Etikettarkiv: Recension

Patti Smith Stockholm Waterfront 19-06-2019 Recension

Publicerad den av

Det är en lokal som huvudsakligen är menad för långa föredrag om alltifrån kompostering till redovisningar av diagram och staplar. Men denna kväll är konferenslokalen Stockholm Waterfront  en svettig, personlig liten pub – eller klubb, där ett övertänt och självsäkert band – där bara de mest essentiella medlemmarna deltar, får lokalen att skaka av jubel och dånande applåder. 

2013 så publicerade musiktidningen Rolling Stone en lista över de absolut bästa live artisterna för tillfället. De vanliga misstänkta – Bruce Springsteen, The Rolling Stones och U2, krönte såklart de ärofyllda topplatserna, men på plats nummer 28 så fann vi Patti Smith. 

Smiths karriär spänner över fyrtio år, från att ha börjat i punkens tuffa tecken, så har Smith byggt upp ett rykte som aktivist inom ett antal samhällsfrågor. Men utöver sin status som politisk förkämpe, så är hon inskriven i musikhistorien som en av de allra största och mest inflytelserika artisterna i modern tid. 

Ikon med dolda skatter 

Smith har – enligt sig själv, bara haft en enda riktig hit – Because The Night, som Bruce Springsteen gav henne, stora delar av hennes eget författade material, är långt ifrån igenkännbart för de stora massorna. Likt många andra geniala liveakter, så kan Smiths livekonserter inte verka mycket för världen – rent visuellt, på scen blandar hon poesi, rock och berättelser, det låter sannerligen inte som något recept för en euforisk live upplevelse, snarare ett fängslande seminarium.

Därmed kan man fråga sig hur detta skall funka i en konferenslokal, som dessutom är fylld med några av de mest svårflirtade åskådarna på denna jord – Stockholmspublik. Och för att göra oddsen värre så inträffar konserten mitt i veckan på en ganska såsig onsdag kväll. 

Direkt från New York 

Scenen som sådan är inte bara spartansk, den är i det närmaste obefintlig. När Patti Smith äntrar  är det på det mest alldagliga sätt, plötsligt dyker hon upp bakom ett par tunna svarta draperier. Gruppen på totalt fyra man – Smith inkluderat, ser ut att vara influgna från något minimalt gig på en bar i New Yorks mest bohemiska regioner. 

Men bra artistskap behöver inte konfetti, lasershow eller ens någon större ljudanläggning för att skapa magi på scen. Setet må bara bestå av femton låtar, men från första ackordet så gör Patti Smith sitt material till öppna skattkistor för lyssnaren. Vartenda ord, varje gest förstärker ett låtmaterial som gör sig helt ypperligt i detta intima format. 

Rockpoet och profet

Smith är numera minst lika mycket författare som rockmusiker, lyriken och den ogenerade rösten ligger stark i ljudmixen, Smith leker shaman och framkallar otäckt gripande monologer där hon förkastar ett samhälle som styrs av storföretag och bindgalna politiker. 

Tappningarna av Neil Youngs After The Gold Rush och Midnight Oils Beds Are Burning, är helt oförglömliga med ett komp som är långt ifrån tekniskt perfekt, men helt i unison med Smiths musikaliska stil. 

Flera tillfällen förvandlas spelningen till långa diktläsningar – som dessutom är improviserade, men detta hanteras med sådan bravur att det inte går att slita sig från den spektakulära uppvisningen som Smith bjuder på. Denna kväll är artisten från Chicago också på sitt – välkänt, glada humör och skämtar och drar lokala anekdoter om Sverige, Stockholm och Greta Thunberg. 

Episk avslutning 

Allt som framförs är av högsta kvalitet, men det är på slutet av det korta setet som denna finstämda kväll blir till en rasande rockkonsert, av högsta dignitet. Because The Night får hela lokalen på fötter, Smith manar fram så många hon kan att ta sig allra längst fram till scenkanten, och därmed är folkfesten ett faktum. Gloria – som avlöser Smith och Springsteens mästerverk, låter precis lika intensiva som på 70-talet. Precis som de bästa av artister, så har Patti Smith utvecklat sitt artistskap under de gångna årtiondena, den ungdomliga energin må vara något reducerad, men istället så har en mer världsvan, poetisk och karismatisk artist framträtt. 

Smith anpassar hela showen efter sin ålder och kunskap, och där artister som Kiss och Bon Jovi kämpar med att försöka uppehålla sin image som unga hungriga rockare – och misslyckas kapitalt, så skäms inte Smith för att hennes hår blivit grått och att hon numera också är mer beläst och vis än tidigare. I avslutningen People Have The Power tas extasen och masspsykosen till sin absoluta höjd, blandningen av hoppfullhet och ilsken protestsång, kunde inte vara mer passande med tanke på den värld vi idag lever i. 

I det ögonblicket så briljerar Patti Smith till den mildra grad, att jag blir fullkomligt övertygad om att bästa rockmusiker har en sak gemensamt med himmelskt vin, det blir bara bättre med åren… 

Betyg 8/10 

Bäst: Because The Night, Gloria, After The Gold Rush, People Have The Power och Beds Are Burning.

Sämst: Hade gärna fåt vara ett par låtar längre.

Fråga: Hur kan en sjuttioårig dam med en nackskada, vara mer energisk och fängslande än hela den samlade moderna popindustrin ?  

Late Night Recension

Publicerad den av

Summering: Emma Thompson demonstrerar hur en aktör i det absoluta toppskiktet kan övervinna nästan allt… Detta inkluderar ett uselt manus, gräslig cynism och fruktansvärda stereotyper. 

När jag recenserade Long Shot för ett par veckor sedan, ställde jag frågan vart den mer diskreta, vassa och relevanta komedin hållit hus under 00-talet. Genren har för varje år blivit mer lik exploateringsfilmer från 70 – och 80-talets, varav de flesta ledde till våldsamma debatter.

’’Dåtidens’’ mest vågade komedier var harmlösa – med dagens mått mätt, detta då man jämförde med jättelika och bloddrypande kontroverser. På sin höjd vågade man referera till perversa sexaktiviteter, men där tog det slut… 

70 och 80-talets ”moraliska väktare” hade antagligen drabbats av en gigantisk panikattack om de skulle fått en inblick i komikens framtid på film. Någon genialisk finnes från Bröderna Marx är det inte tal om längre… Nu återstår bara diverse försök att slå publiken med häpnad – detta genom nakna könsorgan eller plumpa sexskämt, i värsta fall både och. 

Inga rubriker 

Late Night är tack och lov inte ute efter att skapa skandalrubriker. Mindy Kaling – som både medverkar i en utav huvudrollerna och skriver manus, vill beväpna sig själv och sina motspelare med vassa oneliners och ett antal referenser till dagsaktuella debattämnen. 

Nutida igenkännings humor har ofta värmande kvalitéer, det finns något avslappnat och inbjudande då man sneglar åt omdiskuterade ting – som vårt beroende av att hävda och synas i sociala medier, oavsett den moraliska kostnaden. Eller den allt mer förfallande kvalitén på våra TV-program. Late Night gör flera försök att belysa saker som könskvotering och otäckt ’’manliga’’ och aggressiva arbetsmiljöer. 

I rätta händer kan detta bli strålande komik, men Late Night är för klen, platt och tillrättalagd för att kännas vass eller träffsäker. 

En marginaliserad korvkiosk 

Kalings sociala ambitioner är det inget fel på. 

Då och då kan man skymta potentiella språngbrädor – som kan tyckas vara som gjorda för gapskratt. Men för att överhuvudtaget ha en chans att bli underhållande, så behövs det karaktärer och situationer som på något plan känns intressanta eller genomtänkta. 

Hela Late Nights karaktärsgalleri är lika ensidigt som utbudet i en marginaliserad korvkiosk, där korven tagit slut och inte ens senap och ketchup finns som tillbehör. Detta gör filmens jonglerande mellan trams och allvar genomgående tråkigt. Varje scenario fylls av klyschor och stereotyper; manliga medarbetare är besatta av sex, narcissism och ett antal andra perversa fascinationer, äldre människor är fossiler som dessutom ovilliga att lära sig något nytt av den yngre generationen. 

Dessa uttjatade karikatyrer hade kunnat fungera som kontrastverkan om nu huvudpersonerna varit av den mer kvalitativa sorten. Men Kalings rolltolkning av den naiva och optimistiska Molly, är precis lika allmängiltig och fylld med pinsamma schabloner som filmens manliga biroller, saken blir inte av att karaktären är tillknäppt, frustrerande präktig och lillgammal. Endast Amy Ryans hårda och hänsynslösa TV-bolagschef sticker ut i denna ointressanta samling, men tyvärr så får Ryan återigen se sig placerad i en roll som är så liten att den kan klassas som en cameo. 

Absurd moralisk kontenta 

Filmens moraliska kontenta är precis lika absurd och löjeväckande som de tradiga karaktärerna. Från första början så dränks scener i krass cynism. Men mellan dessa syrliga partier så försöker man injicera ett patos som hör hemma i den mest daterade och menlösa barnfilm. Kaling och filmens regissör – Nisha Ganatra, har ingen aning om vilken stol de vill sitta på, bör det vara allvarsamt eller fånigt  ? 

Allting mynnar ut i – den ’’fantastiska’’ insikten, att ungdomlig energi övervinner allt. Att entusiasm och naiv optimism har kraft nog att förändra hela världen – förvandla mansgrisar och iskalla karriärister till mer insiktsfulla och empatiska människor, allt detta får mig att grimasera av obehag. Det blir någon muterad version av Charles Dickens En Julsaga. Att aspirerande författare i grundskolan nyttjar så förutsägbara koncept är oförargligt, men att rutinerade filmmakare kan förpacka en biofilm med en sådan sockersöt och smaklös rosett är helt och hållet befängt.   

Blandningen av nihilismen och den sockersöta moralkakan är inget annat än gräslig. Men det finns en strimma av hopp i detta slarviga och tandlösa projekt… 

Topp Thompson 

Emma Thompson må inte vara överdrivet inspirerad, men det spelar ingen roll… Då den engelska nationalklenoden får sätta tänderna i ett antal explosiva replikskiften så slår det gnistor i hela biosalongen. 

Manuset är flera gånger en ren pina – som ingen av filmens övriga skådespelare kan hantera, men  Thompson blir till en oövervinnelig rodeostjärna som håller sig fast på en aggressiv häst. Allt – dåligt som bra, fungerar i Thompsons händer, och jag slutas aldrig förvånas över vad ett fullblodsproffs kan åstadkomma, även med de sämsta av premisser. 

Och då Thompson briljerar i en genialisk mix av arrogans och syrlig brittisk sarkasm, så glömmer jag nästan bort att filmens övriga aspekter är under allt kritik. Men så fort den brittiska Oscarsvinnaren inte medverkar så transporteras vi omedelbart från Business Class till en skandalöst usel charterresa där resenärerna – till sin stora förskräckelse, inser att den utlovade havsutsikten bytts ut mot en betonggrå parkering och där reseledaren stannar kvar på hotellet och kramar om minibaren…  

’’Borde vara uppdelat betyg’’ 

Om det gick att dela upp betyget så skulle Emma Thompson ha toppbetyg – respektive bottenbetyg för själva filmen, nu får vi istället ta komma fram till en kompromiss som i slutändan – tyvärr, innebär ett skräckinjagande lågt betyg.  

Betyg 2/10 

The Favourite Blu Ray Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av The Favourite från 20th Century Fox Sverige.  

Film 

Egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga om The Favourite… Det finns en anledning till att vi utsåg filmen till 2018 års absolut bästa film. Då det stod klart att Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama tillsammans med Emma Stone, så var det som ett tecken i skyn att genren skulle få sig en rejäl renovering. Där traditionella kostymfilmer följer en mördande tråkig mall, så tar Lanthimos och vänder upp och ned på alla konventioner och regler. 

The Favourite är rasande snabb, rolig och fräck. Lanthimos behåller de visuella grundstenarna – vackra kostymer och bildsköna miljöer, men manus och struktur är en ren och skär evolution för denna stagnerade genre. Dialogen är tidstypisk samtidigt som den känns modern, slug och diabolisk. 

Rivaliteten mellan Emma Stone och Rachel Weisz kan vara ett av de mest smutsiga och brutala fiendskap vi sett på film. Trion av Olivia Colman, Weisz och Stone är lika stark och stryktålig som en vägg av titanium, samspelet är så finstämt och genialiskt att det får rum och väggar att skaka. 

Utöver det så får Lanthimos in stora doser av svart humor som gör The Favourite till ett fullfjädrat mästerverk som tåls att ses om och om igen. 

Betyg 10/10

Bild

The Favourite tar vid där Stanley Kubrick slutade med Barry Lyndon – rent visuellt, detta innebär ett foto som flera gånger försöker efterlikna viktorianska oljemålningar. Allting har fotats med analoga kameror och ljussättningen använder sig av naturliga ljuskällor. Därmed förekommer märkbara mängder av gryn och ett mått av släthet i bilden. Skärpan blir därmed aldrig rakbladsvass, men färgspektret kan vara rentav bedårande att beskåda. Utomhusscener – som den då Stone och Weisz skjuter fåglar, innehåller spektakulära färger med alldeles ypperlig mättnad. 

Överlag är det en stark – om än inte fulländad, presentation av The Favourite’s visuella attribut. 

Betyg 8/10 

Ljud 

Förvånande nog är filmens ljudbild oväntat stark. Det barocka och tunga soundtracket – med stråkar och vasst klaviatur, återges med utmärkt värme och styrka. Tysta sekvenser där enbart dialog och ett fåtal alldagliga ljud – såsom dörrar som stänger, eller glas som krossas, har en realistisk och detaljerad återgivning. Basen används förvånande ofta, och för att ännu en gång återgå till scenen då Stone och Weisz dundrar på med musköter, så möblerar den sekvensen om hela vårt testrum. Detta kan vara en av de mest oväntade kandidaterna till en referensskiva vad ljud beträffar.     

Betyg 9/10 

Extramaterial 

Här är det tyvärr lövtunt. Vi får ett par borttagna scener som endast kan kallas meningslösa.  Den korta dokumentär som ingår ger ett smakprov på Lanthimos udda med uppskattade registil – som innebär improvisation och mystik. Tyvärr så är dokumentären för ytlig och kort för att verkligen kännas tillfredställande. 

Betyg 5/10  

The Hummingbird Project Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Bagatellartad men underhållande och välspelad thriller i finansmiljö. 

Finansvärlden fortsätter att vara en ypperlig plattform för filmformatet. Aktiemanipulation, girighet och bullriga ledarfigurer – Michael Douglas Gordon Gekko, fungerar lika bra som salt på på valfri maträtt. 

Det finns gott om dramatiskt stoff inom denna dekadenta värld, men kvalitén på filmerna om Wall Street och dess diverse påhitt genom åren, har följt samma formkurva som Ericssons aktie. Oliver Stones klassiker – med sina färggranna hängslen och forntida ”mobiltelefoner” har blivit till en kollektiv generalisering då man slår samman finans och film. 

Mer moderna exempel, som Margin Call, må ha tonat ned på antalet demoniska monologer om girighet och heroisk kapitalism, men den moraliska kärnan – där burdusa och egoistiska män styr miljardbolag, där det enda syftet är vinst, är densamma som Stone gav oss för trettio år sedan. 

På senare tid har författare som Michael Lewis – och även Thomas Harris, börjat fascinera sig mer för tekniken bakom handeln av diverse tillgångar. Tiden då affärer och avtal gjordes upp på ett börsgolv i Manhattan är numera bara symboliskt. Dagens handel – på finansmarknaderna, sköts av trimmade datorer vars algoritmer och inprogrammerade sekvenser, kan köpa och sälja tillgångar på millisekunder. 

Och i denna kapprustning av finansiell teknologi hittar The Hummingbird Project sin berättelse. Det är inte längre välklädda och snofsigt friserade börsmäklare som står i centrum, istället är det asociala och tillbakadragna tekniska snillen som dominerar finansmarknaderna. 

Genom att flytta fokuset från den dekadenta eliten, så hamlar vi istället hos mer ’’jordnära’’ personer som inte – tillfullo, har slukats av förhoppningen att bli den moderna kung Midas. 

Jesse Eisenberg ser till en början ut att kopiera sin mest kända insats – från The Social Network, återigen är det en udda, socialt bisarr och överaktiv karaktär som Eisenberg ger liv åt. Känslan för autopilot blir snart påtaglig, men snart så öppnar Eisenberg upp och ger sin karaktär mer mänskliga attribut. 

Solitt karaktärsgalleri 

Där det var fullkomligt omöjligt att känna ett uns empati för Shia La Beoufs bortskämda och griniga huvudperson från Wall Street-uppföljaren – Money Never Sleeps, så är både Eisenberg och Alexander Skarsgård lätta att – åtminstone, intressera sig för.

Skarsgårds karaktär drivs av att hitta lösningar på matematiska problem, medan Eisenberg är den mer utåtriktade och målmedvetna utav dem. Likheterna med Rain Man är ofrånkomliga, där två människor med vitt skilda personligheter och motiv möts. Och så pass drabbande – eller minnesvärd, är inte The Hummingbird Project, men dynamiken mellan de båda huvudpersonerna gör filmen mer solid än den initialt verkar vara.  Den ömsesidigt varma relationen mellan de båda är solid, och Eisenberg – i synnerhet, får ett antal riktigt starka scener som visar upp en kraft och intensitet som överraskar. 

Att man undviker att dyka ned i den ofrånkomliga dekadensen – som finanssektorn ofta associeras med, känns som en frisk fläkt. Förutom denna dugliga duo så är det rent fantastiskt att Michael Mando – vars mest berömda roll var som den psykotiske piraten Vaas från TV-spelet Far Cry 3, verkar fått en rätt duglig karriär inom filmindustrin.   

Oväntad spänning i en film om ett byggarbete 

Motiven för bygget av den jättelika fiberkabeln må inte vara fullt hederliga, men det finns en välbehövlig balans av ont och gott i de två kusinerans personlighet, vilket gör filmen intressant på ett emotionellt plan. Mer spänning blir det då filmen influeras av vassa politiska thrillers. Själva byggnationen av höghastighets fibern är oväntat medryckande och Kim Nguyen – som regisserar, skall ha en viss eloge för att göra något så omärkvärdigt som ett bygge, till solid underhållning på film. 

Bortsett från ett tafatt slut och en Salma Hayek som gör sig till åtlöje – i en överspelad och uselt skriven roll, så är The Hummingbird Project fullt godtagbar som en stund underhållning. 

Betyg 6/10    

Chernobyl Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers/HBO 2019

Summering: Plågsamt intensiv och skrämmande resa genom en av världshistoriens mest ödesmättade stunder. 

Trots att katastrofen vid kärnkraftverket Tjernobyl – för alltid, kommer finnas inskrivet i historieböckerna, så har väldigt få filmer – och/eller TV-serier, valt att dramatisera en katastrof som skulle ödelägga flertalet närliggande städer, döda tusentals människor och förändra världen för alltid. Sovjetunionens diverse retuscheringar av sin egen historia, har gjort det svårt för omvärlden att få en god insikt i vad som faktiskt gick fel den 26 april 1986. 

Det efterföljande arbetet att evakuera och rädda det som räddas kunde, förblir i något av ett mysteriöst mörker, där endast ett fåtal berättelser letat sig ut till omvärlden.  

Chernobyl kritiseras redan nu för att anamma en allt för dramatiserad och förvrängd bild utav händelseförloppet och de inblandade – och ansvariga, personerna. Det krävs ingen doktorerad historiker för att kunna peka ut de segment som strider mot sanningen. Flera gånger är dialogen också märkligt bombastisk och Stellan Skarsgård – i synnerhet, rosslar fram sina repliker som om han gjorde rollen som en högtravande domedagsprofet i en fantasyfilm. 

Men Craig Mazins – seriens skapare, vision för miniserien är inte att skapa en dokumentär med spelfilms inslag – likt James Marsh i Man On Wire. Detta är menat att fånga stämningen, desperationen och obehaget som hela världen drabbades av då nyheten om olyckan slog ned. 

Diktatorisk terror 

Förutom att skildra den faktiska katastrofen, så är Chernobyl en stark studie i det katastrofala politiska system som Sovjetunionen lutade sig mot fram till sitt fall. I de flesta västerländska skildringar av masstrauman – tsunamin i Phuket eller attackerna den elfte september, så står kaoset, ångesten och paniken hos de drabbade i centrum. De är intensivt, kaosartat och – per automatik, mycket dramatiskt. 

I Chernobyl så fångas istället invånarnas apati och oförstående gentemot olyckan. Det finns inte tillstymmelsen till oro eller skräck, propagandamaskinen har instiftat ett paradigm där den kommunistiska centralkommitténs ord är lag. Befolkningen lyder minsta vink och har inga som helst problem att evakueras på rekordtid – där de enbart får ta med sig det nödvändigaste och där de intals att de snart kan återvända…

Detta bisarra och otäcka lugn, ökar känslan av terror, stress och obehag för tittaren. Istället för att omedelbart agera och evakuera närområden, så väljer det sovjetiska ledarskapet att ljuga och ignorera det faktum att ett apokalyptiskt scenario står inför dörren.  

Biverkningarna av strålningen och det radioaktiva avfallet är groteskt där vi får se människokroppar som söndras ned till ett zombie-likt tillstånd. Lika skrämmande är de mer långsiktiga effekterna som skulle innebära döda spädbarn och flertalet mutationer i djurriket, men skildringen av lögnerna och de totalitära medel, som tas till för att undangömma olyckan, är precis lika skrämmande. 

Likheter med dagens politiska klimat

Vi lever i en tid då världen överöses av en stark högvåg – som inte ser några större problem med att bryta mot alla former av mänskliga lagar och konventioner, så känns de politiska viljorna – och agendorna i Chernobyl, både aktuella och kusligt besläktade med vad som sker i vår värld idag.  

Skildringen av de fega och arroganta personer som bär det största ansvaret för olyckan, saknar dock några som helt nyanser. De diverse antagonisterna skulle i realiteten kunna bära en svart hjälm, respirator och tillhörande svartmantel – ungefär så dynamiska är seriens mest uppenbara skurkar. Paul Ritter som gestaltar kraftverkets chefingenjör – Anatoly Dyatlov, kan mycket väl göra en av de mest vidriga, osympatiska och vedervärdiga människorna vi sett i en film eller TV-serie.

Utöver att vara ett rasande manifest över totalitära styren, så är Chernobyl utomordentlig som en riktigt nervigt thriller där karaktärerna kämpar mot en dånande domedagsklocka. HBOs klassiska produktionsvärden är på plats, med otroliga kulisser och fenomenala aktörer. Hela serien filmas i ett grönt och smetigt foto, som knappast kan beskrivas som vackert, men denna grovhuggna presentation bidrar till att få serien att verka mer realistisk till utseendet. 

Jared Harris briljerar 

Faktumet att alla aktörer talar fläckfri engelska är enbart distraherande i början, detta då seriens ledstjärna – Jared Harris, visar sig vara helt makalös i rollen som kärnforskaren Valery Legasov. Harris besitter en helt fantastisk karisma och scennärvaro som gör seriens många vetenskapliga föredrag till gastkramande dramatik. 

Och där alltför många skildringar av vår nutidshistoria, gärna lutar sig på sentimentalitet och falsk emotionell manipulation, så är Chernobyl kompromisslös, tragedin koncentreras inte bara till ett antal utvalda offer, utan hela den europeiska kontinenten och de horribla konsekvenser som olyckan skulle ha för djur och natur.

Chernobyl är må inte vara optimal för att användas som inlärningsmaterial i skolan, men som ett starkt och gripande drama så är den nästintill fulländad. 

Betyg 8/10       

X-Men: Dark Phoenix Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: En ofattbart slarvig, tråkig och patetisk final som gör det klart och tydligt att berättelsen om Jean Grey och hennes alter ego Phoenix, bär med sig en förbannelse.  

Ja ni får ursäkta språket, men vad i helvete är det här !? 

Redan i marknadsföringen har det gått snett för X-Men: Dark Phoenix. Någon hos Fox har tydligen inte lärt sig att räkna, och jag önskar – i all ödmjukhet, poängtera att den allra första X-Men-filmen utkom år 2000. Det är med andra ord nästa år som serien fyller tjugo år. Detta ignoreras dock i allt PR-material, men i Donalds Trumps USA så kanske nitton numera är tjugo, vem vet ?…

Ett litet räknefel må vara ganska så harmlöst… Ja, åtminstone då vi tittar närmare på filmens faktiska innehåll. 

I och med Disneys uppköp av 20th Century Fox, så står det mer eller mindre klart att 
Dark Phoenix – tillsammans med den kommande The New Mutants (ytterligare ett krisprojekt som försenats ett antal gånger), blir det sista från ’’Fox-eran’’. Ett antal utvecklingsprojekt har redan nu fått sista spiken i kistan inslagen. Men de otaliga och omdiskuterade turerna kring Dark Phoenix uppstod långt innan det gigantiska uppköpet ens var känt för allmänheten. 

Rapporterna om en kaosartad produktion har ständigt gäckat filmen, tillsammans med enorma förseningar. Rykten från diverse testvisningar utav filmen, skvallrande om en slutprodukt som var dömd att dö. Dessa typer av rapporter bör alltid tas med en nypa salt, framförallt i en värld som domineras av falska rubriker och så kallad clickbait. Just synopsis som läckte ut tycktes vara ett tidigt April-skämt, ’’så illa kan det väl ändå inte vara ?’’ var den omedelbara tanken… Nej, det är värre… 

Live And Let Die 

Days Of Future Past fick tillslut liv i X-Men-serien efter blodproppar som X-Men: The Last Stand och X-Men Origins: Wolverine. Det såg därmed ljust ut… 

Men likt en livsfarlig värmebölja så anlände X-Men: Apocalypse… Återigen så var förtroendekapitalet utplånat. Som kronan på verket så skulle regissören Bryan Singer bli anklagad för ett antal fasansfulla sexuella övergrepp. Att påstå att det kokta fläsket var stekt vore minst sagt en underdrift. 

Manusförfattaren Simon Kinberg har lika många yrkesmässiga liv som en katt. Trots synder som X-Men: The Last Stand, Josh Tranks Fantastic Four och den ’’mästerliga’’ Jumper, så blir Kinberg ändå anförtrodd men uppgifter långt ovanför sin kapacitet. Den goodwill han vann som författare i och med Days Of Future Past försvann snabbt då Apocalypse hade premiär. Kinberg har nu tagit över rollen som regissör och som det ser ut i nuläget, så blir detta slutet för den franchise som startades för 19 (!) år sedan.

Dark Phoenix-sagan är en av de mest omtyckta och betydelsefulla berättelser som Marvel Comics har i sitt valv. Den – genuint, episka historien innehåller allt som gör serietidningar till ett så unikt och underhållande medium; tokiga skurkar iklädda viktorianska kostymer, resor till rymden och en jättelik ensemble av färgstarka hjältar. 

Redan i The Last Stand så försökte sig Kinberg på att inkludera element från Phoenix-sagan. Resultatet var katastrofalt… Löftena om att misstagen skulle rättas till har florerat i varenda medial kanal inför Dark Phoenix. 

Och inledningsvis är loppet inte helt kört, stämningen är något mörkare än förr och introduktionen till Jean Grey i sin barndom är – på gränsen till, godkänd – minus gräsligt barnskådespeleri. Men efter den något mediokra starten så trampar Kinberg och filmen i klaveret. 

Det som borde vara en monumental final, fylld utav känslor, kärlek och minnen, blir till en stinkande hög av usel regi, kasst hantverk och ett manus som ännu en gång förvränger och hackar sönder sin förlaga. 

Dallas Dramatik 

Introduktionen kan inte kallas olidlig men knappast rafflande eller fängslande heller. Kinberg vill så gärna följa i Marvel Studios fotspår och visa att en superhjältefilm handlar om mer än fräsiga superkrafter och trikåer. Därför så biter Kinberg ihop och överöser filmen med dramatik som inte ens hade kunnat accepteras i det sämsta avsnittet av Dallas. Dialog, karaktärsutveckling och personliga dilemman, fungerar inte med automatik. Ja, tjatet om Endgame fortsätter, men den filmens sekvenser – som endast består av konversationer, är minst lika gastkramande som när bröderna Russo framkallar gudalik styrka i actionscenerna. Framförallt så behöver vi karaktärer som vi kan tycka om.   

Då majoriteten av huvudpersonerna i Dark Phoenix först introducerades i Apocalypse, så har vi inte hunnit bygga någon som helst relation gentemot dem. Det spelar ingen roll att vi sett karaktärerna förut, det måste finnas en genuin empati mot dessa specifika iterationer.   

Årsförbrukning av hackad gullök 

Det emotionella engagemanget är inte bara bristande, det befinner sig – antagligen, i den demoniska Marvel-dimensionen Limbo – där djävulsfiguren Mephisto har sin bas. Kinberg gör alla dramatiska sekvenser till pinsam melodram, med största sannolikt gör filmen av med en årsförbrukning av hackad gullök för att få sin ensemble att gråta. Det spelar ingen roll hur mycket Sophie Turner hulkar och snyftar, mitt personliga engagemang är detsamma som för deltagaren som senast vann tv-programmet Robinson. 

Erfarna regissörer inser – under efterarbetet, klippning etc, att ett överflöd av helt stillastående sekvenser – utan innehåll eller ens relevans, bör hållas till ett minimum. Om Kinberg som manusförfattare – oftast, är träig, klumpig och grovhuggen, så är hans registil rent amatörmässig. Hela Dark Phoenix består av uselt dramatiserade scener där karaktärerna ältar snarlika repliker i all oändlighet, speltiden på två timmar används till absolut ingenting. 

Re-shots är vanligt i dagens filmskapande, så mycket kan gå fel, tekniskt, artistiskt etc. De bästa justeringarna märks aldrig av, men Dark Phoenix är som en enda lång och ful skarv. Någon vacker helhet är det inte tal om, detta är ett Frankensteins monster – bestående av ofärdiga idéer och idiotiska impulser som bara blir till jättelika irritationsmoment för tittaren. Den enda genuina känsla som publiken någonsin känner är livshotande tristess. 

Härdsmälta 

Samtliga skådepelare som medverkar har alla bevisat att de kan agera i någon utsträckning. Men inte ens Londons filharmoniska symfoniorkester kan genomföra den mest simpla av konserter om dirigenten är helt utan talang. Personregin är en härdsmälta, Michael Fassbenders medverkan känns som en enda lång och – dålig, eftertanke. James McAvoy har nog aldrig varit såhär stel och anonym, slutligen så gör Jessica Chastain sin sämsta insats någonsin där hon får viska fram idiotiska repliker. 

Där dramat är trasigt, förstört och i allmänhet uselt, så blir det inte bättre då vi når de obligatoriska actionscenerna. Där genrens bästa exempel har gett oss tårar, gåshud och mirakel, så ger 

Dark Phoenix oss actionscener där karaktärerna ser ut att utföra någon sorts förvrängd yoga, med en märklig gestikulering och än uslare grimaser. 

Koreografin och kompositionen – av saker i rörelse, är platt och trist, specialeffekterna som skall försöka övertyga oss om det ’’fantastiska’’ som sker på duken, befinner sig på samma tekniska nivå som en billig dockteater, med trådar, pappkulisser och andra hemskheter. 

Pruttkudde

Löftet om att vi slutligen skulle få en värdig adaption av Phoenix-sagan känns lika falskt som en reklamfilm från TV-shop. Förutom titeln så finns det inte ett uns av berättelsen som Chris Claremont och John Byrne skrev för så länge sedan. Kinberg – som redan slaktat berättelsen en gång, lyckas på konststycket göra den än värre omgång två… Ja ! Ni läser rätt, detta är nästan värre än The Last Stand.

Det finns ingen substans, inget driv eller något som får Dark Phoenix att verka levande. Hela filmen är som en två timmar lång begravning. Alla människor är värda en andra chans, och mer därtill, men Simon Kinberg har nu förbrukat sitt kapital som filmmakare. Dark Phoenix borde vara svanesången för en filmserie som var avgörande för superhjältefilmens utveckling. Ett vemodigt men ändå givande farväl där publiken och filmskaparna kan ta varandra i hand och säga adjö.

Men det blir ingen vacker avslutning i solljuset… Istället kastas Dark Phoenix ned i en otäck filmisk massgrav för genrens sämsta stunder, bredvid Howard The Duck och Batman & Robin. T.S Elliot pratade om att världen slutar med ett kvidande och inte en explosion, för X-Men serien blir det istället något som låter som ljudet från en pruttkudde, tragiken är med andra ord total. Vila i frid… 

Betyg 1/10 

Godzilla II: King Of The Monsters Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Kungen av monster saknar både sin kungakrona och pondus för att bli något annat än ett massivt antiklimax.

Att heta – eller vara, jätteödlan Godzilla kan inte vara lätt… Där det japanska originalet från 50-talet innehöll subliminal samhällskritik – som gick hårt åt den livsfarliga kapprustningen mellan öst och väst i kampen om att rusta upp sin arsenal med kärnvapen, så har efterföljare, remakes etc, enbart koncentrerat sig på inslagen där gigantiska monster massakrerar storstäder och dess lokalbefolkning. I Japan är Godzilla en nationalklenod – såsom vår egen Bamse, men i västvärlden är de högljudda monstret enbart associerat med kaos och förstörelse. 

Därmed så är förväntningarna inte onödigt uppskruvade eller ens särskilt hoppfulla för en uppföljare till en film som mest kan beskrivas som ett mähä. Godzilla – årgång 2014, regisserades av Gareth Edwards – som senare skulle ge oss Rogue One: A Star Wars Story. Edwards hade blivit en snackis i filmvärlden efter att ha färdigställt filmen Monsters, detta med minimala resurser.  I bästa Robert Rodriguez-anda så jonglerade Edwards ett antal olika arbetsroller. Oavsett hur imponerande Edwards ihärdighet var, så gick det inte att bortse från att Monsters – som slutprodukt, var en segdragen och identitetslös historia.    

Och när Edwards tilldelades uppgiften att omhänderta det största monstret av alla – Godzilla, så var ovanan att göra storfilm uppenbar. Godzilla (2014) spretar åt alla möjliga håll, den känns förvirrad och bortkommen då den introducerar onödigt många karaktärer som är lika intressanta som gulnande löv på marken en regnig höstdag. Inte ens de riktigt stora och destruktiva scenerna – med förstörda storstäder och brutala strider mellan monster, gav något större utslag på den euforiska mätaren. 

Konceptuellt borde en monsterfilm – som Godzilla, vara en relativt lätt sak att konstruera – iaf ur en berättarmässig synpunkt, allt är en transportsträcka till de stora ögonblicken där vi får action och öronbedövande monstervrål.  

Och i det inledande skedet så känns King Of The Monsters som en mer raffinerad och trimmad version än sin föregångare. Återigen har man lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble, där ett antal aktörer återvänder från föregångaren. Kyle Chandler, Sally Hawkins och David Strathairn är bara ett axplock av sylvassa skådepelare som sammanstrålar. 

Toppaktörer på sparlåga 

Även om Hawkins och Strathairn hör till filmvärldens absoluta grädda och – givetvis, bidrar till en hög lägsta nivå, så har regissören Michael Doughtry ingen förmåga att lyfta någon av aktörerna. Detta gör att alla medverkande verkar gå på energisparläge. I synnerhet så ser Ken Watanabe ut att vara redo för akutvård för att behandla tristessen som han visar upp i varenda scen. 

Kyle Chandlers charmiga och varma utstrålning går i viss mån i polemik mot den något trubbiga och buttra karaktären som han spelar här. Samtidigt är det också Chandler personliga kvalitéer som gör hans karaktär mer empatisk än den förtjänar att vara.

Vad beträffar de två kvinnliga huvudrollerna, så blir det genast mörkt på horisonten. 
Millie Bobby Brown har blivit en popkulturs ikon efter sin roll i Netflix-serien Stranger Things, den unga aktrisen besitter en oerhörd intensitet och är en hejare på att porträttera inre mörker. 

Därför är det märkligt att King Of The Monsters delegerar Brown till en enda tjatig uppgift… Att skrika för allt hon är värd… När Brown intervjuades på förra årets San Diego Comic Con, så besvarade hon flertalet frågor med ett nervöst fnissande och hänvisade till att filmens innehåll skulle förbli hemligt. Och efter att ha sett materialet Brown har att jobba med så är total tystnad nog det bästa för att undvika potentiella otrevligheter i skriven form. 

Men där Brown misslyckas pga oinspirerad regi och än sämre manuskript, så finns det inga som helst ursäkter för hur uselt Vera Farmiga presterar. Ojämn och opålitlig beskriver hela Farmigas karriär. 

I filmer som The Conjuring så tillför hon både stabilitet och auktoritet genom sitt skådespel. Men så har vi hennes andra läge… Dött, stentrist, grått och helt intetsägande. Alternativ två är också det som Farmiga ställts in på här. Om Brown fått obefintligt substantiellt material, så har Farmiga tilldelats skamligt slarvigt och sjukligt dumt innehåll. Förutom att karaktären är frustrerande osympatisk och självgod, så blir också hennes – så kallade, vetenskapliga läggning ett skämt av jättelika proportioner, detta då karaktären verkar besitta rekordlågt IQ.

Så fort Brown och Farmiga håller i taktpinnen så är upplevelsen lika underhållande som att fastna på tunnelbanan i rusningstrafik, där vi trängs tillsammans med två människor per kvadratmeter.

Fritt Fall 

Men vem bryr sig om skådespel eller berättelse egentligen ? Godzilla är en monster – och actionfilm. Dess syfte på denna jord är inte att fungera som någon spirituell uppföljare till Ingmar Bergmans Tystnaden. Så länge det finns ett underhållningsvärde så är uppdraget slutfört. 

Och det börjar – som sagt, lovande. Den något murriga och bitska tonen från Gareth Edwards film finns inte så långt ögat kan nå. Det känns mer lättsamt, strömlinjeformat och framförallt snabbare. King Of The Monsters har en grabbig men charmig jargong – vilket innebär att det finns gott om hurtiga scener innehållandes hårdhudade män med vapen, men tack och lov inte ett spår av sexism. 

Dougherty regisserar allt med en liten glimt i ögat, enkelt uttryckt så verkar det inte vara allt för pjåkigt. Men likt ’’Fritt Fall’’ på Gröna Lund så är King Of The Monsters resa mot toppen relativt lugn, medan returresan nedåt är obehagligt snabb och plötslig. 

Efter den lättsamma starten så trasslar filmen in sig i ett snår av trista actionscener och gräsligt sega sekvenser där karaktärer flockas runt datorskärmar och hålögt stirrar in i dem. 

Ovanpå detta så dränks vi i ett överflöd av exposition, där man förklarar precis allt – intressant som meningslöst, i långa och mördande tråkiga sessioner som gör om biosalongen till ett klassrum där alla elever fått kvarsittning. När det väl blir dags för genrens mest självklara inslag – förstörelse av byggnationer och landskap, så blir det endast ett hemskt antiklimax. 

’’Where Is You Crown King Nothing ?’’ 

De magnifika odjuren är så stora att de får skyskrapor och sportarenor att se ut som tändsticksaskar, de mullrar, tjuter och vrålar likt trimmade motorer. En explosiv actionfest borde därmed äga rum, men detta party blir aldrig av då varken gäster, catering eller livebandet dyker upp i tid. Filmens kolsvarta foto maskerar varenda scen, och på det mest snikna vis så är allting inspelat i totalt mörker – med massvis av regn och damm, som ytterligare kamouflerar alla bestialiska varelser som befolkar denna värld. 

Och då det blir dags för ’’episka’’ sammandrabbningar för Godzilla och hans antagonister, så liknar det en sömndrucken och oinspirerad fight mellan två berusade sjömän som har så mycket alkohol i blodet att de knappt kan stå upp. Det blir bokstavligt talat ett slag i luften som får allt bök och stök att kännas som ett massivt slöseri med tid och resurser. Inte en enda gång så försätts publiken i trans utav någonting som sker på duken… Allt blir utfyllnad samt ett hinder för att nå filmens slut – som inte kan komma snabbt nog. 

Så utan vettig action, intressanta eller ens marginellt underhållande huvudpersoner och hemska insatser från Vera Farmiga och Millie Bobby Brown så är Godzilla inte monstrens konung, snarare kungen av ingenting… 

Betyg 2/10       

Aladdin Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Det går inte att summera vilket filmiskt monster Guy Ritchie skapat i och med Aladdin, detta är inte en film, det är… Ja, jag vet faktiskt inte… 

Ja, herregud… Jag var matt efter Avengers: Infinity War, knäckt efter Endgame och i trans efter The Favourite… Men såhär chockad och mållös har jag inte varit sedan jag råkade lyssna på Mikeal Rickfors – fasansfulla, cover version av Bruce Springsteen mästerverket The River… 

När Aladdin tagit slut så känns det som om jag sett det där ökända ljuset i slutet av tunneln på otäckt nära håll. Aladdin borde inte recenseras i text, istället hoppas jag att läkare och biologer kan ta prover från alla som lämnar salongen, för vad som händer med kroppens interna kemi – efter att ha sett vad Guy Ritchie ’’åstadkommit, måste arkiveras och undersökas. 

Aladdin har verkligen inte haft det lätt innan sin premiär, med flera inslag som fick tidiga varningslamporn att tändas. Guy Ritchie hade just gett världen en av historiernas sämsta filmer med King Arthur: Legend Of The Sword då det stor klart att han – trots detta, skulle få möjligheten till att regissera Aladdin. Om det fanns någon rättvisa i denna värld så borde Ritchie inte fått komma nära en spelfilm under det närmsta millenniet efter det stickade skräp som var Legend Of Sword. 

Men sedan kom bilderna på Will Smiths version av anden… De löjeväckande klippen, med I någon sorts förvriden CGI-terror, spreds som en löpeld över cyberrymden. Just blå figurer har fått publiken att se rött den senaste tiden – Sonic The Hedgehog som exempel två. 

Lägg sedan till filmens plastiga utseende och trailerns hårresande sångnummer, så såg det ut att bli ytterligare två timmar av ren och skär tortyr. Men Guy Ritchie är inte av denna värld, han har gjort något som – nästan, är en lika stor bedrift som att uppfinna det periodiska systemet eller komma på smör och skivat bröd. Aladdin är så usel att den äntrar någon ny zon av bedrövlighet som jag inte kan beskriva… 

Där King Arthur var en hög utav galenskap, så är Aladdin en drogad feberdröm som bryter ny mark – i kalkonens förlovade land. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja… 

’’Maskeraden från helvetet’’

Till utseendet liknar Aladdin en maskerad som hämtats ur helvetets eldar. Trots att kostymerna är välsydda, så gör den gräsligt övermättade färgpaletten att både kuliss och kläder ser ut att vara inhyrda från Buttericks. Staden Agrabah må vara skapat ur fantasin för det animerade originalet från 1992, men Guy Ritchie har här lyckats skapa en plats som känns lika trovärdig som valfri planet ur Stjärnornas Krig. 

Specialeffekterna som används för att rendera stora delar av Agrabah och andra visuella element, måste ha skapats utifrån datorer som fortfarande har Windows 93 som operativsystem, någon annan förklaring kan inte finnas för hur illa det ser ut. Överlag påminner hela filmen om den värsta sortens lågbudget teater, med allt vad det innebär med skrattretande sminkning och kliande lösskägg.  

Gräsligt skådespel 

Aladdin må inte se ut som någon exotisk kunglighet, men det plastiga och skrikiga utseendet är ingenting då vi tittar närmare på skådespelet vi får serverat. Om vi bortser från den kontrovers som uppstod då Naomi Scott fick rollen – Scott är av indiskt ursprung, något som återigen drog igång en debatt om hur Hollywood förvrider karaktärers etnicitet, så är Scott den enda aktör som verkar anlända till arbetet utan baksmälla och apati. Ritchie må vara lika bra på personregi som Donald Trump är att tala sanning, men Scott ger prinsessan Jasmin ryggrad och identitet. 

Scotts motspelare Mena Massoud – i rollen som Aladdin, blir däremot ännu en skådespelare som Ritchie lyckas placera på sin personliga sopptipp av förstörda skådespelarkarriärer. Massoud visar aldrig upp karisma, någon naturlig charm eller ens något passionerat driv. Kemin – som borde finnas, mellan Massoud och Scott blir snarare till ett gift som sipprar ut i salongen och sakta med säkert oskadliggör publikens mentala tillstånd, det är är ett samspel som klingar falskare än Nick Nolte och Julia Roberts i I Love Trouble. 

Men denna usla kemi kan förlåtas, detta då vi får stifta bekantskap med Marwan Kenzari som gör den – i ursprungsversionen, mystiske och kraftfulle Jafar, till en endimensionell fåntratt som är lika hotfull som en stubbe. Man kan faktiskt fråga sig om Kenzari ens agerar vid ett enda tillfälle genom filmen. Med tom blick så plågar sig den holländska skådespelaren igenom diverse pajaskonster där Ritchie försöker övertyga oss om att denna version utav Jafar är både fräckare och mörkare än sitt tecknade original. Att säga att det misslyckas vore en underdrift av astronomiska proportioner. 

Sedan har vi Will Smith… Så fort Smiths blåfärgade ansikte dyker upp så tappar Ritchie fullkomligt kontrollen och fattningen. Smith tvingas till att agera hysteriska utbrott samtidigt som duken fylls av allt mellan himmel och jord. Men då Smith inte behöver agera som om hans byxben brann, så får vi en fullt godkänd insats, där Smiths svada får stå i centrum. Smith är också den som får ett fåtal av de – i stort, katastrofala komiska momenten, att fungera. 

Den uteslutande bästa insatsen görs av den animerade tigern Rajah, det kan ha något att göra med att denne inte har några repliker och att jag – såklart, är partisk gentemot randiga katter.     

Allt mellan himmel och jord

På tal om att kasta in allt mellan himmel och jord, så kan Aladdin vara en av de mest överfyllda och spretiga filmerna som gjorts genom filmhistorien. Ritchie kastar sig blint mellan genrer och registilar som får filmen att framstå spritt språngande galen. 

Måhända att sångnummer hade en viktig plats i det animerade originalet, problematiken är att Guy Ritchie inte kan göra film, än mindre musikal – trots sin bakgrund som musikvideoregissör. Vartenda musikaliskt framträdande blir till en skräckupplevelse där lyriken och sången är ohörbar pga usel ljudmix, iscensättningen ser i sin tur ut att vara stulet från de sämsta stunderna av American Idol med neon, konfettikanoner, lasershow och andra popklyschor. 

Så fort någon av karaktärerna utbrister i sång så känns det som att trumhinnorna är på väg att sprängas i bitar. Håkan Hellström sjungandes opera hade med största sannolikhet låtit bättre. Ritchie kan inte heller låta bli att göra flera sångnummer till vedervärdig kabaré, det innebär inslag som jag kommer behöva tvätta bort genom årtionden av terapi.   

Utöver dessa pinor så fortsätter Guy med att låta filmens styras av hans egna snurriga impulser, därmed så slänger han in lite Bollywood-dans, platta jaktsekvenser och en moralkaka som redan nu kommer resultera i illamående den närmsta månaden. Vad som borde vara ett lättsmält matinéäventyr blir till något sjukt och förvridet, berättelsen – som i originaltappning, innehåller romans, spänning och humor, blir utdragen, innehållslös och förvirrande.  

Denna ackumulation av fullkomlig dårskap antar snart en ny sorts form som jag inte kan beskriva. I detta sinnessjuka virrvarr av kass regi och oinspirerade skådepelare, så känns det som att vi har hamlat i en filmversion av Lustiga Huset, allt är upp och ned, det snurrar, skakar och slutar med en flygande matta… 

’’Ta en matta och fly(g) !’’

Tillslut så har alla barriärer brutits ned, om Aladdin hade existerat under 80-talet så hade järnridån förmodligen kunnat fällas på ett par minuter. Filmen blir tillslut så usel att den blir hypnotisk i sitt katastrofala utförande, man vet inte om man skall skratta, gråta eller skrika ? Då allt är slut så är jag mer eller mindre mållös. De flesta skräpfilmer orsakar antingen uppgivenhet – Blockers eller ilska – Aniara, men Aladdin går inte att placera i någon av dessa kategorier, istället förblir jag kvar sittandes i biomörkret, stirrandes in i det tomma svarta mörkret. Detta hör till bland det sjukaste jag sett, och det inte positivt menat.  

Anden i lampan sägs ger tre önskningar, för mig räcker det med en – att aldrig låta Guy Ritchie göra film igen… 

Betyg 1/10 

John Wick 3: Parabellum Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: En rafflande våldsam och underhållande start mynnar ut i oändlig repetition och ett gräsligt avslut. 

Vi lever i en ny värld… En värld där ett kultfölje kan byggas upp på rekordtid. Kultfilmer brukade tidigare behöva stå och växa till sig innan de uppnådde status som en undangömd pärla. 

John Wick är ett självlysande exemplet på en modern kultfilm. Den första filmen i serien uppfyller ett åtråvärt men svår uppnåeligt kriterium; låg budget och ett hängivet följe. John Wick Chapter 2, dubblade sin omsättning i USA och det uppstod en mindre kontrovers då det verkade som att filmen inte skulle få svensk biopremiär. 

När det nu blivit dags för avsnitt tre i serien, så anländer John Wick med helt andra förväntningar… Från att ha varit en actionfilm i utkanten, så har filmerna nu lyckats uppfinna ett nytt ord – ’’Gun-Fu’’. Detta kan enklast beskrivas som en besinningslös kampsport som involverar minst lika mycket kulor och krut som hoppsparkar och knytnävar mot ansiktet. 

Brutal action och uselt berättande  

Kanske är det orättvist att kalla John Wick-serien ensidig, det huvudsakliga skälet till att filmerna existerar är adrenalinrushen som förmedlas genom de allt mer bindgalna actionscenerna. 

Mitt personliga problem med både del ett – och två, är att allt som inte involverar brutna ben och hjärnsubstans, är mer eller mindre outhärdligt. Keanu Reeves har aldrig varit någon charmör i sitt stela och energilösa skådespel. 
Och så fort regissörerna David Leitch och Chad Stahelski (som står som regissör för Chapter 2 och Parabellum) försökte att implementera en story – som också är banal och fånig, så blev resultatet tandlöst tjafs. 

Jag har inget emot actionfilmer med tunna premisser, James Camerons True Lies eller Paul Verhoevens Total Recall, klarar sig utmärkt – trots berättelser som liknar rangliga skelett. Men dessa två filmer får liv och lust genom humor, självdistans och mycket god regi. 

Stahelskis försök att hitta en passande stämning – där man balanserar mellan allvar och löjeväckande koncept – som ett religiöst samfund av lönnmördade, misslyckas konstant. Därför känns det – till en början, positivt då Parabellum agerar som en tredje akt till 
John Wick Chapter 2 – som avslutades med en cliffhanger. 

Actionfilm av Fred Astarie 

Man kan i och med detta fokusera på det innehåll som alla har löst biljett för – de helt hänsynslösa och blodindränkta actionsekvenserna. I sitt inledande skede så slår Parabellum på alla möjliga cylindrar. Varje sekvens är utmärkt koreograferade massakrerar där Keanu Reeves dödar allt som rör sig. 

Den följsamma koreografin och sanslösa brutaliteten, får mig att spekulera i att detta skulle kunna vara en actionfilm av Fred Astaire – om denne nu hade funnit ett intresse för kampsport istället för dans. Flera gånger så är det svårt att inte skratta – samtidigt som man grimaserar i obehag, det är svårt att kategorisera Parabellum som en film, det är snarare ett slakthus. 

Reeves må vara definitionen av träig, men i John Wick så har han byggt upp en fysisk karisma som gör alla slagsmål medryckande.  

Underhållningsvärdet är initialt strålande, alla hämningar är som bortblåsta och det sunkiga berättandet är borta. Man vågar till och med injicera lite kolsvart humor. Horisonten ser ut att vara fri från moln, men då filmen skall ta sig vidare från sin första akt, så fullkomligt exploderar växellådan, styrningen och motorn. 

She’s So Cold vs Satisfaction  

Då berättelsen rör sig ifrån det hotfulla New York, så förlorar man intensiteten och den morbida lekfullheten. De scener som inte har varit renodlad action i tidigare filmer, har alltid bestått utav urtrista transportsträckor, det kan liknas med att se The Rolling Stones live. Nytt – eller mer, obskyrt material som She’s So Cold eller She Was Hot, kommer aldrig ses som några större höjdpunkter av massorna, alla väntar på Brown Sugar eller Satisfaction. 

Men här blir det inte bara tal om menlös utfyllnad, istället försvinner elen och hela konserten eventet lamslås, varken högtalare eller belysning fungerar. Filmen borde ständigt öka i tempo, men Parabellum begraver sig i en katastrofal gyttja där vi får plåga oss igenom gräsligt uselt skådespel och riktigt usel dialog. 

Katastrofal mitt 

Mitt i denna kalabalik så dyker Halle Berry upp… Att leverera en insats som är mer avslagen och tråkig än Keanu Reeves borde vara omöjligt, men Berry har lyckats med denna ’’bragd’’.

Hela mittpartiet är närmast kalkonartat. Inte ens actionscenen som presenteras är bra. 
Det närgångna och brutala våldet ersätts av ett repetitiv skjutande. 

Förhoppningarna om att finalen skall rädda detta sjunkande skepp sker – olyckligtvis, inte… Ingenting som visas upp i slutskedet är ens i närheten så uppfinningsrikt eller hårdkokt som det vi får se i filmens introduktion. Istället blir det återigen en bunt sega slagsmål som kan jämföras med Steven Seagal pajaskonster då han vevar runt med knivar. Och det faktiska slutet är inget annat än en bluff. 

Förbered för en begravning 

John Wick 3: Parabellum borde vara en storstilad final, men när allting väl är klart så framstår filmen som en två timmar lång trailer för något som komma skall. Ordet parabellum kan översättas till att förberedda inför krig. 

Utan sin explosiva introduktion så är det enda John Wick 3 borde förbereda sig inför vara en begravning till sjöss. 

Betyg 4/10  

Pokémon Detective Pikachu Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Ryan Reynolds får en ogenomtänkt och risigt agerad film att skina mellan varven. 

Pokémon har en unik historik som popkulturellt fenomenen. Vad som började som ett spel till Gameboy under sent 90-tal, blev till en hysteri under det tidiga 00-talet. Samlarkort, animerade filmer och tonvis med merchandise, strömmade ut i butiker, nöjesfält och snabbköp. Generation Y fick inget Beatles, men vi fick Pokémon, om det skall ses som något sorgligt eller inte är upp till läsaren. 

Denna explosiva popularitet föreföll också under de mest hysteriska IT-åren – då nonsens företag blev värderade till miljarder över en natt. 4Kids Entertainment – företaget bakom den animerade Pokémon TV-serien, rusade på amerikanska börsen. Finansexperter satte sina – och allmänhetens pengar, på att Pokémon skulle vara en fortsatt åtgående vara, som smör eller vatten… 

4Kids Entertainment är numera inne på sina andra konkurs. Hysterin lugnade ned sig med åren, det allmänna intresset svalande och Pokémon återgick till att huvudsakligen göra framsteg i spelbranschen. Följet är idag kanske inte så stort som för tjugo år sedan, men varumärkets kraft kan fortfarande attrahera oerhörda mängder intressenter och fans. 

Nu senast så fick varumärket ett uppswing i och med Pokémon Go, sommaren 2016 präglades helt och hållet av långa promenader och ett ivrigt sökande efter Pokécenter. 

Även om jag själv har lämnat de färgglada varelserna bakom mig, så har den ursprungliga yran satt djupa spår i mig. Gången då jag blev bestulen på en hel pärm med samlarkort – ink det numera mytomspunna Charizard kortet, som idag säljs för tusentals kronor, kommer aldrig att glömmas bort.  
Men om detta ’’hemska övergrepp på min privata egendom’’, orsakade allvarliga psykologiska ärr i mitt psyke, så är det en minimal åkomma då vi jämför med vad de tre biofilmerna ledde till. 

Om någon är sugen på olidlig tortyr och än sämre animation, så kan dessa monstruösa skräpfilmer fungera som enastående exempel för hur ett varumärke kan drygas ut och förvandlas till något helt motbjudande. 

’’Challenge along the way’’

Detective Pikachu är på så vis vågad då man inte förlitar sig på överdrivet mycket nostalgi. Där de animerade styggelserna appellerade till barn och föräldrars plånböcker, så hanterar regissören Rob Letterman detta med respekt.

Letterman må låna grundstenarna från spelet med samma namn – Detective Pikachu, men därefter så förlitar man sig inte på förfluten kontinuitet eller överdrivna mängder referenser. Ingångsbarriärerna är låga och någon större kunskap om de över 800 Pokémon-sorterna behövs därmed inte.

Tyvärr så måste biopubliken först genomlida en startsträcka som är farligt nära att likna ett syskon till den ökänt usla adaptionen av Dragon Ball – i USA kallad Dragonball Evolution. 

Hela iscensättningen och de mediokra specialeffekterna, får filmens ineldning att likna ett amatörprojekt som är redo att laddas upp på YouTube. Alla scener som inte utspelar sig i bebyggelse ser ut att vara filmad på närmsta tillgängliga gräsplätt utanför filmstudion. 
Att hela filmen är analogt filmad – som av vissa anses ge ett mer jordnära utseende, hjälper inte.  

Ögonen får lite respit då vi tas in till storstaden Ryme City, en mega stad med skyskrapor och glimmande glas. Beslutet att blanda London och Denver till ett futuristiskt Metropolis, kunde ha fungerat om man hade haft orken att dölja uppenbara skarvar – såsom typiska landmärken eller skyltar.  

’’It’s a whole new place, with a brand new attitude’’

Mitt i denna – relativt, realistiska storstad, så befolkas gatorna av Pokémon som alla formges i en märklig mix som tangerar att kännas mer som Roger Rabbit än trovärdiga och fotorealistiska representationer. Pikachu är – tack och lov, både uttrycksfull och fullt acceptabelt ur en visuell synpunkt, men en alltför stor andel Pokémon saknar någon som helst textur, vilket bidrar till en platt känsla. Trots att effekterna är långtifrån teknologins spjutspets, så är valfri Pokémon betydligt mer karismatisk än någon utav filmens mänskliga karaktärer.

Pikachu må finnas med i filmens titel och är mycket riktigt en nyckelspelare genom hela berättelsen, men det är Justice Smiths karaktär Tim Goodman som blir filmens narrativa plattform. Tyvärr så är eldsprutande drakar (Charizard) och tjocka sovande katter (Snorlax) klart mer intressanta och uttrycksfulla än någon av huvudrollsinnehavarna. Smiths insats är fullständigt loj och genomgående död, det finns ingen energi, inspiration eller entusiasm. Kathryn Newton som ackompanjerar Smith på sin resa, är inte mycket bättre. Kemin och samspelet mellan dessa två personer förblir fast i manuset. 

Detective Pikachu känns också som en enda lång efterkonstruktion, där filmskaparna försöker tänja ut ett koncept som helt enkelt är för klent för att fylla upp speltiden på 100 minuter. Och så fort fokus försvinner från Reynolds Pikachu – och taktpinnen lämnas över till Smith och Newtons sömniga karaktärer, så blir filmen till en meningslös gäspning. 

’’My best friend ?’’ 

Pokémon har alltid handalt om bandet mellan tränare och Pokémon, klassiska klyschor om vänskap, tro och hopp, har alltid haft en plats i både spelen och filmerna. 
Därför blir det parodiskt då Smith inte lyckas hänga med i replikskiftena eller hantera komiken som bollas till honom utav Reynolds.

Filmens verkliga stjärna är – självfallet, Ryan Reynolds. Denna hyperaktiva och outtröttliga Pikachu skänker filmen lite välbehövlig ström och energi – ursäkta ordvitsen. Reynolds varma framförande och dennes ständigt snabba repliker, får åskådaren att glömma de multum av fel som begås. 

Men alla tillkortakommanden till trots så vore det inte rättvist att kategorisera Detective Pikachu som ett totalt misslyckande. Estetiken må vara kaotisk, skådespelet undermåligt och berättelsen en risig eftertanke, men då Reynolds får stå i centrum och filmen antar skepnaden av ett litet äventyr, så är det fullt godkänt. Potentiella uppföljare har all möjlighet att utvecklas till något mer tillfredsställande. 

Längsta strået i en kroniskt usel genre 

Filmer – baserade på TV-spel, är allmänt kända som filmvärldens motsvarighet till influensan, de kommer – och att utsättas för dem är lika kul som att fastna i rusningstrafik på vägen hem efter en lång dag på jobbet. Detective Pikachu är kanske inte en permanent lösning för denna gordiska knut, men då vi ställs inför valet att välja mellan detta, Uwe Boll eller den kommande filmen om Sonic The Hedgehog, så är jag framfusig nog och påstår att Detective Pikachu drar längsta strået i en genre som är i akutbehov av professionell hjälp.  

Betyg 4/10