Sci Fi Mässan Älvsjö 21-22 Oktober 2017

Publicerad den 25 oktober, 2017 av bosstime55

Återigen så är en ny lägsta nivå nådd, med ett förskräckligt utbud och reserverad stämning.

Jag vet inte hur länge till som man kan kritisera den årliga Science Fiction mässan i Stockholm utan att det börjar tangera billigt och hemskt hat. Det är ett årtionde sedan mässan kunde benämnas som besöksvärd. Trots att både Star Wars och Star Trek har fått renässanser genom nya filmer och yngre fans, så har man med denna tillställning lyckats hitta tillbaka till en tid då Marvel Studios var ett belånat krisbolag och Star Wars en komplett härdsmälta lämnad att dö i skam efter de tre genomusla prequel filmerna. Med andra ord en helt identitetslös och vilsen tillställning.

Om mässan hade erbjudit gratis inträde så hade kritiken självfallet inte kunnat vara lika hård, men med tanke på att priserna fortfarande startar på etthundra kronor och uppåt så öppnar man dörrarna för stark kritik. Kvalitén på majoriteten av utställarna är fortfarande alldeles för låg, hur många event måste vi ha där man kan kränger Hasbro leksaker och Lego figurer till hutlösa överpriser ? Stora återförsäljare som Webhallen har övergivit mässan sedan två år tillbaka och ekar tomt i en lokal som är alldeles för stor.

…Makalöst inte sant ?

Det har sagts förut men det tåls att sägas igen, om det inte vore för den exponering jag fick mot kvalitetsobjekt som Sideshow Collectibles eller numera nedlagda Master Replicas, så hade jag förmodligen inte funnit samma inspiration till att ge mig in i den hobby som är statysamlande.

Nuförtiden har hobbyn också blivit demokratiserad med tillverkare som Hong Kong baserade Hot Toys som erbjuder otroligt bra och högkvalitativa produkter till mycket bra pris. Även Hasbro producerar prisvärda produkter med sina Star Wars FX Lightsabers och Marvel Legends – produkter.

En ensam stackars Kylo Ren kämpar tålmodigt på

Lastgamla spel

Det finns några riktiga chockmoment, men det skapas av helt fel anledning. När mässan tog sin plats i den nedlagda Sollentunamässan så kunde man i alla fall stoltsera med testmöjligheter av nya spel. Idag är det enda som finns tillgängligt för test Star Wars Battlefront 2015 (!?) ett spel som släpptes för 24 månader sedan.

Den där unika gemenskapen som föds ur sådana här sammanhang vill inte heller infinna sig den här helgen. De som alltid fantastiska människorna från 501st Legion gör allt de kan för att samla in pengar till mycket värdiga och bra ändamål. Men värmen och vänligheten från Stockholm Comic Con är inte ens i närheten lika närvarande här, istället känns detta som om man råkat gå in på en riktigt jobbig loppmarknad, där majoriteten av försäljarna verkar säljer produkter de städat bort och inte längre vill ha.

Lost In Collectibles – en ljuspunkt

Med risk för jäv (vi känner dem sedan ett år tillbaka) så skall jag dock berömma Paul och hans partner Cynthia som representerar onlinebutiken Lost In Collectibles. Två otroligt vänliga, ambitiösa och kunniga personer som förblir den enda utställaren som verkligen inspirerar till de där värderingarna som man så gärna vill kunna tillskriva oss nördar, generositet, gemenskap och passion. Deras bås innehåller en mycket bra kombination av premium produkter från Sideshow – som den fantastiska Dark Phoenix statyn, men även objekt i lite lägre prisklasser som de mycket omtyckta POP vinyl figurerna. Här flockas människorna och verkar genuint intresserade, något som bevisar att kvalitet och ambition faktiskt ger god avkastning.

Här och där finns också en och annan mycket duktig artist eller konstnär som visar upp sina verk, tyvärr så blir dessa helt malplacerade i denna röriga och fula lokal.

En trött Christopher Lloyd

Christopher Lloyd från Tillbaka Till Framtiden är fullt belastad, han flyger mellan att skriva autografer och ta bilder i en DeLorean som står uppställd i den bakre delen av mässhallen. Lloyd som faktiskt fyller år på söndagen kämpar på tappert men ser märkbart sliten ut efter anstormningen. Att någon skall behöva spendera sin födelsedag i en ful mässhall i utkanten av Stockholm kan bara ses som en tragedi.

När jag tar mitt sista uppgivna varv på mässgolvet ser jag till min förvåning att ett litet stånd erbjuder lakritsremmar helt utan animaliska ingredienser, det är mässans enda genuina överraskning…

Tankar och teorier kring Captain Marvel

Publicerad den 25 september, 2017 av bosstime55

VARNING: Spoilers kring allt som rör Captain Marvel/Carol Danvers, samt händelserna i serietidningarna Secret Invasion och Civil War

Captain Marvel eller Carol Danvers – hjälten som fick ett helt nytt liv och titel (tidigare Ms. Marvel) för fem år sedan i och med författarinnan Kelly Sue DeConnicks fantastiska porträtt.

DeConnicks gjorde allt rätt då hon satte Carol på kartan genom att visa upp ett stort allvar blandat med humor där hjältinnan får brottas med allt från att hantera sin huskatt till att göra tidsresor. Mixen är fenomenal och karaktärerna mycket sympatiska.

Tillsammans med fantastiska teckningar från David Lopez, Dexter Soy och Emma Rios blev denna följetong en av Marvels mest älskade. Själv kan jag bara instämma med hyllningskören, DeConnicks era är ett lysande exempel på hur kraftfulla och underhållande serietidningar kan vara som medium. Flera sekvenser och bilder har etsat sig fast för all framtid. De scenerna där där Danvers och Rocket Raccoon interagerar är klassiker i mina ögon.

Dags för filmen

Marvel Studios annonserade för tre år sedan att karaktären äntligen skulle få göra sin entre på vita duken och ställa sig bredvid de övriga ikonerna som Iron Man och Thor. Redan på förhand har Captain Marvel hamnat i blixtfokus av flera anledningar, men den främsta; det blir första gången Marvel låter en kvinnlig hjälte få sin helt egna film.

Projektet är fortfarande en bra bit borta, premiären är för närvarande satt till början av år 2019. Men vi har fått tillräckligt med intressanta detaljer för att jag återigen skall sätta mig ned med spåkulan och sno ihop lite funderingar.

Innan vi går igång med nörderi på högsta nivå, så skall vi vara helt ärliga och konstatera att våra tidigare teorier kring Marvels filmer (Captain America: Civil War och Spider-Man: Homecoming), visat sig vara lika korrekta som den gången Copernicus fick avslag på sin teori kring jordens rotation runt solen.

Så med det klargjort så ger jag mig i kast med ett par ideér och funderingar kring Captain Marvel, som förhoppningsvis visar sig vara något vettigare och mer i linje med verkligheten än tidigare.

Bakgrund

Kevin Feige – chefen för Marvel Studios, har (som alltid) varit enigmatisk i samtliga intervjuer med media kring filmen, men två saker står klara för tillfället.

I rak motsats mot tidigare rapporter, så kommer inte karaktärens ursprung ta sin plats efter Avengers: Infinity War – det sades även att Danvers på något sätt skulle ha en roll i Infinity War, något som regissören Joe Russo bestämt dementerat.

Filmen kommer utspela sig under 90-talet (ja, detta är tillräckligt för att kalla filmen för en ’’period piece’’). Det primära hotet kommer bestå utav den utomjordiska rasen Skrulls som ändrar skepnad och ser på övriga utomjordiska raser som ohyra.

’’And where have you been ?’’

Den självklara frågan som ställs är varför Carol Danvers inte framträtt tidigare ? Om nu karaktären varit ’’aktiv’’ sedan nästan tjugo år tillbaka, borde vi väl ändå hört om henne på något sätt ? Man klarar sig (bitvis) ur den logiska lucka genom Samuel L. Jacksons uttalande (från den första Iron Man ) om att Tony Stark inte är den enda superhjälten där ute, något som nu i efterhand kan ses som en indikation till att Captain Marvel varit närvarande tidigare. Sam Jackson skall också medverka i filmen.

DC och Warner Brothers har behövt tampas med samma problem då de introducerade Batman och Wonder Woman från ingenstans i sitt DCEU, där blev lösningen förödande.

Teorierna

Och så till vilka händelser Marvel Studios kan ta inspiration ifrån.

Innan karaktären fick titeln kapten bar hon enbart det ganska tunna namnet Ms. Marvel. Vissa av dessa berättelser är nu över trettio år gamla, något som för med sig ett stort arkiv att låna ifrån.

Jag tror att dessa två skeenden kan ge oss en viss insikt i vad som kan tänkas ske i filmen.

En av de mest kända händelserna från serietidningen är då Danvers förlorar sina förmågor, minnen och personlighet. Detta efter att Rogue (från X-Men) sugit ur henne allting genom att vidröra henne med sina blodigel krafter. Danvers lämnades som en bitter och förlorad människa som sökte efter sin förlorade identitet med hjälp av spritflaskan och självömkan.

I Captain Marvel tappningen från 2012, drabbades Carol av en form av hjärntumör som innebar att karaktären inte kunde flyga eller nyttja sina krafter utan att riskera att radera stora delar av sitt minne.

Carol har sin bakgrund i flygvapnet och ställer sig därefter gärna i ledet. Jessica Jones påpekar vid ett tillfälle att Danvers alltid har föredragit att ta order från högre ort.

En möjlighet kan vara att Carol Danvers – efter att ha fått sina förmågor, utför specialoperationer för den amerikanska staten eller S.H.I.E.L.D. Kanske även kosmiska utfärder ingår i arbetsuppgifterna, i de senaste årens serier har karaktären spenderat en stor del av sin tid ute i kosmos.

Väl där skulle man kunna spekulera kring att hennes frekventa användande av sina krafter leder till att tumören (eller liknande ) slår ut både minnet och förmågorna. Danvers blir fast i någon form av limbo, kanske en främmande planet utan möjlighet att ta sig tillbaka till jorden ?

Guardians Of The Galaxy och Captain Marvel har flera gånger slagit sig samman för att bekämpa diverse hot. Och med den tredje delen i sagan om Peter Quill, Gamora och Rocket kanske vi får se en sammanslagning ?

En annan teori – som verkar vara mer aktuell, är att Danvers fastnat i the microverse, den mycket psykedeliska platsen vi fick se i slutet av Ant-Man. Vissa spekulerar kring att uppföljaren Ant-Man And The Wasp kan vara första steget till att introducera karaktären.

Marvels starkaste hjälte

Kom ihåg att Infinity War bara är den första delen av den här ’’slutklämmen’’, och från vad vi har hört så verkar samtliga hjältar åka på rejält med stryk i första omgången. Blir Captain Marvel avgörande för seger ? Kevin Feige har klargjort att Captain Marvel är den mest kraftfulla hjälten de någonsin introducerat.

När det kommer till annonseringen av Skrulls, så kan det indikera att dessa ständiga antagonister kan bli nästa stora skurkhållpunkt för framtida Marvel-filmer. I Secret Invasion – från serietidningarna, infiltrerar Skrulls samtliga delar av jordens infrastruktur. De imiterar och byter ut flera av de mest välkända hjältarna, däribland Elektra och Spider-Woman.

Marvel Studios har redan ett enormt persongalleri där någon mycket väl redan kan vara en Skrull. Om så visar sig vara fallet så är det nog inte helt osannolikt att en mindre figur – som vi har stiftat bekantskap med, redan blivit utvald att hålla hundhuvudet som Skrull, inte helt olikt från hur Captain America: The Winter Soldier slog sönder S.H.I.E.L.D.

En milstolpe

Kelly Sue DeConnicks nytändning av Captain Marvel är närmast en milstolpe för kvinnliga hjältar, serien är en varm, rolig och medryckande berättelse som tar läsaren genom en episk resa från vår egen jord rakt ut i rymden. Genom DeConnicks fantastiska berättande blev detta genast en karaktär att älska.

Jag ställer mig fortfarande en smula skeptisk till valet av Brie Larson i huvudrollen. Inte ens hennes Oscarsbelönade porträtt från Room fick mig att höja på ögonbrynen. Men Marvel Studios har gjort guld av de mest galna premisser – som Guardians Of The Galaxy eller Doctor Strange, att jag är villig att ge dem ett frikort fram tills premiären.

Det är fortfarande två år kvar tills vi får se filmen, men än så länge är detta ett av Marvel Studios mest intressanta projekt och det skall bli mycket spännande att följa utvecklingen.

The Defenders (TV) Recension

Publicerad den 28 augusti, 2017 av bosstime55

Trots att det finns scener som får mig att dra på smilbanden, så är den förkastliga finalen så förödande dålig att The Defenders inte kan klassas som något annat än en massiv blåsning.

Jag förväntade mig inte att TV-divisionen hos Marvel skulle rusta upp sitt rykte i och med denna sammankomst av sina hjältar. De serier och säsonger vi fått fram tills nu har varit ytterst mediokra. Det lät ambitiöst till en början, att utforska mer obskyra och okända delar av Marvels världar och olika karaktärer genom något våldsammare och mörkare berättelser. Marvel Knights är väl den närmsta liknelsen man kan finna i serietidningsvärlden, dessa berättelser är lite tuffare och mer hänsynslösa.

Men istället har allt blivit en tröttsam kaffekvarn som maler på. Trots att både Netflix och Disney/Marvel sitter på kassavalv med monetära tillgångar, så präglas dessa serier av att kännas uråldriga och billiga.

Billigt och övertydligt

I The Defenders har man inte brytt sig om att rusta upp varken foto eller scenografi. Tvärtom, de första avsnitten får dras med en helt bisarr personlighetsklyvning där man ändrar filter och färger för att markera att vi förflyttar oss mellan de olika karaktärerna.

Serien underskattar minst sagt tittarens intelligens, och detta överdrivna visuella stöd känns snart påfrestande. Där The Avengers placerade alla karaktärer under ett tak och snyggt vävde ihop filmernas olika visuella stilar, så känns hoppen mellan Jessica Jones och tex Matt Murdock (Daredevil) så grovhuggna att det nästan verkar som om vi klipper mellan två helt olika serier.

Startsträckan är också löjeväckande långsam, det tar en ansenlig mängd timmar innan vi får se gruppen samlad. Men när väl kollisionen sker så får vi seriens absoluta höjdpunkt, en hel del ironi och humor slängs in och man följer i Daredevils fotspår med en lång koreograferad actionscen i en korridor som måste erkännas som underhållande.

Det verkar då som att vi kanske äntligen kan få lite halvdan underhållning. Men vid den tiden har serien redan nått halvvägs. Sedan blir allt pliktskyldigt, man tappar helt och hållet greppet om seriens bioroller som kastas in och ut. Allt saktas ned till en skrämmande låg puls där det mesta cirkulerar kring riktigt dålig dialog och exposition som frustrerar även en Marvel-frälst som jag själv.

Fast i väntrummet

Där de flesta möten med superhjältar kan liknas med stora fester, så är The Defenders snarare fast i väntrummet, där de otåliga gästerna stressat ser sig om efter icke lästa tidskrifter för att fördriva tiden.

Sättet tiden utnyttjas på är närmast skamligt. Man repeterar sig, står, och stampar och försöker göra en höna utav en fjäder. Med tanke på det fantastiska materialet som finns att hämta i serietidningarna är det faktiskt respektlöst hur lite man integrerar i den slutgiltiga produkten.

Sedan är det fortfarande helt obegripligt varför man spenderar en ansenlig mängd till att låta karaktärerna ifrågasätta de mer extrema elementen – såsom Danny Rands träning i den mystiska staden Kun’Lun, serien utspelar sig efter allt i en stad som fått se sig invaderat av rymdvarelser för bara några år sedan.

Jag kan bara se en lösning på detta – att Marvel tar totalt avstånd från idén att dessa berättelser delar samma verklighet som Tony Stark och Rocket Raccoon.

Och även om detta är tänkt att vara en mer intim miljö, utan rymdskepp eller mystiska dimensioner, så är det ingen ursäkt till varför stora delar av The Defenders dröjer sig kvar på platser, vilket enbart verkar indikera en stor brist på rejäl budget.

Det är lagerlokaler som alla är täckta av cement eller kontor som verkar ha steriliserats på färg eller värme.

5c33c02d3153351439bcb70928f2f79f-defenders17

Weaver används inte

Sigourney Weaver har fått agera som det stora dragplåstret i hennes roll som seriens stora antagonist. Hon tar som alltid med sig en enorm pondus och vikt. Men all frågeställningar kring karaktären blir som bortblåsta efter någon timme, mystiken försvinner och Weaver blir bara närmast bara rekvisita.

Utan större besvär hade man kunnat göra hennes karaktär Alexandra till något mycket minnesvärt, men när vi närmar oss slutet så blir det helt uppenbart att det enda som finns att invänta är ett antiklimax. Det är skamligt hur illa Weaver behandlas och efter att ha byggt upp förutsättningar i snart ett år så är detta det absolut värsta snedsteget.

När vi ändå diskuterar slutet så är det här allting faller ihop. Spänningen har sprungit och gömt sig, intresset sover och avslöjandena är gräsliga.

The Defenders blir som en enda stor våtfilt, de få tillfällen som delger den där helt unika serietidningsextasen är omgivna av dåligt tempo, billigt hantverk och ett manus som går på lunchrast efter ett par timmar.

Tyvärr så ändras inte faktumet att Marvel Studios är ljusår ifrån sin släkting i TV-världen.

Betyg 4/10

War For The Planet Of The Apes Recension

Publicerad den 15 juli, 2017 av bosstime55

Det är en smula fel dimensionerat. Regissören Matt Reeves skapar en viss övervikt av något för platt dramatik och utdragna sekvenser. Och jag tror bestämt att lite av den bombastiska naturen som återfinns i början istället borde ha placerats mot filmens slut. Men med världens vassaste specialeffekter och en som alltid enastående Andy Serkis i rollen som Caesar, så är det svårt att mellan varven bli mycket imponerad.

Nyversionen av Apornas Planet har varit en intressant saga som började för sex år sedan. Rise Of The Planet Of The Apes såg på förhand ut att enbart landa i det oinspirerade remaketräsket. Men filmen blev en framgång hos både besökare och kritiker. Uppföljaren fortsatte att bygga upp ett nyare och mer aktuellt scenario, där man nu vågade låta Serkis och hans följeslagare av gorillor och orangutanger spela en större roll än Jason Clarkes mänskliga diplomatiske medlare.

Dawn Of The Planet Of The Apes var en klart bättre film med en stadigare grund som Reeves tillförde i och med sin regi. I min mening har filmerna varit bra men aldrig fantastiska. Denna ”förmodade” finalen är dock den bästa i serien, och ett skinande exempel på varför Andy Serkis är värd att tituleras som en av filmhistoriens viktigaste personer.

Matt Reeves har tittat på vad som fungerar – aporna. Denna gång har effektmakarna på Weta Digital återigen skapat karaktärer som är skrämmande fulla av liv och uttryck. Detta är mer eller mindre en perfekt fotorealistisk representation av våra evolutionära släktingar. Hur Weta animerar hår och texturer är inte av denna världen. Självklart har studion tagit vissa anatomiska friheter, men det enbart för att förhöja publikens emotionella koppling.

All hail Caesar

Och mitt i dessa tekniska under står som alltid den fantastiska Andy Serkis. Jag tar tillfället i akt och predikar – att vi alla nu kan enas om att förnekare av Serkis talang, kan gå och hitta en annan strid att utkämpa. En sådan batalj är lika förlorad som Napoleons invasion av Ryssland. Serkis är förutom att vara en talangfull aktör, också en av de mest ödmjuka och sympatiska människor jag har haft nöjet att träffa. Jag är medveten om att detta uttalande kan ses som jävigt och alltför subjektivt. Men i bransch där vidriga människor går över kroppar för att nå skrattretande exhibitionistiska framgångar, så är det väl värt att framhålla att ’’good guys’’ faktiskt kan vinna.

Utan Serkis hade filmmediets tekniska utveckling inte sett ut som den gör idag. Serkis tas idag in för att konsultera och assistera i mycket av det motion capture arbete som görs på gigantiska produktioner som Marvels The Avengers och Star Wars.

Caesar har nog aldrig haft en sådan närvaro som den här gången, han är äldre och mer bevandrad i svek och fördomar. Ansiktsmimiken Serkis utför är inget annat än genialt. Att helt och hållet lyckas sälja denna illusion genom så subtila och enkla medel, är bara det värt pengarna.

Matt Reeves vågar också låta mycket av filmen vara helt utan dialog, ett mycket djärvt val. Faktum är att när vi väl får mänsklig dialog, känns den något stel och krystad.

Monkey business

Den största mödan läggs på filmens karaktärer och de strapatser de tvingas gå igenom. Detta är i grunden fortfarande en äventyrsfilm med klyftiga apor. Men med sitt förtrollande hantverk blir även de mer lågmälda scenerna spännande och intressanta. Fotot måste framhålls som helt eminent, ibland förs jag tillbaka i samma trans som då Leonardo DiCaprio rullade runt i snön i The Revenant.

Från start fram till filmens mitt utför man en god balansgång mellan adrenalin och personer/apor som vi lärt känna väl genom de föregående filmerna. Reeves lyckas till och med injicera lite välbehövlig humor via Steve Zahns virriga men sympatiska apa.

Trött mot slutet

Men när filmen väl börjar närma sig slutet, så börjar ganska allvarliga problem framträda. Tempot sänks till en alldeles för låg nivå, där mycket enbart känns utdraget och tomt. Längden på 140 minuter är också alldeles för mycket. Det är som att Reeves fått instruktioner om att fylla ut en väldigt specifik speltid. En ganska stor dos av instabil sentimentalitet serveras också minst en gång för mycket.

Det är synd att orken tar slut precis innan finalen, man tar ett stort andetag men det kulminerar inte i något speciellt. Slutet saknar tillräckligt med hästkrafter för att verkligen dra hem hela lasten över mållinjen.

Woody Harrelsons despotiske befälhavare får inte heller tillräckligt med utrymme. Det mesta av tiden ägans åt Caesar och hans följe. Harrelsons karaktär är bitvis intressant i sin mani och tvångsföreställningar, men den allt känns för skissartat.

Matt Reeves har skurit bort mycket av barlasten från tidigare filmer. Att se Andy Serkis styra hela skutan genom både grunt vatten och klippor, är en upplevelse som aldrig känns förlegad. Allt är också paketerat i ett mycket snyggt paket. Om bara slutet hade justerats hade vi utan problem kunnat kröna detta till den bästa filmen i serien samt en av 2017 års bästa filmer.

Betyg 7/10

Bäst: Andy Serkis, specialeffekterna och den första halvan.

Sämst: Den klena finalen, något mer kraftfullt hade vi väl kunnat få ?

Prey Recension

Publicerad den 20 juni, 2017 av bosstime55

Full disclosure: Detta spelet mottog vi av Bethesda i promotionsyfte och för recension. Formatet är PS4, ej PRO.

Arkane Studios reser sig efter det något svajiga Dishonored 2. Prey har sina skönhetsfläckar, men då spelet helt omfamnar den klassiska Deus EX-strukturen är det svårt att inte bli fast.

Om man vill vara väldigt elak kan man kalla Prey för ett Bioshock i Sci-Fi miljö. Estetiken är som tagen ur Rapture, med starka art déco influenser. Det huvudsakliga spelsystemet, där karaktären Morgan Yu bokstavligt talar sticker in plasmids nålar kring i ögonpartiet, för att sedan få övernaturliga egenskaper. Att det första vapnet man plockar upp är en stor skruvnyckel, får introduktionen att ge starka minnen av första gången en hel generation blev helt tagna på sängen av undervattensstaden Rapture och dess mardrömslika nedgång.

Tekniskt är det inte mycket att ta med till årets julgran. Konsolversionen håller sig förvisso kring 30 rutor i sekunden, men texturer och karaktärsmodeller är ibland mer skrämmande än spelets utomjordiska monster, med döda ögon och stela animationer. Det kan delvis bero på att Arkane Studios väljer att använda sin numera kända grafiska profil som hamlar någonstans mellan en oljemålning av den amerikanska konstnären Grant Wood och 2000-talets hyperrealism. Designern Viktor Antonovs (art director för Dishonored år 2012 och Valves Half Life) influenser finns fortfarande kvar i Preys industriella föremål såsom robotar och stora lager. Arkane visar att deras kunskaper att skapa intressanta världar inte stannar vid Dishonoreds ångpunks städer.

En stark start

Berättelsen börjar starkt, oerhört starkt. Med ett krypande obehag i samarbete med en David Lynch-atmosfär där ytan är perfekt samtidigt som mörkret väntar på att sluka en. Arkane vågar till och med leka på det psykologiska planet. Spelaren kastas in i en labyrint där arkitekten ondskefullt skrattar åt offren som vilset springer omkring för att hitta en utväg. Dock avtar denna fantastiska mystik och spänning ganska snart.

När det faktiska hotet presenteras i de geggiga och ansiktslösa fienderna kallade Typhon, så antar Prey en mer förutsägbar riktning. Till en början är det kaosartat då de första hoten kan anta former såsom möbler och andra föremål. Detta leder till ett par ’hoppa till ögonblick’’ som gör spelaren paranoid och obekväm. Här är det nästan i huvudsak ett skräckspel, det finns knappt några anständiga vapen tillgängliga och ofta bör man gömma sig framför att inleda en strid.

Men av någon konstig anledning har Arkane valt att trubba av skräcken, då spelaren ständigt får en liten förvarning i en aggressiv jingel som för tankarna till Bernard Herrmanns musik till Alfred Hitchcocks Psycho.

Det är effektivt till en början, men blir efter ett tag tandlöst då man snabbt vänjs in. På pappret är fienderna i Prey betydligt intressantare än de är i det faktiska utförandet. Förutom den Facehugger liknande spindeln Mimic som kan förvandla sig till kaffekoppar och andra vardagliga tillhyggen, så är det resterande galleriet av fiender, ytterst oinspirerat. De mer mänskliga ’fantomerna’’ besitter samma självbevarelsedrift som en grävling som springer fram och tillbaka över E4’an. De rusar mot en och klänger på en som lemurerna på skansen. Här uppstår också ett starkt irritationsmoment då skärmen täcks av missfärgningar och andra otyg som gör det svårt att se vad som faktiskt händer. Att ett par fiender skapar dessa typer av svårigheter är helt acceptabelt, men när jag knappt kan se vart mitt vapen pekar blir det närmast provocerande.

Stenhårda fiender

Inledningsvis är de flesta fiender också brutala då de verkar kunna ta en ansenlig mängd skada innan de smälter ned – eller i bästa fall exploderar till loot paket. De svävande kolosserna kallade Telepaths och Technopaths, verkar mer eller mindre ha lånat sina hälsomätare från FromSoftwares mördande svåra Dark Souls-serie. Även på den lägsta svårighetsgraden är dessa visuellt groteska tingest orsak till stor oro och panik, då det med stor säkerhet leder till en omstart. Attackerna är obarmhärtiga stormar av elektricitet och andra obehagligheter som gör köttfärs av spelaren om inte rätt uppgraderingar införskaffats.

Prey är flera gånger frustrerande då spelets vidöppna struktur gör det enkelt att springa in i områden där dessa övermäktiga fiender är närvarande. Arkane har slarvat något med skyddsåtgärder då finns en risk för att arbeta in sig i ett hörn, där det i ett absolut värsta fall kan resultera i att spelet måste startas om helt och hållet. Det kan vara i en situation där man hamlat i en vinkel där man varken kan fly ut ur rummet eller har tillgång till ammunition eller påfyllnings möjligheter av hälsa eller spelets version av mana. Prey kör en gammeldags metodik att hälsa enbart kan återfås genom hälsopaket eller mat, ingen bekväm Halo-mätare här inte.

Lyckligtvis uppstod aldrig detta katastrofala scenario, men risken finns. Det är en förhållandevis stor tröskel som Prey sätter upp innan spelet verkligen tar form och bitvis blir helt fantastisk.

Då man äntligen får tillgång till sitt olivträd av olika förmågor, öppnas dörrarna till spelhimlen. Prey har inte samma vertikala design som Dishonored – min speltid har för det mesta utspelat sig på marken, detta begränsar möjligheterna till att helt tyst smyga sig igenom spelet. Man ges inte den respit som Dishonored tillåter, då man på hög höjd kan observera bästa anfallsvinkel. Prey handlar om att kunna improvisera när kaoset tillslut uppstår.

En makalös explosion av krafter och förmågor

Där man börjar som en klen och kraftlös kontorsarbetare (inget ont om arbetsgruppen) är man mot slutet en hänsynslös mördarmaskin, utrustad med så mycket offensiva förmågor att att man utan problem kan slå ned en hel armé. De krafter som manifesterar sig i element som eld och elektricitet är som granater där man kan ödelägga allt i sin väg. Förvisso är den inledande Kinetic Blast den absolut mest användbara av alla offensiva möjligheter.

Överlag verkar det som att Arkane vill uppmuntra till mindre användning av skjutvapen. Limmgeväret som tillåter spelaren att bygga trappor och eliminera faror som läckande gasledningar, kan nyttjas för att förstena fiender i ett fängelse av tapetklister. Detta funkar för den svagaste typen av fiender, men efter ett kort tag blir gevärets offensiva egenskaper mer eller mindre värdelösa, då de flesta fiender enkelet spränger sig ur detta paralyserade tillstånd.

Men när allt tillslut kulminerar i att man som en storm drar fram genom den ödelagda station, är det en fantastisk då man gör processen kort med tidigare oövervinneliga fiender, som nu flyger över hela rummet för att sedan få smaka på både hagelgevärets bly.

Atmosfär och tempo

När tempot är som allra bäst är Prey helt makalöst. Desto fler förmågor som låses upp tillåts spelaren att ta sig förbi tidigare låsta säkerhetsdörrar och hinder. Då blir den otäcka rymdstationen en lekplats där man förvandlas till ett nyfiket barn som inte kan bärga sig för att undersöka tidigare okända rum. Man nyttjar den gamla Metroid metodiken tills in yttersta spets.

Atmosfären och den snygga estetiken bidrar också till denna upptäckarglädje. För även om tekniken sviker, så är Talos 1 mycket tillfredställande att se på. Inspiration har tagit från både Christopher Nolans Interstellar och Ridley Scotts Alien. Enbart ett par rum och områden känns som trist utfyllnad.

Ofta kan de öde korridorerna och utrymmena framkalla starka obehagskänslor och vid ett tillfälle blir jag så rädd att jag bokstavligt talat trillar ur stolen. Musiken av Mick Gordon är också en härlig Vangelis hyllning där vi får både syntar och ibland till och med romantiska melodier. Tyvärr så används detta soundtrack lite för lite. Benedict Wong från Marvels Doctor Strange gör också en mycket bra insats som spelarens bror Alex.

För mycket slarv

Djävulen sitter som alltid i detaljerna, och Arkane slarvar något för mycket både här och där. De tillfällen där man tvingas utanför stationen för olika uppgifter, introduceras viktlöshet. Till en början är detta en något befriande skiftning gentemot den spända inomhus atmosfären. Men då man introducerar spelets mest irriterande fiender – en slags målsökande granatböld, som kräver en överdriven mängd krångel för att undvika, blir dessa sekvenser ofta som en rotfyllning utan bedövning.

Den värsta boven i dramat är dock laddningstiderna. Dessa kan vara upp till ett par minuter, det är minst sagt destruktivt då man inte vill något annat än att fortsätta sin resa.

Slutet kommer också alldeles för abrupt och känns trivialt sett till hur mycket spelaren uträttat. Spelets huvudsakliga uppdrag som driver berättelsen vidare, går att ta sig igenom på ett par timmar. Men Prey bör helst spelas med mycket tillgänglig fritid, där man kan experimentera och utforska. Några av spelets bästa emotionella stunder kommer från de bitvis eminenta sidouppdragen. Bioshock influenserna fortsätter också genom de stora mängd av diverse inspelade meddelanden, som fyller ut storyns periferi.

Prey är sannerligen inte i toppklass, varken grafiskt eller spelmässigt. Men det öppna systemet och den ständiga förmågan att kittla upptäckarnerven, gör helheten till något mycket, mycket bra.

Betyg 8/10

Bäst: Som alltid har Arkane skapat ett spel som verkligen tillåter spelaren att improvisera och leka.

Sämst: Att risken för att fastna är alldeles för stor samt laddningstiderna.

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen

Publicerad den 4 juni, 2017 av bosstime55

I Tiger Films första artikelserie, som kommer beröra allt från musik till film, har vi valt att fokusera på Marvels mest kända trollkarl – Doctor Stephen Strange. I denna första del kommer vi, först och främst, fokusera på serietidningen.

Denna artikel innehåller kraftiga spoilers för en stor del av Stranges olika äventyr.

Doctor Strange första framträdande skedde år 1963 i serietidningen Strange Tales. Då lanserades figuren som ett mindre komplement/bonus till huvudstoryn om Human Torch från Fantastic Four. Det var korta och förhållandevis triviala berättelser, som är tidstypiska för en tid då, om man får uttrycka det enkelt, serietidningar inte helt och hållet nyttjade sina egenskaper. Det är närmast en illustrerad novell, där händelser som tydligt visualiseras också måste beskrivas i flera rader text.

Karaktären mottogs väl, och med tiden expanderades Stranges spelrum från ett par sidor till att år 1966 få stå helt ensam på omslaget till Strange Tales nummer 146. Vid det här laget hade läsarna redan introducerats till karaktärens ursprung, där en odrägligt arrogant och girig kirurg genomgår en närmast religös omvändning, där han lär sig hantera mystiska och utomjordiska förmågor.

Här introducerades de (numera klassiska ) antagonisterna Baron Mordo och Dormammu. Mordo är precis som Strange lärljunge till den så kallade The Ancient One, en stereotyp vishetsmästare, som skapat en stor mängd kontrovers både då Tilda Swinton tog rollen i filmatiseringen år 2016, samt den enligt många klichéartade karaktärstypen. Den demoniske Dormammu är en närapå allsmäktiga gestalt, som mer än gärna levererar högtravande tal som idag framkallar en stor mängd skrattsalvor. Ingen kan nog glömma repliken ”Let the accursed image vanish, I’ve seen enough!’’

Skurken Dormammu i högtravande storform

Som en bortskämd läsare som (till största delen) gjort sig bekväm med de realistiska och detaljerade teckningarna i 2000-talets serietidningar är det sannerligen inte någon visuell uppenbarelse som vi får ta del av. Enkla linjer i kombination med helt onyanserade färger gör det många gånger både svårt att läsa och utmattande. Ovanpå det är mycket av dialogen överdriven och påminner om de där riktigt pinsamma gångerna med Lee Falks Mandrake.

Men trots alla invändningar är de circa femtio inledande numren faktiskt väl värda att uppsöka. De innehåller grundstenarna för vad Doctor Strange handlar om. Mystik, galna resor i alla tänkbara dimensioner och självklart lite ockulta inslag. Dessa nummer finns samlade i Marvels omnibus-format på nästan 500 sidor, där Strange Tales (1951) 110-111 och 114-146 förekommer tillsammans med Amazing Spider-Man Annual 2 (1964). Och med Marvels generösa (men dock tekniskt instabila) plattform Unlimited är det lättare än någonsin att uppleva berättelsen från början till slut, på sin dator eller läsplatta.

Exempel på Steve Ditko och hans tokiga teckningar.

Läsaren får också ta del av tecknaren Steve Ditkos gränslöst galna visioner av alternativa dimensioner, där fysiska lagar och logik inte existerar. Ditko tog inspiration från 60-talets marijuana-inducerade drömmar och Salvador Dalis smältande omgivningar. För sin tid var dessa utsvävningar en stark kontrast mot de mer traditonella serietidningarna, såsom DC Comics Batman och Superman.

Inledningen må idag vara en omodern upplevelse, både estetiskt och narrativt, men det återfinns ett fokus som flera serietidningar (gamla som nya) tyvärr saknar många gånger.

Men hur extrem kampen mot Dormammu än blev, så är det ingenting mot den riktning Doctor Strange tog under 70-talet. Måhända är Stan Lee och Steve Ditkos introduktion klumpig och bitvis seg men när serien gick in en tidsperiod av kraftig inflation samt efterspelet efter Vietnamkriget släpptes alla tyglar. Helt plötsligt bestämde man sig för att låta Strange bära en mask, som fick honom att se ut som Doctor Manhattan från Alan Moores Watchmen.

Den maskerade versionen av karaktären blev en smärre katastrof

Resultatet är ofta en mer eller mindre oläslig kakofoni, där hela serien tangerar en opiumdröm. Strange skickas genom tid och rum, på tvärsan mellan verklighet och illusion. Då Dormammu vid detta laget inte figurerade i tidningen, fick vi istället hans syster Umar. Ja, det är precis lika fånigt som det låter. Andra skurkar är så abstrakta att de knappt går att särskilja från varandra. Det grundar sig ständigt i att vara ett gudalikt väsen som far genom tid och rum. Idéerna verkade ha tagit slut.

Strange med sin egen superhjältegrupp The Defenders

Men vid sidan av dessa obegripliga och i ärlighetens namn värdelösa berättelser, började nu Marvel fasa in karaktären i sina olika laguppställningar. I dessa återfinns bland annat The Avengers och The Defenders (inte relaterat till-Netflix serien), som bestod av Hulken, Namor The Submariner, och Valkyrie (som medverkar i Thor Ragnarök). I dessa mer jordnära äventyr hittar karaktären verkligen hem. Strange gör sig bäst i rollen där han ledsagar andra karaktärer, och där hans närvaro är närmast sakral.

Doctor Strange möter en av Förenta Staternas grundare Benjamin Franklin

Karaktärens enorma spektrum av förmågor gör det svårt att skriva en bra story där han står i centrum. För att skapa något som helst motstånd tvingas författare ta till konstlade och krystade berättarknep för att skapa någon som helst spänning. En episod som jag helst ser försvinna ur minnet är då Strange reser tillbaka i tiden och stöter på uppfinnaren Benjamin Franklin och självaste Dracula, som råkar finna semesterorten Cape Cod i delstaten Massachusetts som ett bra näste att vila. Denna berättelse går knappt att såga på tillräckligt adekvat vis.

Kring slutet av 80-talet fick serietidningen namnet Doctor Strange: Sorcerer Supreme. Denna version pågick mellan år 1988 till 1996. Efter detta blev det återigen dags för Strange att ta ställa sig på utkanten.

Berättelsen som flera anser vara den bästa The Oath av Brian K. Vaughn

Under sent 90-tal och en bra bit in i 00-talet så delegerades karaktären återigen till rollen som rådgivare och bifigur till karaktärer och grupper såsom Spider-Man och The Avengers. Men mot slutet av 2006 släpptes The Oath. Serien pågick i fem nummer och anses av flera Marvel-experter som den kanske bästa berättelsen i Doctor Stranges historia. The Oath är ett koncentrerat och provokativt stycke i sin berättelse om Wong, den ständiga assistenten och lärlingen, som drabbas av cancer. Stranges empati sätts på prov och flera ångestfyllda beslut måste tas.

Det är fem både vassa och medryckande nummer, som förmodligen funkar som den bästa moderna introduktionen till Stephen Strange. Att den är relativt fristående från invecklad kontinuitet gör det än bättre som inkörsport.

En annan mycket bra startpunkt är Doctor Strange: Season One från 2011. Här fasar författaren Greg Sak ihop allt från Sagan Om Ringen till Indiana Jones, och allt binds ihop med mycket färglada och detaljerade teckningar av Emma Rios. Season One ger oss en något modifierad version av karaktärens ursprung. Läsaren får ett mer matinébetonat äventyr, som tar sig god tid med nyporträtteringen av till exempel Wong.

Doctor Stranges ursprung har under åren genomgått flera små modifikationer. J. Michael Straczynski och Samm Barnes gav år 2004 ut tidningen Strange. Här tar man tillfället i akt att utforska Stranges tidiga år som läkarstudent och hans dekadens, då han sviker både sig själv och sina närmsta, i jakten efter pengar och berömmelse.

Strange efter sin allvarliga olycka, från Strange (2004) av J. Michael Straczynski

I fall såsom Spider-Man eller Captain America försöker man ofta förnya ursprung och figurens nuvarande kontext genom att vända upp och ned på karaktären. Det sker för det mesta genom helt absurda twistar, och i värsta fall händelser som drar bort mattan för läsarna. Dessa kontroverser har lett till mindre uppror bland militanta seriefanatiker. För den som vill ha ett bra exempel på Marvels kanske värsta stund finns ju alltid den oerhört avskydda One More Day, en Spider-Man historia som förolämpar de flesta.

Men från mitten av 00-talet skulle Doctor Strange få en nytändning, då Marvel slutligen började förstå hur karaktären bäst skulle användas. Man förflyttade sig till skuggorna och tog stor inspiration från tidningar som DCs mystiska detektiv John Constantine. Demoner och monster fick en stor roll som Stranges motståndare. Marvel var till och med så vågade att de berövade karaktären på titeln Sorcerer Supreme (en närmast allsmäktiga status) efter World War Hulk- eventet (en följetång där en extra förargad Hulk återvänder för en gruvlig hämnd mot planenten jorden). Strange tog en tid senare värvning hos den nya uppsättningen av Avengers, och fick se sig utan både sin ”Cloak Of Levitation” (den ikoniska röda manteln) och sina mest kraftfulla förmågor.

Marvel strömlinjeformade också små detaljer, som att mer eller mindre sluta med att låta Strange uttalade besvärjelser. Istället lades ett stort fokus på så kallad visuell feedback, där läsaren enklare kunde förstå vad som skedde med hjälp av snyggt presenterad text.

Det bästa moderna porträttet av karaktären från 2015

2015 tog författaren Jason Aaron ledningen för en ny serietidning där Strange fick stå i rampljuset, denna gång åter tillbaka som Sorcerer Supreme och med alla sina normala kutymer återställda. Denna följetång kan mycket väl vara det bästa moderna porträttet av karaktären. Man visar upp figuren som en stark men sliten individ, som behövt genomföra kompromiss efter kompromiss i sitt redan begränsade liv, där han plågas av sina handskador samt eviga stridande mot mörkrets makter. Flera detaljer förnyas på förnuftiga vis, och Jason Aaron ger också läsaren ett riktigt starkt hot i den fanatiska kulten The Emperikul. Aarons energiberikade historia fortsätter än idag, och är nu uppe i över tjugo nummer.

Doctor Strange må inte vara den mest välkända Marvel-karaktären ute i stugorna, men han är sannerligen en av de mest underhållande, både genom nytändningen från Jason Aaron och sin medverkan i en stor del av de kommande filmmaterialet från Marvel Studios. Det har aldrig funnits en bättre tid att förstå innebörden av namnet Vishanti.

Rekommenderade serier

The Oath

Det självklara valet. Batman har The Dark Knight Returns, Spider-Man har The Night Gwen Stacey Died, och så har Doctor Strange The Oath. En historia som inte kräver årslånga förkunskaper eller överdrivet engagemang i varenda nuvarande Marvel-tidning. Brian K. Vaughn nyttjar frågeställningar som avund, beslut och vänskap. En helt perfekt introduktion till varför Doctor Strange är en grundsten hos Marvel. Flera av sekvenserna användes rakt av i filmatisering av Scott Derrickson. Även Benedict Cumberbatch har fotats med ett exemplar av tidningen.

Strange Tales, nummer 110-111, 114-146

Doctor Strange första framträdande. Det är enkelspårigt och övertydligt, men finalen där vi slutligen få se ärkeskurken Dormammu gå loss i sina otroliga pretentioner är värt hela besväret. Att numren också samlats i en fantastisk inbunden utgåva kallad Omnibus gör det inte sämre.

Doctor Strange 2015

Efter år av velande och obeslutsamhet sätter Jason Aaron ned foten och ger karaktären en mycket välbehövlig uppdatering. Man vågar sätta Strange i nya perspektiv som gör karaktären mer mänsklig och empatisk. Visuellt har det också tagit flera steg upp från de barocka teckningar som Steve Dirko introducerade. Stranges boning är som en mix mellan Mike Mignolas Hellboy och trollkarlsskolan Hogwarts.

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales Recension

Publicerad den 24 maj, 2017 av bosstime55

Trots rekordbudget och över fem år i produktion, levererar Disney och de norska regissörerna Rønning och Sandberg en sövande trist film, som inte rustar upp seriens redan dåliga rykte. Ett stort misstag från filmskaparnas sida och ett ännu större slöseri med tid för den betalande biobesökaren.

Att gå in och se en film som bär titeln Pirates Of The Caribbean, är tillfällena man helst bara vill sopa under mattan eller skjuta upp. Som den där övervintrade badrumsstädningen, eller en tidig starttid på måndag morgon efter en långhelg. Och det är inte mycket som har ändrat sig till det bättre.

”Hej hå, vi till samma gamla gruva gå”

Trots en inkuberingsperiod på över fem år, så kvarstår samtliga problem, som får Pirates-kritiker att bli högröda i ansiktet. Manuset är lika rörigt och dränerande på energi, gurglande dialog möter rena barnsligheter, som på väldigt liten tid blir som sandpapper mot trumhinnorna. Tyvärr måste dessa dumheter också kulminera i några riktigt smaklösa och gubbsjuka perversioner.

Depps prestation är helt oskiljaktig från tidigare gånger, där han sluddrar fram sina repliker. Jack Sparrow har nu funnits sedan 2003, trots alla dessa år så Depp har inte lyckats tillföra någonting nytt till denna allt mer tynande karaktär.

Tempot är skandalöst, den yngsta publiken har nog både hunnit skaffat sig partner och påbörjat jakten på en bostadsrätt, vid den tiden att filmen ens nått halvvägs. För den som önskat sig att Pirates Of The Caribbean skulle bli – ännu segare och innehålla fler obegripliga konversationer som inte tar slut, har fått sin önskan uppfylld.

Än värre är denna fascination med att filma fötter som går på båtdäck. Jag skulle nog våga påstå att en stor procentsats, ägnas åt bilder där bara ett par fötter sakta går fram – vilken upplevelse …

Tre färglösa prestationer

Kaya Scodelario gör sitt bästa i rollen som kvinnligt nytillskott. Men dubbelmoralen är pinsam, i ena stunden porträtteras Scodelarios Carina som progressiv och smart, samt ett mindre motgift mot den mer eller mindre idiotiska samling svin och råskägg son utgör karaktärsgalleriet, men scenerna som sedan följer, reduceras hela hennes närvaro till ett billigt skämt med sexuella anspelningar. Det är mellan varven motbjudande och tröttsamt.

Brenton Thwaites agerande är – precis som Orlando Blooms, i tidigare episoder, färglöst och totalt ointressant. Och varför filmen insisterar på dynamiken mellan Johnny Depp och nytillskotten, likt den med Keira Knightley och Bloom, är helt oförståeligt, då det inte existerar någon som helst kemi mellan dem.

Javier Bardem verkar ha blivit det automatiska skurkvalet i stora Hollywoodfilmer. Men till och med denna mästare i diaboliska busar, verkar ha tröttnat på vägen till inspelningen. Bardem står och tittar runt med tom blick och rör inte en muskel mer än vad kontraktet stipulerar.

Dock är samtliga nytillkomna aktörer, marginellt bättre än Pénelope Cruz katastrofala prestation i On Stranger Tides från 2011. En film som jag önskar att jag aldrig hade sett.

Rostig och sliten

Att serien nu börjar bli rejält utsliten i gängorna märks. Trots att den norska regiduon Joachim Rønning och Espen Sandberg, fått ta över rodret efter kompletta klåpare som Gore Verbinski och Rob Marshall, lyckas man inte tillföra något nytt eller exotiskt perspektiv. Hela filmen rör sig fram i segt fart, utan vind i seglet, precis allting känns gammalt och gjort. Logiken och begripligheten orsakar fortfarande yrsel, man jagar sin egen svans och kommer ingenstans.

Där många uppföljare leker med förväntningarna och använder sin historik snyggt och effektivt, likt Marvel eller till och med nystarten av Apornas Planet, så slänger man här alla dessa metoder och idéer i soptunnan.

Hur illa Verbinskis uppföljare än må varit, hade de – i alla fall tio år tillbaka, en och annan tältpinne där effektstudion Industrial Light And Magic fick visa upp några mycket snygga specialeffekter tex scenen med Kraken anfallet i Död Mans Kista. Men år 2017 är allt det där förlegat.

Och filmen gör inte ens ett försök att imponera eller underhålla, energin och engagemanget stannar vid närmsta flaska rom, och ber om att få resten snabbt överstökat. De stora sekvenserna består mest av lite plaskande i en barnbassäng, där man håglöst försöker få igång kaoset med lite CGI-kreatur, som hör hemma i bortklippta scener för Björnes Magasin.

Den mest ironiska är att Johnny Depps Kapten Sparrow, bokstavligt talat sover sig genom flera av filmens scener. Där har filmen hittat en gemensam sak med publiken.

Lat och bekväm

Dead Men Tell No Tales besvärar sig inte med någonting, det förblir sittande som en stor påse och surar. Ny design eller ens miljövariation, kan man självfallet inte bemöda sig med, trots flera förseningar och kraftigt överstigande budget som i dagsläget sägs ligga på över 200 miljoner dollar(!?).

Man slår helt enkelt upp dörren till det gamla skafferiet, för att sedan gräva fram konserver med utgångsdatum som signalerar omedelbar matförgiftning, eller i detta fall filmförgiftning. Inte ens i avslutningen kan man bemöda sig med att ta i. Istället rycker man på axlarna och skyndar in i eftertexterna. Filmen kölhalar och stjäl allt i publikens plånbok, för att sedan vingla sedan bort på berusade ben, man lämnas blöt och hånad.

Inte ens det som skall vara små menlösa överraskningarna fungerar, de har redan avslöjats i promotionmaterial. Suck…

Musiken är det enda positiva

Sedan måste det – som alltid, onödiga våldet kritiseras. Om detta skall vara en familjefilm begriper jag inte vad Disney håller på med, där både avhuggna kroppsdelar och avrättningar förekommer. Det enda positiva jag kan säga, är att en sekvens får mig att dra lite på smilbanden. Sedan är det lite bättre än den helt gräsliga del fyra. Och det där musikaliska temat av Klaus Badelt – och som Hans Zimmer senare gjorde ännu bättre i uppföljarna, är suveränt som alltid.

Och det går inte att bli arg på något såhär patetiskt, bara trött…

Betyg 1/10

Bäst: Det är inte On Stranger Tides.

Sämst: Se trailern så kan ni nog avgöra själva.

Fråga: Är det slut på denna serie nu ? Svär på det, jag ber…

”Jag blir ledsen…” Första bilden från TV-serien Inhumans

Publicerad den 13 maj, 2017 av bosstime55

Man skall vara ytterst försiktig med att använda ord som kränkning i diskussionsämnen som popkultur. I dessa tider bör socialt allvar inte trivialiseras för en enda sekund.

Den första bilden från TV-serien Inhumans visades upp förra veckan. Inhumans är en av Marvels kanske mest intressanta serietidningar just nu. Den kan jämföras med en modernare och mörkare X-Men, med inslag av politiska allegorier och teman som utanförskap och segregering.

Det är en fantastisk berättelse med starka karaktärer som blivit omedelbara personliga favoriter. Den övergödda hunden Lockjaw, den stumme men intelligenta kungen Black Bolt och slutligen den kyliga men empatiska drottningen Medusa. Den ursprungliga planen var att Inhumans skulle bli en produktion som skulle få stå sida vid sida med Marvel Studios andra biofilmer. Det lät ypperligt.

Allting såg klappat och klart ut, men så uppenbarade sig problem på horisonten, projektet sköts upp, för att sedan försvinna.

Sedan kom beslutet som skickade en kall kår genom själen…

…Projektet skulle bli en TV serie.

Marvels TV-produktioner har visat sig vara av en helt annan kaliber än deras biofilmer.

Daredevil pendlar mellan knappt godkänd och överdriven B-produktion. Jessica Jones – medioker. Luke Cage – hemsk och Iron Fist är genomgående kass.

Jag har fortfarande inte klarat mig igenom ett enda avsnitt av Agents Of Shield.

Och trots att Marvel insisterar på att allt hänger ihop – och flera referenser till biosyskonen delats ut under Netflix-seriernas olika avsnitt, så känns det för första gången som ett klumpigt påhäng, inte ett väl genomtänkt nätverk. Ingen Marvel-film har ännu utnyttjat någon av karaktärerna från TV-rutan.

Tonen och atmosfären, är lika skilda som Lars Ohly och Jimmie Åkesson på det politiska spektrat. Och den snutten vi fått se från The Defenders – en trailer jag faktiskt sett, då mitt intresse är lika med noll, och risken för självsabotage därmed inte existerar. Trailern inger inte särskilt stort hopp. Det ser lika billigt och slappt ut som tidigare försök, kemin mellan de fyra hjältarna verkar också vara på bottennivå.

Men den första officiella bilden från Inhumans går utanpå allt. Innan massakern startar, så behövs lite opartiska notiser. Promotionbilder tas ofta av helt avskilda fotografer från den huvudsakliga Director Of Photography. Stillbilder har väldigt lite att göra med produktionens slutgiltiga kvalitet.

Så den (minimala) optimisten inom mig säger att loppet inte är helt kört.

Nu till sågningen. Det ser bedrövligt ut. Kostymerna för tankarna till… ja, jag vet inte vad. Och Medusas hår ser ut som perukerna som ligger slängda på gatan efter allahelgonafirandet. Man kan bara citera mästerkocken Leif Mannerström.

”Jag känner mig lite kränkt faktiskt…”

”Vart du sårad Leif ?”’

”Ja….”

En stor dos skepsis mot X-Men Dark Phoenix

Publicerad den 6 maj, 2017 av bosstime55

OBS ! Innehåller spoilers från X-Men serietidningen samt alla utgivna X-Men filmer.

Och så börjar gnället igen…

Nu är det mer eller mindre helt klart (saker och ting kan alltid ändras), att vi förutom New Mutants -som kommer regisseras av Josh Boon – också kommer få en X-Men Apocalypse-fortsättning i och med Dark Phoenix, detta enligt en artikel i Entertainment Weekly. För de som aldrig intresserat sig för serietidningar, kan berättelsen om Jean Greys resa från oskyldig student hos Professor Xavier, till ett fullfjädrat kosmiskt monster, enbart beskrivas som en klassiker.

De mest inbitna fansen fick se sig komplett lurade på konfekten, då berättelsen ”adapterades” i och med Brett Ratners groteska X-Men: The Last Stand. Ratners trea är lika ökänd som Sam Raimis motbjudande Spider-Man 3. Två filmer som representerar serietidningsfilmen då den är som sämst.

Därför är det också ganska respektlöst att såhär på förhand kalla Dark Phoenix för en nyversion.

Med med det sagt, så är min oro stor inför vad 20th Century Fox har i kikaren. Studion kämpar redan med att styra upp en filmserie, som – tyvärr, tappar i relevans. Marvel Studios intåg i filmvärlden har skrivit om alla regelböcker för storfilmsproduktionen. Till och med fantastiska filmer som Raimis två första Spider-Man filmer, blir svåra att återbesöka, efter något som bara kan kallas en revolution i sättet att göra franchisefilmer.

Marvel Studios har under nästan tio år lagt ett kreativt pussel, som fått den mest oinitierade Marvel kännaren att lydigt sitta kvar under livslånga eftertexter, för att sedan få ta del av nästa ledtråd i vad som eventuellt kan stå på tur.

Lekfullheten i kombination med den enorma disciplinen Marvel Studios visat upp, i både lyckade – och misslyckade fall, har skapat något unikt. När det är som bäst, är det rena folkfester där stora som små njuter i fulla drag.

Bryan Singers två första X-Men filmer hamlar i kläm på samma sätt som det tidiga 2000-talets Spider-Man. Det mesta är fortfarande strålande, framförallt X-Men 2, men plötsligt är det som att ett helt spektrum av överraskningar och explosivitet saknas. Något Marvel Studios alltid kunnat bolla med i och med sin oändliga tillgång på karaktärer och berättelser.

Finansiellt kan vi också se att X-Men filmerna inte orkar hålla taken med Marvel Studios. Days Of Future Past, som räknas till en av de mer framgångsrika filmerna i den långa serien, drog ’’endast’’ in 233 miljoner dollar i USA. Detta är i paritet med Marvels Doctor Strange. Skillnaden ligger dock i att X-Men är en filmserie som pågått i nästan tio år, och som vid det här laget borde ha en klart större marknad, än en helt ny – och för många udda karaktär som Strange.

Även Fox egen Deadpool sprang cirklar kring allt i X-Men serien med sina otroliga 363 miljoner dollar i USA. Och här har vi att göra med en barnförbjuden och inte heller – för massorna, känd karaktär. Deadpool gjordes också för en minimal budget på 58 miljoner dollar. Något som gjorde vinstmarginalen enorm. X-Men Apocalypse drog bara in hälften. Detta är minst sagt alarmerande.

X-Men (2000) och X-Men 2 (2003) innehåller ett par fantastiska sekvenser som definitivt kan stoltsera i nördens Hall Of Fame. Slutet i Singers första film – där Patrick Stewarts Charles Xavier och Ian McKellens MFagneto diskuterar framtiden och sin egen fientlighet över ett parti schack, ger fortfarande genuin gåshud.

Men idag krävs överraskningselementet mer än någonsin. Idag dechiffreras varenda ruta av klipp, trailers och TV-reklam. Och med hjälp av internetforum så kläcks idéer och teorier i rasande fart. Marvel har som sagt sitt outtömliga arkiv, där man hela tiden kan gräva fram en morot för publiken.

Fox har ”bara” rättigheterna till X-Men och Fantastic Four – om någon nu bryr sig om det sist nämnda. Vi vet redan på förhand att mycket av historierna kommer bli kraftigt redigerade, i jämförelse med sina massiva motparter i serievärlden – där berättelserna sträcker sig över ett tiotal olika tidningar, och där skaparna har komplett frihet till allt i Marvel-universumet. Den massiva berättelsen om striden mellan Avengers och X-Men kan vi idag – tyvärr, räkna bort.

Kompromisser måste ske.Och rätt ofta kan dessa gigantiska extravaganser bli en komplett soppa, där varken logik ett kontinuitet bevaras särskilt länge.

Men vad som tyvärr förloras är små men avgörande detaljer; Apocalypse – som fick se sig förstörd i förra årets travesti med samma namn, gör i serien en kohandel med den utomjordiska rasen Celestials – gudomliga kreatur i Marvel universumet. En liten men betydelsefull detalj.

X-Men: Apocalypse kan bara kategoriseras som ett stort misslyckande, och i sin tur en ännu större besvikelse. Trots att Bryan Singer tågade in med framgångarna från Days Of Future Past, så föll -vad som skulle vara den ultimata X-Men-filmen helt platt. Apocalypse är en överlastad, seg och billig produktion som skapar samma irritation som brödsmulor under skjortan.

Och med ett relativt kort datum tills premiären av Dark Phoneix – hösten 2018, så säger min prekognition att vi – olyckligtvis, har att vänta ännu en X-Men film som får oss att bistert fantisera om något bättre.

Manusförfattaren och den eventuella regissören – Simon Kinberg, återställde delvis sitt sargade rykte i och med omstarten i Days Of Future Past. Men då skall icke glömts att mannen även står bakom manuset till The Last Stand. Och Kinbergs senaste historik vittnar om att något hemskt är i görningen.

Med både 2015 års Fantastic Four och X-Men Apocalypse i portföljen, är det svårt att tro att en så massiv saga som den om Jean Grey och Dark Phoenix, skulle lämpa sig för Kinberg.

X-Men har trots Marvel Studios framgångar, inte vågat spela ut samma riskabla kort, vi talar nu inte om avvikelserna i Logan och Deadpool, utan flaggskeppen som del ett och två osv.

Det återfinnes en viss reservation i serien. Bara det faktum att vi fortfarande inte har fått se en ”riktig” Sentinel – den ikoniska dödsmaskinen, hög som en skyskrapa, och som för mig är en minst lika viktig X-Men-ikon som Wolverine, indikerar en viss motvilja hos 20th Century Fox att anamma serietidningarnas mer vilda aspekter.

Fox har visat sin starkaste hand i Deadpool och nu senast i Logan. Detta är ”små” koncentrerade filmer som – delvis, har sin åldersgräns att nyttja som en murbräcka mot konkurrensen. Men under dessa filmer vilar stark regi och ett fokus. Jag är fortfarande förvånad över hur enkelspårig James Mangold gjorde Logan. En film mer eller mindre befriad från efterkrav att bygga uppföljare och spin-offs. Men huvudserien känns fjättrad till korporativa viljor som mer än något annat vill imitera Marvel Studios. Där man öser på med hinkvis av karaktärer som varken är smart adapterade eller intressanta.

Sophie Turners ytterst frånstötande insats som Grey ger mig inte heller någon varm känsla i kroppen.

Om nördens dröm skulle gå i uppfyllelse i och med Dark Phoenix, vore det såklart sagolikt. Jean Grey är fortfarande en evig personlig favorit, och de visuella utsvävningar som kommer kunna utnyttjas får det att vattnas i munnen. Men tyvärr är det ytterst lite som får mig att känna mig trygg med något i detta projekt, när byggstenarna ser precis lika skröpliga ut som förra gången.

Guardians Of The Galaxy Vol. 2 Recension

Publicerad den 26 april, 2017 av bosstime55

Även om inte allt stämmer, så är uppföljaren till Marvels kultfilm från 2014 en resa som få kommer glömma. I en explosiv och energisk mix av hjärtlig humor, visuella under och en ensemble som bara blir bättre för varje scen, blir denna ibland ojämna uppföljare så pass makalös att man knappt kan processa undret som sker.

När Guardians Of The Galaxy slog ned som en smartbomb för tre år sedan på bio blev det genast uppenbart att Marvel har en magisk vind i sitt segel. Baserad på en (minst sagt) galen serietidning, med ännu vildare karaktärer, kändes det på förhand som om en stor kalkon kunde slå till.

Istället tog regissören James Gunn och skapade en varm, snabb och självironisk film som redan kan klassas som en modern actionklassiker.

Uppföljaren bär förväntningarnas tunga last och allt är inte en dans på rosor. För den som redan ställer sig negativt till hela Marvel-satsningen kommer inte den här omgången förändra de åsikterna.

Och visst finns det fläckar och fel…

Men alla invändningar blir tillslut ynkliga petitesser. För alla oss som förälskat sig i Marvels geniala underhållning, väntar en lyxresa i Rolls Royce, som ibland må skaka till, men där slutstationen stannar vid det filmiska himmelriket.

Happiness is a warm Gunn

Det hade varit så enkelt och frestande för Gunn och Marvel att sätta hela Vol. 2 på ’’repeat’’. Att slarvigt enbart spegla den första filmen. Men det står inte på manifestet. Där tidigare Marvelfilmer byggt på eskalering och tillväxt, väljer Vol. 2 att förstärka sina redan starka komponenter.

Där de flesta uppföljare bekvämt lutar sig tillbaka på gamla och etablerade strukturer, tar Gunn och ändrar riktning och lägger till ett djup som grundar sig i en emotionell kärna. Berättelsen i Guardians Of The Galaxy Vol. 2 är befriad från kraven att bygga upp sekundära berättelser inför den (förmodade) förlösande explosionen, som kommer ske i de kommande Avengers-filmerna.

Karaktärsgalleriet expanderar inte heller till något överdådigt och förvirrande som i Avengers: Age Of Ultron. Vi får en djupdykning i karaktärer som är mer eller mindre oemotståndliga. Gunn hanterar dem med respekt och självsäkerhet.

Fokus på karaktärerna

Guardians 2 tappar aldrig greppet om sina karaktärer. Många bollar hålls i luften och det är i princip alltid skarpt och fokuserat. Det är faktiskt oväntat rörande flera gånger. Gunn låter aldrig filmen trilla in på ett sentimentalt spår som del ett innehöll. Den övergripande komplexiteten skänker Vol. 2 en grund som känns helt solid. Det tas inga genvägar för att vrida om tårkanalen.

Just dramat hanteras på mästerligt manér. Flera gånger är det så medryckande att alla specialeffekter och visuella musikler får ställa sig vid sidan. Jag vågar faktiskt påstå att dramatiken är klart bättre genomarbetad och medryckande än många av de ärelystna produkterna som motbjudande försöker få tag i en Oscarsstatyett.

Men det betyder inte att man sparat in på otrolig action. Allting har dragits upp till max. Gunn visar upp musklerna rejält när det behövs. Varenda specialeffekt är minutiöst genomtänkt, slående och påkostat. Visuellt är det inget annat än en fullkomlig chock. Utrustad med nya digitala RED-kameror och beslutet att filma en stor del av filmen i IMAX-format, är Vol. 2 ett obeskrivligt visuellt under. Efter ett tag kan man bara skaka på huvudet.

En skönhet

Spektakulärt är det ständigt; man leker med musik och kameravinklar för att skapa oförglömliga ögonblick av perfekt underhållning. Ett par sekvenser är som tatuerade i minnet.

Den överdrivna och tossiga designen kunde mycket väl ha landat fel. Men i och med den väletablerade humorn och ironin blir allt ett nöje att beskåda. Lekfullheten är så härligt barnslig att man inte kan låta bli att skratta hjärtligt. Ofta är det hysteriskt roligt, främst när Gunn slår ihop det visuella och sin kvicka dialog. Självfallet är musiken lika busigt finurlig som förra gången.

Trots ett snabbt tempot blir Guardians Of The Galaxy Vol. 2 aldrig utmattande. Istället är publiken på sina bara knän och ropar efter mer av allt.

Suverän kemi

Ensemblen har också utvecklat en större bekvämlighet och självsäkerhet sedan sist. Kemin är förförisk mellan samtliga aktörer. Alla från Chris Pratt till Bradley Coopers Rocket Racoon får stora tillfällen att visa upp ett enormt emotionellt spektrum.

Allting må vara monumentalt stort på pappret, men på insidan har vi att göra med en liten och hanterlig film. Det är uppmuntrande att Marvel verkat lärt sig läxan att en final inte behöver vara högljudd och skramlig. Interaktion mellan underbara karaktärer funkar lika bra.

En hel del problem allt till trots

Problemen då? Det finns en hel del… För även om humorn funkar i nio av tio fall, så försöker Gunn extrahera mer än vad som finns tillgängligt. Vissa scener dras ut med några sekunder för mycket, och resultatet blir tyvärr att produktionen får en hård inbromsning. Andra skämt känns något påklistrade och onödiga.

Speltiden kunde också ha trimmats ned en aning. Och det symptomatiska ’’skurk-problemet’’ kvarstår fortfarande. Elizabeth Debickis porträtt av den förgyllda monarken Ayesha är sannerligen inte dåligt, men långt ifrån minnesvärt. Jag känner också en stor tveksamhet till Pom Klementieffs Mantis, som inte lever upp till sin motpart i serietidningen.

Who is to say?

Betyget kanske kommer trilla ned ett steg med tiden. Men för att citera dagens ungdom: ’’ vem bryr sig?’’.

Vem bryr sig om ett par felsteg, då publiken skrattar med sina hjärtan? Där sinnet går tillbaka till barndom och skänker tittaren extas och upprymdhet? I en final som helt pucklar sönder publiken fysiskt och som samtidigt utdelar en ännu större emotionell käftsmäll?

Ja, ni hör… I dessa stunder är det för bra för att vara sant. Och vem bryr sig egentligen då?

Betyg 9/10

Bäst: Den uppgraderade visuella stilen som slår de mesta på fingrarna, den för det mesta otroliga humorn och viljan att vägra upprepa sig

Ännu bättre: Rocket Racoon och Baby Groot

Sämst: Att Gunn känner sig tvingad till att ta humorn till överdrift

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Marvel