Skämten som blev sanna: Pingvinresan 2 och An Inconvenient Sequel

Publicerad den 23 juni, 2017 av bosstime55

Man har sina käpphästar. Vissa filmer blir som ett personligt manifest över vad som är fel här i världen. Vissa av dessa lägsta gemensamma nämnare kan hittas i Uwe Boll, PostNord och servicen i före detta Sovjetunionen. Två av dessa mätstickor av skam för min personliga räkning är dokumentärerna March Of The Penguins och An Inconvenient Truth.

Vad är nu felet med dessa två? Först och främst har båda två fastställt att en majoritet av medlemmarna i den amerikanska filmakademin (ansvarig för utdelning av Oscarsstatyetter) uppenbarligen ser sitt jobb som en lek på lågstadiet.

Diskussionen om hur man skall kategorisera film kan pågå tills den femte generationen av kossorna på ängen kommer hem. Men man måste börja någonstans, så låt oss gå direkt till Al Gores PowerPoint-presentation. Budskapet och idén är det sannerligen inget fel bakom. Problematiken är att detta är ett smärre skämt som film.

Det finns fantastiskt engagerande dokumentärer, som The September Issue; historien bakom skapandet av modetidningen Vogues septembernummer. Eller för den delen Man On Wire, en berättelse som var så spännande att Robert Zemickis gjorde spelfilm av det i The Walk. James Marsh som stod bakom Man On Wire skulle också ge oss en bra insyn i det som skulle kallas Project Nim: försöket att lära en schimpans att lära sig teckenspråk, en annan mycket intressant film.

Dokumentärer är ofta enkla och raka. De bästa är då ämnet får stå helt fritt, utan manipulering som vrider filmen till att slå in budskapet i publikens huvuden.

Regissören för An Inconvenient Truth, Davis Guggenheim, är tyvärr en amatör som helt och hållet missförstått formatet. Jag kan inte tänka mig något värre än att betala fullpris för en 90 minuter lång inspelad presentation av faktan som idag (och då) kunde sökas upp på internet eller till och med i ett spartanskt bibliotek. I gamla intervjuer för filmen sitter Guggenehim och spär ur sig sina högmodiga pretentioner, bredvid honom sitter Al Gore och vräker ur sig lika mycket marknadsföringsnonsens.

An Inconvenient Truth är ett övergrepp på genren. Guggenheim slänger in lite klipp från Gores tidigare liv och hans förlust i det kontroversiella presidentvalet mot George W. Bush år 2000, och sett som en biografi över Gores politiska liv är filmen totalt ointressant. Största delen är dedikerad åt det hutlöst utdragna och platta föredraget. Om nu Gore och Guggenheim verkligen värnade om filmens budskap, hade filmen visats gratis. Men istället valde man att marknadsföra den som vilken annan Hollywoodproduktion som helst, där man utan problem drog ned projektet till Cannes, en plats där ryska oligarker huserar stora fester på bensinslukande yachter.

Slutligen kom beskedet att filmen vunnit en Oscar för bästa dokumentär. Återigen, det är inte Al Gores budskap jag slår ned på, utan filmen och dess bitvis stora hyckleri som en kommersiell produkt.

När det nu annonserades att en uppföljare (!?) skulle bli av trodde jag att årets aprilskämt kommit, inte helt olikt Titanic 2. Men det blev inget skämt, det blev sanning, en obekväm sådan. An Inconvenient Sequel ser ut att basera sig i samma förkastliga presentation där Gore endastHan ränner runt på en scen. Dock skall jag erkänna att filmen verkar ha lite mer krut och engagemang i sig, kanske för att Guggenheim inte regisserar denna gången.

Men jag fasar redan nu för en eventuell visning av filmen. I ett klimat (ursäkta ordvitsen) där man utan problem kan distribuera filmen genom YouTube eller andra kanaler, känns det helt befängt att en film som vill förändra viljor och idéer slås upp bakom en vägg som består av ett biljettpris som jämställer den med “riktiga” filmer, dokumentär som fiktion.

Och kritiken har varit svidande i de amerikanska recensionerna. Detta är ett praktexempel på en förfärlig falskhet som kapitaliserar på ett ämne som definitivt inte borde bli kommersiell verksamhet.

Sedan kommer vi till dokumentär nummer två. Pingvinresan av Luc Jacquet är precis lika upprörande då den fått stämpeln dokumentär. Med tanke på att Oscarsjuryn diskvalificerat Hans Zimmer och James Newton Howard för sitt otroliga arbete med Christopher Nolans The Dark Knight, samt nobbat Bruce Springsteen på en nominering för The Wrestler, så borde Pingvinresan kastats ut som en otrevlig bråkstake från en restaurang. Filmen gjordes i sin franska originalversion som en barnfilm där pingvinerna hade röstskådespelare samt ett stort nyttjande av fransk popmusik.

För den amerikanska premiären hade filmen byggts om till något som hör hemma på National Geographic, med Morgan Freeman som berättarröst och stor orkestral musik. Och i Sverige landade man någonstans mittemellan där den bortgångne Gösta Ekman fick stå som ensam röst där han i bästa “Olof Thunberg läser Bamse-anda” gjorde rösterna till samtliga djur.

Bara denna personlighetsklyvning och kompletta brist på identitet borde ha räckt för att avfärda filmen. Men akademin såg genom fingrarna och langade fram ett gäng med priser till Jacquet och hans team. Klart intressantare och relevanta filmer som Enron: The Smartest Guys In The Room fick se sig helt utlämnade när Jacquet och hans entourage tågade upp med en bunt pingvinmjukisdjur i famnen.

Jag ryser när jag tänker tillbaka på filmen. Ett 90 minuter långt sentimental fegspel, där man tar alla tillfällen i akt att vrida om tårkanalen. David Attenboroughs Planet Earth borde i sådana fall bli lagstiftad att se i skolorna, ett klart snyggare och mer spännande alternativ som inte behöver ta till tjafs för att visa upp vacker natur och magnifika djur.

Men precis som i fallet med An Inconvenient Sequel så har det kommit en uppföljare, i Sverige kallad Pingvinresan 2. Den har tack och lov inte fått samma genomslag och har förpassats till utkanten. Och förhoppningsvis slipper vi se detta tårdrypande trams på nästa års Oscarsgala – om vi har tur det vill säga.

Nästa gång föreslår jag att vi samlar ihop samtliga hemvideofilmer från Skansen, lägger på Leif GW Person som berättare, trycker upp filmen på närmsta bio och tar fullt biljettpris för katastrofen. Det skulle vara klart mer underhållande i alla fall.

leif-gw-persson-1280 ”Ja, argh, argh, ehh, aae”

Transformers: The Last Knight Recension

Publicerad den 21 juni, 2017 av bosstime55

Vi vet vad som gäller vid det här laget. Det är ett mullrande som alltid blir ett mer eller mindre enerverande uthållighetstest som pågår minst en timme för länge. The Last Knight gör ingenting för att rusta upp seriens skandalösa rykte. Det är mer av allt, och vid det här laget har man antingen omfamnat serien eller utvecklat stark resistans.

Om Paramount och leksakstillverkaren Hasbro hade tagit serien på någorlunda allvar hade Transformers kunnat vara en busig liten filmserie som på naivt manér drivit och lekt med sitt plastiga ursprung. Men då Michael Bay blev klar som ledare för projektet var nog dessa möjligheter pulveriserade och dumpade på havets botten. Vad som borde vara en juvenil familjefilm har istället blivit en symbol för vidrig smaklöshet; man spelar på den värsta sortens sexism med en inoljad Megan Fox liggandes på en motorcykel tillsammans med rasism och stereotyper. Från och med uppföljaren Revenge Of The Fallen har Transformers-serien associerats med hemska saker som sommarförkylningar och bilköer under rusningstid.

Nu har Bay för tredje gången lovat att lämna sin roll som regissör och ägna sig åt personliga projekt. Om det tveksamma löftet infrias återstår att se, men vad vi får här och nu är lika oskiljaktigt från sina föregångare som två blåbär i den svenska skogen.

Svulstig och bufflig

Detta innebär mer svulstiga actionsekvenser, som efter ett kort tag flyter ihop till en högljudd hård klump som misshandlar publikens hörsel. Man kan likna det med en spellista med musik där man vridit upp basen till max och ställt övriga parametrar till noll, gott om dunkande men innehållet och övriga faktorer dränks fullständigt.

Bay tar som vanligt och eldar igenom den enorma budgeten (förmodade 260 miljoner dollar) genom att konstant vräka på med en överdriven mängd digitala specialeffekter. För tio år sedan var det till en början imponerande, idag endast tröttsamt och gammalt. Man släpper bokstavligt talat bomber och granater över hela skärmen; skrotar mer bilar än i ett berusat demolition derby. Egentligen finns det väl inte så mycket mer att säga, varenda sekvens känns som en upprepning av den föregående. Trots de enorma bilderna på den stora IMAX duken så känner man sig mätt innan filmen ens gått igång.

På väg att sprängas

När vi når första halvan så känner jag mig som Mr Creosote i den där motbjudande scenen ur Monty Pythons Meningen Med Livet, en stor övergöd boll som när som helst riskerar att explodera. Måttlighet eller omdöme finns inte hos Michael Bay. Det skall vara mer av allt, vare sig det är bra eller inte.

Att det saknas logik, struktur eller ens ett övergripande berättande är inget nytt. Här kan inte ens filmens frustrerande klippningen hålla takten med Bays odisciplinerade och impulsiva regi. Man kastas fram och tillbaka i frenetiska sekvenser. Tillslut blir det som att befinna sig på en hemsk åktur på ett nöjesfält, där allt snurrar omkring och den oundvikliga känslan att frukosten är på väg tillbaka upp.

Allt är en orgie i dåligt filmskapande. ILMs storslagna effekter må både vara dyra och bitvis tekniskt imponerande, men det är en yta som gnuggas bort lika lätt som damm på en gammal bok. Under dessa digitala under så återfinns en fullkomlig katastrof som spricker i varenda söm. Bay klipper filmen som om det vore en stirrig musikvideo där allt är förvirrande och obegripligt. Helheten blir ett kaos där jag känner mig som en vilsen främling på en skrikig och otrevlig marknad.

Inramningen är precis så död och själlös som Bay alltid smittar sina projekt med. Likt en prålig amerikansk muskelbil så är lacken och chassit iögonfallande, men vad som väntar under ytan är dyra reparationer och brustna löften. Det finns ingen som helst flexibilitet, allt bryts på två istället för att följsamt böja sig.

Cyniskt och grym

Bay må försvara sig med att han gör film för barn, rättare sagt tonåringar, men med de ögonen blir eländet enbart värre. Med sin groteska ytlighet och därefter brist på liv eller optimism, känns det uttalandet bara cyniskt och grymt. Om Bay just hade gjort en barnfilm om stora robotar som slår skruvarna ur varandra, hade detta uttalande varit mer acceptabelt. Tyvärr så fyller han dessa projekt med gräslig kvinnosyn och karaktärer som för det mesta är helt smaklösa.

Längden på vansinniga 150 minuter kan bara klassas som ett hån mot filmmediet. Och för att raljera ytterligare mot det korporativa systemet i Hollywood, så är den påstådda budgeten på 260 miljoner dollar inget annat än ett slag i magen på det normalt funtade samhället. För dessa summor kan vi utan problem bygga ett par mindre sjukhus eller rusta upp ett dåligt kvarter i nedgångna städer.

Kvinnor som objekt

Den hemska objektifieringen av kvinnor och minoritetsgrupper är kvar, om än i mindre skala. Bay tror att ett par glasögon på aktrisen Laura Haddock samt ett par konstant återkommande punkter om karaktärens utbildning, skall ursäkta det faktum att hela karaktärens existens är till för någon slags sexuell upphetsning, där män väntas stå som dreglande vildar. Haddock har med största sannolikhet enbart fått rollen då hon delar gemensamma yttre attribut med Megan Fox.

Mark Wahlberg får fortfarande spela en både burdus och osympatisk buse, som är lika lätt att tycka om som en kaktus som huvudkudde. Isabela Moner får representera den yngre generationen, men lyckas bara skapa en karaktär som plågar mitt tålamod. Och den där tillvridna och rent idiotiska humorn gör självfallet en återkomst. Interaktionen mellan de olika talande maskinerna är ofta orsak för kvidande obehag, i sina stereotyper och generaliseringar av olika folkgrupper.

Ingen LaBeouf i alla fall

Det enda jag kan identifiera som positivt är att filmen är en ytterst liten resning från föregående tre delar. Vi slipper återigen Shia LaBeouf, något som enbart kan beskrivas som positivt. Och Anthony Hopkins gör en flera gånger karismatisk och underhållande prestation, även om den är långt ifrån på högsta växeln. Hopkins räddar det hela från ett absolut bottenbetyg.

När hela bombardemanget smält färdigt, kan man bara sucka och stirra in i eftertexterna med viss sorg. The Last Knight är långt ifrån det sämsta jag sett, men kanske det mest tröttsamma och livlösa.

Betyg 2/10

Bäst: Anthony Hopkins och ILMs specialeffekter

Sämst: Allt annat

Fråga: Kan den här serien möjligtvis bli någotsånär anständig utan Bay?

En Artikel: Doctor Strange Del 2 Filmen

Publicerad den 13 juni, 2017 av bosstime55

Full disclosure: Denna film mottog vi av Disney Sverige för recension.

Och så fortsätter vår artikelserie om Marvels Doctor Strange. Vi går nu raskt in i fjolårets filmatisering. Denna text integrerar även en recension av Blu Ray-utgåvan. Samtliga läsare varnas då denna text kommer innehålla stora avslöjanden och spoilers från filmen.

I oktober 2016 släppte Marvel Studios tillsist den efterlängtade filmatiseringen av den nästan femtio år gamla serietidningen Doctor Strange; historien om en ihålig och självgod kirurg som får se sin värld av lyx och privilegium krossad efter en allvarlig bilolycka. Resultatet fick blandad kritik; hyllningskören var inte lika unison som för den föregående Marvel-eskapaden Captain America: Civil War.

Flera retade sig på filmens bekanta struktur och traditionella ursprungshistoria, en grund som Marvel utnyttjat sedan den första Iron Man-filmen för snart tio år sedan. Filmens otroliga estetik blev däremot omfamnad av de flesta i publiken. I en galen mix av Christopher Nolans mästerverk Inception och J.K Rowlings Harry Potter chockades jag personligen av hur självsäkra och avslappnade Marvel var i sitt genomförande. Med allt visuellt vansinne som pågår hade man väldigt lätt kunnat tappa greppet om både publik och sin berättelse, men Doctor Strange är ständigt självmedveten, humoristisk, och lagom.

Vårt höga betyg skiljer sig också ganska rejält från medelbetyget. Det står sig möjligtvis lite udda och en smula utpekat. Men över ett halvår senare (juni 2017), står jag helt fast vid mina hyllningar. Detta efter två omgångar på bio och flertalet sessioner med filmen på Blu Ray.

Scott Derrickson briljerar

Regissören Scott Derrickson har gjort en film som visar upp Marvel Studios när de är som allra starkast. Vi får makalös underhållning med ett starkt fundament, en tydlig berättelse, och skådespelare som känns som skräddarsydda för sina roller.

Swinton och Cumberbatch har en helt strålande kemi, och trots kritiken om den idag utbredda Hollywood-rasismen (i det här fallet då det kom till att välja Tilda Swinton som den tibetanska gurun The Ancient One) kan ingenting ta ifrån henne det faktum att porträttet är kraftfullt och överraskande. Swinton tar en anonym karaktär från serietidningen och ger denna inkarnation stora mått av humor och karisma. Detsamma gäller för Benedict Wong som förvandlar en kuvad figur i serietidningen till en auktoritär och nödvändig hjälp till Cumberbatch.

Bra kommentarer från Scott Derrickson

I det informativa och ärliga kommentarspåret från Scott Derrickson får vi ett par mycket intressanta funderingar från regissören, bland annat kring de uppmärksammade besluten. Det är överlag befriande att höra Derrickson på ett smart och rättframt sätt reflektera över dessa frågor. Han ger goda förklaringar, slingrar sig aldrig ifrån att bemöta kritiken, och han gör det med stil och eftertanke. Extra intressant blir det också då Derrickson påpekar att flera av filmens mer återhållsamma scener är hans favoriter.

En av dessa scener är Mads Mikkelsens fantastiska monolog där antagonisten Kaecilius lägger fram sitt vansinniga (men filosofiskt intressanta) manifest om livet och dess oundvikliga slut. Denna sekvens skiljer sig också på så sätt att en Marvel-skurk äntligen får lite fler dimensioner än de underutvecklade karaktärerna som Ronan The Accuser från Guardians Of The Galaxy eller Malekeith från Thor: The Dark World.

Mer intressant fakta avslöjas av Derrickson, som att han i utvecklingsstadiet gärna hade sett skurken Nightmare istället för den självklare tyrannen Dormammu. Beslutet att följa den ursprungliga historien togs då Nightmares bakgrund helt enkelt skulle tagit för lång tid att presentera i en relativt kort film. Nightmare är precis som det låter: ett väsen som infiltrerar drömmar och ställer till en väldig oreda, som ofta leder till världsomvälvande situationer som Strange måste lösa.

De otroliga visuella spektrumen är lika förtrollande och fascinerande hemma som på bio. Ett exempel är då Strange och Baron Mordo jagas av Kaecilius genom ett New York som bokstavligt talat böjer och kränger sig kring alla tänkbara dimensioner. Derrickson delger att filmen gjordes under ett relativt tight schema, då produktionen flyttades fram för att Benedict Cumberbatch skulle kunna få avsluta sina sista framträdanden som Hamlet på Barbican Theatre i London, och på så vis också kunna medverka i Doctor Strange. Detta faktum gör de digitala effekterna än mer storartade. Oscarsnomineringen för bästa visuella effekter kunde inte vara mer välförtjänt.

Men som alltid är det porträtteringen av karaktärerna som sticker ut mest. Man kan säga vad man vill om Marvel Studios och deras filmatiseringar, men då det kommer till sina karaktären är instrumenten stämda till perfektion. Förutom det polariserade beslutet kring The Mandarin i Shane Blacks Iron Man 3, så vet Marvel Studios hur man bäst bevarar dessa klenoder.

McAdams är fortfarande filmens svaga kort

Enbart Rachel McAdams känns en smula felplacerad. Hennes Christine Palmer får så lite utrymme att jag faktiskt vågar påstå att karaktären kunde tagit bort helt och hållet. Om nörden inom mig fick leka manusförfattare hade kanske Rosario Dawsons Claire Temple från Netflix-serierna varit ett bättre substitut. Det hade på så sätt kunnat binda ihop TV-serierna med filmerna (något jag själv inte känner ett behov för), men sannerligen hade detta gett en större kraft till berättelsen istället för att behöva se McAdams bli livrädd för en fallande skurmopp.

Derrickson integrerar små detaljer i filmen som hyllar serietidningen på både stora och små sätt. Strange slår faktiskt ett omöjligt hot i den gudalika Dormammu, genom en kombination av list och magiska kunskaper, något som är som taget ur de första mötena med den interdimensionella skurken. Och alla små vinkningar, från The Living Tribunal (en av Marvel Comics starkaste karaktärer) till den femte evighetsstenen, hanteras så stilfullt att jag fortfarande minns tillbaka på min ursprungliga extas då dessa karameller delades ut på bioduken.

Dormammus avslöjande är fortfarande en obeskrivligt häftig stund för mig som lekt lobbyist för karaktären i flera år. Även om designen kanske inte helt uppfyller önskemålen så är faktumet att denna både fåniga och imponerande skurk nu är en del av filmvärldens mest framgångsrika franchise snudd på magiskt.

Och så har vi musiken av Michael Giacchino som är en otrolig mix av orientalisk mystik och Hans Zimmer-bombasm. Särskilt bör nämnas det minnesvärda temat som drar tankarna åt Star Trek, och spåret Stranges Days Ahead som spelas då Stephen Strange tillsist accepterar sin nyfunna roll som väktare över jorden, och där han sedan vandrar upp för trappan till sin ikoniska bostad i Greenwhich Village. Dessa är bara en av många anledningar till varför Marvel nått sådana historiska framgångar.

Knapert extramaterial

Då går vi vidare till vad vi faktiskt får i Blu Ray-utgåvan. Extramaterialets höjdpunkt är som ni nog redan förstått Scott Derricksons kommentarspår. Måhända är det lite enkelspårigt, och saknar de där riktigt djupa insikterna kring det praktiska filmarbetet, någon som tex regissören David Fincher alltid lyckas stuva in i sina egensinniga observationer.

Tyvärr så faller “behind the scenes”-materialet ganska platt, då det som erbjuds bara ytligt ger oss en knapp inblick i filmskapandet genom sina featurettes. De är på tok för tunt och gör inte de djupdykningar som en film av den här kalibern förtjänar. Om jag tillåts drömma skulle en “History Of Doctor Strange” med flera medverkande serietidningsförfattare och konstnärer stå högt på önskelistan. Vad som erbjuds kan tyvärr bara kategoriseras som mediokert. Att vissa sektioner av intervjuer också repeteras bidrar bara till den otillfredsställande känslan.

Andra småsaker är ett par helt irrelevanta borttagna scener, som ger goda skäl till varför de inte står kvar i filmen. Och sedan det självklara gag-reel klippet, där Cumberbatch och medspelare tramsar framför kamerorna.

Referensljud

Den tekniska kvaliteten däremot är av en helt annan sort. Disney har alltid varit kända för sina Blu Ray-skivor som ständigt används i referenssyfte, och det har bara blivit bättre. Ljudet i Doctor Strange är av sådan klass att det borde skrivas in i bestämmelser att en biorigg måste testas med hjälp av denna disk.

Det ligger ett stort fokus på baskanalen, och subwoofern får jobba hårt. Basnoterna får hela vårt testrum att mullra, och vi misstänker att en polisbil snart kan komma att undersöka fastigheten för att avgöra om det faktiskt pågår en mindre eldstrid.

Ljudet är genomgående starkt och kraftfullt. Den mest imponerade sekvensen sett ur en ljudsynpunkt är den fantastiska jakten i Stranges Greenwhich Village sanctum, där han förpassar Kaecilius apostlar till öknar och regnskogar genom portaler. Här kan man urskilja varenda litet ljud. Akustiken och närvaron som skapas är inget annat än strålande. Glas krossas och varenda krasande skärva kan urskiljas samtidigt som en kaosartad kakafoni pågår runtom. Ljudet är en perfekt mix av detaljer och styrka.

En smula grynig bild

På den visuella biten är det också mycket bra. Fotografen Ben Davis använder digitala Arri Allexa-kameror som ger filmen en enorm skärpa samt fina texturer. Kostymdesignen av Alexandra Byrne får verkligen komma till sin rätt, där sömmar och chockerande bra hantverk visas upp ur sin bästa sida. Färgerna är åt det mer matta hållet, även i de kosmiska och psykedeliska scenerna som vänder ut och in på sinnena. Den något matta paletten i kombination med lite för mycket gryn, gör att Doctor Strange inte riktigt kan mäta sig bildmässigt mot till exempel Star Wars: The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story.

Avslutande tankar

Nästan ett år senare är Doctor Strange precis lika unik och fantastisk som tidigare. Det är ett smart, fartfyllt och mycket underhållande stycke film signerat av Marvel som bekvämt ställer sig bland det bästa studion gjort.

“I summon the powers of the Vishanti!”

Film: 9/10

Bild: 9/10

Ljud: 10/10

Extramaterial: 6/10

The Mummy Recension

Publicerad den 11 juni, 2017 av bosstime55

Universal siktar högt med sin Dark Universe-satsning. Målet är att nå samma stjärnor och exotiska planeter som Marvel Studios. Istället är det första steget ett skrattretande haveri i samma klass som när den stödiga JAS39 Gripen uppvisningen slutade i en krasch i Stockholm. The Mummy är obegripligt tråkig och förutsägbar. Att Tom Cruise gör sin förmodligen sämsta rollprestation någonsin gör inte katastrofen lättare att ta emot.

Jag vet inte ens om den ursprungliga tanken, att foga samman en bunt gamla skräckfilmsikoner som dagens ungdom knappt känner till, är en särskilt bra idé. Delade/sammanlänkade filmer eller universum behöver ett skäl till att finnas till. Hos serietidningsfilmerna, vars förlagor alltid kunnat leka med gigantiska karaktärsgallerier, finns goda skäl till varför en gemensam bro bör existera.

Men den nuvarande hetsen kring detta koncept är tyvärr lika missanpassat som disketter till en toppmodern dator eller pudelrockfrisyrer till nobelmiddagen. I The Mummys fall så är filmbolaget Universal och regissören samt manusförfattaren Alex Kurtzman så desperata och stressade att det helt tappar bort sig innan filmen ens gått igång. Man hinner inte ens etablera självklara faktorer som karaktärer eller atmosfär, utan man skall absolut fram till målet som är den stora ensemblefilmen längre fram (om det ens blir någon). Allt blir en sönderstressad soppa, där ingenting känns attraktivt eller ens måttligt underhållande.

Cruise gör sin sämsta insats någonsin

Tom Cruise gör förmodligen en av sina sämsta insatser någonsin; det är så oinspirerat och efter mallen att det är på gränsen till sorgligt. Kurtzman omger också Cruise med så mycket damm och explosioner att det påminner om den gången Ben Stiller gjorde narr av den typiska Hollywood-filmen i Tropic Thunder, där Cruise faktiskt gjorde ett lysande porträtt av den groteska filmbolagschefen Lester Grossman.

Och Tompa är i gott sällskap (eller dåligt, beroende på hur man vill se på saken). Annabelle Wallis gör tillsammans med Priyanka Chopra (från Baywatch) årets (eller kanske till och med årtiondets) sämsta skådespelarinsats i en storfilm. Detsamma gäller också för Jake Johnson i rollen som Cruises “wingman”. Russel Crowe verkar tro att han gör stand-up komik och spelar över som en övertänd pajas på ett hopplöst barnkalas där ingen verkar ha speciellt roligt.

Sofia Boutella klarar sig faktiskt hyfsat, trots en makabert smaklös sexualisering från filmskaparna – mer om det senare.

Finns ett par sekunder av hopp

Det värsta är att The Mummy (i en sekvens) faktiskt ritar upp ett intressant scenario, som relaterar till skändning och förstörelse av historia och konst. Om detta hade behandlats med intelligens och förstånd hade filmen kunnat skapa en rätt så god liten funderare. Men som ni säkert redan har gissat, så sker inte detta.

Istället trycker man gasen i botten och skyndar sig hurtigt fram till fler flåsiga explosioner och uruselt koreograferade handslagsmål. Trots att filmen hyperventilerar från sitt eviga flängande mellan länder och scener så lyckas Kurtzman aldrig bygga upp vare sig adrenalin eller spänning. Det är som ett löpband, svettigt men man kommer inte särskilt långt.

Samma gamla sexistiska skurk

Och så kommer vi in på den “sexuella” biten. Efter Baywatch hoppades jag på att inte behöva framstå som en aggressiv moralpredikare, men The Mummy drar självklart återigen igång denna sorgsna diskussion. Boutella må undvika de värsta fallgroparna i sitt agerande, men hennes karaktär sätts i samma motbjudande sits som Cara Delevingnes hemska, hemska porträtt av The Enchantress från förra årets mega-kalkon Suicide Squad.

Av någon besynnerlig anledning skall den kvinnliga antagonisten i dagens Hollywood ständigt genomföra förföriska och sexuellt betonade danser eller gester för att snärja till sig hantlangare. När Boutella återigen tvingas sticka ut sin tunga likt Gene Simmons från rockbandet Kiss får jag närapå kväljningar. Det hade gått lika bra för karaktären att knäppa med sina fingrar, men istället väljer The Mummy detta smaklösa tillvägagångssätt.

Filmens humor (som desperat försöker få en syl i vädret bland det kaos som kallas “story”) är ett mindre skämt, ursäkta ordvitsen. Det är urusel timing tillsammans med stelt skådespel som drar tankarna åt de gånger man ser en ökenbuske fara förbi efter ett helt misslyckat försök till skratt.

Vem bryr sig?

Frågan blir snabbt: “Vem är det här till för?”. Skräckelementen är alldeles för mörka och obehagliga för de yngsta i publiken och den äldre skaran somnar förmodligen ganska snabbt. Jag tvivlar starkt på att den unga publiken har något som helst intresse av vargmän eller Frankensteins från över femtio år tillbaka, i ett klimat som idag erbjuder skratt och spänning med järnmän och talande tvättbjörnar.

Sekunderna innan ljuset släcks och The Mummy startar tappar jag min oumbärliga Fisher Space Pen, ett verktyg som blivit en självklarhet vid filmer som skall recenseras. När filmen väl nått eftertexterna och jag hittar denna trotjänare känner jag för första gången på två timmar en rush av lycka. Det borde säga allt.

Betyg 1/10

Bäst: Jag hittade min trofasta penna efter visningen.

Sämst: Tom Cruise och hans sömngång, Annabelle Wallis “skådespel” och den helt motbjudande sexuella gestaltningen som Sofia Boutella tvingas förnedra sig med.

Wonder Woman Recension

Publicerad den 31 maj, 2017 av bosstime55

Du store Hera ! Trots bedrövliga odds och förgående skräpfilmer i Batman V Superman och Suicide Squad, är Patty Jenkins första biofilm sedan Monster år 2003, den bästa DC Extended Universe filmen hittills. Det är sannerligen inte en särskilt mjuk färd, men jag erkänner mig slagen i min skepsis mot filmen. Wonder Woman får mig att våga närma mig en DC tidning igen.

Det är med viss stumhet och förvirring jag måste erkänna mig besegrad i att tidigt ha dömt ut Wonder Woman som ännu en pina. DC satsningen från Warner Brothers har varit en fullkomlig katastrof. Förra årets två mardrömseskapader i Batman V Superman: Dawn Of Justice och Suicide Squad, får nog den störste optimist och serietidningskonnässör, att vilja skänka bort sin samling med allt som bär den blåa Detective Comics loggan.

Wonder Woman har på förhand sett gräslig ut. Med fult foto, platt design samt ett Themyscira (paradisön) som närmast liknar en övning i dåligt cosplay. Och visst infinner sig flera av dessa allvarliga problem i slutprodukten.

Introduktionen och Gal Gadot är värdelösa

Den första tredjedelen är en precis så dålig som jag befarade. Paradisön och dess Amazon invånare, är anskrämliga på alla sätt och vis. Med usel ljussättning och green screen bakgrunder som var förlegade redan ett decennium sedan. Det är lika plastigt som bollhavet på IKEA och Wolfgang Petersens enorma fiasko med sin film om Troja där Brad Pitt gjorde sig till åtlöje som halvguden Achilles.

Gal Gadot gör ingeting för att ändra min åsikt, kring det faktum att hon är helt fel i rollen som denna serietidningslegend. Gadot saknar pondus, tyngd och karisma. Prestationen är onaturlig, vriden och ansträngd. Hon lyckas inte heller förmedla den oerhörda inre styrka som är ett av karaktärens starkaste signum.

Det är helt enkelt ett totalt misslyckat porträtt. För mig blir det som den nuvarande versionen av rockbandet Queen, som idag turnerar runt med olika ställföreträdare för Freddie Mercury, riffen och låtarna är där – i det här fallet kostymen och rekvisitan, men framförandet hör hemma på firmafesten med slipsarna som pannband.

Ryska bondskurkar

Missödena fortsätter i Connie Nielsen och Robin Wright som Dianas mor Hippolyta och krigaren Antiope. Två duktiga aktörer som får dras med ett helt håglöst manus, där de också tvingas till att låta som ryska bondskurkar. Här tar också Patty Jenkins samma struliga rutt som Zack Snyder, i att använda lypsyl med citronsyra, som ger filmen en grinig framtoning med sur min, där enorma mängder tröttsam och tillknäppt exposition sker, dock mot ett snyggt montage.

Inledningen innehåller också en av de mest överdrivna dödsscenerna på länge, där alla klichéer tas fram i ett svulstigt fiasko, som jag trodde hade låsts in i parodins fängelsecell.

Interaktionen mellan Gadot och Chris Pines Steve Trevor, är till en början också ensidig, Jenkins drar fram gamla schabloner som enbart anspelar på billiga sexuella referenser. Det finns varken kemi eller laddning. Romansen som skall ta sin plats mellan de två huvudrollerna, är lika artificiellt som de gånger man artigt ber sitt operativsystem återge en text.

Gammalt hantverk som inte fungerar

Specialeffekterna är inte heller er något som man med stolthet kan visa upp för gudarna. Ofta dras man helt ur adrenalinruschen då det helt enkelt inte ser godtagbart ut. Det gyllene lassot liknar julgransljuset jag packade ned i januari. Och vissa miljöer ser ut att vara rivna rätt ur Kerry Conrans Sky Captain And The World Of Tomorrow, en film där man för första gången – helt uteslutande, filmade allt i tomma studiolokaler för att sedan digitalt lägga till miljöer och kulisser. Att en storbudget film tretton år senare, inte ser bättre ut, är oerhört pinsamt.

Tyvärr finns det också en överhängande trötthet i flera sekvenser, som dröjer kvar alltför länge och i värsta fall känns malande. Filmen hade mått bra av lite subtila vinkningar, istället för den konstanta fumligheten där allting måste skrivas ut i stora bokstäver och helst understrykas med ett opassande tal från en av filmens karaktärer.

Något händer…

Med andra ord ser det mörkt ut. Men så byts det fula Themyscira ut mot ett domedags London, där första världskriget sugit ut både färg och liv. Och då händer det…

Wonder Woman bryter sig loss från sina föregångares surmulna och gnälliga attityd. Visserligen spelas Dianas naivitet ut för mycket, och hon framstår mer fånig än idealistisk. Men äventyret får äntligen lite puls och framförallt fokus.

Där Batman V Superman vilset sprang omkring och predikade idiotiska koncept, så låter man här är allt spelas ut som en ren äventyrsfilm. Liknelserna med Captain America: The First Avenger är oundvikliga. Båda två är actionfilmer med historisk bakgrund. Men Wonder Woman känns faktiskt mer helgjuten och har fler ögonblick där jag faktiskt förlorar mig i filmen.

”Look It’s…..”

I den första riktiga stora actionscenen, där Amazon prinsessan drar fram som en dödsmaskin över ett slagfält, inser jag att det är första gången jag fått lätta rysningar under en DC film, sedan Christopher Nolan knöt ihop säcken med The Dark Knight Rises 2012.

Att försätta filmen i en krigsmiljö ger en mer påtaglig närvaro. Där tidigare DC filmer plågats av murrigt och suddigt hantverk – där man knappt kan urskilja vad som händer då det bådas action, är Wonder Woman tydlig och rak. Visst, jag hade kunnat leva utan denna fascination för oändlig slowmotion, men i perspektiv mot sina obegripliga syskon, är det en god uppgradering.

”Du kan gå din egen (simpla) väg”

Vid ett par punkter blir Wonder Woman till och med intressant på ett något djupare plan, då den reflekterar om ondska och människans grymhet, man ställer frågan om vad roten till problemet faktiskt är ? Men filmen orkar inte hålla igång dessa tankegångar särskilt länge, och allt drar in på ett simpelt spår, där man tar genvägar och offrar sina bästa egenskaper. Allt för att forcera in en final som enbart nyttjar explosioner och ytterligare kavalkader i dåliga specialeffekter.

För en film som ofta reflekterar kring att ondska och altruistisk godhet, inte alltid är svart eller vitt, så saknas det nyanser när det verkligen gäller. Det förvandlas bara till en tunn fernissa.

Urusla skurkar och skrattretande lingvistik

På skurkkontot står det olyckligtvis också helt tomt. Danny Huston och Elena Anya jämförs bäst med Tommy Lee Jones och Jim Carrey från Joel Schumachers Batman Forever. Taskigt skådespel och ännu sämre underlag, gör de gånger vi enbart skall spendera tid med dessa figurer närmast outhärdligt. Och Lucy Davis energiska Etta Candy får inget utrymme överhuvudtaget.

Jag kan inte eller komma ifrån problemet och den ofrivilliga komiken i att Patty Jenkins inte verkar kunna bestämma sig för vilka språk som bör talas. Varför spanska och franska delvis talas flytande, men inte tyska, är helt obegripligt. Det för tankarna åt den gången Brad Pitt och Eli Roth skall posera som italienska filmarbetare i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds.

Norweigan Air boarding at gate…

Precis som Norweigan Air är ingeting av första klass, det finns inga bekväma stolar och den dåliga maten kostar multum, men det är tillräckligt bra för att nå målet utan att ådra sig allvarliga åkommor. Och vad som helst är en uppgradering från Ryanair resan i Suicide Squad.

Wonder Woman når aldrig olympiska höjder, men håller huvudet över vattenytan. De enorma skadorna och såren från tidigare stormar går inte att sudda ut, och den dumhet Snyder och Ayer påtvingat följetongen samt kontinuiteten, går inte att reda ut på något sätt. Men när det där makalösa Hans Zimmer temat spelas upp, och jag tillslut inser att en evig favoritkaraktär, faktiskt klarat sig undan komplett förödelse, så är det svårt att inte bli en smula upprymd.

Betyg 6/10

Bäst: Då filmen drar till London och resan därefter genom skyttegravar och död. Och Hans Zimmers och Junkie XL temat med Tina Guo på elektrisk cello.

Sämst: Gal Gadot, den hiskeliga första tredjedelen och det taffliga hantverket.

Fråga: Årets största överraskning ?

Baywatch Recension

Publicerad den 31 maj, 2017 av bosstime55

Jag tror inte någon förväntade sig att vi ens skulle få något som passerade in i gränslandet av godtagbart. Men 2017 års nyversion av den kultförklarade TV serien, är så gräslig att man baxnar. Baywatch är en av de mest vulgära och frånstötande filmerna jag sett. Tillslut drabbas man av någon psykos och allt vänds upp och ned.

Dwayne The Rock Johnson är den enda aktör – eller medverkande, som inte kommer behöva leva i komplett skam och rädsla, då de ser tillbaka på beslutet att delta i denna filmiska gyttja, dock är hans inblandning som producent ett enormt minus för världens – just nu, bäst betalda skådespelare. Johnson medför sin väletablerade charm och karisma. Även om karaktären är både tråkig och löjlig, så ger The Rock hela katastrofen en marginellt mjukare landning.

Ett fall för Schyman

Sedan kommer resten. Om regissören Seth Gordon hade orkat bry sig – att ödmjukt driva med Baywatchs delvis idiotiska natur och tramsfaktor, hade vi kunnat få en simpel men acceptabel stund av dumunderhållning. En genre som i rätt utförande inte alls är så illa, och som jag själv gärna välkomnar.

Men istället väljer Gordon att kasta sig rakt ned mot grunt vatten och de oundvikliga klipporna. Utan att ta på mig rollen av moralpredikare, så är sexismen så utbredd, att jag mellan varven inte kan sluta gapa av chock.

Det räcker inte – att utan glimten i ögat, visa en sekvens där kvinnliga kroppsdelar dunsar upp och ned som volleybollar i slowmotion, istället måste man påpeka både Kelly Rohrbach och Alexandra Daddarios diverse kroppsstorlekar, gång på gång.

Skräckfilm

Med fasa i hela kroppen, inser jag snart att de – förkastliga, första tio minuterna, bara är det första i raden av förolämpningar, rasistiska stereotyper och vulgär könshumor.

Att en stor del av Baywatchs ’’arv’’ är grundat i viss sexism och snuskiga tonårsimpulser, kan jag finna mig i. Men varför man inte valt att modernisera eller ens ironisera något av dessa problem, är helt oförståeligt.

Den lilla del av självdistans som återfinns, är så klumpigt och lamt presenterat, att det snarare blir ännu en faktor att hänga upp sig på.

Fiskdamm ?

Storyn är lika frånvarande som bristen på god smak. Det här är mer orealistiskt än Stjärnornas Krig och Sagan Om Ringen kombinerat, där fysik, logik och andra realistiska faktorer inte gör sig besvär. Seth Gordon tror dock att lite mer trött könshumor kan rädda spektaklet. Det påminner om de gånger små barn ådragit sig termer och ord, som de är minst femton år för unga att höra, och hur de fnissigt berättar snusk på skolgården. Barnsligheten blir så larviga att jag börjar undra vart fiskdammen och nappflaskan står ?

När hela katastrofen börjar nå mot sitt slut, känner jag hur vansinnet börjar smyga sig på. Allting vänds upp och ned, Baywatch skjuter sig igenom alla tänkbara gränser, tillslut blir det så dåligt att det nästan blir bra, på något förvridet vis. Det blir som en förverkligad version av Krakel Spektakel författaren Lennart Hellsings text om staden Annorlunda, där man säljer varm glass och där hunden rastar husse.

Specialeffekterna är som hämtade ur det mest amatörmässiga YouTube klipp, och hör förmodligen till det sämsta jag någonsin sett, ’’skådespelet’’ från den indiska storstjärnan Priyanka Chopra är under all kritik, sedan har vi den helt groteska musiken och, och… Ja…

Vattentortyr

Jag tappar tillslut bort alla syrliga formuleringar och elakheter. Jag påbörjar en Odyssey i Svenska Akademins Ordbok, på jakt efter ord som kan beskriva katastrofen, jag finner dem inte…

De mikroskopiska skratt (eller snarare förvridna grimaser) som filmen slår ur mig, får mig att känna hur de där omtalade 21 grammen, lämnar kroppen – alltså själen. Det kan liknas med kinesisk vattentortyr, där offret sakta men säkert bryts ned till ett kvidande skelett, som avslöjar alla hemligheter. Lungorna fylls med vatten och sinnet kapitulerar, rakt ut genom salongen. Dårskapenshus har öppnat.

Krossar själen

Som medmänniska känner jag att något måste göras illa kvickt, men det går inte. Filmen orsakar handlingsförlamning, tittaren lämnas helt paralyserad av skräck, chock och total förödelse. Där de bästa av filmer rör ens känslomässiga djup, tar Baywatch sakta men säkert hand om dig genom att krossa din heder, självtillit och rätt till mänskligt bemötande.

Det enda positiva jag kan tänka mig att säga är att Baywatch – åtminstone, inte är sämre än Guy Ritchies – King Arthur: Legend Of The Sword, och det är väl alltid nåt…

Betyg 1/10

Bäst: The Rock, typ.

Sämst:……….

Fråga: Är det här ett grymt skämt ?

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales Recension

Publicerad den 24 maj, 2017 av bosstime55

Trots rekordbudget och över fem år i produktion, levererar Disney och de norska regissörerna Rønning och Sandberg en sövande trist film, som inte rustar upp seriens redan dåliga rykte. Ett stort misstag från filmskaparnas sida och ett ännu större slöseri med tid för den betalande biobesökaren.

Att gå in och se en film som bär titeln Pirates Of The Caribbean, är tillfällena man helst bara vill sopa under mattan eller skjuta upp. Som den där övervintrade badrumsstädningen, eller en tidig starttid på måndag morgon efter en långhelg. Och det är inte mycket som har ändrat sig till det bättre.

”Hej hå, vi till samma gamla gruva gå”

Trots en inkuberingsperiod på över fem år, så kvarstår samtliga problem, som får Pirates-kritiker att bli högröda i ansiktet. Manuset är lika rörigt och dränerande på energi, gurglande dialog möter rena barnsligheter, som på väldigt liten tid blir som sandpapper mot trumhinnorna. Tyvärr måste dessa dumheter också kulminera i några riktigt smaklösa och gubbsjuka perversioner.

Depps prestation är helt oskiljaktig från tidigare gånger, där han sluddrar fram sina repliker. Jack Sparrow har nu funnits sedan 2003, trots alla dessa år så Depp har inte lyckats tillföra någonting nytt till denna allt mer tynande karaktär.

Tempot är skandalöst, den yngsta publiken har nog både hunnit skaffat sig partner och påbörjat jakten på en bostadsrätt, vid den tiden att filmen ens nått halvvägs. För den som önskat sig att Pirates Of The Caribbean skulle bli – ännu segare och innehålla fler obegripliga konversationer som inte tar slut, har fått sin önskan uppfylld.

Än värre är denna fascination med att filma fötter som går på båtdäck. Jag skulle nog våga påstå att en stor procentsats, ägnas åt bilder där bara ett par fötter sakta går fram – vilken upplevelse …

Tre färglösa prestationer

Kaya Scodelario gör sitt bästa i rollen som kvinnligt nytillskott. Men dubbelmoralen är pinsam, i ena stunden porträtteras Scodelarios Carina som progressiv och smart, samt ett mindre motgift mot den mer eller mindre idiotiska samling svin och råskägg son utgör karaktärsgalleriet, men scenerna som sedan följer, reduceras hela hennes närvaro till ett billigt skämt med sexuella anspelningar. Det är mellan varven motbjudande och tröttsamt.

Brenton Thwaites agerande är – precis som Orlando Blooms, i tidigare episoder, färglöst och totalt ointressant. Och varför filmen insisterar på dynamiken mellan Johnny Depp och nytillskotten, likt den med Keira Knightley och Bloom, är helt oförståeligt, då det inte existerar någon som helst kemi mellan dem.

Javier Bardem verkar ha blivit det automatiska skurkvalet i stora Hollywoodfilmer. Men till och med denna mästare i diaboliska busar, verkar ha tröttnat på vägen till inspelningen. Bardem står och tittar runt med tom blick och rör inte en muskel mer än vad kontraktet stipulerar.

Dock är samtliga nytillkomna aktörer, marginellt bättre än Pénelope Cruz katastrofala prestation i On Stranger Tides från 2011. En film som jag önskar att jag aldrig hade sett.

Rostig och sliten

Att serien nu börjar bli rejält utsliten i gängorna märks. Trots att den norska regiduon Joachim Rønning och Espen Sandberg, fått ta över rodret efter kompletta klåpare som Gore Verbinski och Rob Marshall, lyckas man inte tillföra något nytt eller exotiskt perspektiv. Hela filmen rör sig fram i segt fart, utan vind i seglet, precis allting känns gammalt och gjort. Logiken och begripligheten orsakar fortfarande yrsel, man jagar sin egen svans och kommer ingenstans.

Där många uppföljare leker med förväntningarna och använder sin historik snyggt och effektivt, likt Marvel eller till och med nystarten av Apornas Planet, så slänger man här alla dessa metoder och idéer i soptunnan.

Hur illa Verbinskis uppföljare än må varit, hade de – i alla fall tio år tillbaka, en och annan tältpinne där effektstudion Industrial Light And Magic fick visa upp några mycket snygga specialeffekter tex scenen med Kraken anfallet i Död Mans Kista. Men år 2017 är allt det där förlegat.

Och filmen gör inte ens ett försök att imponera eller underhålla, energin och engagemanget stannar vid närmsta flaska rom, och ber om att få resten snabbt överstökat. De stora sekvenserna består mest av lite plaskande i en barnbassäng, där man håglöst försöker få igång kaoset med lite CGI-kreatur, som hör hemma i bortklippta scener för Björnes Magasin.

Den mest ironiska är att Johnny Depps Kapten Sparrow, bokstavligt talat sover sig genom flera av filmens scener. Där har filmen hittat en gemensam sak med publiken.

Lat och bekväm

Dead Men Tell No Tales besvärar sig inte med någonting, det förblir sittande som en stor påse och surar. Ny design eller ens miljövariation, kan man självfallet inte bemöda sig med, trots flera förseningar och kraftigt överstigande budget som i dagsläget sägs ligga på över 200 miljoner dollar(!?).

Man slår helt enkelt upp dörren till det gamla skafferiet, för att sedan gräva fram konserver med utgångsdatum som signalerar omedelbar matförgiftning, eller i detta fall filmförgiftning. Inte ens i avslutningen kan man bemöda sig med att ta i. Istället rycker man på axlarna och skyndar in i eftertexterna. Filmen kölhalar och stjäl allt i publikens plånbok, för att sedan vingla sedan bort på berusade ben, man lämnas blöt och hånad.

Inte ens det som skall vara små menlösa överraskningarna fungerar, de har redan avslöjats i promotionmaterial. Suck…

Musiken är det enda positiva

Sedan måste det – som alltid, onödiga våldet kritiseras. Om detta skall vara en familjefilm begriper jag inte vad Disney håller på med, där både avhuggna kroppsdelar och avrättningar förekommer. Det enda positiva jag kan säga, är att en sekvens får mig att dra lite på smilbanden. Sedan är det lite bättre än den helt gräsliga del fyra. Och det där musikaliska temat av Klaus Badelt – och som Hans Zimmer senare gjorde ännu bättre i uppföljarna, är suveränt som alltid.

Och det går inte att bli arg på något såhär patetiskt, bara trött…

Betyg 1/10

Bäst: Det är inte On Stranger Tides.

Sämst: Se trailern så kan ni nog avgöra själva.

Fråga: Är det slut på denna serie nu ? Svär på det, jag ber…

Hans Zimmer Globen, Stockholm 18-05-2017 Recension

Publicerad den 20 maj, 2017 av bosstime55

Med ett fullständigt elektriskt band, som både är musikalisk i toppform, men som samtidigt bryter normen om en viss återhållsamhet inom symfonisk musik, är Hans Zimmer i live miljö en upplevelse som är precis lika intensiv och fängslande som en rockkonsert. Tyvärr är det struliga ljudet en glädjedödare.

Det är så nära att nå ett högsta betyg. Hans Zimmer är inte bara en historisk filmkompositör, han visar sig den här kvällen vara en förträfflig värd. Han underhåller och fångar den stora publiken i Globen med personliga och intressanta anekdoter – som hur sångaren Lebo M började som arbetare på en biltvätt, men som nu åker världen runt med Zimmer och spelar för fulla hus.

Där de flesta filmmusikkonserter, är strikt hållna och går i en traditionell anda, som är associerad med konserthus och klassisk musik, gör Zimmer det hela till en informell och icke förutsägbar upplevelse. Det eminenta bandet, som är en fusion av symfoniorkester och rockband – där elgitarrer och stark basgång leder härligheten, ger musiken en aggressiv och ungdomlig framtoning.

Genial mix

Zimmer mixar ihop flera av sina verk till gigantiska stycken, som gör tvära kast mellan genrer och filmer. Introt är ett superbt potpurri av allt från Driving Miss Daisy till Madagascar. Med sig har han också en ljusshow – som på liveinspelningar, kan tyckas verka överdriven, med sitt ständiga blixtrande, men som här är både intensivt och suggestivt. Då bandet river av ett helt vansinnigt starkt framförande av Electro sviten från (den urusla) The Amazing Spider-Man 2, ser det ut som att den hysteriska skurken håller på att kortsluta hela scenbelysningen.

Det makalösa bandet kan inte hyllas nog. Trumslagaren Satnam Singh Ramgotra slår så hårt att golvet skakar, det är ett rent anfall av distorsion och adrenalin som inträffar då Wonder Woman temat pumpas ut, med sina orientaliska toner. Cellospelaren Tina Guo verkar vara besatt, hon får cellon att framstå som det häftigaste instrumentet på denna jord. Hon svänger, kränger och manglar allt i sin väg då hon går loss.

Gastkramande

Och höjdpunkterna är åtskilliga. Till och med skräpfilmer som Änglar och Demoner samt Da Vinci Koden, får ett lite större existensberättigande, i och med denna fantastiska musik. 160 BPM från förstnämnda är eldfängd i sitt trumsolo som inte vill sluta.

Efter att ha kört över Globen publiken, med ett storslaget medley från Pirates Of Caribbean, tas en trettio minuters paus, efter den lilla andhämtningen, drar sista akten igång. Och så får vi äntligen The Dark Knight, filmmusiken som skrev om regelboken, och ’’förstört” den moderna actionfilmens soundtrack. Ingen kan motstå den ilskna och gastkramande dramatiken. Allt från Jokers kakafoni till läderlappens hjältemodiga uvertyr är en oförglömlig upplevelse. Hela kroppen täcks av gåshud och för en liten stund stannar faktiskt tiden.

Hela slutspurten får mig att önska att de strikta stolarna på parkett, kunde ersättas med ett dansgolv. Jag har aldrig tidigare känt behovet att utföra så stora glädjeskutt i och med en symfonisk konsert. Men så pass suveränt är det.

Så nära ett perfekt betyg

Allt är bäddat för ett tvåsiffrigt betyg, men som alltid spökar den katastrofala akustiken i golfbollen som är Globen. Många nyanser dränks, och då orkestern kör går in i högsta växeln, låter det i värsta fall som ett melodiskt muller.

Även om det är en omöjlig önskan – så hade denna spelning varit en klassiker i en dedicerad konserthall som Konserthuset eller Berwaldhallen.

Men när Inception stycket Time väl ringt ut, och hela publiken stampar i golvet, är det svårt att ha några invändningar. Hans Zimmer har skapat en konsertupplevelse som delvis är helt unik. Lika stilfullt som en kväll med filharmoniker, men samtidigt medryckande och hjärtlig som den bästa pop – eller rockkonsert. En bedrift som bara kan benämnas som makalös.

Betyg 9/10

Bäst: The Dark Knight, Inception, Wonder Woman och introduktionen med Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes samt Madagascar.

Ännu bättre: Tina Guo och hennes makalösa skådespel på sin elektriska cello, och såklart hovmästaren själv Hans Zimmer.

Sämst: Att Globen återigen saboterar ljudet. När skall detta elände faktiskt lösa sig ?

Betyg på alla låtar (Obs, då flera stycken är integrerade kommer vissa spår recenseras som ett)

Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes (2009), Madagascar 8/10

En superb öppning, först går Zimmer själv in och desto längre det löper, visas mer och mer av det förstklassiga bandet upp.

Crimson Tide 7/10

Tempot dras ned en aning och den stora kören får stå i centrum.

Angeles And Demons 9/10

Oj, oj… Här är det riktiga infernot, Ron Howards uppföljare må vara en utskrattad fars, men ingeting är löjeväckande med detta stycke. På slutet är det som att befinna sig i Heavy Metal-himmelen med ett trumsolo som inte går av för hackor.

Gladiator 9/10

Ljudet strular i den makalöst vackra Now We Are Free. Men den enorma symfonin från Ridley Scott filmen drar kvällens första riktigt stora applåder.

The Da Vinci Code 7/10

Zimmer drar en kul liten berättelse om Paris och överlämnar sedan stafettpinnen åt Molly Rogers på fiol. Ännu en stund av lugn innan den riktiga urladdningen.

The Lion King 9/10

Det där hoppfulla ropet får publiken att skrika av förtjusning. Och alla minnesbilder från den animerade klassikern, får den mest hårdhudade tuffingen att bli en smula blödig.

Pirates Of The Caribbean 10/10

Vilken urladdning. Tina Guo ställer sig mitt på scenen med sin elektriska cello. Sedan sker ett helt hysterisk framträdande, Nick Glennie-Smith på dragspel springer runt med en papegoja på axeln, och när vi når crescendot står jag andlös.

Akt två

True Romance 7/10

En kort liten uppladdning efter pausen.

Rain Man 8/10

Finstämd stund där Guthrie Govan får visa sina kunskaper att spela slidegitarr.

Man Of Steel 9/10

DC Comics och Warner Brothers försök till att imitera Marvel må ha blivit lika lyckat som att sälja sand i Saharaöknen. Musiken däremot, är lika ståtlig som DCs gudalika hjältar.

Wonder Woman 10/10

Återigen får Tina Guo briljera. Ljusshowen simulerar prinsessan Dianas klassiska färger. Det enda som kan kallas mästerligt i sammanhanget Batman V. Superman: Dawn Of Justice.

The Thin Red Line 6/10

Det bästa är den snygga grafiken på storbildsskärmen. Ett relativt anonymt spår som ger behövligt andrum efter explosionen i tidigare nummer.

The Amazing Spider-Man 2 10/10

Jaime Foxx må ha gjort ett gräsligt porträtt av Spider-Man antagonisten. Men denna fusion av Kraftwerk och Wagner är helt förträfflig som konstmusik. Och vilken ljusshow !

The Dark Knight 10/10

En av världens bästa actionfilmer. Minnena går tillbaka till den första gången man satt som på nålar och såg Heath Ledger skriva filmhistoria. Sedan får vi en liten snutt av Molossus från Batman Begins, behöver jag säga mer ? Konsertens absoluta höjdpunkt.

Aurora 9/10

Vi får en sista mycket gripande historia, där Zimmer talar om framgångens baksida. För där The Dark Knight-trilogin skrev in sig i samtliga historieböcker, vilar Ledgers och stuntmannen Conway Wickliffes bortgång, som en mörk dimma över succén. Och sedan kom det andra bakslaget, den obeskrivliga tragedin i och med dödsskjutningen i Aurora, Colorado 2012. Istället för att bombardera med strängar, gör Zimmer närmast en begravningsmarsch. Det blir snabbt tydligt att detta är konsertens hjärta.

Interstellar 7/10

Inte en personlig favorit från Christopher Nolan, men ett stilig framförande som ekar av Strauss och de stora extravaganserna från Stanley Kubricks 2001: Ett Rymdäventyr.

Inception 10/10

Ett monumentalt mästerverk, både som film och soundtrack. Time är lika fängslande som första gången då filmens fantastiska slut tar vid. Inget kunde fungera bättre som avslutning till denna fantastiska afton.

Alien 1979-2012

Publicerad den 17 maj, 2017 av bosstime55

I och med premiären av Alien Covenant verkar det lämpligt med en återblick på de tidigare filmerna i serien, detta inkluderar Vs. utsvävningarna. Varning för kraftiga spoilers för samtliga filmer !

Alien (1979)

I ett trött och utbränt USA under mitten av 70-talet, efter Vietnamkriget och stor inflation, påbörjades en kreativ resning inom den amerikanska kulturen. Bruce Springsteen släppte det tidlösa mästerverket Born To Run år 1975, och två år senare fick Hollywood-filmen nytt liv i och med Star Wars: A New Hope. Ridley Scotts Alien är förvisso inte någon munter eller optimistisk historia. Det är en svart, suggestiv och hotfull maskin, som likt George Lucas rymdsaga, fortfarande står sig som en fantastisk filmupplevelse.

Alien är makalöst vacker, obehaglig och tidlös. Scott kör på idén att låta det okända vara ett lika stort obehag, som det faktiska monster, som väntar i mörkret. Uppbyggnaden är lika välplanerad som ett stycke klassisk musik från de stora mästarna. Tempot är förhållandevis lågt och tuffande i inledningen. Dagens tomma ’’hoppa till’’-effekter nyttjas inte. Även om tittarens puls förblir hög, så håller Scott filmen disciplinerad. Ingenting förhastas. Men sedan öppnas fördämningarna…

Den bortgångne och (mycket) saknade aktören John Hurt, får stå i centrum för ett av kulturhistoriens mest chockerande ögonblick. Idag är chockvärdet borta, efter alla parodier och referenser, i otaliga mängder filmer och TV-serier. Men när det nyfödda helvetesdjuret skjuter sig ut ur Hurts bröstkorg, skapades ett moment, som aldrig kommer behöva oroa sig för att bli bortglömt. Veronica Cartwrights hysteriska reaktion sägs i efterhand vara helt spontan.

Och så designen… H.R Gigers sagolika teckningar ges en sådan lyxbehandling, att varenda sekund med utomjordiska salar och besynnerliga födelseplatser, blir som att besöka ett konstmuseum.

Manusförfattaren Dan O’ Bannon grät på premiären, och flera historier florerar där ute om hur publiken kräktes och förstörde sina biostolar i ren terror.

Hur sönderspelad den än må vara, så är denna frustande resa lika makalös som för nästan fyrtio år sedan.

Betyg 9/10

Aliens (1986)

Ja, hur börjar man ens beskriva en film som Aliens ? Vissa saker kan filmnördar aldrig enas om, Gudfadern eller Nyckeln Till Frihet ? Är Sean Connery den enda riktiga 007 ? Och så Alien eller Aliens: Återkomsten ?

Där Ridley Scott lade grunden, och valde att gå på en linje som lutar mer åt Konstfack, där tittaren får gå in i en steril hall med makalösa alster på väggarna, så är James Camerons uppföljare en explosiv rockkonsert i jämförelse, där åskådaren studsar runt på dansgolvet. En del filmer ser man, andra lever man med för alltid. Aliens är svetsad till min själ. Antalet sedda gånger, går förmodligen inte att räkna, och skulle nog kunna bedömas som ohälsosamt.

Det är också den enda filmen – där desperationen till den ultimata utgåvan, ledde till ett obscent dyrt inköp av den japanska DVD-utgåvan, där ett DTS spår återfanns.

Aliens är definitionen av en perfekt film. Sigourney Weavers Ripley har växt, blivit mer luttrad och än mer besluten att utrota den utomjordiska ohyran. Hennes resa är komplett då hon mer eller mindre adopterar den föräldralösa Newt, spelad av Carrie Henn. Bandet mellan de två är starkt som en flod under vårsolen.

Bill Paxtons Hudson bjuder på mer skratt än de flesta moderna komedier. Actionscenerna får blodet att nästan skjuta ut ur ådrorna. Roboten Bishop, den stenhårda APC stridsvagnen, Pulse Rifle, Alien drottningen, replikerna… Och intensiteten som ger andnöd. Bara för att lista några juveler i denna skattkammare.

För övriga tävlande, både nya som gamla, är det ’’game over man, game over’’ !

Betyg 10/10

Alien 3 (1992)

Man tycker synd om David Fincher – i sin roll som debuterande regissör, efter alla otäcka berättelser om hur filmbolaget 20th Century Fox tvingade den store visionären till att förvrida sin egen film till oigenkännlighet, är det inte konstigt att vi har att göra med en komplett härdsmälta. En malande och helt menlös film, som borde dela samma öde som Ellen Ripleys bad i uppvärmt stål. Inte ens ett försök till en Directors Cut, kunde rädda en film som bäst borde beskrivas som en onödig förlängning.

Fincher får ett manus som inte gör någon glad. Det mesta går åt att Weaver surt stirrar i speglar och vandrar runt i trånga baracker. Övriga karaktärer orkar bara inspirera till gäspningar. Finchers ambitioner var stora men allt föll samman. Med åren som gått, har funderingarna inte slutat om vad filmen kunde ha blivit, om Fincher hade tillåtits att arbeta fritt. Det finns bibliotek av icke använda manus och filmens absurda tid i klippning och redigering som tog ett år. Filmen var en lika stor röra som inspelningarna för Tim Burtons Batman (1989), där man precis som här, byggde upp dekor och miljö för enorma summor, som ingen förstod hur det relaterade till manus som ändrades på nästan daglig basis.

Alla dessa anekdoter är klart intressantare än filmen.

Alien 3 kommer gå till filmhistorien som en av världens stökigaste filmer, både framför och bakom kameran.

Betyg 1/10

Alien Resurrection (1997)

Mon dieu ! Jean-Pierre Jeunet är en både innovativ och duktig regissör, som visat prov på stor talang i filmer som Amelie från Montmartre, De förlorade Barnens Stad och En Långvarig Förlovning. Men i och med sin engelskspråkiga debut gick något fel, väldigt fel…

Darius Khondji som stod för foto är den enda involverade, som klarar sig levande ur detta vrak. Sedan kommer allt annat…

Från den helt idiotiska storyn, till finalens ’’super’’ monster – som inte går att beskriva utan att ta till vulgärt språk. Det är nog bäst att vi alla bara drar ett stort streck över denna tragiska produkt, enbart gjord för att mjölka ur de sista slantarna som serien hade kvar. Sigourney Weaver själv erkände med handen på Bibeln att säckarna med pengar hon mottog, var den enda anledningen till sin medverkan. Och cliffhangern som vi får som grädde på det mögliga moset, är den slutgiltiga förnedringen.

Buffy och Vampyrerna skaparen Joss Wheedon, har precis som David Fincher, uttryckt stark aversion med vad hans manus förvandlades till. Den hatade Alien-hybriden som upprört till mindre demonstrationer, var tänkt att vara något klart mer obehagligt. Men då 20th Century Fox – återigen, bestämde sig för att budgeten skulle vara bunden till Ingvar Kamprads fika utgifter, skrotades de mer intressanta idéerna, och ännu en skamlig film var inbränd i kalkonhistorien.

Betyg 1/10

Alien Vs. Predator (2004)

Vad som skulle var en kul liten vinkning i Predator 2 – med ett Alien-huvud i bakgrunden i Predator skeppet, blev ett fjorton år senare ett tragiskt skämt. Paul W.S. Anderson står för regin och precis som i fallet med Resident Evil och Event Horizon är det skrattretande dåligt. Uselt hantverk med plastkulisser och kostymer sydda för en skolpjäs. Gjord på en pytteliten budget, där allt blivit nedmonterat av snålheten. Andersons tillvägagångssätt att göra film är torrt, platt och larvigt.

För de som sett de där riktigt pinsamma TV-versionerna av Fantomen och vampyrjägaren Blade, känner genast igen känslan av en totalt bankrutt produktion, både intellektuellt och materiellt.

Sättet Alien Vs. Predator misshandlar båda filmseriernas mytologi och berättelser är skamligt. Det sätts nya rekord i idioti, då de kallsinniga rovdjuren (Predator) beskrivs som en tonårsgrupp som jagar för att uppnå någon form pubertet. Sedan får vi se Sanaa Lathan åka kälke, de sekvenserna får varenda filmälskares hjärta att explodera av sorg och ilska.

Allt hade kanske varit förlåtet, om Anderson visat upp enorm kärlek och passion för filmen. Istället är det bara ännu en dag på jobbet, där lunchrasten inte kan komma snabbt nog.

Betyg 1/10

Aliens Vs. Predator: Requiem

Å milda himlar, hjälp oss ! Att begära en uppföljare till Alien Vs. Predator är som att be om en uppföljare till en jobbig förkylning. Den sista ynkliga lilla värdigheten som finns kvar, hos de båda ikoniska serierna, eldas här upp i ett inferno av häcklande och slentrian. Eländet pågår tack och lov bra i nittio minuter. Men det är illa nog. Filmen är precis lika billig och ointressant som sin föregångare. Däremot har våldet skruvats upp till rent smaklösa nivåer, där man inte har några förebråelser att helt öppet mörda barn i filmens introduktion. En fullkomligt motbjudande film på alla sätt och vis.

Betyg 1/10

mv5bmtqwmdm4ndg1mf5bml5banbnxkftztcwmtg1mdyxnw-_v1_sy1000_cr0015031000_al_

Prometheus

Det skulle bli en grandios återkomst i och med Ridley Scotts återkomst till regissörsrollen, men istället blev det en av tidernas bittraste upplevelser. Där publiken ville ha skräck, starka karaktärer och en större djup till mytologin, fick vi istället, det här…

Skräckelementet som får störst plats är Scotts groteska pretentioner. Prometheus verkar ha en speltid på tio livstider, sedan späs det på med teologisk rappakalja och utmärglade scener som besitter lika mycket energi som en orm i solen.

Prometheus är en patetisk, elak och uppblåst parasit, som är ett minst lika stort häckel som Alien Vs. Predator-serien.

Betyg 1/10

Alien Covenant Recension

Publicerad den 15 maj, 2017 av bosstime55

Gamer over man, game over ! Ridley Scott lyckas inte vända på den bedrövliga riktningen som sattes efter Prometheus. Istället blir Alien Covenant ett praktexempel på att serien som en gång skrev om regelboken, är redo för nedmontering och begravning djupt ute i den kalla rymden.

Om man är riktigt fräck, så kan man enkelt rekommendera att ignorera allt som hör till Alien-serien efter 1986. James Camerons mästerverk Aliens: Återkomsten slutar ytterst ambivalent. Och om något som helst engagemang hade delgetts seriens efterkommande episoder, hade serien kanske kunnat bli relevant bortom en nu över trettio år gammal film i Aliens. Glansdagarna är sedan länge borta. Det bästa har redan visats upp. Den goodwill som finns gentemot tex. Star Wars är inte densamma då man diskuterar Alien.

När inte ens David Fincher, fick arbeta efter eget huvud, under den tredje delens svåra produktion, är det svårt att ha några ljusa förhoppningar. Det skulle få ett kraschlandnings ’’avslut” när den fyndige franska regissören Jean-Pierre Jeunet, trampade i klaveret med basketbollar och snormonster (eller vad det nu var) i Alien Resurrection från 1997.

Sedan skedde avrättningen i Alien Vs. Predator från 2004. Efter mycket om och men, återvände Ridley Scott till serien, i vad många trodde skulle bli en grandios återkomst. Själv stod jag skeptisk då Scotts historik som regissör under 2000-talet minst sagt varit skakig. Vem vill egentligen minnas A Good Year med Russell Crowe som förvirrat ränner runt på en fransk vingård, eller för den delen sömnpillret American Gangster ?

Flera satte Prometheus som filmen alla borde se år 2012. Förväntningarna var gigantiska. Den gick till och med före The Avengers och The Dark Knight Rises. Med facit i hand är Prometheus enklast beskrivet som en nitlott. Ungefär som att välja Leif GW. Persson över Stefan Holm i höjdhopp.

Prometheus visade sig vara en uppblåst, tråkig och helt håglös historia, som jag helst inte vill tänka tillbaka på. Den som väntade på ett stort återtåg, fick istället en kallsup. Ekonomiskt presterade den dugligt, men serien fick återigen skickas ut till hundkojan. Och så började en lika förvirrande ström av information komma – kring vad nästa steg skulle bli.

Alien 5 låg på bordet lika länge som en flaska Ramlösa i öknen. Men efter att District 9 regissören Neil Blomkamp fått avslag för sin potentiella uppföljaren, skulle Ridley Scott återigen få förtroendet att göra ännu ett försök. Och nu höll man inte inne med vad som skulle vänta. Titeln blev Alien Covenant och allting såg ut att vara en karbonkopia av filmen från 1979 – i det promotionmaterial som visades upp i form av bilder och trailers – varav det sistnämnda jag undvikit helt i vanlig ordning.

Det var minst sagt oroväckande….

Alien Covenant är tack och lov inte en ruta för ruta adaption av sin klassiska förlaga, men samtidigt saknar den all form av spänning, mysterium eller engagemang.

Håglös och meningslös

Det vilar en trött och uppgiven stämning över allt, inte bara för filmens karaktärer utan från Ridley Scott själv. Intrigen går på autopilot, de nya huvudpersonerna i form av bland andra Katherine Waterston och Billy Crudup är platta som pannkakor. En akut energibrist råder genom dessa två sömniga timmar. Scott regisserar med handen i fickan. Momenten som borde ge nostalgiska rysningar blir bara erbarmliga. Inte ens Jerry Goldsmiths musik framkallar någon energi.

Mañana

Och i andra akten tror jag bestämt att berättelsen tar en siesta. Där får vi utstå ännu mer av det filosofiska trams som Prometheus piskade tittaren med. När det gått två minuter är det odrägligt. Efter ytterligare två, behöver publiken bäras ut på bår från salongen för att få blodet att cirkulera.

När väl H.R. Gigers klassiska monster visar upp sig, är det med samma sterila och slappa handlag. Precis som i fallet med kalkonstunden i Alien Vs. Predator, ser de digitala effekterna sämre ut, än den obeskrivligt otäcka gestalt som såg dagens ljus för snart fyrtio år sedan, monstret rör sig med onaturliga rörelser och mycket tveksam rendering.

Skräcken är också helt borta, eller snarare förstörd. Scotts första Alien byggde till stor del på det okända. Ett hot som designmässigt kunde kamouflera sig i rymdskeppet Nostromos skrala och mörkt färgade inredning. Inledningen är långsam men laddad. Pulsen gick i topp då Tom Skerritts Kapten Dallas krälade runt i ventilationssystemet, svettig, smutsig och livrädd.

Men efter alla uppföljare samt seriens – per automatik mer kommersiella framtoning, är den så kallade Xenomorph-figuren, allt annat än obekant. Vi vet vad som väntar runt hörnet. Scott skall ha en viss eloge för att han inte nyttjar rena ’’hoppa ur stolen’’- effekter, men det här är en Alien-film helt utan obehag, vilket bara kan klassas som ett kapitalt misslyckande.

Ingen glad entusiasm

Istället satte jag hoppet till att Scott skulle gå samma väg som J.J Abrams gjorde med The Force Awakens. Där man med stor glädje och entusiasm hyllar och expanderar de karaktärer och händelser som blivit förevigade sedan långt tillbaka. Men Ridley Scott verkar snarare mest förvirrat och bittert trampa vatten. Hans eget engagemang finns inte att bevittna en enda gång. Karaktärerna känns mer som kugghjul som krampaktigt forcerar den ointressanta berättelsen framåt.

I och med att insistera på att placera sig före Alien (1979) skapas också svårigheter, då man inte tillåts expandera eller ändra riktning. Man kan absolut ge samma känga till Rogue One: A Star Wars Story, men där nyttjar Gareth Edwards formatet så väl och navigerar det med finess. I Alien Covenant blir det snarare instängt och icke flexibelt.

Ett kyligt antiklimax

Samtliga skådespelare, vissa av dem mycket kompetenta – Michael Fassbender, är alla reserverade och utan djup. Där Ellen Ripley blev en galjonsfigur för den kvinnliga actionhjälten, som inte behövde räddas eller reduceras till ett våp i nöd, är det helt makabert, att filmen tar beslutet att reducera alla sina kvinnliga karaktärer till skrikande nervvrak. Och när det i ett fall blir slapstick komedi – av en av de mer obekväma scenerna, känns det obehagligt, fast då på helt fel sätt.

Där ett riktigt starkt avslut borde ta vid, är själva upplösningen och dess avslöjanden, så slarviga och nonchalanta, att Covenant blir till ett av de värsta antiklimaxen jag sett på länge. Vi får ingen adrenalin fylld stund som i Aliens eller spänning som gör nerverna till pianotrådar. Nej, Scott slår snarare publiken huvudet med en gummi klubba, och låter oss ligga kvar med ont i huvudet. Så befriat från finess är det.

Emotionellt försöker man engagera, men eftersom filmen är iskall och distanserad är det svårt att få någon som helst empati för någonting. Och de filosofiska funderingarna som får ta över andra akten, är lika dåliga som den kontroversiella avslutningen till remaken av TV-serien Battlestar Galactica.

Hyfsat snyggt

Det enda positiva är att hantverket är av bästa sort. Med digitala Alexa-kameror och rakbladsvass skärpa, är Covenant en mycket kompetent film visuellt. Skogsmiljön hjälper också till att bryta av mot de uttjatade kål täckta ödelandskapen. Men även här finns det brister, vid ett tillfälle ser det ut som om medeltidsveckan i Visby råkat springa in på en Paintball-bana.

Så; en Alien film utan – skräck, action eller ens pulshöjning. Det förtjänar inte ens en begravning i rymden, där jag slipper höra mig själv skrika av tristessen.

Betyg 2/10

Bäst: Det är delvis snyggt

Sämst: Att Scott regisserar filmen med sådant ointresse för allting.

Fråga: Vill någon se mer av detta ?

Tiger Film

Est. 2015

Kategoriarkiv: Film

Skämten som blev sanna: Pingvinresan 2 och An Inconvenient Sequel

Transformers: The Last Knight Recension

En Artikel: Doctor Strange Del 2 Filmen

The Mummy Recension

Wonder Woman Recension

Baywatch Recension

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales Recension

Hans Zimmer Globen, Stockholm 18-05-2017 Recension

Alien 1979-2012

Alien Covenant Recension