All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019
Summering: Bagatellartad men underhållande och välspelad thriller i finansmiljö.
Finansvärlden fortsätter att vara en ypperlig plattform för filmformatet. Aktiemanipulation, girighet och bullriga ledarfigurer – Michael Douglas Gordon Gekko, fungerar lika bra som salt på på valfri maträtt.
Det finns gott om dramatiskt stoff inom denna dekadenta värld, men kvalitén på filmerna om Wall Street och dess diverse påhitt genom åren, har följt samma formkurva som Ericssons aktie. Oliver Stones klassiker – med sina färggranna hängslen och forntida ”mobiltelefoner” har blivit till en kollektiv generalisering då man slår samman finans och film.
Mer moderna exempel, som Margin Call, må ha tonat ned på antalet demoniska monologer om girighet och heroisk kapitalism, men den moraliska kärnan – där burdusa och egoistiska män styr miljardbolag, där det enda syftet är vinst, är densamma som Stone gav oss för trettio år sedan.
På senare tid har författare som Michael Lewis – och även Thomas Harris, börjat fascinera sig mer för tekniken bakom handeln av diverse tillgångar. Tiden då affärer och avtal gjordes upp på ett börsgolv i Manhattan är numera bara symboliskt. Dagens handel – på finansmarknaderna, sköts av trimmade datorer vars algoritmer och inprogrammerade sekvenser, kan köpa och sälja tillgångar på millisekunder.
Och i denna kapprustning av finansiell teknologi hittar The Hummingbird Project sin berättelse. Det är inte längre välklädda och snofsigt friserade börsmäklare som står i centrum, istället är det asociala och tillbakadragna tekniska snillen som dominerar finansmarknaderna.
Genom att flytta fokuset från den dekadenta eliten, så hamlar vi istället hos mer ’’jordnära’’ personer som inte – tillfullo, har slukats av förhoppningen att bli den moderna kung Midas.
Jesse Eisenberg ser till en början ut att kopiera sin mest kända insats – från The Social Network, återigen är det en udda, socialt bisarr och överaktiv karaktär som Eisenberg ger liv åt. Känslan för autopilot blir snart påtaglig, men snart så öppnar Eisenberg upp och ger sin karaktär mer mänskliga attribut.
Solitt karaktärsgalleri
Där det var fullkomligt omöjligt att känna ett uns empati för Shia La Beoufs bortskämda och griniga huvudperson från Wall Street-uppföljaren – Money Never Sleeps, så är både Eisenberg och Alexander Skarsgård lätta att – åtminstone, intressera sig för.
Skarsgårds karaktär drivs av att hitta lösningar på matematiska problem, medan Eisenberg är den mer utåtriktade och målmedvetna utav dem. Likheterna med Rain Man är ofrånkomliga, där två människor med vitt skilda personligheter och motiv möts. Och så pass drabbande – eller minnesvärd, är inte The Hummingbird Project, men dynamiken mellan de båda huvudpersonerna gör filmen mer solid än den initialt verkar vara. Den ömsesidigt varma relationen mellan de båda är solid, och Eisenberg – i synnerhet, får ett antal riktigt starka scener som visar upp en kraft och intensitet som överraskar.
Att man undviker att dyka ned i den ofrånkomliga dekadensen – som finanssektorn ofta associeras med, känns som en frisk fläkt. Förutom denna dugliga duo så är det rent fantastiskt att Michael Mando – vars mest berömda roll var som den psykotiske piraten Vaas från TV-spelet Far Cry 3, verkar fått en rätt duglig karriär inom filmindustrin.
Oväntad spänning i en film om ett byggarbete
Motiven för bygget av den jättelika fiberkabeln må inte vara fullt hederliga, men det finns en välbehövlig balans av ont och gott i de två kusinerans personlighet, vilket gör filmen intressant på ett emotionellt plan. Mer spänning blir det då filmen influeras av vassa politiska thrillers. Själva byggnationen av höghastighets fibern är oväntat medryckande och Kim Nguyen – som regisserar, skall ha en viss eloge för att göra något så omärkvärdigt som ett bygge, till solid underhållning på film.
Bortsett från ett tafatt slut och en Salma Hayek som gör sig till åtlöje – i en överspelad och uselt skriven roll, så är The Hummingbird Project fullt godtagbar som en stund underhållning.
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019
Summering: En ofattbart slarvig, tråkig och patetisk final som gör det klart och tydligt att berättelsen om Jean Grey och hennes alter ego Phoenix, bär med sig en förbannelse.
Ja ni får ursäkta språket, men vad i helvete är det här !?
Redan i marknadsföringen har det gått snett för X-Men: Dark Phoenix. Någon hos Fox har tydligen inte lärt sig att räkna, och jag önskar – i all ödmjukhet, poängtera att den allra första X-Men-filmen utkom år 2000. Det är med andra ord nästa år som serien fyller tjugo år. Detta ignoreras dock i allt PR-material, men i Donalds Trumps USA så kanske nitton numera är tjugo, vem vet ?…
Ett litet räknefel må vara ganska så harmlöst… Ja, åtminstone då vi tittar närmare på filmens faktiska innehåll.
I och med Disneys uppköp av 20th Century Fox, så står det mer eller mindre klart att Dark Phoenix – tillsammans med den kommande TheNew Mutants (ytterligare ett krisprojekt som försenats ett antal gånger), blir det sista från ’’Fox-eran’’. Ett antal utvecklingsprojekt har redan nu fått sista spiken i kistan inslagen. Men de otaliga och omdiskuterade turerna kring Dark Phoenix uppstod långt innan det gigantiska uppköpet ens var känt för allmänheten.
Rapporterna om en kaosartad produktion har ständigt gäckat filmen, tillsammans med enorma förseningar. Rykten från diverse testvisningar utav filmen, skvallrande om en slutprodukt som var dömd att dö. Dessa typer av rapporter bör alltid tas med en nypa salt, framförallt i en värld som domineras av falska rubriker och så kallad clickbait. Just synopsis som läckte ut tycktes vara ett tidigt April-skämt, ’’så illa kan det väl ändå inte vara ?’’ var den omedelbara tanken… Nej, det är värre…
Live And Let Die
Days Of Future Past fick tillslut liv i X-Men-serien efter blodproppar som X-Men: The Last Stand och X-Men Origins: Wolverine. Det såg därmed ljust ut…
Men likt en livsfarlig värmebölja så anlände X-Men: Apocalypse… Återigen så var förtroendekapitalet utplånat. Som kronan på verket så skulle regissören Bryan Singer bli anklagad för ett antal fasansfulla sexuella övergrepp. Att påstå att det kokta fläsket var stekt vore minst sagt en underdrift.
Manusförfattaren Simon Kinberg har lika många yrkesmässiga liv som en katt. Trots synder som X-Men: The Last Stand, Josh Tranks Fantastic Four och den ’’mästerliga’’ Jumper, så blir Kinberg ändå anförtrodd men uppgifter långt ovanför sin kapacitet. Den goodwill han vann som författare i och med Days Of Future Past försvann snabbt då Apocalypse hade premiär. Kinberg har nu tagit över rollen som regissör och som det ser ut i nuläget, så blir detta slutet för den franchise som startades för 19 (!) år sedan.
Dark Phoenix-sagan är en av de mest omtyckta och betydelsefulla berättelser som Marvel Comics har i sitt valv. Den – genuint, episka historien innehåller allt som gör serietidningar till ett så unikt och underhållande medium; tokiga skurkar iklädda viktorianska kostymer, resor till rymden och en jättelik ensemble av färgstarka hjältar.
Redan i The Last Stand så försökte sig Kinberg på att inkludera element från Phoenix-sagan. Resultatet var katastrofalt… Löftena om att misstagen skulle rättas till har florerat i varenda medial kanal inför Dark Phoenix.
Och inledningsvis är loppet inte helt kört, stämningen är något mörkare än förr och introduktionen till Jean Grey i sin barndom är – på gränsen till, godkänd – minus gräsligt barnskådespeleri. Men efter den något mediokra starten så trampar Kinberg och filmen i klaveret.
Det som borde vara en monumental final, fylld utav känslor, kärlek och minnen, blir till en stinkande hög av usel regi, kasst hantverk och ett manus som ännu en gång förvränger och hackar sönder sin förlaga.
Dallas Dramatik
Introduktionen kan inte kallas olidlig men knappast rafflande eller fängslande heller. Kinberg vill så gärna följa i Marvel Studios fotspår och visa att en superhjältefilm handlar om mer än fräsiga superkrafter och trikåer. Därför så biter Kinberg ihop och överöser filmen med dramatik som inte ens hade kunnat accepteras i det sämsta avsnittet av Dallas. Dialog, karaktärsutveckling och personliga dilemman, fungerar inte med automatik. Ja, tjatet om Endgame fortsätter, men den filmens sekvenser – som endast består av konversationer, är minst lika gastkramande som när bröderna Russo framkallar gudalik styrka i actionscenerna. Framförallt så behöver vi karaktärer som vi kan tycka om.
Då majoriteten av huvudpersonerna i Dark Phoenix först introducerades i Apocalypse, så har vi inte hunnit bygga någon som helst relation gentemot dem. Det spelar ingen roll att vi sett karaktärerna förut, det måste finnas en genuin empati mot dessa specifika iterationer.
Årsförbrukning av hackad gullök
Det emotionella engagemanget är inte bara bristande, det befinner sig – antagligen, i den demoniska Marvel-dimensionen Limbo – där djävulsfiguren Mephisto har sin bas. Kinberg gör alla dramatiska sekvenser till pinsam melodram, med största sannolikt gör filmen av med en årsförbrukning av hackad gullök för att få sin ensemble att gråta. Det spelar ingen roll hur mycket Sophie Turner hulkar och snyftar, mitt personliga engagemang är detsamma som för deltagaren som senast vann tv-programmet Robinson.
Erfarna regissörer inser – under efterarbetet, klippning etc, att ett överflöd av helt stillastående sekvenser – utan innehåll eller ens relevans, bör hållas till ett minimum. Om Kinberg som manusförfattare – oftast, är träig, klumpig och grovhuggen, så är hans registil rent amatörmässig. Hela Dark Phoenix består av uselt dramatiserade scener där karaktärerna ältar snarlika repliker i all oändlighet, speltiden på två timmar används till absolut ingenting.
Re-shots är vanligt i dagens filmskapande, så mycket kan gå fel, tekniskt, artistiskt etc. De bästa justeringarna märks aldrig av, men Dark Phoenix är som en enda lång och ful skarv. Någon vacker helhet är det inte tal om, detta är ett Frankensteins monster – bestående av ofärdiga idéer och idiotiska impulser som bara blir till jättelika irritationsmoment för tittaren. Den enda genuina känsla som publiken någonsin känner är livshotande tristess.
Härdsmälta
Samtliga skådepelare som medverkar har alla bevisat att de kan agera i någon utsträckning. Men inte ens Londons filharmoniska symfoniorkester kan genomföra den mest simpla av konserter om dirigenten är helt utan talang. Personregin är en härdsmälta, Michael Fassbenders medverkan känns som en enda lång och – dålig, eftertanke. James McAvoy har nog aldrig varit såhär stel och anonym, slutligen så gör Jessica Chastain sin sämsta insats någonsin där hon får viska fram idiotiska repliker.
Där dramat är trasigt, förstört och i allmänhet uselt, så blir det inte bättre då vi når de obligatoriska actionscenerna. Där genrens bästa exempel har gett oss tårar, gåshud och mirakel, så ger
Dark Phoenix oss actionscener där karaktärerna ser ut att utföra någon sorts förvrängd yoga, med en märklig gestikulering och än uslare grimaser.
Koreografin och kompositionen – av saker i rörelse, är platt och trist, specialeffekterna som skall försöka övertyga oss om det ’’fantastiska’’ som sker på duken, befinner sig på samma tekniska nivå som en billig dockteater, med trådar, pappkulisser och andra hemskheter.
Pruttkudde
Löftet om att vi slutligen skulle få en värdig adaption av Phoenix-sagan känns lika falskt som en reklamfilm från TV-shop. Förutom titeln så finns det inte ett uns av berättelsen som Chris Claremont och John Byrne skrev för så länge sedan. Kinberg – som redan slaktat berättelsen en gång, lyckas på konststycket göra den än värre omgång två… Ja ! Ni läser rätt, detta är nästan värre än The Last Stand.
Det finns ingen substans, inget driv eller något som får Dark Phoenix att verka levande. Hela filmen är som en två timmar lång begravning. Alla människor är värda en andra chans, och mer därtill, men Simon Kinberg har nu förbrukat sitt kapital som filmmakare. Dark Phoenix borde vara svanesången för en filmserie som var avgörande för superhjältefilmens utveckling. Ett vemodigt men ändå givande farväl där publiken och filmskaparna kan ta varandra i hand och säga adjö.
Men det blir ingen vacker avslutning i solljuset… Istället kastas Dark Phoenix ned i en otäck filmisk massgrav för genrens sämsta stunder, bredvid Howard The Duck och Batman & Robin. T.S Elliot pratade om att världen slutar med ett kvidande och inte en explosion, för X-Men serien blir det istället något som låter som ljudet från en pruttkudde, tragiken är med andra ord total. Vila i frid…
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019
För juni månad så tävlar vi ut förra årets absolut bästa film. Yorgos Lanthimos The Favourite, ett fullfjädrat mästerverk som ingen får missa.
Disken innehåller – förutom filmen, följande
Extramaterial: Deleted Scenes • The Favourite: Unstitching The Costume Drama
Tävlingen pågår tom den 10 juni, vinnarna kontaktas på mail. För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar in svaret samt er adress till vår email.
The Favourite Släpps för digitalt köp 27/5, på VOD, DVD & Blu-ray 10/6 2019
Fråga
Emma Stone tycks aldrig sluta arbeta. Nyligen släpptes en musikvideo där Stone samarbetar med en av världens mest kända och hyllade musiker; vem då ?
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019
Summering: Kungen av monster saknar både sin kungakrona och pondus för att bli något annat än ett massivt antiklimax.
Att heta – eller vara, jätteödlan Godzilla kan inte vara lätt… Där det japanska originalet från 50-talet innehöll subliminal samhällskritik – som gick hårt åt den livsfarliga kapprustningen mellan öst och väst i kampen om att rusta upp sin arsenal med kärnvapen, så har efterföljare, remakes etc, enbart koncentrerat sig på inslagen där gigantiska monster massakrerar storstäder och dess lokalbefolkning. I Japan är Godzilla en nationalklenod – såsom vår egen Bamse, men i västvärlden är de högljudda monstret enbart associerat med kaos och förstörelse.
Därmed så är förväntningarna inte onödigt uppskruvade eller ens särskilt hoppfulla för en uppföljare till en film som mest kan beskrivas som ett mähä. Godzilla – årgång 2014, regisserades av Gareth Edwards – som senare skulle ge oss Rogue One: A Star Wars Story. Edwards hade blivit en snackis i filmvärlden efter att ha färdigställt filmen Monsters, detta med minimala resurser. I bästa Robert Rodriguez-anda så jonglerade Edwards ett antal olika arbetsroller. Oavsett hur imponerande Edwards ihärdighet var, så gick det inte att bortse från att Monsters – som slutprodukt, var en segdragen och identitetslös historia.
Och när Edwards tilldelades uppgiften att omhänderta det största monstret av alla – Godzilla, så var ovanan att göra storfilm uppenbar. Godzilla (2014) spretar åt alla möjliga håll, den känns förvirrad och bortkommen då den introducerar onödigt många karaktärer som är lika intressanta som gulnande löv på marken en regnig höstdag. Inte ens de riktigt stora och destruktiva scenerna – med förstörda storstäder och brutala strider mellan monster, gav något större utslag på den euforiska mätaren.
Konceptuellt borde en monsterfilm – som Godzilla, vara en relativt lätt sak att konstruera – iaf ur en berättarmässig synpunkt, allt är en transportsträcka till de stora ögonblicken där vi får action och öronbedövande monstervrål.
Och i det inledande skedet så känns King Of The Monsters som en mer raffinerad och trimmad version än sin föregångare. Återigen har man lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble, där ett antal aktörer återvänder från föregångaren. Kyle Chandler, Sally Hawkins och David Strathairn är bara ett axplock av sylvassa skådepelare som sammanstrålar.
Toppaktörer på sparlåga
Även om Hawkins och Strathairn hör till filmvärldens absoluta grädda och – givetvis, bidrar till en hög lägsta nivå, så har regissören Michael Doughtry ingen förmåga att lyfta någon av aktörerna. Detta gör att alla medverkande verkar gå på energisparläge. I synnerhet så ser Ken Watanabe ut att vara redo för akutvård för att behandla tristessen som han visar upp i varenda scen.
Kyle Chandlers charmiga och varma utstrålning går i viss mån i polemik mot den något trubbiga och buttra karaktären som han spelar här. Samtidigt är det också Chandler personliga kvalitéer som gör hans karaktär mer empatisk än den förtjänar att vara.
Vad beträffar de två kvinnliga huvudrollerna, så blir det genast mörkt på horisonten. Millie Bobby Brown har blivit en popkulturs ikon efter sin roll i Netflix-serien Stranger Things, den unga aktrisen besitter en oerhörd intensitet och är en hejare på att porträttera inre mörker.
Därför är det märkligt att King Of The Monsters delegerar Brown till en enda tjatig uppgift… Att skrika för allt hon är värd… När Brown intervjuades på förra årets San Diego Comic Con, så besvarade hon flertalet frågor med ett nervöst fnissande och hänvisade till att filmens innehåll skulle förbli hemligt. Och efter att ha sett materialet Brown har att jobba med så är total tystnad nog det bästa för att undvika potentiella otrevligheter i skriven form.
Men där Brown misslyckas pga oinspirerad regi och än sämre manuskript, så finns det inga som helst ursäkter för hur uselt Vera Farmiga presterar. Ojämn och opålitlig beskriver hela Farmigas karriär.
I filmer som The Conjuring så tillför hon både stabilitet och auktoritet genom sitt skådespel. Men så har vi hennes andra läge… Dött, stentrist, grått och helt intetsägande. Alternativ två är också det som Farmiga ställts in på här. Om Brown fått obefintligt substantiellt material, så har Farmiga tilldelats skamligt slarvigt och sjukligt dumt innehåll. Förutom att karaktären är frustrerande osympatisk och självgod, så blir också hennes – så kallade, vetenskapliga läggning ett skämt av jättelika proportioner, detta då karaktären verkar besitta rekordlågt IQ.
Så fort Brown och Farmiga håller i taktpinnen så är upplevelsen lika underhållande som att fastna på tunnelbanan i rusningstrafik, där vi trängs tillsammans med två människor per kvadratmeter.
Fritt Fall
Men vem bryr sig om skådespel eller berättelse egentligen ? Godzilla är en monster – och actionfilm. Dess syfte på denna jord är inte att fungera som någon spirituell uppföljare till Ingmar Bergmans Tystnaden. Så länge det finns ett underhållningsvärde så är uppdraget slutfört.
Och det börjar – som sagt, lovande. Den något murriga och bitska tonen från Gareth Edwards film finns inte så långt ögat kan nå. Det känns mer lättsamt, strömlinjeformat och framförallt snabbare. King Of The Monsters har en grabbig men charmig jargong – vilket innebär att det finns gott om hurtiga scener innehållandes hårdhudade män med vapen, men tack och lov inte ett spår av sexism.
Dougherty regisserar allt med en liten glimt i ögat, enkelt uttryckt så verkar det inte vara allt för pjåkigt. Men likt ’’Fritt Fall’’ på Gröna Lund så är King Of The Monsters resa mot toppen relativt lugn, medan returresan nedåt är obehagligt snabb och plötslig.
Efter den lättsamma starten så trasslar filmen in sig i ett snår av trista actionscener och gräsligt sega sekvenser där karaktärer flockas runt datorskärmar och hålögt stirrar in i dem.
Ovanpå detta så dränks vi i ett överflöd av exposition, där man förklarar precis allt – intressant som meningslöst, i långa och mördande tråkiga sessioner som gör om biosalongen till ett klassrum där alla elever fått kvarsittning. När det väl blir dags för genrens mest självklara inslag – förstörelse av byggnationer och landskap, så blir det endast ett hemskt antiklimax.
’’Where Is You Crown King Nothing ?’’
De magnifika odjuren är så stora att de får skyskrapor och sportarenor att se ut som tändsticksaskar, de mullrar, tjuter och vrålar likt trimmade motorer. En explosiv actionfest borde därmed äga rum, men detta party blir aldrig av då varken gäster, catering eller livebandet dyker upp i tid. Filmens kolsvarta foto maskerar varenda scen, och på det mest snikna vis så är allting inspelat i totalt mörker – med massvis av regn och damm, som ytterligare kamouflerar alla bestialiska varelser som befolkar denna värld.
Och då det blir dags för ’’episka’’ sammandrabbningar för Godzilla och hans antagonister, så liknar det en sömndrucken och oinspirerad fight mellan två berusade sjömän som har så mycket alkohol i blodet att de knappt kan stå upp. Det blir bokstavligt talat ett slag i luften som får allt bök och stök att kännas som ett massivt slöseri med tid och resurser. Inte en enda gång så försätts publiken i trans utav någonting som sker på duken… Allt blir utfyllnad samt ett hinder för att nå filmens slut – som inte kan komma snabbt nog.
Så utan vettig action, intressanta eller ens marginellt underhållande huvudpersoner och hemska insatser från Vera Farmiga och Millie Bobby Brown så är Godzilla inte monstrens konung, snarare kungen av ingenting…
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019
Summering: Det går inte att summera vilket filmiskt monster Guy Ritchie skapat i och med Aladdin, detta är inte en film, det är… Ja, jag vet faktiskt inte…
Ja, herregud… Jag var matt efter Avengers: Infinity War, knäckt efter Endgame och i trans efter The Favourite… Men såhär chockad och mållös har jag inte varit sedan jag råkade lyssna på Mikeal Rickfors – fasansfulla, cover version av Bruce Springsteen mästerverket The River…
När Aladdin tagit slut så känns det som om jag sett det där ökända ljuset i slutet av tunneln på otäckt nära håll. Aladdin borde inte recenseras i text, istället hoppas jag att läkare och biologer kan ta prover från alla som lämnar salongen, för vad som händer med kroppens interna kemi – efter att ha sett vad Guy Ritchie ’’åstadkommit, måste arkiveras och undersökas.
Aladdin har verkligen inte haft det lätt innan sin premiär, med flera inslag som fick tidiga varningslamporn att tändas. Guy Ritchie hade just gett världen en av historiernas sämsta filmer med King Arthur: Legend Of The Sword då det stor klart att han – trots detta, skulle få möjligheten till att regissera Aladdin. Om det fanns någon rättvisa i denna värld så borde Ritchie inte fått komma nära en spelfilm under det närmsta millenniet efter det stickade skräp som var Legend Of Sword.
Men sedan kom bilderna på Will Smiths version av anden… De löjeväckande klippen, med I någon sorts förvriden CGI-terror, spreds som en löpeld över cyberrymden. Just blå figurer har fått publiken att se rött den senaste tiden – Sonic The Hedgehog som exempel två.
Lägg sedan till filmens plastiga utseende och trailerns hårresande sångnummer, så såg det ut att bli ytterligare två timmar av ren och skär tortyr. Men Guy Ritchie är inte av denna värld, han har gjort något som – nästan, är en lika stor bedrift som att uppfinna det periodiska systemet eller komma på smör och skivat bröd. Aladdin är så usel att den äntrar någon ny zon av bedrövlighet som jag inte kan beskriva…
Där King Arthur var en hög utav galenskap, så är Aladdin en drogad feberdröm som bryter ny mark – i kalkonens förlovade land. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja…
’’Maskeraden från helvetet’’
Till utseendet liknar Aladdin en maskerad som hämtats ur helvetets eldar. Trots att kostymerna är välsydda, så gör den gräsligt övermättade färgpaletten att både kuliss och kläder ser ut att vara inhyrda från Buttericks. Staden Agrabah må vara skapat ur fantasin för det animerade originalet från 1992, men Guy Ritchie har här lyckats skapa en plats som känns lika trovärdig som valfri planet ur Stjärnornas Krig.
Specialeffekterna som används för att rendera stora delar av Agrabah och andra visuella element, måste ha skapats utifrån datorer som fortfarande har Windows 93 som operativsystem, någon annan förklaring kan inte finnas för hur illa det ser ut. Överlag påminner hela filmen om den värsta sortens lågbudget teater, med allt vad det innebär med skrattretande sminkning och kliande lösskägg.
Gräsligt skådespel
Aladdin må inte se ut som någon exotisk kunglighet, men det plastiga och skrikiga utseendet är ingenting då vi tittar närmare på skådespelet vi får serverat. Om vi bortser från den kontrovers som uppstod då Naomi Scott fick rollen – Scott är av indiskt ursprung, något som återigen drog igång en debatt om hur Hollywood förvrider karaktärers etnicitet, så är Scott den enda aktör som verkar anlända till arbetet utan baksmälla och apati. Ritchie må vara lika bra på personregi som Donald Trump är att tala sanning, men Scott ger prinsessan Jasmin ryggrad och identitet.
Scotts motspelare Mena Massoud – i rollen som Aladdin, blir däremot ännu en skådespelare som Ritchie lyckas placera på sin personliga sopptipp av förstörda skådespelarkarriärer. Massoud visar aldrig upp karisma, någon naturlig charm eller ens något passionerat driv. Kemin – som borde finnas, mellan Massoud och Scott blir snarare till ett gift som sipprar ut i salongen och sakta med säkert oskadliggör publikens mentala tillstånd, det är är ett samspel som klingar falskare än Nick Nolte och Julia Roberts i I Love Trouble.
Men denna usla kemi kan förlåtas, detta då vi får stifta bekantskap med Marwan Kenzari som gör den – i ursprungsversionen, mystiske och kraftfulle Jafar, till en endimensionell fåntratt som är lika hotfull som en stubbe. Man kan faktiskt fråga sig om Kenzari ens agerar vid ett enda tillfälle genom filmen. Med tom blick så plågar sig den holländska skådespelaren igenom diverse pajaskonster där Ritchie försöker övertyga oss om att denna version utav Jafar är både fräckare och mörkare än sitt tecknade original. Att säga att det misslyckas vore en underdrift av astronomiska proportioner.
Sedan har vi Will Smith… Så fort Smiths blåfärgade ansikte dyker upp så tappar Ritchie fullkomligt kontrollen och fattningen. Smith tvingas till att agera hysteriska utbrott samtidigt som duken fylls av allt mellan himmel och jord. Men då Smith inte behöver agera som om hans byxben brann, så får vi en fullt godkänd insats, där Smiths svada får stå i centrum. Smith är också den som får ett fåtal av de – i stort, katastrofala komiska momenten, att fungera.
Den uteslutande bästa insatsen görs av den animerade tigern Rajah, det kan ha något att göra med att denne inte har några repliker och att jag – såklart, är partisk gentemot randiga katter.
Allt mellan himmel och jord
På tal om att kasta in allt mellan himmel och jord, så kan Aladdin vara en av de mest överfyllda och spretiga filmerna som gjorts genom filmhistorien. Ritchie kastar sig blint mellan genrer och registilar som får filmen att framstå spritt språngande galen.
Måhända att sångnummer hade en viktig plats i det animerade originalet, problematiken är att Guy Ritchie inte kan göra film, än mindre musikal – trots sin bakgrund som musikvideoregissör. Vartenda musikaliskt framträdande blir till en skräckupplevelse där lyriken och sången är ohörbar pga usel ljudmix, iscensättningen ser i sin tur ut att vara stulet från de sämsta stunderna av American Idol med neon, konfettikanoner, lasershow och andra popklyschor.
Så fort någon av karaktärerna utbrister i sång så känns det som att trumhinnorna är på väg att sprängas i bitar. Håkan Hellström sjungandes opera hade med största sannolikhet låtit bättre. Ritchie kan inte heller låta bli att göra flera sångnummer till vedervärdig kabaré, det innebär inslag som jag kommer behöva tvätta bort genom årtionden av terapi.
Utöver dessa pinor så fortsätter Guy med att låta filmens styras av hans egna snurriga impulser, därmed så slänger han in lite Bollywood-dans, platta jaktsekvenser och en moralkaka som redan nu kommer resultera i illamående den närmsta månaden. Vad som borde vara ett lättsmält matinéäventyr blir till något sjukt och förvridet, berättelsen – som i originaltappning, innehåller romans, spänning och humor, blir utdragen, innehållslös och förvirrande.
Denna ackumulation av fullkomlig dårskap antar snart en ny sorts form som jag inte kan beskriva. I detta sinnessjuka virrvarr av kass regi och oinspirerade skådepelare, så känns det som att vi har hamlat i en filmversion av Lustiga Huset, allt är upp och ned, det snurrar, skakar och slutar med en flygande matta…
’’Ta en matta och fly(g) !’’
Tillslut så har alla barriärer brutits ned, om Aladdin hade existerat under 80-talet så hade järnridån förmodligen kunnat fällas på ett par minuter. Filmen blir tillslut så usel att den blir hypnotisk i sitt katastrofala utförande, man vet inte om man skall skratta, gråta eller skrika ? Då allt är slut så är jag mer eller mindre mållös. De flesta skräpfilmer orsakar antingen uppgivenhet –Blockers eller ilska –Aniara, men Aladdin går inte att placera i någon av dessa kategorier, istället förblir jag kvar sittandes i biomörkret, stirrandes in i det tomma svarta mörkret. Detta hör till bland det sjukaste jag sett, och det inte positivt menat.
Anden i lampan sägs ger tre önskningar, för mig räcker det med en – att aldrig låta Guy Ritchie göra film igen…
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019
Summering: En rafflande våldsam och underhållande start mynnar ut i oändlig repetition och ett gräsligt avslut.
Vi lever i en ny värld… En värld där ett kultfölje kan byggas upp på rekordtid. Kultfilmer brukade tidigare behöva stå och växa till sig innan de uppnådde status som en undangömd pärla.
John Wick är ett självlysande exemplet på en modern kultfilm. Den första filmen i serien uppfyller ett åtråvärt men svår uppnåeligt kriterium; låg budget och ett hängivet följe. John Wick Chapter 2, dubblade sin omsättning i USA och det uppstod en mindre kontrovers då det verkade som att filmen inte skulle få svensk biopremiär.
När det nu blivit dags för avsnitt tre i serien, så anländer John Wick med helt andra förväntningar… Från att ha varit en actionfilm i utkanten, så har filmerna nu lyckats uppfinna ett nytt ord – ’’Gun-Fu’’. Detta kan enklast beskrivas som en besinningslös kampsport som involverar minst lika mycket kulor och krut som hoppsparkar och knytnävar mot ansiktet.
Brutal action och uselt berättande
Kanske är det orättvist att kalla John Wick-serien ensidig, det huvudsakliga skälet till att filmerna existerar är adrenalinrushen som förmedlas genom de allt mer bindgalna actionscenerna.
Mitt personliga problem med både del ett – och två, är att allt som inte involverar brutna ben och hjärnsubstans, är mer eller mindre outhärdligt. Keanu Reeves har aldrig varit någon charmör i sitt stela och energilösa skådespel. Och så fort regissörerna David Leitch och Chad Stahelski (som står som regissör för Chapter 2 och Parabellum) försökte att implementera en story – som också är banal och fånig, så blev resultatet tandlöst tjafs.
Jag har inget emot actionfilmer med tunna premisser, James Camerons True Lies eller Paul Verhoevens Total Recall, klarar sig utmärkt – trots berättelser som liknar rangliga skelett. Men dessa två filmer får liv och lust genom humor, självdistans och mycket god regi.
Stahelskis försök att hitta en passande stämning – där man balanserar mellan allvar och löjeväckande koncept – som ett religiöst samfund av lönnmördade, misslyckas konstant. Därför känns det – till en början, positivt då Parabellum agerar som en tredje akt till John Wick Chapter 2 – som avslutades med en cliffhanger.
Actionfilm av Fred Astarie
Man kan i och med detta fokusera på det innehåll som alla har löst biljett för – de helt hänsynslösa och blodindränkta actionsekvenserna. I sitt inledande skede så slår Parabellum på alla möjliga cylindrar. Varje sekvens är utmärkt koreograferade massakrerar där Keanu Reeves dödar allt som rör sig.
Den följsamma koreografin och sanslösa brutaliteten, får mig att spekulera i att detta skulle kunna vara en actionfilm av Fred Astaire – om denne nu hade funnit ett intresse för kampsport istället för dans. Flera gånger så är det svårt att inte skratta – samtidigt som man grimaserar i obehag, det är svårt att kategorisera Parabellum som en film, det är snarare ett slakthus.
Reeves må vara definitionen av träig, men i John Wick så har han byggt upp en fysisk karisma som gör alla slagsmål medryckande.
Underhållningsvärdet är initialt strålande, alla hämningar är som bortblåsta och det sunkiga berättandet är borta. Man vågar till och med injicera lite kolsvart humor. Horisonten ser ut att vara fri från moln, men då filmen skall ta sig vidare från sin första akt, så fullkomligt exploderar växellådan, styrningen och motorn.
She’s So Cold vs Satisfaction
Då berättelsen rör sig ifrån det hotfulla New York, så förlorar man intensiteten och den morbida lekfullheten. De scener som inte har varit renodlad action i tidigare filmer, har alltid bestått utav urtrista transportsträckor, det kan liknas med att se The Rolling Stones live. Nytt – eller mer, obskyrt material som She’s So Cold eller She Was Hot, kommer aldrig ses som några större höjdpunkter av massorna, alla väntar på Brown Sugar eller Satisfaction.
Men här blir det inte bara tal om menlös utfyllnad, istället försvinner elen och hela konserten eventet lamslås, varken högtalare eller belysning fungerar. Filmen borde ständigt öka i tempo, men Parabellum begraver sig i en katastrofal gyttja där vi får plåga oss igenom gräsligt uselt skådespel och riktigt usel dialog.
Katastrofal mitt
Mitt i denna kalabalik så dyker Halle Berry upp… Att leverera en insats som är mer avslagen och tråkig än Keanu Reeves borde vara omöjligt, men Berry har lyckats med denna ’’bragd’’.
Hela mittpartiet är närmast kalkonartat. Inte ens actionscenen som presenteras är bra. Det närgångna och brutala våldet ersätts av ett repetitiv skjutande.
Förhoppningarna om att finalen skall rädda detta sjunkande skepp sker – olyckligtvis, inte… Ingenting som visas upp i slutskedet är ens i närheten så uppfinningsrikt eller hårdkokt som det vi får se i filmens introduktion. Istället blir det återigen en bunt sega slagsmål som kan jämföras med Steven Seagal pajaskonster då han vevar runt med knivar. Och det faktiska slutet är inget annat än en bluff.
Förbered för en begravning
John Wick 3: Parabellum borde vara en storstilad final, men när allting väl är klart så framstår filmen som en två timmar lång trailer för något som komma skall. Ordet parabellum kan översättas till att förberedda inför krig.
Utan sin explosiva introduktion så är det enda John Wick 3 borde förbereda sig inför vara en begravning till sjöss.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019
Summering: Ett par roliga referenser och en halvdan Charlize Theron gör Long Shot marginellt bättre än den bedrövliga konkurrensen inom samma genre.
Att följa upp efter Avengers: Endgame måste vara ett närmast fasansfullt uppdrag. I detta läge så spelar det ingen roll om vad som ställer sig bredvid Marvels massiva mästerverk. Att ha premiär veckan efter en film som i nuläget fortsätter krossa alla tidigare rekord och skriva in sig i historieböckerna, är högst otacksamt – för att uttrycka det milt.
Long Shot är utöver det en barnförbjuden komedi. Där andra genrer genomgår renässanser – genom online distribution eller kostnadseffektiv teknik – digitalkameror, så har antalet renodlade komedier nästan räknats ut som en betydande aktör på biorepertoaren.
Inte ens affischnamn som Melissa McCarthy fungerar som ytlig garanti för att försäkra biobesökarna om att biljettkostnaden är väl värd sitt allt mer obscena pris. Att likt en insnöad fossil peka på historiska exempel – då genren var som starkast, känns som den värsta sortens bakåtsträvande. Men underskottet på uppfinningsrikedom inom genren är lika tydligt som att Venezuelas stadskassa står tom.
Bottennivå
Idag handlar det inte om att skriva fyndig och smattrande dialog – Bröderna Marx, eller ens godtagbar slapstick – Helan Och Halvan. Komedier är idag snarare ett uttryck för chockvärde. Att närma sig ett antal komedier är idag lika trevlig som att krypa igenom en gyttja som består av gräslig könshumor och konstanta slag under bältet.
Tag och Blockers är färska – och gräsliga, exempel på hur hela genren sänkt sig till en ny bottennivå. Efter dessa groteska upplevelser, så känner man sig stärkt som efter att ha blivit beordrad att tvätta latrinerna utan gummihandskar. Grovhuggen och krass humor kan vara väldigt effektivt i rätt sammanhang, men när den implementeras utan eftertanke eller kunskap, så faller det lika snabbt som ett korthus.
Long Shot faller offer för att förlita sig allt för mycket på juvenila pinsamheter som involverar kroppsvätskor och könshumor, men en diskret charm och några pricksäkra popkulturella referenser, gör att man åtminstone kan lämna biosalongen på två ben, istället för att behöva krypa ut på alla fyra, högröd i ansiktet utav skam. Med detta sagt så är vi långt ifrån att uppnå någon kritisk massa, som bäst är Long Shot barnsligt trams.
Det absolut största problemet med Long Shot är regissören Jonathan Levines luddiga och taffliga personregi. Flera gånger så vill Long Shot framstå som en sorts evolution utav 90-talets romantiska komedier – vilket kräver en någotsånär färgstark duo.
En klåpare och ett mysterium
I och med att Seth Rogen utgör femtio procent av denna kombo, så har filmen – snabbt, skadeskjutit sig. Rogens framgångar kan endast beskrivas som obefintliga, och anledning varför blir ganska snart uppenbart, Rogen fortsätter med sina sönderkörda och tarvliga skådespel, där han är burdus, högljudd, osympatisk och irriterande. Dessutom så står Rogen för filmens mest motbjudande skämt, varav ingen av dem är särkilt roliga eller underhållande.
Charlize Theron fortsätter att vara ett av Hollywoods största mysterium. Hur en så – uppenbart, duktig och kapabel skådespelerska, fortfarande stannar kvar i b-filmens vallgrav, förblir en gåta för framtida generationer att lösa. Theron är tillskillnad mot Rogen klart mer kunnig i sitt skådespel, måttlig dramatik och renodlad humor fungerar betydligt bättre då Theron håller taktpinnen.
Även om Theron kan kategoriseras som solid, så är kemin mellan henne och Rogen omöjlig att hitta. Levines regi är helt utan beslutsamhet eller en tydlig vision, det vilar en övergripande känsla av obekvämhet genom hela filmen. Vare sig det är mer allvarliga moment eller rena rama pajaskonster så lyckats Theron och Rogen aldrig hamla i fas eller kännas samspelta. Ett antal biroller spelas av beprövade proffs som Bob Odenkirk och Andy Serkis, men dessa karaktärer är helt och hållet irrelevanta och materialet då får att jobba med är lika minnesvärt som det senaste avsnittet av Så Ska Det Låta.
Återupprättelsen för genren förblir en avlägsen dröm
För de som går och hoppas på att komedigenren skall återfå sin relevans eller värdighet, kommer nog behöva vänta längre än Storbritanniens utträde ur EU. Förutom de roliga referenserna till nuvarande populärkultur, så består det mesta av scenerna av trist beroende av snuskiga excesser och riktigt plumpa sexanspelningar.
Och för att återknyta till Avengers Endgame, för sista gången – i denna recension, så måste speltiden tas upp. Där Marvels epos är över tre timmar långt, och passerar lika snabbt som sportbil på autobahn, så känns Long Shots speltid olidligt utdragen och seg.
Måhända är Long Shot inte skamligt pinsam, det är en lunkande, obekymrad och ganska klumpig film mest framkallar en axelryckning. Något härligt gapskratt blir det aldrig tal om, något som kanske borde finnas med i en film som beskriver sig själv som en komedi ?
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019
Summering: En drös urusla skådespelare tränger undan den helt fantastiska Judi Dench, frågan om filmens manus eller skådespel är värst, kommer aldrig kunna besvaras.
Judi Dench blir inte yngre… Det är nog ett av tidernas mest uppenbara påståenden. Rollen som MI6 chefen M lämnade Dench för 7 år sedan, detta i och med den makalösa Skyfall (den bästa Bond-filmen någonsin). Dench har i intervjuer nämnt att hennes syn blir allt sämre och att åldern börjar ta ut sin rätt. Men detta stoppar henne inte från att fortfarande befästa sin position som en av de mest noggranna och hängivna skådespelarna på denna jord. Det spelar ingen roll om inhoppet bara är minimalt – Shakespeare In Love, Dench efterlämnar alltid ett avtryck – som ansiktslyfta och – betydligt, mindre talangfulla, kollegor enbart kan drömma om.
Måttligt användande av Dench
Därför är det chockartat då jag konstaterar att Judi Dench inte ens nyttjas till femtio procent i Red Joan. Den legendariskt duktiga skådespelerskan får istället bara fungera som en trist hållpunkt, inte filmens drivkraft. Dench förekommer sporadiskt och får dessutom ett helt bedrövligt manus som försöker övertala publiken om en politisk agenda – och logik, som är rentav löjeväckande korkad.
Huvuddelen av filmen består av genomusla tillbakablickar, om dessa ändå hade innehållit Dench – i någon utsträckning, så hade något minimalt mervärde gått att extrapolera. Vad vi istället får är Sophie Cookson, som förutom sin medverkan i Kingsman: The Secret Service, har noll erfarenhet, i synnerhet för en krävande roll som denna. Vad som skall vara en tvetydig och moralsikt grå person, blir – i Cooksons oerfarna händer, en klen, feg och frustrerande människa som ständigt tar till gråten och vägrar ta ansvar för sina handlingar.
Dracula !?
Ovanpå Cooksons ensidiga och mördande trista skådespel, så får vi Tom Hughes som verkar tro att detta är en nyinspelning av Dracula med Christopher Lee i huvudrollen. Hughes förvandlar sin karaktär till en flåsande slempropp som smackar fram sina repliker. I ett par scener så verkar Hughes vara på väg att dra fram en flaska med blod som sedan insups tillsammans med ett ondskefullt skratt. Kemin mellan Hughes och Cookson är lika spektakulär som då man blandar kallt och varmt vatten…
Detta apokalyptiskt usla skådespel sträcker sig tyvärr längre än dessa två aktörer. Tereza Srbova – som blir den tredje punkten i någon sorts dramatisk triangel, gör inte mycket för att försöka rädda denna sjunkande skuta, publiken får istället än mer iskallt skådespel och skräckinjagande usel dialog. Speltiden må vara måttlig på drygt 100 minuter, men detta hindrar inte filmen från att kännas längre än de båda världskrigen ihop.
Pinsam och patetisk
Red Joan kategoriseras som en romantisk och dramatisk thriller, de två förstnämnda kan istället bytas ut till termerna pinsam och patetisk. De – få, gånger berättelsen får någon som helst relevans är då man berör historiska landmärken, som kampen mot klockan att lyckas konstruera atombomben för axelmakterna. Utanför dessa små historiska markeringar, så verkar filmens tidsflöde vara fastfruset, varken frisyrer eller kläder ändras ens marginellt.
De horribla tillbakablickarna kunde istället ha berättats genom Judi Dench. Samtliga sektioner som Dench medverkar i är placerade i några av de fulaste och mest otrevliga utrymmen jag sett i en film. Men Dench oerhörda pondus naglar fast tittaren, om filmen hade varit ett hermetiskt tillslutet kammardrama, så hade man kunnat skapa monumental spänning och intensitet. Istället får vi någon avart från den mest pinsamma av Hallmark-filmer.
Filmtribunal
Att låta en aktör som Dench bli till en distraktion, och istället lägga all energi på ett gräsligt drama som inte ens skulle kunna godkännas som en skolpjäs, borde klassas som ett brott mot filmkonsten. Om det även funnits en filmtribunal i Haag, så hade Red Joan behövts låsas in på livstid.
All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019
Summering: En helt euforisk avslutning som dräper allt motstånd…
Gode gud… Skall man skrika och fullkomligt kapitulera ? Erkänna sig helt besegrad, överkörd, mållös och knäckt ? Känslan efter att ha sett Avengers: Endgame, går knappt att fånga i ord, den är för stor för recensioner eller allmän analys.
Tidigare recensioner – som berört Marvel Studios filmer, har blivit till försvarstal, detta är fortfarande en av de mest utsatta genrerna då det kommer till elitistisk mobbning som jämställer Marvels filmer en sorts allmän lobotomi för samhället.
Det är tidsödande, irriterande och rent av bedrövligt att denna typ av artiklar och krönikör fortfarande florerar ute i mediala kretsar. Det handlar inte längre om den faktiska filmen är bra eller inte, det är sorts otäckt förtids där man dömmer ut filmerna långt innan de ens har setts, dess genre räcker för att stämpla det som skräp.
Men i och med denna recension så är det slut med att försöka förklara meriterna och det fantastiska som Marvel Studios gett oss. Elva år har gått sedan Iron Man hade premiär. För den som vill peka ut det idiotiska i hjältefigurer och deras berättelser, befinner sig på fel film – om de löst biljett till Endgame. Det är lika galet som att ställa sig längst fram på en Metallica konsert och klaga på att ljudet är för högt. För att citera Brie Larson från Captain Marvel ’’ I have nothing to prove to you…’’
Under de få år som Tiger Film har funnits, så har vi delat ut ett fåtal tvåsiffriga betyg. Ett högsta betyg skall innebära något alldeles extra, en upplevelse som skakar om, berör och förblir oförglömlig. Än idag så ångrar jag inget av de maxbetyg vi satt – och det inkluderar även Star Wars: The Last Jedi.
’’Paid the cost to be the boss’’
Jag refererar alldeles för ofta till Bruce Springsteen och hans artistskap. Det må vara tjatigt, men må så vara fallet. Ingen annan artist har påverkat mig på samma sätt… Konserterna mannen från New Jersey har gjort – och gör, saknar motstycke. Och efter de mest fantastiska omgångarna så är känslorna svåra att beskriva.
Även om Springsteens konserter bygger på total eufori, frigörelse och tröst, så kan de lämna ett massivt hål. Topparna som nås under spelningarna är en konstig alkemi som aldrig går att återskapa då man lämnar sportarenans plan.
Efter den andra spelningen på Ullevi 2012, så berättade ett antal konsertbesökare om en slags sorg – veckorna efter spelningen. Topparna var många, men då paradnumret Jungleland – tillslut, gjorde debut – första gången efter saxofonisten Clarence Clemons död, så stod det klart att detta inte bara var en emotionell brytpunkt för publiken.
Hela E Street Band var i upplösningstillstånd, med en tårögd Springsteen och en Jake Clemons – brorson till Clarence, som grät floder efter att ha spelat det tidlösa saxofon solot.
Känslan efteråt kan var en av de mest besynnerliga och smärtsamma någonsin. Tomrummet, saknaden och förvirringen vägrade att släppa. Jag har ingen psykiatrisk kompetens, och inte ens de bästa forskarna – inom mänsklig psykologi, kan ännu förklara varför vi kan bli så berörda av konst, poesi, musik och film.
High Hopes
Men när känslostormen enbart eskalerar inom oss så sker obeskrivliga saker och ting. Jag kallade Infinity War för en fysisk påfrestning, upplevelsen var så intensiv, laddad och mäktig att den lämnade mig fysiskt utmattad. Minnet – att efteråt, ligga och flåsa på kökssoffan kommer aldrig att försvinna.
Förväntningarna för Endgame är stora, kanske för stora… Om bröderna Russo inte levererar ännu en jordbävning – som får publiken att lyckligt stappla ut ur biosalongen, så kommer Endgame ses som en besvikelse. Vad vi faktiskt får är en film som är svår att beskriva, ett jättelikt sagoväsen, en ny standard för alla filmer som vågar kategorisera sig som en actionfilm. Vi har inte bara mottagit en jättelik final – som summerar över tio års heroiska berättelser, en filmupplevelse som jag själv aldrig kommer kunna att släppa. Detta är ett vägstopp i filmhistorien, ett ögonblick där en studio var störst i Hollywood, och där hela världen såg på och höll andan. Det är kort och gott filmhistoria som äger rum.
Den största kritiken gentemot Infinity War var dess brist på emotionell intimitet – tydligen räckte inte fantastiska stunder mellan Elizabeth Olsen och Paul Bettany, eller för den delen Zoë Saldaña och Josh Brolin. Bröderna Russo utformade Infinity War som en tredje akt, där allting kulminerar, och där publiken förväntas vara väl insatta i tidigare händelser.
Anthony och Joe Russo är inte bara duktiga på att ge sina filmer ett perfekt tempo – som aldrig saktar ned eller känns för hetsigt. De har också en förmåga att förstå filmkonstens diverse byggstenar.
Struktur och händelseförlopp är för mig tydliga indikationer på om en film är gjord med finess eller inte. Filmer vars struktur följer en alltför uppenbar mall – då man inte tar risker eller vågar leka med förväntningarna, kan aldrig mätas med dem som faktiskt vänder upp och ned på regelverket.
Endgame borde enligt lagarna vara en ännu större explosion som river biografer och får biopubliken att springa ut med leende – lika stora som fotbollsplaner. Men efter att ha genomgått en makalös actionkavalkad i föregångaren, så antar Endgame en annan – och mer oväntad form…
Story – Nothing Else Matters
Berättelsen blir än mer central, den största choken och anstormningen är över. Detta är en epilog som lever upp till namnet. Den låter oss komma ännu närmare de kvarstående hjältarna, den ofta förkommande tystnaden och stillheten är poetiskt vacker.
Dramatiken har aldrig varit såhär drabbande i en film från Marvel Studios, skådespelet är nästintill fläckfritt ifrån alla inblandade. Bröderna Russo har lyckats inspirera och tända sin ensemble, detta gör att reserverade och tysta stunder blir rena njutningar att beskåda. Laddningen och intensiteten är inte längre i stora strider, istället blir de brustna och spruckna relationerna till filmens bränsle. Endgame känns som en evolution som respekterar sin publik, ingenting får stå i vägen för karaktärsarbetet eller berättelsens framfart.
Att Marvel vågar göra en film som bryter så kraftigt mot sin föregångare, är ett oerhört våghalsigt drag. Redan nu kan jag se ilskna konversationer ta form, argumentet att Endgame är för långsam – kommer säkerligen tapetsera internetforum de kommande månaderna. Genom att låta pulsen gå ned så tillåts filmen samla kraft, man tillfredställer själen istället för längtan efter adrenalinrusher och ren extas.
Believe In Miracles
Elva år och tjugo långfilmer har gett oss enorma berättelser, samt önskningar och förhoppningar från fansen, i praktiken borde det vara omöjligt att ge svar på allt och tillfredsställa. Det finns en tydlig känsla av reflektion hos både filmen och dess karaktärer. Alla uppoffringar, gångna strider och permanenta ärr, kommer äntligen fram i detta öppna forum.
Avengers: Endgame fullkomligt slaktar de kritiska röster som menar att Marvels produktioner är ihåliga sedelpressar. Den allvarliga och mörka dramatiken som Ryan Coogler visade upp i
Black Panther, är närvarande genom hela Endgame. Att dialog och interaktion mellan de många karaktärerna är minst lika gastkramande som den gång vi beskådade Thanos horder av rymdvarelser invadera Wakanda, är inget annat än sinnesjukt. De mest oväntade interaktioner visar upp nya sidor hos dessa väletablerade hjältar. Ingen av personerna känns som endimensionella karikatyrer som enbart målas i svart eller vitt.
Infinity War bars fram på en hoppfullhet och gladlynt attityd, det var som en hemkomst för stadens eget sportlag som just vunnit världsmästerskapet. Insatserna var höga, men ändå inte astronomiska. Endgame är sotigt svart, sorglig och tung, alla ljuskällor har slocknat och hoppet är nästintill uträknat. Marvel-filmer har alltid varit kända för sin varma humor, men i Endgame så blir det klart och tydligt att fingerfärdigheten för att skapa dramatisk friktion är lika briljant som konsten att göra actionscener. Marvel Studios visar även upp skillnaden i genren äventyr kontra action. Endgame mer gemensamt med svepande äventyr än renodlade actionfilmer.
Balansgången mellan det mörka och humoristiska är även den bortom all sans. Publikens hjärtan slits och skakas om – som om de befann sig i ett beskjutet stridsflygplan, samtidigt så återfinns det mer humor här än i något som komedigenren gett oss de senaste decenniet. Självsäkerheten i att kunna skratta åt sig själv – i det absurda som är en serietidningsfilm, är en unik egenskap hos Marvel Studios som visat sig svår att efterapa. Genom att blotta sina fel och logiska brister, så försäkras publiken om filmskaparnas totala kontroll och kunskap om denna fantastiska värld.
Allt vi har sett under de gångna åren spelar en avsevärd roll här, små emotionella sidospår blir till fullfjädrade berättelser som lämnar ett stort avtryck. Där berättelsens olika sektioner kan vara enkla till ytan, så fylls varenda scen med en sådan övertygelse och passion att vad vi än stöter på blir trollbindande.
Då rockband spelar utan förstärkare och stora scenbyggen så återstår bara musiken och artisternas talang. Genom att inte förlita sig på klyschor eller gammal skåpmat, så visar bröderna Russo upp Endgames jättelika hjärta som i sin tur slår hårdare än Muhammed Ali i toppform.
Time flies
Speltiden på hela tre timmar har varit hett omdiskuterad, men det handlar inte om tid utan om filmen faktiskt utnyttjar den väl. Och inte sedan Lord Of The Rings: The Return Of The King, har så mycket tid framstått så kort, i flera tillfällen önskar man att filmen aldrig skall ta slut. Från första rutan så är publiken fast i en trans som knappt släpper då biosalongens belysning slås på.
Visuellt är Endgame fulländad. Än mer detaljrik och färggrann än sin föregångare, varenda scen är färgsprakande konst som får tittaren att sucka av beundran. Användandet av närbilder är påtagligt, Endgame filmas – likt Infinity War, helt och hållet med IMAX kameror. Med detta så uppnår man en detaljrik intimitet som visar upp det fantastiska skådespelet. Jeremy Renner och Scarlett Johansson har något aldrig varit så här bra, empatiska och kraftfulla. Men det är
Robert Downey Jr. som helt och hållet briljerar, Tony Stark är bräckligare, mognare och framförallt mer härdad. Downey ger ett otroligt emotionellt porträtt av den tidigare skrytmånsen, numera ödmjuk och rädd.
Ordet kraftfullt borde vara slogan för Avengers: Endgame. Filmen är ett enda långt känsloanfall, varav allt känns som ett slag i solarplexus, längden och de konstanta intrycken kunde lett till att denna motor snabbt kunde ha lagt av, men genomslagskraften kvarstår, där allting förblir ett jättelikt äventyr som bara fortsätter att ge.
’’You made ‘em laugh, you made ‘em cry You made us feel like we could fly’’
Och som alltid så väntar en final… Att säga ett knyst om den borde vara kriminellt. Men där så börjar sinnet krackelera, alla former av hämningar slängs ut genom fönstret. Filmkonsten pressas till sin yttersta gräns. Anstormningen av glädje, hysteri och förälskelse är olikt något annat jag upplevt i en film. Mitt i denna furiösa galenskap så rinner tårarna och viljan att utbrista i ett vårskrik är nästan ofrånkomlig.
Den enda kritiken som går att rikta mot Endgame är att man i ett tillfälle är nära på att fastna i en narrativ struktur som inte är lika innovativ och vågad som resten av filmen. Detta rättas till med hjälp av den tredje akten som med nöd och näppe styr undan berättelsen från fallgropen som är förutsägbarhet. Logiska luckor finns det också, men i en film med talande tvättbjörnar och flygande farbröder med gigantiska hammare, så är detta lika befängt att påpeka som att friterat smör har en hög kolesterolhalt. Och för den som inte har sett och minns de tidigare äventyren, har en potentiellt väldigt svår film att förstå i alla dess detaljer.
’’En film som aldrig kommer igen…’’
Där Infinity War lämnade mig matt, så är känslan då jag lämnar salongen denna gången inte ens möjlig att beskriva i ord. Urladdningen och den ostoppbara kraften som är Avengers:Endgame antar en gudalik form som inte kan – eller bör, beskrivas i hyllningsord eller skyhöga betyg.
Vad som händer härnäst vet jag inte… Kanske visar det sig att Endgame är en ny The Last Jedi – en film som slukas av hat och ilska. Men det är inte mitt jobb att förutse eventuella reaktioner. Efter tre timmar av oförglömliga scener, perfekt humor och en final som är större än allt annat vi sett, så finns det inget annat att säga än att jag är för knäckt och förstörd för att att ens inse att jag mycket väl kan ha bevittnat något historiskt.
Jag får någon otäck känsla att Marvel Studios kanske aldrig kan göra något liknande igen. Konsten att summera tio års berättelser, med sagor utan dess like, som dessutom vuxit och nu blivit fulländade, går inte att göra om. Avengers: Endgame saknar motstycke inom sin genre och står som herren på täppan över allt annat.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019
Än är det inte dags för ett dopp i det blå, men till dess kanske en tur till undervattens kungadömet Atlantis vara något ? Därför tävlar vi nu ett antal exemplar av James Wans Aquaman på Blu Ray.
Disken innehåller – förutom filmen, följande
Extramaterial Blu-ray & 4K UHD: DIVE INTO MORE THAN 60 MINUTES OF BEHIND-THE-SCENES ACTION WITH THE KING OF THE SEVEN SEAS (IN 2D)! Exclusive Sneak Peek of SHAZAM! • GOING DEEP INTO THE WORLD OF AQUAMAN: Explore the Making of the Movie • BECOMING AQUAMAN: Enter the World of Jason Momoa • DARK DEPTHS OF BLACK MANTA: Discover the History of Aquaman’s Deadliest Foe • AND MORE!
Tävlingen avslutas den 29 april och vinnaren kontaktas genom mail.
För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar ett mail till oss.
Fråga
Jason Momoa kommer alltid vara förknippad med Game Of Thrones. Vad heter skådespelerskan som agerade Momoas hustru i seriens första säsong ?
Tiger Film 