Etikettarkiv: 2018

Colette Recension 

Publicerad den av
003

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Slarvig och trivial om ett livsviktigt ämne.

Jag begår i och med denna recension ett oerhört misstag, precis som den kända läkareden så borde det finns en snarlik procedur för skribenter och recensenter. Om detta hypotetiska regelverk fanns så skulle förmodligen första kravet lyda; närma dig aldrig ett recensionsobjekt med förutfattade meningar. Vad det än gäller så gör vi på Tiger Film allt för att vara så rättvisa som möjligt. Sedan finns det sådana lägen där objektiviteten tyvärr komprometteras, att tex påstå att jag förväntar mig stordåd från en ny Sharkando eller Transformers-film vore en lögn, vissa saker är empiriska eller åtminstone övervägande ansedda att vara på ett specifikt sätt. Att fastna med fingrarna i bildörren gör ont, surströmming luktar inte gott. Nu kan vi utan problem lägga till att Keira Knightley är dödstråkig som aktör…

005

Hall of fail 

Det känns genuint hemskt att skriva något så starkt och provokativt. Utan att ha varit någon större beundrare av Keiras arbete under nästan två årtionden, så representerar hon – för väldigt många, den moderna filmstjärnan. Men trots sina celebra framgångar så har hon medverkat i ytterst lite  som en kan kallas för godkänt. Pirates Of The Caribbean klarar jag inte ens av att tänka på nästan tio år senare, The Edge Of Love kan fortfarande vara en av de sämsta filmerna någonsin och Anna Karenina är pretentiöst mumbo jumbo där Knightley och Joe Wright försöker flörta med Oscarsjuryn. Att Keira blivit marginaliserad den senaste tiden är därför inget anmärkningsvärt, filmerna hon medverkat i den senaste tiden har varit lika spännande som ett Rolling Stones album post 70-tal.  

Den – som alltid, ’’eminenta’’ Oscarsjuryn såg dock till att få denna skrala flotte till att fortsätta flyta då de delade ut ännu en oförtjänt Oscarsnominering till Knightley i och med The Imitation Game, att man således jämställde hennes snustorra porträtt med Benedict Cumberbatch insats, måste ses som ännu en av många oförrätter denna ständigt klantiga akademi ställt till med. Knightleys person är inte heller guds gåva till mänskligheten, men det har ingen bäring på hennes arbete. 

002

Fool On The Hill

Colette kan knappast kategoriseras som en proper film, om den nu inte hade blivit tilldelad en biodistribution så tvivlar jag starkt på att den ens skulle klara sig halvvägs till den mest undermåliga streamingtjänst. Det här är det närmaste man kommer en flådig Hallmark-film, med självklara beståndsdelar som fult foto, tarvlig dramatik och gräsligt överspel.

För om sanningen skall fram så är det faktiskt inte Keira som är filmens största problem, hon är faktiskt i ganska gott sällskap då det kommer till leverera tveksamma rolltolkningar. Dominic West gick helt ville efter sin insats i den helt mästerliga TV-serien The Wire, trots sitt brittiska ursprung så verkar West vara mycket obekväm med att tala med brittisk accent. Allt mynnar ut i ett gräsligt överspel som liknar ett gycklarspel. Ovanpå det så har West tvingats till att låna Kenneth Branaghs förskräckliga mustasch från Mordet På Orientexpressen. 

001

Piff Och Puff 

Knightley väljer att kontra detta överspel genom att låtsas vara en lågenergilampa, som vanligt är framtoningen iskall och lika lätt att omfamna som en stor pråm lastad med huggormar. Ett par sekvenser använder sig av Knightleys berättarröst, och då verkar Disney ekorrarna Piff och Puff ha suttit i inspelningsbåset. Av någon anledning så låter det som att Knightley inhalerat stora doser av helium, det blir närmast komiskt då hon skall återge de mest dramatiska sekvenserna.     

Colette ligger bra till i tiden – tematiskt, det tidiga 1900-talets utbredda sexism och rasism var otäcka självklarheter, med det speglar också vår egen nutid allt för väl. Men den allegorin spolas bort då allt presenteras med sådan nonchalans. Wash Westmoreland har tidigare visat att han kan hantera allvarliga ämnen som Alzheimer i Still Alice. Den filmen har förvisso sina rötter i gräslig sentimentalitet, men där finns det scener som verkligen sticker ut. Den tyngdpunkten är bortblåst i Colette, istället blir att ett evigt tjafs om ingeting där samtliga karaktärer mest går runt och gnäller. 

Den enorma orättvisorna som Knightleys karaktär genomlider blir aldrig mer än ekande ihåligt, detta hjälps inte av att filmen ständigt försöker trivialisera saker som svek, otrogenhet, till och med tvångsisolering. 

Alla konfrontationer och ödesmättade klimax känns snarare som hämtade ur ett avsnitt av Javisst, Herr Minister, ingenting känns genuint passionerat. Fler problem med filmens presentation radas också upp, musiken som komponerats av Thomas Adès, är fullständigt barrock och är lika övertydlig som skrivna skyltar med kommandon som brukar förekomma på diverse Talk Shows.  

0082

Don’t Believe The Truth 

Något som också måste kritiseras är filmens struktur. Colette avhandlar lite mer än ett decennium på knappt två timmar, och här klipps den röda tråden i två delar. Viktiga personer och relationer avhandlas på några sekunder, sedan försvinner dessa nyckelpersoner för alltid. Allting går praktiskt taget käpprätt åt helvete, tillslut står man bara och skyfflar på med allt man kan komma på; sex- och spritorgier, gräslig romans samt lite cancan dans… Man bibehåller dock att filmen är baserad på verkliga händelser, men detta framstår mest som en gräslig skröna från puben. 

Colette är en slarvig, rörig och en tragisk ursäkt som ett inlägg i den livsviktiga debatten om kvinnors rättigheter.  

Betyg 2/10 

Shadow Of The Tomb Raider Recension 

Publicerad den av
1aac5140184f7bca9cb56cb108baf762

All images courtesy and copyright of Square Enix 2018

Summering: Lara Croft avslutar sin trilogi med stort buller och bång. Resultatet är ett både genröst och välgjort spel som hade mått bra av lite mer dynamik i sin huvudberättelse. 

Full Disclosure: Detta spel mottogs av Square Enix i recensionssyfte. Allt spelades igenom på en vanlig PS4 (ej Pro) 

Äntligen så har Lara Croft fått sin återupprättelse ! 2018 blev det andra året i världshistorien då hjältinnan fick både en film och ett spel. Årets filmupplaga var ett eländigt action skrälle, och förhoppningarna om att glastaket – för filmer baserade på TV-spel, skulle spräckas blev enbart en sprucken dröm. Alicia Vikander gjorde precis lika lite som Angelina Jolie, då det kom till att visa icke initierade spelare, varför karaktären kommer ansluta sig till spelvärldens motsvarighet till ’’The Rock N Roll Hall Of Fame’’. 

Om man enbart haft ett minimalt intresse för spelvärlden, så har man antagligen stött på Lara Croft/Tomb Raider i någon form. Under 90-talet och tidigt 2000-tal så stod de rektangulära Playstation 1 fodralen med Croft på omslaget, alltid på bästa plats i varenda spelbutik. Jag har berättat historien förut men den tåls att berättas en sista gång. Min Tomb Raider-relation börjar och slutar med Tomb Raider 2, i den där mörka grottan med en gigantisk tiger som snabbt presenterade ’’game over’’- skärmen för mig. Än idag får jag obehagskänslor då jag ser tillbaka på det där tillfället då tigern förvandlade mig till sin personliga supé. 

2003 släpptes Tomb Raider: Angel Of Darkness… För många är den titeln lika skräckinjagande som då cineaster hör namnet Catwoman årgång 2004. Den hutlöst aggressiva marknadsföringen i kombination med ett – då, klent utbud av recensioner, fick mig att investera i ett spel som 

borde ha bjudit på både tandvård och pension, som någon sorts kompensation för katastrofala upplevelse vi fick. Den äldre generationen Tomb Raider- spel var designade med ett kontrollschema som gjorde Lara Croft lika svårt att kontrollera som en fullastad långtradare på en oljig väg. I Angel Of Darkness var denna bångstyriga kontroll än värre, att enbart genomföra ett enkelt hopp blev lika svårt som att få ihop en fungerande svensk regering. Som om inte detta var illa nog så anlände också den andra Tomb Raider-filmen med Angelina Jolie i huvudrollen, responsen var precis lika iskall som inför spelet. 

Efter detta så genomgick Tomb Raider ett skifte, Core Design – originalstudion, blev mer eller mindre nedlagda efter floppen med Angel Of Darkness, utgivaren Eidos lät istället Crystal Dynamics ta över serien. Idén var att inleda en sorts mjuk omstart med Tomb Raider Legend, spelet var en markant förbättring mot föregångaren, men flera problem såsom den stela kontrollen fanns kvar. Uppföljaren Tomb Raider Underworld, blev ännu en kallsup, dålig layout och otydliga direktiv från spelet gjorde att jag gav upp ett fåtal timmar in i spelet.  

När det väl blev dags att börja om på nytt, såg tog jag beslutet att ta avstånd från Tomb Raider (2013), efter alla besvikelser och försummade speltimmar, så kunde jag inte motivera att pröva lyckan ännu en gång. 

o7j63na5pqhgsb9tmlgb

Out Of The Shadows 

Ett år efter att Rise Of The Tomb Raider släpptes, gav jag spelserien en andra chans genom att införskaffa båda spelen, att jag blev – positivt, chockad över resultatet är en felbedömning som jag mer än gärna erkänner. Aldrig tidigare hade ett Tomb Raider-spel verkat så modernt och aktuellt, även om grundstommen tog inspiration från Naughty Dog och deras arbete med Uncharted-serien, så var detta en kärleksfull och noggrann nyversion. Rise Of The Tomb Raider var ännu bättre, spelmekaniken var än mer robust och de konstiga diskrepanserna i berättandet hade rättats till.        

Det tredje spelet i denna serie om en yngre och mer mänsklig Croft, får oss återigen att glömma alla felsteg och brustna löften som tidigare filmer och spel orsakat. Detta är en suverän – men inte perfekt, svanesång (?) för en hjältinna som länge verkade vara redo att pensioneras permanent. 

Crystal Dynamics står på två stadiga ben efter de två tidigare spelen, således finns det inget skäl att förändra formulan allt för mycket, kontroll och utseende är snarlikt om inte identiskt med Rise Of The Tomb Raider. Man kan riktig viss kritik mot Crystal Dynamics att detta inte är ett lika radikalt steg framåt som det mellan det första spelet från 2013 och dessa uppföljare, det är såklart svårt att helt och hållet förnya en spelserie som har sina rötter i Steven Spielberg-äventyr som Raiders Of The Lost Ark, explosiv action och tokiga intriger ingår precis som socker i en kaka, men ett par överraskningar kunnat förhöja upplevelsen ännu ett snäpp. Men att göra ett avstamp från det suveräna Rise Of The Tomb Raider är ingen dålig utgångspunkt, Crystal Dynamics hittade där ett mästerligt sätt att blanda ihop pussel och nervkittlande action.

Denna gång är omfånget samt mängden innehåll, betydligt större och mer genomarbetat. Spelvärldens diverse städer fungerar fortfarande som en sorts hubb, om det nu låter som en begränsing så misstar man sig, denna värld är så stor och mångfacetterad att man kan missta den för en helt öppen spelplan. Återigen så är man placerad på en och samma plats – i detta fallet Perus djungel. Förut brukade Tomb Raider-spelen utspela sig runtom i världen. På ytan kan denna koncentrerade upplevelse tyckas vara lite för liten för en potentiellt mäktig final. Men Crystal Dynamics har skapat en spelvärld som är fylld med variation och oräkneligt många vackra vyer, att spelaren ständigt överraskas. Det känns som att det finns ett nytt äventyr bakom varje hörn eller stendörr, suget att ständigt fortsätta genom berättelsen är starkt. 

Uncharted-serien brukar jämföras med Indiana Jones, men den serien har mer gemensamt med Die Hard, med sina långa och många eldstrider samt galna och livshotande stunts. Nathan Drake är också minst lika glad i att skämta som John McClane. 

905f4a10855d81d240bda04c2ed57f8e

Adventure Of A Lifetime 

Shadow Of The Tomb Raider fångar mer av den lekfullhet och absurditet som Lucas och Spielberg eftersträvade då de lät Harrison Ford ta piskan i hand och hatten på huvudet. Berättelsen är heltokig, för att uttrycka det på ren svenska, de övernaturliga inslagen är så många att Tolkiens Midgård känns mer jordnära. Detta narrativa vansinne hade kunnat sabotera en hel del, men då Crystal Dynamics gjorde det klart och tydligt redan 2013, att denna version av Lara Croft skulle omfamna sitt absurda ursprung – med övernaturliga inslag, så känns de långsökta och ganska tvivelaktiga inslagen acceptabla. 

Där själva berättelsen är en skröna, så är karaktärerna raka motsatsen. Camilla Luddington är återigen helt suverän i rollen som Lara Croft, denna gång får vi ser mer av hennes hänsynslösa drivkraft som till och med förblindar henne. Manusförfattaren Jill Murray sade i en intervju från i somras att det var viktigt att visa upp en huvudperson som delvis har tveksamma motiv. Och själva starten innehåller ett antal moment där Croft känns både egoistisk och självcentrerad. Själva kampen mellan Croft och den huvudsakliga antagonisten, är kanske underutvecklad, men kampen innehåller de där nödvändiga nyanserna av grått, vilket gör det mer intressant än ett klassiskt – ’’mörkt mot ljust scenario’’. 

Shadow Of The Tomb Raider är – utöver att vara det tredje avsnittet i serien, också väldigt likt en tredje akt. Hela introduktionen är en så kallad ’’cold open’’ där man kastas in i en pulserande och dramatisk sekvens, och under hela resans gång finns det inte många stunder att andas ut. Berättelsen rusar ständigt, det finns knappt någon tid alls till de där ensamma och ödesdigra stunderna från 2013, där Croft fick lära sig att överleva på egen hand. 

Här är hon nästan alltid i sällskap av sin vän Jonah eller andra karaktärer som spelaren möter på vägen. Tempot är hastigt men aldrig hetsigt, mellansekvenserna ger i alla fall lite tid för spelaren att hämta sig efter de våldsamma prövningarna, precis som förr är Lara animerad med fantastisk omsorg, något som gör henne till en människa av kött och blod, inte en skjutglad sexbomb.  

1adad5c96c2752dd1b034b597c48fcaf

Off She Goes 

Att allt går fram med sådan överljudshastighet har dock vissa nackdelar. Nya spelfunktioner – såsom ett större fokus på att röra sig i vatten och brutala sätt att avrätta fiender på, utnyttjas inte fullt ut i storyn. Lara kan fortfarande slänga ihop improviserade vapen i bästa MacGyver-anda. Och med än större rollspels inslag så kan Lara förvandlas till en ytterst kapabel jägare. Men spelaren får för lite tid att experimentera med alla nya valmöjligheter, den ikoniska pilbågen är fortfarande spelets mest mångsidiga vapen.

Överlag är Shadow Of The Tomb Raider mindre beroende av action som involverar att fylla  fiendekroppar med bly, skjutvapnen känns fortfarande en aning klena och såldes är det positivt att vi inte behöver uppelva för många sektioner där det bara strömmar in fiender från alla håll och kanter. 

För att få den mest dynamiska och varierade upplevelsen kan jag inte understryka hur viktigt det är för spelaren att ta sin tid och utföra alltifrån det solida sidouppdragen till mer menlösa aktiviter som att hissa flaggor. Alla uppgifter som utföras vid sidan av den intensiva storyn, är väl värda att åta sig då de ger fler tillfällen att använda sig av alla spelmässiga nyheter. 

När Croft måste använda sig av skuggorna och den omgivande naturen som kamouflage är det som allra bäst. Spelaren kan nu kamouflera sig med hjälp av gyttja och på så sätt smälta in med mörka väggar, att decimera en hel grupp med fiender från skuggorna känns fantastiskt. Crystal Dynamics fortsätter trenden med närgånget brutalt våld, att Lara är en mördarmaskin i klass med John Rambo, är fortfarande ett berättarmässigt problem som fortfarande inte adresseras på allvar. Samtidigt är det svårt att klaga på detta när spelsystemet är så tillfredställande. 

Känslan av att man är en våghalsig äventyrare är än mer påtaglig då vi introduceras till seriens starka pussel. Pusselmoment i spel kan vara underhållande men också frustrerande och i värsta fall tråkiga. Att sitta och stapla tegelstenar på en balansbräda i Half Life 2, kan vara det mest bedrövliga sätt att försöka skapa variation. Shadow Of The Tomb Raider fortsätter med samma briljanta pussel som sina två föregångare, de är logiska och aldrig så långa att man tappar intresset. Vid flera tillfällen så måste samtliga av Laras förmågor användas för att lösa dessa uppgifter. 

649006dfd36b8585f0eccc8af14abf4d

Leap Of Faith 

Crystal Dynamics är experter på att göra nagelbitande spänning av enkla saker som att klättra på sidan av ett berg eller att utföra ett stort hopp. Klätteryxan som nu blivit mer förknippad med karaktären än de två pistolerna, är återigen vital för att klara sig. Assassin’s Creed och Uncharted lider än av stigmat att klättrandet känns automatiserat och lite stelt. Här tvingas spelaren till att alltid närvara mentalt, terrängen kan ändras och ingenting är garanterat att vara stabilt och säkert. De bästa sektionerna för plattforms och pussel är fortfarande spelets många ’’Challenge Tombs’’ där spelarens kreativitet och problemlösning sätts på sin spets. 

Att det största fokuset denna gång är att utforska och upptäcka, är en välkommen förändring i en genre som allt mer verkar vilja kulminera i rena krigszoner. 

Spelets atmosfär är flera gånger helt fantastisk, ljuddesignen är både aggressiv och detaljerad, när man går igenom de spelets mörka och obehagliga katakomberna, är det både spännande och obehagligt. I djungeln omges man av tjutande vind och gutturala djurläten. Tyvärr så är det visuella ganska ojämnt, Croft är som sagt animerad med fantastiska detaljer och suverän uttrycksfullhet. Samtliga gravplatser och grottor är även de otroligt atmosfäriska, detaljer som grottmålningar och antika föremål närmar sig fotorealism. Men vid ett antal tillfällen så är Shadow Of The Tomb Raider också ganska mediokert grafiskt, vissa texturer är förvånansvärt platta och flera av spelets biroller är stela och livlösa. Dessa minuspunkter uppvägs dock av stark design och oerhört vackra landskap som verkar nå ända bort till horisonten. 

33010ec23c4d5b9c79eeaade1ac901fb

The Last Crusade

Det som kanske är allra mest slående är den enorma generositet som Crystal Dynamics visar. Utbudet av saker att göra är gigantiskt, även efter att eftertexterna har rullat, så finns det en uppsjö av uppdrag och platser att ta sig an, utöver det så ingår också ett New Game Plus-läge. 

Gästfriheten märks av i varenda detalj, Crystal Dynamics har valt att skapa ett variabelt svårighetssystem som gör att varje spelare kan utforma spelets utmaningar precis som de vill. För de mest oerfarna interageras snygga råd och viktiga ledtrådar i miljön, för puritanerna som vill utmana sig själva, erbjuds stenhårda utmaningar – som begränsade spartillfällen eller pussel utan några som helt ledtrådar. Berättelsen är även på den lägsta svårighetsgraden minst femton till tjugo timmar timmar långt, fylld av överraskningar och spektakulära actionsekvenser.  

Shadow Of The Tomb Raider är inte något revolutionerade spel som förändrar spelplanen för äventyrsgenren. Känslan av att detta är en intensiv och kompromisslös tredje akt gör att en hel del  inslag inte får komma till sin rätt. Generositeten hos Crystal Dynamics och de polerade spelsystemet väger dock upp dessa invändningar. Om detta nu skulle vara den sista gången vi får se Lara Croft på ett bra tag, så är detta en ypperligt genomförd och professionell avslutning som gör det klart och tydligt att Tomb Raider-serien, inte står i någons skugga. 

Betyg 8/10  

A Star Is Born Recension 

Publicerad den av
0061

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Stark kemi mellan Bradley Cooper och Lady Gaga ger oss den bästa versionen – av denna något kantstötta berättelse, sedan originalet 1937.

A Star Is Born är filmvärldens solförmörkelse, det kommer och går mellan åren, och när den väl framträder så kan resultatet antingen vara slående eller helt menlöst. Hela åttio år har gått sedan den ursprungliga filmen hade sin premiär. Judy Garlands version från 1954 må vara den mest omtalade och är utan tvekan den mest påkostade och svulstiga av dem. Men originalet från 1937 är fortfarande den mest koncentrerade och intressantaste versionen. Den senaste iterationen med Barbra Streisand i huvudrollen är så dålig att den inte ens förtjänar att tas upp, om man inte är väldigt intresserad av att slösa bort nästan två timmar och trettio minuter av sitt liv, så kan jag inget annat än avråda från den monstruösa upplevelsen.   

Bradley Cooper regi debuterar med 2018 års upplaga, med sig har han popsnöret Lady Gaga. Min skepsis har varit enorm, hela projektet har verkat vara den värsta sortens fjäsk för den uppkommande Oscarsgalan. Hollywood fullkomligt älskar att hylla ombytta roller, just musiker som blir aktörer verkar alltid gå hem. Min relation till Lady Gagas musik är helt och hållet icke befintlig, däremot har hennes bisarra framträdande med klänningar gjorda av kött och allt mellan himmel och jord, mest fått mig och många andra att mest stöna. 

Gaga verkar till en början bara vara ute efter att posera och på så sätt få tag i en Oscarsnominering att lägga till på sitt CV. Då Gagas karaktär introduceras känns det något sensationslystet, Bradley Coopers nedsupna och förtvinade rockstjärna ger också obehagliga associationer med Kris Kristoffersons loja insats. Och rent visuellt så har man mer gemensamt med hemskheten från 1976, själva berättelsen är återigen förflyttad till musikvärlden. 

018

Follow That Dream 

Men den här inkarnationen av A Star Is Born växer på samma sätt som Gagas karaktär Alley, det börjar lite blåögt och naivt, därefter så börjar man lägga till nya dimensioner och perspektiv på karaktärernas liv. De två första versionerna av Coopers karaktär – spelade av Fredric March och senare James Mason, kämpade enbart med ett sårat ego och alkoholism, Coopers version sätts i en ännu mer desperat situation och blir empatisk genom ett sidospår som målar upp en plågsam historia om förlorad barndom. 

Coopers agerande är nedtonat och grubblande, för första gången så lyckas han skapa en person med ett visst mått empati. Men det är faktiskt Gaga som är filmens största och mest positiva överraskning. Nu står världsstjärnan utan sina tokiga attiraljer och spökliga sminkning. Jag har personligen svårt att köpa konsensus om att Gagas framtid är cementerad inom filmindustrin – detta känns som en engångsföreteelse, men på samma sätt som Whitney Houston lyckades med sin roll i The Bodyguard, så får Gaga en roll/uppgift hon kan hantera. Framförallt är Gaga väldigt trovärdig och genuin i rollen som ungt stjärnskott, även om flera av de många sångnumren är lika svulstiga – samt tiofaldigt mer tårdrypande, än något som Judy Garland genomförde, så finns det en rå emotionell kraft som håller i sig till filmens slut. 

0081

’’I live my life for the stars that shine’’

De tidigare filmerna har haft ett pat återkommande hållpunkter, de två föregående nyversionerna kan bli pliktskyldiga då de försöker att hylla sitt ursprung. Flera av de mest kända scenerna tolkas även här men denna gången känns det som att man vågar förändra strukturen, därför känns det inte heller som att Bradley Cooper bara följer en etablerad ritning.  

Att ta steget från skådespelare till regissör kan sluta hur som helst, Bradley Cooper är helt oerfaren då det kommer till att agera och regissera simultant, hur karriären som regissör kommer att utvecklas är också för tidigt att avgöra, men genomförandet i denna debut är väldigt starkt. Cooper har en bra känsla för personregi genom filmen och den väldigt intima relationen mellan Alley och Coopers Jackson Maine är oerhört snyggt avhandlad. 

013

’’Two hearts are better than one’’

Kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna är filmens drivkraft, själ och hjärta. När de står enade och sammansvetsade och delar konsertscener förmedlas det både extas och förtjusning. Sam Elliot är också fullkomligt lysande i rollen som Coopers bror, denna livströtte och vilsna man känns hård men kärleksfull. Trots att Elliot har fått en något ofärdig karaktär – som gärna hade fått spela en större roll, så blir han en lysande representation för krossade drömmar och trogen men krånglig syskonkärlek. Till och med clownen Andrew Dice Clay i rollen som Gagas far är solid. 

Där själva karaktärsarbetet och skådespelet är utsökt, så är vissa dialogutbyten och händelseförlopp något för klyschiga. Den intensiva illusionen bryts då man väljer att plantera repliker som tar sentimentaliteten ett steg för långt. 

011

’’Tonight I’m a rock ‘n’ roll star’’

A Star Is Born må kanske inte vara originell, men den råa energin och passionen som ackompanjerar en berättelse fylld av tårar, konflikter och brustna relationer, är så pass avväpnande att det går att ha översyn med bristerna. 

På frågan om detta faktiskt är material för potentiella Oscarsstatyetter svarar jag nej; av det enkla skälet att A Star Is Born är en genuint solid produkt, tillskillnad mot det exhibitionistiska skräp som ständigt lyckas mygla sig in som nominerade.   

Betyg 7/10     

Venom Recension

Publicerad den av
008

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Att två högar utav slem blir bland det sista vi ser säger det mesta om hela filmen – detta är en motbjudande och oattraktiv skräphög till film. 

’’Bubbla’’, ’’fluga’’ eller ’’snart övergående trend’’… Alla de där beskrivningarna har använts då man pratar om dagens adaptioner av diverse serietidningar. Vart man än ser så finns det alltid någon  instans som påstår att detta enbart är en trend, precis som axelvaddar eller utsvängda byxor. 

Att försöka förutspå framtiden har sällan fungerat, titta bara på exempel som Familjen Jetson eller äldre vetenskapsmagasin. Mina egna tankar kring detta det är att vi eventuellt kan ha att göra med sorts bubbla… MEN, den kommer inte sluta på samma sätt som tokspekulationen i tulpaner under 1600-talet. När IT kraschen inträffade i början av 2000-talet, så menade flera domedagsprofeter att detta var slutet för alla former av IT-bolag, kolosser som Amazon och eBay låg på knäna och förväntades lösas upp som lacknafta. Nästan tjugo år senare är det rent skrattretande att man jämställde luftslottet spray.se med en jätte som Amazon – som idag fullkomligt dominerat den nordamerikanska detaljhandeln. 

015

We Are The World 

Om detta nu skulle vara ett filmiskt Babels torn, så kommer ett par aktörer att försvinna och den starkaste överleva. Filmvärlden är idag helt förblindad av trender, stora som små. Att The Greatest Showman gick upp på biograferna bara ett år efter storsuccén La La Land har en uppenbar förklaring. 

Hollywood vill nu ha sin del av den enormt lönsamma kakan som är superhjälte-filmer. Så fort The Avengers (2012) slog alla möjliga rekord så var kapprustningen igång. Och Marvel Studios blir antagligen den aktör som kommer klara en framtida krasch. De har nu blivit ett varumärke som inte är fastkedjade vid en specifik genre eller stil, inte helt olikt Pixar. 

Sony å andra sidan, kommer med största sannolikhet inte klara av en lågkonjuktur för superhjälte filmer, efter tre helt groteska Spider-Man-filmer, så tvingades bolaget fram till förhandlingar med Marvel. Idag så sköts Spider-Man utav Marvel Studios, avtalet som slöts är under sekretess och förmodligen så krångligt att det krävs en trupp av de bästa juristerna för att fullt förstå det. Spider-Man har under sina 50 år som serietidning, byggt upp ett gigantiskt arkiv av hjältar och skurkar som Sony fortfarande har filmrättigheter till. Spider-Man: Homecoming rättade till alla tidigare fel och Tom Holland blev den definitiva versionen av Peter Parker. Avtalet innebar att Sony tog hem hela vinsten för Homecoming, hela 880 miljoner dollar gick raka vägen ned i kassan. Men det räckte inte för…

006

We Are Venom 

Venom har sedan sin debut år 1984 fascinerat fansen. Han är numera kända som en av Spider-Mans värsta fiender, under åren som gått så har han förvandlats till en antihjälte som räddar damer i nöd och snällt ger dem tillbaka sin handväska. Tanken på att få se denna muskulösa koloss på vita duken har varit något av en dröm. Förhoppningarna om att Sam Raimi skulle förverkliga önsketänkandet krossades med Spider-Man 3, att Topher Grace spelade rollen som Eddie Brock/Venom säger väl allt ?  

FörhandsInformationen vi mottagit angående detta andra försök, har inte på något sätt ingjutit något större förtroende. Regissören Ruben Fleischer lyckades aldrig göra någonting av sina framgångar efter Zomebieland. Allt mynnade ut i ett ödsligt landskap av mediokra sömnpiller som 30 Minutes Or Less och Gangster Squad. Huvudrollsinnehavaren Tom Hardy har varit det enda minimala hoppet… Efter att ha genomlidit slutresultatet kan man fråga sig vad som hände med den aktör som blev en publikfavorit efter sin insats som Bane i The Dark Knight Rises. 

Att göra en berättelse om Venom utan Spider-Man är lite som att försöka skriva en bok utan bokstäver. De två karaktärernas interaktion är helt essentiell för att förstå deras motivationer och tankegångar, serietidningen målar upp en relation som kantas av rivalitet, hat och hämnd. Eddie Brock skall vara en slug och äregirig människa som till varje pris vill stå i rampljuset. Hans omätbara girighet gör honom till ett rovdjur med en kroppsbyggnad som skulle få en ung Arnold Schwarzenegger att se ut som en fyrkant. 

020

Mummel murvel 

Hardy har visat att han både kan agera med elegans – Inception, och med våldsam intensitet – The Revenant eller Mad Max Fury Road. Även om Hardy enbart mäter 1.75 meter i höjd, så brukar han kunna kompensera detta med sina eldfängda rolltolkningar. Topher Grace ansågs vara för klent byggd och mesig för rollen, det borde man ha kunnat ta lärdom av… Denna version av Brock är tyvärr lika patetiskt ointressant som den medelmåtta som vi fick se för elva år sedan. Brocks mörka och impulsiva natur är ersatt med en neuros som mest påminner om Woody Allen. För de som inte kunde förstå vad Hardy sade i Christopher Nolans tredje Batman film, så rekommenderar jag att man ser en tydligt textad version, Hardy mumlar och gurglar fram sin dialog, detta kan vara hans sämsta insats någonsin. 

Michelle Williams måste har drabbats av någon form av PTSD då hon insåg vad hon just skrivit på. Williams som för det mesta är solid är här helt anonym och får oförskämt lite att göra. Riz Ahmed är minst lika illa behandlad som antagonisten Carlton Drake. Skurkar kan omöjligt bli mer ointressanta än såhär. Förutom att Drake är en av de få karaktär som bär en lyxig kostym, så finns det inget som differentierar honom från hans ansiktslösa hejdukar som faller som käglor, till och med den mest timida gråsparv är mer hotull är Ahmed. 

Så med tre helt bortkastade aktörer så kanske omsorgen har lagts på berättelsen eller varför inte presentationen ? Även här är det en nitlott som hånfullt gestikulerar åt tittaren. Hela Venom är filmad i totalt mörker, då vi har att göra med en karaktär som är helt kolsvart – utan den ikoniska vita spindeln, så är det omöjligt att se vad som faktiskt händer. Vart man än befinner sig så ser allt identiskt ut. Det går att filma bra actionsekvenser på natten, men det krävs enormt förarbete och perfekt utförande, varav inget förekommer här.  

007

Urusla specialeffekter och ännu sämre dialog  

Inte för att det spelar särskilt stor roll, förutom en acceptabel biljakt så är actionscenerna  skandalöst dåliga. Specialeffekterna är föråldrade och denna ’’allvarliga och mörka’’ berättelse ser ut som action-komedin The Mask med Jim Carrey från 1994. Om The Amazing Spider-Man slösade bort större delen av sin speltid på att klargöra tidigare glasklara faktum – såsom mordet på Peter Parkers farbror Ben, så ödslar Fleischer bort två tredjedelar på urusel utfyllnad som är både tråkig och ologisk. 

Kanske är det förståeligt då manuset verkar ha försvunnit någonstans under produktionen. Dialogen närmar sig kalkon monster som svenska Scorched Heat med Harald Treutiger. När Williams och Hardy desperat försöker framföra sina pinsamma repliker vet jag faktiskt inte om man skall skratta eller storgråta. 

Om man skulle lista samtliga fel skulle den här recensionen behöva göras om till en bok. Det finns färre decimaltecken i talet Pi än uppenbara fel i Venom.   

010

There is a choice we’re making…
We’re saving our own cash

Men Venom då !? En film döpt efter karaktären borde väl ändå innehålla rikligt med scener med sin  titelkaraktär ? Återigen lurar man publiken och får dem att uppleva ett solklart exempel på att köpa grisen i säcken… Eftersom intrigen föredrar att visa upp spännande saker som att; handla mat, titta på bildskärmar och läkarkontroller, så lämnas det absolut inget utrymme åt den utomjordiske hämnaren. Till och med menlösa biroller får mer utrymme. Filmens klimax är bokstavligt talat en sörja, återigen filmad i totalt mörker med undermåliga specialeffekter. 

Det enda som faktiskt funkar i denna härdsmälta är ett fåtal scener där Hardy (som även gör rösten åt Venom) samtalar med sig själv, det leder till ett och annat kul replikskifte. Men så fort man hittat något – som eventuellt kan fungera, så slängs det bort och ersätts av patetisk trickfilmning eller tragiskt dåligt humor. 

Alla dessa magplask och misslyckande får mig att tänka på syndabocken nummer ett – då man diskuterar Marvel adaptioner – Daredevil från 2003. Vid närmare eftertanke är de nästan identiska, båda två är grovhuggna och smaklöst respektlösa gentemot sitt grundmaterial. 

017

’’We are saving our own lives’’

Producenten och före detta Sony VD’n Amy Pascal försöker desperat återställa sitt ödelagda rykte – efter den email läcka som drabbade Sony 2014. Hur Pascal klarar sig undan svidande kritik medan Lucasfilm Kathleen Kennedy närmast korsfästs ute på internet, är omöjligt att förstå. Pascal är nu ansvarig för både The Amazing Spider-Man och Venom, en gång är ingen gång, en andra gång är oförlåtligt… I en intervju från 2017, då Pascal tillsammans med Marvel Studios Kevin Feige marknadsför Spider-Man: Homecoming, så ser vi Pascal tala om Venom – som då var på manusstadiet, Feige ser ut som att han vill dunka huvudet i väggen och springa gallskrikande därifrån… Jag delar den känslan till 100 % efter att ha behövt uppleva detta. 

Betyg 2/10  

Bäst: Hardys monologer 

Sämst: Allt annat… 

Fråga ? Vem kommer vilja se något som har anslutning till detta ?  

 

XM Studios Catwoman Samurai Line 

Publicerad den av

Detta bildspel kräver JavaScript.

Full Disclosure: Denna produkt är införskaffad på Tiger Films egen bekostnad. 

Vi har varit alltför dåliga kring att följa och skriva om den fantastiska hobbyn som är 

statysamlande  och vill med detta inlägg ändra på det. 

För ett över ett decennium sedan var det lika svårt att vara samlare som det är för britssiak premiärministern Theresa May att höja sin opinionssiffror. Då internet inte var en självklarhet så var det närmast ett mysterium vart man kunde köpa objekt som ljussablar från Star Wars – som inte var renodlade leksaker. Om man hade turen att finna tillverkare som Icons Authentic Replicas – som tillverkade Star Wars produkter, så var uppgiften bara halvfärdig. I en tidsperiod då PayPal och effektiv logistik för frakt, fortfarande inte var fullt etablerade, var själva köpet och leveransen närmast mardrömslik. 

Den initiala storhetstiden för ’’filmpryls samlandet’’ kom lite olägligt, hur paradoxalt det än nu må låta. Star Wars sjöng på sista versen och Lord Of The Rings hade just avslutats med Return Of The King, Marvel Studios hade inte ens etablerats… 

Detta gjorde att samlandet inte kändes aktuellt eller ’’levande’’, det fanns ingen övergripande drivkraft, det blev helt enkelt en smula  stelt då alla objekt som gick att införskaffa – för det mesta, tillhörde filmserier som inte längre var aktuella, det blev som att befinna sig i ett ständigt vakuum. Idag låter det otroligt, men en storfilm som The Dark Knight var nästan helt utan kvalitativ merchandise då den hade premiär 2008, något som idag skulle vara en omöjlighet. 

Det tog amerikanska Sideshow Collectibles – en av de största aktörerna på marknaden, nästan ett årtionde att tillverka en Batman och Joker baserades på Christian Bale och Heath Ledger versioner.   

Idag är tillverkare som Hong Kong baserade Hot Toys blixtsnabba med presentation och produktion, produkter kan visas upp flera veckor innan filmens premiär. Numera samarbetar tillverkarna direkt med filmbolagen, de får därefter access till flera digitala tillgångar som har använts under inspelningen.  

När Marvel Studios påbörjade sin dominans och Star Wars blev återupplivat i och med Disney upphandlingen, så brast äntligen de hämmande fördämningarna. Idag fullkomligt överöses vi med fantastiska statyer och filmrelaterade produkter, det är en renässans som delvis möjliggjorts av digitalteknik.     

Det digitala skulpteringsverktyget ZBrush gör det möjligt att nu uppnå en detaljrikedom som överstiger allt vi tidigare sett. Branschen förlitade sig urpsrungligen helt och hållet på traditionell  handskulptur, mycket kunde göras men begränsningarna fanns, speciellt för figurer som inte var i skalan 1:1. Numera kan texturer och ansikten vara precis lika detaljerade som sina fullstora motparter. 

Dessa möjligheter har också inneburit att ’’budget’’ produkterna förbättrats avsevärt. 

Hot Toys dominerar idag marknaden för statyer i skalan 1/6, att de lyckas återskapa kusligt porträttlika ansikten – till ett relativt rimligt pris, är en bragd.  

XM Studios – som har sin bas i Singapore, har på knappt fyra år vuxit till en koloss inom samlarkretsarna, de kom från ingenstans och är numera sedda som en av de främsta tillverkarna av statyer i skalan 1/4. XM saknar än så länge världstäckande licenser för flera av sina produkter vilket gör dem något knepiga att få tag i här i västvärlden.   

En traditionell licens för att tillverka tex. Batman relaterade produkter, kan uppgå till miljontals kronor. Ofta har större aktörer som leksakstillverkaren Hasbro, redan slutit avtal som gör det omöjligt får en annan producent att ta sig in på marknaden, även om produkterna skiljer sig åt avsevärt.  

XM lyckades dock förhandla fram en smart kompromiss för sin Batman licens; de har full tillgång till samtliga karaktärer som associeras med den mörka riddaren – skurkar, följeslagare etc, men allt produceras i japanska tolkningar. Batman är porträtterad som en grubblade samuraj med svärd båda sina händer, Poison Ivy en förförisk Geisha och slutligen legosoldaten Deathstroke, här presenterad som en Ronin – en herrelös samuraj.  

XM Studios har otroligt rigorösa kvalitetskontroller av sina produkter, varje staty dubbelkollas – först i Kina, sedan i Singapore. Flera tillverkare dras idag med kvalitetsproblem, såsom missfärgningar och i värsta fall skador då de enbart kontrolleras hos en instans och sedan skickas vidare, flera produkter produceras inte heller i en och samma fabrik, vilket gör att kontrollerna kan variera. 

XM har en kundsupport i världsklass, eventuella problem löses snabbt och kommunikation med  både snabb och vänlig. 

Vi mottog nyligen XM:s Catwoman, här porträtteras Selina Kyle sittandes på en motorcykel – starkt influerad av The Dark Knights Batpod, med sig har hon också sin trogna katt Isis (döpt efter den egyptiska guden). 

Detta är en ofattbart mäktig pjäs som närmar sig 20 kilos sträcket. Med sin enorma bas påminner detta snarare om ett diorama. Vi kan inte vänta på att få visa upp henne på någon av våra framtida utställningar. 

Tills dess mycket nöje med bilderna !  

Tävling: Deadpool 2 Blu Ray

Publicerad den av
N083292BSP01-BD-ps

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Hösten är här, därför drar vi igång tävlingarna igen. Denna gång har vi ett exemplar av Deadpool 2 på Blu Ray. 

Vi är väldigt tacksamma till 20th Century Fox för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 5 oktober  2018. 

Lycka till !  

Smallfoot Recension

Publicerad den av
031

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Menlös pekoral som snart är bortglömd.  

För länge, länge sedan, i en värld då Bill Clinton var amerikansk president och Sverige hade en samlad regering, så var en datoranimerad film lika nytt och revolutionerande som dagens Virtual Reality och maskinlärande. Pixars Toy Story kom ut 1995 och inledde en helt ny era inom filmindustrin. Det skulle bli början på slutet för de animerade filmer som producerats med hjälp av papper och penna. Pixar var årtionden före sina konkurrenter och deras dominans saknade någon som helst konkurrens, man kan närmast kalla det ett mikro monopol. Det skulle dröja ett halvt decennium innan en utmanare skulle träda fram, Shrek från DreamWorks Animation blev en braksuccé och hade således var Pixars enväldiga styre över. 

Idag finns det inget som helst nyhetsvärde i en animerad film. Industrin har ställt om sig och nu har det blivit ombytta roller, publiken vill nu se en återgång till det traditonella. Produktionsbolagen Studio Ghibli och Laika – som valt att fortsätta med tekniker som stop-motion och klassisk animation, ses nu som något exklusivt och unikt. Marknaden är numera mättad, därefter är det inte lika lukrativt att producera animerade filmer. 3D bågen som svepte över filmvärlden år 2009, gav filmer som Avatar och Tim Burtons Alice I Underlandet en extra boost genom sina tekniska attribut. Likadant var det för alla digitalt animerade filmer, avkastningen var således garanterad att bli hög.

024

Dussinvaror

Warner Brothers är relativt nya på det animerade området, deras första film – The Lego Movie, blev mycket framgångsrik och ledde till flera spin-offs och en kommande uppföljare. De lyckades skapa sig en egen identitet i den mördande konkurrensen. Lego-Batman filmen är tex betydligt bättre än något som DCs filmiska universum levererat. Smallfoot är den andra filmen i ordningen som inte har något att göra med varumärket Lego för Warner Brothers Animation. Nu överger man sin distinkta och säregna profil från Lego-filmerna , på så sätt bäddar man även för jämförelser med bolag som Pixar och Illumination. 

Smallfoot behöver vara extraordinär, eller i alla fall säregen för att sticka ut, att säga att man inte lyckas vore en underdrift av intergalaktiska proportioner. Låt oss göra ett litet experiment; Duck Duck Goose, Planes, Cloudy With A Chance Of Meatballs och The Nut Job, är det någon som kan erinra sig ett par eller ens någon av dessa filmer ? Om svaret är nej så är det föga förvånande, där Despicable Me och Toy Story är inristade i det kulturella undermedvetna, så är ovannämnda filmer lika lätta att sära på som ett par barr i en granskog. Och Smallfoot ansluter till den osmickrande medelmåttiga skaran. 

027

Looney Tunes Pekoral

En film som har köttbullar i titeln blir åtminstone ihågkommen för det inslaget, Smallfoot har inte en mikrosekund som går att lägga på minnet, berättelsen och dess patos känns så slitet att man kan höra hur hela maskineriet gnäller och tjuter. Konceptet där en ung och entusiastisk man eller kvinna önskar bryta sig loss från ett bakåtsträvande och konservativt samhälle, användes av både Brave och The Croods. Årets Early Man av Aardman Animations gick på samma linje, inte ens dessa mästerliga animatörer lyckades att göra något intressant av konceptet. 

Om detta enbart hade varit en utgångspunkt så kunde det ha fungerat, nu följer allt i ett förutsägbart och tråkigt spår, då man inser att det återstår nästan en timme av dessa repetitiva klyschor så börjar svetten rinna. Smallfoot går också rakt in i filmfällan som betyder att animerade familjefilmer skall vara hysteriska och hispiga. Karaktärer gormar, flaxar med armarna och skriker så fort det finns utrymme. Looney Tunes klassikern Gråben och Hjulben verkar vara den största inspirationskällan för filmens samtliga skämt. Regissörerna Karey Kirkpatrick och Jason Reisig verkar inte förstå att stora delar av publiken har sett dessa billiga slapstick skämt tusentals gånger tidigare. Vartenda skämt är utdraget och saknar alltid slutpoäng. 

0111   

Sur mjölk 

Visuellt finns det inte heller någon att bli lycklig över. Tekniskt är det förhållandevis fult och de sektioner som är någotsånär kreativa, avhandlas med stort ointresse från filmskaparnas sida. Smallfoot innehåller också ett par musikaliska inslag i bästa Disney-anda, tyvärr är dessa lika bedrövliga som filmens utseende – minus från ett spår, så låter det värre än Monty Pythons musorgel. Rapparen Common som lånar ut sin röst åt filmens hövding, verkar ha stipulerat att åtminstone en sekvens skall ägnas åt hans ’’musikaliska’’ förmågor. Den sektionen är lika förfärlig som Waterloo från Mamma Mia: Here We Go Again, det är som att bevittna en urspårad version av någon gräslig Las Vegas show, med dålig ljussättning och usla dansare som sjunger lika falskt som en båtlast av vettskrämda katter. 

Både öronen och ögonen utsätts för allvarliga risker, men det är filmens skrattretande moralkaka som blir huvudansvarig för något sorts filmiskt mord. Då allt – tack och lov, tar slut så lämnas vi med det ’’innovativa’’ budskapet att profit aldrig skall gå före vänskap och lojalitet. Det ’’revolutionära’’ budskapet bekräftar bara att detta är en massproducerad pekoral som lämnar en eftersmak som är lika oangenäm som sur mjölk.   

Betyg 2/10 

Johnny English Strikes Again Recension

Publicerad den av
0014

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Den absoluta bottnen är nådd, för alla som är cyniskt inställda till uppföljare har här hittat skolexemplet på mjölkning av ett stendött koncept.   

Är det Homeros Iliaden som skall göras till film ? Eller är det någon abstrakt abstrakt novell av Franz Kafka som skall iscensättas ? Svaret är nej… Det är den tredje filmen i serien om Englands största klåpare – efter den före detta London borgmästaren Boris Johnson – Johnny English. Den uppsjö av parodier – baserade på Ian Flemings ikoniska spion, började redan 1967, med en komisk adaption av Casino Royale. Efter det så har Bond-filmernas återkommande inslag blivit utmärkt material för att användas i komiska situationer. Att göra något så enkelt som en bagatellartad actionkomedi på dessa idéer borde därför inte vara särskilt svårt, men Johnny English Strikes Again får det att verka lika omöjligt som att uppnå fungerande fusionskraft.  

0032

Älskade klyscha 

Dagens spionfilmer är inte lika beroende av Flemings grundpelare. Bond-serien har börjat ta efter amerikanska motparter som Jason Bourne, med aggressiv klippning och minimalt användande av diverse extrema attiraljer som exploderande pennor och osynliga sportbilar. 

Så att idag fortsätta med detta föråldrade koncept – som överhuvudtaget inte är betydelsefullt för filmens unga målgrupp, är synnerligen bisarrt. Enbart Mike Myers kan ha varit det minsta nöjd över det faktum att det gjordes mer än en Austin Powers-film. 

Johnny English var – tillskillnad mot Austin Powers, det barnvänliga alternativet, Rowan Atkinson var – vid första filmens inspelning, fortfarande mycket omtyckt hos både barn och vuxna för sina insatser som Mr Bean. Beskrivningen; Mr Bean som James Bond var den vanligaste då man nämnde Johnny English. Atkinson gjorde en fumlig men högdragen Bond-kopia, det var godtagbart en gång, det var ännu en roll i repertoaren där Atkinson fick blanda slapstick med hybris. Särskilt bra kan man dock inte benämna det som, även om ett par av skämten gick hem så blev det mesta grundat i riktigt usel komik som avförings – och nakenskämt. 

0062

Bankrutt

Uppföljaren – Johnny English Reborn, kom ut åtta år efter den första filmens premiär, det var en någorlunda förbättring men på det hela fortfarande ointressant. Väntetiden har varit något kortare denna gång. Dessa mellanrum – på mer än fem år mellan varje film, borde – rent logiskt, ge både Atkinson och manusförfattarna gott om tid att bli inspirerade och drivna, istället verkar det som om att detta enbart är en ofrånkomlig ångest, som ett dåligt besök hos tandläkaren eller influensaperioden. 

Hela Johnny English Strikes Again känns som en enda lång sömndvala, från första början är det klart och tydligt att vi inte har några som helst överraskningar eller nyheter att invänta. Den enda positiva förändringen är att man denna gång verkar ha avsatt lite mer av sin budget på filmens utseende, men förutom denna marginella förändring så är allting sig likt. Om detta vore ett nyrenoverat hus så skulle allting rasa ihop så fort man tog tag i ytterdörrens handtag. 

Atkinsons karaktärer – ej hans framträdande som ståuppkomiker, är inte direkt någon arvtagare till bröderna Marx odödliga kombination av slapstick och verbala humorbomber. Sedan Mr Bean så har allting handlat om att försätta sig i situationer där allting går fel. Första gången går det att acceptera, andra gången är det tråkigt och vid den tredje instansen så är det rent outhärdligt. 

Humor behöver ett överraskningsmoment, att bli given ett facit med alla slutpoänger förtar all underhållning. Johnny English Strikes Again har inga som helst problem med att spoliera alla sin skämt. Ingeting blir oväntat eller roligt då allting är förutsebart. De två tidigare filmerna bekymrade sig inte med att sätta ihop någon omvälvande berättelse, det är inte heller något man kan kritisera. Men här finns det inte ens någon tillstymmelse till sammanhållning eller en röd tråd. Helt osammanhängande scener svetsas ihop till en styggelse till film som inte går att bry sig om på något plan. 

0071

En begravning 

Rowan Atkinson och Emma Thompson ser – på pappret, ut att kanske kunna skapa något värde… Men inte ens dessa luttrade veteraner klarar sig undan misären och tristessen, Thompson spelar över och är mest bindgalen och fånig. Att den här makalösa aktrisen behövt utstå både The Children’s Act och detta är förnedrande för både henne själv och publiken. 

Atkinson ser ut som om han fått ett ultimatum – att medverka eller att få se sig själv utan tak över huvudet, även om denna teori förmodligen inte stämmer, så är Atkinson pressad och frustrerad. Hans världskända mimik och uttrycksfulla kroppsspråk kommer inte till sin rätt, uppgifterna han får är trötta och färglösa imitationer av tidigare ’’greatest hits’’. 

Tro mig då jag säger att det faktiskt gör ont att behöva underkänna Johnny English Strikes Again, den torra brittiska humorn och Atkinsons flexibla uttryck kan vara fullt godtagbara, även i en mindre bra film. Att den övervägande reaktionen mot filmen – under visningen, innehåller lika många skratt som en begravning, borde beskriva vilket totalt bottennapp vi har fått. 

Betyg 1/10 

Maniac Recension 

Publicerad den av
maniac01_28329

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Det är synd att det börjar så skakigt, Maniac omfamnar inte precis sin publik, det tar två avsnitt innan huvudrätten rullas ut. Med hjälp av en lysande Emma Stone och en inspirerad Cary Joji Fukunaga blir det tillslut en oerhört tillfredställande upplevelse. 

Cary Joji Fukunaga har just fått tretton rätt på tipset och en rejäl skatteåterbäring. Att just ha slutfört ett epos som Maniac, med skådespelargiganter som Emma Stone och Sally Field är uppseendeväckande bara det, men bara någon dag innan Maniac släpptes på stremingtjänsten Netflix, bekräftade filmbolaget EON har Fukunaga hade fått jobbet som regissör till nästa James Bond film. 

Fukunagas karriär har inte alltid varit lika ljus, trots kritiskt omtyckta filmer som Sin Nombre och Jane Eyre, så har Fukunaga aldrig riktigt cementerat sig som en filmskapare i världsklass. När filmvärlden inte gav önskade utdelning så bestämde sig Fukunaga att börja producera och regissera sina projekt i episodiskt format. True Detective blev en supersuccé som gav HBO ännu en guldstjärna i kanten.  

Nu var alla dörrar öppna för Fukunaga, ett antal stora filmprojekt landade på hans skrivbord, ett av dessa projekt var Stephen Kings IT… 

Men den svarta katten kom ikapp Fukunaga, han övergav rollen som regissör och trots att han står namngiven som en av författarna till manuset, så sägs det ha gått genomgått radikala förändringar. 

maniac01_28229

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’

True Detective var  – enligt Fukunaga själv, aldrig påtänkt som en följetång, då den första säsongen var slut så var även hans deltagande över. Detta har medfört att Fukunaga dras med ett rykte som något knepig att samarbeta med. Men hos Netflix verkar man äntligen ha uppnått ett samförstånd. Maniac är det andra projektet som Fukunaga regisserar för Netflix, det förra var Beasts Of No Nation. 

När något är så pass upphaussat och närmast gudalikt välsignat som True Detective, så bör ens personliga förväntningar dämpas – eller åtminstone sansas. Fyra år efter att den första säsongen avslutades, är jag lika förvirrad och oförstående kring varför True Detective anses vara bland det bästa HBO har producerat. 

Det kan har varit Matthew McConaugheys medverkan, efter katastrofala karriärsval under 2000-otalet så genomgick han en slags mikro renässans från och med hans medverkan i Dallas Buyers Club. Hela McConaugheys ’’återkomst’’ kändes lika falsk och krystad som hans insatser i superkalkoner som Failure to Launch och Sahara. Hela hans resning kändes som ett PR jippo som – tyvärr, gick i lås. 

McConaughey tog hem en Oscar och var därmed garanterad ett flertal kvalitetsprojekt. När vi nu har möjligheter att analysera de val McConaughey tog efter sin comeback, så är det tydligt att det temporära karriärlyftet inte varade särskilt länge. Efter Christopher Nolans Interstellar, så var McConaughey tillbaka på bottnen med mediokra och rent förfasande dåliga filmer som Free State Of Jones och allra senast kalkonen The Dark Tower. 

Hela McConaugheys insats i True Detective kändes exhibitionistisk och lömsk, det osade av pretention och självgodhet. Själva berättelsen var också förvånansvärt tråkig och allting som visades upp kändes gammalt och klichéartat.  Än idag så kämpar jag med att förstå storheten med True Detective. 

Men i och med Maniac så verkar Fukunaga vara genuint inspirerad. Där tidigare projekt har varit strama och realistiska, så är Maniac surrealistisk och fylld med svart humor. Det är en futuristisk och ogästvänlig värld som också involverar bekanta teman som dystopi och identitetskris. Estetiken påminner om 70-tals filmer – specifikt Martin Scorseses Taxi Driver, med ett grynigt och foto som skapar melankoli och uppgivenhet. Maniac använder sig också av kontraster, där mycket av världen är grå och bedrövlig, så för man in ett flertal detaljer som påminner om Wes Andersons skruvade och absurda scenografi. Spike Jonzes Her och David Lynchs Mullholland Drive är också starka influenser. 

maniac-stills-04

Dreaming With A Broken Heart 

Om det låter som att Maniac – till största del bara består av referenser och lånade idéer, så stämmer det…  Allting är genomfört med stor finess, men väldigt lite känns originellt, nästan allt vi ser får tittaren att associera med något annat. Och det första avsnittet är i mångt och mycket rent bedrövligt. Fukunaga lägger allt för mycket tid på att mystifiera och förvrida seriens presentation, dialogen är forcerad och pretentiös. Den här världen är tekniskt mer utvecklad än vår egen, twisten är att informationsteknologi – som datorer, knappt verkar ha nått embryo stadiet. Mixen är lika absurd som Terry Gilliams Brazil, högteknologisk artificiell intelligens blandas med datorer som nästan är oskiljaktiga från forntida kalkylatorer. 

Sedan har vi Jonah Hill… Efter sin första Oscarsnominering har Hill fått storhetsvansinne. Hill  behandlar sina fans som säckar med använd kattsand – tex så skriver han inga autografer längre, istället så delar hans entourage ut kort med texten ’’You just met Jonah Hill – It was a total letdown’’. Om inte detta var illa nog så har Hill också spytt ur sig antisemitiska uttalanden. Att framgångarna stigit Hill åt huvudet råder det inget tvivel om. Hill vill så gärna bibehålla idén kring att han numera är givet Oscarsmaterial. Tack vare det då har vi fått se gräsliga – och desperata, insatser i allt ifrån Hail, Caesar – en av bröderna Cohens sämsta filmer, till Sausage Party. 

Hill skall här spela deprimerad och psykiskt sjuk, detta genomför han med att titta rakt ned i golvet och tala extremt långsamt. Att intentionerna är att roffa år sig än mer oförtjänta branschpriser är lika klart som dagsljus. De avsnitten som enbart skall bäras upp utav Hill är sega, ointressanta och onödiga. 

maniac-stills-02

Dream Baby Dream 

Så med alla dessa svagheter verkar läget vara förödande. Men i andra avsnittet så reducerar man Hills roll och slutar försöka leka David Lynch, och då äntligen tar man in Emma Stone på allvar. Hungrigare och mer fokuserad än någonsin så är Stone i absolut toppform. Tillskillnad mot Hills tondöva porträtt av en människa i kris, så är Stones empatiskt, aggressivt och bestämt. Depressionen och ångesten som hennes karaktär Annie går igenom används aldrig som en katalysator för tårdrypande sentimentalitet. Fukunaga visar istället upp desperationen och tristessen som depression och livströtthet kan innebära. 

Och med den superba insatsen så styr man in serien till själva huvudmålet, den artificiella drömvärlden… I bästa Inception och The Matrix anda så utsätts karaktärerna för flera olika scenarion där de får ta sig an nya personligheter, miljöer och människor. Variationen blir makalös då man blixtsnabbt kan förflytta sig mellan genrer. Stone utnyttjar denna sanslösa variation till max, hon skiftar mellan tungt drama och tokig komik. 

Jonah Hill försöker kontra detta med än mer håglöshet, hans energilösa porträtt förändras bara en enda gång och blir då till fruktansvärt överspel. Stone och Hill har också ganska obefintlig kemi vilket ökar frustrationen med Hills brist på förmåga. 

Fukunaga verkar trivas med att ha kunna förvrida och skruva berättelsen. När man väl är inne i drömlandskapet blir alla excentriska och udda egenheter mer acceptabla. Maniac är oerhört ekonomisk med sin speltid – en del avsnitt är knappt 30 minuter, det kan tyckas vara kort, men tillskillnad mot många andra serier så innehåller Maniac ingen som helst utfyllnad. Man vet när man skall sätta punkt, andra serier drabbas ofta utav utmattning, det sker inte här. 

maniac-stills-01

Working On A Dream 

Och det kaotiska potpurrit som tidigare visades upp blir äntligen begripligt. Människans drömmar och undermedvetna är en enda lång följetång av minnen och intryck, att låta inledningen spegla denna oförklarliga mix känns då förståelig. Och då allt smälter samman till en bisarr och egensinnig komposition har man glömt bort den mesiga och menlösa starten. 

Utan att låta högdragen eller pretentiös så är Maniac sannerligen inte något som faller alla i smaken. Och det är inte en fråga om elitistiska idéer om intellektuell kapacitet, den besinningslösa mixen av fantasi, allvar och humor kommer skapa diskussioner och debatter. Och en hel del brister åtgärdas alltid, varför Justin Theroux spelar exakt samma karaktär som i Mute, både irriterar och distraherar. Att det första avsnittet är en sådan soppa är ytterst olyckligt, men jag känner mig närmast manad till att föreslå att man  försöka ta sig fram till avsnitt tre, då är det slut med förspel och charader.     

Jonah Hill må vara ett bland många problem, det är inte perfekt men den makalösa variation och Emma Stones patenterade raketbränsle gör dessa tio avsnitt till något mycket imponerande. 

Betyg 8/10  

Peppermint Recension 

Publicerad den av
0132

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Summering: Buskis i Los Angeles, Pierre Morel gör återigen bort sig. 

Nej, Peppermint är inte en förlorad familjemedlem som tillhör John Wick eller Atomic Blonde. Affischen må ge en föraning om att Jennifer Garner skall börja utföra samma koreograferade action infernon som Charlize Theron eller Keanu Reeves, om detta vore ett marathon i storstaden så skulle Peppermint inte ens hitta till startlinjen. Förklaring till varför är lätt att hitta då man ser till vem som regisserat – Taken regissören Pierre Morel. 

Taken är nästan omöjlig att bedöma för min egen del. Det katastrofala manuset och Liam Neesons totalt uttryckslösa skådespel får mig fortfarande att undra om det är menat som en parodi. Den lilla humorn som finns att hitta uppstår snarare pga filmens skrattretande oförmåga att producera något av kvalité. Precis som med ett dåligt bröllopsband så får man skuldkänslor då man försöker att gömma sitt elaka hånleende. 

John Wick – som drog igång en sorts mikrotrend med sin mix av brutalitet presenterat i John Woo (Hong Kong perioden) förpackning, har nu blivit en referenspunkt för actionfilm som involverar huvudpersonens jakt efter rättvisa eller vedergällning. 

0081

Punisher !? 

Som konkurrent till dessa så misslyckas Peppermint mer eller mindre på alla plan. Detta har mer gemensamt med The Punisher – och då inte den nyligen utkomna Netflix-serien. Innan Jon Bernthals gruffa och explosiva porträttering av Frank Castle, så var Thomas Jane hämnaren med dödskalle tröjan. Den tråkiga, oinspirerade och poänglösa filmen är identisk med det som nu ges publiken i och med Peppermint. Estetiskt är de nästan tvillingar, samma platta fula form finns här, själva titelsekvensen orsakar starkt illamående med en brölande elgitarr som skall påminna tittaren att detta minsann är hårt som sten. 

Hur smaklöst det än må vara, så är en viktig ingrediens i dessa filmer oerhört brutalt våld. Den indonesiska action urladdningen The Raid satte ribban högt med sina långa och makabra sekvenser där kroppsdelar och groteska avrättningar verkade lika naturligt som att knyta sina skosnören. På det området är Peppermint rena rama söndagsskolan, nog för att det förekommer action, men den är både tråkig och gammalmodig. När det häftigaste i hela filmen är en sekvens där Jennifer Garner kastar sig ut från ett kontorsfönster i slow motion, så vet man att krisen är ett faktum. 

0061

Buskis

Man måste vara väldigt grym om man skall skratta åt Jennifer Garner. Utan att ha sett Alias, så har Garners karriär förföljts av Daredevil, en film där hon blev tvingad att håna både sig själv och publiken i rollen som den enigmatiska Elektra. Garner har på senare tid försökt råda sitt renommé, men det har inte fungerat. När hon bara skall agera personlighets befriad hämnare är insatsen duglig, allt dessförinnan är perfekt grundmaterial till årets upplaga av buskis. Själva upptakten till allt våld, ond bråd och död är så gräsligt att det känns som en komisk sketch. 

De scenerna som skall innehålla någon form av emotionell vikt är rent outhärdliga att titta på. Garner gör vad hon kan, men ingen människa kan klara sig levande ifrån detta manus. Jeff Hephner som spelar Garners make får nog be böner resten av sitt skådespelarliv om han vill gottgöra för sin extraordinärt usla prestation. 

0013

Hemska stereotyper 

Morelle förföljs fortfarande av stereotyperna från Taken, otäcka och skäggiga östeuropéer har nu förvandlats till flottiga, svettiga och tatuerade latinamerikaner. Att vi har att göra men någon form av rasism råder det ingen tvekan om.

Då man ändå diskuterar stereotyper så år det ingenting mot alla de berättarmässiga klichéer som trycks in. Allting är så uppenbart att man lika gärna hade kunnat skriva ned slutet på biobiljettens baksida. Obegripligt segt är det också, då man förväntar sig action så får vi istället se ’’gastkramande’’ scener där de menlösa birollerna sitter i ett grått kontorslandskap… Även om allting är uppenbart för publiken så är det grumligt för Morelle, det mest enkla faktumen ältas om och om igen. 

Filmens enda lilla plus används inte heller. Efter det olidligt tråkiga förspelet så presenterar man en uppsjö av antagonister som är lätta att verkligen avsky. Idén att dessa motbjudande slynglar skall få igen för gammal ost, känns i alla fall någotsånär tillfredställande. Men inte ens det genomförs korrekt, vad vi får är censurerat trams som förtar all eventuell potential. 

Peppermint är ännu en i reden av produktioner som inte har någon som helst anledning att visas på bio. Detta är skrattretande dåligt.

Betyg 2/10