Bilar 3 Recension

Publicerad den 31 augusti, 2017 av bosstime55

Den sista (?) delen i sagan om Pixars fordon en förutsägbar pekoral som vägrar att ta slut.

Alla som haft turen att växa upp med filmstudion Pixar kan nog peka ut en av deras många filmer som ett odödligt minne. Toy Story, Ratatouille och Wall-E är bara ett litet makalöst axplock ur en historik som få filmstudios kan stoltsera med. Men som alltid finns det ett svart får i familjen. För Pixar är det Bilar.

Studions sämsta filmer

När den första delen kom för över tio år sedan splittrade den både publik och kritiker. Flera hyllade den stiliga estetiken som visade upp det amerikanska ödelandskapet. Men samtidigt haglade invändningarna om de onödigt enkla karaktärerna och bristen på något genuint driv.

Uppföljaren gjorde saker och ting ännu värre. Här slängde man ut hela den första filmen för att istället göra en konstig James Bond pastisch där den jobbige och enerverande bärgningsbilen Mater fick ta över huvudrollen från Lightning McQueen. Resultatet blev en katastrof som indikerade att Pixar för första gången inte hade alla hästar hemma i stallet.

Ur ett ekonomiskt perspektiv har serien också förlorat mer och mer fotfäste för varje film som kommit. I USA har Bilar 3 ’’enbart’’ spelat in 150 miljoner dollar, något som gör den till den näst sämst presterande Pixar filmen någonsin. Enbart Den Goda Dinosaurien har gått sämre och i jämförelse med det mest framgångsrika studion har producerat kan man närmast kalla den en ekonomisk kalkon.

I intervjuer med Pixar-grundaren (och regissör till flertalet av filmerna) John Lasseter, så är det tydligt att studion har en stark relation till serien, trots de polariserade åsikterna och den allt mer marginaliserade utdelningen. Lasseter har talat varmt om hur Pixar ville utnyttja decenniet som gått sedan den första delen och visa upp en Lightning McQueen som gör sig redo för pensionen.

Gamla moralkakor

Detta manifesterar sig enbart i moralkakor som snabbt sätter sig i halsen. Bilar har alltid kämpat med olika patos som sällan har haft någon effekt. Här fortsätter den traditionen, och precis som tidigare är det platt och tillvridet. Det känns som att få det tunna budskapet inhamrat med en pålkran. Inte ens de allra yngsta i publiken behöver få patetiken tatuerad i sig för att förstå den moraliska kontentan .

Där andra Pixar uppföljare har förnyat formulan, flyttat sina berättelser och karaktärer framåt som i Toy Story-serien, så står Bilar kvar och slirar i gyttja. Samma tråkiga och påfrestande stereotyperna av lantisar och olika etniciteter, är lika ointressant som för tio år sedan. Det är otroligt gapigt och skrikigt, något som inte hjälps utav av dåliga ljudmixen utav den svenska dubbningen, vilket ofta leder till väldigt otydlig dialog där alla har någon form av överdriven dialekt.

De nya karaktärerna är enbart en tunn fernissa som vid närmare inspektion inte ens håller sig kvar i låg fart på landsväg. All berättarenergi går åt till till sockersöta ögonblick som framkallar ett akut insulin behov. Moment som skall kännas betydelsefulla känns närmast manipulativa och dramatiskt oförtjänta.

Soppatorsk

Allting i Bilar 3 känns oinspirerat och illa sammansatt. Musiken av Randy Newman är ofta så pass lik Toy Story att jag nästan måste gå ut och tala med teknikern om inte fel ljudspår lagts på. Inte ens den i vanliga fall förstklassiga animationen är mycket att titta på. Vi får identiska racerbanor och anonyma småstäder som inte alls känns särskilt innovativa eller sprakande, något som alltid utmärkt Pixar.

När till och med händelseförloppet är oskiljaktigt från tidigare filmer så tycks jag till och med lägga märke till hur de allra yngsta tittarna tappar intresset.

Bilar 3 är som ett enda långt motorvrål, spännande den första sekunden, sedan en högljudd plåga som aldrig tar slut.

Betyg 2/10

The Defenders (TV) Recension

Publicerad den 28 augusti, 2017 av bosstime55

Trots att det finns scener som får mig att dra på smilbanden, så är den förkastliga finalen så förödande dålig att The Defenders inte kan klassas som något annat än en massiv blåsning.

Jag förväntade mig inte att TV-divisionen hos Marvel skulle rusta upp sitt rykte i och med denna sammankomst av sina hjältar. De serier och säsonger vi fått fram tills nu har varit ytterst mediokra. Det lät ambitiöst till en början, att utforska mer obskyra och okända delar av Marvels världar och olika karaktärer genom något våldsammare och mörkare berättelser. Marvel Knights är väl den närmsta liknelsen man kan finna i serietidningsvärlden, dessa berättelser är lite tuffare och mer hänsynslösa.

Men istället har allt blivit en tröttsam kaffekvarn som maler på. Trots att både Netflix och Disney/Marvel sitter på kassavalv med monetära tillgångar, så präglas dessa serier av att kännas uråldriga och billiga.

Billigt och övertydligt

I The Defenders har man inte brytt sig om att rusta upp varken foto eller scenografi. Tvärtom, de första avsnitten får dras med en helt bisarr personlighetsklyvning där man ändrar filter och färger för att markera att vi förflyttar oss mellan de olika karaktärerna.

Serien underskattar minst sagt tittarens intelligens, och detta överdrivna visuella stöd känns snart påfrestande. Där The Avengers placerade alla karaktärer under ett tak och snyggt vävde ihop filmernas olika visuella stilar, så känns hoppen mellan Jessica Jones och tex Matt Murdock (Daredevil) så grovhuggna att det nästan verkar som om vi klipper mellan två helt olika serier.

Startsträckan är också löjeväckande långsam, det tar en ansenlig mängd timmar innan vi får se gruppen samlad. Men när väl kollisionen sker så får vi seriens absoluta höjdpunkt, en hel del ironi och humor slängs in och man följer i Daredevils fotspår med en lång koreograferad actionscen i en korridor som måste erkännas som underhållande.

Det verkar då som att vi kanske äntligen kan få lite halvdan underhållning. Men vid den tiden har serien redan nått halvvägs. Sedan blir allt pliktskyldigt, man tappar helt och hållet greppet om seriens bioroller som kastas in och ut. Allt saktas ned till en skrämmande låg puls där det mesta cirkulerar kring riktigt dålig dialog och exposition som frustrerar även en Marvel-frälst som jag själv.

Fast i väntrummet

Där de flesta möten med superhjältar kan liknas med stora fester, så är The Defenders snarare fast i väntrummet, där de otåliga gästerna stressat ser sig om efter icke lästa tidskrifter för att fördriva tiden.

Sättet tiden utnyttjas på är närmast skamligt. Man repeterar sig, står, och stampar och försöker göra en höna utav en fjäder. Med tanke på det fantastiska materialet som finns att hämta i serietidningarna är det faktiskt respektlöst hur lite man integrerar i den slutgiltiga produkten.

Sedan är det fortfarande helt obegripligt varför man spenderar en ansenlig mängd till att låta karaktärerna ifrågasätta de mer extrema elementen – såsom Danny Rands träning i den mystiska staden Kun’Lun, serien utspelar sig efter allt i en stad som fått se sig invaderat av rymdvarelser för bara några år sedan.

Jag kan bara se en lösning på detta – att Marvel tar totalt avstånd från idén att dessa berättelser delar samma verklighet som Tony Stark och Rocket Raccoon.

Och även om detta är tänkt att vara en mer intim miljö, utan rymdskepp eller mystiska dimensioner, så är det ingen ursäkt till varför stora delar av The Defenders dröjer sig kvar på platser, vilket enbart verkar indikera en stor brist på rejäl budget.

Det är lagerlokaler som alla är täckta av cement eller kontor som verkar ha steriliserats på färg eller värme.

5c33c02d3153351439bcb70928f2f79f-defenders17

Weaver används inte

Sigourney Weaver har fått agera som det stora dragplåstret i hennes roll som seriens stora antagonist. Hon tar som alltid med sig en enorm pondus och vikt. Men all frågeställningar kring karaktären blir som bortblåsta efter någon timme, mystiken försvinner och Weaver blir bara närmast bara rekvisita.

Utan större besvär hade man kunnat göra hennes karaktär Alexandra till något mycket minnesvärt, men när vi närmar oss slutet så blir det helt uppenbart att det enda som finns att invänta är ett antiklimax. Det är skamligt hur illa Weaver behandlas och efter att ha byggt upp förutsättningar i snart ett år så är detta det absolut värsta snedsteget.

När vi ändå diskuterar slutet så är det här allting faller ihop. Spänningen har sprungit och gömt sig, intresset sover och avslöjandena är gräsliga.

The Defenders blir som en enda stor våtfilt, de få tillfällen som delger den där helt unika serietidningsextasen är omgivna av dåligt tempo, billigt hantverk och ett manus som går på lunchrast efter ett par timmar.

Tyvärr så ändras inte faktumet att Marvel Studios är ljusår ifrån sin släkting i TV-världen.

Betyg 4/10

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales Recension

Publicerad den 24 maj, 2017 av bosstime55

Trots rekordbudget och över fem år i produktion, levererar Disney och de norska regissörerna Rønning och Sandberg en sövande trist film, som inte rustar upp seriens redan dåliga rykte. Ett stort misstag från filmskaparnas sida och ett ännu större slöseri med tid för den betalande biobesökaren.

Att gå in och se en film som bär titeln Pirates Of The Caribbean, är tillfällena man helst bara vill sopa under mattan eller skjuta upp. Som den där övervintrade badrumsstädningen, eller en tidig starttid på måndag morgon efter en långhelg. Och det är inte mycket som har ändrat sig till det bättre.

”Hej hå, vi till samma gamla gruva gå”

Trots en inkuberingsperiod på över fem år, så kvarstår samtliga problem, som får Pirates-kritiker att bli högröda i ansiktet. Manuset är lika rörigt och dränerande på energi, gurglande dialog möter rena barnsligheter, som på väldigt liten tid blir som sandpapper mot trumhinnorna. Tyvärr måste dessa dumheter också kulminera i några riktigt smaklösa och gubbsjuka perversioner.

Depps prestation är helt oskiljaktig från tidigare gånger, där han sluddrar fram sina repliker. Jack Sparrow har nu funnits sedan 2003, trots alla dessa år så Depp har inte lyckats tillföra någonting nytt till denna allt mer tynande karaktär.

Tempot är skandalöst, den yngsta publiken har nog både hunnit skaffat sig partner och påbörjat jakten på en bostadsrätt, vid den tiden att filmen ens nått halvvägs. För den som önskat sig att Pirates Of The Caribbean skulle bli – ännu segare och innehålla fler obegripliga konversationer som inte tar slut, har fått sin önskan uppfylld.

Än värre är denna fascination med att filma fötter som går på båtdäck. Jag skulle nog våga påstå att en stor procentsats, ägnas åt bilder där bara ett par fötter sakta går fram – vilken upplevelse …

Tre färglösa prestationer

Kaya Scodelario gör sitt bästa i rollen som kvinnligt nytillskott. Men dubbelmoralen är pinsam, i ena stunden porträtteras Scodelarios Carina som progressiv och smart, samt ett mindre motgift mot den mer eller mindre idiotiska samling svin och råskägg son utgör karaktärsgalleriet, men scenerna som sedan följer, reduceras hela hennes närvaro till ett billigt skämt med sexuella anspelningar. Det är mellan varven motbjudande och tröttsamt.

Brenton Thwaites agerande är – precis som Orlando Blooms, i tidigare episoder, färglöst och totalt ointressant. Och varför filmen insisterar på dynamiken mellan Johnny Depp och nytillskotten, likt den med Keira Knightley och Bloom, är helt oförståeligt, då det inte existerar någon som helst kemi mellan dem.

Javier Bardem verkar ha blivit det automatiska skurkvalet i stora Hollywoodfilmer. Men till och med denna mästare i diaboliska busar, verkar ha tröttnat på vägen till inspelningen. Bardem står och tittar runt med tom blick och rör inte en muskel mer än vad kontraktet stipulerar.

Dock är samtliga nytillkomna aktörer, marginellt bättre än Pénelope Cruz katastrofala prestation i On Stranger Tides från 2011. En film som jag önskar att jag aldrig hade sett.

Rostig och sliten

Att serien nu börjar bli rejält utsliten i gängorna märks. Trots att den norska regiduon Joachim Rønning och Espen Sandberg, fått ta över rodret efter kompletta klåpare som Gore Verbinski och Rob Marshall, lyckas man inte tillföra något nytt eller exotiskt perspektiv. Hela filmen rör sig fram i segt fart, utan vind i seglet, precis allting känns gammalt och gjort. Logiken och begripligheten orsakar fortfarande yrsel, man jagar sin egen svans och kommer ingenstans.

Där många uppföljare leker med förväntningarna och använder sin historik snyggt och effektivt, likt Marvel eller till och med nystarten av Apornas Planet, så slänger man här alla dessa metoder och idéer i soptunnan.

Hur illa Verbinskis uppföljare än må varit, hade de – i alla fall tio år tillbaka, en och annan tältpinne där effektstudion Industrial Light And Magic fick visa upp några mycket snygga specialeffekter tex scenen med Kraken anfallet i Död Mans Kista. Men år 2017 är allt det där förlegat.

Och filmen gör inte ens ett försök att imponera eller underhålla, energin och engagemanget stannar vid närmsta flaska rom, och ber om att få resten snabbt överstökat. De stora sekvenserna består mest av lite plaskande i en barnbassäng, där man håglöst försöker få igång kaoset med lite CGI-kreatur, som hör hemma i bortklippta scener för Björnes Magasin.

Den mest ironiska är att Johnny Depps Kapten Sparrow, bokstavligt talat sover sig genom flera av filmens scener. Där har filmen hittat en gemensam sak med publiken.

Lat och bekväm

Dead Men Tell No Tales besvärar sig inte med någonting, det förblir sittande som en stor påse och surar. Ny design eller ens miljövariation, kan man självfallet inte bemöda sig med, trots flera förseningar och kraftigt överstigande budget som i dagsläget sägs ligga på över 200 miljoner dollar(!?).

Man slår helt enkelt upp dörren till det gamla skafferiet, för att sedan gräva fram konserver med utgångsdatum som signalerar omedelbar matförgiftning, eller i detta fall filmförgiftning. Inte ens i avslutningen kan man bemöda sig med att ta i. Istället rycker man på axlarna och skyndar in i eftertexterna. Filmen kölhalar och stjäl allt i publikens plånbok, för att sedan vingla sedan bort på berusade ben, man lämnas blöt och hånad.

Inte ens det som skall vara små menlösa överraskningarna fungerar, de har redan avslöjats i promotionmaterial. Suck…

Musiken är det enda positiva

Sedan måste det – som alltid, onödiga våldet kritiseras. Om detta skall vara en familjefilm begriper jag inte vad Disney håller på med, där både avhuggna kroppsdelar och avrättningar förekommer. Det enda positiva jag kan säga, är att en sekvens får mig att dra lite på smilbanden. Sedan är det lite bättre än den helt gräsliga del fyra. Och det där musikaliska temat av Klaus Badelt – och som Hans Zimmer senare gjorde ännu bättre i uppföljarna, är suveränt som alltid.

Och det går inte att bli arg på något såhär patetiskt, bara trött…

Betyg 1/10

Bäst: Det är inte On Stranger Tides.

Sämst: Se trailern så kan ni nog avgöra själva.

Fråga: Är det slut på denna serie nu ? Svär på det, jag ber…

Skönheten och Odjuret (2017) Recension

Publicerad den 15 mars, 2017 av bosstime55

Trots enorma resurser och fantastiska biroller så lyckas inte Skönheten Och Odjuret skaka av sig en känsla av obekvämhet. Ett par scener bjuder på stor tillfredställelse, men för det mesta är det rejält fånigt.

Att se Skönheten Och Odjuret kan bara liknas med en opålitlig motorväg, som ibland är mjuk, men som för det mesta hugger till med dåligt väglag och gupp. För även om ett par sekvenser skänker den där patenterade Disney värmen och flera scener exploderar visuellt, så är helheten en bar och alldeles för ofta flamsig historia.

Jag hamlar själv i en både pinsam och intressant sits i och med denna recension. Som en av de få som inte såg Disneys animerade version från 1991 i de påtänkta unga åren. Istället går jag in relativt främmande, för samtliga vinkningar och tolkningar av sekvenser och musikaliskanummer.

Berättelsen är vad den är. Rak med tydliga definitioner av ont och gott. Där är det omöjligt att kritisera de självklara bristerna. Det riktiga fallet sker i filmens ständiga flängande mellan vad som kan kategoriseras som imponerande till rent värdelöst.

Långt ifrån elementärt Watson

Så fort Emma Watson trampar in i bild börjar hela det filmiska bygget skälva. Watson verkar inte ha mognat eller brytt sig om att utvecklas sedan hon lämnade Hogwarts. Det är en porträttering som är iskall och helt omöjligt att ta till sig. Watson känns helt avstängd från övriga karaktärer. Vilket gör att romansen mellan Dan Stevens getabock till odjur blir helt obruklig. Stevens är dock rejält stoisk och så närvarande man kan vara bakom performance capture-pluppar.

Men när hela duken fylls av färger och dyra specialeffekter och Watson svarar med att se ut som Margaret Dumont från valfri bröderna Marx-film (ryktet går att Dumont aldrig förstod Marx humor) skär det i samtliga synapser.

Miserabelt

Disney har valt en adaption som behåller de musikaliska inslagen. Tyvärr funkar det sällan, då jag får obehagliga vibbar från Tom Hoopers gräsliga filmatisering av Les Misérables, med scen på scen som snarare liknar ett utdraget skämt. Man har helt och hållet glömt bort att vad som inom animation funkar väl, inte gör sig bra på spelfilm. Den klassiska sången om skurken Gaston, blir ett platt fall som för tankarna till Romance And Cigarettes av John Turturro, där man vältrar sig i trams och överdriven presentation. Efter att ha bevittnat perfekt balans mellan melodramen och ohämmad glädje i La La Lands mästerliga sånger, är detta ett rejält bakslag.

Här slår också Watson till igen med en sånginsats som ofta får mig att fundera på om en röstmaskin har varit framme och spökat, samt trimmat bort de mest falskklingande tonerna. Det finns bara en musikalisk scen mot finalen, där regissören Bill Condon får till precis rätt tempo och skådespel från en helt ljuvligt slemmig Luke Evans som den odräglige Gaston.

Men när det tillslut kulminerar i att bli en ren Fantomen På Opera hyllning får jag sätta mig i kraschposition.

Fuskbygge

Specialeffekterna är också lika opålitliga som valfri hantverkare från TV4 programmet Fuskbyggarna.

Introduktionen bjuder på en komplett supernova i färger och väldesignade kostymer. Här hjälper det enorma IMAX-formatet till. Men sedan börjar det halta. För där alla sekvenser som tar sin plats inomhus (framförallt i det enorma slottet) genomsyras av en enorm känsla för detaljer och trovärdighet, blir alla delar utomhus katastrofalt fula. Det ser ibland så risigt ut – med sina platta kulisser och studiobelysning, att jag tyvärr måste jämföra det med Ella Den Förtrollade med Anne Hathaway i huvudrollen, ett betyg som inte på något sätt kan ses som bra.

Odjuret själv ser till en början helt godkänd ut, men när han träder fram ur mörkret och placeras under dagsljus, rasar illusionen ihop som en punkterad ballong på ett barnkalas.

Går till överdrift

I många lägen slår också de visuella explosionerna över och tar an en form som liknar någon överdriven burlesk show i Las Vegas.

Men på slutet sker en liten uppryckning. Här bjuds på en helt fantastiskt fartfylld scen där de fantastiska birollerna som utgörs av Ian McKellen och Ewan McGregor, bland annat, lever loss och fyller salongen med finnes, humor och värme.

Och visst får vi en typisk Disney sentimentalitet som på ren råstyrka lyckas med att beröra minimalt.

Skönheten och Odjuret är i små portioner god familjeunderhållning. Synd då att vi får allt serverat på samma tallrik, med ett hot om eventuellt stryk om samtliga rätter inte sväljs hela.

Betyg 4/10

Bäst: Ian McKellen, Ewan McGregor och vissa av de fantastiska kulisserna.

Sämst: Emma Watson och den ständiga viljan att leka Andrew Lloyd Webber.

Tävling: Doctor Strange Blu Ray

Publicerad den 14 mars, 2017 av bosstime55

Då kör vi igen ! Denna gång tävlar vi ut ett exemplar av Marvels fenomenala Doctor Strange på Blu Ray. Tack till Disney Sverige som står för tävlingsbidraget. Allt ni behöver göra är att skicka ett email till stromsonab@gmail.com och märka det med ämnet Doctor Strange. Ange också er adress. Vi väljer sedan en slumpmässig vinnare. Tävling avslutas tisdagen den 21 mars och vinnaren kontaktas då direkt.

Lycka till !

Vaiana Recension

Publicerad den 8 februari, 2017 av bosstime55

002

Vacker men otillräcklig

Efter de enorma framgångarna med Frozen och Zootopia, fortsätter att successivt skapa sig en egen identitet, skild från de numera legendariska filmskaparna hos Pixar.

Med Vaiana väljer Disney att backa bandet till sina klassiska glansdagar, det bjuds på flera stora musikaliska nummer, en stark hjältinna men också en hel del bagage som hindrar Vaiana att känns riktigt helgjuten.

Alldeles för familjärt

Även om estetiken och karaktärernas etnicitet definitivt bryter mot Disney normen, så faller Vaiana ofta in i ett ganska stelt händelseförlopp. Filmen lyckas inte vara riktigt så uppfinningsrik i sin berättelse som jag hade önskat. I sina bästa stunder är Vaiana strålande glad, rolig och medryckande. Men andra gånger påminner det om tomma transportsträckor och väl bekanta dramatiska vändningar.

Det faller till och med in på att då och då bli ointressant. Som att man valt både en eller två omvägar för att förlänga speltiden.

Musikalen splittrar

Genom att gå tillbaka till den tiden, då Disney filmer innehöll både ett eller två svepande musikaliska framträdande, skapas ett personligt problem för mig – som inte finner dessa inslag särskilt roande. Här tappar filmen också i fokus och intrigen blir därefter haltande.

Som vanligt när det gäller Disney så är animationen och tekniken i världsklass. Det är makalöst färgglatt, följsamt och behagligt. Det hämtas inspiration framförallt från Ang Lees Berättelsen Om Pi. Oceaner av färg och fantasi dränker filmduken. Vi får ett par storslagna tillfällen där otroliga bilder målar upp gigantiska sekvenser som imponerar stort.

Två klippor

Huvudkaraktärerna Vaiana och Maui, är båda två utmärkta karaktärer, både i manus och tekniskt utförande. Vaiana är stark, självständig och fyndig, Maui, pompös, självgod och äregirig. Dwayne Johnson och Auli’i Cravalho gör två riktigt solida prestationer och gör de än mer livfullt och glädjande.

På det hela är det bra och ibland riktigt bra. Men de komplikationer som uppstår i tempo och brist på helhet drar ned Vaiana till att bara nå betyget bra.

Betyg 7/10

Årskrönikan 2016

Publicerad den 31 december, 2016 av bosstime55

Med bitter och sargad heder är det bara att ställa sig i ledet av utmärglade och deprimerande åsikter om att det snart gångna året 2016 varit en smärre symfoni i mörker och apokalyps.

Om någon behövde få mer kött på benen, i teorin om att det kan bli värre än värst, är 2016 ett utmärkt exempel. Humanitärt, intellektuellt och kreativt har hela 2016 gång på gång sänkt nivån.

Förluster som Leonard Cohen och Carrie Fisher slog kanske hårdast. Cohen verkade vara i kreativ toppform med sina två sista skivor – främst Popular Problems, som är i minst samma klass som de ofta glömda juvelerna i The Future och Ten New Songs. Att jag och så många nyfrälsta Cohen lyssnare aldrig fick chansen att se poeten och hans helt eminenta band – där The Webb Sisters och Cohens närmaste kreativa partner Sharon Robinson briljerade, kommer förbli ett hemskt faktum.

Att Carrie Fisher inte heller fick se den nystartade Star Wars-sagan få sitt ’’slut’’ kan också bara beskrivas som förfärligt.

Som jag redan nämnt så var stora delar av 2016 uttömt kreativt. Ingen kan ha blivit lycklig av ihåliga, skramlande och hjärtlösa själsslukare som Independence Day Resurgence eller Inferno.

På spelfronten blev cynikerna och skeptikerna matade med ammunition i och med anskrämliga produktioner som Mafia 3, som representerar slentrian i sin värsta form.

DC Comics/Warner Brothers fortsatte sin kamp mot klockan som tickar ned som en domedagsmaskin. Batman V Superman: Dawn Of Justice förblir en kavalkad i dålig regi och ännu sämre manus.

Den följande Suicide Squad är inte ens värd en kvävd viskning. Att se det makalösa arv och skafferi av möjligheter – som DC Comics faktiskt besitter, blir det smärtsamt att bevittna denna massaker av karaktärer som Jokern, Wonder Woman och Batman.

I tider som ofta kännas mörkare än den mest nedsläckta Tim Burton film (innan 2000-talet) är det inte speciellt konstigt att förstå att filmer – som lät oss fly undan verklighetens mardröm, slog hårdast, både hos publik och mig själv.

Disney spände sina redan stora muskler och fortsatte stärka sitt ljuvliga Marvel-universum med den helt hejdlöst spektakulära Civil War. Doctor Strange som fick stänga årets upplaga av Marvel-satsningen, slog dock alla förväntningar. Underhållningen och finurligheten togs till skyhöga nivåer i en film som inte kunde sluta bjuda på sig själv.

I ett annat universum långt, långt borta fortsatte Lucasfilm VD’n Kathleen Kennedy sin upprustning av världens kanske mest älskade nördmanifestation. Vi är nu uppe vid jämnvikt mellan de bra Star Wars-filmerna och de usla. Om Episode VIII träffar lika hårt som en käftsmäll från K-2SO kan vi nog konstatera att Star Wars förblir en ostoppbar kraft.

Rogue One: A Star Wars Story är årets största film på så många plan. Att se den bubblande kärleken som vilat hos regissörer som J.J Abrams och Gareth Edwards explodera, är en välsignelse som verkligen inneburit ett nytt hopp (ursäkta alla Star Wars-liknelser) för storbudgetfilmen.

Disney skulle också bjuda stora ögonblick i och med den sorgligt förbisedda Pete’s Dragon.

David Lowery visar att man kan skapa en familjefilm som innehar djup, känslor och värme utan att nedvärdera publikens intelligens.

Animationsstudion Laika gav oss visuell huvudvärk med sin mix av Beatles covers och japansk feodalism i Kubo Och De Två Strängarna.

För den lite mindre filmen stod Tom Ford och J.A Bayona för de mest drabbande stunderna. I Fords Nocturnal Animals får vi en blandning mellan avtrubbad modern dekadens och mörk nihilism. A Monster Calls ger oss istället ännu en anledning till att älska drömmar och förhoppningar

Bruce Springsteen visade igen varför ingenting kan jämföras med hans gudomliga spelningar som detta året ansågs korta om de tog slut vid tre timmar. Från intimiteten i Brooklyn till den helt vilda festen i Madrid bjöd varenda konsert på något minnesvärt för resten av livet.

Slutligen så har 2016 inneburit enormt mycket för Tiger Film. Vi har växt så sakta och äntligen lyckats hitta en form och publiceringsfrekvens, som vi hoppas och tror kommer fungera för både oss och er läsare.

Ett stort tack till alla läsare som valt att följa med på denna oförutsedda men förhoppningsvis stora resa.

Vår Star Wars-utställning som vi arrangerade tillsammans med Filmstaden Täby hör också till en av årets höjdpunkter. Tack till personalen och ett extra tack till Gustav och Elliot.

Stort tack till alla fantastiska biobesökare som visade sådan entusiasm.

Också ett enorm tack till UIP Sverige, Disney, Stockholm Filmfestival och Sony Entertainment som låtit oss få delta på deras pressevent och respekterat vår integritet.

Vi hoppas såklart på ett ljusare 2017 där vi växer ytterligare och där ännu fler av er väljer att hoppa på detta tåg av vansinne och oväntade äventyr.

Tack till er alla och gott nytt år !

Sing Recension

Publicerad den 17 december, 2016 av bosstime55

027

En traditionell men charmig stund.

Universal och deras animationsstudio Illumination Entertainment blir automatiskt den uppenbara konkurrenten mot Disney och Pixar. Universal saknar fortfarande finessen och självklarheten som alltid är närvarande i tex Pixars Insidan Ut.

Sing bryter inte ny mark på något plan men tar igen på charm och värme.

Igenkänningsfaktorn

Att inte dra paralleller med Disneys supersuccé Zootropolis är omöjligt. Det är båda filmer med antropomorfiska karaktärsgallerier och bygger på samma kärna i absurditeten som uppstår i situationer som skapar ganska bekanta situationer för publiken.

Just igenkänningsfaktorn spelade även Illumination Entertainment på i den också förutsägbara men underhållande Husdjurens Hemliga Liv. Det uppstår gott om skratt när galenskapen – som att se ett piggsvin med Scarlett Johanssons stämma häva ur sig högljudd punkmusik.

Det finns flertalet sekvenser som framkallar ett par riktigt härliga skratt som värmer bra i den nuvarande svenska kylan. Måhända är det inte sofistikerat men roligt är det.

Kändisensemble

Mängden och kalibern av kända aktörer råder det ingen brist på heller. Det här är en samling aktörer som uppenbarligen trivs med sina enkla men tillmötesgående figurer. Jag vet dock inte om Matthew McConaughey är helt optimal i rollen som super energisk koala.

Musikalen – som vanligtvis är lika välkommen hos mig som en öppnad surströmmingsburk i en flygplanskabin, funkar här oväntat bra då den integreras naturligt. Det finns tack och lov inga forcerade nummer med ovälkomna smäktande ballader som gamla Disney filmer ofta behöver dras med.

Soundtracket och dess mycket smakfulla val av pop och rockmusik är för det mesta strålande. Själv hade jag sett ännu fler låtar och versioner på de där superklassikerna som Beatles covern på Carry That Weight, men det här är en spellista som bör fungera för de flesta.

Trivsam och varm

Sing är genomgående riktigt charmig och trivsam. Vissa skämt faller dock platt då de spelar på riktigt låg dagishumor, något som filmen absolut inte behöver. Animationen känns också lite fattig och platt efter de fantastiska bilderna Hitta Doris visade upp eller den helt makalösa Kubo Och De Två Strängarna som Universal faktiskt distribuerade.

Och för alla som sett både en och annan animerad familjefilm, blir det lite för förutsägbart och standardiserat mot filmens andra halva, de bästa idéerna bränns av för tidigt och filmen hittar inte riktigt tillbaka till flytet som den inledande sektionen besitter.

Men allt som allt är Sing en mycket gemytlig och trivsam stund.

Betyg 7/10

Doctor Strange Recension

Publicerad den 21 november, 2016 av bosstime55

020

Marvel drar upp en mästerlig kanin ur sin magiska hatt, i två timmar bjuds vi på en makalös resa som står sig som årets bästa.

Låt oss få ett par saker ur vägen först. Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor får båda två för lite utrymme. Storyns inledning känns igen från den första Iron Man filmen. Och folk med preferenser som inte tangerar mystik och galna utsvävningar i nörderier kommer förmodligen korsfästa allt som ens kan besläktas med Doctor Strange.

Men med det ur vägen är Doctor Strange en åktur av första klass som helt och hållet slår sönder alla förväntningar och fördomar mot serietidningsfilmen. En ny mästare har anlänt. Och jag är mållös.

Varje gång är det samma sak, nästan som om Fylking står redo med ett ’’äntligen’’ eller Kalle Anka på julafton. Alla dömer ut serietidningsfilmen som en sak som hör till ett döende släkte. Likt alla åsikter och teorier om Apple Computers förmåga att skapa nya revolutionära produkter samt deras enorma marknadsfäste – är marginalen för det minsta av fel bisarr. Varenda fiber ses över och kalkyleras iskallt. Cynismen kring Marvel borde bil en ny klubb eller sekt. Det verkar bara finnas två läger, avsky eller beundra.

Till och med giganter som Steven Spielberg har presenterat sina domedagsteorier om den dagen då Marvel sjunker som en eka ute på ett stormigt hav.

Men den dagen har ännu inte kommit…

Och om Doctor Strange är någon som helst indikation på hälsan för Marvels framtid, så kan den bara jämföras med en topptrimmad Usain Bolt, redo att förgöra sina skeptiker.

Ett oerhört spektakel

Regissören Scott Derrickson regisserar med en helt superb humor och känsla för spektakel. Ett enda felsteg kunde ha köpt en enkel resa till staden kalkon. Att ha modet och förmågan att integrera ord och namn som Vishanti och Agamotto utan att få det att framstå som pinsamt trams är en sann bedrift. Den klassiska ’’suspension of disbelief’’ är helt strålande från början till slut. Förutom ett platt patos i den tredje akten är Doctor Strange snudd på perfekt.

Den visuella explosionen är tillräcklig för att motivera biljettpriset. Inception möter Harry Potter i en helt gastkramande visuell mix som konstant får mig att se ut som en fågelholk. Att en film med så här mycket digitala specialeffekter lyckas kännas jordnära och genuin borde vara en omöjlighet. Derrickson lyckas förankra hela skutan genom ett enormt fokus på berättandet. Doctor Strange lyckas engagera och dra in tittaren i en djävulskt förförisk resa som innehåller det mesta.

Suverän humor

Passande nog har Marvel och Derrickson valt att trycka en en stor dos strålande humor och självdistans. Det balanseras perfekt, inte en enda gång tappar filmen fokus. Doctor Strange kan mycket väl vara bland det roligaste och mest underhållande jag sett i år.

Ensemblen är enastående. Cumberbatch är som skapt för det här, i efterhand känns det konstigt att någon ens kunde tvivla en enda sekund. Tilda Swinton tillför sin vanliga dos av stark pondus och scennärvaro.

Som recensionen redan nämnt får Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor alldeles för lite tid och arbete att ta tag i. Eijofors Baron Mordo känns ofärdig och för knapphändig.

Även Mads Mikkelsens skurk fastnar i Marvel fällan att kännas sekundär. Dock är motivationen till varför ännu en domedagsplan måste genomföras bättre än någonsin och ger en faktiskt en ganska duglig tankeställare.

En ren njutning

I två timmar får vi en ren njutning i en helt förödande bra film som bara forsätter att ge både för nykomlingar och sanna kalenderbitare som kommer äta upp varenda litet påskägg som stiligt placerats.

För Marvel nörden inom mig skuttar hjärtat till flera gånger då perfekta referenser och frön sås för kommande filmer. Och när ”det där” avslöjandet kommer (ni som kan er Marvel historia vet vad vad jag talar om), efter alla dessa år, då känner jag behovet att utföra ett högt skutt likt de som inträffat då Springsteen drar igång Badlands på sina konserter.

Med den strålande Civil War och nu Doctor Strange cementerar Disney och Marvel sig som den kanske ultimata underhållningsstudion. Förstklassigt, snyggt och helt oemotståndligt. Årets hittills bästa film har anlänt och det med besked.

Betyg 9/10

2015 Års 5 Bästa Filmer

Publicerad den 31 december, 2015 av bosstime55

Slutligen är vi här, den stora kategorin. Det blev tillslut ett bra filmår, trots att det kantades av besvikelser, skräp och tafatthet. Jag tror inte heller att jag upplevt ett år där jag känna mig så i minoritet i åsikter om Jurassic World och Mad Max: Fury Road som både föll platt i min mening. Främst Jurassic World var så bedrövlig att jag fortfarande undrar om jag sett samma film som de där tusentals andra såg och älskade. George Millers post-apokalyps blev inte heller särskilt lyckad i mina ögon, Tom Hardy fortsätter sitt standard agerande att mumla fram repliker och titta hårt mot horisonten. Galningen Theron spelar över och tuggar sönder inredningen. Att hela fristaden som styrs av Immortan Joe utgörs av 99 % tandlösa och malätna skelett medan Joe’s garde av fruar hämtats från närmsta Lindex reklam retar fortfarande upp mig.

Denna lista kommer uppdaterats i slutet av mars då de sista Oscarsfilmerna fått svensk premiär. Men här följer listan på de fem filmer som stod sig bäst år 2015.

5. Insidan Ut

Pixar kommer äntligen till sin rätt efter ett par vilsna år. Filmens patos må vara överdrivet och det är inte helt oförutsägbart vart det kommer sluta. Men bortsett från det är det en varm,rolig och vass film med underbar design, fenomenalt röstskådespeleri och ännu bättre teknik.

4. Ant-Man

Marvel är sin studiochef Kevin Feige, så enkelt är det. Jag bibehåller att Marvel är en institution som styrs från toppen och inte av sina regissörer, Feige dikterar resultatet. Peyton Reed har väl inte gjort någon glad med sina tidigare insatser. Det såg mörkt ut för Ant-Man, Edgar Wright lämnade projektet och Reed fick hoppa in. Det borde slutat i en otrevlig olycka. Men Marvel visar återigen att deras regissörer är arbetare, inte skapare. Ant-Man är rolig,snygg och innehåller ett av Marvels bättre klimax där vi räddas från överdrivet användare av specialeffekter.

Humorn och uppfinningsrikedomen lyfter Ant-Man till stora höjder. En helt magnifik film som visar att Marvel Studios är här för att stanna, länge.

3. Spionernas Bro

Steven Spielberg fortsatte på samma mogna och skärpta bana han etablerade med Lincoln. Som vanligt får vi ett briljant hantverk, en berättelse som både underhåller,utbildar och engagerar. Tom Hanks må vara lika stoisk och tråkig som alltid, men filmens driv,energi och humor får ihop det till en tillfredställande och roande helhet.

2. Star Wars: The Force Awakens

Det finns få saker jag blir lika glad av som superba storbudgetfilmer. Nolan gjorde det med sin Batman-trilogi, Peter Jackson i och med Sagan Om Ringen och nu J.J Abrams med nytändningen av Star Wars. Det är fullfart från första bildrutan till den sista. Nostalgin går på högvarv och Harrison Ford myser som en katt i sin återkomst till Han Solo.

Inte sedan Jackson fördärvade en hel generation med Sagan Om Ringen har jag känt en lika stor upphetsning och förväntan som inför kommande Star Wars-filmer. Den är helt enkelt makalös.

1. Carol

Haynes regisserar starkt,smart och diskret. Carter Burwells musik är trollbindande, längden perfekt och dramat utsökt. En film som utan tvekan är en av de bästa jag någonsin fått se, inget,inget kommer nära i år.

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Disney