The Post Recension

Publicerad den 10 januari, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

När vi får se journalister som kämpar mot deadlines och omöjliga odds så är The Post gastkramande. Men så fort vi går in i finrummet med Tom Hanks och Meryl Streep så sänks nivån till förvånansvärt låga nivåer.

Steven Spielberg har de senaste åren hållit en förvånansvärt hög produktionstakt. Under början av 2000-talet så verkade Spielberg åtminstone åta sig en och annan paus mellan sina regissörsåtagande, men de senaste åren så verkar världens mest kända regissör komma ikapp Woody Allen genom att försöka producera så mycket som möjligt så snabbt det bara går. The Post har spelats in i en rasande fart, Spelberg spelade in hela filmen samtidigt som hans mer ambitiösa projekt Ready Player One var under postproduktion.

Den här metodiken har Spielberg använt förut och resultatet har varit som att slänga ett mynt i luften. Ena sidan har inneburit starka och kraftfulla filmer som München och senast Bridge Of Spies – båda filmer som bygger på historiska händelser. Det andra utfallet har inte varit lika roande. Där finner vi oftast de större och rejält undermåliga produktionerna som War Horse och The BFG, filmer som jag helst vill sudda ut ur minnet.

0032

Paperback Writer

The Post blir resultatet då detta mynt ställer sig på kant och inte vill ge ett otvetydigt resultat. Vissa delar av den politiska/journalistiska thrillern är både snygga och gastkramande, samtidigt är filmens två huvudpersonen enbart dåliga skisser och filmen dras med att kännas osäker.

Att Spielberg gör en film om tidningen Washington Post och dess två mest kända anställda – chefredaktören Ben Bradlee och ägaren Katharine Graham, är något skrattframkallande då han för några år sedan – som många andra, gav en rejäl känga åt serietidningsfilmer och att de skulle gå samma öde till mötes som western genren. När nu Spielberg gör en film som ligger väldigt nära filmklassikern Alla Presidentens Män kan man fråga sig vem bristen på nya idéer verkligen har drabbat ?

Bortsett får den lilla kängan så är ämnen som tryckfrihet och politisk vanmakt alltid lika fascinerande, främst i dagsläget. The Post fokuserar inte på Watergate skandalen utan på den mörkläggning som innebar att undanhålla dokument kring Vietnamkriget, den så kallade Pentagon dokumenten.

Dessa två händelser ligger farligt nära varandra i tiden – ca. ett år, och den lite tramsiga sidan hos mig börjar fantisera kring att man kanske skall nyttja digitala specialeffekter och låta Robert Redford och Dustin Hoffman vandra in i en snabb cameo, föryngrade av digitalteknik.

004

Yesterday’s Paper

The Post’s absoluta höjdpunkt är tillfällena då Spielberg skapar spänning genom att visa upp journalistisk vardag. Bara att följa en tidningspress eller ett telefonsamtal blir mer spännande och svettigt än flera skrikiga dussin thrillers. Sättet filmen skildrar redaktionsarbetet är fantastiskt, så fort ’’fotfolket’’ är i rörelse så fullständigt pulserar filmen av intensitet. Trots flertalet kända ansikten – specifikt Breaking Bad aktörerna Bob Odenkirk och Jesse Pelmons, så känns det förhållandevis trovärdigt.

Om Spielberg valt att fortsätta på den här vägen så hade The Post utan problem kvalificerat för de riktigt höga betygen. Men om det delarna som tar sin plats på arbetsplatsen är engagerande så är den andra halvan med Meryl Streep och Tom Hanks raka motsatsen och agerar som sömnmedicin.

Streep är lika äregirig och självupptagen som alltid då hon är på jakt att återigen sätta rekord i antalet Oscarsnomineringar. Hennes porträtt av Graham är närmast omöjlig att relatera till om vi ser på till den faktiska förlagan. Katherine Graham levde under flera år under psykologisk vanmakt under sin make Philip, en enligt uppgift psykotisk sadist som mer än gärna förtryckte sin hustru. Graham själv beskrivs i boken Snowball av Alice Schroeder som bräcklig, ibland aggressiv och ytterst gåtfull. Streeps porträtt är mer likt en klämkäk gumma som serverar kaffe på ett litet café med ett leende på läpparna. Grahams intensitet framkommer aldrig och de mer mörka aspekterna av hennes liv sorterar man bort helt och hållet.

Tom Hanks klarar sig inte mycket bättre som den tuffe och burduse chefredaktören Ben Bradlee. Hanks känns ansträngd och krystad, den livsviktiga kemin mellan honom och Streep är också helt obefintlig. De delar som helt och hållet ägnas åt huvudpersonerna och deras karaktärsutveckling är ett platt fall, filmen stagnerar och blir snabbt malande.

Andra centrala karaktärer som Sarah Paulson som Bradlees hustru fyller en väldigt liten och menlös funktion som i slutänden förstärker intrycket att filmens karaktärer är tvådimensionella.

0022

Writing’s On The Wall

Än mer ironiskt blir det då man i en scen retsamt tar upp konceptet om predikningar. The Post har inga som helst problem att på ganska övertydligt sätt försöka belysa vikten av en fri press och en transparent stadsapparat. Om det inte vore för att dessa ämnen just nu känns viktigare än någonsin, så hade man kunnat kalla filmens moralkaka för en smärre katastrof, det känns som om jag hamlat på en riktigt tafflig lektion från grundskolan om moral och etik.

Slutet känns också abrupt och jag kan inte undkomma känslan att Spielberg verkar behandla filmen som lite av en bagatell, ett slags hobbyprojekt som man sätter ihop med ena handen i fickan.

The Post åker ständigt någon sorts berg och dalbana mellan varje scen, scenerna på redaktionsgolvet är närmast superba, sekvenserna med Hanks och Streep känns filmad teater – dålig sådan.

Om Spielberg hade låtit The Post vara mer komplex med längre speltid och mer mångbottnad så hade han kunnat cementera sin roll som en modern och säker historieberättare om USA. Istället blir en torr slutprodukt som bara bitvis visar upp sina vassa huggtänder.

Betyg 6/10

Wind River Recension

Publicerad den 6 januari, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment

Det tenderar att ibland kännas som ett förlängt avsnitt av Veckans Brott. Om Leif GW Persson hade medverkat med ett jaktgevär så hade jag inte blivit helt förvånad. Man får bortse från att Wind River flera blir o-orginell och istället fokusera på de starka spänningsmomenten och den vackra estetiken.

Berättarelementen känns igen, samma sak med de isande temperaturerna och det snötäckta landskapet. Wind River är tillräckligt effektiv och spännande för att kunna jämföras med en måltid på en kedjerestaurang, det smakar bekant, hyfsat men aldrig makalöst.

0021

Frozen River

Det borde snart bli en helt egen genre, mordmysterium och otäckheter i amerikanska småstäder, gärna täckta av snö och stora skogar. En av förra årets absolut bästa filmer – Three Billboards Outside Ebbing Missouri, har förvisso ingen snö men konceptet med ondskefulla ting under ytan på småstaden känns igen även i Wind River. Bröderna Cohens Fargo är såklart alltid filmen att jämföra med. Manusförfattaren och regissören Taylor Sheridan har tonat ned de värsta vändningarna från hans tidigare manusarbete med thrillern Sicario och således också lugnat ned den något stereotypa bilden av landsbygden från Hell Or Highwater, här är berättelsen klart tydligare och mer stillsam där enbart ett fåtal karaktärer får stå i centrum.

Hela filmens struktur och de kval personerna får genomlida har setts förut, ibland tenderar själva kriminalhistorien att likna något ur SVT programmet Veckans Brott, det är långt ifrån något originellt brott som skall lösas.

Därefter kan man misstänka att filmen borde ha lagt mer krut på sina karaktärer. Elizabeth Olsen och Jeremy Renner är båda solida men inte självlysande, de kval och svårigheter de möter känns simpla och långt ifrån intressanta.

Den livströtte skogsvakten spelad av Renner blir en ganska menlös tyst gestalt som har ett tydligt rättspatos. Olsens oerfarna FBI utredare stannar också vid att bara vara en beståndsdel – kontra en person man kan fästa något som helst intresse vid.

0031

’’The river is dry’’

Själva avslutet eller snarare avslöjandet är tafatt, det känns som om lite av den inneboende mystik som filmen besitter helt slängs bort för en avslutning som knappt kan kallas för godkänd.

Winder River må ha typiska berättarelement och karaktärer för sin genre, men vad som lyfter filmen är spänningsmomenten som är både intensiva och snyggt utförda. Vid ett tillfälle lekar Sheridan med klippningen och gör den – narrativt, torra upplösningen till något väldigt nervpirrande. Det når inte upp till den där omtalade sekvensen på motorvägen i Sicario men Sheridan har en uppenbar förmåga att göra simpla skottlossningar till något riktigt intensivt.

Och de helt fantastiskt vackra miljöerna med kritvit och tjock snö fungerar alltid – trots att vi har sett det förut.

Wind River känns som en glorifierad kioskdeckare där ett välkänt mönster ständigt följs. Utan sina snyggt genomförda spänningsmoment hade betyget behövt sänkas avsevärt.

Betyg 6/10

The Florida Project Recension

Publicerad den 2 januari, 2018 av bosstime55

All images courtesy of Scanbox Entertainment

Amerikansk misär visar sig vara fullt av råstyrka och en strålande Willem Dafoe. Ett ganska menlöst avslut förtar en annars stark film.

Parallellerna mellan Moonlight och The Florida Project är närmast omöjliga att inte lägga märke till. Båda två handlar om utsatta människor som försöker överleva i delstaten Florida i USA. Men efter den liknelsen börjar The Florida Project differentiera sig ordentligt från Barry Jenkins Oscarsbelönade film.

Även Andrea Arnolds American Honey som kom år 2016 känns som en vapenbroder till The Florida Project, det är samma nedtonade nedslitna själar som vi får möta.

Där Moonlight fokuserade på ett enda människo öde så följer The Florida Project upp flera olika karaktärer. Allt centrerar sig kring ett sjavigt och nedgånget motell som blivit till bostäder för samhällets mest utslagna.

002

Satan’s Bed

Det råder inget tvivel om att detta är så nära den amerikanska versionen av diskbänksrealism som man kan komma. I bakgrunden figurerar turistområdet som ansluter till Disney World, med neonskyltar och turister som är villiga att spendera ohyggliga stora summor pengar på åkband.

Sean Baker som står som avsändare undviker faktiskt att göra det alltför övertydligt eller symboliskt. De ohyggligt ruskiga förhållanden som skildras känns nedtonade och grymma, Moonlight bar med sig en viss drömlikhet i sitt vackra foto och intensiva musik. Baker vältrar sig inte i den här misären utan gör den till en bakgrund som både engagerar och får oss att känna empati för karaktärerna.

We Are Family

Personerna i filmen är långt ifrån guds bästa barn. Bria Vinaite som debuterar som skådespelerska gör ett både bräckligt men provocerande porträtt av en hopplös och slarvig ensamstående moder. Vinaite fångar desperationen och den totala avsaknaden av förmågan att kunna agera som en ansvarig vuxen.

De yngsta aktörerna gör alla förträffliga porträtt som fångar barns oskyldighet och deras förmåga att filtrera och anpassa sig till de mest bisarra situationer och miljöer. Ett par scener känns nästan dokumentära och beslutet att spela in filmen plats (en verklig sådan för övrigt) gör att filmen inte känns som pretentiösa studier i det mest tragiska bottenskiktet i det amerikanska samhället.

Willem Dafoe som redan nu sägs vara en av toppkandidaterna för det kommande Oscars-racet är som alltid förträfflig. I rollen som en hårt arbetande hotellchef fångar han den amerikanska ihärdigheten hos de som ger allt i sitt arbete – vare sig de är chef för ett miljardföretag eller som i det här fallet, ett nästan fallfärdigt bygge. Dafoe förmedlar ambivalensen där han pendlar mellan stark empati och avsmak för besluten som Viniates karaktär tar genom filmen. Han är som mest kraftfull i det tysta där han stumt ser ut på det lilla samhället han basar över. Karaktären kämpar ständigt mot att inte brytas ned, att inte sluta slåss. Sättet Dafoe pendlar och skiftar mellan tålmodigt lugn och ilsken frustration är helt lysande.

001

Heartbreak Motel

Dafoe är utan tvekan filmens största tillgång och därför är det synd att han inte får ännu mer utrymme. Sean Baker verkar mer intresserad av att berätta Viniates historia och den kring hennes barn. Jag får intrycket att Willem Dafoes karaktär har mer att ge och att man utan tvekan borde ha lagt än mer energi på hans specifika berättelse.

Slutet är också något fegt där man går i total polemik med sitt tidigare berättande. Det blir smetigt och överdrivet tårfyllt, för en film som värderar tystnad och reflektion till en så hög grad är det konstigt att se hur man helt ignorerar det mot slutet.

Det är sannerligen ingen enkel resa vi får i två timmar. Här finns inget vackert foto, emotionella förlösningar eller ens chansen till frigörelse, istället slås jag av hur maktlöshet och menlöshet kan engagera såhär mycket.

Betyg 7/10

Årskrönikan 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles

Helena Stenhammar på UMG

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment

Linn Stjernlöf på MI5 Communications

Alla på Playstation Press service

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År !

Alla på Tiger Film Blog

Årets Bästa Filmer 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Nu är det dags… Som alltid är det med en viss skräck som vi sammanställer våra absoluta favoritfilmer från det snart gångna året. Tillskillnad mot övriga kategorier så har denna summering blivit lite sakral – för att ta till riktigt pompösa ord. Men i slutänden så känns fördelningen av små och stora filmer förhållandevis bra, givetvis hade det varit roligt att kunna gräva fram någon helt okänt från än något oprövat område, olyckligtvis så är det inte fallet i år. Vi har som alltid inte valt att ta med filmer som hade premiär tidigt i år och som hör till 2016, exempel på dessa är; La La Land och Moonlight.

Här följer 2017 års bästa filmer i ordning nedifrån och uppåt.

10. The Disaster Artist

Skall man skratta eller gråta åt The Room och dess upphovsman Tommy Wiseau ? The Disaster Artist ger upphov till båda reaktionerna, det är hypnotiskt att se detta kompletta haveri till film bli av. James Franco och hans bror Dave får några helt geniala scener som gör The Disaster Artist till en rent nöje att titta på.

9. Thor: Ragnarok

Ibland vill man enbart ha kul och då skall man givetvis uppsöka den totala undergången i form av den nordiska domedagen Ragnarök. Marvel Studios och huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth kände sig manade att göra om en serie som aldrig nått samma status som kollegorna i Iron Man och Captain America. Genom att ta in regissören Taika Waititi så skrotar man alla tidigare minuspunkter. Man börjar med att kasta ut tråkmånsar som Natalie Portman, man flyttar bort berättelsen från Asgård och placerar sig i den intergalaktiska återvinningsstationen Sakaar. Med stor humor och självdistans gör man den bästa filmen i serien och en av årets tveklöst roligaste upplevelser.

8. Battle Of The Sexes

Emma Stone triumferar igen, denna gång som tennisstjärnan Billie Jean King. Allvar blandas med humor och det blir oväntat skojfriskt men även gripande, detta i en genre som vanligtvis brukar ge ifrån sig torra och trötta timmar av ödesdigert manus och dålig dialog. Så blir inte fallet, genom att ta det mesta med en klackspark så får man till en ypperlig film som låter Stone och Steve Carell att prestera på toppnivå.

7. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Brott i den amerikanska småstaden känns som ett givet recept för en solid film. Three Billboards må ta mycket inspiration ifrån bröderna Cohens Fargo, men här förlägger man händelserna till vad som sker efter brottet och således tragedin. Bitvis roligt, bitvis nervpirrande. Ibland kan det lilla verkligen framstå som störst av allt, främst då bara den stora skogen och den tomma gatan får tala sitt eget språk.

6. Dunkirk

Christopher Nolan fortsätter att briljera genom att ge oss de bästa luftstriderna någonsin i en film och flera scener som enbart kan beskrivas som episka. Man väljer att dela upp berättandet där vi får följa soldaterna på stranden, piloterna i luften och slutligen civilbefolkningen som hjälpte till med evakuera de brittiska trupperna. Mäktigt är bara förnamnet för denna fantastiska urladdning.

5. City Of Ghosts

I ett år av superhjältar och hjältesagor så är människorna i City Of Ghosts de riktiga hjältarna. De omåttligt tappra och modiga männen och kvinnorna bakom den grävande journalistiken om terrorgruppen IS är en helt förkrossande stark upplevelse som inte kan lämna någon oberörd. Bilderna vi får se är ohyggliga – människor stympas och avrättas på nära håll. Ibland blir det för mycket, samtidigt kanske detta är nödvändigt för att faktiskt få oss i väst att förstå vad som faktiskt sker på daglig basis för flera miljoner. Avslutningen där enbart en trött och skakande hand är i centrum säger det mesta.

4. Logan

Nördarna kommer att ärva hela jorden. Logan ödelägger alla fördomar att en film med mutanter och flickor med sylvassa klor inte kan drabba lika mycket som ett drama i engelsk diskbänksrealism. Om enbart regissören James Mangold vågat ta i mer på slutet så hade Logan kunnat resa sig än högre upp på denna lista. Hugh Jackman och debutanten Dafne Keen är strålande och Patrick Stewart både roar och berör som en mycket sliten Charles Xavier. Mixen av jordnära action och familjerelationer är unik och medryckande. För den som bär med sig den största av allergier för serietidningsfilmer bör verkligen titta närmare på detta suveräna ’’avslut’’.

3. Guardians Of The Galaxy Vol. 2

Även denna uppföljare blev omdiskuterad. Och nog är delar av kritiken berättigad, som jag skrev i både vår bio och Blu-Ray recension så är en del sekvenser onödigt utdragna och krystade enbart för att resultera i platt humor. Men när minst 90 % av resterande tid ägnas åt fantastiska scener med Kurt Russel och Chris Pratt, Rocket Raccoon och Michael Rooker så är det svårt att hänga upp sig på sådana saker.

Man lyckas också skapa en av de visuellt häftigaste turerna som vi fått se i det filmiska Marvel universumet. Slutligen så är samspelet mellan Zoe Saldana och Karen Gillan närmast mästerligt, det räcker för att ta tredje platsen på denna lista.

2. Spider-Man Homecoming

Sam Raimis två första Spider-Man filmer är kanske första gången jag insåg att man kunde blanda enormt drama och gigantisk action till en helt oemotståndlig helhet. Det är barnminnen som står sig lika starka och stora som för snart tjugo år sedan. Spider-Man (2002) var lysande och dess uppföljare gjort precis allting bättre. Spider-Man 3 är däremot är som en tegelsten rakt i huvudet. Ärret och bulan samt den mentala skadan sitter fortfarande i.

Med Homecoming så återgår man till allt det där magiska. Med sina underbara karaktärer, suveräna skurk i Michael Keaton och såklart en helt genial Tom Holland i huvudrollen är det svårt att inte vilja börja nynna på det farligt svängiga temat från TV-serien från 60-talet.

Det är så pass bra att vi fick ta till med vårt första tvåsiffriga betyg till en Marvel film.

1. Star Wars: The Last Jedi

Spider-Man såg ut att stå som ensam segrare med sitt maxbetyg. Men sedan så drämde The Last Jedi ned som en projektil från rymden. Hur kontroversiell och diskuterad filmen än är så förblir The Last Jedi en filmupplevelse jag aldrig kommer att glömma. I lite över två timmar så transporteras jag till ett stadium av ren och skär glädje. Felen är där men de kan inte avstyra mig från att kalla detta för en snudd på perfekt bioupplevelse. Och att filmen faktiskt toppar Rogue Ones final är värt beröm bara det. Detta är skälet till varför jag håller filmmediet som bland det viktigaste i mitt liv.

Tiger Film utser därmed Star Wars: The Last Jedi till 2017 års bästa film

Årets Sämsta Filmer 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

angry_tiger_painting-wallpaper-2560x1600

Om listan – som inbegriper de bästa filmerna från det gångna året. är svår att sammanställa pga hård konkurrens så är dess motpol – listan över det som är sämst, både roligare men samtidigt sorgligare att färdigställa. Vad som dock stått klart i år är att vi mottog väldigt få besvikelser, det som lyckats ta sig in på denna högst pinsamma lista är för det mesta rent skräp, dvs det fanns inget projekt med hög potential som visade sig vara katastrofalt.

Kanske är det den mer cyniska sidan inom mig som gör att jag kan sammanfatta det absolut sämsta från i år på det sättet, men jag har väldigt svårt att tro att tex Baywatch eller xXx: Return Of Xander Cage förstörde någons dag då de inte uppfyllde högt ställda krav. Vad som kanske är otäckast är att varken Transformers: The Last Knight eller floppen Justice League får plats på denna lista.

Men här följer nu vår lista över de filmer från 2017 som vi helst glömmer bort.

Varning för lätta spoilers för Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales.

Observera att listan ej är i nummerordning.

Mother

Jennifer Lawrence har i år gjort sig känd för två saker, att i nästan varenda intervju uttrycka sin avsky för sina fans och motivera sitt dåliga beteende mot dem då hon måste skydda sin otroliga integritet – en integritet som fick henne att samarbeta med Harvey Weinstein för övrigt. Det andra är att Mother blivit utnämnd som en av de sämsta filmerna någonsin sett till sitt betyg på CinemaScore, en slags utvärdering som sker efter filmvisningar i USA.

Och även om man bortser från Lawrences högst tveksamma person så är Mother en av de sämsta filmerna jag någonsin behövt se. Jag kunde inte tro att det kunde bli sämre än Guy Ritchies superkalkon King Arthur: Legend Of The Sword, men till och med den ohyran framstår som medioker i jämförelse med Mother. Darren Aronofsky blåser upp sig själv och sätter publiken i någon sorts tortyrmaskin som ständigt ökar i sin kapacitet att orsaka maximal skada.

Mother är vidrig, självisk, pretentiös och helt utan några positiva kvalitéer. Den kan enbart beskrivas som illasinnad. Om jag hade mandat skulle jag tvinga Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky att båda donera sina förmögenheter till välgörenhet och gå i kloster i minst tjugo år för att på något sätt sona för detta brott mot filmiska rättigheter.

King Arthur: Legend Of The Sword

Vad är det egentligen !? En helt missanpassad och obegriplig soppa bestående av de sämsta filmmediet kan ta fram. Berättelsen är obefintlig, karaktärerna är osympatiska översittare, hantverket är ett fuskbygge. Guy Ritchie har i alla fall lyckats med att göra hela mitt sällskap – som såg filmen, att vara komplett mållösa efteråt, så till den milda grad att vi inte kunde säga ett ord till varandra på minst trettio minuter. Såhär ett halvår efteråt vet jag fortfarande inte hur man på bästa sätt beskriver hur smärtsamt uselt det här är.

Geostorm

Gerard Butler fortsätter att sänka sin egen redan låga nivå. Geostorm kan jämföras med dammsuga sitt eget huvud och sedan byta ut allt förstånd mot en säck med stenar. Roligast är kanske Andy Garcia, som ser ut att medverka i filmen under någon form av allvarligt hot.

American Assassin

Enbart Clint Eastwood och Donald Trump kan ha blivit glada över att se denna groteska amerikanska chauvinism. Fullständigt förskräcklig med sitt snedvridna och nedsättande synsätt på alla som inte är infödda amerikaner och som bär med sig minst tre laddade skjutvapen.

Becker- Kungen av Tingsryd

Svensk film då den uppfyller alla fördomar om att den är på en absolut bottennivå. Skrattretande värdelös i sitt sätt att försöka bli en småländsk Sopranos.

The Dark Tower

Den bästsäljande författaren Stephen King hade ett minst sagt speciellt år. Hans IT blev en braksuccé och en uppföljare står redan startgroparna att spelas in. På andra sidan av myntet står den här makalöst tråkiga historien som till råga på allt varken är spännande eller särskilt djup, några av böckernas viktigaste attribut.

Valerian and the City Of A Thousand Planets

Genom att rollbesätta Dane DeHaan och Cara Delevingne i huvudrollerna har man redan orsakat tillräckligt med skada. Men Luc Besson verkar vara fast bestämd att sänka resterande delar av filmen till samma chockerande låga nivå som sina två genomusla huvudaktörer. Det blir en gräsligt ful och mer eller mindre helt obegriplig smörja som aldrig vill ta slut.

The Mummy

’’Mummy Dust’’ som det svenska metalbandet Ghost sjöng. Dammigt och gammalt börjar inte ens att beskriva den här tråkiga och patetiska filmen. Tom Cruise gör en prestation som påminner om ett förvuxet dagisbarn. Ovanpå detta får vi in en fullkomligt hemsk kvinnosyn och värdelösa produktionsvärden. Detta bör förvaras i en icke öppningsbar sarkofag.

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales

Herregud, när skall detta elände faktiskt ta slut ? Disney lät denna skrothög till film ligga i träda och varför den ens har sjösatts överhuvudtaget är en väldigt bra fråga. Finalen där Javier Bardem står och sprutar vatten på Johnny Depp räcker för att motivera en plats på den här listan.

Baywatch

Vidrig könshumor och usel produktion bidrar till en film som är så dålig att man faktiskt kan undra om allting bara är ett elakt skämt ?

Villebråd

Horoskop, virriga drömsekvenser och lite hembränd vodka är bara ett par av ingredienserna i denna usla thriller.

Resident Evil: The Final Chapter

Som ett definitivt avslut för serien är den totalt värdelös. Övriga filmiska kvalitéer går inte att hitta, ens med förstoringsglas.

xXx: Return Of Xander Cage

Gode gud, skona oss……

The Disaster Artist Recension

Publicerad den 29 december, 2017 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Warner Brothers

Historien om en av världens sämsta filmer visar sig vara både rolig och fascinerande. Och mot slutet står det klart Tommy Wiseau är vår tids Ed Wood, med allt vad det innebär.

Fascinationen för misslyckanden och totalt inkompetens inom vissa yrkesgrupper är alltid tacksamma att representera film på. Tim Burton visade att man kan göra en bra film om en man som sägs ha gjort världens sämsta film – Ed Wood och hans ökända Plan 9 From Outer Space. På många sätt så är The Disaster Artist en sorts spirituell uppföljare till Burtons biografi. Få har nog undgått att på något sätt bli utsatta för Tommy Wiseaus numera klassiska fiasko. Jag har bara sett brottstycken och har inte direkt känt mig sugen på att åta mig att sitta igenom hela 100 minuter av bland det sämsta filmmediet har att erbjuda.

Men historien bakom denna numera kult-klassiska filmiska apokalyps visar sig vara en både rolig och fascinerande resa.

0012

Vansinne

Till en början blir jag lite oroad över hur James Franco valt att presentera filmen. Starten ger otäcka påminnelser om Kevin Smith (som faktiskt dyker upp i filmen) där ett gäng komplett talanglösa och irriterande clowner drar runt och pratar smörja. Det verkar som att vi kommer få någon slags version av Greg Mottolas Superbad – med allt vad det kan innebära, med grovt språk och barnsliga användningar av olika könsorgan.

Allt klarnar dock när man börjar fokusera på inspelningen och upptakten samt efterdyningarna. Bröderna Franco har en spontan och effektiv kemi där de båda kompletterar varandra väl. James Franco kan tyckas göra ett överspel men vid närmare studier av den riktiga Wiseau så är Francos prestation inte så långt ifrån verkligheten även om händelser har justerats för att optimera humorn.

Birdman

Vad som fascinerar mest är kanske mysteriet kring Wiseaus uppenbara materiella tillgångar. Än idag har man inte kunnat fastställa vart dessa resurser kommer ifrån. Filminspelningen som vi får följa är både patetisk och märkligt nog fascinerande. Den helt bottenlösa inkompetensen är helt otrolig att beskåda, inte en enda del av filmskapandet närmar sig ens begreppet vettigt.

Det helt bisarra kedjan av händelser och Wiseaus flera gånger horribla personlighet bidrar till både skratt men också en viss rädsla då något riktigt obehagligt verkar dölja sig under ytan av flum och storhetsvansinne.

Ironiskt nog kallades Wiseau för Birdman under en period i sitt liv då han sålde leksaker föreställandes fåglar. Alejandro González Iñárritus suveräna film om divor och egon på Broadway delar flera likheter med The Disaster Artist. Vi får ett minst sagt icke glamoriserat porträtt av Hollywood, där människor slåss över det minsta, en plats där drömmar och hybris går hand i hand.

Balansen mellan att agera som inblick och även underhållande komedi fungerar oväntat väl. Det här är ett av de tillfällena då verkligheten överträffar dikten, det går knappt en minut utan att man ställer sig frågan ’’ är det här verkligen på fullt allvar ?’’.

Mer fokus

The Disaster Artists stora svaghet är kanske att den kastar bort potentialen att bli än mer engagerande, personligen hade jag gärna sett en betydligt större del av filmen fokusera på den kaotiska inspelningen. Dessa sekvenser är filmens absoluta höjdpunkt och de helt bisarra stunderna av galenskap är båda hysteriskt roliga och hypnotiska.

Sedan knyter man ihop säcken för enkelt, slutet framställs som ett enda stort härligt skratt. I verkligheten kanske det fanns något betydligt mörkare motiv än att ”bara” förnedra filmkonsten.

Att blanda humor med djup fascination är svårt och sällsynt, men James Franco lyckas ro hem den svåra segern. The Disaster Artist är hysterisk, osannolik och närmast garanterad att underhålla.

Betyg 7/10

The Shape Of Water Recension

Publicerad den 26 december, 2017 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Guillermo Del Toro gör en många gånger vacker och förtrollande film som tyvärr inte klarar av att nå fram till mållinjen.

Guillermo Del Toro må inte ha uppnått samma status som sina mexikanska vapenbröder i Alejandro González Iñárritu och Alfonso Cuarón. Det är över tio år sedan Del Toro varit såhär omtalad och hyllad – då med Pan’s Labyrinth. Del Toro är det där rockbandet som aldrig blommade ut efter sin första hit men som genom dedikation och entusiasm till sin publik lyckats bli en favorit.

Hellboy från 2004 är en underskattad genrepärla som mottog oförtjänt dålig kritik. I den fantastiska mixen av svart berättande och otäcka monster var Del Toros filmskapande som hemma. Berättelsen som adapterar Mike Mignolas serietidning blev inte bara visuellt slående utan också emotionellt. Bandet mellan Ron Perlman och den numera bortgångne John Hurt är en av de mest rörande fader och son relationerna jag faktiskt sett i en film.

I sitt hjärta är Del Toro en riktig nörd och det på bästa sätt. Hans egen bostad är som ett gotiskt pojkrum där man kan finna både monster och serietidningar. Det visuella har alltid varit viktigt för Del Toro. Designen är helt distinkt och går inte att ta fel på. Den enorma förkärleken för alla små detaljer slår Wes Anderson (som kallas detaljernas mästare) på fingrarna. Allting som förekommer i filmerna är noga planerat och har ofta en minst lika intressant bakgrundshistoria som filmernas primära händelser.

0022

Beast Of Burden

Tyvärr så har Del Toro haft svårt att verkligen kännas stabil som filmmakare de senaste åren. Efter succén med Pan’s Labyrinth har efterföljande projekt varierat i kvalité. Trots enorma ambitioner med Pacific Rim så blev filmen ett ekonomiskt bakslag – något som lett till att Del Toro inte regisserar uppföljaren. Crimson Peak lyckades inte heller locka någon större publik. Och uppföljaren till Hellboy – The Golden Army, kom inte ens nära att fånga magin ifrån den första filmen.

The Shape Of Water har däremot slagit ned som en gigantisk meteorit i filmvärlden. Och flera inslag är verkligen imponerande, men tyvärr så känns Del Toro ringrostig och lite för tankspridd för att verkligen cementera sig som en sann mästare.

Bildmässigt är det som alltid strålande vackert. Den här gången använder man ett grönt filter som för tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga verk som De Förlorade Barnens Stad. Det är inte lika sagolikt eller naivt som för den unga Ofelia (från Pan’s Labyrinth) i det krigshärjade Spanien. Platsen är denna gången USA och staden Baltimore, en plats som sällan representerats positivt i fiktiv media. Staden känns ansiktslös på samma sätt som den namnlösa och gråa platsen David Fincher valde att låta Seven utspela sig emot.

Men så fort vi kommer innanför de alldagliga husen så väntar samma otroliga detaljrikedom, varenda bokhylla känns kurerad och planerad in i minsta detalj. Överallt så finns det något som skriker efter uppmärksamhet. Skådespelaren Doug Jones är återigen täckt av smink. Detta kreatur är både levande och expressivt. Skiftet mellan bohemiska lägenheter och rostiga och industriella militäranläggningar är slående.

0011

Silence Is Golden

Den andra stora diskussionspunkten har varit Sally Hawkins insats. Den som alltid diskreta och försynta Hawkins har alltid fått agera i skuggan av aktörer som Cate Blanchett, men här lägger hon in en helt annan växel. Hon behåller sitt lugn och försöker inte jaga efter priser i den kommande ’’Award Season’’, Hawkins tillåts varken tala eller ens utnyttja de mest enkla verbala läten. Men prestationen är exakt och väldigt ödmjuk, hon gör en både sympatisk och varm person som känns tillgänglig trots sina begränsningar.

Michael Shannon som utger andra halvan utav filmen känns rollbesätt efter sina tidigare prestationer som obehaglig skurk. Även här är han diabolisk och manisk men det här är första gången Shannon inte känns endimensionell. Det här är en bestämd med mänsklig antagonist som drivs av karriärframsteg och en vilja att bryta sig loss ur det rigida. Övriga aktörer gör också strålande insatser, Octavia Spencer fortsätter att briljera med sin pondus och Richard Jenkins är som gjord för dessa bastanta biroller.

Det är alltså som upplagt för att Del Toro helt och hållet skall hänföra, men trots en spännande premiss och flera nervpirrande moment så vill aldrig The Shape Of Water riktigt komma igång.

0041

Some Kind Of Monster

Trots Hawkins strålande insats och den vackra paketeringen så kommer aldrig det där ögonblicket som verkligen rör om i mig på allvar. Den huvudsakliga relationen mellan Jones och Hawkins är mer intressant på pappret än i praktiken. Det blir också gigantiska problem då Del Toro vill göra historien mer intim, det känns forcerat och även löjeväckande.

Flera scener hade mått bra av lite mer subtilt berättande. Mindre är mer borde varit av högsta prioritet. I en film som besitter så mycket potential i sin design och story behöver inte arbeta såhär övertydligt, det känns ibland som att bli curlad fram i sin emotionella reaktion.

003

Sea Of Monsters

Sedan ställer jag mig också lite frågande till designen på Doug Jones ’’monster’’. Del Toro menar att detta har varit en av de mest avancerade karaktärerna att realisera visuellt, besynnerligt nog så slås jag av hur lik denna amfibie är med Doug Jones karaktär i Hellboy – Abe Sapien. De delar också flera karaktärsdrag som överensstämmer vilket leder till att filmen känns lite tandlös då vi redan sett ett liknande kreatur förut.

Det är då filmen helt omfamnar att vara en thriller som den är som bäst. Flera scener är elektriska från den enorma laddningen, det är explosivt och väldigt spännande då det behövs.

The Shape Of Water är på flera sätt en triumf, Sally Hawkins är strålande och Del Toros öga för detaljer har mognat. Samtidigt känns det synd att all denna potentiell aldrig lyfter sig ovan det bestående intrycket av bra men inte fantastisk.

Betyg 7/10

Jumanji: Welcome To The Jungle Recension

Publicerad den 26 december, 2017 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Sony Pictures

Det blir oväntat underhållande i denna uppföljare till Joe Johnstons numera föråldrade familjeäventyr. Den karismatiska ensemblen blir drivkraften och lyfter filmen ur saker som dåligt hantverk och ibland billig humor.

Det är lite snopet då jag konstaterar att en uppföljare till en ganska ointressant film från 1995 kan vara såhär underhållande. Som lite enkelt matiné tilltugg under julhelgen får man förvånansvärt mycket för pengarna i Jumanji: Welcome To The Jungle.

Egentligen finns det ingen anledning att göra en uppföljare till Joe Johnstons Jumani. Idag är filmen – om brädspelet som orsakar oreda, en ganska slätstruken sak med föråldrade specialeffekter. Inte ens den tragiskt bortgångne Robin Williams lyckades skänka filmen sin sedvanliga hysteri och på så sätt lyfta den.

010

Fun And Games

Att mycket är daterat råder det inget tvivel om och det är regissören Jake Kasdan medveten om. Det finns väldigt lite ankarpunkter som binder den här uppföljaren till sin första del. Vi får en liten vinkning till första filmen och sedan ändrar man spelreglerna – bokstavligt talat.

Man vänder på hela steken och istället för att bordsspelet sprutar ut farliga djur och monster så får huvudpersonerna se sig indragna i ett levande TV-spel. För oss som växt upp med spelmediet blir flera referenser väldigt slagfärdiga, man leker med den beprövade och förutsägbara strukturen som spel ofta bär med sig.

011

Down In The Jungle

De fyra huvudpersonerna som vi får följa till största delen av filmen är för det mesta både roliga och charmiga. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson visar att man kan kombinera muskler och stort hjärta med goda skådespelarförmågor, Karen Gillan är både vass och mänsklig, slutligen har vi galningen Jack Black som fortsätter leverera barnslig humor som inte tangerar till ren idioti. Till och med Kevin Hart går att tolerera.

Filmen är som bäst då man låter humorn uppstå genom dialogen och interaktion mellan karaktärerna. Precis som i John Woos Face/Off så behöver skådespelarna göra dubbla roller och man utför det snyggt då vuxna människor skall emulera diverse tonårsuppsåt.

018

It’s Gonna Bring You Down

De mer tekniska bitarna är betydligt sämre, specialeffekterna verkar inte fått någon större uppgradering sedan 1995. Hela produktionen dras med att kännas lite plastig och slätstruken. Då och då förlitar man sig också på för mycket dasshumor som funkar i mindre doser men som i längden blir fånigt. Sedan är den sedvanliga moralkakan både gammal och rutten.

Med tanke på förutsättningarna och den mediokra föregångaren så är Welcome To The Jungle en positiv överraskning. Det är inte djupt, snyggt eller ens spännande, men genom sin starka ensemble så lyckas man leverera fullt acceptabel underhållning.

Betyg 6/10

Tävling: Dunkirk Blu Ray

Publicerad den 22 december, 2017 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Warner Brothers

Som en extra liten julklapp kan vi nu tävla ut tre stycken Blu Ray exemplar av Christopher Nolans fantastiska Dunkirk.

Vi är otroligt tacksamma till Warner Brothers Sverige för de här mycket generösa bidragen. Som alltid deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail fredagen den 29 december.

Lycka till och God Jul !

Tiger Film

Est. 2015

Författararkiv: bosstime55

The Post Recension

Wind River Recension

The Florida Project Recension

Årskrönikan 2017

Årets Bästa Filmer 2017

Årets Sämsta Filmer 2017

The Disaster Artist Recension

The Shape Of Water Recension

Jumanji: Welcome To The Jungle Recension

Tävling: Dunkirk Blu Ray