Solo: A Star Wars Story Recension

Publicerad den 22 maj, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2018

Summering: Det kämpas och ansträngs för att hålla ihop en film som plågats av en osedvanligt krånglig produktion. Resultatet är godkänt men knappast så lysande som de senaste filmerna i denna legendariska filmserie.

För första gången sedan Lucasfilm – under ledning av Disney och Kathleen Kennedy, återupplivade – en då, urdöd och kantstött filmserie, så känns det som att man kopplat på autopiloten och styr skutan utan riktigt hjärta eller färdväg.

Star Wars är kontroversiellt, nästan i nivå med politiska ämnen såsom datalagar och miljonbrott. Varenda liten filmisk fiber är som ett par nya kapitel i bibeln och åsikterna haglar oftast ned som kometer från publik och inbitna fans.

The Last Jedi kan vara den mest kontroversiella och hatade filmen jag någonsin haft att göra med under min tid som recensent Att jag fick se den innan den absurda mängden avsky och elakhet flödade ut på internet är jag i dag tacksam för. Den upplevelsen är fortfarande oförglömlig och jag står fast vid vårt maxbetyg.

Samtliga ’’nutida’’ Star Wars-filmer har dragits men en och annan kontrovers innan premiären. The Force Awakens bytte manusförfattare och Rogue One sades ha genomgått flera ändringar. Nu senast så bytte man ut Episode IX regissören Colin Trevorrow mot veteranen J.J Abrams.

Solo: A Star Wars Story är utan tvekan den film som kan kategoriseras som mest problematisk. Mitt i produktionen avskedades regissörerna Christopher Miller och Phil Lord, Ron Howard fick snabbt kliva in. De tidigare tre filmerna under producenten Kathleen Kennedy, har alla levererat stordåd och stridigheterna bakom scen har nästan aldrig varit märkbara.

Lägsta nivån är förvisso hög även denna gång, men det går inte att maskera att vi har att göra med en mycket splittrad och vilsen film. Rogue One sades av många befinna sig i riskzonen för att blir förutsägbar, få i salongen var nog omedvetna kring vad som skulle ske med de där konstruktionsplanerna för rymdstationen Dödstjärnan.

’’Tell me the odds…’’

Vad som gjorde Rogue One till en så makalös upplevelse var dess förmåga att bygga upp nya situationer och scenarion, detta genom en grupp karaktärer som alla bar på ett mer nedsotat förflutet än Luke Skywalker och Leia Organa. Vi fick också ett par fantastiska överraskningar och en final som har så många höjdpunkter att det inte ens går att summera två år efteråt.

Till sin hjälp hade man också en makalöst snygg film som var lika stilmedveten som en moderedaktör på Vogue. Det finns inte ens sekund i Rogue One som stagnerar eller känns utdragen. Berättelsen hade en relevans och baktanke.

Att utforska Han Solos tidigaste eskapader kändes redan på förhand ointressant, karaktären får först genuin relevans då han slängs in i Skywalker sagan, hans brokiga skumraskaffärer och avtal med gangsters och prisjägare är bara en tunn fernissa som aldrig riktigt avhandlas korrekt i originaltrilogin. Alden Ehrenreich i huvudrollen har också verkat stel och anonym, inte alls den charmerande buse som Harrison Ford gav ikonstatus för fyrtio år sedan.

Ehrenreich visar sig snabbt inte vara en utav filmens svagare delar. Förvisso lyckas han kanske inte alltid med att emulera karisman och den kaxiga arrogansen som Ford har, men då och då skiner han till och får faktiskt fram beslutsamheten som gjort Han Solo till en så omtyckt karaktär.

Donald Glover som den elegante Lando Calrissian befäster en helt annan närvaro då han gör entre. Han både efterliknar och förnyar den dubiösa skojaren som vi först såg i Empire Strikes Back. Glover har en helt annan självsäkerhet än Ehrenreich och ger också filmens mest minnesvärda insats.

Phoebe Waller-Bridge ger oss ännu en fantastisk robot i form av en helt bångstyrig och hämningslös karaktär som – delvis, är precis lika underhållande som Alan Tudyks K-2SO. Men de här två starka rollerna får förvånansvärt lite spelutrymme, att karaktärer med sådan potens slösas bort är ganska magstarkt då de kunnat bidra till en klart bättre film. Till och med den vandrande mattan Chewbacca är närmast anonym här.

Birollerna utgörs också av en hel del mycket karismatiska aktörer såsom Thandie Newton och Paul Bettany, men även här så sätts de i ett hörn och berövas på all form av relevans. Flertalet är av den åsikten att ingen av Rogue Ones karaktärer går att komma ihåg namnet på, i Solo är det en plågsamt uppenbar sanning. Förutom de redan kända personerna så är det omöjligt att komma ihåg, beskriva eller minnas någon utöver huvudpersonerna. Alla de scener som skall bidra till någon sorts karaktärsuppbyggnad samt skapa ett djup åt filmen, blir väldigt långtråkiga och nästan meningslösa. Ron Howard verkar bara slussa personerna vidare till ett par ögonblick som tydligt skall fylla i luckorna – såsom mötet mellan Chewbacca eller då Solo först sätter sin fot i världens vackraste rymdskepp Millenium Falcon.

Gareth Edwards, J.J Abrams och Rian Johnson fick alla små hänvisningar och gästinhopp att kännas självklara. Här är de bara hållpunkter på ett långt protokoll där man enbart prickar av olika sekvenser utan större intresse.

Att Ron Howard kämpar med att hålla ihop filmen råder det inget tvivel om, vissa narrativa problem löses på ganska grovhuggna sätt och man kan nästan höra hur produktionsteamet slår med piskor och skriker av ansträngning för att få ihop filmen.

’’This is where the fun should begin…’’

De stora och oerhörda sekvenserna med rymdskepp, laserstrålar och oförglömlig instrumental musik utav det musikaliska geniet John Williams är inte heller fullt så närvarande, ändå har Williams medverkat på ett hörn. Trots långa och komplicerade scener som går i äventyrsfilmens spår, så är ingen av dem särskilt minnesvärda eller häpnadsväckande. Det återfinns inget som får publiken att tappa hakan som då de störtar in AT-ACT på paradisplaneten Scarif eller när Rey tänder den legendariska blåa ljussabeln för första gången.

Den utan tvekan största svagheten är filmens oförmåga att verkligen engagera, spänningen och extasen står redo att springa ut på fältet men får istället sitta kvar på avbytarbänken.

Och det är nog första gången sedan The Force Awakens som jag inte hittat en sekvens som orsakat gåshud och andnöd.

Sedan har vi de punkterna som inte bara är alldagliga utan rent bedrövliga. Emilia Clarke har efter sju år som tronarvingen Daenerys Targaryen i supersuccén Game Of Thrones, inte lärt sig att agera. Clarke är stel, tråkig och uttryckslös, efter helt fantastiska skådespelerskor som Daisy Ridley och Felicity Jones så är det en uppenbar nedgradering. Fotot är också lynnigt, flera gånger är det så mörkt och grynigt att man tangerar Zack Snyders DC Comics filmer, där man inte kan se eller förstå vad som sker. Starten verkar också behöva en startbana som sträcker sig runt halva galaxen.

’’That is why you fail…’’

Det är hårda ord och nog låter det värre än vad det många gånger är, hantverket är – för det mesta, helt utomordentligt och ibland så skymtar vi anledningarna till varför denna rymdsaga är så speciell. Ron Howard visar också upp ett par miljöer och situationer som ger den här familjevänliga filmserien en helt annan brutalitet och realism. Nostalgin kommer också infinna sig och då måste man dra på smilbanden.

Det är synd att de mer outforskade aspekterna inte används på ett bättre sätt. Scenografin och designen tar inspiration från både Blade Runner och Mad Max, det är ofta lovande men löftena uppfylls aldrig, allt blir bara till en ytlig tillfällighet.

Även de bästa sportlag har dåliga säsonger eller mindre minnesvärda prestationer på fältet. Det är långt ifrån den pinsamma katastrof som de förskräckliga prequel-filmerna för ett årtionde sedan.

Solo: A Star Wars Story är en parentes, en fullt acceptabel film som förhoppningsvis ledsagar Lucasfilm till bättre och mer intressanta berättelser och sagor än denna. För en film i en annan galax, på en annan planet, så hade betyget okej varit godtagbart, då vi har att göra med en av världshistoriens mest igenkännbara varumärken och en serie som på senare år åstadkommit stordåd så är det inte lika lätt att svälja.

Betyg 6/10

Deadpool 2 Recension

Publicerad den 16 maj, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Det är grovt, snuskigt och våldsamt underhållande. Receptet må ha blivit lite förutsägbart alla redan, men det finns tillräckligt med energi och humor för att kompensera.

Jodå, det funkar även den här gången… Kombinationen av fullständig vulgaritet, vild action och ett överflöd av popkulturella referenser är oväntat effektiva även om vi redan sett det för två år sedan.

Serietidningsadaptioner är det som alla filmstudios vill vara involverade i för tillfället. Marvel Studios har skapat världshistoria med sina framgångar, andra (20th Century Fox och Warner Brothers) har fått känna på vreden från inbitna kalenderbitare med totalt misslyckade filmer som Fantastic Four (samtliga) och Suicide Squad, för att nämna några.

Deadpool bröt mot alla mallar då den hade premiär för två år sedan, den lyckades få ihop en förvånansvärt välgjord och underhållande film, trots att flera utav skämten låg långt under vad som kan kallas acceptabelt. Karaktären Wade Wilson/Deadpool är en enerverande plåga som – precis som sin tecknade förlaga, når en gräns för hur mycket man kan orka med av denna tjafsande och löjliga person.

Rough Justice

Tim Miller som tidigare jobbat med animerade projekt hos den fantastiska studion Blur gjorde långsfilmsdebut i och med Deadpool, Miller lyckades med att hålla ihop en ofta spretig och variationslös historia, hela konceptet med en karaktär som är fullt medveten om att denne är en karaktär i en film/serietidning är vågat, det kunde ha slutat i ett platt fall. Miller nyttjade en väldigt lättsam ton som gjorde att filmens oräkneliga problem och brister kunde förbigås. Ingeting var menat att tas på allvar, denna tramsiga men lekfulla metodik tar den nu aktuelle regissören David Leitch och förvaltar väldigt väl.

Deadpool 2 gör inte ens en ansträngning att försöka förnya konceptet, allting har blivit uppskruvat, det är blodigare, mer motbjudande och (faktiskt) mer fokuserat. Deadpool 1 dras med att flera gånger vara splittrad och ojämn, Leitch som tidigare gjort actionkavalkader som John Wick och Atomic Blonde ger filmen en hastigare och mer rafflande fart som går hand i hand med de grova skämten och den helt skamlöst låga humornivån.

Leitch har aldrig lyckats särskilt bra med sin dramatik, Atomic Blonde är en bångstyrig film som enbart lyser upp då Charlize Theron bränner mer ammunition än Sylvester Stallones Rambo. Deadpool 2 har ett par ett genuint välgjorda dramatiska stunder där Ryan Reynolds visar upp en ganska överraskande kompetens som skådespelare. Det faller ibland in på melodramats farliga vilospår, och då det sker så gör filmen gärna narr av faktumet. Ibland är det befriande men den självmedvetenheten, men det kan också kännas som lite av ett slöseri då man faktiskt har flera chanser till att göra Deadpool-serien till mer än en prövning av olika gränser.

Street Fighting Man

Där Leitch verkligen skiner i sin roll som regissör är då han får fria tyglar med att använda Wade Wilson som ett levande vapen. De långa tagningarna och det helt skoningslösa våldet följer med från regissörens tidigare filmer, det är ofta magstarkt och flera gånger exalterande, det finns en sorts elegans i denna blodiga balett som inte sågs till förra gången.

Det är Imponerande att Deadpool 2 – med sin relativt måttliga budget, ser helt strålande ut. Det knivskarpa digitala fotot och de otroligt välgjorda specialeffekterna skapar en väldigt elegant presentation. Stämningen och den visuella inramningen är besynnerligt kanske den bästa filmiska representationen av X-Men universumet, detta trots att Deadpool 2 hanterar det hela med klackspark. Man har en lekfullhet och nyfikenhet där man gärna rotar fram karaktärer och anekdoter från serietidningarna. I vissa lägen känns det som om Leitch och Reynolds fnissar som ett par förvuxna barn då de insett vilka tillgångar de har till sitt förfogande.

En stor styrka är fortfarande humorn och den enorma mängden självdistans. Ingeting inom popkulturen kommer undan denna cyniska och syrliga satir, det skämtas och häcklas hej vilt så fort det finns en möjlighet. För den som inte är bevandrad i obskyra och udda popkulturella referenser så kan flera av dessa sekvenser bli repetitivt utdragna. Det finns ett övergripande problem med att Deadpool 2 saknar gränser, ett par scener pågår för länge och vissa skämt blir tjatiga, slutet verkar gå i ultrarapid och lämnar en stark träsmak.

Filmen värderar inte allvar, dramatik eller en tydlig berättelse, med andra ord ganska allvarliga överseenden. Felen och bristerna är så många att de skulle behöva placeras i ett hundrasidigt protokoll, men flera av dessa minuspunkter kringgås då man aldrig utger sig från att vara något annat än två timmars – bra, lekstuga.

005

Kick Out The Jams

Josh Brolins karaktär Cable har länge setts som en sorts guldstandard för överdrivet muskulösa män med en förkärlek till skjutvapen. Cable är måhända ingen Thanos (som Brolin nyligen spelade) då det kommer till substans, men Brolin ingjuter en hårdhudad brutalitet och beslutsamhet som perfekt fångar denna sammanbitne och våldsamma karaktär, dynamiken mellan Brolin och Reynolds är stiligt genomförd och munhuggning mellan de båda två är nästan alltid underhållande.

Zazie Beetz som spelar den tursamme Domino är en karismatisk och skärpt karaktär som aldrig blir till något vampigt lockbete. Ensemblen är fylld av starka och charmiga skådespelare som bidrar till ett högt underhållningsvärde.

Som ohälsosamt fanatisk serieläsare så finns det ett nästan outtömligt förråd av överraskningar och referenser som fullkomligt överöser tittaren. Återigen så är risken stor att Deadpool 2 kommer bli otillgänglig för den del av publiken som enbart har tidigare filmer att luta sig emot.

Deadpool 2 är varken sofistikerad eller nyskapande, det är en ganska självklar fortsättning för en serie som gjort sig känd för bus, snusk och självkritik. Om det håller för alla de uppföljare 20th Century Fox hoppas på är tveksamt, men här och nu så har vi ännu en underhållande film som definitivt inte behöver skämmas för att bära en tvåa i titeln.

Betyg 7/10

Utøya 22 Juli Recension

Publicerad den 8 maj, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: En iskall, respektlös och osmaklig exhibitionism gör ett ytterst känsligt ämne till rena rama såpan. Osmakligare och klumpigare blir det knappast.

När man tar sig an ett så fruktansvärt tungt, allvarligt och tragiskt ämne som massmorden på Utøya och terrorattacken mot Oslo så krävs det respekt, fingerfärdighet och en enormt stor empati för offren och de drabbade. Inget av dessa återfinns i den här grymma, cyniska och exhibitionistiska filmen.

Det finns idag våldsamma debatter kring vad en film kan ta upp för sorts ämnen. Flera skribenter kritiserade Kathryn Bigelow för sin film om upploppen i Detroit – hur den visade upp människans mest hänsynslösa och kyliga sidor. Hur man än vrider och vänder på det så finns den en del ämnen som oavsett hur finkänsligt de närmas kommer vara fruktansvärda att behöva se på film, vare sig det gäller Steven Spielbergs Schindlers List eller Terry Georges Hotel Rwanda, så är det svårsmälta upplevelser som etsar sig fast i minnet. Båda dessa exempel är fasansfulla upplevelser som påminner oss om några av världshistoriens mörkaste och mest skamfyllda ögonblick.

Vad som gör dessa upplevelser till något mer än bara en studie i mörker och brutalitet är att de drivs av en berättelse, välarbetade karaktärer och en brinnande empati.

Utøya 22 Juli struntar i alla dessa byggstenar och gör en pseudo fiktiv version som lämnar tittaren i fullständig provokation – av helt fel anledningar. 66 människor mördades den där ofattbara dagen för snart 7 år sedan, ytterligare åtta dog i bombattentatet. När man i dokumentärer och reportage försöker beskriva händelseförloppet på ön så låter det som en grotesk skräckfilm än något som är besläktat med verkligheten. Och just det obehaget är fångat i filmens inledande minuter, precis som när författaren Stig Dagerman planterade vetskapen om att ett barn just var på väg att dö, så är upptakten helt befriad från något sorts andrum. Varenda sekund känns som ett steg närmare det ofrånkomliga, kameran är påträngande intim och den disiga sommardagen skapar en olustig känsla.

Denna lilla upptakt hade egentligen räckt, den är betydligt mer drabbande än något som följer. Det största problemet är dramatiken som används, Dagermans lilla novell är en mycket kort historia som får läsaren att skälva av obehag. Personregin som borde vara filmens kärna blir istället förbisedd för en mängd ihålig sentimentalitet där regissören Erik Poppe – på ett riktigt iskallt vis, slänger in klyschor och svajig dialog som helt berövar filmen från någon genuin emotion.

Skeenden som borde vara hjärtkrossande kollapsar av denna grovhuggna regimetodik. Paul Greengrass (som också jobbar på en filmversion om terrorattentatet och morden i Oslo den 22 juli) må ha skapat enorm kontrovers med sin film om det fjärde kapade flygplanet den 11 september 2001. Greengrass hade i alla fall förståelsen att inte stirra sig blind på det som hände i flygplanet, den historien är fortfarande omdebatterad och filmen rättade sig efter – den så kallade, officiella Pentagon versionen. United 93 tog och också upp de övriga drabbade såsom flygledning och delar av försvaret. Detta gjorde att händelsen hamlade i centrum, inte en specifik person.

Poppe kunde ha gjort något liknande, visa upp vad som skedde i övriga delar av Oslo, larmcentralen och hur polisen mobiliserade för att tillslut- men för sent, ta sig ut till Utøya som ligger ett par mil utanför Oslo. När allting centreras kring dådet på ön och i synnerhet karaktären Kaja, så räknar jag kallt med att Poppe gjort en noga iscensättning av ett verkligt händelseförlopp, att filmen porträtterar en av de människorna som faktiskt tog sig levande ur det värsta massmordet i modern skandinavisk historia.

I sådana fall hade det varit enklare att ha överseende med det faktum att karaktärerna saknar substans, att dialogen är under all kritik och att hantverket är långt ifrån godkänt, en sådan genuin berättelse om överlevnad kan besegra de flesta narrativa problem

Men då eftertexterna rullar så slängs det en paj i ansiktet på både publiken och de drabbade. Först då klargör man att filmen har fiktiva element och att den enbart nyttjat lösryckta delar av skeendet. Här slutar i alla fall mitt överseende med bristerna, innan filmens faktiska start så inleder man med ett par dokumentära bilder där regeringsbyggnaden bombas. Det här ingjuter en icke genuin och falsk fernissa som bara fortsätter sitt hyckleri genom att noga peka ut olika klockslag.

Det känns manipulativt och fel att blanda fiktion med verklighet då det kommer till denna hemska dag. Filmen nonchalerar händelsen genom att närma sig denna hemska tragedi som ett sorts dockskåp där man lite nonchalant flyttar om sina medverkande.

Absolut värst är då man kastar in en plump politisk ståndpunkt i form av ett textmeddelande i filmens epilog – som jag förvisso helt håller med om, men i denna kontext känns det bara opportunistiskt, det blir ingen lång – eller nödvändig, lista med namn, bilder eller hyllningar till alla de som aldrig fick komma hem, bara en svart bakgrund med text som känns som tagen ifrån Wikipedia. Just då känner jag ett osedvanligt obehag.

Även om det passerat hela sju år så är det för tidigt och för opassande att filmatisera, särskilt om det är såhär respektlöst och ogenomtänkt.

Jag kan inte minnas den gång jag hade såhär stora reservationer med att dela ut ett lågt betyg, ämnet och händelsen är så pass hjärtskärande att det känns hemskt att konstatera att Utøya 22 Juli är ett totalt misslyckande.

Betyg 2/10

God Of War (2018) Recension

Publicerad den 24 april, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Sony Entertainment & Santa Monica Studio 2018

Summering: Santa Monica Studio utmanar sig själva och spelarna, de har skapat ett mästerverk som faktiskt saknar motstycke i genren. Man kan egentligen bara gapa…

Full Disclosure: Vi mottog detta spelet av Sony Playstation Sverige i recensionssyfte och allt spelades igenom på en vanlig PS4 (ej Pro)

Gode gud, hur gick det här egentligen till ? Hur kan en spelserie – som tidigare bara omfattat snedvridna pojkdrömmar, förvandlas till ett fullfjädrat mästerverk ? God Of War är ett rafflande, genialiskt och överraskande paket som helt och hållet dominerar från första knapptrycket till sitt häpnadsväckande slut.

Min personliga relation till God Of War-serien är ojämn, jag spelade bitar ur det första spelet från 2005, rörde inte PSP exkursionerna och införskaffade den tredje och (då) sista delen. Santa Monica studio tog inspiration från ett antal actionspel och använde sig av ett Apple Computer liknande koncept, man behöll dynamiken och intensiteten från tex Devil May Cry, alla onödigheter och löjligt avancerade kombinationssystem försvann, flera likartade spel kräver samma hängivenhet som att memorera fem olika doktorsavhandlingar för att kunna utföra något mer avancerat än att hoppa och slå.

Vad som kanske var mest utmärkande var spelets enorma tekniska kvalitéer, horisonten var alltid inramad av byggnader och fiender som skulle kunna ses från andra sidan galaxen. Med tanke på den begränsade tekniken Santa Monica hade att arbeta med – PS2, så är det förståeligt att spartanen Kratos första äventyr blev en klassiker.

Del tre var avsedd att sätta punkt för denna brutala och grymma historia, det startade med ett makalöst scenario där man slogs ovanpå titaner och sedan förvandlade havets gud Poseidon till en oigenkännlig pöl utav blod. Introt lovade något spektakulärt. Vad som sedan följde blev nästan ett antiklimax, berättelsen saktade in och stagnerade vid flera punkter, spelet kändes upphugget och ingen av de följande konfrontationerna eller scenerna kom ens nära den höga ribba som starten satte upp.

Santa Monica och Sony kände sig dock inte helt färdiga med serien och släppte en prequel i form av God Of War Ascension, vid denna tid var min PS3 konsol redan såld så det blev enbart till att läsa recensioner och intryck kring spelet. Konsensus verkade vara att serien började få slut på ammunition, Santa Monica slängde in ett multiplayer läge som ingen idag verkar – eller vill, minnas någonting utav. Ascension präglades också av två stora skandaler, en spelmässig och den andra moralisk, där man verkade bejaka våld mot kvinnor. Att det behövdes en paus var tydligt.

God Of War-serien är så framgångsrik att det hade varit tillräckligt med ett par års slumrande för att sedan göra en comeback med ett ganska identiskt spel. Det var inte ett alternativ för Santa Monica som insåg att det var dags att ändra om spelreglerna.

o4mg2wvhlcikaogvvzqe

Hammer Of The Gods

Allt som tidigare identifierade serien är nu renoverat och i vissa lägen eliminerat. Kameran har sänkts ned och sitter nu bakom Kratos axel, inte helt olikt Gears Of War eller Resident Evil 4. I ett spel där man primärt använder skjutvapen så är detta ett närmast perfekt kameraläge, då man däremot skall nyttja ett föremål som en yxa, så kan detta perspektiv vara både klaustrofobiskt och svårhanterat. Santa Monica löser detta problem genom att sänka tempot på striderna utan att minska intensiteten, istället för att möta tresiffriga mängder av fiender, så ställs man mot ett tiotal som alla är betydligt tuffare och svårare att besegra. Det diaboliskt svåra Dark Souls står som förebild, det krävs precision och tålamod för att klara sig levande ur striderna.

Dark Souls har en spelkontroll som simulerar känslan av att bära en obönhörligt tung rustning samt ett svärd, Kratos är snabbare och varje litet knapptryck blir till enorma slag och attacker som känns i hela kroppen. Feedbacken är nästan utan dess like, animationerna bidrar till en sällsynt upplevelse där varje konfrontation och strid blir till en vitt papper där man tillåts gå loss på helt egna villkor. Rollspelsinslagen gör att man kan bestycka Kratos efter sin egen spelstil, om man föredrar distansattacker så finns det ett stort utbud av olika modifikationer, min skräddarsydda stridsgud är specialiserad på att minska avstånden mellan fiender och kan utan problem röra sig snabbt över hela stridsfältet.

Serien har alltid varit känd för sin brutalitet, tidigare har dessa inslag enbart varit närvarande för ett chockvärde, alla former av avrättningar och slutliga attacker är sannerligen inte rumsrena, men de känns mer i linje med en mytologisk saga som Beowulf än testosteron exhibitionism i våld och blod.

Få spel lyckas bibehålla spänningen och glädjen på samma sätt som God Of War, från början till slut så är de omöjligt att inte gapa av förvåning över hur ungdomlig och underhållande alla spelmoment är. Variationen är makalös, då man tror sig ha sett allt så vänder man på hela skutan och introducerar nya synvinklar.

qseegzssgetrybgbplrv

Land Of Ice And Snow

Linjära spel som Uncharted kan i sina värsta stunder kännas trasiga då spelaren inte uppfyller kraven. Ofta är alla sekvenser noga regisserade, och om spelaren inte kan sin roll så brister illusionen vid minsta lilla avvikelse. God Of War har en öppen struktur om än inte helt vidöppet som Grand Theft Auto. Föregående spel har nästan varit högdragna på så sätt att Santa Monica tydligt markerat riktigt episka syner i omgivningen, kameran zoomade gärna ut och ibland kändes det som att enbart bevittna vackra bilder utan någon som helst relevans.

Den här gången så går man åt helt motsatt håll, vyerna och synerna är större än någonsin, men Santa Monica verkar inte vara i något större behov att tydligt peka på vad vi skall gapa åt. Hur gigantiskt och storslaget det än blir, så introduceras allt organiskt. Scenografin är också betydligt bättre integrerad denna gång, där olympen och Grekland bara kändes som en maffig kuliss, så är det här en levande och betydligt mer interaktiv värld.

Mest slående är hängivenheten till detaljerna som egentligen bara kan beskådas i The Witcher 3 och Rockstars Grand Theft Auto-spel. Transportsträckor som i andra fall kan vara en plåga, är här ett rent nöje då Santa Monica tagit efter Rockstar med att ha spelat in en absurd mängd dialog som genast initieras på långa sträckor. Och det är inte bara utfyllnad utan meningsfull story som delges på färdvägen.

nee23o7rtpaqbu8g7byx

A Song Of Ice And Fire

Och kanske är berättelsen det som chockerar och överraskar mest. Hämndsagan som Kratos utförde i sina tidigare eskapader blir här konsekvenser i en genuin karaktär som kämpar med sitt förflutna samtidigt som han försöker förstå och relatera till sin son Atreus. Givetvis är denna dynamik mellan en ung och äldre som tagen ur The Last Of Us, här är den dock inte lika sentimental eller gråtmild. Istället för att hantera berättelsen med sorg så fokuserar man på mognad och förståelse. Berättelsen är intim, storslagen och hela tiden spännande. Man vågar till och med tillföra lite välbehövlig humor mellan varven. Nästan alla personer är empatiska och har flera nyanser vilket gör dem levande och komplexa.

Spel brukar ofta innehålla skarvar, de sker mellan filmsekvenser eller då man ombedes lösa interaktiva pussel, det kan leda till en viss känsla av splittring. Här finns det inte en enda liten skavank, allting sker med imponerande flyt. På samma sätt som filmen Birdman av Alejandro González Iñárritu, så klipper aldrig God Of War, det ser ut som att allting är fångat i en enda tagning. Detta gör att det är närmast omöjligt att sluta spela, det är som att bryta mitt i filmen.

Helheten är fullkomligt överväldigande och berättelsen kan utan problem klassas som stark även utanför spelmediet. Vare sig man besegrar monster eller utforskar kryptor så är tempot ständigt jämnt. Utmattning sker aldrig och briljansen mellan intensiteten och pauserna måste upplevas. Santa Monica Studio verkar ha hittat något futuristiskt bränsle som inte går att tömma ut. Flera spel inom actiongenren tenderar att nå en topp och sedan drabbas av mjölksyra, något som aldrig sker här. Enbart en sektion känns onödigt utdragen och bryter mot det annars fläckfria tempot.

Trots att det finns ett flertal sidospår att följa, så sätter jag personligen punkt då berättelsen nått sitt slut, en specifik uppgift grundar sig i ganska seg repetition. God Of War är en upplevelse som skall upplevas genom sin huvudstory. Att det erbjuds utfyllnad utöver den generösa storyn är en trevlig bonus men definitivt inget som kan mäta sig med den huvudsakliga resan.

Givetvis måste tekniken nämnas, som alltid så är grafiken i absolut toppklass, animationerna och designen är helt gränslöst vacker. Den enda anmärkningen skulle vara att en och annan textur som inte alltid når upp till samma höga nivå. Även en helt traditionell Playstation 4 levererar en visuell fest. Och för den som har privilegiet att spela God Of War i ett bra ljudsystem så väntar en helt makalös upplevelse för öronen där man närmast känner vartenda slag och skakning i magen.

gpt3d0gpue5mat4kkso6

Rent guld

Det är helt enkelt för mycket att berätta om, som den helt utomordentliga sättet man integrerar nordisk mytologi, eller hur spelet med subtila medel visar karaktärernas utveckling i mer än bara filmsekvenserna, att avslöja något mer borde vara ett allvarligt brott.

Med sina enorma hängivenhet, omsorg och skarpsinnighet har Santa Monica Studios skapat ett mästerverk som hör till det bästa jag någonsin spelat. Inte sedan min resa med The Witcher 3 avslutades för tre år sedan har jag känt en lika stor tillfredsställelse. Detta är ett fullkomligt genialt paket av action, medryckande story och himmelskt hantverk. Att utdela högsta betyg är därför väldigt, väldigt enkelt.

Betyg 10/10

Rampage Recension

Publicerad den 12 april, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Såsigt, surt och sunkigt. Inte ens den karismatiske Dwayne ’’The Rock’’ Johnson kan rädda en osedvanligt grinig och tråkig film som på det mest tragiska sätt klargör hur filmindustrin kastar bort både ekonomiska och mänskliga resurser.

Att göra en godkänd underhållningsfilm är idag förhållandevis svår uppgift. I och med att Disney tagit över marknaden med actionfilmer som går utanför ramarna för genren, med Star Wars och Marvel Studios, så är det svårt att finna en medioker, men inte usel film som står på egna ben. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson har så mycket stjärnglans och strålning att han skulle kunna rädda självaste Titanic (skeppet, inte filmen) från undergång. Senaste exemplet på hans publikfriande trolleri är Jumanji Welcome To The Jungle, en uppföljare till en ytterst medelmåttig film som lyckades slå flera ekonomiska rekord.

Dum möter dummare

Rampage har en unik tillgång i The Rock, tyvärr så beslutar man att inte nyttja ett uns utav Johnsons karisma, all tid ägnas åt en mängd ruttna biroller som är lika intressanta som en samling bananflugor. Naomie Harris och Jeffrey Dean Morgan får bära ett skamligt hundhuvud i och med sitt fruktansvärda skådespel. Harris ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen, Morgan ’’ väger upp’’ med ett plågsamt överspel. Sedan kommer filmens två urvattnade skurkar spelade av Jake Lacy och vår egen Malin Åkerman, att dissikera alla fel och överträdelser i dessa två rolltolkningar kommer fylla en hel container.

Detta överspel och den allmänna lyteskomiken – som skapas i och med det helt usla manuset, skulle kanske passa i en oseriös och lättsmält actionkomedi, besynnerligt nog så är Rampage nästan helt befriad från både humor och självdistans. Johnson får stå och tugga snustorra repliker som inspirerar till alldeles för många rysningar av obehag. Brad Peyton – som regisserar, vill gärna göra det så surmulet som möjligt och skyfflar in ett par inslag som hör hemma i en torftig skräckfilm.

Självfallet är det inget fel i att försöka blanda ihop olika genrer, men det hade kanske varit bra att i sådana fall ha monster och bestar som faktiskt förmedlar någon form av obehag eller rädsla. De här ’’otäcka’’ inslagen gör också att de allra minsta i publiken absolut inte bör se Rampage, mängden våld och blodiga obehagligheter är alldeles för återkommande för att kunna kategoriseras som en trevlig familjefilm.

Mighty George Young

Förutom den gigantiska albino apan George så är specialeffekterna ljusår ifrån vad de borde vara i en film som har ambitionerna att slåss med de riktiga jättarna. Allting är filmat i grådisiga miljöer som fullständigt skriker av billig kuliss, flera scener blir – precis som i Zack Snyders kalkonversioner av Batman och Stålmannen, helt obegripliga att följa.

Det tar också en evighet innan filmen ens går igång, en övervägande majoritet ägnas åt gräsliga scener med dialog och virriga intriger. Och då det väl brakar loss så är det samma gamla visa där man jämnar – SPOILER, hela staden med marken. Rampage påminner ofta om Roland Emmerichs Godzilla, substansvärdet är ungefär detsamma som det skrikiga och lamslagna fiaskot.

Då det är som bäst är det en dålig kopia av det sämsta från Jurassic Park. Trots att premissen utgår från konceptet om naturen och livets drivkraft, så är det här lika dött som en grusväg, Peyton kan inte ens förmå sig att leverera en enda sekvens med glimten i ögat, samtliga inblandande verkar ha sin sämsta dag på jobbet – desperationen efter att höra klockan signalera avslutad dag är tydlig.

Från början till slut är Rampage tråkig, pannkaksplatt och fullkomligt missanpassad och svinnet av resurser är närmast groteskt. Om man är ute efter action så behöver man inte göra sig besväret att uppsöka en biograf och om man bara vill se magnifika djur – som gorillor faktiskt är, så finns National Geographic och Animal Planet, vilket alternativ som helst är bättre.

Lägg sedan till att inspirationskällan är ett numera bortglömt TV-spel från den – sedan länge, konkursdrabbade spelutgivaren Midway, så är väl varningsskylten tydligare än snö på marken under en sommar månad.

Betyg 2/10

Blockers Recension

Publicerad den 5 april, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Universal 2018

Summering: Det kommer behövas en bikt inför prästen för att kunna leva med den skam jag känner över att ha sett Blockers. En ny mänsklig botten har uppnåtts.

Det här kommer blir en kort recension, oerhört kort. Jag vill lika gärna ha någon association med Blockers att göra som ett bad i en kloak utan skyddskläder. Efter förra årets vidriga, snuskiga och vanställda Baywatch bad jag en tyst bön om att jag aldrig skulle behöva uppelva något liknande. Filmstudion Universal har inte lyssnat och istället sett till att skapa ännu ett makabert monster som fungerar som en skymf mot hela mänskligheten.

I en sekund – max, så finns det ett litet, ytterst litet, hjärta, förvisso är det inte ens mediokert, men i alla fall lite dråpligt och lagom patetiskt. Det håller i sig lika länge som en blödande kropp i en tank full med hungriga hajar. Bara tanken på vad som sedan utspelar sig i de efterföljande 100 minutrarna får mig att vilja kvida av skräck, obehag och avsky.

Hur tolerant mot chocker och obsceniteter vårt samhälle än är så är det bortom allt sunt förnuft varför Blockers ens existerar. Regissören Kay Cannon säger i en nyligen utgiven intervju att hon genom denna insats som regissör öppnat spelrummet för kvinnor inom industrin. Efter att ha sett den faktiska produkten kan man undra om det citatet är ett väldigt – väldigt, sjukt aprilskämt. Vilket kön man än tillhör så representerar Blockers enbart en sak, total vulgaritet och en intellektuell apokalyps.

Jag har känt mindre genans då jag tvingats passera groteska områden i Paris och Berlin som helt och hållet riktar sig mot diverse sexuella fetischer. Det här är en helvetesorgie i allt som är fel med världen. Inte ens mördaren i David Finchers Seven begick lika många dödssynder som Blockers. Här finns ingen form av genans; tonåringar har som enda mening i livet att supa, knarka och försätta hela vårt kända universum i skam. Intelligensen ökar inte hos de lite ’’ mognare’’ karaktärerna. Det känns som om jag har återvänt till lågstadiet där någon uppstudsig student vräker ur sig otidigheter och vulgaritet bar för sakens skull.

Egentligen kan kritiken fortsätta i all oändlighet; moralen är bankrutt, skådespelarinsatserna är tragiska, men jag kan i ärlighetens namn inte bemöda mig med det. Skam går på torra land i och med detta vedervärdiga monster.

Betyg 1/10

You Were Never Really Here Recension

Publicerad den 4 april, 2018 av bosstime55

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Lynne Ramsay har skapt en vandrande mardröm i filmformat. En film som vandrar i ett nattsvart mörker där varje liten springa som kan släppa in ljus är målad med tung svart färg. Det är gastkramande, dystert och väldigt obehagligt.

Ramsay har ett rykte om sig att vara knepig. Westernfilmen Jane Got A Gun hamlade i ett totalt kaos efter att Ramsay ’’spårat’’ ut och övergett projektet mitt under pågående produktion. Så efter den skandalen tar Ramsay nu och laddar om och gör en film som både tar risker men som samtidigt vågar hålla det hela enkelt nog för att inte framstå pretentiöst. Att se You Were Never Really Here kan jämföras att springa på ett löpband som ständigt ökar sin lutning. Vad som börjar som en tillbakadragen och tystlåten historia växer till ett eldsprutande monster som vägrar att stanna för någonting.

Ramsay låter filmen ta långa och djupa andetag, elektriciteten som byggs upp inför varje scen får alla mätinstrument att kortsluta. Sedan kan det explodera, om än väldigt kort. Dessa korta stötar innehåller allt från motbjudande våld till skräckinjagande små glimtar in i karaktärernas mycket skadade psyke.

010

Beware Of Darkness

No Country For Old Men är – tio år senare, fortfarande den bästa mätstickan för thrillers som nyttjar obehagligt lugn för att få pulsen att slå i taket. Ramsays bildspråk är lugnt där man låter enskilda små föremål filmas, Yorgos Lanthimos senaste film Killing Of A Sacred Deer använde samma princip där vardagliga objekt som tallrikar bli till sällan skådad ängslighet, Ramsay får alla scener att kännas som en balansgång på en otroligt tunn lina, det finns inget skyddsnät och nedanför väntar ett bottenlöst hål som nästan skriker efter att få sluka tittaren.

Det övergripande berättandet är diskret – på gränsen till obefintligt, vad som utlöser den största dramatiken kan vara alltifrån en karamell till en våt handduk, någonstans kan jag tycka att Lynne Ramsay borde ha gett berättelsen någon form av ryggrad, intrigen blir forcerad och de karaktärer som skall återge filmens huvudstory får knappt komma till tals innan scenen avbryter och vi placeras hos Joaquin Phoenixs karaktär Joe.

Phoenix som på senare tid blivit mest känd för sitt bisarra privata beteende och än mer lustiga PR-trick – som den gången han låtsades ha blivit (än mer) galen och inledde en falsk karriär som rappartist, gör här sin starkaste rolltolkning sedan Walk The Line. Utan att på något sett häckla Phoenix person, så gör han sig bäst i de här mörka och tystlåtna karaktärerna. Phoenix något udda person gör det väldigt lätt att köpa honom som en människa som agerar i lagens utkant. Det är en tyst och många gånger skrämmande gestaltning av en människa som lider av stark mani och ständiga fysiska och psykologiska plågor.

003

Your Heart Is As Black As Night

You Were Never Really Here filmas med en färgpalett som är likblek, hela världen verkar vara dränerad på liv eller lyster. Inte ens vackra storstäder ser särkilt inbjudande ut, vart vi än får följa med så känns det som om något ondskefullt väntar bakom varje hörn. På samma sätt som de bästa skräckfilmer, så kedjar Ramsay fast oss i filmen, vi vill inget annat än att komma undan hotet, fly undan alla hemskheter, men att lämna biosalongen är uteslutet, man vill ha mer trots att vi vet att det kommer göra ont och förmodligen skrämma oss.

Sedan kan man inte skriva om filmen utan att nämna det helt geniala sättet Ramsay använder ljud. Radiohead gitarristen Jonny Greenwood fortsätter göra musik som snarare är mer besläktad med en ljutande tinnitus än något jag vill lyssna till på bussen, men det samverkar på ett helt fantastiskt sätt med ljudmixen, små frustrerande ljud förstärks, vartenda liten tickande sekund känns som hotfulla fotsteg bakom ryggen på publiken.

Ramsay tar ibland i lite för mycket på den här fronten och med det urvattnade fotot ser filmen ibland ut som en (i negativ mening) musikvideo. Somliga sekvenser ser ut att vara tagna ur Michael Manns – visuellt, fula Collateral. Att berättelsen också är lite för vag för sitt eget bästa drar också ned betyget. Sedan är det ingen direkt upplyftande upplevelse, precis som inför någon krävande fysisk aktivitet får man ställa in sig på att känna sig mörbultad efteråt, det låga tempot kan också ses som lite för prövande.

You Were Never Really Here leder in publiken i en mörk tunnel och stänger dörren bakom. Vi har inget annat väl än att – utan ledsagare, fortsätta fram trots att vi inte kan se ljuset. Det är mörkt, svårt och helt enkelt förföriskt.

Betyg 7/10

A Quiet Place Recension

Publicerad den 2 april, 2018 av bosstime55

All Images Copyright And Courtesy Of Paramount Pictures 2018

Summering: John Krasinski har satt ihop en en helt enastående stark skräckmotor som utforskar flera intressanta områden för skräckfilmen. Bortsett från ett fegt slut så är A Quiet Place strålande i sin genre.

Vissa genrer slår an starkare än andra. Skräckfilmen har aldrig varit på min personliga intresse lista, de stora klassikerna som Exorcisten och The Shining har en självklar plats i filmhistorien. Och trots att vi alla kan Ridley Scotts Alien från början till slut så förblir den en perfekt produkt både inom Sci-Fi och skräckgenren.

Att försöka måla upp skräckgenren som bristande pga egna preferenser vore fullständigt idiotiskt. Kommersiellt har genren – helt objektivt, haft det svårt den senaste tiden, flera skräckfilmer faller olyckligtvis in på att helt och hållet grunda sig i förutsägbara klichéer som enbart ett mål – att få publiken att hoppa till. Genrefilmer är som bäst då de väver in någonting extra. Jordan Peele visade hur man kan använda skräck i form av hyckleri och samhällets fördomar i Get Out. Där gick man till en historisk seger genom sitt smarta koncept och en stor dos välbehövlig humor.

001

Silence

A Quiet Place sitter inte på samma intellektuella skafferi som Get Out. Psykologin och dess drama är inte i närheten så mångfacetterad som Peeles starka samhällsallegorier, det är här en adrenalinrush som nyttjar ren råstyrka. Musklerna kommer inte från någon överdriven mängd av blod eller inälvor, premissen avviker inte från den klassiska överlevnadsfilmen som vi sett i åtskilliga filmer innan. Inspirationen från George A. Romeros Night Of The Living Dead är klara som stjärnorna på en klar natthimmel.

Karaktärerna lever i någon sorts tyst skärseld där helvetet kan förgöra dem vid minsta lilla felsteg. En tät och suggestiv film är svår nog att konstruera, men John Krasinski gör det originellt då han eliminerar all form av verbal dialog. Utan att avslöja för mycket så är A Quiet Place nästan en stumfilm, tunna och obetydliga ljud blir här som briserande bomber. Man sätter en munkavel på sig själv och tar då bort klichéer som hysteriska skrikmaskiner som ofta befolkar skräckens korridorer.

Varken Krasinski eller Blunt har fått mig att applådera deras tidigare arbeten inom filmmediet. Genom att ta ifrån dem dialogen så tvingas de arbeta på ett mer subtilt vis. Denna marginalisering gör den utsatta situationen mer brådskande, enkel kommunikation fungerar inte här. Allt måste göras långsamt och systematiskt.

Hollywood må vara helt oförmögna till att adaptera diverse spel till film. Men i och med A Quiet Palce så har man fått ihop något som faktiskt kan liknas med en version av Naughty Dog spelet The Last Of Us. Relationen mellan unga och äldre andas av det komplexa förhållandet som huvudpersonerna Joel och Ellie delade i det dödsdömda USA. Visuellt finns det många likheter i det färgade fotot och miljöer där naturen har börjat återta städer och andra platser som människan har ockuperat genom åren.

012

När världen tystnar

Berättelsen är enkel och nästan alla storyelement är pussel som publiken får lägga själva. Samtliga karaktärer saknar också namn, därför är det smart att uteslutande enbart fokusera på ett fåtal personer. Jag använder ordet intimt för ofta – men inget kan bättre beskriva det sätt Krasinski låter oss ta del av den här utsatta familjen. Barnskådespeleriet är också solitt, det må vara fegt att låta Millicent Simmonds återigen spela samma egensinniga karaktär från Todd Haynes Wonderstruck.

Skräckelementen är en blandning av den lättuggade sorten där man använder starka ljud och visuella stötar för att få tittaren att rycka till. De scener som verkligen får blodet att pulsera är då karaktärerna framstår helt hjälplösa. Här finns inga nödutgångar eller nätta lösningar för att klara sig. Intensiteten är helt bitvis helt fantastisk och varenda sekund blir nervig och olidligt spännande.

008

Snart tystnar musiken…

Det stora felet är att Krasinski verkar ha byggt en skräckmotor som drar lite för mycket bränsle. Vid en specifik punkt – då filmen når sin topphastighet, resulterar i att allt därefter känns avslaget. Man kan nästan höra hur hela slutklämmen flåsar av utmattningen från den enorma rush som just genomförts. För att få tillbaka syre snabbt så tar man genvägar som som komprometterar den filosofi som tidigare varit central och då blir sprickorna uppenbara. Att man inte lyckas med att avsluta mer elegant är synd.

Även om avslutningen lutar åt det mer slentrianmässiga så är A Quiet Place en rafflande och pulshöjande upplevelse som visar upp sin genre med stolthet.

Betyg 6/10

Ready Player One Recension

Publicerad den 27 mars, 2018 av bosstime55

Summering: Den perfekta TV-spelsfilmen har anlänt. Sprängfylld av popkulturella referenser och ett fantastisk soundtrack så har Steven Spielberg gjort sin mest underhållande film på nästan trettio år.

Steven Spielberg har nog inte gjort en såhär underhållande och ungdomlig film sedan Indiana Jones And The Last Crusade. Förvisso har vi ingen mästerlig duo i Harrison Ford och Sean Connery, men det är orimligt att begära.

Spielberg har överlag lyckats bra med sina dramatiska filmer de senaste åren, de tillfällen han gett sig på action och äventyrsgenren så har det fallit framstupa. Försöken har varit flera och nästan alltid misslyckade, War Of The Worlds var välgjord men misslyckades kapitalt med att hitta en bra lösning för slutet, Tintin: Enhörnings Hemlighet blev en digital sandlåda från ett daghem och The BFG vill nog alla inblandade bara glömma bort.

0082

Standing On The Shoulders Of Giants

Hollywood har – trots flera katastrofala försök, aldrig lärt sig läxan eller förstått hur man skall adaptera interaktiva spel. Hur duktiga och drivna personer man än hittat att regissera eller producera så har resultatet alltid slutat med att filmen begravs till sjöss och sedan raderas ur publikens minne. Ready Player One kan vara den första gången som en spelfilm lyckas med att hylla och bejaka spelmediet.

Spielberg fångar tjusningen där man skapar virtuell gemenskap, möter faror med sina digitala vänner och där enbart fantasin sätter gränser Till sin hjälp har man lyckats få med sig flera kända spelvärldar och karaktärer. Ready Player One är fullkomligt överfylld med popkulturella referenser, detaljer, och gästinhopp. Det krävs både en och annan visning för att snappa upp allt. Trots denna flod av hänvisningar och hyllningar, så blir det aldrig överdrivet eller insnöat. Spielberg ägnar knappt någon tid noga peka ut alla popkulturella framträdanden. På så sätt undviker man att göra hela filmen till en monoton lista där man livlöst prickar av punkter.

Även om Ready Player One aldrig förlorar siktet i den här djungeln av popkultur, så består en stor del av behållningen utav att se sammankomsten mellan diverse universum och karaktär. För de som inte ens haft tanken på att närma sig en spelkontroll så förloras lite av den spontana glädjen att upptäcka ett litet påskägg i form av ett föremål eller karaktär från ett omåttligt populärt spel.

024

Be Here Now

Ready Player One är en dagsfärsk vara som drar nytta av sin aktualitet, men samma sida av det myntet innebär att det är svårt att se hur filmen skall lyckas vara relevant i framtiden. Flertalet av referenserna är från relativt nya filmer och spel. Vi vet att den tidsresande bilen DeLorean från Back To The Future är en tidlös symbol för äventyr, detsamma kan inte sägas om andra referenser som med stor risk inte kommer att verka särskilt fyndiga de kommande åren.

Spielberg verkar vara ute efter att fånga essensen av dagens olika moderna underhållningsmedium, andra regissörer hade nog hittat både ett eller annat sätt att kritisera och förlöjliga de olika subkulturerna som vi får se. Tursamt nog så har Ready Player One en positiv syn till nördkulturen och dess spänningssökande som innebär att dela spelupplevelser med andra.

Vårt nutida behov av att stirra på skärmar har i denna framtid istället blivit till interna burar där man kopplar upp sin syn och kropp till ett nätverk. Det är slående likt dagens udda normer, Spielberg väljer att närma sig detta genom en stor mängd humor.

Filmen riktar sig huvudsakligen åt den generation som växt upp med digitalunderhållning, således hade det varit förödande om regin och energin inte hade varit av samma kavata natur. Spielberg känns ungdomlig och fylld av entusiasm inför projektet. Starten studsar fram som Tiger från Nalle Puh till tonerna av ett helt fantastiskt soundtrack. Det borde räcka med att nämna att Bruce Springsteen också medverkar med ett spår för att verkligen framhålla vilken fantastisk spellista man har framställt.

I diverse trailers och klipp kan man få intycket av att Ready Player One ser ut som en riktigt plastig historia, med uppenbart onaturliga animationer och risiga renderingar av människor. Detta visar sig istället vara ett mindre genialt beslut, de scener som utspelar sig utanför den digitala världen The Oasis är till största del uppbyggda med riktig rekvisita och scenografi. Då vi äntrar den här fantasivärlden är allt tydligt syntetiskt något som skapar ett behagligt avbrott mot den gråa verkligheten.

Detta utseende gör det också lätt att kombinera den excentriska blandningen utav robotar och spelhjältar. Konceptet att slänga ihop allt detta till en enda stor kompott kunde ha slutat i en otäck krasch, så är inte fallet och resultatet är – oftast, lyckat. Jag uppskattar även beslutet att inte göra huvudpersonerna till juvenila dagisbarn, de är sannerligen inte avgrundsdjupa karaktärer, men de är tillräckligt robusta för att bli sympatiska, det här kan vara Spielbergs starkaste personregi på väldigt länge. Man smyger inte heller in någon osmaklig mängd patos eller flummiga funderingar likt syskonen Wachowskis Matrix-serie.

Självfallet kan inte Spielberg hålla sig ifrån att referera till lite av sitt eget arbete under 80-talet genom diskreta likheter i berättelsen. Kompisgänget som leds av Tye Sheridan kunde lika gärna ha varit äldre versioner av Elliot och hans anhang från E.T.
Ungdomlig vänskap är ett tema som verkar tidlöst och odödligt för Spielberg. Sheridan och Olivia Cooke gör båda två starka insatser, deras kemi är bisarrt nog som bäst då de är animerade. Den solida Ben Mendelsohn verkar ha blivit fast i rollen som ständig antagonist, tyvärr så är manuset han arbetar med lövtunt och magert. Filmen är som sämst då den avviker från sin enkla story som i grunden handlar om att finna en MacGuffin.

0042

Champagne Supernova

Motivationen och intentionerna för Mendelsohn och hans samling av korporativa skurkar är banal och underutvecklad. Detsamma kan sägs om flera element som aldrig förklaras eller presenteras utförligt. Slutet är något för långt och ett flertal sektioner kunde ha kunnat redigerats för att undvika vissa svackor i tempot. Komplexitet är inte filmens starka sidan och det är då den anammar action och äventyr som det verkligen kommer till liv. Den mest imponerande spektaklet sker i ett helt fantastiskt furiöst race i ett virtuellt New York.

Ready Player One är allt som Tron Legacy borde ha varit, snygg, stilistisk och energisk. Aldrig tidigare har en film fångat spelvärldens bästa sidor såhär väl. Det är två timmar och tjugo minuters kvalitativ underhållning och det räcker långt då den är såhär gemytlig.

Betyg 7/10

Thor Ragnarok Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den 25 mars, 2018 av bosstime55

VARNING: Spoilers för allt som har med Marvel Cinematic Universe och Thor Ragnarok att göra.

Filmen

När man uppnår en sådan kritisk massa som Marvel Studios har gjort med sina historiska framgångar, så räcker det med minsta lilla justering eller ändring för att skapa uppror eller glädje. Marvel har gjort det klar och tydligt att de är villiga att ta risker med sina filmer. En fega studio hade förmodligen producerat Iron Man 6 framför Guardians Of The Galaxy eller Ant-Man. När de nådde till den tredje film om den nordiska guden Thor, så valde att att röra om rejält i grytan.

Med Taika Waititi som regissör blev det roligare, lite mindre seriöst och väldigt oväntat. Waititi är en galen man, på bästa sätt, han har inga hämningar och regisserar sporadiskt men bestämt. Thor Ragnarok kan inprincip klassas som en komedi, det är ständigt roligt och ingenting är på särskilt stort allvar. Självfallet ledde detta till en polarisering hos publiken. För många blev det för mycket av det roliga, det finns sannerligen sekvenser som inte fungerar. Starten är obekväm och det snabba replikskiftet mellan den gigantiska eldemonen Surtur och Chris Hemsworth orsakar vissa stolsvridningar.

Det är då man äntligen kommer tillbaka till Asgård som bollen sätts i rullning. Tempot är rasande snabbt och det skapas en oväntad harmoni mixen mellan barnslig humor och stora actionsekvenser. Dialogen det visuella bombardemanget går hand i hand. En särskild medalj måste utdelas då man spelar Led Zeppelin spåret Immigrant Song, då uppnår man en helt unik extas av sanslös action. Hantverket är som alltid lysande med sina fantastiska färger och specialeffekter i världsklass.

Den stora och starka Hulken har aldrig varit såhär uttrycksfull och rolig, med sina enstaviga repliker blir det mesta med den gröna jätten komiskt guld. Tessa Thompson måste också nämnas som ett helt fantastiskt nytillskott i form av Valkyrie, en föregetts supersoldat som dränker tidigare misslyckande i utomjordisk alkohol. Samtliga aktörer – både gamla som nya, har ställt om sig väldigt väl till en mer spontan arbetsmetodik, Waititi nyttjar enligt sig själv en hel del av skådespelares personliga åsikter och justeringar. Cate Blanchett förblir filmens största minus, hela insatsen känns slarvig och oengagerad.

Thor Ragnarok lämnar inte något djupt emotionellt avtryck som Guardians Of The Galaxy Vol.2 eller Black Panther, men det är inte heller avsikten, det här är en förstklassig åktur på en nöjesfält – utan åksjukan, som håller betydligt längre än någonting du hittar på Gröna Lund eller Liseberg.

Betyg 8/10

Bilden

Disney har sedan Blu Ray formatets vagga stått för några av de absolut bästa referensskivorna på marknaden. Bildkvalitén som visas upp här är inget annat än perfekt. Färgerna är starka men aldrig övermättade. Ansiktstexturer är mer levande än någonting man någonsin kommer att kunna se på en 3D visning. Skärpan är sylvass och visar upp de detaljerade miljöerna och sminkningarna. Flera filmer kämpar med svärtan, här är till och med de mörkaste sekvenserna helt befriade från brus eller negativa artefakter. Detta är utan tvekan bland det bästa man kan uppleva bildmässigt.

Betyg 10/10

Ljudet

Marvels filmer brukar vanligtvis smälla och dundra så mycket att de i praktiken skulle kunna orsaka vräkning eller telefonsamtal till polisen. Detaljrikedomen och akustiken är utan dess like och varenda kanal får arbeta hårt.

Så det är med viss chock som jag kan konstatera att Thor Ragnarok inte låter förträffligt eller ens mycket bra. Scener som skall flytta om ens möblemang saknar eftertryck, vi använder en relativt överaktiv bashögtalare i vårt system och såhär passiv har jag nog aldrig hört den. Ljudet är trångt och det saknas utrymme i form av detaljer och trovärdig akustik.

Det påminner väldigt mycket om den nu tio år gamla Iron Man utgåvan som aldrig ville nyttja basen. Jag har svårt att se vad som har gått snett här, framförallt då Marvel – till stor del, använder sig av samma tekniska personal bakom kulisserna. Att påstå att det låter dåligt vore att överdriva, det är en fullt godkänd upplevelse, men i jämförelse med den perfekta bildkvalitén så är ljudspåret enbart godkänt.

Betyg 6/10

Extramaterial

Återigen får vi ett par korta och intetsägande snuttar av arbetet bakom filmen. Det är för ytligt och kortvarigt för att verkligen ge en bra inblick i skapandet. Samtliga intervjuer med skådespelare känns som om med är konstruerade av ett helt regemente av PR-experter.

De borttagna scenerna som ingår är inte heller något som förändrar något av större betydelse. Det handlar om små förlängningar och tidsödande övervikt som med all rätt har klipps bort. Vad som räddar bonusmaterialet är Taika Waititi, som i både intervjuer och sitt kommentarspår fullständigt dominerar.

I sitt kommentarspår så slår Waititi sönder alla normer om vad och hur det skall göras. Mängden skämt och anekdoter kunde ha blivit en plåga att lyssna till med men sin enorma humor, karisma och självdistans så blir det svårt att inte bli underhållen. Och från ingenstans så dyker regissörens tvååriga dotter upp och konstaterar att denna gigantiska film inte är något att ha. Sällan har det varit så roligt att lyssna till något så sporadiskt och oseriöst.

Betyg 6/10

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Recension

Solo: A Star Wars Story Recension

Deadpool 2 Recension

Utøya 22 Juli Recension

God Of War (2018) Recension

Rampage Recension

Blockers Recension

You Were Never Really Here Recension

A Quiet Place Recension

Ready Player One Recension

Thor Ragnarok Blu Ray (2K) Recension