The Nile Hilton Incident Recension

Publicerad den 27 september, 2017 av bosstime55

Det är så synd att en film med så mycket potential som The Nile Hilton Incident aldrig skakar av sig gamla rutiner och förutsägbara vändningar.

Att placera en film i Egypten där den arabiska våren är i full blom är en sannerligen inte en dum idé. Man inkluderar även en hel del klassiska noir element, med en kedjerökande Fares Fares som inte har några problem att nonchalant köra över sina kollegor. Här skall man ge regissören Tarik Saleh beröm då han håller – vad som kunde bli en både överdriven och platt karaktär, i ett hårt koppel. Vilket i sin tur leder till att det aldrig slår över till en risig parodisk pastisch på Humphrey Bogart iförd sin bästa trenchcoat.

Kriminal all inclusive

Trots den exotiska miljön och att filmens huvudsakliga språk är arabiska, så känns det sällan främmande eller ens måttligt spännande. Det är som att Kurt Wallander och Martin Beck satt sig på ett charterplan med destination Kairo med ’’all inclusive’’. Med sig i bagaget följer alla typer av loja tricks och vändningar. Men ’’all inclusive’’ är nog en lite för generös beskrivning för själva innehållet. När man väl slagit upp dörren till hotellrummet har alla löften blivit brutna, där havsutsikten blivit en grå parkeringsplats. Filmen är uppdelad i tre mycket ojämna delar som aldrig formar en bra helhet.

Där introduktionen följer typiska spelregler för en kriminalhistoria, så är mellanspelet närmast ett segt relationsdrama där mordundersökningen helt stagnerar tillsammans med filmens tempo. Och på slutet försöker man stressat ge svar och konklusion på en bunt med frågor som vid den här tidpunkten inte känns viktiga eller särksilt relevanta.

Alldeles för tråkigt och platt

The Nile Hilton Incident spelar också in bollen på alltför bekanta områden, när konspirationen ökar i storlek och flera sidospår öppnas upp så tappar man helt kontrollen. Allt är simpelt och förutsägbart när man väl lämnar intrigen bakom sig. Man lägger armarna i kors och tittar snett på publiken istället för att försöka dra med sig den. Trots att själva ytan är vågad – med den unika miljön, så är den faktiska filmen bara en av många i raden menlösa thrillers med politiska inslag.

Man hade utan större svårigheter kunnat göra samhällskritiken vassare. Istället så blir detta bara en insprängd bit som aldrig får stå i centrum. Som actionthriller står sig filmen slätt och som en politisk thriller film så saknas det intressanta personer och fascinerande mysterium. Förutom Fares Fares känns alla personer som pliktskyldiga katalysatorer som forcerat driver fram berättelsen till sitt uppenbara klimax.

När allt kommer omkring, så är det bara det lingvistiska som tillåter mig att kunna skilja på den här historien kontra alla de hundratals söndagsdeckare som man kan se på sena kvällar på sin TV. Trots att filmen står med sina fötter i Egypten är själen och framförandet gjort efter västerländska normer.

Så trots en spännande idé och flera små indikationer på att något riktigt bra kan vara i görningen så slutar allt med att vara anonymt och splittrat.

Betyg 4/10

Borg Recension

Publicerad den 8 september, 2017 av bosstime55

Med tanke på hur noggranna filmskaparna är att framhålla Björn Borg som det största som någonsin skett i svensk sport, så är det besynnerligt att själva filmen inte ens kan klassas som medioker.

En filmisk biografi, eller – som i det här fallet, en filmbiografi som centrar sig kring en specifik händelse i huvudpersonens liv, måste engagera alla delar av publiken, från de som likt författaren Björn Hellberg kan recitera samtliga av Borgs tennismatcher, eller sådana som jag själv som inte ens kan förklara sportens grunder. Tyvärr så trampar regissören Janus Metz ned i gyttjan direkt. Borg misslyckas med nästan allting.

Filmens två huvudpersoner i Borg och John McEnroe samt Stellan Skarsgård som Lennart Bergelin, är det enda som ens går att komma ihåg sekunder efter filmen tagit slut. Resterande karaktärer är enbart platta plakat som lika gärna kunde ha burit LaBeoufs kända papperspåse på huvudet med texten ’’utfyllnad’’.

Tuva Novotny i rollen som Björn Borgs fru Mariana Simionescu är en dold skugga som inte fyller någon funktion. Den här konstiga porträtteringen blir än mer onaturligt då Simionescu inte alls verkar diskutera sporten med sin man, trots att hon själv spelade tennis på professionell nivå. Novotny blir istället tvingad att agera som klent moraliskt stöd till Sverrir Gudnasons Borg med genuint dålig dialog.

Ett komplett manuskaos

Manuset är ett igenvuxet kaos där man man verkar tävla i vem som kan hitta på den mest klichéfyllda dialogen. Borg gör bort sig i alla faser av berättandet, från sin usla dialog till dramatiseringen. Alla löjliga peppande tal, dramatiken och händelseförloppet är ingeting annat än en fånigt.

Det är så förutsägbart och platt att Borg ofta antar en skepnad som påminner om mycket TV-film, som visas sent på kvällarna på de sämsta kanalerna. Självklart har man till detta lagt på ett gigantiskt soundtrack och ”känslofyllda” tillbakablickar på uppväxten. Till och med de sämsta av Rocky-filmer har större trovärdighet och autenticitet än Borg. Allting som kan tänka vara bombastiskt och svulstigt kastas in, tårar, ilska, ångest, på den beskrivningen låter det snarare som om en pretentiös filmstudent just avlagt sitt första misslyckade examensprov.

En iskall maskin

Porträttet av Björn Borg är sannerligen inte särskilt sympatisk, han framstår gnällig och narcissistiskt berättigad till sin framgång. Att filmen helt väljer att undanhålla Borgs stora misslyckanden i livet, såsom hans personliga konkurs, hans helt katastrofala försök till en comeback och skilsmässan med Simionescu, ignoreras även i epilogen.

Gudnason gör Borg till en maskin, helt berövad på omtanke och känslor. Istället för att humanisera legenden blir detta bara en ytlig överblick som är svår att greppa eller bry sig om.

Shia LaBeouf är ett kapitel i sig, både som aktör och person. Men för första gången någonsin kanske den bindgalne superegoisten har fått en roll där han inte behöver göra sig själv och publiken till åtlöje. För där Borg är en sluten iskub, är McEnore en motbjudande och högljudd översittare.

I ett ganska groteskt porträtt visas en av sportvärldens mest patetiska personer upp. LaBeouf känns helt perfekt till att spela denna jobbiga skrikhals och är oväntat nog den del i filmen jag inte kan kritisera fullt ut, det säger förvisso kanske mer om filmen än om LaBeouf.

Sovjetisk historielektion med censur

Mot slutet görs ett försök till att göra McEnroe lite tillgängligare, detta genom att föreslå att han först lyckades som tennisspelare efter att ha mottagit ett ansträngt uppmuntrande från Borg, som i sin tur resulterar i ett lugnare spel i deras finalmatch.

Detta är en filmklyscha som bara blir värre av det faktumet att McEnore knappast lugnade ned sig i verkligheten. Bara fyra år efter Wimbledon-matchen skulle det kanske mest uppseendeväckande utbrottet ske i Stockholm, där McEnore helt plötsligt börjar slå sönder vattenflaskor med sitt raket.

Så med alla dessa verklighetsjusteringar blir Borg ett enda långt krystat hyllningsmanifest, där man trots allmänt känd fakta försöker upphälla någon vansinnig svensk hybris kring Borg – som en notis är ett par av hans rekord redan nu hotade av Roger Federer.

Det enda riktigt positiva är filmens framställning av den slutgiltiga uppgörelsen på Wimbledon. Allt som inte är centrerat kring tennismatchen är av samma bedrövliga virke, men den historiska duellen är nervig och till och med riktigt spännande, något resten av filmen aldrig lyckas vara.

Och när man kan klassa Shia LaBeouf som en positiv del av en film så vet man att domedagen är nära.

Betyg 4/10

House Of Cards Säsong 5 Recension

Publicerad den 4 september, 2017 av bosstime55

Den första säsongen av House Of Cards blev startskottet för en helt ny distributionsform för TV-serier. För första gången blev det helt legitimt för ett bolag – utanför Hollywood-systemet, att släppa en produkt på helt egna villkor. Den första säsongen av House Of Cards blev ett mindre fenomen och togs emot väl av kritiker och publik.

Och framgångarna som plöjdes upp skulle följas av en flora av nya serier som Orange Is The New Black och Narcos bland andra, alla utrustade med det nya övertaget att kunna leverera kompletta säsonger direkt till tittaren.

House Of Cards var juvelen, då säsong två släpptes år 2014 så satt folk redo att trycka på ’’spela upp’’ bara någon minut efter midnatt.

Urvattnat

Men efter fem säsonger börjar slitaget visa sig. Redan i säsong tre stod det klart att någonting hade förlorats, bristen på energi och finess har blivit mer och mer påtaglig efter dess.

Kevin Spacey känns närmast frustrerad i sin roll som den manipulerande Francis Underwood. Framförandet är nu så stelt och rutinmässigt att agerandet närmast tangerar överspel. Robin Wright lyckas fortfarande göra Claire Underwood både obehaglig men fascinerande, men de vändningar karaktären tvingas igenom är så orimliga att det sänker lite av Wrights hårda arbete.

Klumpig meta

Författaren och en av seriens fäder Beau Willimon, har inte direkt blivit känd för subtila och eleganta referenser till olika dagsaktuella politiska händelser.

Tidigare säsonger har plågats av en känsla av meta, där man enbart lyfter rubriker från dagstidningarna rakt in i sin berättelse. Detta fumliga handlag har bara blivit än värre nu när Willimon lämnat produktionen. Hur serien hanterar sin version av Islamiska Staten känns exploaterande och sensationslystet, det fyller ingen som helst funktion förutom att stöddigt och självgott vältra sig i ett ämne som man uppenbarligen inte kan hantera.

Inte bara Willimon har försvunnit, med tiden har även flera av de mer intressanta birollerna också lämnat skutan. Ersättarna i den slemmiga presschefen Seth spelad av Derek Cecil och Neve Campbells Leeann Harvey saknar några som helst dimensioner och således förmåga att engagera. Samma tomma känsla drabbar Patricia Clarkson som slängs in från ingenstans och mest rör till det i ett redan för stort och icke etablerat galleri av nya personer.

’’Damn it’’

Vändningarna blir allt mer långsökta och börjar tyvärr likna 24 med Kiefer Sutherland där man trött och desperat vrider ut trasan för att extrahera ett par malande säsonger till.

House Of Cards har också dragits med en viss överlägsen känsla som kan beskrivas som arrogant, där serieskaparna verkar tro sig vara lite smartare än vad som kanske är fallet. Men i takt med att materialet tömmas ut kreativt har man inte lärt sig ödmjukhetens läxa, utan kör istället på som om ingen av tittarna någonsin kunde lista ut de mest enkla av vändningarna.

Jag inser efter ett par avsnitt att Netflix måste återfå modet och avsluta serien, detta innan allt spårar ut i någon Dallas-psykos där karaktärer ränner ut ur duschen. Men alla minuspunkter och långsökta förlängningar tyder snarare på att vi har flera obehagliga kallduschar att vänta i flera år framöver.

Betyg 4/10

De Bedragna Recension

Publicerad den 1 september, 2017 av bosstime55

Fram tills sin avslutning är De Bedragna en utdragen, död och provocerande långsam historia som enbart bekräftar faktumet att Sofia Coppola är helt vilse i Hollywood.

Sofia Coppola, engångsundret som tog filmvärlden med storm efter Lost In Translation och som spåddes bli en urkraft bland moderna filmskapare. Men sagan tog slut då Bill Murray och Scarlett Johansson fick sin sista kyss och de båda vandrade tillbaka till sin osäkra framtid.

Efter den makalösa urladdningen som var fylld med humor, insikt och underfundighet så irrade Sofia Coppola bort sig, inte helt olikt sin far Francis efter hans mardrömslika inspelning av Apocalypse Now.

Marie Antoinette var så upphaussad inför sin premiär att det inte kunde bli något annat än en besvikelse. Allt som gjorde Lost In Translation makalös hade ersatts av en prålig yta som enbart lämnade mig kall inombords.

Och efter det bakslaget var det som att Sofia Coppola gick in i väggen. Hennes senaste film The Bling Ring från 2013 med den som alltid helt erbarmligt usla Emma Watson, är en uppblåst och dryg åktur som inte kunde bestämma sig för om man skulle applådera eller bespotta filmens karaktärer.

001

Seg

De Bedragna är definitivt mer uthärdlig än att se ett gäng bortskämda och odrägliga småtjuvar härja omkring, men problemen som ointressanta karaktärer och alldeles för lågt tempo kvarstår. Coppola gör stillsamma filmer, det greppet har hon nyttjat sedan debuten The Virgin Suicides, där allting har fått ske i ett makligt tempo.

Men här tas denna egenskap till sin spets och resultatet blir närmast provokativt. I någon förvriden version av Sergio Leones värsta stunder i Once Upon A time In America, visar Coppola upp något sjukligt beroende kring att visa upp närbilder på rengöring och urvattnande av en tvättsvamp.

Om Sofia Coppolas tidsbild skulle överföras till verkligheten skulle ett dygn vara minst 70 timmar långt.

004

Gräsligt fult foto

När vi ändå diskuterar det visuella och i synnerhet fotot, så har man valt ytterligare en väg som skapar stor ilska. 1800-talets Amerika var en emotionellt dämpad plats, där känslorna fick stängas inne. Men för att kunna göra en film där karaktärerna stramar emot och döljer sitt innersta, krävs det en intimitet. Man måste ha de bästa av skådespelare som kan förmedla stora känslor genom små gester.

Tyvärr så är detta omöjligt pga två skäl, det första är ett foto som är så murrigt och fult att det knappt går att urskilja om det är Nicole Kidman eller Kirsten Dunst som står i förgrunden. Allting belyses nästan bara av stearinljus, det är lättare att navigera inne på den Madame Tussauds nedsläckta skräckkabinett.

Just de nämnda skådespelarna är också helt askgrå – på alla fronter. Inte nog med att hela färgpaletten är som en bild av Tjernobyl efter härdsmältan, sminkningen får samtliga aktörer att se ut som något som hör hemma i The Walking Dead.

Ätit spik

Elle Fanning, Kidman och Dunst ser alla ut att ha fått spik serverat till sig av cateringfirman. Till och med de fnissiga skoleleverna verkar ha bevittnat Sundsvall brinna ned. Trots att bakgrunden är det omåttligt brutala inbördeskriget mellan syd och väst, så verkar denna lilla skola vara en oas som inte alls blir påverkade av utsvultna soldater och massmord på slagfälten, trots att hela regementen marscherar förbi.

Så med sitt provocerande låga tempo och skådespelare som enbart inspirerar till sorg, så är De Bedragna en ren ångestbomb, som inte på något sätt får mig att se fram emot att behöva spendera nittio minuter med denna manodepressiva domedag.

När till och med Suffragette med Carey Mulligan i huvudrollen framstår som Die Hard vet man att något är fel.

sub-buzz-9584-1497641705-2

En tryckande final

Men så helt plötsligt händer något, i en hastig tredje akt så vaknar Coppola till liv och verkar inse att hon faktiskt regisserar en film som allmänheten skall se. Då drar hon fram sin skarpaste dramatik och skapar en tryckande stämning. Då lyser plötsligt Nicole Kidman upp och får mig att intressera mig för hennes blottade elever.

Det ser fortfarande bedrövligt ut och Kristen Dunst verkar ha lika mycket intresse av sin instats som för sin årsgamla skattedeklaration. Men tillslut så får jag lite mer förståelse för berättelsens styrka. Det tillkommer ett djup som vi inte sett skymten av tidigare.

Genom denna försenade uppryckning räddas filmen från ett totalt bottenbetyg. De negativa faktorerna är dock så stora att det inte kan benämnas som något annat än ett totalt slöseri med tid och energi.

Betyg 4/10

The Defenders (TV) Recension

Publicerad den 28 augusti, 2017 av bosstime55

Trots att det finns scener som får mig att dra på smilbanden, så är den förkastliga finalen så förödande dålig att The Defenders inte kan klassas som något annat än en massiv blåsning.

Jag förväntade mig inte att TV-divisionen hos Marvel skulle rusta upp sitt rykte i och med denna sammankomst av sina hjältar. De serier och säsonger vi fått fram tills nu har varit ytterst mediokra. Det lät ambitiöst till en början, att utforska mer obskyra och okända delar av Marvels världar och olika karaktärer genom något våldsammare och mörkare berättelser. Marvel Knights är väl den närmsta liknelsen man kan finna i serietidningsvärlden, dessa berättelser är lite tuffare och mer hänsynslösa.

Men istället har allt blivit en tröttsam kaffekvarn som maler på. Trots att både Netflix och Disney/Marvel sitter på kassavalv med monetära tillgångar, så präglas dessa serier av att kännas uråldriga och billiga.

Billigt och övertydligt

I The Defenders har man inte brytt sig om att rusta upp varken foto eller scenografi. Tvärtom, de första avsnitten får dras med en helt bisarr personlighetsklyvning där man ändrar filter och färger för att markera att vi förflyttar oss mellan de olika karaktärerna.

Serien underskattar minst sagt tittarens intelligens, och detta överdrivna visuella stöd känns snart påfrestande. Där The Avengers placerade alla karaktärer under ett tak och snyggt vävde ihop filmernas olika visuella stilar, så känns hoppen mellan Jessica Jones och tex Matt Murdock (Daredevil) så grovhuggna att det nästan verkar som om vi klipper mellan två helt olika serier.

Startsträckan är också löjeväckande långsam, det tar en ansenlig mängd timmar innan vi får se gruppen samlad. Men när väl kollisionen sker så får vi seriens absoluta höjdpunkt, en hel del ironi och humor slängs in och man följer i Daredevils fotspår med en lång koreograferad actionscen i en korridor som måste erkännas som underhållande.

Det verkar då som att vi kanske äntligen kan få lite halvdan underhållning. Men vid den tiden har serien redan nått halvvägs. Sedan blir allt pliktskyldigt, man tappar helt och hållet greppet om seriens bioroller som kastas in och ut. Allt saktas ned till en skrämmande låg puls där det mesta cirkulerar kring riktigt dålig dialog och exposition som frustrerar även en Marvel-frälst som jag själv.

Fast i väntrummet

Där de flesta möten med superhjältar kan liknas med stora fester, så är The Defenders snarare fast i väntrummet, där de otåliga gästerna stressat ser sig om efter icke lästa tidskrifter för att fördriva tiden.

Sättet tiden utnyttjas på är närmast skamligt. Man repeterar sig, står, och stampar och försöker göra en höna utav en fjäder. Med tanke på det fantastiska materialet som finns att hämta i serietidningarna är det faktiskt respektlöst hur lite man integrerar i den slutgiltiga produkten.

Sedan är det fortfarande helt obegripligt varför man spenderar en ansenlig mängd till att låta karaktärerna ifrågasätta de mer extrema elementen – såsom Danny Rands träning i den mystiska staden Kun’Lun, serien utspelar sig efter allt i en stad som fått se sig invaderat av rymdvarelser för bara några år sedan.

Jag kan bara se en lösning på detta – att Marvel tar totalt avstånd från idén att dessa berättelser delar samma verklighet som Tony Stark och Rocket Raccoon.

Och även om detta är tänkt att vara en mer intim miljö, utan rymdskepp eller mystiska dimensioner, så är det ingen ursäkt till varför stora delar av The Defenders dröjer sig kvar på platser, vilket enbart verkar indikera en stor brist på rejäl budget.

Det är lagerlokaler som alla är täckta av cement eller kontor som verkar ha steriliserats på färg eller värme.

5c33c02d3153351439bcb70928f2f79f-defenders17

Weaver används inte

Sigourney Weaver har fått agera som det stora dragplåstret i hennes roll som seriens stora antagonist. Hon tar som alltid med sig en enorm pondus och vikt. Men all frågeställningar kring karaktären blir som bortblåsta efter någon timme, mystiken försvinner och Weaver blir bara närmast bara rekvisita.

Utan större besvär hade man kunnat göra hennes karaktär Alexandra till något mycket minnesvärt, men när vi närmar oss slutet så blir det helt uppenbart att det enda som finns att invänta är ett antiklimax. Det är skamligt hur illa Weaver behandlas och efter att ha byggt upp förutsättningar i snart ett år så är detta det absolut värsta snedsteget.

När vi ändå diskuterar slutet så är det här allting faller ihop. Spänningen har sprungit och gömt sig, intresset sover och avslöjandena är gräsliga.

The Defenders blir som en enda stor våtfilt, de få tillfällen som delger den där helt unika serietidningsextasen är omgivna av dåligt tempo, billigt hantverk och ett manus som går på lunchrast efter ett par timmar.

Tyvärr så ändras inte faktumet att Marvel Studios är ljusår ifrån sin släkting i TV-världen.

Betyg 4/10

Logan Lucky Recension

Publicerad den 12 augusti, 2017 av bosstime55

012

En av Hollywoods största struntpratare återvänder med en flera gånger förkastlig upplevelse som bara räddas genom sin kupp.

Steven Soderbergh har sedan länge förbränt sitt kapital hos mig. Förutom en och annan ljusglimt i tex Side Effects, så har Soderbergh levererat filmer på nästan årlig där kvalitén överlag har varit katastrofal. Ocean’s Twelve måste klassas som en av historiens värsta uppföljare där uttråkade och överbetalda Hollywood stjärnor driver runt och pratar nonsens i två timmar. Contagion och Magic Mike kunde inte heller hängas särskilt högt i julgranen.

En tramspelle

För fyra år sedan annonserade Soderbergh att han var färdig med biofilm. Han beklagade sig högljutt över att han inte fick regissera Moneyball eller The Man From UNCLE som ett par anledningar till varför han ville pensionera sig. Permissionen skulle vara för alltid, sade han…

Det uttalandet känns idag lika patetiskt och falskt som då Kiss annonserade sin sista turné i början av 2000-talet eller Status Quos avskedsturné år 1984 som istället lett till att bandet fortfarande är aktivt trettio år senare.

Kiss och Status Quo delar en sak gemensamt med Soderbergh, något enstaka bra album, låt och live framträdande. Allt därefter bör inte visas upp i allt för starkt ljus.

Soderberghs rena barnsligheter som manifesterar sig i att arbeta med alternativa identiteter – Peter Andrews och Mary Ann Bernard är båda två arbetsnamn som nyttjats ständigt, och intervjuer fyllda med komplett nonsens, är faktorer som får mig att sucka djupt, men när han nu bryter sin ’’heliga’’ pension för en ny film som distribueras på biografer, borde det vara för något bättre än Logan Lucky.

Soderbergh – trots sin utlovade pension, har egentligen inte slutat jobba överhuvudtaget, både Behind the Candelabra och TV-serien The Knick har båda två åkt jorden för diverse filmfestivaler. Varför Logan Lucky förtjänar att upphöjas till biostatus är därefter helt obegripligt. Det är inte direkt någon filmisk ouvertyr som serveras. Det är ett scenario där vi får katastrofalt skådespel från en majoritet av de inblandade skådespelarna och där stereotyper och klichéer ramar in allt från berättelsen till utförandet.

006

’’You hear me hillbilly boy !?’’

Hillbilly jargongen är till en början helt outhärdlig, Soderbergh regisserar den lika stelt som en robotdans. Channing Tatum är som en bronsstaty som engagerar lika mycket som att bevittna en gräsmatta växa. Att se Adam Driver och Daniel Craig vimsa runt som två gryningsfyllon och smutsa ned sina karriärer är inget annat än förfärligt.

Den största boven i dramat blir dock Katie Holmes, på jakt efter nya sätt att tortera allmänheten gör Holmes en av årtiondets sämsta prestationer. Till och med den där rysliga intervjun med David Letterman för ett årtionde sedan känns riktigt trevlig i jämförelse med detta plågsamma utspel. Hilary Swank bevisar ännu en gång varför hon kom såg och försvann lika snabbt som dot-com bolagen under IT-bubblan.

När den mördande tråkiga Katherine Waterston gör filmens bästa insats vet man att något är allvarligt fel.

011

Charles Ingvar ?

Så med detta underlag är det väl inte så konstigt att dramatiken som skall handleda filmens inledning exploderar som en överfylld vattenballong. Den påstådda humorn är lika klumpig som en elefant som desperat försöker ta sig upp för en brandstege. Soderbergh får samtliga Jönssonligan-filmer att framstå som djupa och realistiska karaktärsstudier.

Logan Lucky är fram tills sitt heist-moment gräslig. Men så slutligen får man igång lite underhållning då man helt skamlöst stjäl från Soderberghs egen Ocean’s Eleven. Kuppen är inte på något sätt djärv eller innovativ, men i jämförelse med föregående smörja så är detta en lättnad.

Tyvärr så kan inte Soderbergh låta filmen ta slut utan förlänger och kränger en sektion som borde vara tio minuter till att bli cirka en halvtimme.

Det är sannerligen ingen chockerande stark återkomst till biofilmen för Soderbergh, snarare ett skrattretande platt försök som framstår som ett desillusionerat vansinne som någon borde satt stop för.

Om det inte var för filmens mitt hade detta behövt låsas in på Fort Knox.

Betyg 4/10

Bäst: Stöten mot racingbanan.

Sämst: Katie Holmes som cementerar sig i skammenskorridorer.

Fråga: Kan någon ta Soderbergh på allvar efter detta ?

Skönheten och Odjuret (2017) Recension

Publicerad den 15 mars, 2017 av bosstime55

Trots enorma resurser och fantastiska biroller så lyckas inte Skönheten Och Odjuret skaka av sig en känsla av obekvämhet. Ett par scener bjuder på stor tillfredställelse, men för det mesta är det rejält fånigt.

Att se Skönheten Och Odjuret kan bara liknas med en opålitlig motorväg, som ibland är mjuk, men som för det mesta hugger till med dåligt väglag och gupp. För även om ett par sekvenser skänker den där patenterade Disney värmen och flera scener exploderar visuellt, så är helheten en bar och alldeles för ofta flamsig historia.

Jag hamlar själv i en både pinsam och intressant sits i och med denna recension. Som en av de få som inte såg Disneys animerade version från 1991 i de påtänkta unga åren. Istället går jag in relativt främmande, för samtliga vinkningar och tolkningar av sekvenser och musikaliskanummer.

Berättelsen är vad den är. Rak med tydliga definitioner av ont och gott. Där är det omöjligt att kritisera de självklara bristerna. Det riktiga fallet sker i filmens ständiga flängande mellan vad som kan kategoriseras som imponerande till rent värdelöst.

Långt ifrån elementärt Watson

Så fort Emma Watson trampar in i bild börjar hela det filmiska bygget skälva. Watson verkar inte ha mognat eller brytt sig om att utvecklas sedan hon lämnade Hogwarts. Det är en porträttering som är iskall och helt omöjligt att ta till sig. Watson känns helt avstängd från övriga karaktärer. Vilket gör att romansen mellan Dan Stevens getabock till odjur blir helt obruklig. Stevens är dock rejält stoisk och så närvarande man kan vara bakom performance capture-pluppar.

Men när hela duken fylls av färger och dyra specialeffekter och Watson svarar med att se ut som Margaret Dumont från valfri bröderna Marx-film (ryktet går att Dumont aldrig förstod Marx humor) skär det i samtliga synapser.

Miserabelt

Disney har valt en adaption som behåller de musikaliska inslagen. Tyvärr funkar det sällan, då jag får obehagliga vibbar från Tom Hoopers gräsliga filmatisering av Les Misérables, med scen på scen som snarare liknar ett utdraget skämt. Man har helt och hållet glömt bort att vad som inom animation funkar väl, inte gör sig bra på spelfilm. Den klassiska sången om skurken Gaston, blir ett platt fall som för tankarna till Romance And Cigarettes av John Turturro, där man vältrar sig i trams och överdriven presentation. Efter att ha bevittnat perfekt balans mellan melodramen och ohämmad glädje i La La Lands mästerliga sånger, är detta ett rejält bakslag.

Här slår också Watson till igen med en sånginsats som ofta får mig att fundera på om en röstmaskin har varit framme och spökat, samt trimmat bort de mest falskklingande tonerna. Det finns bara en musikalisk scen mot finalen, där regissören Bill Condon får till precis rätt tempo och skådespel från en helt ljuvligt slemmig Luke Evans som den odräglige Gaston.

Men när det tillslut kulminerar i att bli en ren Fantomen På Opera hyllning får jag sätta mig i kraschposition.

Fuskbygge

Specialeffekterna är också lika opålitliga som valfri hantverkare från TV4 programmet Fuskbyggarna.

Introduktionen bjuder på en komplett supernova i färger och väldesignade kostymer. Här hjälper det enorma IMAX-formatet till. Men sedan börjar det halta. För där alla sekvenser som tar sin plats inomhus (framförallt i det enorma slottet) genomsyras av en enorm känsla för detaljer och trovärdighet, blir alla delar utomhus katastrofalt fula. Det ser ibland så risigt ut – med sina platta kulisser och studiobelysning, att jag tyvärr måste jämföra det med Ella Den Förtrollade med Anne Hathaway i huvudrollen, ett betyg som inte på något sätt kan ses som bra.

Odjuret själv ser till en början helt godkänd ut, men när han träder fram ur mörkret och placeras under dagsljus, rasar illusionen ihop som en punkterad ballong på ett barnkalas.

Går till överdrift

I många lägen slår också de visuella explosionerna över och tar an en form som liknar någon överdriven burlesk show i Las Vegas.

Men på slutet sker en liten uppryckning. Här bjuds på en helt fantastiskt fartfylld scen där de fantastiska birollerna som utgörs av Ian McKellen och Ewan McGregor, bland annat, lever loss och fyller salongen med finnes, humor och värme.

Och visst får vi en typisk Disney sentimentalitet som på ren råstyrka lyckas med att beröra minimalt.

Skönheten och Odjuret är i små portioner god familjeunderhållning. Synd då att vi får allt serverat på samma tallrik, med ett hot om eventuellt stryk om samtliga rätter inte sväljs hela.

Betyg 4/10

Bäst: Ian McKellen, Ewan McGregor och vissa av de fantastiska kulisserna.

Sämst: Emma Watson och den ständiga viljan att leka Andrew Lloyd Webber.

Live By Night Recension

Publicerad den 19 januari, 2017 av bosstime55

003

En oinspirerad och förutsägbar gangstersaga i snygg kostym

Den professionella resningen Ben Affleck gjort – sedan han regisserade Gone Baby Gone, är otrolig. Från att ha behövt blivit utmålad som ett skämt i och med Gigli och filmatiseringen av Daredevil år 2003, har Affleck nu blivit erkänd både som aktör och regissör. Man kan inte annat än ha stor respekt.

Efter att ha gjort stor succé med Argo, vänder nu Affleck blicken tillbaka i historien, mot förbudstiden och F. Scott Fitzgerald dekadens. Live By Night återförenar också Affleck med Dennis Lehane som skrev den litterära förlagan till Gone Baby Gone.

Ingredienserna med hårdkokta gangsters och sammanbitna mördare, är en kombination som borde passa Affleck väl, då han redan utforskat en nutida kriminalhistoria i The Town.

Samma gamla hjulspår

Problemet med Live By Night blir dess oförmåga att bryta sig loss från etablerade mönster och i värsta fall till och med klichéer. Filmens första del är en lång studie i förutsägbarhet och brist på riktigt glöd. Det känns som om Affleck enbart lyft olika komponenter från Scorsese, Coppola och flera andra veteraner, utan att ens försöka anpassa dem till den faktiska filmen.

Dialogen får utstå den värsta slentrianen, då den ofta känns konstlad till att verka så hårdkokt och ruffig som möjligt. Resultatet blir tyvärr åt det pinsamma hållet.

Stora delar av Live By Night förblir risiga efterapningar från klart större stunder i gangstergenren.

Kass romans

De scener som involverar Sienna Miller,Zoe Saldana och Afflecks romans är tyvärr helt trasiga dramaturgiskt. I någon konstig mix av cementstelhet och än mer krystade replikskiften framstår dessa delar som stapelvaror som plockats direkt från hyllan ” smak och färglöst ”.

När berättelsen väl förflyttas till soliga Tampa i Florida försvinner lite att brosken som sitter kilade mellan lederna. De minst trovärdiga karaktärerna försvinner och ersätts av gangsterkrig och politisk intrig. Tyvärr låter det bättre än det faktiskt är.

Trött och dött

Affleck får fortfarande inte fart på berättelsen. Allt stannar vid att vara pulverkaffe utan vätska. Det blir en väldigt massa ståhej men ytterst stum respons från mig som åskådare.

Det är hela tiden kompetent, men samtidigt oengagerande. Robert Richardsons foto är flera gånger utmärkt, men dras ned av att kulisserna ibland liknar välbyggd teaterkuliss.

Samma sak gäller ensemblen, Chris Cooper skiner som luttrad polischef men får enbart en enda rejäl sekvens. Affleck känns trött och förvirrad i huvudrollen. Sienna Miller bör bara att nämnas i och med sitt helt katastrofala skådespel, som påminner om en skojfrisk lek på dagis.

Live By Night är bäst beskriven som en enda lång axelryckning. Det är långt ifrån uselt men samtidigt tragiskt trött och oinspirerat.

Betyg 4/10

Bäst: Chris Cooper

Sämst: Den oinspirerade regin

Fantastic Beasts And Where To Find Them Recension

Publicerad den 21 november, 2016 av bosstime55

049

En förvirrad och ointressant första film lyckas bara skapa oro för vad som väntar i många år framöver.

Visuellt är det både mörkare och mer finslipat än någonsin tidigare. Fantastic Beasts är som bäst då den släcker alla ljus och går in i ett farligt och hotfullt mörker. Det som omger dessa intressanta punkter är dock en röra av obekväm humor, risigt skådespel samt forcerad story.

Det skall sägas, jag tappade mitt mest fanatiska intresse för Harry Potter-serien redan efter Hemligheternas Kammare år 2002. De resterande sex filmerna kan bara beskrivas som meningslösa för min egen del. Alfonso Cuarons trea står sig som en obehagligt kylig och stel upplevelse. Del fyra är ett bottennapp och David Yates resterande delar kan jag bara beskriva med total indifferens.

Bedårande snyggt och stämningsfullt

Fantastic Beasts har på förhand lovat något bedårande vackert. Och design samt scenografi är spektakulär. Bortsett från ett par riktigt usla CGI-skapelser – som i sina värsta ögonblick ger rysliga påminnelser om Joe Wrights hemska,hemska Pan från förra året, så är inramningen med ett 20-tals New York helt strålande. Det finns genuin känsla av närvaro, och designen på det mesta är suveränt uppfinningsrik, det är bitvis otroligt stämningsfullt. Tragiskt nog förblir det mer yta än substans.

Inkonsekvent och förvirrad

Vad Fantastic Beast misslyckas med är att vara konsekvent i sitt syfte. Är det en prequel i samma anda som The Hobbit-trilogin eller en spinoff i Rise Of The Planet Of The Apes kostym ? Osäkerheten och velandet genomsyrar varenda aspekt av filmen. Eddie Redmayne är det enda som prickar helt rätt, hans Newt Scamander är udda, besynnerlig och excentrisk. Redmayne jonglerar med humor, trams och allvar i en mycket lyckad kombination. Men här slutar det solida och blir istället en röra av frustration och otillräcklighet.

Rowling må kunna skriva effektiva och medryckande noveller för alla åldrar, men saknar vana som manusförfattare. Tonen i Fantastic Beasts är katastrofal. Humorn är ansträngd och i värsta fall helt snedvriden. Förutom Redmayne så misslyckas hela ensemblen med att sälja illusionen. Katherine Waterston är rent ut förskräcklig, hennes strikta byråkrat är distanserad, stel och mördande tråkig.

Vägrar lyfta

Berättelsen vägrar att fokusera och spretar åt alla håll. Intrigen till resan är banalt långsökt, och även om en film med såhär många övernaturliga inslag såklart är tillåten till både en och annan logisk lucka, famlar Rowling och Yates bort flera skeenden som blir så extrema att det tangerar pinsamhet.

De sekvenser då Rowling försöker skriva projektet som en mer rättfram actionfilm är bedrövliga, med undermålig koreografi och ännu sämre upplösning. Den tredje akten är provocerande meningslös och otillfredsställande, där en attack av plastig och tröttsam CGI får dirigera hela skutan.

Fantastic Beasts lider också av sjukan att vara fast i ett universumbyggande som enbart Marvel lyckats med. De referenser och spår som leder enda vägen tillbaka till den nu över femton år gamla sagan om pojken som överlevde, känns tillkrånglade och pliktskyldiga för mig som inte läst böckerna på över fem år.

Men hur klumpiga referenserna än må vara så kommer Potter-fans stora som små och främst kalenderbitarna njuta av varenda varsam vinkning. Ur den aspekten är det som ett julbord för alla som helt förlorat sig i Rowlings djupa och ändlösa värld.

Som helhet är Fantastic Beasts en misslyckad och fattig film som inte lyckas med varken underhållning eller spektakel. Såvida det inte sker en rejäl renovering för de resterande delarna kan vi mycket väl behöva se ännu en filmserie urholkas till ingenting.

Betyg 4/10

Bäst: Eddie Redmayne, scenografin och fotot.

Sämst: Den förskräckliga tonen och velandet.

Fråga: Hur kan detta hålla i hela fyra filmer till ?

Star Wars 1977-2005

Publicerad den 16 december, 2015 av bosstime55

Den är kraftigt försenad. Men bättre sent än aldrig. Här listar vi samtliga Star Wars filmer till och med år 2005, vi räknar inte med den animerade Clone Wars serien eller något i det numera irrelevanta ’’expanded universe’’.

Episode IV A New Hope (1977)

George Lucas bästa film som regissör. Ett vackert och underhållande äventyr som förändrade hela sättet att se och göra film. Den gjorde sin debut i en tid av anti-hjältar,smuts och korruption. Flera av de stora filmbolagen hade börjat köpas upp av större mer ’’kommersiellt’’ drivna bolag som såg filmindustrin som ännu ett sätt att utvinna pengar likt en kolgruva.

Star Wars förändrade allt. Hela världen blev som galna i filmen som tog och lånade fritt från myter och legender. Trots sina nästan 40 år känns filmen fortfarande lika underhållande,snabb och enastående stilig som när den först sprängde bort konkurrensen 1977. Ralph McQuarries makalösa estetik är så innovativ,vacker och smart att flera av dagens sci-fi influerade publikvältare som Transformers borde placeras i en ännu mer isolerad och ful skamvrå. Alec Guinnees förmedlar en makalös värme och intelligens som Kenobi och Peter Cushing är minst lika bra som den iskalle guvernör Tarkin. Lägg sedan till John Williams legendariska musik så har du ett lyxpaket som får flera business class resor att framstå spartanska. Filmen må sakna den svärta och fingertoppskänsla som uppföljaren Empire Strikes Back skulle begåvas med. Men hur man än vrider och vänder på projektet så är det här en stor och viktig del inte bara i filmhistorien utan hela mänsklighetens.

Betyg 8/10

Episode V The Empire Strikes Back (1980)

Förutsägbart och tråkigt svar, men det här är Star Wars i sitt esse. Lucas lämnade över registolen till Irvin Kershner, som i sin tur lade fram tre huvudpelare att gå efter. Ett djupare känsloliv hos Mark Hamills Skywalker, en romans utan slisk, samt humor utan platta skämt. Filmens budget rusade iväg och precis som första gången var flera sekvenser ett rent helvete att spela in. Isplaneten Hoth filmades in i Norge som på beställning fick den värsta vintern sedan flera årtionden. Yodas hemplanet Dagobah var en snusk kuliss med stillastående vatten och förhöjt golv för dockspelaren Frank Oz och hans team.

Men det hårda slitet gav utdelning. Som i de bästa av uppföljare förfinades varenda millimeter av en redan bra film. Karaktärerna blev tillgängligare,större och bättre. Den redan makalösa visuella profilen fick också helt nytt liv i och med Vaders flaggskepp ’’Executor’’ och de tidlösa AT-AT stridsfordonen.

Den numera sönderspelade ’’Imperial March’’ introducerades också samt Boba Fett, den perfekta Darth Vader, vishetsmästaren Yoda och…… Ja, se den, förundras och älska den.

Betyg 8/10

Episode VI Return Of The Jedi

Filmen som enligt min personliga åsikt påbörjade fallet för hela serien. Jag tänker inte upprepa mig och hojta om allt jag genuint hatar med den här instansen i serien. Idéerna verkar slut, trams karaktärer som kejsaren och de hemska Ewokerna får detta att snarare framstå som en parodi än den tunga och självsäkra film som det borde vara.

Det börjar förvisso fullt godkänt där vi tas tillbaka till öken planeten Tatooine och gangsterbossen Jabba The Hut. Men sedan spårar allt ur. Dramatiken är så övermättad och svulstig att man rodnar i ansiktet. Hela sekvensen på Endor är patetisk fånig och dum. Bättre blev det inte heller då Lucas kontroversiella modifikationer under sent 90-tal till 2011 års Blu Ray samling, innebar en skrattretande kopia av den människoätande plantan Audrey från Frank Ozs Little Shop Of Horrors som ställföreträdare för monsterhålet Sarlac. Det ökända Vader vrålet är bara en total förnedring av allt vad kvalitet innebär. Förutom de snyggaste rymdstriderna i hela serien finns det absolut inget att se eller hämta här. Eller jo, kanske, Carrie Fishers påstådda kokainnagel.

Betyg 4/10

Episode I The Phantom Menace

Suck,filmen som genuint dödade all oskyldighet,hoppfullhet och livsvilja på moderjord. Förväntningarna var astronomiska, det här skulle bli filmen som återigen förändrade allt, de skulle vara häftigare och mer relevant än den gången dieselmotorn eller husvärme uppfanns. I en tid utan perfekt internet sprang fans till biograferna bara för att bevittna den första teaser trailern.

Världen var i extas, folk reste från alla världens håll och kanter för att delta på den stora premiären i USA. Och så började filmen, den klassiska Fox loggan visades med sin ackompanjerade jingel och sedan…. domedagen.

Att ens börja summera vad felet i Phantom Menace ligger i skulle ta en mindre livstid. Bara första antydan till Jar Jar Binks får en stor majoritet att börja kaskadspy. Jake Lloyds livlösa och pinsamma porträtt av Darth Vader som snorunge är som naglar mot en griffeltavla. Den nästan perversa romansen mellan den tio år gamla Llyod och den nästan åtta år äldre Natalie Portman -som i sin tur verkar sova sig igenom hela filmen, är rent otäck att bevittna.

Vidare har Ralph McQuarrie kastat in handduken och istället för vackra underverk som Millenium Falcon eller Stormtroopers får vi Kalle Anka robotar som är pinsammare än valfritt avsnitt ur en reality dokusåpa. John Williams är den enda personen som verkat klara sig ur de ondskefulla klorna som är den här filmen, musiken är precis som alltid strålande och framkallar genuina rysningar av välbehag. I övrigt kan bara en stor varningslampa tändas när vi ens antyder något kring den här filmen. Det här skall helst förglömmas som en hemsk influensa eller ett benbrott. Kort och gott vedervärdigt.

Betyg 1/10

Episode II Attack Of The Clones

Pust, det gick inte den här gången heller. Lucas fick tre år på sig att rätta till alla de otaliga fel och filmiska lagbrott han begick från förra gången. Resultatet ? En tom fågelholk i en småländsk skog. Manuset fortsätter vara smärtsamt uselt i sin rent vulgärt usla dialog, en story som är mer eller mindre obegriplig – flera trådar och karaktärer som introduceras kommer från vänster och fullkomlig noll kontext ges, kan någon svara på vem mästare Sifo-Dyas är ?.

Självklart skulle också Lucas välja att leka vidare med modern teknik som inte mognat och för det mesta ser det osannolikt plastigt och fult ut. Det digitala fotot är så smetigt och urvattnat att det sticker i ögonen. Samma bombardemang av fula special effekter fortsätter. Designen på klonsoldaterna borde vara straffbart.

Värst är dock, återigen, karaktärerna och den hemska dialogen. Romansen mellan Hayden Christensen och Natalie Portman är lika obekväm som en för liten Stormtrooper-rustning. Valet att byta skådespelare gör att kontinuiteten helt tappas bort, Padmés och Anakins relation känns både krystad och helt vansinnig, hur Anakin åldrats med minst tio år medan Portman stannat kvar kring tjugo, förblir ett större mysterium än varför det super tekniska rymdimperiet inte kan finna en grön herre i ett träsk.

Även relationen mellan McGregor och Christensen är totalt misslyckad. Istället för att visa upp en far och son relation, framstår den tidigare varma och intelligente Obi Wan som en grinig surgubbe som mest verkar gnälla och klaga på sin lärling. Anakin framstår fortfarande som en enerverande snorunge. Den ursprungliga tanken mellan att visa den starka relationen som sedan skulle ersättas med hat och bitterhet försvinner snabbare än Boba Fett i Return Of The Jedi.

Filmen skulle också innebära ytterligare massaker av originaltrilogin genom att belasta den med idiotiska story trådar och snedvriden logik. Återigen en katastrof som helst bör begravas i Tatooines ödelagda öken.

Betyg 1/10

Episode III Revenge Of The Sith

Flås, det var tredje gången gillt. Förhandssnacket lovade att vi äntligen skulle få något som liknade en godtagbar film, vi skulle äntligen få se hur hela paketet knöts ihop och förhoppningsvis se Darth Vader göra köttfärs av pajasar som Mace Windu och Kit Fisto.

Filmen tog sig till och med till Cannes och kritikerna lovordade den… Till en början. Med åren vill ingen, absolut ingen kännas vid att de satte sina näst högsta betyg och lovordade filmen. Det var återigen en släng av den masspsykos som drabbade flera då det brittiska rockbandet Oasis släppte sin babyloniska undergång Be Here Now. Samma problem som plågat det tidigare två tragedierna fortsätter här. Uselt manus,värdelös dialog och plastiga specialeffekter.

Istället för att ge oss smakbitar från den eran då Star Wars var oslagbart stort och vackert, får vi återigen fula robotar och den idiotiska General Grievous som drabbats av trumpethosta. Berättandet som skall ta Anakin till den mörka sidan är precis lika lamt och spakt som tidigare episoder. Såhär i efterhand är skälet till hans Benedict Arnold svek så urbota idiotiskt och grundlöst att det är lättare att hitta mer visdom i ett nummer av den amerikanska tidningen Playboy.

Den essentiella relationen mellan Skywalker och Kenobi bryr sig inte Lucas om. Det är fortfarande samma bittra,griniga tjurskallar som talar med varandra. När den oundvikliga schismen sker på slutet är den emotionella tyngden helt död och utan någon som helst allvar. När Christensen ligger och kreverar i lava och sina egna kroppsdelar och ger ifrån sig sitt tragiskt loja ’’I hate you !’’ känner jag hur all heder och ork försvinner ur kroppen.

Den redan kritiserade aspekten av att varenda karaktär skall ha en ljussabel blir ofrivillig komiskt här. Även här saknas tyngd,häfta och finess, Yoda och Kejsaren hoppar runt som överlyckliga och övertända fans på en Justin Bieber konsert, den centrala striden i det eldfängda Mustafar pågår i evigheter och funkar bättre som bedövning än en hel tallrik med sömnpiller.

Att detta kunde ha varit det sista vi någonsin fick se av den där galaxen långt borta, känns lika skrämmande som George Orwells dystopiska framtidsvision 1984. En helt enkelt bedrövlig avslutning som ingen borde närma sig.

Betyg 1/10

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: 4/10

The Nile Hilton Incident Recension

Borg Recension

House Of Cards Säsong 5 Recension

De Bedragna Recension

The Defenders (TV) Recension

Logan Lucky Recension

Skönheten och Odjuret (2017) Recension

Live By Night Recension

Fantastic Beasts And Where To Find Them Recension

Star Wars 1977-2005