Kategoriarkiv: Filmrecension

Spider-Man Far From Home Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Sony Pictures and Marvel Studios 2019

Summering: Homerun… Igen… Far From Home tar allt vi älskade med Homecoming och utökar spelplanet på oväntade och geniala vis. Marvel har avslutar sitt 2019 med flaggan i topp. 

Detta kan ju inte vara möjligt ! Efter en tidernas mest storslagna, emotionella och drabbande konklusioner i Avengers Engame, så är Marvel tillbaka – efter ett fåtal månader, med ännu en film som går utan – eller klättrar, – ovanpå allt annat. 

 I dagsläget så sitter väl vi redan i en trång båt, på väg mot floden styx, ja, om båten hade namnet ’’Marvel Fanboy’’ på sidan av sitt skrov och slutdestinationen var en evig plats i dödsriket där massorna kommer anklaga en för att vara en korrupt Marvel/Disney fundamentalist – även om nu Spider-Man står under Sonys ägandeskap – då det gäller filmrättigheter. 

För flera så är Marvel enbart en fabrik, förvisso en framgångsrik sådan, men ändå en fabrik som  spottar ut ett antal filmer per år. Marvel Studios må idag vara ett oerhört väloljat maskineri, det råder ingen tvekan om att det är ett storbolag som allt mer närmar sig att bli ett varumärke – likt Hello Kitty som klistras fast på lunchlådor och sängkläder. 

Men mitt i stormen öga – med de historiska framgångarna, så ligger Marvels filmer som ett orubbligt fundament för bolaget och dess filosofier. Om Marvel Studios skall jämföras men någon sorts serietillverkare så är det i samma glamorösa sällskap som Rolls Royce, Rolex eller Leica – kameratillverkaren, skillnaden är bara att Marvels filmer kommer med en rimligare prislapp. 

Där andra sommar – och storfilmer känns som slapphänta Whooper hamburgare från Burger King, så står Marvel i ett helt annat led, där allt känns skräddarsytt och kärleksfullt.  

Filmvärldens Rolex 

Rolex och de andra nämnda lyxproducenterna är – precis som Marvel, jätteinstitutioner som idag associeras med en specifik livstil – och ett mått av extraordinär kvalité. Ingen kritiserar Rolls Royce då de visar upp den nya årsmodellen av deras legendariska Phantom. Om nu Spider-Man, Doctor Strange eller Black Panther är företagets diverse modeller, så är varje ny iteration bättre, mer avancerad men samtidigt klassisk och igenkännbar, och den elitism – som omger dessa lyxiga titaner, går inte att hitta hos Marvel heroiska ensemble. 

Att ständigt lyckas med att förbättra, innovera och förundra med varje ny film är en bedrift – lika enorm som då Spider-Man – begravd under tonvis med betong och sten, befriar sig från en oundviklig död för att rädda sina mest älskade. 

Efter flera av år skräpfilmer – som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man 1och 2, så hittade regissören Jon Watts en ungdomligare, lösare och mer emotionell kärna än både Sam Raimi och Marc Webb i Spider-Man Homecoming. 

Marvel är tjatiga på så sätt att de aldrig låter spektaklet ta överhanden, sekvensen där Watts återskapade den legendariska styrkebragden från berättelsen If This Be My Destiny – när Peter Parker begravs utav Michael Keatons Vulture, innehåller mer smärta, hoppfullhet och intensitet än Andrew Garfields och Tobey Maguires samlade insatser. 

Far From Home fortsätter – likt sin föregångare, studera Peter Parkers slitningar mellan livet som superhjälte och dennes mer ordinära tonårsproblem. Vi har sett det romantiska strulet tidigare samt de problem som kommer med att leva ett dubbelliv, men aldrig såhär energiskt, roligt och välspelat. Tom Holland, Jacob Batalon och Zendya besitter så mycket värme, karisma och kemi att de – endast i enkla förväxlingar, blir ett nöje att beskåda. Trion hittar en perfekt balans mellan allvar, självdistans och ungdomligt trams som är fantastiskt att beskåda. 

Mer humor 

Denna gång satsar Watts på mer humor än action, och till en början är alla fartfyllda skämt en aning oväntade, men likt roddarna på en galär, så är synergin mellan de olika segmenten snudd på perfekta. Filmen har ett tempo som kan knäcka toppatleter, men trots denna höga hastighet så känns Far From Home aldrig hetsig eller stressad. 

Jon Watts har ett järngrepp då det kommer till berättelse, detta gör att man kan introducera mycket udda, extrema och eklektiska segment. Watts tar aldrig något för givet, hungern och den ungdomliga ivern – från Watts dagar som indie-regissör, är ständigt närvarande. Framförallt så är filmen oerhört ödmjuk, i sina mest lättsamma scener kan det till och med slå över till att verka en aningen fånigt, men entusiasmen och oskyldigheten gör tveksamma moment till stor underhållning.  

Även om berättelsen i grund och botten handlar om en strid mellan ont mot gott, så är det Peter Parkers resa från tonåring till man som är filmens centrum. Och likt Endgame så är interaktioner och samtal lika spännande och mer essentiella gentemot filmens helhet än de kolossala actionscenerna. 

Då det kommer till rent spektakel så är ambitionerna större än någonsin. För första gången – i en  solofilm för Spider-Man, så rör man sig utanför New York. Peter Parkers mycket färggranna klass reser denna gång till Europa och dess mest igenkännbara städer såsom Venedig. 

Parker, Peter Parker 

Detta miljöombyte ger filmen en mer säregen och individualistisk karaktär än någon tidigare Spider-Man-film. Att Jon Watts också undviker att göra filmen till ren resereklam – för de respektive resmålen, är också uppskattat. Turerna mellan länder – samt Samuel L. Jacksons medverkan som superspionen Nick Fury, gör at Far From Home känns som Marvels svar på Mission Impossible eller James Bond.

Visuellt har man också valt att addera mer ljus till fotot och spela in fler scener i dagsljus. Genom detta beslut så kan de fantastiska specialeffekterna verkligen uppskattas. Venedig-sekvensen är tex helt spektakulär att beskåda, men några av de bästa vatteneffekter vi sett på film. Och spektaklet är lika explosivt och massivt som alltid då Marvel för feeling och inspiration. 

Spider-Man har nog aldrig rört sig samt haft en såhär vacker akrobatik någon tidigare gång, slutspurten tangerar att förlita sig en aning för mycket på CGI kavalkader, men det centreras tack vare stor humor och lysande skådespel. Det är framförallt den otroliga energin som övervinner alla hinder.  

Långt ifrån hemma… 

Titeln Far From Home syftar inte bara på att våra protagonister befinner sig tusentals kilometer hemifrån. Peter Parker långt ifrån är trygg med sig själv efter händelserna i Avengers Endgame. Den mer psykologiska aspekten – där karaktären, dras med skuldkänslor och isolering, är genuint drabbande och mer trovärdigt än då Shane Black försökte porträttera Tony Starks posttraumatiska stress i Iron Man 3. Där Peter Parker hungrande efter action och hjältedåd i Homecoming, så är han mer reserverad, grubblande och kritisk till sin roll som hjälte denna gång.  

Vad beträffar skådespelare – utöver den otroligt begåvade unga trion – Holland, Zendaya och Batalon, så får Samuel L. Jackson och Cobie Smulders oväntat mycket att göra. Smulders i synnerhet har nog aldrig varit såhär bra i rollen som Maria Hill, med mer humor och karisma än förut. Jon Favreaus Happy Hogan borde vara en permanent del av varje film som Marvel Studios gör, att den lite förvirrade och fumliga biroll fortfarande känns så sympatisk och varm är rentav fantastiskt. Jake Gyllenhaals är i sin tur stark och minnesvärd i rollen som Quentin Beck/Mysterio. 

En hundvalp som rör och förstör     

Sedan får vi överraskningar och nördiga påskägg som i alla fall får mig att lägga mig ned på golvet och skaka. Sättet man refererar och kopplar ihop med Marvels Studios tidigare filmer, skapar tårar i ögonen, hängivenheten till detaljer är inget annat än sinnesjuk. Hela filmen kan enklast beskrivas som en bedårande hundvalp, med oändliga mängder charm, oskyldighet och energi, det går inte att värja sig för värmen och lyckan som projiceras till publiken. 

Spider-Man Far From Home är en genialisk, energisk och utmattande åktur som visar att Marvel Studios bara har börjat. Slutspelet för det gamla gardet må vara över, men framtiden kunde inte ha sett mer ljus ut. Återigen så har Jon Watts och Marvel skapat ett genre-mästerverk som lämnar tittaren rörd och förstörd. 

Betyg 10/10 

Annabelle Comes Home Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Samma gamla scen upprepas konstant i 90 horribla minuter. Detta är tjatigare än att försöka se ett program på TV4-play med sin återkommande och identiska reklam.  

Det här blir en kort recension… Väldigt kort… James Wans The Conjuring filmer har nu blivit ett varumärke i samma härad som Fredagen Den 13’e eller Terror På Elm Street. Två ganska osannolika hjältar har också framträtt i Vera Farmiga och Patrick Wilson som den moderna motsvarigheten på  Bram Stokers Van Helsing. 

Hela det så kallade The Conjuring-universumet har nu också uppnått samma parodiska kvalitéer som filmerna om Jason Voorhees och Freddy Krueger, på så sätt att deras enorma antal och snarlika natur, gjort dem helt omöjliga att separera. 

Annabelle Comes Home är dock lätt att skilja ur mängden då den är mer repetitiv än måndagen Bill Murray satt fast i under Groundhog Day. Där Harold Ramis klassikern använder repetition med största uppfinningsrikedom, så är Annabelle Comes Home inte ens medveten om att hela filmen kan brytas ned i ett par enkla skeenden; dörrar stängs, något hemskt dyker upp bakom karaktären i bild, som sedan vänder sig om för att se att inget är där… 

Spökhuset på Gröna Lund  

I och med denna mening så har ni fått hela filmens innehåll, spoilervarning med andra ord… Inte blir det mer varierat av att hela filmen utspelar sig i ett mikroskopiskt litet hus som beter sig exakt som spökhuset på Gröna Lund, med blinkande lampor och tragiska försöka att skrämma besökarna. 

Förutsägbar skräck är lika roligt som avslaget mineralvatten, Annabelle Comes Home kan inte ens sträcka sig till att dra fram ett par oinspirerade ’’hoppa till-moment’’. Det är som att beskåda innandömet på en ångmaskin, det snurrar, snurrar och snurrar… Och roligare än så blir det inte. 

All work and no play makes a dull movie 

Den debuterande regissören Gary Dauberman, verkar ha fått för sig att filmkonst är detsamma som att ’’klippa och klistra’’ i en ordbehandlare, efter första meningen så repeteras den likt Jack Nicholsons vansinnes dagbok i The Shining.  

Inledningen – där Patrick Wilson och Vera Farmiga hastigt medverkar, ger förhoppningar om att deras kemi och inarbetade rutiner skall skänka filmen något mervärde, men istället byts duon ut mot tre alternativ som alla representerar uråldriga skräckklyschor. Vi har den präktiga och korrekta barnvakten, den stökige och bångstyrige kompisen, slutligen en ung kapabel flicka med en förkärlek för att rabbla bibelutdrag, det är precis så trist och patetiskt som det låter. 

Annabelle Comes Home har ingen vilja, ork eller stolthet. Detta är en horribel, formgjuten och mördande tråkig upplevelse som gör det klart och tydligt att The Conjuring-serien numera är en kassako som kommer mjölkas långt förbi sitt bäst före datum. 

Betyg 1/10          

Yesterday Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2019

Summering: Makalös musik en en ytterst medioker film. 

The Beatles är historiska… Det spelar ingen roll om man dyrkar eller avskyr gruppens musik. En del artister gör avtryck, andra skriver om historieböckerna… Kvartetten från Liverpool är ett lika stort fundament för musik som Mozart och Bach. Melodierna, albumen och deras overkliga framgångar är nästan lika storslagna och episka som valfri fiktiv berättelse. 

Beatles på bio eller film är inget nytt, gruppen var rentav nyskapande inom filmmediet då de lät spela in A Hard Day’s Night – filmen, där man blandade fånig matiné med musikvideos. Genom de decennier som passerat sedan gruppen splittrades, så har det förekommit tonvis med filmer som på något sätt associerar sig med The Fab Four. 

Vi har fått Mamma Mia-musikal i Across The Universe, och mer renodlade biografier som Nowhere Boy med Aaron Taylor Johnson, där man försökte ta sig under skinnet på John Lennon i dennes yngre år. Och för bara tre år sedan så släppte Ron Howard den mycket solida dokumentären Eight Day’s A Week, där vi fick en närgången inblick i gruppens mest frenetiska och kaotiska år – då de turnerade världen runt och jagades av hysteriska fans. 

Danny Boyle har valt att hylla bandet på ett något annorlunda vis. Detta i en berättelse där han och manusförfattaren Richard Curtis leker med tanken om en parallell verklighet – där Lennon och McCartneys odödliga melodier aldrig existerat

Nu är Boyle ingen främling till udda eller fantasirika premisser, under sina verksamma år som regissör har regissören från Manchester gjort det mesta, alltifrån psykologisk thriller i Trance till surrealistiskt dramatik i Trainspotting. 

Nothing that’s gonna change this world 

Att Boyle verka känna sig tillags med den absurda premissen, gör att publiken inte har några som helst betänkligheter kring att de övernaturliga inslagen aldrig förklaras i någon större detalj. Detta är inte heller någon tuff och brutal studie i förstörda liv, eller fångade bergsklättrare, Yesterday kan nog vara det mest lättsamma och oskyldiga som Boyle regisserat sedan Millions.   

Richard Curtis manus är igenkännbart i sitt brittiska fredagsmys. Något filosofiskt eller svårtuggat drama – som ställer frågor om musikvärldens nuvarande tillstånd, eller det dubiöst moraliska att faktiskt stjäla andras kreativa verk, blir det aldrig tal om. Ett antal karaktärer verkar också som plockade ur någon sorts Greatest Hits utav tidigare Richard Curtis-karaktär. 

Joel Frys karaktär Rocky, känns som en enäggstvilling till Rhys Ifans Spike, med begränsad IQ och usla sociala färdigheter. Curtis – numera, förutsägbara persongalleri brukar vanligtvis vara oförargligt, men tyvärr så håller de gamla stapelvarorna inte här. Där Ifans skogstokige inneboende är en oförglömlig höjdpunkt, så blir Frys Rocky mest irriterande. 

Two of us 

Lily James och Himesh Patel två karaktärer gör inte saken bättre… Bortsett från att Patels Jack Mallick är en intellektuell tjuv, så är han dessutom osympatiskt och egoistisk, vilket gör det omöjligt att finna något tycke för honom. Lily James blåögda Ellie, är – förutom att vara odrägligt passiv och velig, omöjlig att få något grepp om, den påtänkta romansen mellan James och Patel blir inget annat än katastrofal eftersom kemin är helt obefintlig. 

De två huvudpersonerna är också lika tröga som ett par sönderrostade gångjärn. Antalet förvecklingar och gråtmilda uppgörelser känns genuint tafatta, filmens emotionella kärna blir således utan bränsle. Kate McKinnon är den enda av aktörerna som sticker ut i sin roll som motbjudande girig manager. Trots att det – återigen, är tal om en jättelik karikatyr, så gör McKinnon rollen till en helt magnifik uppvisning i galen mimik .  

Danny Boyle är inte främmande för att ta till sentimentala upplösningar. Och den – i grunden, simpla kärlekshistorien, borde inte vara inkompatibel med ett sagoboksslut, men hela konklusionen förvandlas till något fånigt infantil och tamt, och kombinationen av sött och surt blir mest oangenäm. 

For No One 

Det enda som lyfter Yesterday från att bli ett tafatt misslyckande, är energin Boyle visar upp i de scener där The Beatles musik får stå i centrum. Det kan tycka vara världens mest tröttsamma och uttjatade uttalande, men Liverpool bandets musik är oförstörbar. Boyle tycks stormtrivas då han får iscensätta rockkonserter och visa upp sina – något moderniserade, versioner av superklassiker som Back In The USSR eller I Want To Hold Your Hand. I dessa scener strålar filmen av en förförande positiv energi som skiner upp den mörka biosalongen.

Men vart denna fantastiska entusiasm håller hus i filmens övriga delar förblir en fråga ? Så fort det blir tal om dramatik, eller komedi så blir det ointressant, platt och oftast ointressant tråkigt. Detta hjälps inte av Patels konstanta surande, och popstjärnan Ed Sheerans gästinhopp kan enklast sammanfattas med ett ord – parentes, något som också är en slående beskrivning för hela Yesterday. 

Betyg 5/10 

Late Night Recension

Publicerad den av

Summering: Emma Thompson demonstrerar hur en aktör i det absoluta toppskiktet kan övervinna nästan allt… Detta inkluderar ett uselt manus, gräslig cynism och fruktansvärda stereotyper. 

När jag recenserade Long Shot för ett par veckor sedan, ställde jag frågan vart den mer diskreta, vassa och relevanta komedin hållit hus under 00-talet. Genren har för varje år blivit mer lik exploateringsfilmer från 70 – och 80-talets, varav de flesta ledde till våldsamma debatter.

’’Dåtidens’’ mest vågade komedier var harmlösa – med dagens mått mätt, detta då man jämförde med jättelika och bloddrypande kontroverser. På sin höjd vågade man referera till perversa sexaktiviteter, men där tog det slut… 

70 och 80-talets ”moraliska väktare” hade antagligen drabbats av en gigantisk panikattack om de skulle fått en inblick i komikens framtid på film. Någon genialisk finnes från Bröderna Marx är det inte tal om längre… Nu återstår bara diverse försök att slå publiken med häpnad – detta genom nakna könsorgan eller plumpa sexskämt, i värsta fall både och. 

Inga rubriker 

Late Night är tack och lov inte ute efter att skapa skandalrubriker. Mindy Kaling – som både medverkar i en utav huvudrollerna och skriver manus, vill beväpna sig själv och sina motspelare med vassa oneliners och ett antal referenser till dagsaktuella debattämnen. 

Nutida igenkännings humor har ofta värmande kvalitéer, det finns något avslappnat och inbjudande då man sneglar åt omdiskuterade ting – som vårt beroende av att hävda och synas i sociala medier, oavsett den moraliska kostnaden. Eller den allt mer förfallande kvalitén på våra TV-program. Late Night gör flera försök att belysa saker som könskvotering och otäckt ’’manliga’’ och aggressiva arbetsmiljöer. 

I rätta händer kan detta bli strålande komik, men Late Night är för klen, platt och tillrättalagd för att kännas vass eller träffsäker. 

En marginaliserad korvkiosk 

Kalings sociala ambitioner är det inget fel på. 

Då och då kan man skymta potentiella språngbrädor – som kan tyckas vara som gjorda för gapskratt. Men för att överhuvudtaget ha en chans att bli underhållande, så behövs det karaktärer och situationer som på något plan känns intressanta eller genomtänkta. 

Hela Late Nights karaktärsgalleri är lika ensidigt som utbudet i en marginaliserad korvkiosk, där korven tagit slut och inte ens senap och ketchup finns som tillbehör. Detta gör filmens jonglerande mellan trams och allvar genomgående tråkigt. Varje scenario fylls av klyschor och stereotyper; manliga medarbetare är besatta av sex, narcissism och ett antal andra perversa fascinationer, äldre människor är fossiler som dessutom ovilliga att lära sig något nytt av den yngre generationen. 

Dessa uttjatade karikatyrer hade kunnat fungera som kontrastverkan om nu huvudpersonerna varit av den mer kvalitativa sorten. Men Kalings rolltolkning av den naiva och optimistiska Molly, är precis lika allmängiltig och fylld med pinsamma schabloner som filmens manliga biroller, saken blir inte av att karaktären är tillknäppt, frustrerande präktig och lillgammal. Endast Amy Ryans hårda och hänsynslösa TV-bolagschef sticker ut i denna ointressanta samling, men tyvärr så får Ryan återigen se sig placerad i en roll som är så liten att den kan klassas som en cameo. 

Absurd moralisk kontenta 

Filmens moraliska kontenta är precis lika absurd och löjeväckande som de tradiga karaktärerna. Från första början så dränks scener i krass cynism. Men mellan dessa syrliga partier så försöker man injicera ett patos som hör hemma i den mest daterade och menlösa barnfilm. Kaling och filmens regissör – Nisha Ganatra, har ingen aning om vilken stol de vill sitta på, bör det vara allvarsamt eller fånigt  ? 

Allting mynnar ut i – den ’’fantastiska’’ insikten, att ungdomlig energi övervinner allt. Att entusiasm och naiv optimism har kraft nog att förändra hela världen – förvandla mansgrisar och iskalla karriärister till mer insiktsfulla och empatiska människor, allt detta får mig att grimasera av obehag. Det blir någon muterad version av Charles Dickens En Julsaga. Att aspirerande författare i grundskolan nyttjar så förutsägbara koncept är oförargligt, men att rutinerade filmmakare kan förpacka en biofilm med en sådan sockersöt och smaklös rosett är helt och hållet befängt.   

Blandningen av nihilismen och den sockersöta moralkakan är inget annat än gräslig. Men det finns en strimma av hopp i detta slarviga och tandlösa projekt… 

Topp Thompson 

Emma Thompson må inte vara överdrivet inspirerad, men det spelar ingen roll… Då den engelska nationalklenoden får sätta tänderna i ett antal explosiva replikskiften så slår det gnistor i hela biosalongen. 

Manuset är flera gånger en ren pina – som ingen av filmens övriga skådespelare kan hantera, men  Thompson blir till en oövervinnelig rodeostjärna som håller sig fast på en aggressiv häst. Allt – dåligt som bra, fungerar i Thompsons händer, och jag slutas aldrig förvånas över vad ett fullblodsproffs kan åstadkomma, även med de sämsta av premisser. 

Och då Thompson briljerar i en genialisk mix av arrogans och syrlig brittisk sarkasm, så glömmer jag nästan bort att filmens övriga aspekter är under allt kritik. Men så fort den brittiska Oscarsvinnaren inte medverkar så transporteras vi omedelbart från Business Class till en skandalöst usel charterresa där resenärerna – till sin stora förskräckelse, inser att den utlovade havsutsikten bytts ut mot en betonggrå parkering och där reseledaren stannar kvar på hotellet och kramar om minibaren…  

’’Borde vara uppdelat betyg’’ 

Om det gick att dela upp betyget så skulle Emma Thompson ha toppbetyg – respektive bottenbetyg för själva filmen, nu får vi istället ta komma fram till en kompromiss som i slutändan – tyvärr, innebär ett skräckinjagande lågt betyg.  

Betyg 2/10 

The Favourite Blu Ray Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av The Favourite från 20th Century Fox Sverige.  

Film 

Egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga om The Favourite… Det finns en anledning till att vi utsåg filmen till 2018 års absolut bästa film. Då det stod klart att Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama tillsammans med Emma Stone, så var det som ett tecken i skyn att genren skulle få sig en rejäl renovering. Där traditionella kostymfilmer följer en mördande tråkig mall, så tar Lanthimos och vänder upp och ned på alla konventioner och regler. 

The Favourite är rasande snabb, rolig och fräck. Lanthimos behåller de visuella grundstenarna – vackra kostymer och bildsköna miljöer, men manus och struktur är en ren och skär evolution för denna stagnerade genre. Dialogen är tidstypisk samtidigt som den känns modern, slug och diabolisk. 

Rivaliteten mellan Emma Stone och Rachel Weisz kan vara ett av de mest smutsiga och brutala fiendskap vi sett på film. Trion av Olivia Colman, Weisz och Stone är lika stark och stryktålig som en vägg av titanium, samspelet är så finstämt och genialiskt att det får rum och väggar att skaka. 

Utöver det så får Lanthimos in stora doser av svart humor som gör The Favourite till ett fullfjädrat mästerverk som tåls att ses om och om igen. 

Betyg 10/10

Bild

The Favourite tar vid där Stanley Kubrick slutade med Barry Lyndon – rent visuellt, detta innebär ett foto som flera gånger försöker efterlikna viktorianska oljemålningar. Allting har fotats med analoga kameror och ljussättningen använder sig av naturliga ljuskällor. Därmed förekommer märkbara mängder av gryn och ett mått av släthet i bilden. Skärpan blir därmed aldrig rakbladsvass, men färgspektret kan vara rentav bedårande att beskåda. Utomhusscener – som den då Stone och Weisz skjuter fåglar, innehåller spektakulära färger med alldeles ypperlig mättnad. 

Överlag är det en stark – om än inte fulländad, presentation av The Favourite’s visuella attribut. 

Betyg 8/10 

Ljud 

Förvånande nog är filmens ljudbild oväntat stark. Det barocka och tunga soundtracket – med stråkar och vasst klaviatur, återges med utmärkt värme och styrka. Tysta sekvenser där enbart dialog och ett fåtal alldagliga ljud – såsom dörrar som stänger, eller glas som krossas, har en realistisk och detaljerad återgivning. Basen används förvånande ofta, och för att ännu en gång återgå till scenen då Stone och Weisz dundrar på med musköter, så möblerar den sekvensen om hela vårt testrum. Detta kan vara en av de mest oväntade kandidaterna till en referensskiva vad ljud beträffar.     

Betyg 9/10 

Extramaterial 

Här är det tyvärr lövtunt. Vi får ett par borttagna scener som endast kan kallas meningslösa.  Den korta dokumentär som ingår ger ett smakprov på Lanthimos udda med uppskattade registil – som innebär improvisation och mystik. Tyvärr så är dokumentären för ytlig och kort för att verkligen kännas tillfredställande. 

Betyg 5/10  

The Hummingbird Project Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Bagatellartad men underhållande och välspelad thriller i finansmiljö. 

Finansvärlden fortsätter att vara en ypperlig plattform för filmformatet. Aktiemanipulation, girighet och bullriga ledarfigurer – Michael Douglas Gordon Gekko, fungerar lika bra som salt på på valfri maträtt. 

Det finns gott om dramatiskt stoff inom denna dekadenta värld, men kvalitén på filmerna om Wall Street och dess diverse påhitt genom åren, har följt samma formkurva som Ericssons aktie. Oliver Stones klassiker – med sina färggranna hängslen och forntida ”mobiltelefoner” har blivit till en kollektiv generalisering då man slår samman finans och film. 

Mer moderna exempel, som Margin Call, må ha tonat ned på antalet demoniska monologer om girighet och heroisk kapitalism, men den moraliska kärnan – där burdusa och egoistiska män styr miljardbolag, där det enda syftet är vinst, är densamma som Stone gav oss för trettio år sedan. 

På senare tid har författare som Michael Lewis – och även Thomas Harris, börjat fascinera sig mer för tekniken bakom handeln av diverse tillgångar. Tiden då affärer och avtal gjordes upp på ett börsgolv i Manhattan är numera bara symboliskt. Dagens handel – på finansmarknaderna, sköts av trimmade datorer vars algoritmer och inprogrammerade sekvenser, kan köpa och sälja tillgångar på millisekunder. 

Och i denna kapprustning av finansiell teknologi hittar The Hummingbird Project sin berättelse. Det är inte längre välklädda och snofsigt friserade börsmäklare som står i centrum, istället är det asociala och tillbakadragna tekniska snillen som dominerar finansmarknaderna. 

Genom att flytta fokuset från den dekadenta eliten, så hamlar vi istället hos mer ’’jordnära’’ personer som inte – tillfullo, har slukats av förhoppningen att bli den moderna kung Midas. 

Jesse Eisenberg ser till en början ut att kopiera sin mest kända insats – från The Social Network, återigen är det en udda, socialt bisarr och överaktiv karaktär som Eisenberg ger liv åt. Känslan för autopilot blir snart påtaglig, men snart så öppnar Eisenberg upp och ger sin karaktär mer mänskliga attribut. 

Solitt karaktärsgalleri 

Där det var fullkomligt omöjligt att känna ett uns empati för Shia La Beoufs bortskämda och griniga huvudperson från Wall Street-uppföljaren – Money Never Sleeps, så är både Eisenberg och Alexander Skarsgård lätta att – åtminstone, intressera sig för.

Skarsgårds karaktär drivs av att hitta lösningar på matematiska problem, medan Eisenberg är den mer utåtriktade och målmedvetna utav dem. Likheterna med Rain Man är ofrånkomliga, där två människor med vitt skilda personligheter och motiv möts. Och så pass drabbande – eller minnesvärd, är inte The Hummingbird Project, men dynamiken mellan de båda huvudpersonerna gör filmen mer solid än den initialt verkar vara.  Den ömsesidigt varma relationen mellan de båda är solid, och Eisenberg – i synnerhet, får ett antal riktigt starka scener som visar upp en kraft och intensitet som överraskar. 

Att man undviker att dyka ned i den ofrånkomliga dekadensen – som finanssektorn ofta associeras med, känns som en frisk fläkt. Förutom denna dugliga duo så är det rent fantastiskt att Michael Mando – vars mest berömda roll var som den psykotiske piraten Vaas från TV-spelet Far Cry 3, verkar fått en rätt duglig karriär inom filmindustrin.   

Oväntad spänning i en film om ett byggarbete 

Motiven för bygget av den jättelika fiberkabeln må inte vara fullt hederliga, men det finns en välbehövlig balans av ont och gott i de två kusinerans personlighet, vilket gör filmen intressant på ett emotionellt plan. Mer spänning blir det då filmen influeras av vassa politiska thrillers. Själva byggnationen av höghastighets fibern är oväntat medryckande och Kim Nguyen – som regisserar, skall ha en viss eloge för att göra något så omärkvärdigt som ett bygge, till solid underhållning på film. 

Bortsett från ett tafatt slut och en Salma Hayek som gör sig till åtlöje – i en överspelad och uselt skriven roll, så är The Hummingbird Project fullt godtagbar som en stund underhållning. 

Betyg 6/10    

X-Men: Dark Phoenix Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: En ofattbart slarvig, tråkig och patetisk final som gör det klart och tydligt att berättelsen om Jean Grey och hennes alter ego Phoenix, bär med sig en förbannelse.  

Ja ni får ursäkta språket, men vad i helvete är det här !? 

Redan i marknadsföringen har det gått snett för X-Men: Dark Phoenix. Någon hos Fox har tydligen inte lärt sig att räkna, och jag önskar – i all ödmjukhet, poängtera att den allra första X-Men-filmen utkom år 2000. Det är med andra ord nästa år som serien fyller tjugo år. Detta ignoreras dock i allt PR-material, men i Donalds Trumps USA så kanske nitton numera är tjugo, vem vet ?…

Ett litet räknefel må vara ganska så harmlöst… Ja, åtminstone då vi tittar närmare på filmens faktiska innehåll. 

I och med Disneys uppköp av 20th Century Fox, så står det mer eller mindre klart att 
Dark Phoenix – tillsammans med den kommande The New Mutants (ytterligare ett krisprojekt som försenats ett antal gånger), blir det sista från ’’Fox-eran’’. Ett antal utvecklingsprojekt har redan nu fått sista spiken i kistan inslagen. Men de otaliga och omdiskuterade turerna kring Dark Phoenix uppstod långt innan det gigantiska uppköpet ens var känt för allmänheten. 

Rapporterna om en kaosartad produktion har ständigt gäckat filmen, tillsammans med enorma förseningar. Rykten från diverse testvisningar utav filmen, skvallrande om en slutprodukt som var dömd att dö. Dessa typer av rapporter bör alltid tas med en nypa salt, framförallt i en värld som domineras av falska rubriker och så kallad clickbait. Just synopsis som läckte ut tycktes vara ett tidigt April-skämt, ’’så illa kan det väl ändå inte vara ?’’ var den omedelbara tanken… Nej, det är värre… 

Live And Let Die 

Days Of Future Past fick tillslut liv i X-Men-serien efter blodproppar som X-Men: The Last Stand och X-Men Origins: Wolverine. Det såg därmed ljust ut… 

Men likt en livsfarlig värmebölja så anlände X-Men: Apocalypse… Återigen så var förtroendekapitalet utplånat. Som kronan på verket så skulle regissören Bryan Singer bli anklagad för ett antal fasansfulla sexuella övergrepp. Att påstå att det kokta fläsket var stekt vore minst sagt en underdrift. 

Manusförfattaren Simon Kinberg har lika många yrkesmässiga liv som en katt. Trots synder som X-Men: The Last Stand, Josh Tranks Fantastic Four och den ’’mästerliga’’ Jumper, så blir Kinberg ändå anförtrodd men uppgifter långt ovanför sin kapacitet. Den goodwill han vann som författare i och med Days Of Future Past försvann snabbt då Apocalypse hade premiär. Kinberg har nu tagit över rollen som regissör och som det ser ut i nuläget, så blir detta slutet för den franchise som startades för 19 (!) år sedan.

Dark Phoenix-sagan är en av de mest omtyckta och betydelsefulla berättelser som Marvel Comics har i sitt valv. Den – genuint, episka historien innehåller allt som gör serietidningar till ett så unikt och underhållande medium; tokiga skurkar iklädda viktorianska kostymer, resor till rymden och en jättelik ensemble av färgstarka hjältar. 

Redan i The Last Stand så försökte sig Kinberg på att inkludera element från Phoenix-sagan. Resultatet var katastrofalt… Löftena om att misstagen skulle rättas till har florerat i varenda medial kanal inför Dark Phoenix. 

Och inledningsvis är loppet inte helt kört, stämningen är något mörkare än förr och introduktionen till Jean Grey i sin barndom är – på gränsen till, godkänd – minus gräsligt barnskådespeleri. Men efter den något mediokra starten så trampar Kinberg och filmen i klaveret. 

Det som borde vara en monumental final, fylld utav känslor, kärlek och minnen, blir till en stinkande hög av usel regi, kasst hantverk och ett manus som ännu en gång förvränger och hackar sönder sin förlaga. 

Dallas Dramatik 

Introduktionen kan inte kallas olidlig men knappast rafflande eller fängslande heller. Kinberg vill så gärna följa i Marvel Studios fotspår och visa att en superhjältefilm handlar om mer än fräsiga superkrafter och trikåer. Därför så biter Kinberg ihop och överöser filmen med dramatik som inte ens hade kunnat accepteras i det sämsta avsnittet av Dallas. Dialog, karaktärsutveckling och personliga dilemman, fungerar inte med automatik. Ja, tjatet om Endgame fortsätter, men den filmens sekvenser – som endast består av konversationer, är minst lika gastkramande som när bröderna Russo framkallar gudalik styrka i actionscenerna. Framförallt så behöver vi karaktärer som vi kan tycka om.   

Då majoriteten av huvudpersonerna i Dark Phoenix först introducerades i Apocalypse, så har vi inte hunnit bygga någon som helst relation gentemot dem. Det spelar ingen roll att vi sett karaktärerna förut, det måste finnas en genuin empati mot dessa specifika iterationer.   

Årsförbrukning av hackad gullök 

Det emotionella engagemanget är inte bara bristande, det befinner sig – antagligen, i den demoniska Marvel-dimensionen Limbo – där djävulsfiguren Mephisto har sin bas. Kinberg gör alla dramatiska sekvenser till pinsam melodram, med största sannolikt gör filmen av med en årsförbrukning av hackad gullök för att få sin ensemble att gråta. Det spelar ingen roll hur mycket Sophie Turner hulkar och snyftar, mitt personliga engagemang är detsamma som för deltagaren som senast vann tv-programmet Robinson. 

Erfarna regissörer inser – under efterarbetet, klippning etc, att ett överflöd av helt stillastående sekvenser – utan innehåll eller ens relevans, bör hållas till ett minimum. Om Kinberg som manusförfattare – oftast, är träig, klumpig och grovhuggen, så är hans registil rent amatörmässig. Hela Dark Phoenix består av uselt dramatiserade scener där karaktärerna ältar snarlika repliker i all oändlighet, speltiden på två timmar används till absolut ingenting. 

Re-shots är vanligt i dagens filmskapande, så mycket kan gå fel, tekniskt, artistiskt etc. De bästa justeringarna märks aldrig av, men Dark Phoenix är som en enda lång och ful skarv. Någon vacker helhet är det inte tal om, detta är ett Frankensteins monster – bestående av ofärdiga idéer och idiotiska impulser som bara blir till jättelika irritationsmoment för tittaren. Den enda genuina känsla som publiken någonsin känner är livshotande tristess. 

Härdsmälta 

Samtliga skådepelare som medverkar har alla bevisat att de kan agera i någon utsträckning. Men inte ens Londons filharmoniska symfoniorkester kan genomföra den mest simpla av konserter om dirigenten är helt utan talang. Personregin är en härdsmälta, Michael Fassbenders medverkan känns som en enda lång och – dålig, eftertanke. James McAvoy har nog aldrig varit såhär stel och anonym, slutligen så gör Jessica Chastain sin sämsta insats någonsin där hon får viska fram idiotiska repliker. 

Där dramat är trasigt, förstört och i allmänhet uselt, så blir det inte bättre då vi når de obligatoriska actionscenerna. Där genrens bästa exempel har gett oss tårar, gåshud och mirakel, så ger 

Dark Phoenix oss actionscener där karaktärerna ser ut att utföra någon sorts förvrängd yoga, med en märklig gestikulering och än uslare grimaser. 

Koreografin och kompositionen – av saker i rörelse, är platt och trist, specialeffekterna som skall försöka övertyga oss om det ’’fantastiska’’ som sker på duken, befinner sig på samma tekniska nivå som en billig dockteater, med trådar, pappkulisser och andra hemskheter. 

Pruttkudde

Löftet om att vi slutligen skulle få en värdig adaption av Phoenix-sagan känns lika falskt som en reklamfilm från TV-shop. Förutom titeln så finns det inte ett uns av berättelsen som Chris Claremont och John Byrne skrev för så länge sedan. Kinberg – som redan slaktat berättelsen en gång, lyckas på konststycket göra den än värre omgång två… Ja ! Ni läser rätt, detta är nästan värre än The Last Stand.

Det finns ingen substans, inget driv eller något som får Dark Phoenix att verka levande. Hela filmen är som en två timmar lång begravning. Alla människor är värda en andra chans, och mer därtill, men Simon Kinberg har nu förbrukat sitt kapital som filmmakare. Dark Phoenix borde vara svanesången för en filmserie som var avgörande för superhjältefilmens utveckling. Ett vemodigt men ändå givande farväl där publiken och filmskaparna kan ta varandra i hand och säga adjö.

Men det blir ingen vacker avslutning i solljuset… Istället kastas Dark Phoenix ned i en otäck filmisk massgrav för genrens sämsta stunder, bredvid Howard The Duck och Batman & Robin. T.S Elliot pratade om att världen slutar med ett kvidande och inte en explosion, för X-Men serien blir det istället något som låter som ljudet från en pruttkudde, tragiken är med andra ord total. Vila i frid… 

Betyg 1/10 

Godzilla II: King Of The Monsters Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Kungen av monster saknar både sin kungakrona och pondus för att bli något annat än ett massivt antiklimax.

Att heta – eller vara, jätteödlan Godzilla kan inte vara lätt… Där det japanska originalet från 50-talet innehöll subliminal samhällskritik – som gick hårt åt den livsfarliga kapprustningen mellan öst och väst i kampen om att rusta upp sin arsenal med kärnvapen, så har efterföljare, remakes etc, enbart koncentrerat sig på inslagen där gigantiska monster massakrerar storstäder och dess lokalbefolkning. I Japan är Godzilla en nationalklenod – såsom vår egen Bamse, men i västvärlden är de högljudda monstret enbart associerat med kaos och förstörelse. 

Därmed så är förväntningarna inte onödigt uppskruvade eller ens särskilt hoppfulla för en uppföljare till en film som mest kan beskrivas som ett mähä. Godzilla – årgång 2014, regisserades av Gareth Edwards – som senare skulle ge oss Rogue One: A Star Wars Story. Edwards hade blivit en snackis i filmvärlden efter att ha färdigställt filmen Monsters, detta med minimala resurser.  I bästa Robert Rodriguez-anda så jonglerade Edwards ett antal olika arbetsroller. Oavsett hur imponerande Edwards ihärdighet var, så gick det inte att bortse från att Monsters – som slutprodukt, var en segdragen och identitetslös historia.    

Och när Edwards tilldelades uppgiften att omhänderta det största monstret av alla – Godzilla, så var ovanan att göra storfilm uppenbar. Godzilla (2014) spretar åt alla möjliga håll, den känns förvirrad och bortkommen då den introducerar onödigt många karaktärer som är lika intressanta som gulnande löv på marken en regnig höstdag. Inte ens de riktigt stora och destruktiva scenerna – med förstörda storstäder och brutala strider mellan monster, gav något större utslag på den euforiska mätaren. 

Konceptuellt borde en monsterfilm – som Godzilla, vara en relativt lätt sak att konstruera – iaf ur en berättarmässig synpunkt, allt är en transportsträcka till de stora ögonblicken där vi får action och öronbedövande monstervrål.  

Och i det inledande skedet så känns King Of The Monsters som en mer raffinerad och trimmad version än sin föregångare. Återigen har man lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble, där ett antal aktörer återvänder från föregångaren. Kyle Chandler, Sally Hawkins och David Strathairn är bara ett axplock av sylvassa skådepelare som sammanstrålar. 

Toppaktörer på sparlåga 

Även om Hawkins och Strathairn hör till filmvärldens absoluta grädda och – givetvis, bidrar till en hög lägsta nivå, så har regissören Michael Doughtry ingen förmåga att lyfta någon av aktörerna. Detta gör att alla medverkande verkar gå på energisparläge. I synnerhet så ser Ken Watanabe ut att vara redo för akutvård för att behandla tristessen som han visar upp i varenda scen. 

Kyle Chandlers charmiga och varma utstrålning går i viss mån i polemik mot den något trubbiga och buttra karaktären som han spelar här. Samtidigt är det också Chandler personliga kvalitéer som gör hans karaktär mer empatisk än den förtjänar att vara.

Vad beträffar de två kvinnliga huvudrollerna, så blir det genast mörkt på horisonten. 
Millie Bobby Brown har blivit en popkulturs ikon efter sin roll i Netflix-serien Stranger Things, den unga aktrisen besitter en oerhörd intensitet och är en hejare på att porträttera inre mörker. 

Därför är det märkligt att King Of The Monsters delegerar Brown till en enda tjatig uppgift… Att skrika för allt hon är värd… När Brown intervjuades på förra årets San Diego Comic Con, så besvarade hon flertalet frågor med ett nervöst fnissande och hänvisade till att filmens innehåll skulle förbli hemligt. Och efter att ha sett materialet Brown har att jobba med så är total tystnad nog det bästa för att undvika potentiella otrevligheter i skriven form. 

Men där Brown misslyckas pga oinspirerad regi och än sämre manuskript, så finns det inga som helst ursäkter för hur uselt Vera Farmiga presterar. Ojämn och opålitlig beskriver hela Farmigas karriär. 

I filmer som The Conjuring så tillför hon både stabilitet och auktoritet genom sitt skådespel. Men så har vi hennes andra läge… Dött, stentrist, grått och helt intetsägande. Alternativ två är också det som Farmiga ställts in på här. Om Brown fått obefintligt substantiellt material, så har Farmiga tilldelats skamligt slarvigt och sjukligt dumt innehåll. Förutom att karaktären är frustrerande osympatisk och självgod, så blir också hennes – så kallade, vetenskapliga läggning ett skämt av jättelika proportioner, detta då karaktären verkar besitta rekordlågt IQ.

Så fort Brown och Farmiga håller i taktpinnen så är upplevelsen lika underhållande som att fastna på tunnelbanan i rusningstrafik, där vi trängs tillsammans med två människor per kvadratmeter.

Fritt Fall 

Men vem bryr sig om skådespel eller berättelse egentligen ? Godzilla är en monster – och actionfilm. Dess syfte på denna jord är inte att fungera som någon spirituell uppföljare till Ingmar Bergmans Tystnaden. Så länge det finns ett underhållningsvärde så är uppdraget slutfört. 

Och det börjar – som sagt, lovande. Den något murriga och bitska tonen från Gareth Edwards film finns inte så långt ögat kan nå. Det känns mer lättsamt, strömlinjeformat och framförallt snabbare. King Of The Monsters har en grabbig men charmig jargong – vilket innebär att det finns gott om hurtiga scener innehållandes hårdhudade män med vapen, men tack och lov inte ett spår av sexism. 

Dougherty regisserar allt med en liten glimt i ögat, enkelt uttryckt så verkar det inte vara allt för pjåkigt. Men likt ’’Fritt Fall’’ på Gröna Lund så är King Of The Monsters resa mot toppen relativt lugn, medan returresan nedåt är obehagligt snabb och plötslig. 

Efter den lättsamma starten så trasslar filmen in sig i ett snår av trista actionscener och gräsligt sega sekvenser där karaktärer flockas runt datorskärmar och hålögt stirrar in i dem. 

Ovanpå detta så dränks vi i ett överflöd av exposition, där man förklarar precis allt – intressant som meningslöst, i långa och mördande tråkiga sessioner som gör om biosalongen till ett klassrum där alla elever fått kvarsittning. När det väl blir dags för genrens mest självklara inslag – förstörelse av byggnationer och landskap, så blir det endast ett hemskt antiklimax. 

’’Where Is You Crown King Nothing ?’’ 

De magnifika odjuren är så stora att de får skyskrapor och sportarenor att se ut som tändsticksaskar, de mullrar, tjuter och vrålar likt trimmade motorer. En explosiv actionfest borde därmed äga rum, men detta party blir aldrig av då varken gäster, catering eller livebandet dyker upp i tid. Filmens kolsvarta foto maskerar varenda scen, och på det mest snikna vis så är allting inspelat i totalt mörker – med massvis av regn och damm, som ytterligare kamouflerar alla bestialiska varelser som befolkar denna värld. 

Och då det blir dags för ’’episka’’ sammandrabbningar för Godzilla och hans antagonister, så liknar det en sömndrucken och oinspirerad fight mellan två berusade sjömän som har så mycket alkohol i blodet att de knappt kan stå upp. Det blir bokstavligt talat ett slag i luften som får allt bök och stök att kännas som ett massivt slöseri med tid och resurser. Inte en enda gång så försätts publiken i trans utav någonting som sker på duken… Allt blir utfyllnad samt ett hinder för att nå filmens slut – som inte kan komma snabbt nog. 

Så utan vettig action, intressanta eller ens marginellt underhållande huvudpersoner och hemska insatser från Vera Farmiga och Millie Bobby Brown så är Godzilla inte monstrens konung, snarare kungen av ingenting… 

Betyg 2/10       

Aladdin Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Det går inte att summera vilket filmiskt monster Guy Ritchie skapat i och med Aladdin, detta är inte en film, det är… Ja, jag vet faktiskt inte… 

Ja, herregud… Jag var matt efter Avengers: Infinity War, knäckt efter Endgame och i trans efter The Favourite… Men såhär chockad och mållös har jag inte varit sedan jag råkade lyssna på Mikeal Rickfors – fasansfulla, cover version av Bruce Springsteen mästerverket The River… 

När Aladdin tagit slut så känns det som om jag sett det där ökända ljuset i slutet av tunneln på otäckt nära håll. Aladdin borde inte recenseras i text, istället hoppas jag att läkare och biologer kan ta prover från alla som lämnar salongen, för vad som händer med kroppens interna kemi – efter att ha sett vad Guy Ritchie ’’åstadkommit, måste arkiveras och undersökas. 

Aladdin har verkligen inte haft det lätt innan sin premiär, med flera inslag som fick tidiga varningslamporn att tändas. Guy Ritchie hade just gett världen en av historiernas sämsta filmer med King Arthur: Legend Of The Sword då det stor klart att han – trots detta, skulle få möjligheten till att regissera Aladdin. Om det fanns någon rättvisa i denna värld så borde Ritchie inte fått komma nära en spelfilm under det närmsta millenniet efter det stickade skräp som var Legend Of Sword. 

Men sedan kom bilderna på Will Smiths version av anden… De löjeväckande klippen, med I någon sorts förvriden CGI-terror, spreds som en löpeld över cyberrymden. Just blå figurer har fått publiken att se rött den senaste tiden – Sonic The Hedgehog som exempel två. 

Lägg sedan till filmens plastiga utseende och trailerns hårresande sångnummer, så såg det ut att bli ytterligare två timmar av ren och skär tortyr. Men Guy Ritchie är inte av denna värld, han har gjort något som – nästan, är en lika stor bedrift som att uppfinna det periodiska systemet eller komma på smör och skivat bröd. Aladdin är så usel att den äntrar någon ny zon av bedrövlighet som jag inte kan beskriva… 

Där King Arthur var en hög utav galenskap, så är Aladdin en drogad feberdröm som bryter ny mark – i kalkonens förlovade land. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja… 

’’Maskeraden från helvetet’’

Till utseendet liknar Aladdin en maskerad som hämtats ur helvetets eldar. Trots att kostymerna är välsydda, så gör den gräsligt övermättade färgpaletten att både kuliss och kläder ser ut att vara inhyrda från Buttericks. Staden Agrabah må vara skapat ur fantasin för det animerade originalet från 1992, men Guy Ritchie har här lyckats skapa en plats som känns lika trovärdig som valfri planet ur Stjärnornas Krig. 

Specialeffekterna som används för att rendera stora delar av Agrabah och andra visuella element, måste ha skapats utifrån datorer som fortfarande har Windows 93 som operativsystem, någon annan förklaring kan inte finnas för hur illa det ser ut. Överlag påminner hela filmen om den värsta sortens lågbudget teater, med allt vad det innebär med skrattretande sminkning och kliande lösskägg.  

Gräsligt skådespel 

Aladdin må inte se ut som någon exotisk kunglighet, men det plastiga och skrikiga utseendet är ingenting då vi tittar närmare på skådespelet vi får serverat. Om vi bortser från den kontrovers som uppstod då Naomi Scott fick rollen – Scott är av indiskt ursprung, något som återigen drog igång en debatt om hur Hollywood förvrider karaktärers etnicitet, så är Scott den enda aktör som verkar anlända till arbetet utan baksmälla och apati. Ritchie må vara lika bra på personregi som Donald Trump är att tala sanning, men Scott ger prinsessan Jasmin ryggrad och identitet. 

Scotts motspelare Mena Massoud – i rollen som Aladdin, blir däremot ännu en skådespelare som Ritchie lyckas placera på sin personliga sopptipp av förstörda skådespelarkarriärer. Massoud visar aldrig upp karisma, någon naturlig charm eller ens något passionerat driv. Kemin – som borde finnas, mellan Massoud och Scott blir snarare till ett gift som sipprar ut i salongen och sakta med säkert oskadliggör publikens mentala tillstånd, det är är ett samspel som klingar falskare än Nick Nolte och Julia Roberts i I Love Trouble. 

Men denna usla kemi kan förlåtas, detta då vi får stifta bekantskap med Marwan Kenzari som gör den – i ursprungsversionen, mystiske och kraftfulle Jafar, till en endimensionell fåntratt som är lika hotfull som en stubbe. Man kan faktiskt fråga sig om Kenzari ens agerar vid ett enda tillfälle genom filmen. Med tom blick så plågar sig den holländska skådespelaren igenom diverse pajaskonster där Ritchie försöker övertyga oss om att denna version utav Jafar är både fräckare och mörkare än sitt tecknade original. Att säga att det misslyckas vore en underdrift av astronomiska proportioner. 

Sedan har vi Will Smith… Så fort Smiths blåfärgade ansikte dyker upp så tappar Ritchie fullkomligt kontrollen och fattningen. Smith tvingas till att agera hysteriska utbrott samtidigt som duken fylls av allt mellan himmel och jord. Men då Smith inte behöver agera som om hans byxben brann, så får vi en fullt godkänd insats, där Smiths svada får stå i centrum. Smith är också den som får ett fåtal av de – i stort, katastrofala komiska momenten, att fungera. 

Den uteslutande bästa insatsen görs av den animerade tigern Rajah, det kan ha något att göra med att denne inte har några repliker och att jag – såklart, är partisk gentemot randiga katter.     

Allt mellan himmel och jord

På tal om att kasta in allt mellan himmel och jord, så kan Aladdin vara en av de mest överfyllda och spretiga filmerna som gjorts genom filmhistorien. Ritchie kastar sig blint mellan genrer och registilar som får filmen att framstå spritt språngande galen. 

Måhända att sångnummer hade en viktig plats i det animerade originalet, problematiken är att Guy Ritchie inte kan göra film, än mindre musikal – trots sin bakgrund som musikvideoregissör. Vartenda musikaliskt framträdande blir till en skräckupplevelse där lyriken och sången är ohörbar pga usel ljudmix, iscensättningen ser i sin tur ut att vara stulet från de sämsta stunderna av American Idol med neon, konfettikanoner, lasershow och andra popklyschor. 

Så fort någon av karaktärerna utbrister i sång så känns det som att trumhinnorna är på väg att sprängas i bitar. Håkan Hellström sjungandes opera hade med största sannolikhet låtit bättre. Ritchie kan inte heller låta bli att göra flera sångnummer till vedervärdig kabaré, det innebär inslag som jag kommer behöva tvätta bort genom årtionden av terapi.   

Utöver dessa pinor så fortsätter Guy med att låta filmens styras av hans egna snurriga impulser, därmed så slänger han in lite Bollywood-dans, platta jaktsekvenser och en moralkaka som redan nu kommer resultera i illamående den närmsta månaden. Vad som borde vara ett lättsmält matinéäventyr blir till något sjukt och förvridet, berättelsen – som i originaltappning, innehåller romans, spänning och humor, blir utdragen, innehållslös och förvirrande.  

Denna ackumulation av fullkomlig dårskap antar snart en ny sorts form som jag inte kan beskriva. I detta sinnessjuka virrvarr av kass regi och oinspirerade skådepelare, så känns det som att vi har hamlat i en filmversion av Lustiga Huset, allt är upp och ned, det snurrar, skakar och slutar med en flygande matta… 

’’Ta en matta och fly(g) !’’

Tillslut så har alla barriärer brutits ned, om Aladdin hade existerat under 80-talet så hade järnridån förmodligen kunnat fällas på ett par minuter. Filmen blir tillslut så usel att den blir hypnotisk i sitt katastrofala utförande, man vet inte om man skall skratta, gråta eller skrika ? Då allt är slut så är jag mer eller mindre mållös. De flesta skräpfilmer orsakar antingen uppgivenhet – Blockers eller ilska – Aniara, men Aladdin går inte att placera i någon av dessa kategorier, istället förblir jag kvar sittandes i biomörkret, stirrandes in i det tomma svarta mörkret. Detta hör till bland det sjukaste jag sett, och det inte positivt menat.  

Anden i lampan sägs ger tre önskningar, för mig räcker det med en – att aldrig låta Guy Ritchie göra film igen… 

Betyg 1/10 

John Wick 3: Parabellum Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: En rafflande våldsam och underhållande start mynnar ut i oändlig repetition och ett gräsligt avslut. 

Vi lever i en ny värld… En värld där ett kultfölje kan byggas upp på rekordtid. Kultfilmer brukade tidigare behöva stå och växa till sig innan de uppnådde status som en undangömd pärla. 

John Wick är ett självlysande exemplet på en modern kultfilm. Den första filmen i serien uppfyller ett åtråvärt men svår uppnåeligt kriterium; låg budget och ett hängivet följe. John Wick Chapter 2, dubblade sin omsättning i USA och det uppstod en mindre kontrovers då det verkade som att filmen inte skulle få svensk biopremiär. 

När det nu blivit dags för avsnitt tre i serien, så anländer John Wick med helt andra förväntningar… Från att ha varit en actionfilm i utkanten, så har filmerna nu lyckats uppfinna ett nytt ord – ’’Gun-Fu’’. Detta kan enklast beskrivas som en besinningslös kampsport som involverar minst lika mycket kulor och krut som hoppsparkar och knytnävar mot ansiktet. 

Brutal action och uselt berättande  

Kanske är det orättvist att kalla John Wick-serien ensidig, det huvudsakliga skälet till att filmerna existerar är adrenalinrushen som förmedlas genom de allt mer bindgalna actionscenerna. 

Mitt personliga problem med både del ett – och två, är att allt som inte involverar brutna ben och hjärnsubstans, är mer eller mindre outhärdligt. Keanu Reeves har aldrig varit någon charmör i sitt stela och energilösa skådespel. 
Och så fort regissörerna David Leitch och Chad Stahelski (som står som regissör för Chapter 2 och Parabellum) försökte att implementera en story – som också är banal och fånig, så blev resultatet tandlöst tjafs. 

Jag har inget emot actionfilmer med tunna premisser, James Camerons True Lies eller Paul Verhoevens Total Recall, klarar sig utmärkt – trots berättelser som liknar rangliga skelett. Men dessa två filmer får liv och lust genom humor, självdistans och mycket god regi. 

Stahelskis försök att hitta en passande stämning – där man balanserar mellan allvar och löjeväckande koncept – som ett religiöst samfund av lönnmördade, misslyckas konstant. Därför känns det – till en början, positivt då Parabellum agerar som en tredje akt till 
John Wick Chapter 2 – som avslutades med en cliffhanger. 

Actionfilm av Fred Astarie 

Man kan i och med detta fokusera på det innehåll som alla har löst biljett för – de helt hänsynslösa och blodindränkta actionsekvenserna. I sitt inledande skede så slår Parabellum på alla möjliga cylindrar. Varje sekvens är utmärkt koreograferade massakrerar där Keanu Reeves dödar allt som rör sig. 

Den följsamma koreografin och sanslösa brutaliteten, får mig att spekulera i att detta skulle kunna vara en actionfilm av Fred Astaire – om denne nu hade funnit ett intresse för kampsport istället för dans. Flera gånger så är det svårt att inte skratta – samtidigt som man grimaserar i obehag, det är svårt att kategorisera Parabellum som en film, det är snarare ett slakthus. 

Reeves må vara definitionen av träig, men i John Wick så har han byggt upp en fysisk karisma som gör alla slagsmål medryckande.  

Underhållningsvärdet är initialt strålande, alla hämningar är som bortblåsta och det sunkiga berättandet är borta. Man vågar till och med injicera lite kolsvart humor. Horisonten ser ut att vara fri från moln, men då filmen skall ta sig vidare från sin första akt, så fullkomligt exploderar växellådan, styrningen och motorn. 

She’s So Cold vs Satisfaction  

Då berättelsen rör sig ifrån det hotfulla New York, så förlorar man intensiteten och den morbida lekfullheten. De scener som inte har varit renodlad action i tidigare filmer, har alltid bestått utav urtrista transportsträckor, det kan liknas med att se The Rolling Stones live. Nytt – eller mer, obskyrt material som She’s So Cold eller She Was Hot, kommer aldrig ses som några större höjdpunkter av massorna, alla väntar på Brown Sugar eller Satisfaction. 

Men här blir det inte bara tal om menlös utfyllnad, istället försvinner elen och hela konserten eventet lamslås, varken högtalare eller belysning fungerar. Filmen borde ständigt öka i tempo, men Parabellum begraver sig i en katastrofal gyttja där vi får plåga oss igenom gräsligt uselt skådespel och riktigt usel dialog. 

Katastrofal mitt 

Mitt i denna kalabalik så dyker Halle Berry upp… Att leverera en insats som är mer avslagen och tråkig än Keanu Reeves borde vara omöjligt, men Berry har lyckats med denna ’’bragd’’.

Hela mittpartiet är närmast kalkonartat. Inte ens actionscenen som presenteras är bra. 
Det närgångna och brutala våldet ersätts av ett repetitiv skjutande. 

Förhoppningarna om att finalen skall rädda detta sjunkande skepp sker – olyckligtvis, inte… Ingenting som visas upp i slutskedet är ens i närheten så uppfinningsrikt eller hårdkokt som det vi får se i filmens introduktion. Istället blir det återigen en bunt sega slagsmål som kan jämföras med Steven Seagal pajaskonster då han vevar runt med knivar. Och det faktiska slutet är inget annat än en bluff. 

Förbered för en begravning 

John Wick 3: Parabellum borde vara en storstilad final, men när allting väl är klart så framstår filmen som en två timmar lång trailer för något som komma skall. Ordet parabellum kan översättas till att förberedda inför krig. 

Utan sin explosiva introduktion så är det enda John Wick 3 borde förbereda sig inför vara en begravning till sjöss. 

Betyg 4/10