten krymps ned bortom atomnivå redan innan första akten är färdig.

Efter ett tag blir det inte bara tråkigt, det blir – tillslut, smärtsamt att sitta igenom en rad katastrofala scener som är utan någon som helst funktion. Slutet är svårt att beskriva i någotsånär anständiga formuleringar, finalen borde ha mottagit en dödlig dos gift av valfri sort för att bespara publiken och Alexander Payne från sin pinsamma uselhet.

Premissen bort, de flesta karaktärerna är irriterande och speltiden skulle inte ens kunna motiveras om Downsizing var den sista filmen på jorden.

Betyg 2/10 

The Greatest Showman Recension 

Publicerad den av
0021

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

En enorm och pompös nyårskalkon kommer lastat lagom till årsslutet. Lägg sedan till gräslig musik och ett helt värdelöst manus så är det bara att bevittna ett av årets största magplask.  

Vad är en nyårsafton utan en kalkon ? Om någon nu är inne på det mer vegetariska spåret och inte vill förlika sig med att frånta ett av dessa djur livet så har regissören Michael Gracey hittat ett perfekt alternativ. The Greatest Showman är som en enda lång usel Idol-audition där man bara kan stirra på förskräckelsen med ren och skär förskräckelse.

Att kalla The Greatest Showman för en friåkare som försöker kapitalisera på La La Lands enorma framgångar kan tyckas vara ett slag under bältet, men filmen visar ingen större reservation över att framstå som en fantasilös fuskare. På filmens affisch har man med en enorm rubrik marknadsfört sig på det fantastiska faktumet att man lyckats roffa åt sig La La Lands textförfattare, dock utan att ens nämna Justin Paul och Benj Pasek vid namn.

019

The Pretender 

Med all respekt till både Paul och Pasek så är denna marknadsföring i klass med stoltsera med att man har anlitat ett par korrekturläsare som stod bakom den engelska textremsan till Gudfadern eller Casablanca. Hur fantastisk La La Land än må vara så är väl inte texterna om nysningar och dopp i Seine det som gör den numera klassiska filmen så magisk ?

Hursomhelst så går The Greatest Showman in med intentionerna att göra något mer storslaget än de koncentrerade sekvenserna av musikal vi fick se i Damien Chazelles film. Som en skeptiker till hela genren så behövs i alla fall ett bra manus med starka karaktärer och självfallet bra musik, det finns inte att hitta här. Den livsviktiga musiken är någon sorts brölande och diskant betonad tortyr.

Sånginsatserna är alla svulstiga och löjliga, de aktörer som verkar kämpa med sångrösten får starkt understöd av en ljudmix som klyver hjärnhalvorna i flertalet delar. Allt låter som en vedervärdig pajas-remix av den sämsta av Rihanna låtar.

015

Monkey Wrench

På tal om den världskända sångerskan så påminner flera nummer om den där skandalöst usla scenen i Valerian And The City Of A Thousand Planets där Rihanna utför någon form av sjuk striptease ute i kosmos.

Koreografin är som någon förskräcklig Broadway uppsättning utan varken vett eller kunskap för snygg koordination. Michelle Williams och Zac Efron ränner runt som om de leker hoppa hage, de mesta ser ut som en dålig generalrepetition där samtliga deltagare sömndrucket verkar utföra sin danssteg.

It Must Be Hell 

Pompöst och idiotiskt beskriver resten av händelseförloppet väldigt väl, det är precis lika överdådigt och fyllt med horribel hybris som Baz Luhrmanns sämsta stunder i The Great Gatsby och Australia, färgpaletten är som något hysteriskt collage av fula vattenfärger. Släng sedan in specialeffekter som övertygar lika mycket som Leif Östlings kommande skattedeklaration så har vi ett visuellt spektakel som i bästa fall kommer få publiken att hånskratta.

Karaktärsutveckling är inte heller på den här tapeten. De gånger karaktärerna skall avancera emotionellt eller moraliskt så löser man det med så tafatta berättarknep att man bara kan sitta stum av chock. Samtliga karaktärer är likbleka pappersfigurer som besitter lika mycket relevans som Kid Rocks nästa singel.

Filmen sägs vara baserad på verkliga händelser och även cirkusmagnatens P.T Barnum liv. Trovärdighetsfaktorn är väl i klass med de historiker som menar att familjen Flinta är en korrekt representation av stenåldern.

004

Monkey Men 

Trots en ensemble med stjärnor som Hugh Jackman, Michelle Williams och Zac Efron känns det helt befriat från att verka spektakulärt. Williams och Efron får sätta tänderna i det värdelösa manuset och slösar bort både publikens och sin egen tid. Vår egna Rebecca Ferguson – som vanligtvis brukar agera som ett sänke till det mesta hon medverkar i, kan här inte på något sätt beskyllas för att dra ned filmen. Jackmans energi är kanske det enda som håller The Greatest Showman ifrån att bli ett totalt nederlag med bottenbetyg,

I en av filmens mest ironiska dialogutbyten nämns det att ’’the show must go on…’’ Nej och åter nej svarar jag till det…

Betyg 2/10 

God’s Own Country Recension 

Publicerad den av
0015

All images copyright and courtesy of Nonstop Entertainment 2017

Istället för att trollbinda med spartanska men vackra landskap eller med en intim och sorgsen relation mellan två slitna själar så förvandlas God’s Own Country till en obönhörligt tråkig och emotionellt kaputt film. 

Det är en gammal klyscha, men att recensera en film som God’s Own Country är som att försöka gå över ett minfält. Genom att åta sig att skildra en homosexuell relation så sätter sig filmskaparna i en position där man som kritiker kan åtalas för både homofobi och fördomar vid minsta antydningen till kritik för själva filmen.

Vi har försökt hålla Tiger Film ifrån olika politiska ställningstagande, men i den här situationen klargör att vi att vi inte på hyser agg eller motvilja mot några sexuella relationer – homosexuella eller heterosexuella. Så med denna ’’bekännelse’’ så kan vi vända oss till det faktum att God’s Own Country är en oengagerande och trist film som ramas in av groteskt fula miljöer och ett provokativt tillvägagångssätt.

Francis Lee som långfilmsdebuterar har uttalat sig om hur han vill skildra en rå och verklighetstrogen relation, det är klassisk brittisk diskbänksrealismen som han åsyftar och detta kan vara otroligt effektivt i en såhär lågmäld historia. Att vi inte får bildsköna platser är en sak, men Lee tar den gråa realismen ett steg för långt.

0033

”I ain’t gonna work on Maggie’s farm no more”

I tron om att skapa en kompromisslös film så har Lee valt att göra allt så smutsigt och ogästvänligt som möjligt. Vi får närbilder på allt från toalettbesök, spyor och så mycket avföring att det snart känns som en provokation. Allting framställs i ett smutsigt och hemskt ljus, till och med berättande är askgrått.

Att göra en film om svåra situationer är fullt möjligt. Steve McQueen (regissören) genomförde det på ett fantastiskt sätt i sin starka men svårsmälta Shame. Trots att hela filmen centrerar kring ett allvarligt sexberoende så kopplar McQueen ett hårt grepp kring publiken genom otroligt starka skådespelarprestationer från Michael Fassbender och Carey Mulligan. Shame blev aldrig exploaterande eller sensationslysten, allt som fanns på plats var till för att berätta en oförglömlig historia.

God’s Own Country är i praktiken inte en film som behöver uppseendeväckande delar. Tvärtemot hade det varit vuxnare att skildra den här relationen på ett neutralt vis – som Todd Haynes i Carol, utan pretentiösa fäblesser för debatt. Lee verkar ha bestämt sig för att göra precis allting i filmen omöjligt att närma sig, det som kunde blivit en brittisk Brokeback Mountain blir istället osmakliga utsvävningar i smuts och allmän fascination för kroppsvätskor, det är som att bevittna David Cronenbergs mest makabra arbete.

0024

”Muck and mire” 

Man tappar helt och hållet bort sin berättelse i det här ständiga behovet att provocera. Jag ursäktar för språket, men jag har aldrig sett såhär mycket avföring och smuts i hela mitt liv, och då räknar jag med en allmän bajamaja i New York City. Det lilla skjulet i Motorsågsmassakern kan konkurrera med hotellkedjan Ritz i jämförelse med den här mardröms farmen, det får mig att tänka på de där riktigt förfärliga bilderna på vanskötsel av boskap.

Den enkla livsstilen och det manuella arbetet på gården kunde ha skildrats ganska finstämt, där man inte är i behov av våra moderna vanor och där människan är ett med naturen. Men Francis Lee verkar nästan ha en avsmak för öppna vidder och människor som inte velat anamma storstaden.

I den scen som skall presentera kompromisslös kärlek så rullar karaktärerna runt i smuts och gyttja, men känslomässigt är det dött och utan något större intresse. Allt ramas in av ett närgånget foto som blir påträngande utan att för den delen förmedla intimitet.

Comatose

Det hjälper inte heller att alla karaktärer är apatiska och enigmatiska. Josh O’Connor förmedlar ingen som helst empati.  Det finns ingen orsak till att en distanserad karaktär skall bli odräglig, genom ett bra berättande kan man få publiken med sig även i det svåraste av filmer. Men O’Connors karaktär förblir en egoist som ständigt går runt i någon slags självömkan.

Alec Secareanu som får utgöra den andra halvan av huvudrollsduon gör en klart mer tredimensionell karaktär, men den iskalla regin och vägran att låta publiken komma nära gör även denna person till en stor gåta.

Så vad vi har att göra är ett relationsdrama utan trovärdiga relationer eller bra dramatik. Speltiden som känns som två livstider fylls med ’’fantastiska’’ bilder på otroliga ting som hönor som går och förtär en snigel…

Isolering

Det finns bara två ynkliga scener som faktiskt degler lite emotionellt engagemang, men dessa är begravda under ett bokstavligt berg av skit och egoism. I en sekvens visas också ett intressant sidospår upp, för ett kort litet ögonblick så skildrar man isoleringen och de krossade drömmarna som behövts användas som betalning för att hålla familjen och verksamheten vid liv.

Att första scenen är en kräksekvens känns representativt för min egen reaktionen efter filmens slut.

Betyg 2/10  

An Inconvenient Sequel: Truth to Power Recension 

Publicerad den av
0013

All Images Copyright and courtesy of UIP 2017

Förutom ett par scener där Al Gore visar upp en stark empati och passion så är filmen nedkörd i en gyttja av tristess och menlöshet.

En av de värsta dokumentärerna någonsin har fått en uppföljare. Om filmen inte hade burit med sig sitt relevant budskap så hade man utan tvekan kunnat klassa detta som lika fantasilöst och moraliskt urholkat som nästa film av och med de kontroversiella bröderna Wayans.

Låt mig dock göra det väldigt tydligt, intentionen och meddelandet som den föredetta amerikanska vicepresident Al Gore vill framföra med sin Powerpoint presentation är ett bra sådant. De starka bilderna på smältande isar och förödande naturkatastrofer är – måhända, ett sätt att skaka oss ur vår egen apati där vi i västvärlden (speciellt Sverige) skojar friskt om global uppvärmning då vi nås av metervis utav snö.

0062

Shelter From The Storm 

Efter USAs reträtt från Parisavtalet borde An Inconvenient Sequel skapa mer flammig entusiasm för faktiskt förändring i världen. Men alla goda intentioner fastnar på ritbordet, hela utförandet är precis lika förkastligt som för tio år sedan.

Ett – bland många problem i An Inconvenient Truth, är presentationen, jag ägnade en hel artikel åt att starkt kritisera regissörens Davis Guggenheims skandalösa sätt att enbart filma ett föredrag och kalla det för dokumentär. Det fanns inget övergripande driv eller ens intresse, som kronan på verket lanserade man filmen som en kommersiell produkt där man begärde pengar utav publiken, detta för att se något som vi både nu då och nu kan läsa oss till på internet. En afton med nationalencyklopedin vågar jag påstå vara betydligt mer produktiv och intressant än att se Al Gores mekaniska presentation. Om An Inconvenient Truth hade fått ha premiär tio år tidigare hade relevansen utan tvekan varit större.

Denna gången har Guggenheim lämnat regin till Bonni Cohen och Jon Shenk. Och till en början blir jag en smula förvånad över att vi slipper se Gore sömnigt visa upp fula diagram, ett par otroliga naturbilder skapar en känsla av nöd som föregångaren inte hade. Sedan får vi en inblick i förarbetet till Gores presentationer där en intensiv stab förbereder varenda kommatecken.

0023

It’s a beautiful day… 

Det ser ljust ut, med prognos för få moln på himmelen. Men sedan så springer kalkonen rakt in på duken. Istället för en erbarmlig föreläsning så får vi istället ett montage av flera stycken. Och så är vi återigen placerade i en aula som är lika mörk som Lindsay Lohans chanser att vinna en Oscar. Al Gore går ut och sätter igång samma malande presentation som för min egen del skapar akut panik.

I ett av filmens få intressanta avsnitt får vi se Gore möta upp med New York guvernören Andrew Cuomo för att där diskutera problematiken i lobbygrupper som kämpar mot miljövänliga alternativ. Men istället för att sylvasst attackera detta gräsliga etablissemang som propagerar till att sätta upp diktatoriska lagar kring valet av grönenergi, så blir detta bara en bakgrund till ett trist ’’vad var det jag sade’’ scenario.

0072

Stormy May Day 

Sedan kan man ställa sig frågande till filmens objektivitet. I den delen där vi får följa förhandlingarna i Paris år 2015, så framställer filmen Gores inblandning till det som får vågskålen att tippa över och resultera i det globala samarbetet. Jag vill inte frånta Gore något för sina insatser i förhandlingarna, men att framställa situationen som ett Deus Ex Machina där Gore sveper in likt Gandalf i slaget of Helms Klyfta i Sagan Om De Två Tornen kommer nog få en stor del av publiken att höja på ögonbrynen.

En ljuspunkt är att Gore denna gång visar upp passion och en intensitet som aldrig fanns närvarande förra gången. Han bli genuint arg och uppretad över världsläget och det är något som faktiskt höjer An Inconvenient Sequel: Truth to Power över sin föregångare. Att tex se Gore genuint chockad och emotionell då han delges de hemska nyheterna kring terrorattacken i Paris 2015 ger ett klart mänskligare och tillgängligare porträtt. Där behöver man inte ta till med fånigt dramatisk musik eller handhållande.

0041

After The Storm 

För ett par månader sedan så meddelade produktionsbolaget att An Inconvenient Sequel hadeförsenats för att justeras till nuvarande världsförhållande. Med det  politiska läget i USA med osanningar och andra lögner från Donald Trump så skulle man man ha skapat något otroligt kraftfullt och provokativt.

Man sitter i ett mer eller mindre perfekt läge att angripa problemet i och med denna omklippning. Men all denna potential kulminerar i en enda extrasekvens och en textremsa… Alltså har en ansenlig produktionstid ägnats åt absolut ingeting. Med andra ord, precis det publiken behövt genomlida i 90 minuter.

Betyg 2/10

Justice League Recension 

Publicerad den av
0031

All Images Copyright Of Warner Brothers 2017

Det går från nollpunkten ned till minus igen, ien grötig film som känns förlegad och gammal. Justice League misslyckas med att ta några av världens mest älskade superhjältar till nästa nivå. Det är dock inte lika skamligt som tidigare försök. 

Jösses, efter att DC/Warner Brothers täppt till ett par hål i sin skuta i och med Patty Jenkins Wonder Woman så beställer man nu in en torped rakt in i fören på sitt eget skepp. Genom lite forcerad humor och en kort speltid så lyckas man i alla fall få ut ett par livbåtar med passagerare, men i havet ligger det fler offer än i James Camerons filmatisering av Titanic katastrofen.

Justice League är en en enda lång soppa, en slags tragisk olycka som man försökt plåstra ihop med alla tänkbara medel, detta redan innan inspelningen ens startade. Låt oss börja med varför vi hamlat här.

0021

Historien bakom…  

Efter att Marvel Studios skrev om regelboken för vad en serietidningsfilm kunde vara i och med framgången i Avengers, så har Hollywood hungrat efter att kopiera receptet. 20th Century Fox lyckades halvdant med att förvandla X-Men till något mer omspännande än enbart filmerna där huvudgruppen stod i centrum. Samtidigt lade man ett ägg i och med den vedervärdiga nyversionen av Fantastic Four – en av världens sämsta filmer.

Det finns i praktiken ingen andning till varför DC Comics inte skulle kunna konkurrera mot Marvel. De har ett minst lika färggrant och djupt arkiv av välskrivna och beprövade karaktärer. Hela min uppväxt bestod att som en besatt titta på den fantastiska Batman The Animated Series. Jag har redan skrivit om denna magiska milstolpe och kommer förmodligen aldrig sluta prata om detta häpnadsväckande mästerverk. Även mitt intresse som figursamlare har lett mig nedför DC stigen ett flertal gånger. Röstskådespelerskan Susan Eisenbergs porträtt av Wonder Woman/Diana är för alltid en del av mig och jag nyttjar till och med en hel del av hennes odödliga citat i min vardag.

Kort och gott så vill jag i och med detta avskriva mig någon som helst stämpling som inhyrd DC hatare och fanatisk Marvel dyrkare.

Hos Warner Brothers så hade Christopher Nolan precis stämplat sitt kort och gått hem på livstid från sin Batman-serie. En trilogi som gav genren stor legitimitet. Warner Brothers behövde fylla tomrummet och komma ikapp Marvel Studios omgående, enorma påtryckningar från stora aktieägare resulterade i att man beslutade om att eventuellt inleda det som skulle bli ett sammanlänkat universum i och med Zack Snyders Man Of Steel.Men det aldrig finnas en konkret strategi för hur detta skulle genomföras.

Om Snyders film enbart hade varit en engångsföreteelse så hade kanske katastrofen kunnat avvärjas. Man Of Steel är en grå och totalt livlös produktion med Snyders som alltid stela regi. Sekvenserna är dåligt dramatiserade och det finns ingen som helst finess. Snyder har alltid regisserat sina filmer som svulstiga epos som känns som hämtade ur ett förfriskat rum med pretentiösa cyniker, det har alltid varit yta utan substans med karaktärer som är närmast omöjliga att relatera till.

Det bästa hade varit att avskriva denna fadäs och systematiskt bygga upp en genuin konkurrent mot Marvel Studios. Men istället för att dra sig tillbaka och utvärdera så tryckte istället Warner Brothers gasen i botten och tog kurvan för hårt och flög därefter in i bergväggen.

Batman V Superman: Dawn Of Justice fick bli det sanna startskottet till att bygga det man idag kallar DCEU (DC Extended Universe) flera åskådare höll tummarna och hoppades att introduktionen av Batman – en av de mest älskade karaktärerna inom populärkulturen, skulle kunna åtgärda alla problem. Istället blev detta bara en fortsättning i vad som nu enbart kan kallas en tragik. Att lista allt som är fel med den frånstötande röra som är BVS går inte att sammanfatta utan att ta till olämpligt starka ord eller beskrivningar. Vad som skulle bli ett startskott blev istället ett motorstop.

Och David Ayers Suicide Squad som följde vill jag inte ens tänka på…

Tillsist så kom Wonder Woman, en enligt mig duglig men inte makalös film. Amazon prinsessan Diana tog dock världen med storm, Wonder Woman är en av utav årets mest framgångsrika och inflytelserika filmer –  Hillary Clinton nämner till och med karaktären i sin senaste bok What Happend som en ledsagare för unga flickor. 

0071

En katastrofal produktion 

I och med denna historiska framgång så har förväntningarna varit lite högre för Justice League. Produktionen har dock kantats av oroväckande rykten som gett föraningar om att ännu en krasch varit på ingång. Det största bakslaget kom då Snyder drabbades av en enorm personlig tragedi då hans dotter begick självmord, Joss Whedon som stod som avsändare för Avengers fick stiga in och avsluta filmen, flera historier om stora efterarbeten har florerat i media.   

På det hela så är det inte lika illa som Batman V Superman eller Suicide Squad men det är som att bli glad över att bilen du just köpt faktiskt har en motor som startar och inte sprutar ut svart illaluktande rök.

Kaoset som omgärdat hela produktionen märks genast av, visuellt har man nått en kompromiss där alla stora actionscener fortfarande bär Snyders hiskeligt fula estetik där allt ser ut vara färglagt i gråskala. Men mellan dessa stora mullrande ’’toppar’’ så är fotot helt befriat från den överdrivna mängden gryn, här har man följt efter Marvel med ett foto som är mjukt och öppet för färg. Denna inkonsekventa presentation får det att kännas tudelat och schizofrent.

Kostymer och rekvisita ser plastiga ut och vid flera tillfällen kan jag svära på att det ser ut som en amatörfilm innehållande riktigt dåligt cosplay. När Ben Affleck drar omkring i sin alldeles för tighta Batman kostym – utan mask, ser det ut som om han just kommit hem från ett barnkalas med temat maskerad.

Vi kan omöjligt veta vad som är en produkt av Snyders respektive Whedons regi, det vore fel och orättvist att helt tillskriva de positiva delarna på Whedon. Men att två olika regissörer varit aktiva råder det inget tvivel om.

0061

Everybody knows the good guys lost… 

Manuset kan liknas med en skavder – det fantasidjur som finns på biologiska museet i Stockholm, delvis är Justice League en kolsvart och överfylld film som ekar av Snyders totala oförmåga att konstruera en fungerande berättelse. Detta ramas dock in av lite välbehövlig humor som känns som sliten ur Marvel filmer som Guardians Of The Galaxy. Även om jag verkligen uppskattar försöket att ingjuta lite mer lättsamhet i detta alldeles för bistra universum så känns detta oinspirerat, främst då man tidigare velat gå i polemik med Marvels sätt att göra film. Att nu helt plötsligt inställa sig i det fungerande ledet känns helt desperat.

Den stora problematiken i att göra filmen mer lättsam är att strukturen som omger DCEU inte en är byggd för att ens klara av ett minmalt leende. Warner Brothers valde att försöka följa Nolans svarta dramatik där alla extrema element från serietidningen sållades bort. Detta fungerade i en serie som uteslutande fokuserade på Batman, en karaktär som kan göras utan större konstigheter. När man däremot inleder med Stålmannen kan man inte längre följa i den mallen.

När man nu försöker leverera humor och spontana skämt så känns det forcerat. Hela attityden och designen är som att titta på något från den hemska arkitektur som Sovjetunionen byggde upp i östra Tyskland, återigen så är det makalöst fult och bistert, inredning i Bruce Waynes privata jet är en ren mardröm. Det känns helt förvirrat att i denna mörka skog helt plötligt börja dra småskämt.

017

Stacked Actors 

Skådespelet är torrt och utan någon gnista. Ezra Miller är den enda som överhuvudtaget kan leverera sina repliker och vitsiga kommentarer utan att kännas obekväm. Miller är definitivt filmens höjdpunkt med ett lite bisarrt men charmigt porträtt av Barry Allen/The Flash.       

Ben Affleck är så sammanbiten och uppgiven att jag blir rädd för att han skall krossa sina egna tänder. Affleck känns lika ansträngd som de leende offer Jack Nicholsons förgiftade med  skrattgiftet Smilex i Tim Burtons Batman. Gal Gadot har personligen aldrig fungerat som Wonder Woman och här är hon stelare och mer opersonlig än någonsin, att hon fortfarande nyttjar sitt bedrövliga stridsrop får mig att vilja täcka öronen. Ray Fisher som mer eller mindre debuterar som aktör med sin sympatiska insats som Cyborg är fullt godkänd men får alldeles för lite utrymme.

Den som dragit det kortaste strået är Jason Momoa som gör ett helt gräsligt porträtt av Aquaman. En redan löjliga karaktär förvandlas här till ett vandrade fiasko. Inte nog med att man inte löst problematiken med att undervattensscenerna fortfarande får det att set ut som om Momoa håller på att drunkna, den här kungen av Atlantis är en hemsk stereotyp av en försupen surfare på en strand i Hawaii.

I’ve seen the future it is murder… 

Sedan har vi skurken Steppenwolf… Jag vill inte utnämna mig till någon expert inom ämnet serietidningar, men att välja en skurk som enbart existerat i serievärldens periferi är lika tokigt som att berätta sagan om Sankt Göran och Draken och byta ut den eldsprutande besten mot en anonym fotsoldat. Att välja ett komplett frågetecken som primär antagonist kunde ha gett filmskaparna en hel del kreativ frihet, men Steppenwolf är som en duva på Trafalgar Square, helt utan personlighet och definitivt befriad från att vara det minsta hotfull.

Här kommer vi också in på en av filmens kanske mest absurda minuspunkter, produktionen. Att estetiken enligt min personliga smak tangerar motbjudande är en sak, det förklarar dock inte varför Justice League har specialeffekter som känns daterade till före milleniumskiftet. Vare sig det är en enkel green screen eller stora fältslag så ser allt ut som en halvfärdig prototyp. Det kan utan problem jämställas med Tom Cruise versionen av Mumien från i somras, med usel rendering och stel animation.

Så om nu inte hantverket är i klass med den gången Christopher Nolan lekte med fysikens lagar och vände upp och ned på en långtradare, så kanske ett ungdomligt och energiskt manus kan kompensera för bristerna.

Återigen så anländer inte kavalleriet, det görs flera tvära kast mellan punkter som bokstavligen inte leder någonstans. De scener som skall fungera som mer emotionella och djupgående förtas av det hopplösa och uppgivna skådespelet. Värst är då man fyller i luckorna med olika tillbakablickar, här spårar allt ut i en obegriplig röra som har destination mot den absoluta bottennivån.

018

And stuff it up the hole In your culture

Splittrat är ironiskt nog det ord som bäst fungerar som det sammanhållande temat för filmen. Danny Elfmans musik är osammanhängande och tråkig, inte ens då han nyttjar nostalgin i form av några mycket klassiska stycken känns kompositionerna som något mer än utfyllnad. Som ytterligare musikalisk sorg får vi två skrämmande usla versioner av Everybody Knows av Leonard Cohen och Come Together av The Beatles.

Identiteten är helt bortspolad, skall det vara en mäktig och allvarlig film som tvingar publiken till mer reflektion eller är det enbart menat som ren underhållning ? Man pendlar mellan dessa två lägen och vägrar sätta sig på en stol.

Flera karaktärer och skeenden visas upp för att sedan försvinna. Allt som inte fokuserar kring hjälteskaran är helt irrelevant. De stora actionsekvenserna blir också bara stora gapande fågelholkar. Den stora finalen som borde skicka rysningar nedför alla nördars ryggrader blir bara en påminnelse om hur föråldrad Justice League är. Det är ett gigantiskt antiklimax som påminner om en ballong som man försöker blåsa upp men i processen istället spränger i bitar.

Vidare är det fortfarande frustrerande att tidigare dåliga beslut – som att göra Wonder Woman till en ynkrygg som vänt världen ryggen, fortfarande är beklämmande. Ytterligare en indikation på att det inte existerat någon form av förarbete inför den här jättesatsningen, händelserna i tidigare filmer verkar också haft väldigt liten betydelse för det som nu sker.

016

There’s no one left to torture

Det finns dock vissa punkter som håller det hela från att gå ned i samma djupa dalsänka som tidigare DC fiaskon. Även om humorn inte fungerar så är det en god signal att vi kanske kan få DC filmer som inte behöver se sig som budbäraren av meddelandet att digerdöden just lamslagit ett helt land.

Att speltiden hålls ned till knappt två timmar är också friskt vågat och gör det hela lite mer lättsmält. Och ett par små överraskningar för de största fansen är välkomna.

Justice League är som att åka tillbaka flera år, de flesta aspekter är slarviga, lama och befriat från någon entusiasm. Det är fruktansvärt att behöva bevittna dessa fantastiska tillgångar smulas ned till ingeting. Och som Leonard Cohen sjöng ; ’’Everybody knows that the boat is leaking’’ 

Betyg 2/10