Mother Recension

Publicerad den 28 september, 2017 av bosstime55

All Images Copyright Paramount Pictures 2017

NU RÄCKER DET ! Ibland måste man ryta tillbaka, ta i rejält. Darren Aronofsky och Jennifer Lawrence har inte bara gjort årets sämsta film, de har nära på skändat filmmediet och jag kan enbart mana till en totalt bojkott.

Låt oss då börja relativt lugnt och systematiskt, problemet i Mother är inte bara dess helt menlösa berättelse eller sinnessjuka vändningar. Det finns något djupare och klart mer obehagligt än bara en dålig film.

Jennifer Lawrence har sedan hennes debut i Winter’s Bone varit ett enda stort personligt frågetecken. Prestationen hyllades och skulle även bli nominerad till en Oscar. Av allt som fanns att hämta från Winter’s Bone så var Lawrence det som var absolut minst inreessant. En både tråkig och anonym insats som inte på något sätt motiverar de framtida erbjudande hon skulle få.

När The Hunger Games slog ned som en bomb, gjorde den Lawrence till ’’superstjärna’’ och hon rusade till toppen av förstasidor och trendiga magasin.

Nu kallad ’’JLaw’’ blev tjejen från Kentucky ett sällan skådat fenomen, bara något år efter framgångarna med The Hunger Games så kunde hon ta emot sin första Oscar.

På pappret är det såklart en fantastisk historia, där en mycket ung kvinna från enkla och ganska tuffa förhållanden tar sig till toppen av Hollywood. Att kritisera Jennifer Lawrence är nästan som att be om hatbrev och stämplar som sexist.

0033

Ett hycklande

I flera av de stora tidningarna har Lawrence gått ut med åsikter som ofta hyllas som progressiva. Tex hennes position kring lika löner för kvinnor inom filmindustrin. På ytan verkar det både legitimt och vettigt. Men det är just en yta, Lawrence går i ren polemik med sina åsikter genom att medverka i Mother och sitt agerande utanför kamerorna.

I en nyutgiven intervju med talkshowvärden Seth Meyers så berättar ’’den store’’ Jennifer om ett möte med en berusad man, som efter mindre gräl slutade med att mannen fick öl hällt över sig och se sig öppet förnedrad av Lawrence och hennes sällskap. I vilket annat fall som helst hade detta blivit skandalnyheter, tänk er Mel Gibson i samma ställning (detta är inte ett försvar av något utav Gibsons motbjudande utspel). Men när det kommet till Jennifer Lawrence speglas detta som något häftigt och hedervärt där ingen vågar ifrågasätta.

Jag vill här också klargöra att jag inte är ute efter något karaktärsmord på Lawrence och använder enbart dessa faktorer som de första byggstenarna i min åsikt kring varför Mother är en grotesk skapelse.

006

En enda bra film

Nu till regissören Darren Aronofsky, han har vid ett tillfälle bevisat sig vara mycket duktig med att hantera karaktärer som lever på samhällets utkant, Requiem For A Dream är för extrem för min egen del, men The Wrestler är en mycket stark berättelse där Mickey Rourke förmodligen gör sitt livs största insats, och som en bonus stod ingen annan än Bossen själv för filmens fantastiska titelspår. Dock så var detta inget Aronofsky värdesatte särskilt mycket inför nästa film som blev Black Swan med den som alltid stele Natalie Portman, filmen var en överspänd axelryckning.

Sedan kom Noah, en film där Russel Crowe och Jennifer Connelly får göra sig till åtlöje genom att springa runt i kliande säckar och vifta med armarna. Noah är en katastrof som inte ens skulle fått ta rum i svinstian på den riktiga arken.

Aronofsky har ofta kallats pretentiös men med Jennifer Lawrence vid sin sida slår de alla rekord.

Med ’’otroligt kreativa’’ inslag som att alla karaktärer saknar namn och ett händelseförlopp som är lika segt som en lada full med döda zombies. Det är inte bara tilltalsnamn som karaktärerna saknar, även personlighet eller ens relevans är som bortblåsta.

0043

Motorsågsmassakern möter Lilla Huset På Prärien

Mother marknadsförs som en hipp skräckfilm, men för de som letar efter en ny Annabelle kommer nog sätta sina popcorn och läskedryckssugrör i halsen. Den största delen av Mother får vi följa en närmast bedövad Jennifer Lawrence som verkar tro att hon medverkar i någon bortklippt sekvens från TV4 programmet Bygglov, där hon blandar lite målarfärg och sömnigt går runt i ett hus som närmast kan beskrivas som en arkitektonisk mardröm. De inledande minutrarna får jag för mig att Aronofsky velat blanda Lilla Huset på Prärien med skjulet från Motorsågsmassakern, slutresultatet är dock sämre än att öppna en burk surströmming i en trasig hiss.

Och så fortsätter pinan. Jennifer går runt i det karga huset och bökar med lite tvätt och hemstädning, tillslut börjar jag tro att hon letar efter ett ROT eller RUT-avdrag. Samtidigt får en helt tragiskt tam Javier Bardem se sig förstöra hela sitt rykte som aktör genom sin medverkan. Någon skräck förekommer inte alls, ja, förutom den som är tristessen att bevittna hushållssysslor i över en timme.

Om Mother bara hade varit ett tråkigt isoleringsdrama så hade det räckt för ett lågt betyg, men när väl Ed Harris och Michelle Pfeiffer kommer in i bilden så känner jag hur de tektoniska plattorna rör på sig och slukar hela biografen.

Härifrån börjar ett rent utsagt groteskt predikament som innebär att Jennifer Lawrence visar upp sina enda två förmågor: att skrika och spela livlös. Detta enerverande skådespel har alltid varit närvarande i hennes tidigare roller, men här tas det till nya nivåer av plågor. När det sker för tredje gången är jag beredd att ringa till akuten, be om en ambulans samt en tvångströja för att stilla manin.

Varenda person i filmen är ett psykotiskt nervrak som får mig att överväga att låsas in på isoleringen för resten av mitt liv.

mother3

Ett manus från helvetet

Darren Aronofsky har bestämt sig för att leka gud. I ett helt virrigt uttalande från Venedigs Filmfestival i augusti 2017 så språkar han om dagens världsläge och hur det motiverat honom att skriva detta ’’unika’’ verk som aldrig kan reproduceras. Sedan drar han en spritmetafor där han förlöjligar sig ytterligare, man kan fråga sig hur många snaps som tagits innan skrivandet av manuset ? Enligt uppgift slutfördes första utkastet på fem dagar, jag tror närmare bestämt att detta är ett falsarium och föreslår att korrekt tid för slutförande legat kring fem minuter, max.

Det finns en helt odräglig dryghet genom Mother, den är som gjord för den mest cyniska nihilist, man drar gärna bibliska referenser och tar till de mest motbjudande medel för att chockera.

Filmen vältrar sig i vulgaritet och smetar på med en falsk yta av intellektualitet.

Grotesk

Mother passerar ofta gränsen för uselt, provokativt eller ens sunt. Man lägger inga band på sig utan staplar skräp på skräp tills man på babyloniskt vis utplånar sig själv. Tyvärr drar man med sig hela sin publik i denna kollaps, jag kan inte påminna senast jag såg en regissör göra narr av hela mänskligheten och filmmediet på ett såhär förödmjukande sätt. Jag är till och med beredd att gå så långt att kunna påstå att det finns en ådra av ondska i all denna cynism och självupptagenhet.

Det är en äcklig, motbjudande, grotesk upplevelse där skaparna bakom filmen står och skriker sig hesa av beundran inför sin egen spegelbild. Det är mer uppblåst än Donald Trump och Jan Guillous egon kombinerat. Till och med Guy Ritchies mardrömslikt usla King Arthur: Legend Of The Sword är mästerlig i jämförelse.

Det värsta av allt i denna lervälling av förnedring, hån och äcklig hybris är faktiskt vad Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky skulle kunnat ha gjort.

En skymf

Båda har makt nog att kunna göra eller representera projekt som skulle kunna ha en positiv inverkan på världen. Men istället tar dem tillfället i akt att likt ett par besatta apor stå och hoppa upp och ned medan de dunkar sig själva i ryggen. Och framförallt för Jennifer Lawrences del är detta en skymf mot alla hennes fans och beundrare, främst då flera av dem är mycket unga och per automatik är redo att se filmen.

Om jag kunde skulle jag låsa in Mother tillsammans med det radioaktiva avfallet från Forsmark. Jag kan inte i tillräckliga ord uttrycka hur vidrig filmen är.

Betyg 1/10

The Nile Hilton Incident Recension

Publicerad den 27 september, 2017 av bosstime55

Det är så synd att en film med så mycket potential som The Nile Hilton Incident aldrig skakar av sig gamla rutiner och förutsägbara vändningar.

Att placera en film i Egypten där den arabiska våren är i full blom är en sannerligen inte en dum idé. Man inkluderar även en hel del klassiska noir element, med en kedjerökande Fares Fares som inte har några problem att nonchalant köra över sina kollegor. Här skall man ge regissören Tarik Saleh beröm då han håller – vad som kunde bli en både överdriven och platt karaktär, i ett hårt koppel. Vilket i sin tur leder till att det aldrig slår över till en risig parodisk pastisch på Humphrey Bogart iförd sin bästa trenchcoat.

Kriminal all inclusive

Trots den exotiska miljön och att filmens huvudsakliga språk är arabiska, så känns det sällan främmande eller ens måttligt spännande. Det är som att Kurt Wallander och Martin Beck satt sig på ett charterplan med destination Kairo med ’’all inclusive’’. Med sig i bagaget följer alla typer av loja tricks och vändningar. Men ’’all inclusive’’ är nog en lite för generös beskrivning för själva innehållet. När man väl slagit upp dörren till hotellrummet har alla löften blivit brutna, där havsutsikten blivit en grå parkeringsplats. Filmen är uppdelad i tre mycket ojämna delar som aldrig formar en bra helhet.

Där introduktionen följer typiska spelregler för en kriminalhistoria, så är mellanspelet närmast ett segt relationsdrama där mordundersökningen helt stagnerar tillsammans med filmens tempo. Och på slutet försöker man stressat ge svar och konklusion på en bunt med frågor som vid den här tidpunkten inte känns viktiga eller särksilt relevanta.

Alldeles för tråkigt och platt

The Nile Hilton Incident spelar också in bollen på alltför bekanta områden, när konspirationen ökar i storlek och flera sidospår öppnas upp så tappar man helt kontrollen. Allt är simpelt och förutsägbart när man väl lämnar intrigen bakom sig. Man lägger armarna i kors och tittar snett på publiken istället för att försöka dra med sig den. Trots att själva ytan är vågad – med den unika miljön, så är den faktiska filmen bara en av många i raden menlösa thrillers med politiska inslag.

Man hade utan större svårigheter kunnat göra samhällskritiken vassare. Istället så blir detta bara en insprängd bit som aldrig får stå i centrum. Som actionthriller står sig filmen slätt och som en politisk thriller film så saknas det intressanta personer och fascinerande mysterium. Förutom Fares Fares känns alla personer som pliktskyldiga katalysatorer som forcerat driver fram berättelsen till sitt uppenbara klimax.

När allt kommer omkring, så är det bara det lingvistiska som tillåter mig att kunna skilja på den här historien kontra alla de hundratals söndagsdeckare som man kan se på sena kvällar på sin TV. Trots att filmen står med sina fötter i Egypten är själen och framförandet gjort efter västerländska normer.

Så trots en spännande idé och flera små indikationer på att något riktigt bra kan vara i görningen så slutar allt med att vara anonymt och splittrat.

Betyg 4/10

Kingsman: The Golden Circle Recension

Publicerad den 21 september, 2017 av bosstime55

All Images Copyright Of 20th Century Fox 2017

Vad hände egentligen ? Efter en mycket bra start i den spirituella uppföljare till kultfilmen Kick-Ass kunde det väl ändå inte bli helt bedrövligt ? Manusförfattaren Jane Goldman återvände såväl som regissören Matthew Vaughn. Men allt som kunde bli fel har blivit fel, Kingsman: The Golden Circle är en härdsmälta…

Kick-Ass 2 blev själlös, cynisk, trött och framförallt intellektuellt kaputt. Matthew Vaughn stod tack och lov inte som regissör till den tragedin, istället gick han vidare till att regissera X-Men: First Class. Den filmen blev nystarten för X-Men-serien, en välbehövlig räddning efter att Brett Ratner och Gavin Hood gjort sina bästa försök till att slakta det fina arbete som Bryan Singer gjorde.

Vaughn gick sedan tillbaka till sitt samarbete med serietidningsförfattaren Mark Millar, som skrev Kick-Ass. Den här gången skulle man adaptera Millars relativt nyskrivna berättelse om den topphemliga organisationen Kingsman. Resultatet blev en James Bond doftande pastisch som omfamnade sitt arv samtidigt som man tillät publiken ett par rejäla skratt då man gärna drev med klichéer och kutymer från genren.

Kingsman: The Secret Service blev som en spirituell uppföljare till Kick-Ass, attityden och den där skärpta insikten finns att hitta i båda. Filmen var sannerligen inte genial men ändå tillräckligt bra för att kunna klassas som riktigt bra underhållning. Uppföljaren behövde inte vara Rymdimperiet Slår Tillbaka för att kunna lyckas, det hade räckt med att nå upp till samma nivå som Rocky II.

Resultatet är dock många gånger en förvånande dålig (tom usel) film som saknar både hjärtat och den kaxiga jargongen från sin föregångare.

030

Som ett jobbigt raveparty

I en helt vild öppning står det klart att Vaughn och hans kollegor lusläst vartenda internetforum, där kan man snabbt se att scenen där Colin Firth går loss på en församling fascister i en kyrka, är på väg att befästas som en klassiker inom genren. Introduktionen försöker fånga samma brutalitet och intensitet, men det slutar bara med att likna ett plågsamt rave-party med besinningslöst hög musik som lägger sig likt ett larm.

Vaughn blivit mer rutinerad i sitt hantverk, han nyttjar fler udda vinklar och klipper snabbare, detta kunde ha resulterat i en snabbare och aggressivare film, men istället blir händelseförloppet svårt att följa. Alla nya tillvägagångssätt till trots så känns filmen fattigare än sist, Matthew Vaughn verkar närmast obekvämt medveten om att manuset är betydligt mer bristfälligt denna gång. Därefter kompenserar han med yta som i det långa loppet får filmen att kännas ytlig och ihålig.

Just strukturen är närmast obefintlig, tempot går från pulserande till helt stillastående. Man kastar sig runt om jorden och introducerar karaktärer som inte går att lägga på minnet så länge man inte tatuerar in dem i armen likt Guy Pearce i thrillern Memento.

013

Tama och torra rollprestationer

Skådespelet är också lika stadigt som ett svenskt sommarväder prognostiserat av SMHI.

Julianne Moore gör en helt menlös antagonist som varken fascinerar eller skrämmer. Motivet och uppsåtet till Moores skurkplaner är också pinsamt efterapade från den domedag Samuel L. Jackson planerade i föregångaren.

Colin Firth känns anonym och nästan lite uppgiven och Taron Egerton gör inte särskilt mycket av den lite mognare agenten Eggsy. Flera av nytillskotten som Jeff Bridges och Halle Berry påminner snarast om gästinhopp. Och alla som hoppades på svensk triumf med Lena Endre och den bortgångne Björn Granaths inhopp, får se sig om på annat håll, även om de båda faktiskt framkallar ett lite ansträngt fniss från mig och då bara för den svenska igenkänningen.

En håglös och trött film är sannerligen inte skäl nog att dra fram de riktigt drastiska betygen, men någonstans i mitten går det från mediokert till en rent outhärdlig. Jag tror inte många såg framemot att se de mer dramatiska inslagen ta mer plats.

012

Förfärlig mitt

Om nu dramatiken eller berättelsen på något sätt hade varit medryckande eller ens intressant, så hade det kanske kunnat fungera. Vad vi istället får är en närmast smärtsamt tråkig upplevelse som vägrar att ta slut, där absolut ingeting händer och där man slarvar med allting. En stor del av filmen ägnas åt krångliga förklaringar för hur flera av de döda karaktärerna kommit tillbaka. Här börjar jag titta på klockan och inser att det återstår nittio minuter, då börjar paniken komma.

Själva mellanspelet i The Golden Circle kan höra till bland de tråkigaste jag sett på bio i år. Man lägger fokus på ganska jobbiga uppvisningar i testosteron där kvinnor blir objekt och billiga sexskämt väntar i varje dialog.

Det har pratats en del om att Kingsman: The Secret Service objektifierade Hanna Alströms karaktär, och där finns det inte mycket att egentligen försvara. Men Mark Millar visade faktiskt upp ett par ganska bra och genomtänkta karaktärer i Sofia Boutella och Sophie Cookson, som stod som kapabla och väldigt farliga. Den mångfalden finns inte här, istället blir allt vidriga skämt kring könsorgan och andra barnsligheter.

Mark Millars berättelser har alltid legat på gränsen mellan obscent och vulgärt, men här tippar det över till rent motbjudande. Ett par scener känns som tagna ur Pier Paolo Pasolini groteska Salò, eller Sodoms 120 dagar, där man ställer till med maximalt snusk och äckel bara för att pröva gränserna.

003

Dåliga effekter och fult foto

Skärpan som Vaughn visade upp i Kick-Ass är helt borta, det blir bara en stel process där man måste ta filmen till eftertexterna. Man kopierar sig själv och vill inget annat än att lyckas göra en scen som är minst lika bra som massakern i kyrkan, med facit i hand misslyckas man kapitalt…

Ovanpå allt det här så klämmer man på med enormt mycket digitala specialeffekter som får flera scener att se ut som akvarellmålningar från ett dagis. Kingsman: The Golden Circle är för det mesta riktigt ful visuellt, och det hjälps inte av att man ger sig i kast med saker som budgeten inte räcker till för. Många gånger ser det ut som de filmer Robert Rodriguez filmade med tidiga och ofärdiga digitalakameror, det är smetigt och saknar textur.

023

Spelet är över

Efter ett tag är allt förlorat, Vaughn tappar kontrollen helt och hållet, det känns som om man tittar på tre ofärdiga filmer som man fogat ihop med alla tänkbara grova metoder. Det slutgiltiga resultatet blir tråkigt, rörigt och otroligt nedslaget.

Som salt på såren är speltiden på sjuka två timmar och tjugo minuter en garanti för att placera sig som en av årets sämsta och mest ledsna filmer.

Betyg 2/10

Victoria & Abdul Recension

Publicerad den 20 september, 2017 av bosstime55

Det är lite mysigt, bitvis intressant och så har vi en Judi Dench som alltid levererar suveränt skådespel. Men bortom den där lite försynta ytan återfinns schabloner och ibland till och med ren rasism. Om det inte vore för Dench skarpa rolltolkning så hade betyget behövts tas ned rejält.

Stephen Frears är lite som en brittisk Woody Allen, i alla fall då vi ser till produktionstakten. Frears verkar fullkomligt spotta ur sig filmer som alla bär gemensamt DNA. Det är väldigt brittiskt med torr humor och gärna en veteran i huvudrollen som Meryl Streep eller Helen Mirren. De har oftast en liten dramatisk ådra som är precis tillräcklig för att filmen skall kunna kännas lagom intelligent.

Precis som en engelsk frukost så vet man att vita bönor, korv och ägg kommer att ligga på tallriken. Sannerligen gott mellan varven men ganska tjatigt om det skulle vara det enda alternativet på menyn.

Platta filmer

Frears filmer lider definitivt av denna ensidighet. Det här lite tafatta sättet att göra filmen kändes redan av i The Queen från 2006 som fegt och trött. Den mycket hyllade Philomena (även den med Dench i huvudrollen) var så tillrättalagd och fånigt proper att jag snabbt började harkla mig för att få bort irritationen i halsen.

Florence Foster Jenkins var än mer platt och utvecklad för att Meryl Streep skulle kunna försvara sitt Oscarsrekord. Frears verkar ha någon fascination kring att porträttera mycket förmögna personer, gärna i maktpositioner. The Queen kan nog kategoriseras som en av de minst uppseendeväckande filmerna kring kungahuset i England, förutom det syrliga porträtter av Prins Philip så är det inte mycket att faktiskt höja ögonbrynen över.

Även nu tar man med sig denna snälla blick över monarkin, drottning Victoria framställs som en resonlig och för det mesta sympatisk person, detta trots att hon styrde över ett imperium som mer än gärna koloniserade och tog kontroll över stora delar av världen. Ett par gånger påpekas detta genom skådespelaren Adeel Akhtar – som får spela något så spännande som en kuli som skamset får sova på golvet och lyfta väskor.

Pratglad försäljare

Huvudpersonen Abdul Karim som blir en mentor och god vän till drottningen, framställs ofta naiv och påfrestande pratglad. Trots att Victoria bedömer honom som både intelligent och ärlig, så får vi i publiken aldrig riktigt se prov på detta. Abdul framstår som en jobbig gatuförsäljare som till varje pris måste prata in sig.

Det här ganska slapphänta sättet att porträttera filmens karaktärer går så långt att Frears inte verkar ha större problem att ge en helt galet överdriven version av Skottands befolkning. När Dench och hennes entourage drar upp till slottet Balmoral, är det första vi möts av en totalt försupen herre som spelar säckpipa och en annan som dansar likt en besatt.

Bara för att en film utspelar sig i en period där rasism och fördomar är normen, betyder inte att attityden och porträtten måste krypa in på dessa obehagliga spår.

Alldeles för förutsägbart och bekant

Annars är det mesta ganska förutsägbart, de dramatiska vändningarna och den som alltid stela brittiska humorn kan ses på flera mils avstånd. Allting är precis på kanten till sliskigt inställsamt. Kostymer och foto är helt fantastiska – som alltid när britterna vill slå på stort.

Vad som gör Victoria & Abdul värd att faktiskt ta en titt på är självfallet Dame Judi Dench. Trots att hon flera gånger har gjort denna livströtta och syrliga monark, så är pondusen och rutinen helt makalös att beskåda. Dench pressar in humor, drama och enorm precision i sitt porträtt. Och tillskillnad mot Meryl Streep så känns framförandet aldrig hungrande efter uppmärksamhet.

Så trots det obehagliga synsättet på personer utanför den västerländska kulturen, en speltid som är alldeles för lång och ett nästan alltid förutsägbart manus, så är Judi Dench och hennes fantastiska porträtt tillräckligt för att faktiskt motivera till ett biobesök.

Betyg 5/10

Stockholm Comic Con 2017

Publicerad den 18 september, 2017 av bosstime55

Och så var det slut… Nordens (enligt uppgift) största mässa inom serietidningar, film och spel av alla de slag tog slut igår precis vid klockan sex. Återigen var platsen Kistamässan men för det huvudsakliga arrangemanget stod återförsäljaren GameStop och inte den tidigare arrangören MCM.

Detta medförde (enligt vissa teorier) att direkta konkurrenter som Webhallen, omedelbart var att utesluta som utställare. Och efter ett par rundor kring mässgolvet på öppningsdagen så stod det klart att utbudet av utställare var markant sämre än förra året.

Som alltid så dominerade försäljningen av rent trams – som piratkopierade plånböcker med dåligt tryck samt T-Shirts till skamliga överpriser. Den kanske största avsaknaden var Electronic Arts och svenska Dice som om bara två månader sjösätter Star Wars Battlefront 2. Att dessa inte hade någon som helst närvaro kan jag enbart kunna kalla för en smärre katastrof, främst då man deltog med en enorm monter det året mässan hade placerat sig i den helt vedervärdiga Friends Arena.

Spelen

Att få spela både Middle Earth: Shadow Of War och Detroit: Become Human är självklart en rolig bonus, utöver att få bada i gemensam entusiasm för härligheter som Marvel och Star Wars, men miljön – med högljudd musik och tusentals människor runt om, leder till att det är mer eller mindre omöjligt för mig att kunna ta med några som helst vettiga insikter om spelet.

Detroit: Become Human var – ur en visuell synpunkt, fantastiskt, även om utvecklaren Quantic Dream fortfarande håller fast vid att göra sina spel som stora binärträd, där själva spelandet är minimalt, så är det helt otroligt att bevittna vad det kan åstadkomma grafiskt med otroliga texturer och animationer. Jag befarar att spelet är i riskzonen att kunna bli stelt och gammalmodigt, ett liknande öde som Beyond: Two Souls fick gå till mötes. Men som en ren teknikdemo så är det bara att lyfta på en imaginära hatten.

Sony båset erbjöd också en stor del av sina spel i 4K på den uppgraderade modellen PS4 Pro. Och nu kan jag äntligen slå fast att har blivit dags att börja fasa ut det mycket dugliga Full HD formatet. Att på bara någon decimeters avstånd kunna uppleva en bild som är helt befriad från tydliga pixlar bidrar till en klart bättre spelupplevelse som måste ses för att övertyga.

Assassins’s Creed Origins visades upp i en tidig alphaversion och vad som fanns spelbart kändes ofärdigt – minst sagt. Tekniken var mer eller mindre trasig, där det mesta sprack i sömmarna vid en närmare titt. Kontrollen kändes stel och förvirrande, den förlängda utvecklingstiden som Ubisoft Montreal fått på sig verkar inte ha gjort någon som helst skillnad för att höja nivån. Men än kan mycket hända och kanske vänder Ubisoft helt på oddsen vid release, Watch Dogs 2 blev helt oväntat en av förra årets höjdpunkter.

Slutligen så måste Super Mario Odyssey och Middle Earth: Shadow Of War självklart nämnas. Det är över tio år sedan jag ens närmade mig en Nintendo produkt, Wii-eran stötte bort både mig och flera andra som inte ville stå och vifta med kontrollen. Men den korta testperiod vi fick med Odyssey utlovar ett alert och smidigt spel som faktiskt gör mig lite inköpssugen på en Nintendo Switch, trots att lösningen för handkontrollen inte passar för mina personliga preferenser, så är det en ganska imponerande maskin som bolaget lyckats fått ihop.

Shadow Of War förändrar inte särskilt mycket på ytan men behåller samma solida grundstenar som sin föregångare, pga den begränsade speltiden så kunde inte nemesis-systemet prövas på allvar, samt de ökade nyanserna som manifesterar sig i små ändringar i hur huvudpersonen Talion rör sig.

Legogubbar och trams

Åter till själva mässan, bristen på riktigt rejäla produkter blir alltid lite av en landssorg att behöva bevittna. När man kan sälja Lego-figurer för tusenlappar så vet man att något har gått väldigt snett. Och varför det säljs godisremmar (inget ont om varken deras produkter eller personal) mitt på mässgolvet – istället för i kafeterian, är ett helt obegripligt beslut. Även om lokalen är trevligare än lagret i Älvsjömässan så kanske det börjar bli dags att titta på en alternativ lokal som INTE är Friends Arena, på lördagen tangerade det nästan obehagligt då man knappt kunde få telefonen ur bröstfickan pga den enorma trängseln, tack och lov avtog detta efter någon timme.

Lyx nörderi hos MIVA Gallery

Men så till det riktigt positiva, stämningen fortsätter vara god och ibland till och med riktigt gemytlig. Personal och personer både framför och bakom båsen var både entusiatiska och mycket vänliga, vilket alltid förbättrar upplevelsen. MIVA Fine Arts Gallery stod för det mest exklusiva produkterna, med ett helt otroliga Marvel-tavlor signerade av Stan Lee.

Prislappen på över trettiotusen kronor fick nog de flesta besökare att rygga tillbaka, men att vi äntligen får se serietidningars fantastiska tecknare komma in i finrummet är något jag väntat på länge. Att höra flådiga ord som proveniens i samma mening som Hulken och Iron Man glömmer jag nog aldrig.

Artist Alley är också ett fantastiskt område där man kan finna riktiga diamanter med unga och mycket kompetenta artister.

En helt makalös Cobie Smulders

Slutligen så måste Cobie Smulders nämnas, mässans stora gäst visade sig vara ett genidrag av arrangören. Smulders låg i som en bäver och signerade autografer och tog bilder för allt hon var värd. Samtidigt gjorde hon allt för att göra varje möte med fansen unikt, den där lite stela mekaniken som ofta slår till vid såhär stora signeringar fanns inte att ens förnimma här. Cobie Smulders fantastiska insats gör att jag kan kalla mässan för lyckad.

Men samtidigt ställer jag mig lite oroad inför vad framtiden kan innebära för Stockholm Comic Con, om denna radikala förlust av utställare fortsätter är jag rädd att vi snart är tillbaka på GameX nivå där hallen kan vara lika tom som avskedsfesten hos Anna Kindberg Batra.

Förhoppningsvis så rustar mässan upp inför nästa år och raljerar fler och bättre utställare från Sverige och våra europeiska grannar, för det finns, tro mig…

American Assassin Recension

Publicerad den 13 september, 2017 av bosstime55

En överdådig, cynisk och grym skräpfilm som tar sig själv på så stort allvar att det hela förvandlas till en av årets mest ofrivilligt komiska filmer.

Michael Keaton har stått för ett närmast historiskt uppswing med Birdman, Spotlight och nu senast den eminenta Spider-Man: Homecoming. Men inte ens Keaton med sin starka närvaro och intensitet kan rädda detta vedervärdiga spektakel.

American Assassin vill vara hård, rå och grym på alla sätt och vis. I ganska obehaglig start så sätts tonen an med våldsam brutalitet.

Säkerligen hade detta kunnat kännas emotionellt drabbande, det vill säga om regissören Michael Cuesta hade haft hjärta eller intresse för att berätta en film som tar sin plats mot den dagsaktuella bakgrunden av terrorism och dess martyrer.

Amerikanska martyrer

Den infallsvinkeln finns dock inte, istället läggs all energi på ett obehagligt uppvisande av chauvinistiska muskler, där islamofobi och rasism får stå som färdriktning. På något sjukt Clint Eastwood manér presenteras filmens huvudpersoner som amerikanska supersoldater som är villiga att offra allt för landets säkerhet.

Genom hela filmen visar man upp terrorismens martyrer i ett typiskt Hollywoodporträtt, men på andra sidan står Keatons skogstokiga militärtränare och förespråkar både självmord och fanatism för USAs bästa. Jag skulle nästan kunna kategorisera filmen som ett skillingtryck för den obehagliga högerrörelsen som vi ser svepa över USA idag. Vince Flynn som skrivit boken som filmen bygger på har tidigare jobbat med 24 och samma långsökta och provocerande vändningar finns självklart att hitta även här.

Katastrofalt skådespel

Så med den utgångspunkten kanske man inte skall förvänta sig särskilt mycket. Tyvärr blir allt bara sämre efter det här. Dylan O’Brien och Taylor Kitsch är så pass uttryckslösa att jag inte ens kan se skillnad mellan dem – ungefär som två vägskyltar som bara står och glor. Michael Keaton har som alltid en hyfsad lägsta nivå, men detta påminner om den tiden då han skamset fick stå och göra skräp som skräckfilmen White Noise. Storyn är rörig och helt utan någon typ av grundläggande logik. Jag misstänker att både rymdvarelser och Big Foot väntar runt hörnet om filmen getts mer speltid.

Tillslut börjar jag nästan skratta, allt som slängs upp på duken är så dumt och krystat att jag måste klassa hela kalabaliken som ett skämt. Man stjäl allt i sin sikt, likt en bunt pirater som rövar och stökar. Bourne-serien, 24 (såklart), James Bond… Ja, allt mellan himmel och jord placeras mitt ibland motbjudande cynism. Dessutom är man självupptagen av att visa upp sin egna ’’genialitet’’ över att ha lyckats pricka in ett par känsliga ämnen som man kan misshandla och förnedra.

Seagal är föredömlig i jämförelse

Den enorma skojaren Steven Seagal har gjort häftigare och mer medryckande filmer än det här, dessutom med bättre action och skådespel. American Assassin frossar i allt som kan tänkas ha med dålig actionfilm att göra, där man utan problem kan förnedra kvinnor, strunta i god smak och ha specialeffekter som är så undermåliga att de får King Kong från 1933 att framstå som toppmodern.

I sina bästa fall är American Assassin som de där riktigt hemska provspelningarna för makalöst dåliga program som Idol och Bonde Söker Fru, det vill säga; pinsamma, tragiska, skamliga och helt utan underhållningsvärde för den som inte älskar att vältra sig i skadeglädje.

Betyg 1/10

IT Recension

Publicerad den 11 september, 2017 av bosstime55

Det är en utav av årets största filmer, IT har på förhand redan slagit ett antal internetrekord. Och Stephen Kings roman är en massiv tegelsten som anses vara bland det bästa som författaren någonsin producerat.

Så med all denna välvilja mot filmatiseringen är det tråkigt att behöva meddela att IT aldrig reser sig över en medioker tröskel. Vi får varken särskilt djupa porträtt utav de – i romanen välarbetade karaktärerna. Och för det mesta känns skräcken som en tur på Gröna Lunds numera nedlagda spökhus, där man staplar simpla tricks som på en ubåtssmörgås och där allt faller in i ett mönster som helt och hållet berövar filmen från omedelbarhet eller överraskningar.

Jag kan redan nu erkänna att jag varken sett eller haft tid till att se igenom alla spelfilmer som varit baserat på Stephen Kings noveller och romaner.

King anses stå bakom några av filmhistoriens bästa och sämsta verk. På pluskontot finner vi Nyckeln Till Frihet, Stand By Me och The Shining. Men på minuskontot kan jag inte ens börja lista den oräkneliga mängd skräpfilmer som använt Kings skrift som utgångspunkt. Men ett par kandidater till livstid på Shawshank fängelset finns i Drömfångare och nu senast The Dark Tower.

Stand by IT

Som författare har King en förmåga att skriva oerhört bra porträtt av barn. Boken IT framstår vid en första titt som en renodlad skräcknovell i Edgar Allan Poe-anda. Men allt det där kan faktiskt kallas för yta. Vad som faktiskt väntar är minnesvärda karaktärer som får god tid på sig att både utvecklas och presenteras. King hade redan prövat denna typ av berättande i Stand By Me, han tog sedan dessa arketyper och förde över dem till en miljö där ett skoningslöst monster härjar.

De skräckinslag som förekommer i romanen är enbart en katalysator för att föra personerna vidare till nya punkter i livet. Clownen Pennywise är en skugga som lägger sig över den fiktiva och sömniga staden Derry.

Skräcken i centrum

I filmatiseringen har man valt att vända på hela skutan. Här får huvudpersonerna bli ramverket och inte kärnan. Istället blir det huvudsakliga fokuset på skräcken. Dessa bitar är rejält utspridda i den över tusen sidor tjocka boken, men här har man skurit bort viktiga pauser och reflektioner, allt för att kunna skyffla på med scener där Bill Skarsgård försöker skrämma livet ur både publiken och filmens unga protagonister.

Till en början vilar ett obehag kring Pennywise, vi vet inte helt hur alla hans förmågor kan manifestera sig, den klassiska regnscenen i rännstenen är ett mycket bra exempel på en mer krypande känsla som representerar förlagan bra. Men så fort man slår på stora trumman och tvingas ta fram digitala specialeffekter faller det.

Tim Curry, behövde varken en överdriven mängd smink eller digitalretuschering för att skapa både en och annan sömnlös natt för tittaren. Allt från hans gurglande sätt leverera repliker till den där obeskrivliga olustigheten, gick att få fram med liten budget och enkla medel. Skarsgård däremot dränks under 2000-tals metodik, som innebär mycket ’’hoppa till-effekter’’ och lite märkliga stilistiska beslut – som att låta honom röra sig på epileptiskt-vis.

Aldrig obehagligt under ytan

Det finns faktiskt väldigt lite genuint obehag i IT. Den påminner ganska överläggande om de remakes vi såg av Terror På Elm Street och Fredagen den 13’e, både visuellt och tematiskt. Det blir ändlösa promenader ned i källare och korta men intensiva stunder av blod och lösa kroppsdelar. King introducerar en viss psykologiskt aspekt i boken kring barnasinnet och dess förmåga att skapa vanföreställningar. Men de här inslagen förekommer bara som hastigast i scener som inte har med Pennywise att göra.

Om IT hade riktat sig till en yngre publik – kring 12 år och uppåt, hade dessa beslut varit mer begripliga, men den är alldeles för våldsam och skräckinjagande för att den yngre publiken skall kunna se den.

Uppenbara skrämselmetoder

Jag är inte särskilt bevandrad i skräckfilm, men kan med enkelhet se när någonting väntar på hoppa framför kameran. Och eftersom dessa scener snabbt avlöser varandra så blir publiken ganska resistent. De nämnda specialeffekterna är också mycket ojämna, Pennywise i sin clownkostym ser helt suverän ut, men de mer avancerade digitala specialeffekter är plastiga. Det är till och med så pass risigt att jag rycks ur stämningen.

Det största obehaget sker faktiskt i scener som inte involverar Skarsgårds mordiska clown. Även om berättelsen aldrig går så långt som att faktiskt visa sexuella övergrepp mot barn, så är den insinuationen mycket otäckare och obehagligare än det som skall vara menat som den centrala skräcken.

Man har också tagit beslutet att flytta fram tidsperioden med hela trettio år – till slutet av åttiotalet. Det här beslutet kan kännas lite bissart till en början, men då filmen delar så mycket med Steven Spielbergs filmer och även J.J Abrams Super 8, så känns det snart självklart varför man bytt tidsperiod till en som publiken kanske har starkare associationer med.

En duktig ung ensemble

Med en ensemble som till största del består av unga aktörer, är det positivt överraskande att skådespelet håller överlag hög kvalitet. Richie Tozier spelad av Finn Wolfhard är en klar förbättring mot den litterära förlagan, som vandrar på både nerver och tålamod.

Det har skett en ganska stor nedtoning av samtliga karaktärer förutom Pennywise. Självfallet är det omöjligt att överföra alla små nyanser och sidospår till en film som skall kunna fungera någotsånär kommersiellt, men flera personer känns för tunna. Stanley Uris och Mike Hanlon känns nästan överflödiga, och många gånger följer filmen spår som inte leder någonstans.

Sophia Lillis och Jeremy Ray Taylor måste dock nämnas som helt fantastiska i sina roller som Beverly Marsh och Ben Hanscom, de injicerar stor känsla och empati i två utsatta och förföljda personer. De har också en suverän kemi som är ett nöje att se.

IT är sannerligen inte dålig, det finns flera delar som är goda som koncept, men tyvärr så lämnar den aldrig det mediokra startfältet. Även om ett par av porträtten är lysande och finalen har trimmats till för att bli mer effektiv, så lämnas jag med en känsla av att vi varken nått målet eller haft en givande resa dit. Det flyter, men lyfter aldrig.

Betyg 5/10

Uncharted: The Lost Legacy (Single Player) Recension

Publicerad den 10 september, 2017 av bosstime55

Testad på en Playstation 4, EJ PRO

I ett rafflande och nervpirrande sidospår från Nathan Drakes äventyr, så visar Naughty Dog upp sina absolut största styrkor. Detta kan vara ett av seriens absolut starkaste uppvisningar.

Ingen kan egentligen säga emot följande påståenden om utvecklaren Naughty Dog; fantastiska berättelser med varma och sympatiska karaktärer, spjutspettsudden av världens bästa teknik och design.

Presentationen har sedan Jak-serien varit närmast perfekt. Naughty Dog har en otrolig förmåga till att få digitala karaktärer att kännas som delar av ens egen familj. Elena Fisher, Victor Sullivan och nu senast Drakes bror Sam, hör alla hemma i spelhistoriens finrum.

En serie med både positivt och negativt bagage

Uncharted-serien har gjort sig känd för att placera sina spelare mitt i den bästa av actionfilmer. Alla har sin favorit, men sekvensen i Uncharted 4: A Thief’s End där spelaren släpas bakom lastbilar och frenetiskt försöker ta sig upp på flaket, för att senare hoppa mellan olika bilar, är mitt personliga favorit minne.

Men i och med dessa stora iscensättningar, följer också en hel del problem för spelmekaniken. Trots att man gjort ambitiösa försök till att bryta upp den mycket linjära strukturen, så kan Naughty Dogs spel kännas lite som snygga korridorer där man tvingas att gå framåt.

I del fyra försökte man öppna upp sin spelvärld, men det resulterade snarare i att tempot förlorades. I ett annat spel hade ett sökande efter rätt utgång känns naturligt, men när jag spelar vad som egentligen kan klassas som en äventyrssimulator, så finns det inget värre än när jag som spelare möts av stagnation.

Försöken till att sänka tempot kändes snarare som en stor klumpig pausmeny, pusslen är lite för långsamma och invecklade för att hålla uppe flåset. Och de ständiga plattforms kollapserna blev nästan löjliga.

Så för min egen del har det varit svårt att helt knäböja inför en serie som jag enbart kan beskriva som splittrad.

Aldrig varit så polerat

Men med The Lost Legacy har man löst flera av tempo problemen genom att göra spelet kortare. A Thief’s End gick på konstgjord andning under hela sin tredje akt, där spelaren tvingades flytta lådor, åka runt i en seg båt och utföra ödesskutt minst en gång för mycket.

Här jobbar man med halva speltiden, och det gör att man helt har tagit bort övervikten. Istället för att stanna upp och konstalt försöka klämma ut fler timmar ur speltiden, kör man på som en ångvält.

Redan i introduktionen blir det tydligt att vi kan glömma att få andrum eller ens tillfälle för någon reflektion. I ett makalöst renderat Indien får vi se de grafiska musklerna spännas. Återigen har Naughty Dog skapat det vackraste spelet (hittills) som vi någonsin sett, och detta på en vanlig PS4. De små animationerna som när Chloe rättar till sitt hår eller att byter vapen, är bara små exempel på en sällan skådad fingertoppskänsla för både grafik och design.

De vidder vi får se som indiska skogar och dess animaliska befolkning, får mig att helt stanna upp och dra efter andan. Även om grafik inte är allt i ett spel, så är det en viktig komponent för ett verk som är så beroende av trovärdighet och närvaro.

Sedan har vi ljudet, som är en otrolig uppvisning. Spelaren slukas upp av naturen, vinden som blåser, leran som rinner av från jeepens hjul, smattret från maskingevären får det att slå lock för öronen. För alla er som är lyckligt lottade nog att ha en surrond rigg, bör överväga att sänka volymen om ni inte vill riskera att bli vräkta från er bostad.

Två suveräna huvudpersoner

Den lite kortare speltiden kunde ha inneburit att karaktärerna fick stå i andra ledet. Men så är inte fallet, Chloe Frazer återvänder och slår sig samman med den kyliga och stele Nadine Ross – legosoldaten och antagonisten från Uncharted 4. Tillsammans utgör de en fantastisk duo som med hjälp av det skickligt skrivna manuset av Josh Scherr och Shaun Escayg, får dela på några av seriens varmaste och mest genuina ögonblick. Vissa konflikter och dispyter löses kanske lite väl snabbt, men vi diskuterar faktiskt ett actionäventyr här och inte en uppsättning av Scener Ur Ett Äktenskap.

Genom att välja två kvinnor i huvudrollen får man fram en helt annan dynamik än den Nathan Drake hade med sina närmaste. Dialogen som sker i transportsträckorna i den skramliga fyrhjulsdrivna jeepen, är värmande och charmig, jag skulle till och med kunna kalla den finstämd.

Att låta Chloe Frazer få stå som huvudperson ger också lite nytt liv till serien då Drakes berättelse redan kändes komplett i och med del tre. Som alltid så levererar Claduia Black ett helt fantastiskt porträtt av Chloe, hon är precis lika charmig, slug och vass som vi minns henne.

Det låter som om Cate Blanchett tagit på sig äventyrsskjortan och hängt på sig automatkarbinen, detta om Cate Blanchett hade varit kapabel till att släppa sitt uppblåsta ego och giriga sökande efter mer ytliga hyllningar. Vid Blacks sida står kameleonten Laura Bailey som tar Nadine Ross från en ganska argsint skurk till något mer mångbottnat och empatiskt.

Problemen kvarstår

Spelmässigt har det inte skett några enorma förändringar, skjutvapnen är fortfarande lite för klena och vissa fiender har en tendens att kännas som skottsäkra bunkrar. Och Plattformspartierna framkallar en rejäl svindelkänsla, särskilt då man omges av rasande byggnationer och kulor som viner förbi en.

Med detta betyder också att de problem som fanns i Uncharted 4 består. De där tillfällena av stagnation slår till lite för ofta, ibland är det otydligt om jag skall hoppa fram eller enbart klättra ned. Och även om det kan verka som om den öppna hubbvärlden inger en känsla av total frihet så är den enbart en kuliss som inte tillåter någon form av fritt utforskande. De återkommande puzzlen är lite för bökiga för att inte kännas som vägspärrar. Finalen är som koncept helt genial, men tyvärr så kommer spelmekaniken emellan och gör vad som kunde varit årets häftigaste actionsekvens till lite av en blandad kompott.

Men allt som allt är Uncharted: The Lost Legacy en makalös åktur som faktiskt vinner på att bara vara hälften så långt som sina föregångare. Jag sitter som klistrad fram tills eftertexterna och hoppas på att Naughty Dog fortsätter göra dessa mer koncentrerade upplevelser. Det är smart, koncist och helt gastkramande.

Betyg 8/10

Borg Recension

Publicerad den 8 september, 2017 av bosstime55

Med tanke på hur noggranna filmskaparna är att framhålla Björn Borg som det största som någonsin skett i svensk sport, så är det besynnerligt att själva filmen inte ens kan klassas som medioker.

En filmisk biografi, eller – som i det här fallet, en filmbiografi som centrar sig kring en specifik händelse i huvudpersonens liv, måste engagera alla delar av publiken, från de som likt författaren Björn Hellberg kan recitera samtliga av Borgs tennismatcher, eller sådana som jag själv som inte ens kan förklara sportens grunder. Tyvärr så trampar regissören Janus Metz ned i gyttjan direkt. Borg misslyckas med nästan allting.

Filmens två huvudpersoner i Borg och John McEnroe samt Stellan Skarsgård som Lennart Bergelin, är det enda som ens går att komma ihåg sekunder efter filmen tagit slut. Resterande karaktärer är enbart platta plakat som lika gärna kunde ha burit LaBeoufs kända papperspåse på huvudet med texten ’’utfyllnad’’.

Tuva Novotny i rollen som Björn Borgs fru Mariana Simionescu är en dold skugga som inte fyller någon funktion. Den här konstiga porträtteringen blir än mer onaturligt då Simionescu inte alls verkar diskutera sporten med sin man, trots att hon själv spelade tennis på professionell nivå. Novotny blir istället tvingad att agera som klent moraliskt stöd till Sverrir Gudnasons Borg med genuint dålig dialog.

Ett komplett manuskaos

Manuset är ett igenvuxet kaos där man man verkar tävla i vem som kan hitta på den mest klichéfyllda dialogen. Borg gör bort sig i alla faser av berättandet, från sin usla dialog till dramatiseringen. Alla löjliga peppande tal, dramatiken och händelseförloppet är ingeting annat än en fånigt.

Det är så förutsägbart och platt att Borg ofta antar en skepnad som påminner om mycket TV-film, som visas sent på kvällarna på de sämsta kanalerna. Självklart har man till detta lagt på ett gigantiskt soundtrack och ”känslofyllda” tillbakablickar på uppväxten. Till och med de sämsta av Rocky-filmer har större trovärdighet och autenticitet än Borg. Allting som kan tänka vara bombastiskt och svulstigt kastas in, tårar, ilska, ångest, på den beskrivningen låter det snarare som om en pretentiös filmstudent just avlagt sitt första misslyckade examensprov.

En iskall maskin

Porträttet av Björn Borg är sannerligen inte särskilt sympatisk, han framstår gnällig och narcissistiskt berättigad till sin framgång. Att filmen helt väljer att undanhålla Borgs stora misslyckanden i livet, såsom hans personliga konkurs, hans helt katastrofala försök till en comeback och skilsmässan med Simionescu, ignoreras även i epilogen.

Gudnason gör Borg till en maskin, helt berövad på omtanke och känslor. Istället för att humanisera legenden blir detta bara en ytlig överblick som är svår att greppa eller bry sig om.

Shia LaBeouf är ett kapitel i sig, både som aktör och person. Men för första gången någonsin kanske den bindgalne superegoisten har fått en roll där han inte behöver göra sig själv och publiken till åtlöje. För där Borg är en sluten iskub, är McEnore en motbjudande och högljudd översittare.

I ett ganska groteskt porträtt visas en av sportvärldens mest patetiska personer upp. LaBeouf känns helt perfekt till att spela denna jobbiga skrikhals och är oväntat nog den del i filmen jag inte kan kritisera fullt ut, det säger förvisso kanske mer om filmen än om LaBeouf.

Sovjetisk historielektion med censur

Mot slutet görs ett försök till att göra McEnroe lite tillgängligare, detta genom att föreslå att han först lyckades som tennisspelare efter att ha mottagit ett ansträngt uppmuntrande från Borg, som i sin tur resulterar i ett lugnare spel i deras finalmatch.

Detta är en filmklyscha som bara blir värre av det faktumet att McEnore knappast lugnade ned sig i verkligheten. Bara fyra år efter Wimbledon-matchen skulle det kanske mest uppseendeväckande utbrottet ske i Stockholm, där McEnore helt plötsligt börjar slå sönder vattenflaskor med sitt raket.

Så med alla dessa verklighetsjusteringar blir Borg ett enda långt krystat hyllningsmanifest, där man trots allmänt känd fakta försöker upphälla någon vansinnig svensk hybris kring Borg – som en notis är ett par av hans rekord redan nu hotade av Roger Federer.

Det enda riktigt positiva är filmens framställning av den slutgiltiga uppgörelsen på Wimbledon. Allt som inte är centrerat kring tennismatchen är av samma bedrövliga virke, men den historiska duellen är nervig och till och med riktigt spännande, något resten av filmen aldrig lyckas vara.

Och när man kan klassa Shia LaBeouf som en positiv del av en film så vet man att domedagen är nära.

Betyg 4/10

Lady M Recension

Publicerad den 6 september, 2017 av bosstime55

Regissören William Oldroy gör en kolsvart och omskakande film som sticker ut rejält i en genre som vägrar bryta mot normerna.

Genren kostymdrama är problematisk. Precis som med Kalle Anka på julafton eller Ivanhoe vid nyår, så skall vissa saker bara infinna sig. Detta innebär i sin tur att filmskapare sällan kan ta ut svängarna då man tvingas till att följa strikta riktlinjer som tex tidsenliga kostymer och dialog.

Med med Lady M lyckas man uppfylla dessa krav samtidigt som berättandet känns modernt och effektivt. Oldroy gör det som Andrea Arnold försökte med i sin filmatisering av Wuthering Heights. Arnold ville gärna göra ett kostymdrama som lånade flera inslag från hennes diskbänksrealism från filmer som Fish Tank, för att sedan placera dem i ett viktorianskt England. Resultatet blev istället distanserat och obönhörligt segt.

Ett mörkt monster

Men William Oldroy har valt att enbart ta med sig ytan, med stora vidder och engelsk dimma. Den underliggande strukturen och tempot är som lånat från en modern thriller. Flera modiga beslut har tagits, som att reducera musiken till tre små stycken som är så korta att ett andetag kan kväva den.

Om förra årets Love And Friendship är den traditionsenliga och fega kostymfilmen, så är detta rebellen som bullrar in och ignorerar alla former av stela spelregler.

Den nästan 200 år gamla romanen av Nikolai Leskov, tar inspiration från William Shakespeares klassiska pjäs Macbeth, och flera tematiska likheter återfinns. Den hungrande girigheten efter hedonism och manipulation samt vanföreställningar om ett bättre liv. Det är alltid lika fascinerande att se hur dessa inslag fortfarande utgör grunden för så mycket av nutida berättande.

Tät spänning

Stämningen är tät och pulsen hög, även fast det är sparsmakat med både dialog och överdrivna emotionella uttryck, så förstärker dessa faktorer det obehagliga mörkret som vilar under den strikta och kyliga ytan.

Huvudrollsinnehavaren Florence Pugh gör aldrig sin karaktär Katherine till ett offer, trots flera instanser av psykologisk och fysisk misshandel. Istället låter hon ett ursinnigt raseri byggas upp bakom den sköra fasaden. Man ser små droppar av denna frustration sippra ut ur de små sprickor som orsakats av den fasansfulla omgivningen. Paul Hilton och Christopher Fairbanks är helt lysande som filmens motbjudande husdiktatorer.

Filmen känns extra känns aktuell i en tid där könsdiskriminering och kvinnohat ständigt uppvisas ute i samhället. Förtrycket och terrorn som Katherine utsätts för är genuint obehaglig och delger en viss empati mot henne då alla moraliska hämningar släpper.

Perfekt längd

Längden på 90 minuter är snudd på perfekt för denna kompakta historia. Spänningen och intensiteten vägrar att ge med sig och slutet sitter som en smäck. Här förvandlas historien till något ännu mer ondsint. Det blir en dramatisk laddning av ångest och förtvivlan som på ett närmast diaboliskt sätt slukar publiken i svek, övergrepp och lögner.

Lady M sticker ut hakan utan att för den delen bli självupptagen, en bedrift som få filmer lyckas genomföra.