Black Panther (2K) Blu Ray Recension

Publicerad den 25 juni, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

VARNING: Spoilers för allt som har med Marvel Cinematic Universe upptill Avengers Infinity War, flera detaljer ur Black Panther kommer att diskuteras ingående.

Filmen

Majestätisk… det är det mest passade ordet att tillskriva den magnifika triumf som är Black Panther. Då jag skrev ned mina teorier kring 2018 års filmer och dess eventuella framgångar, så signalerade flera institutioner att Black Panther var på väg mot något stort, riktigt stort…

regissören Ryan Coogler var som skräddarsydd för detta projekt. Han hade successivt jobbat sig fram med filmer som Fruitvale Station – som jag personligen aldrig höll särskilt högt, och senare den fantastiska Creed. Coogler har en jordnära registil där han med stor noggrannhet tar hand om sina karaktärer.

Några skrupler finns inte i Cooglers filmskapande, det är rakt på sak och det finns ingen som helst tvekan om vad som skall vara på plats. Möjligheterna till succé var därefter stora, men att Black Panther skulle bli ett världsfenomen som nu befäst sin självklara position i filmhistorien kunde man bara drömma om.

Framgångarna har varit historiska, ekonomiskt har Black Panther fått tillträde till den exklusiva

1-miljard dollars klubben, ett ytterst sällsynt medlemskap som bara ett fåtal kan stoltsera med. Responsen från publiken har varit lika monumentalt lyrisk, uttrycket ’’Wakanda forever’’ har blivit en modern version av de klassiska ’’may the force be with you’’.

Karaktärer som Letitia Wrights moderna Oppfinnar-Jocke – Shuri och Danai Guriras elitsoldat Okoye är också stora favoriter och vi kan nog räkna med en stor mängd utav cosplay. Coogler satte samman en helt utsökt samling skådespelarensemble som utgör en av genrens absolut mest talangfulla och minnesvärda.

Dramatiken är helt genialisk och de stunderna där Michael B. Jordan får briljera som den luttrade Erik Killmonger går inte att tröttna på. Aggressiviteten och intensiteten är enastående, det räcker med att Jordan sätter sig ned i tronen för att ingjuta respekt.

Ryan Coogler har en känsla för detaljer – både för sina karaktärer och det visuella. Coogler är en historieberättare som vet hur man skall implementera vändningar, djup och ambivalens. Detta är tredje gången jag ser Black Panther och fortfarande så kan jag finna detaljer som bara förstärker känslan att Coogler gått igenom sin film med förstoringsglas för att sedan ta bort allt som kan vara ett potentiellt hål. Att allting ser fantastiskt ut behöver inte heller påpekas ännu en gång.

Black Panther är ett kulturfenomen som sent kommer glömmas, med sina fantastiska skådespelare, karaktärer och actionscener. Den står som ett skolexempel för hur man kan kombinera stort allvar med häpnadsväckande underhållning, man kan egentligen bara gapa över slutresultatet.

Betyg 9/10

Bilden

Återigen så är det en fullträff för Disney och Marvel Studios. Detta är en helt extraordinär bildkvalitet som kombinerar allt man kan önska ifrån en referenskopia. Skärpan är lika vässad som en spjutspets utav det fiktiva materialet vibranium. Flera scener i Black Panther utspelar sig nattetid, men det finns inte ett spår av artefakter såsom överdrivet gryn eller brist på skärpa.

Ansikten och kostymer har ett djup och detaljrikedom som utan problem kan lura den mest erfarne bildexpert att denna 1080p kopia är en 4K version. Flera gånger används färgfilter, London är fångat i ett kyligt och stålblått sken som tydligt avviker från den soliga och varma savannen i Wakanda. Bedriften ligger i hur naturligt bilden uppträder och att dessa estetiska val alltid presenteras på bästa sätt. Detta är fullkomligt enastående vad beträffar bildkvalitet.

Betyg 10/10

Ljudet

Där bilden är fläckfri så är Black Panthers DTS HD Master Audio-ljudspår ytterst medioker. Jo, ni läser rätt, det verkar som att man någonstans har glömt bort att en film utgörs av både ljud och bild. Ljudspåret på 2K versionen känns som en slarvig eftertanke – viktigt att notera är att 4K utgåvan utrustats med ett Dolby Atmos spår, något som kan innebära ett bättre ljud.

Andra Marvel Studios filmer som Captain America: Civil War och Doctor Strange kan se sig som obestridda härskare då det kommer till ljuddetaljer och intelligent användande av bas, Black Panther låter aldrig levande utan dras med instängd ljudbild som till en början får mig att undra om något är fel i vårat ljudsystem.

Ludwig Göranssons musik innehåller flera dynamiska element som sångare, elgitarrer, stridstrummor och gigantiska körer, alla dessa dimensioner borde förmedlas i ljudet, det låter som om alla dessa delar har mixats ned till oigenkännlighet, i den sekvensen där sångaren Baaba Maal skall ta ton i ett klassiskt Lejonkungen-rop, så låter det som att rösten fastnat någonstans mellan förstärkaren och högtalarna. Volymen är fullkomligt absurd på så sätt att vår testrigg måste höjas med flera decibel för att det ens skall gå att förnimma detaljer såsom omgivningsljud eller få någon känsla för akustiken. Basen är dessutom skallrande och ihålig, närvaron uteblir helt i denna ljudmix.

En notis; som en försiktighetsåtgärd tog vi efter vårat test och läste flertalet andra recensioner av Blu Ray-utgåvan – något som aldrig tidigare skett då vi starkt värderar individuella åsikter och inte vill bli påverkade av externa faktorer. Detta gjordes dock – för att med full säkerhet, kunna avgöra om någonting hade gått snett på vårt håll – med antingen teknik eller inställningar, vi kan – efter att ha läst ett antal andra recensioner, konstatera att flera andra recensenter också upplevt bristen på bas och en överlag platt ljudbild.

Betyg 4/10

Extramaterial

Det är samma historia som med övriga Marvel Studios filmer, vi får en och annan minimal dokumentär som bara skrapar på ytan. Intervjuerna och inblickarna blir för korta och stora delar av den skapande processen finns inte att hitta. Hur man kan ha glömt att belysa musik och foto förblir ett mysterium.

Ofta kan detta magra innehåll kompenseras utav – det som alltid, medföljande regissörs- kommentarsspåret. Efter att fått höra Taika Waititis helt galna upptåg i Thor: Ragnarok så är ribban hög, Ryan Coogler och produktionsdesignern Hannah Beachler delget oss få intressanta insikter kring filmen. Det mesta ägnas åt att förklara självklara detaljer som inte ger oss en ordentlig inblick i hur Coogler resonerar som regissör. Spåret påminner mer om en risig uppvärmning där det mest spännande berättelserna kommer återges senare, tyvärr så blir det inte fallet.

Utgåvans höjdpunkt – från extramaterials perspektiv, är diskussionen mellan Ryan Coogler, producenten Nate Moore och ett flertal av de författare som ansvarat för serietidningarna. Dessa fascinerande tjugo minuter lyckas beröra det mesta som har med T’Challla och hans anhang att göra. Delvis diskuteras karaktärens debut som skedde i en tid då USA stod inför ett paradigmskifte där den svarta minoriteten äntligen var på väg att slå sönder segregeringen och allmänhetens alltför förkommande vardagsrasism. Dessa tjugo minuter hade gärna fått ha utökats till ett par timmar.

Slutligen medföljer en liten blooper reel som knappt pågår i tre minuter, och ett par borttagna scener som alla håller förvånansvärt hög kvalitet – något som är en indikation på hur skarpsinnig filmen och Ryan Coogler är.

Betyg 6/10

And Then There Was One… – Varför Avengers Infinity War är ett av popkulturens viktigaste skeenden.

Publicerad den 9 maj, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Disney and USA Today 2018

Det är gamla nyheter nu, den tredje filmen – där hela Marvels universumets största samling utav superhjältar sammanstrålar och tvingas kämpa mot den galne titanen Thanos, har nu slagit de flesta rekord som går att slå. Tisdagen den 1 maj 2018, så lämnade Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy över stafettpinnen – eller i detta fall ljussabeln, till Marvel Studios som nu kan stoltsera med den största premiären i amerikansk historia.

Detta inlägg kommer säker ses som ett jävigt smickrande till de personer och institutioner som gjort detta möjligt – Disney och Marvel. Vi undviker för det mesta att diskutera saker som intäkter eller prisutdelningar. Men i det här fallet är det lite annorlunda…

Marvel har lyckats ena folk från alla håll och kanter, vita, svarta, han, hon och hen, under ett gemensamt tak där fansen får ta skydd från en alltmer cynisk och brutal värld. I grund och botten så handlar det såklart om väldigt effektiv underhållning, att försöka jämställa de dramatiska förmågorna hos den första Iron Man filmen och ett renodlat drama som Fanny Och Alexander är – som jag redan nämnt innan, inte någon ide.

Men att mäta allt med samma måttstock är inte heller något som bör uppmuntras. Man kan inte kalla en bil irrelevant bara för att det finns flygplan och helikoptrar. Man kan inte åsidosätta en olympisk atlet bara för att denne inte kan sparka boll lika lätt som Zlatan.

Världen är nyanserad, kvalitet och tillfredställelse kan skapas ur fler färger och skepnader än bara en. Marvel samlar och enar människor med berättelser och visuell vyer som enbart ett fritänkande barnasinne kan bygga upp då det läser skönlitteratur.

Och det handlar inte bara om Marvel filmernas ekonomiska och tekniska tillgångar. Genom alla decennium utav serietidningar och hundratals olika författare samt illustratörer, så har man tillgång till ett redan beprövat och brett spektrum av historier som har fått sig en provkörning ute hos de inbitna serietidningsläsarna.

Serierna ligger som grund men dikterar aldrig den slutgiltiga filmen. Marvel har gjort ganska radikala ändringar både här och där. Vissa händelser och personligheter passar helt enkelt in i en tvåtimmars film som måste behålla båda fötterna på jorden, designen och realismen måste finnas tillhands så att det blir så abstrakt att tangerar till att bli frånstötande – se exempel Joel Schumacher med Batman. Serietidningar har ofta inga sådana betänkligheter, därför ser den illustrerade versionen av Hawkeye ut som en gycklare från lågbudget cirkus.

Letita Wright gör ett porträtt av Wakanda prinsessan Shuri som slår förlagan på fingrarna. Den allvarsamma och makthungriga personen – som Shuri är i sin ursprungliga form, blev till en glad, exalterad och positiv människa som åkte expressvägen rakt in i publikens hjärtan.

008

Men Marvel har blivit mer än bara fantastiska adaptioner av serietidningar, för att återkoppla detta till textens introduktion, så är gemenskapen mellan fansen och de sociala samt politiska barriärerna, som har brutits ned, kanske det – enkelt utryck, vackraste med dessa enorma produktioner.

Black Panther har slagit sönder alla fördomar och snedvridna synsätt, det är ett fenomen som jag tror kan bli omöjligt att återupprepa, den galvaniserar en grupp av människor som blivit negligerade av filmvärlden allt för länge. Kom ihåg att den allra ’’finaste’’ institutionen i Hollywood – Motion Picture Association Of America, inte ens kan jämställa filmer som inte är engelskspråkiga utan delar in dem i en speciell kategori kvällen då Oscarsgalan skall avverkas.

636049365841281075-ap-2016-comic-con-marvel-studios-panel-83533419

Gemenskapen – fansen emellan, av sällan skådat slag. I Sverige är tillställningar och uttryck som Comic Con och mässor fortfarande något främmande. Men på andra platser i världen är dessa event en betydande del av den popkulturella vävnaden. Här på hemmaplan är vi inte riktigt där ännu, men vår egen Stockholm Comic Con blir bitvis bättre och bättre.

Speljournalisten Tara Long sade i sitt avskedstal från Rev3Games att mässorna och tillfällena då de fick träffa läsarna och fansen var de absoluta höjdpunkterna. På de premiärer Tiger Film fått delta i – med hjälp av Filmstaden Täby, har just intresset och mötet med andra likasinnade alltid blivit till de starkaste minnena.

Styrkan i att möta okända som dras samman med hjälp av Marvels magnetism är närmast obeskrivligt. Just nu florerar ett par ljudupptagningar från ett par av amerikanska visningarna från Avengers: Infinity War, responsen är inget annat än sjuk…

Publiken jublar, applåderar och deltar i visningen som om det vore en rockkonsert.

029

Själv minns jag tillbaka till de där stunderna när man skämdes över sin egen lycka då man – tre år för sent, fick se upplösningen till Spider-Man The Animated Series. Under tidigt 2000-tal var hela iden kring att en serietidningsfilm kunde vara något annat än skräp väldigt avlägsen.

Den första X-Men-filmen hade förvisso börjat lägga ut den första asfalten till det som skulle bli till filmvärldens motsvarighet till en EU-väg – en som alla tar. Marvel och DC var något hela skolklassen gärna hånade, det enda som fick benämnas som som häftigt var Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi, allt annat sågs som barnsligt och juvenilt.

Att gilla något som hade med en serietidning att göra var absolut tabu, och min personliga fascination för både DC och Marvel blev lika nedtryckt som en rationell och tänkande medlem av Svenska Akademin.

Marvel mådde sannerligen inte särskilt bra heller – ekonomiskt, vid den här tiden, delar av bolaget var i försatt i konkurs och några av de starkaste varumärkena såldes ut till diverse filmbolag runtom i Hollywood – ett par beslut som än idag påverkar urvalet av karaktärer i Marvel Cinematic Universe.

056

Spider-Man som kom ut år 2002 blev det första tecknet på att serietidningen gick att kommersialisera som film. Intäkterna blev historiska och hela filmindustrin började se sig om efter eventuella projekt som kunde rida på den här nystartade vågen. Helt förtrollad av Sam Raimis film så hoppades jag på en renässans i det sociala kretsarna, att Spider-Man och Green Goblin äntligen skulle bli ett lika häftigt ämne som den konstanta fascinationen för Tolkiens ensemble av alver och dvärgar. Istället blev det ännu en gång till att trampa på en mina. Majoriteten av umgänget vägrade att se filmen och de som gjorde det bemötte den men oväntad cynism.

Sedan gick det ett tag, ett bra tag… Iron Man år 2008 blev för många det riktiga startskottet, men inte förrän Avengers knäckte samtliga ekonomiska barriär fyra år senare förstod jag att något unikt hade skett…

Serietidningen var – äntligen, genuint adlad till att ha ett liv bortom den initiala nischpubliken, det hade nu blivit till en folkfest för alla åldrar, kön och etniciteter.

Att idag se en Marvel Studios film är en kombination av barndomsminnen, nostalgi och konstant fascination för det universum som Marvel byggt upp. Att nu läsa serietidningarna känns som (roliga) studier i vad som kan tänkas komma och fungerar som en djupdykning i de diverse karaktärerna.

036

Framgången för Infinity War blir således en riktig lottovinst, inte bara för Disney utan oss alla. En plats där alla är välkomna, 150 minuter som helt och hållet filtrerar bort den omgivande kaotiska världen, en verklighet där man kan uppvisa action och humor utan att någonsin förenkla eller fördumma sitt berättande. Det är bästa sortens inspiration för alla åldrar och kön i en värld där klyftorna mellan människor ökar.

I detta kaos så vänder Marvel upp och ned på fördomarna och klichéerna, kvinnorna är elitsoldater, spioner eller generaler, männen blir mer än bara testosteron, svagheter som girighet, narcissism och egoism behandlas av karaktärer klädda i färgglada kostymer.

Infinity War’s helt makalösa framgång är en indikation på att fantasin är den enda genuina, minst farliga och mest beroendeframkallande drogen, en verklighet som alltid överraskar och som förenar under ett tak och där ingeting är omöjligt…

Nobody wins less everyone wins…. – Bruce Springsteen

Avengers: Infinity War Utställning 25-04-2018

Publicerad den 29 april, 2018 av bosstime55

Detta bildspel kräver JavaScript.

Årets första och enda utställning är nu avklarad. Avengers Infinity War är årets största film och förväntningarna var enorma runtom alla landets biografer. Vår plan var att ta i än mer och fylla hela lobbyn med statyer och föremål från den tio år gamla (Marvel Cinematic Universe) filmserien.

Responsen var god och även om vi gärna hade fått in ett par karaktärer till så kan vi utlova att vårat gig för Avengers 4 kommer bli än större och betydligt mer interaktivt.

Som alltid är det roligt och intressant att diskutera statyer och Marvel i alla dess former med er besökare.

Tack till den fantastiska personalen på Filmstaden Täby som alltid ställer upp till fullo och gör detta samarbete till ett rent nöje.

Vi ses förhoppningsvis nästa år.

Avengers: Infinity War Recension

Publicerad den 26 april, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

Summering: En hyllningskavalkad till popkulturen och ett gränslöst tempo inleder början på slutet för världens mest framgångsrika filmserie. Varmt, charmigt och storslaget går hand i hand och lamslår publiken i extas och total eufori.

Vad som är början till slutet för världens mest framgångsrika franchise är en gastkramande, skratt- fylld och fullständigt utmattande galenskap som pucklar på publiken lika mycket som när Pearl Jam eller Bruce Springsteen förhäxar och trollbinder publiken med sina mest euforiska extranummer. Det har nästan aldrig inträffat att jag känt mig lika utmattad, lycklig och galen efter en film.

Ingen filmserie har tidigare försökt sig på eller ens kommit nära det Disney och Marvel Studios har skapat under ett helt årtionde med sina Marvel Comics adaptioner. De hela arton filmerna har gjort det omöjliga – hållit serien vital samtidigt som man inte varit rädd för att förnya och rätta till tidigare felsteg. Ett par gånger har det gått snett – Thor The Dark World och Iron Man 2. Lägsta nivån har i alla fall varit markant högre än andra miljondollar projekt.

Omtanken och kärleken till serietidningarna och dess hängivna fans har alltid varit tydlig. Kevin Feige – som styr studion, kan utan problem doktorera med sina kunskaper kring det nästan outtömliga förrådet av karaktärer och berättelser som byggts upp av så många olika författare och tecknare under nästan sextio år.

I seriernas värld finns inga spärrar, enbart fantasin sätter stopp. Hollywood brukar oftast bromsa mer ambitiösa och riskfyllda satsningar, då iden att slå samman Iron Man, åskguden Thor och krigspropagandan Captain America presenterades, förutspådde jag att en kalkon av sällan skådad storlek var på ingång. Istället så slog Marvel till som en blixt från hammaren Mjolnir och fullkomligt krossade konkurrensen. Avengers blev en av historiens största framgångar och startskottet var avlossat för ett universum där vad som helst kunde inträffa. I den skrivna och ritade förlagan så är gästinhopp och sammanslagningar inget ovanligt, på film är det en helt annan sak. När konceptet visade sig fungera, så försvann alla former reservationer kring att låta filmerna gå hand i hand med varandra.

Problematiken i detta är att komplexiteten och förkunskaperna – som krävs för att kunna förstå och uppskatta allt, har ökat explosivt. Uppföljaren Age Of Ultron blev hårt kritiserad – med all rätt, för att enbart agera som en brygga. Marvel är inte tondöva utan hörde kritiken, Joe och Anthony Russo, fick ett grandiost mottagande med sin uppföljare till Captain America – The Winter Soldier, de två bröderna fick också förtroendet att göra Civil War, en film som flera håller som den ultimata adaptionen av en serietidning. Bröderna Russo har en fantastisk förmåga till att skapa actionscener som är fysiska, brutala och oförglömliga. När de nu har en helt annan verktygslåda att arbeta med så samlar det allt de äger och har och mosar publiken med den mest fysiska filmvisningen jag någonsin sett.

Såhär mör, förstörd och förkrossad skall man enbart känna sig efter konserter eller en hård session på gymmet. Upptakten tar sin tid men så fort racet gått igång så bombarderas vi med ett tempo och en film som är så innehållsrik att den måste ses ett par gånger för att ett mänskligt sinne skall kunna greppa allt.

022

’’Det finns bilder som aldrig suddas ut’’

Då allting brakar loss, så fullständigt imploderar alla vanliga mätstickor och jämförelser. Allt som tidigare setts i detta massiva universum känns som en liten aperitif. Ordet episkt har aldrig varit lika värdefullt som här, Joe och Anthony Russo behandlar varje explosion och exkursion i karaktärers psyke med likartad respekt.

Flera belackare och kritiker vill gärna placera Marvels filmer i samma fack som Transformers, där det enbart smäller och dundrar och där lägstanivån är under all kritik. Russo bröderna har varit tydliga med att action utan innehåll – eller en berättelse, enbart är en form av pornografi. Infinity War har förvisso inga långa stunder av tystlåtna scener – som Civil Wars verbala debatter kring politiska föredrag. Personligheten och förankringen sker istället i en massiv dos av solvarm humor som tar bort den eventuella skepsisen mot män och kvinnor i olika extravaganta utstyrslar. Då man inte svettas av intensiteten från några av filmhistoriens mest imponerande actionscener, så skrattar man käken ur led. Infinity War är en både grym och mörk film som utför en perfekt balansgång mellan allvar och humor. Bara för att dramatiken sker på språng så betyder det inte att den inte existerar. Ömheten och försiktigheten kommer fram i Alan Silvestris utomordentligt mäktiga musik, som går tillbaka till iden att använda musikaliska teman och blanda det med små diskreta mollnoter

I den fantastiska humorn så definieras karaktärerna bäst. Att man lyckats svetsa samman alla dessa personer utan att tumma eller komprimera personligheter är en stor bedrift. Självfallet får alla inte komma fram till talarpodiet, men essensen och häftan från samtliga karaktärer och deras långa resor är alltid närvarande.

Det är oerhört skickligt att lyckas väva ihop alla de eklektiska stilar som de tidigare filmerna etablerat. Ingen person känns felaktigt porträtterad, när allt flätas samman så blir det ett rent vansinne att se serietidningskaraktärer bli till mer än bara papperstunna hjältar.

Ett återkommande problem har varit Marvel filmernas brist på bra skurkar, något som verkar rättas till nu med Erik Killmonger från Black Panther. Thanos fortsätter denna positiva trend. Jim Starlins mäktiga karaktär har alltid varit en dödsdyrkande despot som i sin första inkarnation saknar vettig motivation eller substans. Den lila kolossen är i Infinity War en mångfacetterad, känslofull och kraftfull varelse som inte bara blir till en uttjatad djävulsgestalt som svisar huggtänderna och sticker folk med eldgaffeln. Josh Brolin gör en helt fantastisk insats som denna oväntat empatiska karaktär. Animeringen och ansiktets olika uttryck är fullständigt fantastiskt.

Med sig har Thanos fyra mardrömslika generaler, som alla är hämtade ur Jonathan Hickmans Infinity. Moderna skräckfilmer kan nog bara se på i avund då dessa monstruösa bestar orsakar ofrånkomliga mardrömmar, även för de allra äldsta.

037

Konungens återkomst

De återvändande och fundamentala karaktärerna i Marvel universumet är som alltid helt superba. Robert Downey Jr. får som alltid gå loss i sina sylvassa och sarkastiska uttalanden. Chris Hemsworth har tonats ned något från Thor Ragnarok och Pom Klementieffs Mantis har här blivit till ett charmtroll. Chris Evans är bra men karaktären är något stillastående och utan betydelse här. Men överlag så känns alla bekväma och tillfredsställda i sin roller, att de interagerar och agerar såhär väl ihop måste ses som en enorm insats från regissörerna och aktörerna, framförallt då manuset sägs har varit så hemligt att skådespelarna enbart fick ta del av de scener där de själva skulle medverka.

Tempot är en helt galen historia, andnöd uppstår redan en halvtimme in. Bromsarna har tagits bort och ersatts med helt släta hjul som snurrar så snabbt att man det bränner hål i asfalten. Allting rör sig så snabbt att det närmast orsakar kaloriförbränning. Infinity War använder sig av tvära kast och en ganska grovhuggen klippning, det är att jämföra med en bok och tydligt markerade kapitel. På så vis tillåter man korta andningspauser men strukturen är filmens största problem.

Detta tangerar vad en film faktiskt klarar av strukturellt. Den är så fylld att sömmarna nästan spricker, som fullproppad korv som innehåller så mycket godsaker att skinnet exploderar. Detta hade kunnat sluta i en total katastrof om innehållet varit mediokert. Varenda scen sitter dock som en smäck, och karaktärerna är som sagt makalösa.

Bästa liknelsen är med The Return Of The Kings ökända slut, de starka avbrotten visar på att filmen är lite för stor för sitt eget bästa. Kanske hade det blivit en bättre helhet om man geografiskt delat upp karaktärerna – likt George R.R Martin i den femte boken i A Song Of Ice And Fire (Game Of Thrones). Men då hade vi förmodligen behövt ett par extra filmer och flera utav filmens styrkor hade minskat avsevärt.

020

’’It’s Only Rock ‘n Roll (But I Like It)’

Inom matbranschen är diskrimineringen mot olika sorters mat nästan bortsuddad. En bra hamburgare från ett gatukök kan mäta sig med en stor middag på en lyxig Michelin krog. Kockar som Gordon Ramsay åker gärna runt om i världen och testar alla typer av kök, lyxiga som exteriört bedrövliga. Inom film så är denna typ av universell uppskattning inte densamma. Att påstå att superhjältar och stor action har kulturell betydelse är närmast tabu. Infinity War kommer inte ändra på någons åsikt kring vad Marvel skapat, det vore som att påstå att en nötallergiker kommer ändra uppfattning och genuppsättning bara för att denne serveras nötter för miljontals kronor.

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna att synen av denna kavalkad av hjältar och popkulturella ikoner är precis lika tillfredställande som ett djupt emotionellt drama inramat av rå diskbänksrealism. Det må enligt etablissemanget vara filmvärldens motsvarighet till skräpmat, men det betyder inte att den inte smakar lika bra som den dyraste ’’fine dining’’ då den tillagas av mästare som Marvel Studios.

023

’’Time won’t take the boy out of this man’’

Överraskningarna för kalenderbitarna är ljuvliga, intensiteten och den fysiska påfrestningen är helt unik, och då allt är slut så måste jag ta ett djupt andetag och torka av bort handsvetten och byta ut mina genomblöta kläder.

När den fysiska manifestationen är så stark så måste någonting ha skett. En annan jämförelse kan vara med mellan konserter, det är inte en symfonisk spelning i konserthuset i Wien utan en dansfest på en gigantisk arena där tusentals besökare drabbas av masspsykos och dansar sönder betongfundamentet.

Aldrig tidigare har paradiset för oss nördar varit verkligare. Efteråt är jag så vimmelkantig av lycka att jag inte ens kan kommunicera verbalt, jag är fullkomligt förstörd, knäckt och förälskad i allt som har med detta universum att göra. Som Bruce en gång sade, ’’en man måste överge sina barnsliga drömmar och bli till en man där man kan drömma igen’’, detta är den nya drömmen…

Betyg 10/10

Jessica Jones Säsong 2 Recension

Publicerad den 14 mars, 2018 av bosstime55

Images copyright and courtesy of Netflix and Marvel 2018

Summering: Predikamentet fortsätter, efter ett litet uppswing med The Punisher, är Marvel TV tillbaka nere på botten och plågar tittaren genom tretton undermåliga avsnitt.

Lystring ! Marvel TV är inte Marvel Studios, jag repeterar; Marvel TV är inte det bolaget som just tagit hela världen med storm med den helt fantastiska Black Panther. Det är inte ett kvalitetsmärke som Marvel Studios, de har lika mycket gemensamt som en Nissan Micra och deras toppmodell GT-R. Jag tänker inte vara en trasig vinylskiva, skillnaden mellan de här två divisionerna blir bara tydligare.

Jessica Jones slog aldrig rot hos mig själv, men serien fick i alla fall bra mottagande av både kritiker och tittare. Men sedan kom The Defenders, en serie som byggde på den allmänna hybris kring att stormöten med flertalet superhjältar automatiskt innebär att spelets regler är förändrade till det bättre. The Defenders är och förblir ett spark på smalbenet, med tanke på att Netflix/Marvel hade hela två år på sig att förbereda och grunda inför sammankomsten, så blev slutresultatet en skabbig och kortfattad soppa. The Punisher som följde var i alla fall perfekt för det episodiska formatet. Vad som framförallt får Frank Castles hämndsaga att fungera är att källmaterialet inte utgår från ett behov av superkrafter.

violet_211_unit_01568r

No Money Down

Jessica Jones är inte heller den sortens adaption som behöver särksilt stora resurser för att förverkligas, men till och med de väldigt enkla scenerna som behöver uppbackning av digitala specialeffekter är som hämtade ur The Benny Hill Show. I synnerhet är en sektion ut första avsnittet som skuret ur en stor kalkon.

Och om det brister i det tekniska så är det ingeting i jämförelse med det narrativa, eller rättare sagt bristen på narrativ. Där man på bio sakteliga och systematiskt byggt upp ett helt universum som på nyanserat och smidiga sätt kan utveckla personer och händelser, så verkar TV-serierna vara helt omedvetna inför det faktum att man nu har fler bollar i luften. I säsong 2 har man löst detta genom att helt och hållet ignorera faktum som att hela New York varit nära på att rämna, att det finns odödliga ninjor eller att Jones ens har träffat Danny Rand eller Matt Murdock.

Netflix varit generösa nog att göra en sammanställning av den föregående säsongen. Det är en snygg och välgjord vinjett där jag kallt räknar med att den påminnelsen skall räcka för att erinra mig essensen av säsong 1. Efter det så gör man motsatsen och ignorerar det viktigaste säsong 1 hade att ge och gräver sig istället ned i helt banala sidospår som får publikens ögonlock att bli tunga.

jessica-jones-season-2-image-3

Irrelevant tjafs

Allt det som tidigare var irrelevant blir nu centralt. Fokus läggs på karaktärer vars resa egentligen är avslutade. Man krystar och vrider runt allt tills det blir ett helt motbjudande obegripligt paket. De gångarna man har chansen att uppnå något som helst vettigt tempo – som ligger över ett hjärtslag i timmen, så slänger man in en stoppkloss av betong som får allt att krascha in i väggen.

Det råder total brist på idéer eller nyheter, det är som att titta på färg som torkar på väggen. I och med att flera Netflix serier nuförtiden har vågat bryta upp sitt format – genom att inte vara bundna till tretton avsnitt, så hade man kunnat klara sig ur den här katastrofen genom att minska ned på speltiden. Självfallet så är inte det ett alternativ, samtliga tretton avsnitt är så långa och utdragna som det går. Innan det ens nått halvvägs så inser jag att jag måste lägga mig ned för att orka med resten.

sjczisw8ro7lhw8tkptubgmjrby

Trinity

Carrie-Anne Moss är egentligen den enda anledning till att det inte blir ett bottenbetyg. Hennes iskalla jurist Jeri Hogarth får i alla fall något att göra. Huvudrollsinnehavaren Krysten Ritter är uttråkad och utan passion – inte så konstigt då manuset är så knapphändigt och Janet McTeer skall vi inte ens tala om…

Jessica Jones andra säsong är en katastrof, en tråkig, uppblåst och utdragen plåga. Det här är över tio timmar som jag aldrig kan få tillbaka.

Betyg 2/10

Filmspekulationer för 2018 Del 2

Publicerad den 1 februari, 2018 av bosstime55

Vi fortsätter med vår artikelserie där vi tittar närmare på årets kommande filmer.

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Aquaman

Den enda filmen i år som är en del av det alltmer trasiga DC Extended Universe. Jag vet inte hur många gånger det måste klargöras – det hyses INGEN specifik avsky mot DC och deras karaktärer eller berättelser, som jag skrivit upprepade gånger, så finns det ingen anledning till varför DC inte skall kunna konkurrera med Marvel på filmduken. Efter den ekonomiska missen med Justice League så har jag svårt att se varför denna solo-film skulle kunna få tillbaka någon till salongerna. De delar som utspelades under vatten i Justice League var en olycka av sällan skådat slag. Om det är någon som helst indikation på vad vi har att vänta i två timmar, så är detta bara att avföra snabbt.

Så vida inte huvudrollsinnehavarna, Jason Momoa och Amber Heard, sålt bitar av sina egna själar för att kunna lära sig konsten att skapa personkemi, så är risken nog stor för att detta blir som att äta fisk och skaldjur där bäste före datumet gått ut sedan flera veckor tillbaka. Regissören James Wan inspirerar inte heller till några glada eller entusiatiska reaktioner. För mig är det helt omöjligt att se något som helst positivt med Aquaman i nuläget. Till och med den fiktiva versionen av James Camerons Aquaman i TV-serien Entourage verkar bli ett bättre alternativ.

Ekonomin
Wonder Woman blev en succé, det kan inte sägas om Justice League som redan nu orsakat flera förflyttningar för chefer inom DC Comics och Warner Brothers. Geoff Johns står fortfarande kvar som nyckelperson och kommer nog behöva se sig om på annat håll för arbete, om denna alarmerande trend fortsätter. Ser vi till historiken så kan Aquaman fortsätta den helt bedrövliga trenden för DC och Warner Brothers. Sett till den låga summan på 227 miljoner dollar som Justice League spelade in i USA, så är det svårt att inte förutspå ännu en kallsup.

Gissning: Aquaman spelar totalt in 460 miljoner dollar

Kritiken
Det blir inte nådigt nu heller. Filmens estetik inspirerar till riktig elaka kommentarer som ’’blubb, blubb’’. All positiv diskussion kommer förmodligen grunda sig i att den åtminstone inte är lika usel som Suicide Squad eller Batman V Superman: Dawn Of Justice, inte för att det är mycket att bli skogstokigt lycklig över.

Gissning: Aquaman landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 30 %

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

Deadpool 2

Det finns ett flertal frågetecken kring denna uppföljare till den mest framgångsrika barnförbjudna filmen någonsin. Tim Miller har försvunnit som regissör och ersatts av David Leitch, som stått bakom explosiva actionfilmer som Atomic Blonde och John Wick. Det är därför nästan självklart att vi kommer få action som kommer få publikens olika sinnen att implodera. Dödsmaskinen Wade Wilson/Deadpool kan nog fungera utmärkt i extrem koreografi och än mer brutalitet.

Vad jag ställer mig undrande till är om Leitch har samma känsla för att balansera tramset med den mer träffsäkra humorn. Deadpool nr. 1 är inte direkt en felfri film, men den lyckas att fånga denna löjliga, enerverande och tokiga karaktär som är Deadpool. Leitch tidigare filmer har haft en genomgående fånig ton, John Wick var i det närmaste outhärdlig för min egen del, det var som om den aldrig kunde bestämma sig för om det var allvar eller komedi.

Den väldigt korta teaser trailer som vi fått en titt på, indikerar att det är mer av samma vara, något som inte är särskilt oväntat då vi tittar på de olika diskussionerna bakom kulisserna. Tim Miller ville ha en storslagen uppföljare, något som skulle innebära en större budget, det här var inget 20th Century Fox var villiga att godkänna, istället byttes Miller ut mot Leitch. Mitt personliga intresse för filmen är huvudsakligen i den utlovade introduktionen av Cable. En av serietidningsvärldens största ikoner då det kommer till muskler och än mer muskler.

I bästa fall så tar David Leitch och raffinerar den första filmen. Mindre bra blir det om det visar sig var mer av samma, utan nyhetens behag. I värst fall så blir det bara en själlös kopia som krälar sig fram till målsnöret.

Ekonomin
20th Century Fox räknar förmodligen kallt med att uppföljaren når upp till minst samma ekonomiska standard som föregångaren. Allt annat kommer ses som ett misslyckande. Deadpool har nu en mycket större installerad bas och fler känner till karaktären. Med starka recensioner från media och positiva reaktioner från publiken, så blir det inga svårigheter i att ta sig förbi den otroliga siffran på 780 miljoner dollar.

Gissning: Deadpool 2 spelar totalt in 860 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Deadpool 2 landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 60 %

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Ant Man & The Wasp

Hjältar kommer i alla storlekar och denna uppföljare till den underskattade Ant-Man kan bli ett perfekt avbrott efter den enorma urladdningen som (antagligen) kommer att vara Avengers: Infinity War. Den nästan dagsfärska trailern är ingeting annat än fantastisk, alla lyckade delar från förra omgången verkar återvända med ett nytt perspektiv och nyvunnen energi. Evangeline Lillys The Wasp ser ut att vara en helt suverän tolkning av den energiska och charmiga karaktären.

Ett stort frågetecken kvarstår, utspelar den sig – före eller efter Avengers: Infinity War ? Av trailern att döma så verkar världen inte vara i någon ’’större’’ fara, vilket kan indikera om att detta pågår innan – eller kanske till och med under Infinity War ?

Den detalj jag kan anmärka på är datumet, det kunde utan problem flyttats till hösten, varför Marvel vill ha hela tre filmer inom spannet av ett halvår är lite oförståeligt, risken finns alltid i att Solo: A Star Wars Story försenas, men utan datumändringar så finns det ingeting på Disneys radan som kan mäta sig med varken Marvel eller Star Wars, inte ens Mary Poppins återkomst…

Ekonomin
Den första filmen presterade bra men inte fantastiskt då det kom till att generera pengar. Marvel/Disney räknar nog inte med någon exponentiell ökning denna gång, med en större bas av fans och med den nya ensemblen bestående av bla Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne, så vore det mycket konstigt om filmen inte lyckades gå förbi originalet.

Gissning: Ant-Man & The Wasp spelar totalt in 700 miljoner dollar

Kritiken
Ant-Man And The Wasp landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %

Fortsättning följer i del 3

Filmspekulationer för 2018 Del 1

Publicerad den 30 januari, 2018 av bosstime55

Istället för att ägna flera artiklar åt flertalet mindre spekulationer, så tar vi nu och sammanställer ett flertal tidigt på året. Det är alltid lika underhållande att se resultatet av alla teorier och funderingar – framstå som komplett tokiga i slutet av december då vi sitter med facit i hand. Här följer en lista kring ett antal olika filmer de kommande året, vi kommer också att spekulera kring deras ekonomi och mediala mottagande.

Vi vill också klargöra att skälet till att Rotten Tomatoes används som måttstock denna gång, enbart är då det är lättare att sammanställa en allmän bild av den mediala kritiken. Systemet är inte på något sätt perfekt, men gör teorier mindre abstrakta i diskussioner som dessa. Artikeln kommer bli uppdelad i ett flertal delar.

Image copyright and courtesy of Disney/Lucasfilm 2018

Solo: A Star Wars Story

The Last Jedi var en fantastisk film, efter tre besök till bion och flera personliga rannsakningar så står jag helt fast vid att regissören Rian Johnson och Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy har gjort den bästa Star Wars-filmen… Någonsin…

Berättartekniken är fantastisk, Mark Hamill ger oss en helt fantastik insats i sitt livsroll och John Williams musik får mig att rysa.

Historien om den unge Han Solo och hans tidiga äventyr har däremot lämnat mig ganska kall, detta långt innan det kaotiska regissörsbytet. Jag har svårt att se vad filmen egentligen kan tillföra, Rogue One må ha en förutbestämd historia som måste följas, men vägen dit var mer eller mindre helt okänd.

Den här gången känner vi till det mesta. En och annan ny karaktär kommer självfallet introduceras, som Woody Harrelson och Emilia Clarke, detaljer kring själva berättelsen är fortfarande helt obefintliga. Säkerligen har flera justeringar inträffat sedan Ron Howard tog över regissörsstolen från Phil Lord och Christopher Miller. Manuset har med all säkerhet också förändrats och justerats, enligt uppgift lär Kathleen Kennedy inte ha samtyckt med den liberala form av regi Lord och Miller stod för.

Solo: A Star Wars Story måste innebära en lika kraftfull visuell upplevelse som Rogue One om den skall ha någon chans att kännas relevant. Gareth Edwards må ha sina problem med att hantera personregi, men hans sinne för visuella under kan redan ses i hans debut Monsters. Kan Ron Howard fortsätta i de fotspåren ? I nuläget vet vi inte ens vad Solo kommer vara för sorts film, en buddy-film, intergalaktisk racing i Fast & Furious anda ?

Det bästa vore kanske att förbereda sig på en lättsmält historia med varm humor och ganska obefintliga konsekvenser för övriga filmer i serien ? Att försöka göra något större avstamp verkar inte vara möjligt den här gången.

Varje ny Star Wars-film måste inte förändra världen, det räcker med en gemytlig matiné med fantastiska produktionsvärden.

Ekonomin

Som vanligt så förväntas det monetära stordåd ifrån Disneys aktieägare. Att slå The Force Awakens är dock uteslutet. De 2 miljarder dollar som den filmen lyckades dra in är ytterst unikt och bör inte ses som normalt, inte ens för en filmserie som trotsar alla naturens lagar.

Viktigt att tänka på är att hela tio år hade passerat sedan den sista filmen i serien hade haft premiär, och hela tre decennium – om vi ser till att filmen faktiskt var den första Star Wars-filmen sedan Return Of The Jedi, som innehöll de mest omtyckta karaktärerna från originaltrilogin.

Om vi ser till historiken borde Solo: A Star Wars Story kunna nå upp till samma siffror som Rogue One – ca 1 miljard dollar. Denna gång så har filmen en betydligt mer välkänd huvudperson, vilket kan innebära medvind – även om Harrison Ford inte är involverad, så vitt vi vet. Om filmen landar under den där magiska miljarden kommer vi nog behöva utstå ännu fler artiklar som förutspår död och domedag för Star Wars. Om kritikerna ställer sig positiva till filmen så bör resultatet vara snarlikt med Rogue One.

Gissning: Solo: A Star Wars Story spelar totalt in 1,1 miljarder dollar

Kritiken

Gissning: Solo: A Star Wars Story landar på 80-85 % hos Rotten Tomatoes

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Black Panther

OBS ! Vid tiden denna artikel skrevs så hade ingen information om eventuellt kritisk mottagande florerat. Den 30 Januari utkom ett flertal korta åsikter genom Twitter, artikeln har ej förändrats för att representera den informationen.

Det känns närmast bisarrt att kalla en Marvel-film för en ’’undangömd juvel’’. Det är ett riktigt superteam av skådespelare som samlas denna gång och Creed-regissören Ryan Coogler leder truppen rakt in i den afrikanska djungeln. Chanserna är därför stora för att Marvel återigen slår till som en blixt från klar himmel. Här i Skandinavien och Sverige är Black Panther fortfarande bara en parentes för de flesta, därav kategoriseringen som lite av en underdog. I USA och i synnerhet bland deras serietidningsläsare, så är kungen av Wakanda närmast en fiktiv ikon. I en tid då det svarta Amerika förtrycktes och kämpade för sin rätt i samhället, så anlände denna monark och härskare av det fiktiva afrikanska riket Wakanda. Tidigare hade Afrika fått utstå förnedrande fiktiva skildringar – den ökända nidbilden i Tintin I Kongo. Black Panther var motsatsen till dessa fördomar och stereotyper, en stark och intelligent karaktär som styrde ett land i Afrika som var högteknologiskt och långt före västvärlden.

Detta har gjort karaktären till en symbol för mångfald, han fungerar än idag som en käftsmäll mot intolerans och rasfördomar. Filmatiseringen verkar följa i spåren med att helt och hållet köra över alla förutfattade meningar kring både serietidningsfilmer och stereotypa bilder av Afrika. Den otroliga ensemblen där proffs som Lupita Nyong’o och Forest Whitaker befolkar detta rike, kan mycket väl skapa några av de mest mångfacetterade och relevanta karaktärerna i dagens actiongenre.

Av det vi har sett så verkar filmen bli en koncentrerad och allvarsam historia, där klaner och stammar slåss om sin rätt. Detta är som hämtat ur de mer moderna berättelserna om T’Challa, det blir politiska intriger och frågor om födelserätt och utanförskap i ett land som styrs av en mäktig monarki. Visuellt ser det ut att återigen bli full fest då man blandar science fiction och Game Of Thrones.

Ekonomin

I USA står ingeting i vägen för att det ännu en gång blir en gigantisk succé för Marvel Studios. Redan nu pratas det om en öppning på över 100 miljoner dollar enbart i USA, den största öppningen någonsin för en Marvel-film som kan kategoriseras som en solo-film. Med den enorma goodwill som skapats från 2017 års framgångar med Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol. 2, så krävs det inte mycket för att Black Panther skall tas emot med öppna armar. I Europa och Asien kan det bli lite något svårare i och med att karaktären inte har samma kulturella fotavtryck. Vi ser redan bevis på detta, SF Bio/Filmstaden har valt att inte visa filmen i sina största salonger på premiärdagen, istället får den ’’makalösa’’ Fifty Shades-serien gå före. Men med sin Marvel-stämpel så borde succén inte utebli här heller.

Gissning: Black Panther spelar totalt in 850 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Black Panther landar på 90 % hos Rotten Tomatoes

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

The Predator

Om det här inte fungerar så är det gamla rovdjuret redo för slakten. Sedan serien entrade in i 90-talet så har den ikoniska utomjordiska jägaren varit delegerad till en karantän för komplett skräp. Robert Rodriguez och Nimród Antal försökte sig på att återuppliva seren för åtta år sedan, det blev en katastrof.

Vi har inte sett mer än en intetsägande affisch och en slogan som tittar åt Ben Kingsleys citat från Iron Man 3 – ”You’ll never see him coming”. Att Shane Black står som regissör är egentligen den enda anledningen till att hoppas på något mer än ett totalt bottennapp. Olivia Munns medverkan fungerar enbart som en stor varningsskylt för personlig räkning. Om Black tillför sin sedvanliga charm och humor, gör en film – som likt originalet av John Mctiernan, inte har några spärrar då det kommer till otäckheter, så kanske serien återigen kan återvända till ett någotsånär godkänt skick. The Predator kan få stor utdelning genom att ta sin plats på det barnförbjudna tåget, något som gett filmer som IT makalösa framgångar.

Ekonomin

Allt kommer bero på marknadsföringen. Om filmen får igång intresset på sociala media och trailern inspirerar till bara en femtedel så stort intresse som för IT, så kan det nog gå vägen. Framgångarna blir däremot långt ifrån så stora som då Bill Skarsgård slängde på sig mask och smink.

Gissning: The Predator spelar totalt in 330 miljoner dollar

Kritiken

Blacks tidigare filmer har mottagits väl då han stått som regissör. Predator-serien har ett betydligt generösare snittbetyg på Rotten Tomatoes än man kan ana – med tanke på de usla filmerna som serien behövt utstå sedan tjugo år tillbaka. Predators ligger för närvarande kring betyget godkänt, därför borde det inte vara helt utom rimlighet att The Predator kan klara sig hyfsat.

Gissning: The Predator landar på 60 % hos Rotten Tomatoes

Fortsättning följer i del 2…

Årskrönikan 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles

Helena Stenhammar på UMG

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment

Linn Stjernlöf på MI5 Communications

Alla på Playstation Press service

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År !

Alla på Tiger Film Blog

Netflix The Punisher Säsong 1 Recension

Publicerad den 22 december, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of Netflix and Marvel

En nattsvart berättelse om hämnd, förlust och samhällets vansinne. Marvel har äntligen gjort en bra TV-serie.

Äntligen hittar Netflix rätt i sin stora Marvel satsning. Det är ingen större nyhet att de olika sektionerna hos Marvel är som ett fotografiskt negativ – polariserat och tydligt åtskilt. På den ena sidan står några av världshistoriens mest framgångsrika filmer, Marvel Studios chefen Kevin Feige har tillsammans med unga ambitiösa filmskapare skapat ett helt nytt paradigmskifte för filmindustrin.

Självfallet ville man pröva lyckan i fler format än bara långfilmer. Ambitionen var att utöka omfånget till det lilla formatet dvs TV. Det lät för bra för att vara sant. Och mycket så följde inte lyckan med från filmerna då Marvel lanserade Agents Of Shield, ett slags klent ackompanjemang till storfilmer som Avengers. Hela den lamslagna och gråa produktionen har gjort att jag ännu inte kunnat se ett fullt avsnitt utan att känns mig obekväm.

Vad som skulle bli ett en enad storsatsning blev istället två läger där det ena har överösts av guld och gröna skogar och den andra placerats i något riktigt icke attraktiv nedlagt fabriksområde. The Defenders som skulle bli TV-världens stora motsvarighet till Avengers blev ett platt fall som få – om någon, kan återge story ifrån.

Problemet har legat i bristen på resurser. Trots att både Netflix och Disney har tillgångar och möjligheter som andra studios bara kan drömma om, så har en helt obegriplig lågbudget känsla präglat TV-serierna. Inhumans som från början var menad att bli långfilm förvandlades till en av de mest pinsamma uppvisningarna i hur man kan ödelägga och smutsa ned en helt fenomenal serietidning. Och de kommande satsningarna med Cloak And Dagger och The Runaways ser lika bedrövliga ut.

Darkness On The Edge Of Town

Frank Castle/Punisher är däremot en karaktär som närmast är som gjord för det episodiska formatet. Här finns inga större onaturliga inslag som robotarméer eller stora drakar. Det är endast en tärd och förkrossad man mot en hel hop av groteska kriminella avskum. Att scenerna utspelar sig på sjaskiga bakgator och iskalla lagerlokaler är i där här fallet mer berättigat. Och genom att inte ha behov av exotiska element så blir The Punisher utan tvekan Netflix – hittills, absolut bästa Marvel adaption.

En av de mest omtyckta och omtalade Punisher följetongerna skrevs av författaren Garth Ennis. Detta material var så barnförbjudet och provokativt att Marvel fick ge ut serietidningarna under förlaget MAX, en slags indikation på att detta inte var lämpat för någon under 18 år. Ennis berättelser är ofta korta och koncisa små våldsoperor där ingenting är förbjudet att visa upp. Mixen mellan aktuella kriminella problem och en rent utsagt sjuk humor gör dessa små vinjetter underhållande och även emotionellt starkt då så många av antagonisterna och banditerna lika gärna kunde ha varit placerade på förstasidan på dagstidningarna.

Under åren har det funnits ett antal olika porträtt av Frank Castle. Vår egen Dolph Lundgren gjorde en videovåldssaga av det hela som få idag vill kännas vid. Senare kom en intetsägande och marginell gäspning i och med en filmatiseringen som gjordes 2004 med Thomas Jane i huvudrollen. Fyra år efter den anonyma versionen så tog den tyska regissören Lexi Alexander över och tog all galghumor och mordisk mani från serien och skapade en genomusel film som dock står sig som skrämmande underhållande. Alltifrån Dominic Wests skrattretande överspel till den helt överdrivna mängden blod och mord blir till enorma skräpfilms skratt.

Point Blank

Netflix versionen hamlar någonstans mellan svart humor och tungt drama. Den väldigt mörka humorn finns att se här och där, men huvudsak så får vi ett stillsamt porträtt av en man som sedan länge sagt upp sin humanitet. Frank Castle är här närmast en maskin vars enda syfte är att släcka ljuset för alla som våldfört sig på samhället.

Men mörkret och brutala avrättningar så är det oväntat lågmält. För första gången någonsin så Netflix hittat en ensemble som inte känns krystad. Kemin mellan Jon Bernthal och Jaime Ray Newman är laddad och till och med finstämd. Berenthals onödigt skrovliga röst tangerar en blek kopia av Clint Eastwood, något som ibland är distraherande. Men den här onödigt tilltuffade synvinkeln blir snart mer passande. Denna version av Castle må vara lite för tillskruvad, men man tar igen mycket genom ett starkt engagemang för hela karaktärsgalleriet.

Spin The Black Circle

De bästa delarna kommer i kontrasterna, vi kan i ena läget se söndrade kroppar och avrättningar för att sedan gå till en mycket lugn sättning där man kontemplerande enbart äter en söndagsstek. Avbrotten ger tid åt personerna och för första gången någonsin i en TV-produktion från Marvel så är samtliga karaktärer relevanta. Ben Barnes som har gått från tonårsidol till en överlag hyfsad skådespelare får utrymme att skapa en karaktär som delvis är empatisk men också djupt egoistisk. Amber Rose Revah – som får stå som representant för omvärldens syn på Castles agerande, är medryckande i rollen som federal agent.

Berättelsen har flera bollar i luften och så hanterar jonglerandet väl – för det mesta, samtliga sydostår är bra och nödvändiga för helheten. Den där plågsamt sega känslan av artificiell förlängning har reducerats kraftigt från Iron Fist eller Jessica Jones.

Severed Hand

Våld och extrema bilder är synonymt med The Punisher och det finns ingen brist på dessa saker i den här tappningen. Våldet är långt ifrån lika stiliserat som i War Zone och drar tankarna åt David Cronenbergs A History Of Violence. Det är ohyggligt brutalt och rått, tack och lov så känns det aldrig pornografiskt eller förskönande, brutaliteten går hand i hand med denna nattsvarta berättelse.

Ett par ärftliga ’’Marvel-Netflix’’- problem kvarstår tyvärr, intrigen är så pass komplicerad att den närmast är obegriplig. Väldigt små och nästan betydelselösa händelser från Daredevil-säsong 2 får alldeles för stor betydelse, det finns också en onödig mängd tillbakablickar som varken är särskilt välgjorda eller välspelade.

The Punisher är utan tvekan det bästa som Marvel gjort för TV. En mörk, oväntat lågmäld och våldsam saga som borde bli standard för kommande säsonger av tex. Daredevil och Jessica Jones.

Betyg 7/10

Thor Ragnarök Recension

Publicerad den 30 oktober, 2017 av bosstime55

En explosiv och glädjande åktur som inte håller tillbaka med sin humor eller lösa och lediga attityd. Det saknar tyngden och helheten för att kunna placera bredvid det bästa som Marvel gjort, men istället är det en av studios roligaste och mest underhållande filmer.

Hur fixar man till en filmserie som aldrig riktigt tagit världen med storm ? Jo, man anlitar en vild och galen regissör från Nya Zeeland – Taika Waititi, man klipper hjältens hår och laddar filmen med humor och distans. Resultatet är inte oförglömligt men helt skamlöst underhållande.

Filmerna om den nordiska guden Thor har alltid setts som Marvels svarta får, de har genererat tillräckligt med inkomster för att motivera till uppföljare, men ingen av filmerna har lämnat ett riktigt djupt avtryck tillskillnad mot Captain America: Civil War eller Guardians Of The Galaxy. Thor The Dark World är utan tvivel den sämsta Marvel Studios filmen någonsin, en trött och energilös historia som kan stå som ett exempel för hur slentrianmässigt och tråkiga Marvels filmer hade kunnat bli om de hade legat på latsidan.

”The Western Shore”

Marvel Studios insåg att något radikalt behövde ske, efterfrågan att se en Planet Hulk film – en av de mest älskade serietidningarna om världens (?) starkaste hjälte har länge legat önskelistan för fansen. Detta visade sig vara en omöjlig dröm pga rättighetsskäl.

Den berättelsen tar Hulken ut i i rymden och en ogästvänlig diktatorisk planet där han både möter kärlek och förakt. Författaren Greg Pak ger den store starke gröne bamsen en tärd själ och en bitterhet över sin exil.

I Thor Ragnarök har man svetsat samman de båda karaktärerna – Thor och Hulken, och nyttjat element från Planet Hulk storyn. Det kan tyckas som att man skapar ett monster i Frankenstein anda, med olika delar och stygn för att hålla ihop det hela, men det är förvånande hur bra filmen väver samman de här två skilda berättelserna.

Taika Waititi visade upp en udda förmåga att skapa underhållande vansinne i Hunt For The Wilderpeople. En film som inte har några spärrar eller hämningar. Lite av de vansinnet har smittat av sig här.

Spretigt och obekvämt i början

Till en början känns Ragnarök spretig och obekväm. Waititi har gjort stora ändringar i Thors karaktär, från att ha varit teatralt bombastisk är han nu en skojare som tar luften ur andras monologer och ödesdigra scener. Jag känner knappt igen mig och blir genast orolig för vart detta kan landa. Och själva starten innan flygplanet lyfter är skakig och läskig. Humorn som alltid varit en del av Marvel Studios filmer får den här gången ta över alla kontroller. Vi bombarderas av underfundiga gliringar, parodiska kommentarer och ett stort mått av självdistans.

Det kan låta både ensidigt och billigt, men Waititi gör ett otroligt bra jobb med att ledsaga publiken i stämningen och tempot. Tillslut får man till ett flyt som passar filmens bullriga framtoning. I en film där märkliga kreatur och en sminkad Jeff Goldblum tar plats måste ett mått av humor in.

Sanslös underhållning

Ragnarök är en otroligt underhållande film, Waititi håller igång ett snabbt tempo som sällan stannar av, han har till och med mod nog att inte låta action sekvenserna bli allt för långa och utdragna. Finalen är till och med lite snopen, Marvel verkar ha insett problemen i sina tidigare verk där den tredje akten enbart varit en enda stor explosion där man tappade bort sina karaktärer. Det är rent ut sagt beundransvärt att våga hålla tillbaka på konfekten och effekterna vid en punkt i filmen där man kunde ha dränkt publiken i stök och bök.

Visuellt så fortsätter man sitt segertåg från Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy, Thor Ragnarök har gjort sig av med föregående filmers överdrivna färgpalett och texturlösa foto som fick kostymer och miljöer att se billiga ut. Den mytologiska platsen Asgård har aldrig sett så här bra ut, på gladiator planeten Sakaar använder man gråa nyanser och slänger in färg på ett mycket smart sätt.

’’Still mad…’’

Chris Hemsworth och Mark Ruffalo har efter alla dessa år byggt upp en mycket bra kemi som tar karaktärerna i en annorlunda riktning. Ruffalos Hulk får några betydligt bättre dramatiska scener än de man krystat försökte få fram med Scarlett Johanssons Black Widow i Avengers The Age Of Ultron. Tessa Thompson är fantastisk som den stenhårde krigaren Valkyrie. Serietidningsversionen är en blont bombnedslag som tar alla typer av stereotyper om vikingar och blonda nordbor till sin spets. Här blir karaktären en härdad och utmärglad figur som gett upp den romantiska bilden kring död och ära. Marvel går fortfarande i bräschen för tuffa och värdiga kvinnliga karaktärer som inte behöver spela på sin sexualitet.

Jeff Goldblum är helt bindgalen som The Grandmaster, ett gökur som värderar sitt ego och excentriska natur mer än något annat. Tom Hiddleston verkar ha roligare än någonsin, Loki är fortfarande en självupptagen och ynkrygg men också mänsklig i att han första gången inte kontrollerar sitt eget öde. Den enda felande länken i skådespelet är faktiskt Cate Blanchett. Detta är en roll som Oscarsvinnaren borde kunna hantera i sömnen, hennes dödsmaskin Hela får ett par riktigt diabolisla tillfällen, men Blanchett känns stel och ointresserad. Alldeles för många gånger känns det som om hon enbart spelar på rutin. Enligt en intervju menar den – privat, som alltid sura och ofta tramsiga skådespelerskan, att hennes barn är det största skälet till hennes medverkan. Den slappa attityden märks av och Hela förblir överdriven med samtidigt tam.

Men jag förblir förstummad över hur Marvel gång på gång klarar uppgiften att leverera filmer med karaktärer vi känner sedan tidigare men ändå hålla dem vitala och spännande.

Risktagande som fungerar

Med alla dessa riskmoment – den breda humorn och den fräcka designen för scenografi och rekvisita så står Waititi stadigt kvar på marken. Han vet vad som är av relevans. Med ett stort leende på sina läppar gör han en film om något så grymt och blodigt som världens undergång till en varm och härlig upplevelse som roar stora som små. De fantastiska 80-tals referenserna som det dånande synth-soundtracket gifter sig perfekt med fantastiska bilder av kaotisk action. Och vid ett tillfälle måste jag nästan hoppa ur stolen och applådera av glädje.

””We are your overlords”

Thor Ragnarök lämnar inget djupt bestående intryck som den fantastiska dramatiken i Guardians Of The Galaxy Vol. 2 eller Doctor Stranges omvälvande resa i det mystiska. Lite mer krut hade kanske behövts för att verkligen knäcka publiken. Vissa hållpunkter bockar man av alldeles för snabbt och vid ett litet tillfälle stannar filmen upp helt och hållet.

Men åkturen är så fantastiskt rolig att man inte kan klaga på en och annan luftgrop. Marvel avslutar år 2017 med action som numera verkar vara patenterad i deras segertåg som innebär att dominera den perfekta actionfilmen.

”Valhalla I’m coming !”

Betyg 8/10

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Marvel

Black Panther (2K) Blu Ray Recension

And Then There Was One… – Varför Avengers Infinity War är ett av popkulturens viktigaste skeenden.

Avengers: Infinity War Utställning 25-04-2018

Avengers: Infinity War Recension

Jessica Jones Säsong 2 Recension

Filmspekulationer för 2018 Del 2

Filmspekulationer för 2018 Del 1

Årskrönikan 2017

Netflix The Punisher Säsong 1 Recension

Thor Ragnarök Recension