All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018
Summering: En hyllningskavalkad till popkulturen och ett gränslöst tempo inleder början på slutet för världens mest framgångsrika filmserie. Varmt, charmigt och storslaget går hand i hand och lamslår publiken i extas och total eufori.
Vad som är början till slutet för världens mest framgångsrika franchise är en gastkramande, skratt- fylld och fullständigt utmattande galenskap som pucklar på publiken lika mycket som när Pearl Jam eller Bruce Springsteen förhäxar och trollbinder publiken med sina mest euforiska extranummer. Det har nästan aldrig inträffat att jag känt mig lika utmattad, lycklig och galen efter en film.
Ingen filmserie har tidigare försökt sig på eller ens kommit nära det Disney och Marvel Studios har skapat under ett helt årtionde med sina Marvel Comics adaptioner. De hela arton filmerna har gjort det omöjliga – hållit serien vital samtidigt som man inte varit rädd för att förnya och rätta till tidigare felsteg. Ett par gånger har det gått snett – Thor The Dark World och Iron Man 2. Lägsta nivån har i alla fall varit markant högre än andra miljondollar projekt.
Omtanken och kärleken till serietidningarna och dess hängivna fans har alltid varit tydlig. Kevin Feige – som styr studion, kan utan problem doktorera med sina kunskaper kring det nästan outtömliga förrådet av karaktärer och berättelser som byggts upp av så många olika författare och tecknare under nästan sextio år.
I seriernas värld finns inga spärrar, enbart fantasin sätter stopp. Hollywood brukar oftast bromsa mer ambitiösa och riskfyllda satsningar, då iden att slå samman Iron Man, åskguden Thor och krigspropagandan Captain America presenterades, förutspådde jag att en kalkon av sällan skådad storlek var på ingång. Istället så slog Marvel till som en blixt från hammaren Mjolnir och fullkomligt krossade konkurrensen. Avengers blev en av historiens största framgångar och startskottet var avlossat för ett universum där vad som helst kunde inträffa. I den skrivna och ritade förlagan så är gästinhopp och sammanslagningar inget ovanligt, på film är det en helt annan sak. När konceptet visade sig fungera, så försvann alla former reservationer kring att låta filmerna gå hand i hand med varandra.
Problematiken i detta är att komplexiteten och förkunskaperna – som krävs för att kunna förstå och uppskatta allt, har ökat explosivt. Uppföljaren Age Of Ultron blev hårt kritiserad – med all rätt, för att enbart agera som en brygga. Marvel är inte tondöva utan hörde kritiken, Joe och Anthony Russo, fick ett grandiost mottagande med sin uppföljare till Captain America – The Winter Soldier, de två bröderna fick också förtroendet att göra Civil War, en film som flera håller som den ultimata adaptionen av en serietidning. Bröderna Russo har en fantastisk förmåga till att skapa actionscener som är fysiska, brutala och oförglömliga. När de nu har en helt annan verktygslåda att arbeta med så samlar det allt de äger och har och mosar publiken med den mest fysiska filmvisningen jag någonsin sett.
Såhär mör, förstörd och förkrossad skall man enbart känna sig efter konserter eller en hård session på gymmet. Upptakten tar sin tid men så fort racet gått igång så bombarderas vi med ett tempo och en film som är så innehållsrik att den måste ses ett par gånger för att ett mänskligt sinne skall kunna greppa allt.
’’Det finns bilder som aldrig suddas ut’’
Då allting brakar loss, så fullständigt imploderar alla vanliga mätstickor och jämförelser. Allt som tidigare setts i detta massiva universum känns som en liten aperitif. Ordet episkt har aldrig varit lika värdefullt som här, Joe och Anthony Russo behandlar varje explosion och exkursion i karaktärers psyke med likartad respekt.
Flera belackare och kritiker vill gärna placera Marvels filmer i samma fack som Transformers, där det enbart smäller och dundrar och där lägstanivån är under all kritik. Russo bröderna har varit tydliga med att action utan innehåll – eller en berättelse, enbart är en form av pornografi. Infinity War har förvisso inga långa stunder av tystlåtna scener – som Civil Wars verbala debatter kring politiska föredrag. Personligheten och förankringen sker istället i en massiv dos av solvarm humor som tar bort den eventuella skepsisen mot män och kvinnor i olika extravaganta utstyrslar. Då man inte svettas av intensiteten från några av filmhistoriens mest imponerande actionscener, så skrattar man käken ur led. Infinity War är en både grym och mörk film som utför en perfekt balansgång mellan allvar och humor. Bara för att dramatiken sker på språng så betyder det inte att den inte existerar. Ömheten och försiktigheten kommer fram i Alan Silvestris utomordentligt mäktiga musik, som går tillbaka till iden att använda musikaliska teman och blanda det med små diskreta mollnoter
I den fantastiska humorn så definieras karaktärerna bäst. Att man lyckats svetsa samman alla dessa personer utan att tumma eller komprimera personligheter är en stor bedrift. Självfallet får alla inte komma fram till talarpodiet, men essensen och häftan från samtliga karaktärer och deras långa resor är alltid närvarande.
Det är oerhört skickligt att lyckas väva ihop alla de eklektiska stilar som de tidigare filmerna etablerat. Ingen person känns felaktigt porträtterad, när allt flätas samman så blir det ett rent vansinne att se serietidningskaraktärer bli till mer än bara papperstunna hjältar.
Ett återkommande problem har varit Marvel filmernas brist på bra skurkar, något som verkar rättas till nu med Erik Killmonger från Black Panther. Thanos fortsätter denna positiva trend. Jim Starlins mäktiga karaktär har alltid varit en dödsdyrkande despot som i sin första inkarnation saknar vettig motivation eller substans. Den lila kolossen är i Infinity War en mångfacetterad, känslofull och kraftfull varelse som inte bara blir till en uttjatad djävulsgestalt som svisar huggtänderna och sticker folk med eldgaffeln. Josh Brolin gör en helt fantastisk insats som denna oväntat empatiska karaktär. Animeringen och ansiktets olika uttryck är fullständigt fantastiskt.
Med sig har Thanos fyra mardrömslika generaler, som alla är hämtade ur Jonathan Hickmans Infinity. Moderna skräckfilmer kan nog bara se på i avund då dessa monstruösa bestar orsakar ofrånkomliga mardrömmar, även för de allra äldsta.
Konungens återkomst
De återvändande och fundamentala karaktärerna i Marvel universumet är som alltid helt superba. Robert Downey Jr. får som alltid gå loss i sina sylvassa och sarkastiska uttalanden. Chris Hemsworth har tonats ned något från Thor Ragnarok och Pom Klementieffs Mantis har här blivit till ett charmtroll. Chris Evans är bra men karaktären är något stillastående och utan betydelse här. Men överlag så känns alla bekväma och tillfredsställda i sin roller, att de interagerar och agerar såhär väl ihop måste ses som en enorm insats från regissörerna och aktörerna, framförallt då manuset sägs har varit så hemligt att skådespelarna enbart fick ta del av de scener där de själva skulle medverka.
Tempot är en helt galen historia, andnöd uppstår redan en halvtimme in. Bromsarna har tagits bort och ersatts med helt släta hjul som snurrar så snabbt att man det bränner hål i asfalten. Allting rör sig så snabbt att det närmast orsakar kaloriförbränning. Infinity War använder sig av tvära kast och en ganska grovhuggen klippning, det är att jämföra med en bok och tydligt markerade kapitel. På så vis tillåter man korta andningspauser men strukturen är filmens största problem.
Detta tangerar vad en film faktiskt klarar av strukturellt. Den är så fylld att sömmarna nästan spricker, som fullproppad korv som innehåller så mycket godsaker att skinnet exploderar. Detta hade kunnat sluta i en total katastrof om innehållet varit mediokert. Varenda scen sitter dock som en smäck, och karaktärerna är som sagt makalösa.
Bästa liknelsen är med The Return Of The Kings ökända slut, de starka avbrotten visar på att filmen är lite för stor för sitt eget bästa. Kanske hade det blivit en bättre helhet om man geografiskt delat upp karaktärerna – likt George R.R Martin i den femte boken i A Song Of Ice And Fire (Game Of Thrones). Men då hade vi förmodligen behövt ett par extra filmer och flera utav filmens styrkor hade minskat avsevärt.
’’It’s Only Rock ‘n Roll (But I Like It)’
Inom matbranschen är diskrimineringen mot olika sorters mat nästan bortsuddad. En bra hamburgare från ett gatukök kan mäta sig med en stor middag på en lyxig Michelin krog. Kockar som Gordon Ramsay åker gärna runt om i världen och testar alla typer av kök, lyxiga som exteriört bedrövliga. Inom film så är denna typ av universell uppskattning inte densamma. Att påstå att superhjältar och stor action har kulturell betydelse är närmast tabu. Infinity War kommer inte ändra på någons åsikt kring vad Marvel skapat, det vore som att påstå att en nötallergiker kommer ändra uppfattning och genuppsättning bara för att denne serveras nötter för miljontals kronor.
Jag är inte sämre än att jag kan erkänna att synen av denna kavalkad av hjältar och popkulturella ikoner är precis lika tillfredställande som ett djupt emotionellt drama inramat av rå diskbänksrealism. Det må enligt etablissemanget vara filmvärldens motsvarighet till skräpmat, men det betyder inte att den inte smakar lika bra som den dyraste ’’fine dining’’ då den tillagas av mästare som Marvel Studios.
’’Time won’t take the boy out of this man’’
Överraskningarna för kalenderbitarna är ljuvliga, intensiteten och den fysiska påfrestningen är helt unik, och då allt är slut så måste jag ta ett djupt andetag och torka av bort handsvetten och byta ut mina genomblöta kläder.
När den fysiska manifestationen är så stark så måste någonting ha skett. En annan jämförelse kan vara med mellan konserter, det är inte en symfonisk spelning i konserthuset i Wien utan en dansfest på en gigantisk arena där tusentals besökare drabbas av masspsykos och dansar sönder betongfundamentet.
Aldrig tidigare har paradiset för oss nördar varit verkligare. Efteråt är jag så vimmelkantig av lycka att jag inte ens kan kommunicera verbalt, jag är fullkomligt förstörd, knäckt och förälskad i allt som har med detta universum att göra. Som Bruce en gång sade, ’’en man måste överge sina barnsliga drömmar och bli till en man där man kan drömma igen’’, detta är den nya drömmen…
Betyg 10/10
Tiger Film 